Är detta en meteorit?

Här kommer mitt sista inlägg till forskarbloggen. Jag började mina inlägg med ”Den sista meteoritexpeditionen” och så kommer det att bli för min del, då jag strax går i pension. Våra meteoritexpeditioner har haft en hög vetenskaplig ambition att hitta bitar av Tromsö-meteoriten från 2006. Först var vi för långt västerut och sedan på gränsen från öster, men de yttre omständigheterna hindrade effektiva sökinsatser.

Ett läger mitt i sökområdet 2017 (bild Jakub Vaverka).

I somras var vi på rätt ställe vid rätt tidpunkt, en dryg mil södost om Reisavannet där Mikkel hade sett boliden ovanför sig. Vädret var underbart och humöret uppe. Första dagen spanade vi norrut längs bergskammen på området där mindre fragment av några gram möjligen landat och den andra dagen söderut mellan två sjöar dit bitar upp till kg-storlek kan ha landat. Dessa mera detaljerade uppskattningar hade gjorts av matematikern Esko Lyytinen vid den finska amatörastronomförening URSA. Man hittade en meteorit på Kolahalvön 2014 efter Eskos beräkningar från uppskattningar från den rätt så täta finska kameranätverket.

Ricks GPS-spår dagen 1 norrut. Vi andra gick på båda sidor av hans rutt.

Ricks GPS-spår dagen 2 söderut.

Vi hittade nog inte den här gången heller någon uppenbar meteorit, inte i alla fall av järn, vi hoppades och trodde hela tiden att där bakom krönet väntar en stor stenbumling på oss. Så blev det inte. Mot slutet av tiden gick vi igenom fynden som folk hade samlat i de små plastpåsarna och skrivit på koordinaterna.

Jakubs meteoritplastpåsar väl märkta med både position och hittetid (bild Rick McGregor).

I en av påsarna fanns det en annorlunda sten, som inte är magnetisk. Den hade Krister plockat den första kvällen då han tränade för att leta – gå systematiskt för att täcka ett så stort område som möjligt, upp och ner på sluttningen öster om lägret. Stenen var ca 3 cm stor, mörk, bucklig på ytan, så som den kokat upp i den tusengradiga hettan den når på väg ner genom atmosfären. Vi har under veckan fått den delad i två bitar med en fin jämn skäryta. Detta är det nästa steget i processen att identifiera en meteorit. Ett fragment är nu skickad till Naturhistoriska riksmuseet för analys. Om det är en meteorit, följer vidare analyser om dess ursprung.

Jag tackar alla deltagare på våra tre meteoritexpeditioner. Det har varit mycket givande att få samarbeta med alla de fina ungdomarna vi har haft med oss och även bli närmare bekant med de seniora kollegerna när man har haft gott om tid för samtal i brist på nätet och koll på email.

Tjejsnack framför tältet (bild Martin Wieser).

Vi har haft en härlig mångkulturell blandning och en jämn ålders- och könsfördelning på våra turer. Två av våra deltagare, Krister och Ursila kommer från Sápmi, Stockholmstjejen Katarina bor där numera och kunde informera oss andra om dagens renskötsel. Vi fick höra från Pegah om friluftslivet utanför Teheran och från Alexandre från Bryssel samt Jakub från Prag, hur man går i naturen i Centraleuropa. Dessutom hade vi inslag från Nya Zeeland (Rick), Schweiz (Martin), Finland (Asta) samt med Gabriella, Jesper och Charles från olika håll i Sverige.

Expeditionssällskapet 2017, från vänster: Krister Wiklund, Martin Wieser, Ursila Hufva, Gabriella Stenberg Wieser, Katarina Axelsson, Rick McGregor, Asta Pellinen-Wannberg, Alexandre de Spiegeleer, Jakub Vaverka (bild Katarina Axelsson).

Vi har haft underbara dagar ute i naturen. Vi har fått lågflyga över ödemarken med helikopter och bli lämnade till vårt öde. Vi har fått se Lappland explodera till den skira grönskan, moln, blommor, fåglar, djur och insekter, som trots allt är viktiga för de andra levande varelserna än den bekväma människan. Vi har fått njuta av nyfiskad röding. Vi har gått för oss själva med blicken skannande över marken, haft härliga lunchpauser på låga fjälltoppar och samlats till en lägereld på kvällen för att diskutera dagens fynd.

Lunchpaus på toppen av Cáhppesvárri (bild Katarina Axelsson).

Kvällsmys vid lägerelden (bild APW).

Förutom stratosfärsballongen har vi hittat en hel del tomma flaskor, plast- och metallskräp, som vi släpat med till lägret, ombord på helikoptern och levererat till sopsortering.

Vi tackar alla som bidragit till uppskattningar om sökområdet. Jag fick det första samtalet redan sommaren 2006 från professor Ludwik Liszka, IRF-Umeå om var boliden exploderat i luften enligt de första infraljudsobservationerna, Mikkel Nilut såg meteoriten sprängas ovanför sig och den kanadensiska gruppen vid universitetet i Western Ontario, som tagit med atmosfärvariationerna i infraljudsobservationer prickade nästa samma punkt som Mikkel. Esko Lyytinen räknade från de två bilderna tagna av Peter Bruvold och Martin Lyngdal och alla de andra observationerna vart fragmenten möjligen mörkflygit och landat. Peter Voelger, IRF bidrog med höghöjdsvindar till Esko.

Vi alla tackar även Umeå universitet och Institutet för rymdfysik som har stöttat dessa expeditioner.

 

 

 

 

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *