Demokrati som lag – inte som värdering

Strax innan jul satt vi på vårt personalmöte och skulle relatera till Värdegrundsdelegationens slutrapport och de sex värdegrundsprinciper som delegationen kommit fram till att statsanställda behöver känna till. Deras uppdrag var formulerat så här: ”De statsanställda ska ha kunskap om och förståelse för de grundläggande värdena i statsförvaltningen och rollen som statstjänsteman.”

Ni kanske gjorde detsamma, då vi alla har fått i uppdrag att uttala oss om dessa principer och hur de förhåller sig till just vår verksamhet. Då fick ni också principerna presenterade för er, men för säkerhets skull så kommer de här igen:

De sex värdegrundsprinciperna

En statlig myndighets verksamhet bygger på de rättsliga grunder som gäller för alla statliga myndigheter. De kan sammanfattas i sex principer som tillsammans uttrycker den gemensamma värdegrunden för de statsanställda:

• Demokrati – all offentlig makt utgår från folket.
• Legalitet – den offentliga makten utövas under lagarna.
• Objektivitet – allas likhet inför lagen, saklighet och opartiskhet ska iakttas.
• Fri åsiktsbildning – den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning.
• Respekt för lika värde, frihet och värdighet – den offentliga makten ska utövas med respekt för allas lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
• Effektivitet och service- effektivitet och resurshushållning ska förenas med service och tillgänglighet.
(ur Värdegrundsdelegationens slutrapport, sid 14)

Den hågade kan läsa vidare i delegationens skrift från 2013, Den gemensamma värdegrunden för statsanställda, där varje princip gås igenom i mer detalj och där det även framgår att var och en av dessa värdegrundsprinciper hänvisar till ett antal redan existerande lagar, de flesta från Regeringsformen, Förvaltningslagen och Diskrimineringslagen, men nu i mer uppsplittrat och fragmenterat skick. Helt enkelt: lagar ompaketerade till värderingar. Demokrati är, som de flesta vet, ett statsskick som upprätthålls genom specifika lagar och organisationssätt. Demokrati är således inte i sig en värdering, trots att det är allt vanligare att vi stöter på begreppet ”demokratiska värderingar” inom vår samtida politiska och byråkratiska diskurser. Här infinner sig en svårlöst paradox: en demokrati tillåter individer att hysa vilka värderingar de så önskar, så länge de följer de lagar som har stiftats genom fria val och riksdagsmajoritet. Det är exempelvis genom anti-diskrimineringslagarna och lagen om hets mot folkgrupp förbjudet att uttrycka vissa värderingar och åsikter, liksom att omvandla dem till handlingar. Däremot finns inget förbud mot att ha vilka värderingar man nu vill ha, även anti-demokratiska och totalitära. Yttrandefriheten, som garanteras av just Regeringsformen, är således reglerad – inte i form av en gemensam värdering om det goda samtalet eller den fina toleransen, utan genom rätt tydligt formulerade lagparagrafer.

Värderingar är dock inte regleringsbara och bör förmodligen inte heller så vara, för när lag helt överlappar värderingar närmar vi oss ett statsskick som vanligtvis inte definieras som demokratisk. För inte ens något så vackert formulerat som en värdegrund där demokrati listas som den främsta värderingen kan antas som ett påbud och ett obligatorium, varken för statligt anställda eller medborgare i allmänhet. Vi som myndighetsutövare måste i första hand följa de lagar som reglerar vår verksamhet och det är därför viktigt att vi kan skilja på just dessa lagar och hur vi värderar dessa lagar, det vill säga vad vi som privatpersoner helt enkelt tycker om dem. Dessa behöver nämligen inte överlappa varandra. Vill vi av någon anledning förändra lagarna, finns det ett antal vägar att gå: alltifrån den inom-parlamentariska till det civila motståndets utom-parlamentariska vägar. Om vi till och med skulle välja att bryta mot den kritiserade lagen bör vi vara beredda att ta det straff som påbjuds, men med hopp om att själva uppmärksammandet kan leda till en opinion för förändring. Det är på dessa två sätt som de flesta reformer i en demokratisk stat har uppkommit (om man undantar den liberala demokratins födelse i sig, som ju krävde ett rätt brutalt blodbad 1789).

Vad innebär det att universiteten, i egenskap av myndighet, nu åläggs att i första hand utgå från värdegrundsprinciper istället för att bara hänvisa direkt till de lagparagrafer som redan finns? Man kan så klart argumentera för att det är ungefär samma sak: värdegrundprinciperna i slutrapporten refererar alla till ett antal lagar som vi redan har att följa och det är således inget nytt under solen. Men förutom det ovan nämnda problemet med att lagar då behandlas som värderingar, finns det även delar av dessa värderingar som faktiskt inte är möjliga att direkt applicera på universitetet som organisation. Det mest påfallande är så klart att universitetet inte är, och aldrig har varit, en demokratisk organisation i sig. Dess myndighetsuppdrag är förvisso i modern tid sprunget ur ett demokratiskt statsskick, men organisationen i sig är inte demokratisk. Här antas ju meritokratin råda, vilken, om den hade varit ett statsskick, hade gett upphov till en del icke önskvärda samhällsproblem. Men inom högre utbildning och forskning får den nog trots allt anses vara den minst dåliga principen att följa.

Universiteten får således antas värna om denna meritokrati, även om den på golvet oftast är mer bristfällig än vad vi vill visa utåt. Den interna rekryteringen vid Göteborgs universitet visade sig exempelvis vara lite väl hög för att framstå som meritokratiskt baserad och röster har höjts för att UKÄ utreder landets alla universitet då GU förmodligen inte är ett undantag. De privata nätverken, klass, kön och etnicitet avgör (fortfarande) mer än meriter. Kanske att det borde vara ”meritokratiska värderingar” vi behöver säkerställa istället för de demokratiska? Kanske att det är inlasningarna och lektoratens utlysningstexter som skulle behöva kontrolleras bättre så att fler än en person kan söka tjänsten och faktiskt få den genom meriter istället för kontakter? Kanske det inflytande på vår vetenskapliga verksamhet som administratörer med liten eller ingen vetenskaplig erfarenhet har bör begränsas? Kanske universitetsledningarnas beroendeställning gentemot näringsliv och privata fonder och stiftelser behöver synas i sömmarna för att säkerställa att det är forskningsrelevanta beslut som tas, inte monetära eller karriärsstrategiska?

Det bör alltså göras en skillnad mellan en demokratiskt grundad organisation och en demokratiskt organiserad organisation: våra universitet är det förstnämnda med inte nödvändigtvis, eller ens alltid lämpligen, det sistnämnda. Det är dock en skillnad som riskerar att osynliggöras när man i första hand ser demokrati som en värdering, inte praktik eller organisation. Detta innebär inte att vissa delar av universitetets organisation skulle kunna må bra av just lite mer demokratiskt organiserade beslutsprocesser. Innan prefektstyret och linjestyrningens tid kan det nämligen sägas ha rått en något mer demokratisk beslutsprocess vid universiteten och högskolorna. De lokala besluten togs i en institutionsstyrelse istället för enväldigt av en ensam prefekt – numera enbart ansvarig inför fakultet och universitet, inte inför de institutionsanställda som inte längre har möjlighet att ens rösta fram sin egen företrädare. Kollegiet har så att säga blivit fråntagna både rösträtt och möjlighet att ta beslut om den egna verksamheten; företeelser vanligen förknippade med just demokratisk styrning.

Skulle en större medvetenhet om demokrati som värdegrund kunna ändra detta så att universitetsanställda återfår sitt inflytande på beslutsprocessen? Eftersom det var enskilda universitetsledningar som införde prefektstyret (vid UmU sedan 2009) och då det innan prefektstyret inte fanns något tal uppifrån om demokrati som värdegrund trots att den delen av verksamheten de facto var mer demokratisk, är det förmodligen snarare ett nytt beslut, inte en värdering, som skulle behövas för att ändra detta demokratiska underskott som vi nu lider under.

Umeå universitet har valt ”demokrati” som vårens tema. Frågan är vad vi hoppas få ut av det? Är det de sex värdegrundsprinciperna vi förväntas anamma nu under våren? För som värdering är demokrati svårdiskuterat och begränsat; risken är att en sådan diskussion enbart kan ske inom ramarna för en implicit avprofessionaliserande styrningsmentalitet där demokratibegreppet används för att bevara status quo och där kritiska röster och debatter kommer avfärdas som, ironiskt nog, odemokratiska. Men som statsskick och organisation i förhållande till ett meritokratiskt ideal uppstår helt andra frågor och diskussioner, där demokrati kan ses varken som redan given eller per automatik önskvärd inom alla delar av vår specifika samhällsorganisation. Som kritiska samhällsforskare ligger det sistnämnda betydligt närmare vårt statliga uppdrag än det förstnämnda. Och det är ju trots allt vårt statliga uppdrag vi är ålagda att genomföra.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *