Att lyssna på någon nu som var med då

Under 2017 och 2018 firas genusforskningens långa tradition vid Umeå universitet under namnet Genusjubel. Det som firas, genom en rad olika evenemang och aktiviteter, är att det är 30 år sedan Kvinnovetenskapligt forum grundades, 15 år sedan Genusforskarskolan startade och 10 år sedan Umeå centrum för genusstudier (UCGS) bildades genom en sammanslagning av just Kvinnovetenskapligt forum och Genusforskarskolan.

Förra fredagen var det Genusforskarskolans tur att firas! Detta i samband med ett evenemang som inleddes med att jag och Lena Eskilsson möttes i en generationsdialog på temat ”Kvinnovetandes framväxt – tid och rum”. Lena Eskilsson, som nyligen gick i pension, var förutom docent i idéhistoria och tidigare prefekt på Institutionen för idé- och samhällstudier en av drivande krafterna bakom etablerandet av Genusforskarskolan.

Det här var faktiskt andra gången som jag och Lena samtalade inför publik om våra olika vägar till akademin, våra respektive arbetsliv inom universitet, inom genusvetenskapen och vårt intresse för kvinnohistoria. Första gången var i samband Föreningen SKOGH:s (Sveriges kvinno- och genushistoriker) årsmöte förra året.  För mig har samtalet med Lena varit ett sätt att försöka få till en form för en mer explicit kunskaps- och erfarenhetsdelning mellan olika generationer av kvinno- och genushistoriker, men också för att lyfta fram den mänskliga dimensionen i skapandet av akademiska sammanhang och kreativa intellektuella miljöer.

När jag först frågade Lena om hon ville arbeta fram ett samtal med mig så bemöttes min entusiasm med viss skepsis. Lena tyckte inte alls att hon gjort så mycket eller varit så viktig som jag påstod. Och kanske är det precis därför som den här typen av generationsöverskridande samtal är så viktiga. I det dagliga görande under ett helt yrkesliv är det säkert svårt att få syn både på den långsiktiga betydelsen av sitt görande och vad detta möjliggjort för yngre generationer av forskare. Jag kan också tänka mig att den typen av etableringsprocess som Lena varit med att genomföra har en tendens att falla samman i ett myller av olika små uppgifter som behöver lösas.

Lena började arbeta på Umeå universitet en vecka innan jag föddes. Ett faktum som jag tycker sätter in arbetet vid ett universitet i ett viktigt perspektiv. Inte minst då det manar det till ödmjukhet inför allt strävsamt arbete som lagts ned för att möjliggöra den genusmiljön vid Umeå universitet som idag är lätt att ta för given. Ett arbete som gjordes under tiden som jag hade fullt upp med att lära mig krypa, gå, tala, cykla, simma, läsa och så vidare. Det var först i den yngre tonåren som jag började få styr på mig själv – mycket tack vare att jag hittade Lenas avhandling Drömmen om kamratsamhället. Om kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad 1925-35 på Akademibokhandeln i Eskilstuna. Kort sagt, i mig finns en småstadstjej som väntat länge på att få prata med Lena om hennes akademiska gärning. Jag jublar inombords!

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *