Försöksverksamhet praktiknära forskning i skolan

Utredningar som berör frågan om praktiknära forskning, skolans utveckling och lärares professionsutveckling duggar tätt. I mitt arbete med försöksverksamheten UFL (utbildning, lärande och forskning), funderar jag dagligen på hur man kan skapa framkomliga vägar för fördjupad samverkan för praktiknära forskning som baserar sig på lärares och skolans behov av kunskap. I utredningen Forska tillsammans – samverkan för lärande och förbättring (SOU 2018:19) föreslås bland annat att staten bör reglera skolhuvudmännens ansvar för att samverka, i det här fallet med lärosäten och forskare. Kan eller bör staten tvinga fram samverkan? Vad blir det då för slags samverkan? Vi kan i alla fall konstatera att det finns ett starkt statligt tryck vad gäller samverkan idag.

Begreppet samverka, eller att ”verka samman” framstår i en svensk kontext som något positivt och gott. Liksom demokratibegreppet, är samverkan något som är svårt att säga emot, men som omärkligt kan ändra betydelse utan att man riktigt är medveten om att så sker. Det mest lysande exemplet på en så kallad begreppsförskjutning, som jag kommer att tänka på just nu, var när innebörden av demokrati plötsligt innebar individens rätt att välja. Min fundering är om staten reglerar samverkan, kommer då innebörden att förskjutas?

Återvänder vi till idén om samverkan för praktiknära forskning mellan skolans yrkesverksamma och forskare vid universitet och lärosäten, så är det ju långt ifrån självklart att mötet och samverkan, kommer att formas likvärdigt utifrån bägge parternas behov. För det fall praktiknära forskning framhålls som ett universalmedel för att åstadkomma en bättre och effektivare skola och undervisning, kan då relationen rent av bli asymmetrisk? Om forskning framhålls som lösningen på skolans bristande måluppfyllelse försvårar lite ett sådant synsätt möjligheten att tolka samverkan som en praktik där att forskare och lärare likvärdigt, symmetriskt och komplementärt tänkt och lär av varandra i kunskapande processer, som kan ge underlag för utveckling och förändring i praktiken?

I mitt sätt att tänka är varken praktiknära forskning eller samverkan mellan lärare och forskare, mellan huvudman och lärosäte någon quick fix, utan en viktig del i en skola vars utveckling styrs utifrån bägges professionella omdöme, kunnande och visdom. Ytterst kanske den samverkan som talas om i utredningen bör utgå från att out-come är beroende av parternas förmåga att skapa tillit och förtroende i möten som sker i ”ögonhöjd”?

Det skulle man ju så här inför påsk, verkligen önska att alla fick erfara, – då kan idén om samverkan och skolutveckling till och med bli bättre än vad det var tänkt!

 

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *