Om skavande privilegier och att åka bil i Los Angeles

Texten har tidigare publicerats i Västerbottens-Kuriren 27 november 2017.

En vän från Umeå är på besök. Vi är på väg till ett tjusigt konstmuseum, men vår bil fastnar i trafiken på en av Los Angeles många motorvägar och jag får ett utbrott. Kräks på Facebook över hur jag hatar LA och just det här transportföretaget. Egentligen missar vi vår åtråvärda entrétid, men får komma in ändå. Inleder en hetsig brevväxling med transportföretaget om att det inte är okej att vi kommer fram 70 minuter senare än beräknat och att jag inte vill betala fullt pris för resan eftersom föraren valde en urusel rutt. Tjafsar om 28 dollar, vill få rätt. Och någonstans där drabbar mig verkligheten.

Jag är priviligierad. Jag kan betala för att få någon annan att köra mig till ett flashigt konstmuseum. Jag kan välja om jag ska äta middag hemma eller på restaurang. Att jag inte alls skulle kunna äta middag finns liksom inte. Jag kan köpa ett par nya yogatights bara för att de är snygga utan att kolla på prislappen. Jag kan bo nära det stora havet i Santa Monica i fem månader. Men privilegierna skaver. Det skaver mot misären jag ser omkring mig varje dag här i Los Angeles och som är minst lika uppenbar hemma i Umeå om man bara tittar. Hemlöshet, fattigdom, narkotikaproblem, veteraner med vanställda kroppar och krigstrauman som bärs utanpå kroppen. Människor som rör sig genom staden på ett helt annat sätt än jag. Som åker buss i 2 timmar eller mer för att komma till ett dåligt betalt städjobb i ett av slotten i Beverly Hills, ofta utan social trygghet. Blir du sjuk får du inget betalt. Och jag ser markanta skillnader på bara ett år, även här i det liberala Kalifornien. Fler och fler hemlösa, allt större orättvisor. Det hisnar och skrämmer.

När hyrbilen rullar genom Laurel Canyon kommer vi in på musik- och filmproducenten David Geffen. Lite googlande visar att han är en av de snuskigt rika som försökt begränsa allmänhetens tillgång till stränderna kring Malibu. Dock utan framgång. Strandrätten i Kalifornien är stark och kan liknas vid den svenska allemansrätten både i sak och i symbolvärde. Ändå finns de som vill begränsa den, de rikaste som inte kan med att se kreti och pleti på stranden nedanför sina vräkiga hus. Geffen ledsnade och sålde nyligen sitt hus för hisnande 85 miljoner dollar. Tydligen hade han hoppats på 100 miljoner.

Hur kan det komma sig att vissa människor anser sig så förmer än andra att de aktivt vill begränsa andras rätt att befinna sig i deras närhet? Vad är det som gör att männen i Maseratis, Ferraris och Lambourghinis inte tycker att de behöver stanna vid ett övergångsställe? Att USA:s president lägger fram ett skattereformsförslag där skattehöjningar för de som tjänar minst ska finansiera skattesänkningar för de som tjänar mest? Och vad är det som får människor att vilja lösa ”problemet” med tiggare på svenska gator genom att förbjuda tiggeriet? Som får vissa att spotta på andra människor, både bokstavligt och bildligt? Varför verkar vissa människor oförmögna att se speglingen av sig själva i den andre, yttre skillnader till trots? Att se sina egna privilegier istället för att längtansfullt snegla mot den som har mer?

Föreställningen om att framgång och rikedom är en dygd är seglivad, speciellt här i USA där den ingår som ett bärande element i det ideal som ofta sammanfattas i ”The Self-made Man”. Den där som startar med två tomma händer, arbetar hårt, bygger en förmögenhet och därmed uppnår den amerikanska drömmen om Lyckan. Lika seglivad är myten om att rikedom och framgång sipprar nedåt. Att de rika och framgångsrika, om de bara lämnas ifred, kommer att skapa välstånd även för den som finns några pinnhål ner i den sociala hierarkin. Det finns gott om vetenskapliga studier vilande på gedigna statistiska material som ifrågasätter, exempelvis Branko Milanovićs Global ojämlikhet. Nya perspektiv i globaliseringens tidevarv som nyligen utkommit på svenska.

Milanović är noga med att ge en nyanserad bild men visar samtidigt tydligt att samtidigt som ekonomierna i Asien växer vilket innebär en global ekonomisk utjämning, ökar klyftorna mellan rika och fattiga inom nationerna och de allra rikaste och mäktigaste blir bara färre. Peter Englund sammanfattar i sin recension av Milanković i DN (2/11): ”För bara fem år sedan hade 338 individer lika stora ekonomiska tillgångar som hela den fattigaste halvan av jordens befolkning totalt; nu har den förstnämnda gruppen krympt till 62 personer. Med andra ord: en grupp människor som skulle kunna rymmas i en vanlig turistbuss har mer pengar än världens tre och en halv miljard fattigaste. Detta är obscent.”

Ändå överlever både nedsippringsteorin och tanken om rikedom som dygd, liksom myntets baksida – den som misslyckas arbetar inte tillräckligt hårt och har sig själv att skylla. De bidrog till att vinna val för Margaret Thatcher och Ronald Reagan under 1980-talet och var även tydlig genom Donald Trumps kampanj. Tillspetsat – framgång och välstånd är inte ett privilegium, det är en rättighet och en dygd. Och tvärtom – fattigdom och utanförskap är inte ett samhällsproblem, utan ett personligt misslyckande. Och då blir det möjligt att motivera att andra regler gäller för de vackra och rika.

Det blir också möjligt att betrakta kritik mot den rådande ekonomiska ordningen som bisarra tokerier. Men sanningen är nog snarare att det är det blinda försvaret av en ohejdad kapitalism, skambeläggandet av den som befinner sig i underläge och oförmågan att se och hantera privilegier på ett mer konstruktivt sätt än att då och då ge pengar till välgörenhet som utgör inte bara bisarra tokerier utan utgör ett hot mot mänsklighetens överlevnad.

Det är lätt att misströsta. Att knyta näven i fickan. Men kraften i #metoo som nu rullar som en lavin genom Sverige och många andra länder visar oss att förändring är möjlig. Den värld vi lever i är skapad av människor och kan också förvandlas av människor. Politik är inte förvaltning, det är drömmar, möjligheter och kreativ kraft. Men för att världen på allvar ska kunna förändras måste de av oss som har privilegier i kraft av utbildning, social och ekonomisk makt, kön eller hudfärg först och främst se våra privilegier, sedan bli villiga att dela med oss. Att avstå från att utöva makt bara för att vi kan, att kliva åt sidan för någon annan och bemöta varandra med respekt och nyfikenhet istället för misstro och förakt. Oavsett om det gäller tillgång till en strand eller något annat.

 

 

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *