Forskningsansökan och den kontraktslösa gråzonen

När jag skrev inlägget om gåvokulturen som alltmer blivit en kontraktskultur så slog det mig att det finns ju en sysselsättning som de flesta av oss ägnar oss åt helt gratis och utanför arbetstid, men som vi förmodligen inte ser som varken en gåva eller ett kontrakt: ansökningsskrivandet. De flesta ser det som ett nödvändigt ont, något vi måste göra för att sedan, om vi har maximal tur, få ägna oss åt den forskning vi så gärna vill göra. En del kanske har förlikat sig med genren och känner sig mindre avogt inställd, men jag tror det är få forskare som ser ansökningsskrivandet som del av en gåvokultur, en ynnest. Det intressanta är att trots det, så ägnar vi en hel del obetald tid åt detta arbete. Få av oss har möjlighet att skriva en ansökan inom ramen för våra tjänster – det finns sällan en timfördelning för ansökningsskrivande i BPS – och ändå är det en uppgift som vi antas göra, för vår egen karriärs skull, för enhetens skull och för universitetets skull.

Nu sitter förmodligen många och ägnar sig åt forskning (skriva, läsa, tänka, diskutera) när tjänstetimmarna har tagit slut, men det är en sysselsättning som mer självklart ingår i gåvokulturen – den där gråzonen mellan arbete och brinnande intresse. Självklart kan inte allt vi gör ingå i den, men det är intressant ur en arbetsrättslig synvinkel hur forskningsansökan ändå har hamnat där. Har man ingen forskningstid är det ingen som förväntar sig att du ska forska överhuvudtaget, men däremot förväntas att du skriver en forskningsansökan på din fritid oavsett hur din tjänst ser ut.

Det är inget nytt att den tid som läggs ner på ansökningsskrivande, samt bedömandet av desamma, skulle kunna räknas i sekler av tid. Resurser saknas så klart för att täcka den tiden. Men om man tar de resurser som ändå går till denna verksamhet, alltifrån sakkunnigas arvode, kostsamma ansökningssystem, overheadkostnader, liksom den omfattande universitetsadministration som ska få oss att skriva bättre ansökningar – en helt ny yrkesgrupp med få vetenskapliga meriter men med löner högre än docenter – så är det fullt möjligt att vi alla ägnar oss åt ett nollsummespel. De pengar vi får till forskning inom humaniora och samhällsvetenskap är en spottstyver i jämförelse med de pengar som går till att hålla uppe själva ansökningskulturen.

Även om vi inte enbart stirrar oss blinda på ekonomi, så finns det goda skäl att inte uppmuntra denna kultur alltför mycket. Enligt den pågående Utredningen om styrning för starka och ansvarfulla lärosäten (Strut) som nyligen kom ut med en ”teaser” (Övergripande modellförslag för styrning av universitet och högskolor) har denna, för Sverige unika kultur, även andra negativa effekter:

”För starkt fokus på externa medel riskerar att begränsa utrymmet för nya och risktagande forskningsfrågor eller för att stärka forskningen och säkra vetenskaplig lärarkompetens inom stora utbildningsområden som exempelvis skolområdet. Bristen på tydliga karriärvägar för forskare/lärare har påtalats länge från arbetstagarorganisationer, av internationella bedömare som deltagit i utvärderingen av forskningen vid ett stort antal lärosäten, och i flera utredningar. Formerna för fördelning av forskningsmedel har haft en negativ påverkan på jämställdheten, vilket har visats i forskning om hur kvinnor förfördelas av forskningsfinansiella organisationer. Det har vid våra dialoger funnits en stor samsyn om att den höga andelen externa medel blivit alltför styrande för lärosätenas anställningar och strategiska inriktning.” (s. 12)

Vindarna kanske är på väg att vända. Idén att konkurrens leder till bättre forskning håller på att underminera sig själv: forskare som borde samarbeta slåss istället om externa medel, fördelningen har ibland en underlig korrelation med vilket universitet som är mest representerat i forskningsrådets ledning, att lära sig den språkgenre som krävs för att få beviljat medel är väsentligare än att tänka kritiskt – en språkgenre som tyvärr även riskerar att sprida sig till själva forskningsarbetet och ge upphov till intetsägande artiklar som enbart publiceras för att man måste. Och kanske viktigast av allt: ingen har tid att läsa andras forskning när det enda som räknas är den egna forskningen. Det blir inte bättre forskning av detta – bara mer isolerade forskare och forskningsgrupper.

Vi behöver försvara professionalismen, inte underminera den. Vi behöver ersätta konkurrenskulturen med en läskultur, och ansökningskulturen med en forskningskultur. Ett steg är att ta efter Norge där det ofta ingår minst 50 % forskning i lektoraten. Denna justering – att gå från 20 % till 50 % kompetensutveckling för alla lektorer – skulle inte enbart innebära mindre tids- och pengaslöseri för alla, utan även öppnare forskning, mer kompetenta forskare, och, för all del, även ökad jämställdhet.

På samma sätt kan man tänka sig att ingen forskare bör ägna sig åt enbart forskning; att lägga in ett minimumkrav på undervisning även för den mest framgångsrika stjärnforskare skulle inte enbart göra grundutbildningen mer forskningsnära, den skulle även skapa en starkare solidaritet mellan lektorerna eftersom alla skulle ingå i lärarlaget. Ett mer jämlikt universitet, tror jag, börjar med att vi alla kan vara lika nöjda med vårt arbete: gåvorna och kontrakten måste helt enkelt fördelas lika mellan oss; de måste vara inbyggda i själva strukturen. För den som är hågad, skulle det ju fortfarande vara möjligt att skriva ihop en forskningsansökan och dryga ut sin tjänst med ytterligare forskning – den möjligheten skulle då de facto vara just en gåva, inte ett pålagt ok i en kontraktslös gråzon.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *