En modern sirensång

Texten är tidigare publicerad i Västerbottens-Kuriren 20 mars 2018.

Anthemusa. Sirenernas ö i den grekiska mytologin. Det var här som Jason, på sin jakt efter det gyllene skinnet, bad Orfeus spela så högt och vackert på sin lyra att sirenernas förföriska sång dränktes av lyran och skeppet kunde passera oskatt. En annan sagohjälte var mer intresserad av att leka med elden och höra sången. Hans besättning fick dock surra honom hårt vid masten och fylla sina egna öron med vax för att varken höra sireneras sång eller sin kaptens vädjanden och hotelser om att släppa loss honom. Så lyckas även Odysseus under sina irrfärder hem mot Ithaka efter det Trojanska kriget oskadd ta sig förbi både sireneras ö, sundet mellan Skylla och Charybdis, undfly Kykloperna och överleva underjorden.

Sirenerna var fågellika kvinnoväsen som med den mest förföriska av sånger drev sjömän till vansinne och låta skeppen krossas mot de vassa klipporna runt Anthemusa. Och liksom de flesta av de antika sagorna har även myten om sirenernas förföriska sång något att lära oss om människan och hennes tidlösa villkor. För även om man vet att sirenens sång är livsfarlig, verkar den omöjlig att motstå om man inte äger listen hos sagohjältar som Jason och Odysseus. För sirenernas sång lovar guld och gröna skogar, ett lyckligt liv, rikedomar och makt. Om man bara följer de förföriska rösterna kommer allt detta som i ett trollslag att förverkligas. Det enda man behöver är att lyssna och låta sig svepas med – rakt ner i fördärvet.

När jag lyssnar på dagens politiska samtal påminns jag om sirenerna på Anthemusa. Jag hör de förföriska tonerna, de envetna viskningarna i vinden. Alarmismen. Apokalypsens ryttare väntar i kulisserna, Ragnarök närmar sig. Några talar om systemkollaps, andra pekar med skuldbeläggelsens finger i en och endast en riktning. Så smyger sig sången på. ”Lyssna på oss! Vi har lösningen! Bara släpp taget och låt dig svepas med. Bara låt oss ta tag i det här så blir allt bra.”

Rösterna som tvinnar ihop sirenernas sång är starka, förföriska, övertygande. Övertygade. Vem är jag, svaga lilla människa, är säga emot? Att ifrågasätta? Det är ju så mycket enklare att bara få lämna över. Att inte behöva tänka själv. Och världen blir ju så mycket lättare att hantera när den blir enkel. När det klaraste ljus ställs mot det dunklaste mörker. När den som vet säger som det är.

Läser Ann Heberlein, Ivar Arpi, Alice Teodorescu. Katerina Janouch och Hanif Bali på Twitter. Går vidare in i Trumpland och diverse amerikanska tankesmedjor. Hamnar hos Nya Tider och vet inte riktigt när gränsen passerades. Om det ens finns en gräns. Känner hur allt blir fluffigt och bekvämt. Kan det vara så att det enda vi behöver är att lyssna på auktoriteterna och släppa taget? Inse att systemkollapsen inte väntar runt hörnet utan redan har inträffat, smugit sig på oss medan vi var upptagna av godhetsknarkande och verklighetsflykt?

Men så hör jag ekot. Drar mig till minnes hur det var att en hel sommar i mitten av 1990-talet sitta i en mörk skrubb på Hagagatan i Stockholm och plöja igenom 17 årgångar av tidningen Nationen, en av Sveriges mest högljudda antisemitiska megafoner genom tiderna. Minns alarmismen, den apokalyptiska tonen. Hur Krisen var ständigt närvarande och hur slaget ständigt var i det närmaste förlorat, men att det ändå fanns en liten chans att vända utvecklingen rätt. Få svenska folket att vakna, se Sanningen och, till slut, agera. Besegra Mörkret och släppa fram Ljuset. Minns hur alarmismen till slut blev både löjlig, skrattretande och irriterande. Minns att jag tänkte ”Hur i friden orkar karln?” Och så insikten – han trodde naturligtvis på det, att världen var på väg att gå under och att det var bråttom, bråttom, bråttom om inte allt som var välbekant och värdefullt skulle besudlas, förklenas och förloras. För tid och evighet.

Hör samma eko från andra delar av 1920- och 1930-talen. Skrämselpropagandan och de apokalyptiska stämningarna. Hur bråttom det var, vilka avgörande tider man levde i. Talet om kulturens undergång, normlöshetens utbredning och den själlösa materialismens seger. Om hur den falska demokratin satte käppar i hjulet, sinkade och försvårade den heroiska kulturkamp som var nödvändig för att rädda civilisationen. Hur sann demokrati var kraftfull och handlingsinriktad, med riktning och syfte. Alltid med nationens, kulturens, folkets bästa för ögonen. Hur makten borde lämnas till de som vet. För helhetens skull. Allt i singularis. Ett folk, en kultur. En historia och en väg framåt. Pluralism och eftertänksamhet som Charybdis, en gigantisk strömvirvel där hela skepp drogs ner och förintades.

Undrar vad det är som gör att vi människor hellre verkar se det som brister än det som fungerar. Varför det positiva har så svårt att slå igenom. Ligger det där någonstans i vårt gener, i de delar av våra DNA-spiraler som rymmer det djupast mänskliga, att vi hellre ser problem än lösningar? Att vi får kämpa för att inte reducera världen till svart och vitt, kämpa för att hålla fast vid nyanserna och det föränderliga. Har det månntro med överlevnad att göra, att vi hellre målar fan på väggen och anar ugglor i mossen än att se framstegen? Att vi hellre är rädda och att den som trots allt försöker se något ljust och trösterikt ses som naiv och verklighetsfrånvänd? Att rädsla och trygghet sitter ihop?

Bekymras över hur rädda vi verkar ha blivit. Hur vi lyssnar alltmer på sirensången från höger. Hur talet om krislägen, ödestimmar och systemkollaps blir alltmer högljutt och självsäkert, och hur det i sammanhanget verkar alltmer ointressant att ta reda på vad som är sant. Hur fakta blir något man väljer, som smågodis på ICA. Jag tar några bitar pepprig bilbrand, ointressant om de kommer från Umeå, Göteborg eller Kanada. Och så några sega no-go-zoner. Och titta där, jag gillar formen på de där yttrandefrihetsbitarna! Och så toppar vi med några bitar fluffig brottsstatistik, men bara de blå. De andra färgerna är äckliga.

Kommer på mig själv med att undra om det var ungefär så här det var, åren kring 1930. När marken skakade och domedagsprofetiorna fick mer och mer luft. När demokratin sågs som överspelad och handlingsförlamad och röster höjdes för behovet av ett starkt ledarskap. Att demokrati sågs som en fin dröm, men att läget var så allvarligt att demokratin nog behövde sättas på paus ett tag. Tills krisen var löst, då trycker vi på play igen! Det vill säga efter att världen slitits sönder igen av ytterligare ett världskrig.

Fast så kan det ju inte vara. För historien, den upprepar sig ju inte.

 

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *