Nazisters yttrandefrihet

Jag har, liksom många andra, följt de senaste dagarnas händelser omkring nazisternas demonstration i Göteborg via nyhetsrapportering, radioprogram och sociala medier. Diskussionerna i dess kölvatten har varit intensiva, ja ibland rent av högljudda, och har framför allt handlat om yttrandefrihetens gränser, rätten att demonstrera, och möjligheten att förbjuda vissa organisationer. Röster har höjts för lagändringar med förbud och begränsning, medan andra framhållit att yttrandefriheten omfattar alla medborgare.

För en rättsvetare är de svenska grundlagsskyddade fri- och rättigheterna, där bland annat yttrandefrihet och demonstrationsfrihet ingår, en central utgångspunkt för rättsordningen. Principerna är viktiga delar i vår demokrati, med rättsstaten som förutsättning och välfärdsstaten som resultat. I en rättsstat ges den enskilde ett skydd mot övergrepp från staten, varför den förutsätter självständiga domstolar och en verkställande makt (polis och kronofogde) som följer lagen. Rättsstaten vilar således på principer om legalitet – att lag följs – men också på att de lagar och regler som stiftas och tillämpas görs så utan diskriminering och med respekt för individens värdighet och mänskliga rättigheter. Ledande för vår svenska rätts- och välfärdsstat är således allas likhet inför lagen, tillsammans med principer om rättssäkerhet och likabehandling.

Svensk grundlag innehåller alltså många viktiga principer, som dock inte alltid är helt kompatibla eller överensstämmande. Det finns en frihet att yttra sin åsikt, och det betraktas också som en mänsklig rättighet. Men av de mänskliga rättigheterna framgår även att alla människor är lika mycket värda. Ett sätt att förhålla sig till principernas dubbelhet är att argumentera för att vissa principer ska ges företräde framför andra, och att staten därmed kan inskränka rättigheter genom att exempelvis straffbelägga vissa handlingar, som hets mot folkgrupp eller barnpornografibrott. Ett sådant här ställningstagande baseras på proportionalitetsprincipen, där lagstiftaren alltså gör avvägningar mellan principer, exempelvis yttrandefriheten i relation till alla människors lika värde eller rätten till skydd. Proportionalitetsprincipen återkommer även i rättstillämpning och, inte minst, i rättsvetenskaplig forskning. En stor del av rättslig argumentation handlar nämligen om att göra avvägningar.

Så hur ser egentligen lagstiftaren på nazisters rätt till yttrande- och demonstrationsfrihet? Eller om man ställer frågan på sin spets; hur mycket kan, eller bör, rätten till yttrandefrihet inskränkas för att tillvarata människors rätt att känna sig trygga och säkra i samhället? Jag ser fram emot kommande diskussioner – såväl politiska som rättsliga – omkring dessa avvägningar. Och jag kan inte heller avhålla mig från att avslutningsvis konstatera det ironiska i att nazisternas nyttjande av vår demokratiska yttrandefrihet syftar till att begränsa den för andra!

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *