Om att vara Elastakvinnan…

Sol idag igen. Bakom blodcentralens takås glittrar de övre delarna av en lyftkran. Ljuden från bygget dämpas dock effektivt av sjukhuskroppen. Rummet som jag sitter i idag är stort och ljust, tyst och stilla – väldigt annorlunda det rum jag satt i igår.

Jag jobbar alltså på två ställen, 50 % Arcum och 50% Näringsforskning. 50 + 50 = 100. Rent teoretiskt alltså. I verkligheten är det inte riktigt lika lätt att få det att gå ihop.

Näringsforskning är mitt ”hemhemman” på universitetet, det är här jag lärt upp mig till forskare – en underbar kreativ miljö, men också en plats präglad av externa, hårdkokta, akademiska strider. Jag vet inte om jag vågar använda ordet ”vuxenmobbing”. Kanske säkrast att låta bli. Fokusera på det kreativa…

Jag tänker på Elastakvinnan – mamman i Pixarfilmen ”Superhjältarna” från 2004. Hennes superkraft består i att hon vid behov kan töja ut sina armar in absurdum och på så sätt göra en massa saker samtidigt, inklusive diverse hjältedåd.

Min nuvarande arbetssituation på näringsforskning kräver verkligen ett stort mått av elasticitet. Medicinska teknikbiobanken, ett forskningsprogram med EU-stöd via tillväxtverket, handlar om att skapa nya företagsidéer med hjälp eller stöd av biobanks- och registerforskning i Västerbotten. Och mitt arbete handlar om att stötta och utveckla forskning tillsammans med de inblandade företagen. Alla måste hjälpa till och vara med i processen – det är villkoren för EU-stödet.

Vid strömbrytarna i mitt rum hänger en delvis trasig docka som föreställer Elastakvinnan. Hon har följt mej genom åren. En uppmuntran om att sträcka på sig och ta för sig – men också en varning, superelastiska kvinnor är inte särskilt hållbara i längden. Det gäller inte minst i forskningsvärlden.

Jag tänker på kaffe: skulle vi kunna göra något tillsammans om kaffe?
0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *