Svårt – vad är det?

Inte sällan får jag höra att kemi (eller ibland även andra ämnen) är så svårt! Jag har många gånger funderat över vad ”svårt” betyder. Vad avgör om något är svårt?

För vissa människor verkar det vara lätt att spela cello eller innebandy. För andra är detta väldigt svårt. På samma sätt verkar det för vissa vara svårt att lösa kemiproblem, för andra går det lättare. När jag studerat hur gymnasieelever tar sig an problem i kemi beskriver de ofta att något blir svårt när det känns ovant. Exempelvis när de fått i uppgift att förklara vad som händer i kroppen när man dricker energidrycker som RedBull, då förväntar de att de ska kunna ge ”det rätta svaret” och att det bara finns ett rätt svar. Men ger du samma uppgift till en forskare i kemi som tittar på de kemiska föreningar som finns i energidrycken eller till en som forskar om kroppens ämnesomsättning eller en som forskar om signalsubstanser i hjärnan, får du säkerligen lite olika svar. Självklart beroende på att det finns många olika förklaringar till naturvetenskapliga fenomen. Att flera förklaringar kan vara lika korrekta är, enligt eleverna i min studie, ovant. Man är mer van att ge ”det rätta svaret” och när det inte är som det brukar vara, uppfattas det svårt.

Det finns alltså ett förhållande mellan ovant och svårt. En aspekt för att något ska uppfattas mer eller mindre svårt hänger därmed ihop med den tid man lägger ned. Har man lagt ner mer tid blir det mindre ovant. Den som anser att det är lätt att spela cello eller innebandy har säkerligen lagt ned väldigt mycket tid på just cello och innebandy, på samma sätt som kemiforskarna eller signalsubstansforskarna gjort. Ett första steg om man tycker att något är svårt skulle därför kunna vara att lägga ned lite mer tid på just detta för att det ska kännas enklare och därmed förhoppningsvis mycket roligare. Kanske är det därför så många forskare faktiskt uppskattar sitt jobb, vi lägger ned rätt mycket tid på forskning…

2 Kommentarer
  1. Lennart Jern says:

    Det här känns lite som att skylla på att folk inte anstränger sig tillräckligt, även om jag inte tror att det är det du menar. Jag tänker att den stora frågan är varför vissa saker känns lättare att komma igång med än andra. Alltså med lika mycket nedlagd tid på varje. Där kommer också läraren in i bilden eftersom det ofta finns en viss tid reserverad för ett ämne/tema, det går inte att plötsligt börja ha dubbelt så långa kemilektioner.

    Det jag vill komma till är att mycket ligger i hur och i vilken ordning saker presenteras. Att studera matematik i 10000 timmar hjälper knappast speciellt mycket om man börjar från integraler och lär sig addition sist. Det gäller att hela tiden komma till problem som ligger precis utanför det man lärt sig, men tillräckligt nära för att man ska kunna komma på lösningen. Att lösa för enkla problem är inte motiverande, och för svåra problem är bara frustrerande.

    Svara
    • Karolina Broman says:

      Hej!
      Självklart är detta en förenkling, som det nog alltid måste bli i ett kort blogginlägg. Det är förstås viktigt med tankar bakom hur och i vilken ordning saker och ting presenteras, där har läraren en fundamental uppgift. Ibland kan det dock vara bra att ifrågasätta sådant som är vedertaget sedan länge, måste man i kemi alltid börja med atomens byggnad, eller skulle man kunna inleda med något som skapar intresse och relevans och sedan gå vidare utan att därför tappa fokus på ämneskunskaper. Att anpassa nivån är också en av lärarens viktigaste uppdrag, vilket också blir en utmaning i och med att man måste individualisera för olika elever/studenter. Kanske är det därför jag gillar att forska om lärande och undervisning, det är så komplext och blir både en utmaning och en sporre att studera vidare – det är inte så enkelt som det låter! Det viktiga är att vi både forskar och diskuterar detta vidare! Därför tackar jag för din respons!

      Svara

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *