Demokratiska utmaningar

Texten har tidigare publicerats i Västerbottens-Kuriren 2018-01-01.

 

Demokrati ser olika ut i olika länder. Ibland är det teknikaliteter som skiljer, ibland handlar det om stora skillnader i tankesätt. Men något som ofta ses som typiskt svenskt är vårt ovanligt stora förtroende för staten. Vi svenskar har litat på att regering och riksdag agerat med vårt bästa i åtanke och därför har vi någorlunda glatt betalat vår skatt som gått till en förnuftig fördelningspolitik. Svenskar verkar också sällan ha haft några större problem att acceptera att de offentliga transfereringarna gått från dem som har och därför bidrar lite mer till de som inte har. Vi verkar också gilla att vara överens, vilket märkts som saltsjöbadsanda och blocksamarbete.

Denna idyll är naturligtvis en konstruktion. Men mycket av det som för 40 år sedan betraktades som ganska självklart och som nog vaggade in inte bara Sverige utan även andra västliga demokratier i en falsk förvissning om att demokratin hade cementerats är inte längre så självklart. I internationell jämförelse mår svensk demokrati fortfarande bra, men det skakar lite. Svenskens förtroende för staten och partierna minskar, känslan av delaktighet brister när politiken professionaliseras och röstsiffrorna är oroande skeva om socioekonomiska och geografiska faktorer vägs in. Detta visas tydligt och med stor statistisk precision i Olle Wästbergs och Daniel Lindvalls Folkstyre i rädslans tid (Fri Tanke, 2017), som är en uppföljning av den senaste demokratiutredningen där de båda medverkade.

Författarna visar också, trots att detta egentligen inte är ett huvudspår, att det som ibland kallas för ”demokratins kris” faktiskt inte är så himla nytt. Många problem som brukar lyftas idag är sådant som både maktutredningen på 80-talet och den förra demokratiutredningen på 90-talet också brottades med och det handlar delvis om problem som liksom är inbyggda i demokratin. Hur får man människor att känna förtroende för det politiska systemet? Hur får man människor att delta och engagera sig? Hur ska det politiska samtalet föras och av vem? Vem räknas in och vem utesluts?

Jag slås ibland av att vi människor så väldigt gärna verkar vilja en gång för alla slå fast vad saker och ting är. Att ordna världen i vänner och fiender, renodla och dela in i vitt och svart. I höger mot vänster, eller GAL (grönt, alternativt, liberalt) mot TAN (traditionellt, auktoritärt, nationalistiskt). Skatt är stöld eller en solidaritetshandling. Vinster i välfärden är bra eller dåligt. Vi är dåliga på att säga både ”det beror på” och ”jag har ändrat mig”. Istället vill vi vara principfasta, konsekventa och säkra. Men frågan är om det är så smart om man vill slå vakt om demokratin.

Jag fastnade nyligen i en diskussion som ursprungligen handlade om den skattereform som är på gång i USA och om vad sjukvård och utbildning ”kostar” för den enskilde. Det var lärorikt, för efterhand gled det över i en diskussion om de skillnader i politisk mentalitet som finns mellan Sverige och USA. Jag blev den som försvarade en välfärdspolitisk modell som bygger på generella offentliga strukturer, omfördelning från de som har mycket till de som har mindre (eller inte alls) via skatten och där hela systemet vilar just på det förtroende för att staten agerar altruistiskt för helhetens bästa som historiskt varit väldigt starkt i Sverige.

Mothuggen lät inte vänta på sig trots att vi befann oss i den radikale före detta arbetsmarknadsministern och Berkeley-professorn Robert Reichs Facebookflöde, som är väldigt liberalt och anti-republikanskt. Hur kunde jag säga att utbildning var gratis och sjukvård kostade max 130 dollar per år i Sverige? Vi betalar ju upp mot 70%, eller i alla fall nästan 50%, i skatt!

Det blev så tydligt att många amerikaner inte alls har samma förtroende för stat och regering som i de flesta andra västländer. Istället för att lita på att staten kan förvalta dina skattepengar väl vill du själv ha kontroll. Skatt betalas motvilligt, politik handlar främst om egenintresse och statens främsta uppgift är att skydda den individuella friheten. Socialt ansvarstagande sker genom privata organisationer, donationer och välgörenhet, och den som tar emot ska dels vara tacksam, dels inse att hen hamnat i den utsatta situationen genom egen förskyllan.

Jag hårdrar naturligtvis, men faktum är att ”skatt är stöld”-retoriken är vanlig även i de liberalaste kretsar här i USA och en generell välfärdspolitik, även i en betydligt mer nedtonad variant än den svenska, skulle vara omöjlig här.

Det här förvånande inte. Mer förvånande var hur lätt argumenten liksom bara rann fram, nästan utan att passera hjärnan. Att ”vi svenskar” gladeligen betalar skatt och inte ser det som en kostnad utan snarare som en investering både i vår egen trygghet och i samhället i stort. Att skatteburen omfördelning är ”freaking awesome”, att det skapar solidaritet och gemenskap. Att ett generellt välfärdssystem inte skapar ett utpekat underläge eftersom detta att ta del av välfärden blir en medborgerlig rättighet snarare än en allmosa.

Mitt i allt detta väcktes två tankar. Den första att jag, eftersom argumenten liksom bara sprutade som självklarheter, någonstans ju måste ha lärt mig att se världen så, även om jag för mitt liv inte kan minnas när och hur. Och även om min argumentation faktiskt var rätt ensidig så kunde jag se styrkan i den.  Både den logiska och den moraliska. Samtidigt insåg jag att jag ju målade upp en bild av ett Sverige som egentligen aldrig har funnits annat än som ett politiskt ideal. Och att den svenska politiken har förändrats. De individualistiska ideal som präglar den amerikanska debatten finns där även i Sverige. Det där som gör politik främst till egenintresse och som öppnar upp för offerkoftor, lättkränkthet och etablissemangskritik. Det där som gör det okej att tjäna ohemult mycket pengar på utsatta och svaga grupper. Det som gör politik till en kamp om medieutrymme och makt snarare än ett samtal om politiska framtidsvisioner.

Svensk demokrati står inför stora utmaningar. Det blir tydligt av Wästbergs och Lindvalls bok som borde läsas av alla med ett intresse för demokratifrågor. Den ger en gedigen grund för fortsatt diskussion och ställer många viktiga frågor. Jag tror inte att riksdagsvalet nästa år är mer av ett ödesval än något annat. Men jag tror att vi i den kommande valrörelsen behöver tala om vad vi ska ha demokratin till och vi behöver nog även tänka bortom kategorierna vän och fiende. Se det komplexa och sluta vara så tvärsäkra. Annars riskerar vi att den sakta börjar förtvina, och det vore förfärligt tråkigt.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *