Intressant bokexemplar i UB:s hyllor

Vad som är en bra och intressant bok brukar oftast bedömas utifrån den tryckta texten och de trycka bilderna. Vilket exemplar av boken – eller ens vilken upplaga – jag håller i min hand spelar i de flesta fall mycket liten roll. Ibland upptäcker jag dock något speciellt med en särskild bok.

Häromåret skrev jag en artikel om historikern Sven Ulric Palmes försök att ta sig in på läromedelsmarknaden genom att skriva läroböcker i historia för folkskolan och enhetsskolan (artikeln blev sedan publicerad i Scandia 83, nr 1, 2017). Sven Ulric Palme var professor i historia vid Stockholms universitet mellan 1963 och 1977. Innan han fick sin professur hade han dock hunnit söka ett antal professorstjänster, under sin tid som docent vid Uppsala universitet. Han var en mycket produktiv, men också tämligen kontroversiell forskare med starka åsikter som han kanske inte alltid underbyggde så mycket som andra historiker ansåg brukligt. Efter att han under 1940-talets sista år lämnat den ”nationalistiska skolan” bakom sig, till förmån för en mer kritisk blick på den storsvenska historien, hamnade han i en akademisk konflikt med sin gamle nationalistiske vapenbroder Nils Ahnlund, professor vid Stockholms högskola 1927–1955. Förhållandet dem emellan blev så infekterat att Ahnlund inte ansågs möjlig att anlita som sakkunnig i professorsärenden där Palme var en av de sökande, på grund av jäv.

Under författandet av min artikel upptäckte jag att det exemplar av Sven Ulric Palmes avhandling (från 1942) som finns på universitetsbiblioteket i Umeå är det exemplar som Palme skänkte till Nils Ahnlund! Ahnlunds far, Olof Ahnlund, blev utnämnd till kyrkoherde i Umeå landsförsamling 1893 och Nils Ahnlund tog sin studentexamen i Umeå 1908. Mycket tyder på att historieprofessorns böcker hamnade i Umeå efter hans död 1957, eftersom jag hittat en hel del böcker med Ahnlunds namn i på ”kc-hyllan” i UB:s studiesal.

Som kanske framgår av vad Palme har skrivit på omslaget, skrevs avhandlingen (1942) innan Ahnlund och Palme hamnade i luven på varandra (andra halvan av 1940-talet). Animositeten dem emellan syns därför inte alls i Ahnlunds blyertskommentarer i marginalen, men det är ändå mycket intressant att se vad en historieprofessor skrev i marginalen på en avhandling i början av 1940-talet. Det är nämligen mycket som inte är sig särskilt likt när det gäller historieforskningen.

Metoden som Palme använder ”beskrivs” endast i förordet (förordsgenren i avhandlingar har också utvecklats och är egentligen värt ett eget blogginlägg). Det finns i princip bara en referens till en recension Palme skrev tre år tidigare. Jag har dock läst recensionen, och jag håller nog inte riktigt med om att Palmes ”metodiska grundsyn” berörs särskilt mycket (om något…).

Utifrån vad Ahnlund har skrivit i marginalen på Palmes avhandling förefaller han mest vara intresserad av att hålla reda på datumen då olika händelser i texten utspelade sig, att i sitt eget huvud upprätta en tidslinje över det Palme skriver om (Sveriges politiska förbindelser med Danmark mellan 1596 och 1611). Han markerar dock som invändningar (med fråge- och/eller utropstecken) att han ser konstigheter i Palmes resonemang eller i hans sätt att beskriva kausala samband.

Ibland blir det ”invändningar” på riktig petitess-nivå, som när Palme skriver att något skedde i ”juletid” och Ahnlund markerar ”26/11!” i marginalen, som för att påpeka att detta inte kan passera som ”juletid”. Eftersom avhandlingen (tidsenligt) saknar vad vi kanske skulle kalla teoretisk förankring och det inte förs några särskilt djupa metoddiskussioner blir de kommentarer Ahnlund lämnar i marginalen väldigt inriktade på sakförhållanden av den här typen.

Något som slår mig är hur kunskaper om källor angående Sveriges politiska historia under främst stormaktstiden (och tiden närmast före och efter), räknades som allmänna kunskaper som alla historiker skulle kunna utan och innan; historia var ett ganska smalt ämne, nästan helt utan specialisering och med just detta fokus (svensk politisk historia ca 1200–1800). Syftet med Palmes avhandling ställs till exempel i förhållande till att de ”svensk-danska förvecklingarna under Stettinfredens senare decennier äro tämligen väl kända. Åtskilliga författare ha skildrat meningsutbytena mellan Kristian IV och Karl IX.” Palme tycker ändå att det är mödan värt att skriva en 655 sidor lång avhandling i ämnet eftersom han vill ge en ”noggrannare” och mer ”nyanserad bild av förhandlingarnas förlopp”. Han tycker också att han tillför ett nytt perspektiv på ämnet kopplat till kungarnas politiska vilja, program och ”förmåga”. Och det är klart att om den politiska viljan hos aktörerna under detta väl beforskade händelseförlopp inte behandlades alls i den tidigare forskningen var det ju hög tid.

Numera är ju historievetenskapen väldigt specialiserad, och det man skulle förvänta sig stod i marginalen av en avhandling som ägts av en historieprofessor är invändningar och kommentarer angående mer övergripande teoretiska och metodologiska resonemang. Det är nog inte så ofta som dagens historieprofessorer kan den historiska perioden och de källor som nya avhandlingar bygger på så bra som Ahnlund kunde Sveriges relationer till Danmark kring år 1600.

Jag kommer definitivt att fortsätta leta efter ”Ahnlundböcker” i UB:s samlingar. Det är trots allt ett ganska unikt material. Fortsättning kanske följer…

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *