Den sista meteoritexpeditionen

 

Den 7 juni, 2006, efter midnatt observerades en kraftig eldkula ovanför Troms fylke i Nordnorge. Den, trots midnattssolen, starkt lysande boliden följdes av kraftiga explosionsljud. Det gjordes flera observationer på detta naturfenomen. Ännu då hade inte alla så bra kameror till hands på sina mobiler, men det finns i alla fall två bilder på ljusfenomenet från olika platser i närheten av Tromsö.

Eldkulan fotograferad av Peter Bruvold, som hade en kamera till hands för att fotografera ett nyfött föl i Lyngseidet.

Smällen bevittnades denna fina sommarnatt av en same rakt ovanför honom, när han höll på att rensa fisk vid sjön Raisjavri i Guovdageaidnu (Kautokeino) kommun samt av två ungdomar som fiskade på Torneälven. Dessutom bottnade den närmaste infraljudsdetektorn i Kiruna av händelsen som också registrerades av stationerna i Jämtön och Lycksele och den mest avlägsna i Uppsala av nätverket som drivs av Institutet för rymdfysik. Lågfrekventa signaler av händelsen registrerades även i Tyskland och Kazakstan på nästan 300 mils avstånd.

Händelsen väckte stor uppmärksamhet internationellt med smärre vetenskapliga skandaler som följd. Både norrmän och kanadensare rusade inom några dagar till platsen för att hitta den stora inkräktaren från rymden, men utan framgång.

 

Jag som meteorforskare fångades också av entusiasmen att hitta en meteorit, en sten som kommit från rymden, överlevt den heta passage genom atmosfären och som kunde berätta om solsystemets skapelse. Ännu då hade inte meteoriter mer än ett samlarpris för entusiaster, idag kan folk betala som om de bestod av guld.

Alla de upplevda ljusfenomenen och registrerade smällarna antydde på att något stort hade kommit ner. Det kan väl inte vara så svårt att hitta en stor stenbumling i det öppna fjällandskapet? Samla bara ihop ett fjällkunnigt sällskap och gå skallgång inom sökområdet.

Vid universitetet i London i Western Ontario, Kanada finns forskare som har varit mycket framgångsrika och hittat många meteoriter. Jag frågade professor Peter Brown hur man bäst kan identifiera en meteorit på marken. Det viktigaste var naturligtvis ögonen, man letar efter en lite svartbrunnen sten med rundad yta utan någon lavväxt om det är frågan om en färsk meteorit, så som i vårt fall. Det är lättare att hitta magnetiska meteoriter, så en stark magnet i toppen av en stav är ett bra instrument.

Grimsby-meteoriten som hittades i Kanada strax efter att boliden hade registrerats med flera olika instrument (bild UWO).

Våra viktigaste detektorer var ögonen och starka magneter i ändan på skidstavar (bild Rick McGregor).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har nu lett tre meteoritexpeditioner, alltid till säkra ställen, även om erfarenheten och ny information har flyttat lite på sökområdet. De första uppskattningarna om nedslagsplatsen från de två bilderna och infraljudsdetektorerna gav oberoende antydan om att fragment från inkräktaren kan ha nått marken någonstans vid gränsområdet av Norge och Finland.

Sex år efter den stora smällen i juni 2012, fick vi slutligen ihop till den första expeditionen. Vårt sökområde låg på lågfjällen ca 4 mil från den närmaste vägen. Den 5 juli lyftes vi och expeditionsutrustningen med helikopter från Kilpisjärvi nära Treriksröset med sikte norrut mot sjön Somaslompolo vid den finsk-norska gränsen.

Helikoptern fylld av utrustning och mat lyfter ivriga meteoritjägare i vetenskapens tjänst (bild Martin Wieser).

 

I den här bloggen kommer jag att tillsammans med de andra expeditionsdeltagarna under de kommande veckorna att beskriva vad som krävs och hur svårt eller lätt det kan vara att hitta en meteorit. Välkommen att följa med på vårt äventyr på fjällen…

 

 

 

 

Översta bilden: En sektor av sökområdet med Finlands högsta punkt på fjället Haltis sluttning i bakgrunden (bild Katarina Axelsson).

 

Begrepp

De små partiklarna heter meteoroider i rymden, ljusfenomenet stjärnfall orsakat av dem heter meteor och slutligen om en del av meteoroiden överlever fram till jordytan, kallas den för en meteorit. Om kroppen i rymden är större än en fotboll, tränger den djupare ner i atmosfären före den förintas genom en explosion och kallas då för en eldkula eller bolid. I den storleksordningen ligger också gränsen till att kroppen kan fälla en meteorit.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *