Tankar om historia på film och goda ekon

Texten är tidigare publicerad i Västerbottens-Kuriren 12 februari 2018.

 

Historiska filmer handlar sällan bara om den tid de utspelar sig i. Filmens egen samtid finns också alltid med och oftast är den samtiden till och med viktigare. För varje tid har sitt sätt att se på historien, sin historiekultur. Och varje tid har sina historiska tabun. Någon kanske exempelvis minns debatten som följde framför allt i Tyskland efter Oliver Hirschbiegels alldeles utmärkta film Undergången från 2004. Så mänsklig fick man väl ändå inte göra Adolf Hitler!

Hirschbiegels film var, även om den alltså var kontroversiell, möjlig eftersom den tyska historiekulturen sakta började förändras. Nya frågor kunde ställas om Nazityskland och nya perspektiv började bli möjliga. Samma år som Undergången visas även TV-filmen Stauffenberg i tysk TV. Den går ifrån det enkla svartvita hjältenarrativet i skildringen av attentatet mot Hitler i juli 1944 (ett hjältenarrativ som dock är högst närvarande i Hollywoodpekoralet Valkyria från 2008 med Tom Cruise i huvudrollen). Under 2000-talet har det följt ett antal tyska filmer och TV-produktioner som intar en mer problematiserande position, inte minst vad gäller bilden av nazisten. Det blev möjligt att skildra något annat än skränande eller iskallt kyliga monster som på sin höjd var halvmänskliga. Istället blev nazisten mer och mer människa, som exempelvis i TV-serien Krigets unga hjärtan från 2013. Eller den i Sverige bortglömda Dimma i augusti från 2016, för övrigt med samme Sebastian Koch som 2004 porträtterade Stauffenberg i en av huvudrollerna som den ideologiskt kylige men samtidigt varmhjärtade läkaren Werner Veithausen.

Naturligtvis finns det en ekonomisk sida vad gäller historisk film – det går inte att göra film om det förflutna som inte drar publik. Då går man back. Historiekultur och potentiell publik måste alltså samspela – och de som har makt över filmproduktionen måste också vara med på tåget. Förintelsen och andra världskriget har, i alla fall sedan TV-serien ”Förintelsen” från 1978, varit ganska säkra kort för att dra publik och få filmer att gå runt.

Det var därför inte särdeles förvånande att Steven Spielberg gjorde dundersuccé med filmen ”Schindler’s List” 1993. Filmen låg förvisso rätt i tiden, men tjänade också på att Spielberg var en maktfaktor i Hollywood, och filmen kom även att påverka det historiekulturella narrativet om Förintelsen inte bara i USA utan världen över.

Spielberg har under hela sin karriär med jämna mellanrum återkommit till historiska filmer med ett starkt moraliskt och politiskt patos som även kommenterat filmens samtid, men sällan har det varit så tydligt som i Spielbergs senaste film ”The Post”.

”The Post” utspelar sig i början av 1970-talet och handlar på ytan om Washington Post och publiceringen av de så kallade Pentagon papers. Det är en berättelse om kvinnligt ledarskap i en inkrökt manlig tidningsvärd, om heder och ryggrad och om behovet av en fri press som kontrollerar makten. Inflätat finns också berättelsen om korrupta politiker och presidenter som ljuger väljarna rakt i ansiktet, och det är ingen slump att filmen avslutas med en blinkning till Alan J. Pakulas mästerverk ”Alla presidentens män” från 1976, som i sin tur avslutas med Nixons nesliga avgång som president.

Filmen har över lag fått bra recensioner trots att den är amerikanskt melodramatisk och bitvis rätt tråkig, och det är inte alls osannolikt att filmens nutidskontext har påverkat en och annan filmrecensent.

För ”The Post” handlar ju, vilket många också redan har påpekat, inte alls egentligen om tidigt 1970-tal och Washington Post, den handlar om USA idag. Filmen tog också mindre än ett år att göra, vilket är rekordsnabbt för en stor Hollywoodproduktion. Parallellerna mellan Nixonadministrationens försök att stoppa publiceringen av Pentagondokumenten för tankarna, och ska föra tankarna, till Donald Trumps försök att sabotera utredningen om Rysslands inblandning i presidentvalet, hans attacker på den fria pressen, avfärdandet av obehagliga sanningar som ”fake news” och till ett medielandskap som präglas av misstro, skyttegravskrig och klickbeten. En inte helt vild gissning är att Spielberg själv, liksom många andra i Hollywood, även gärna skulle se att parallellen mellan Nixon och Trump finge gå hela vägen till en neslig avgång.

Frågan är dock om en film som ”The Post” har någon reell effekt på politiska skeenden i USA eller om dess budskap bara ekar in i en ekokammare med likasinnade. Sannolikheten att tongivande republikaner ser filmen och plötsligt radikalt ändrar sin syn på den fria pressen är ungefär lika stor som att ”Schindler’s List” kunde omvända en förintelseförnekare.

Är den här typen av filmer med ett budskap då meningslösa? Svar nej. För hur viktigt det än är att röra sig i en åsiktsterräng som känns både främmande, kanske skrämmande och till och med motbjudande för att vidga perspektiven och kunskapen om hur världen verkligen ser ut, tror jag att vi behöver våra ekokammare. Vi behöver få skrika ut våra principer och frustrationer över det som är galet, för det finns en obändlig kraft i att räta på ryggen och vara tydlig. Men ensam är inte alltid stark, och ekokammaren ger oss möjlighet att hitta styrkan i gemenskapen – och i kollektivet finns stor förändringskraft.

Vi behöver också föra samtal med dem som vi delar mycket med, för det är i det sympatiskt och respektfullt kalibrerade samtalet som nya tankar kan prövas, argument slipas och nya perspektiv upptäckas. Att tala med den som håller med ska alltså inte föraktas. Ekot behöver alltså inte komma tillbaka oförändrat, det kan ändra både klang och tonhöjd till det bättre även om det fortfarande är välbekant.

En ekokammare som inte har rädsla och hat som minsta gemensamma nämnare kan bli en trygg plats varifrån man kan betrakta och ta in världen, för verklig trygghet skapar förutsättningar för att våga lära nytt och lära om. Den som är trygg har lättare att hantera inte bara att den egna samtiden är i ständig rörelse, men att den rörelsen också faktiskt justerar berättelsen om vårt förflutna, gör den rikare, mer komplex och innehållsrik.

Nuet och det förflutna sitter ihop, även på vita duken. Och även om en film som ”The Post” kanske inte når den publik som allra mest skulle behöva se och lära av den, så är den en viktig film. För historien har mycket att lära oss om vår egen samtid.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *