Seminariet som försvann

Hur vi ser på vårt jobb som forskare och lärare tror jag varierar beroende på vilken uppgift vi står inför; vissa arbetsuppgifter ser vi som en del av ett kontrakt, något vi måste avverka och göra för att få ut vår lön i utbyte, och vissa uppgifter ser vi mer som en gåva, en ynnest att få arbeta med och som vi ibland kanske är farligt nära att göra gratis trots att vi vet att det innebär en sorts lönedumpning.

Vad som ses som kontrakt respektive gåva kan så klart förändras; ibland på grund av personliga skäl, ibland på grund av organisatoriska skäl och ibland på grund av båda dessa skäl i en intrikat samverkan. Seminariet är en sådan uppgift som verkar ha gått från gåva till kontrakt. Med risk för att nostalgisdunster fördunklar mitt minne, så var seminarierna under min doktorandtid inte bara väl besökta av både doktorander och seniora forskare, de ansågs även vara självklara att delta i. Mellan doktoranderna rådde en sorts outtalad reciprocitet: du kom på mitt seminarium och läste ett paper om ett ämne du inte själv kan något om, så nu kommer jag på ditt seminarium och gör detsamma. Det ansågs vara en del av vår forskarutbildning att bidra på ett seminarium oavsett om ämnet låg nära eller långt ifrån det egna projektet. Att vi skulle kräva kurspoäng för att vi deltog var dock inte en tanke som någonsin föresvävade oss; seminarierna var gemensam verksamhet för alla forskare och lärare på institutionen – ett förvisso imaginärt jämlikt möte mellan kollegor, men icke desto mindre ingick vi alla i samma kollegium. Att en del av kollegorna skulle börja hantera seminarierna som ett kontrakt och kräva poäng för det hade skapat en uppdelning mellan seminariedeltagarna som inte någon kände var önskvärd.

Senare förstod jag att min institution hade en så kallad god seminariekultur; det fanns andra institutioner som hade en dålig dito. Detta innebar dock inte att ingen gick på seminarierna, bara att fler led under seminarierna. Idag är det främsta problemet med seminarierna att få folk att komma överhuvudtaget. Det beror inte enbart på att doktorander ser seminarier som en uppgift som inte ingår i kontraktet (det vill säga ger högskolepoäng) och därför inte dyker upp, utan det beror kanske främst på att seniora forskare gör detsamma. Inte för att vi behöver högskolepoäng – för oss är det timmar som gäller: hade vi fått timmar för seminariedeltagande så hade kanske fler gått – men av fel anledning. Nu går vi enbart om vi råkar ha tid just den dagen – oavsett hur lång tid i förväg seminariet har utannonserats – och vi tenderar att gå enbart om seminariet handlar om något som ligger väldigt nära vårt eget område.

Vår egen fortbildning verkar ibland begränsa sig till det som krävs för att kunna skriva en trovärdig sammanställning av tidigare forskning i våra forskningsansökningar. Detta beror dock inte nödvändigtvis på att vi alla blivit mer egocentriska; den organisation vi ingår i har de facto slimmats över tid och kraven på att prioritera den egna forskningen kommer inte enbart från oss själva, utan även uppifrån. Men det besynnerliga är att det ändå finns andra delar av vår verksamhet som vi fortfarande ser som gåvor: om vi tänker kontrakt vid seminarier, personalmöten och arbete efter kl. 15.30, så tenderar vi att tänka gåva när det gäller saker som exempelvis flexibla arbetstider, forskning under föräldraledighet och långväga konferensresor med lite innehåll. Någonting går inte riktigt ihop här: om vi i ena stunden menar att vi har för lite tid för att hinna gå på seminarierna, hur kan vi i nästa stund sitta och fika i en och en halv timme, åka bort en vecka på konferens eller känna att vi har tid över hemma för forskning? Inget av detta ger några timmar i BPS:en och ändå gör vi det.

Jag fikar gärna själv länge och tycker om konferenser (men inte långa flygresor, så jag är rätt självreglerande där). Min arbetstid jämnar ut sig i längden – en halvdag på jobbet regleras med helgarbete, och så vidare. Den flexibla arbetstiden är en gåva som jag ser meningen med. Så problemet är inte att dessa saker ses som gåvor (att forska under föräldraledighet är dock bidragsbedrägeri så det kan jag ju inte direkt uppmuntra). Problemet är, som jag ser det, att seminarier har halkat ner på prio-listan samtidigt som vi använder argumentet att vi inte har tid att gå på dem, när det nog egentligen handlar om något annat.

Allt handlar inte om nyliberala krav på arbetshets och det kan vara kontraproduktivt att slentrianmässigt använda sig av det som förklaring till alla förändringar inom universitetet. Kontraktskulturen har sin plats även här, arbetsrättsligt om inte annat, och vi bör ju arbeta för att få lön, precis som alla andra. Att se det låga seminariedeltagandet som någon sorts reaktion mot universitetets krav på internationell publicering och hög arbetsbelastning riskerar därför att bli felriktat. Vi måste nog titta lite närmare på oss själva och hur vi har påverkats av den mål- och resultatstyrning vi dagligen relaterar till.

Jag tror nämligen att det är vi forskare som har slutat att se värdet med en fungerande seminariekultur. Vi förstår inte själva vad vi ska ha den till: seminariet som idé passar inte längre in i vår bild av universitetet. Inom ramen för utvärderingar och mätbara resultat är seminariet närmast obegripligt: ett kontinuerligt återkommande möte med kollegor där fokus ligger på någon annans forskning och texter, inte på enhetens verksamhetsplan, den nästkommande forskningsansökan eller mastersprogrammets utbildningsplan – vad i hela fridens namn är poängen med det? Som ett hemligt sällskap som möts utan att vara mätbar, utan att relatera till något av universitetens mål eller skrapa ihop poäng i citeringsindexet. Det låter ju nästan subversivt! Universitetet har kommit långt bort från sitt ursprung när det som en gång var dess utgångspunkt – kollegiet och seminariet – inte nämns i styrdokumenten eller ses som meningsfulla delar av vårt arbete, varken som gåva eller som kontrakt. Inte konstigt att seminariet försvinner.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *