Planering av en meteoritexpedition

Planering av en meteoritexpedition

I bland landar meteoriterna mitt i stan, så som det hände i Oslo i mars 2012. Statistiskt sett faller de nog oftast i Stilla havet. Sedan 1900 har två stora händelser skett i Ryssland, i Tunguska 1908 och Tjeljabinsk i februari 2013. I april 2012 slog en meteorit ner i Sutter’s Mill i Kalifornien lättillgängligt. Folk rusade på platsen och hittade tiotals bitar av meteoriten. Efter detta blev meteoriter attraktiva handelsvaror på t.ex. ebay.

I Sverige har man inte hittat färska meteoriter sedan 50-talet. Under en 10-års period borde man kunna hitta flera meteoriter på sökbara ställen efter bolidobservationer om man bara letar efter dem. Man kan läsa om sannolikheten att hitta meteoriter i Sverige i Cecilia Wriges kandidatarbete (http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A789277&dswid=-215) eller populärt på http://www.popularastronomi.se/wp-content/uploads/2015/09/2015_3_meteoriter.pdf.

Vi fastnade för Tromsö-meteoriten där alla observationer indikerade att mycket massa kan ha kommit ner på jordytan. Den praktiska planeringen av en meteoritexpedition, speciellt till ett väglöst område tog sin tid. Då vårt sökområde låg i Lappland, fick vi planera expeditionstiden noggrant. Även jag bodde då i Kiruna och visste att snön ligger nästan fram till midsommar på fjällen. Sedan tar det bara några härliga soliga dagar före myggorna och knotten kommer, efter två veckor blir det outhärdligt. Detta fick vi lära oss en senare gång den hårda vägen och delar med oss av erfarenheterna i ett senare blogginlägg.

 

En av de många planeringsmötena inför den första expeditionen.

Mycket måste planeras; transporterna med bil, hyrbil och helikopter; utrustning; vi använde egen fjällvandringsutrustning som var och en hade sedan tidigare; måltider på vägen och mat på fjället – otroligt hur snabbt de godaste portionerna av frystorkat, ostskivor och mjukbröd försvann – nötter, blåbärssoppa, torkat frukt, choklad, kex, kaffe te, bröd av olika sorter, margarin, ost, korv, senap. Vi hade även en liten apoteksväska för eventuella skavsår, huvudvärk, magsjuka. Myggmedel köpte vi av den starkare sorten som man inte får i Sverige, men nog i Rajabaari i finska Kaaresuvanto.

 

Under tiden mellan snö och mygg börjar grönskan och spira.

Att boka en helikopterfärd kan vara omständligt. Det finns inte så många som flyger till vårt intresseområde från lagom avstånd och de blir fullbokade den första februari för tidsperioden mellan snö och mygg. Vår helikopterbas låg i Kilpisjärvi, nära Treriksröset. Basen öppnas för sommartrafik till midsommaren. Då man även räknar transportsträckorna och anskaffande av förnödenheter så är man inte där förrän på torsdag efter midsommarfirandet. Vi lärde oss efter några års misslyckanden att man måste ha planen klar i januari.

Vår resa skiljde sig från en vanlig fjällvandring på många vis. Vi hade studerat noggrant sökområdet på kartan i förväg. Man måste tänka på att ha lägret ungefär i mitten av området, att man har tillgång till rent rinnande vatten, ha rätt så bra vindskydd, inte för stenigt eller lutande underlag, men torrt för att minimera mygg- och knottinvasioner. När man sedan närmar sig området med helikoptern, måste man mycket snabbt bestämma sig vart man landar. Vi var inte vanliga kunder för våra helikopterpiloter, som oftast flyger fiskare med mycket utrustning. Våra läger har inte varit längs vanliga vandringsleder och vi har aldrig träffat någon på fjället.

När vi en gång slagit läger, så behöver vi inte bära på all utrustning, vilket är bekvämt. På de dagliga turerna har man tagit med sig massäck och sökutrustning. Man vandrar inte i led utan sprider sig i en skallgångskedja med några tiotalsmeters avstånd och sicksackar sig framåt. Det kräver koncentration att hela tiden spana marken efter möjliga meteoriter, som man inte riktigt vet hur de ser ut eller hur stora de ska vara. Om en kandidat har lavväxt på ytan så avfärdar vi den. Om den är magnetisk tar vi en extra titt på den, lägger den i en meteoritplastpåse och skriver upp koordinaterna. I bland kollar vi med grannen eller kontaktar de andra med radiotelefonerna.

Att leta efter meteoriter är inte speciellt socialt, när man är ute i fältet. Staketet i bakgrunden är för att hindra finska renar att vandra på den norska sidan.

Vi har vanligen i förväg kommit överens om en tid och träffpunkt på något fjällkrön på ett lagom avstånd. Den sicksackande vägen dit kan dock bli mycket längre. Det har varit skönt med fikapauserna och gemensam kontroll av meteoritkandidaterna. Vår geologiexpert Martin avfärdar oftast våra hittestenar. Sedan kan man sträcka sig och kanske ta en liten tupplur om inte myggorna har blivit alldeles för besvärliga.

Efter återhämtning planerar man för nästa etapp. Oftast går man då en annan väg tillbaka till baslägret. Våra dagliga vandringar har blivit långa i både tid och avstånd. Efter kvällsmaten brukar man somna djupt trots den eviga midnattssolen i området.

 

Översta bilden: Hela expeditionssällskapet från 2012. Från vänster Rick McGregor, Martin Wieser, Gabriella Stenberg (senare även Wieser), Asta Pellinen-Wannberg, Ursila Hufva, Katarina Axelsson, Charles Lue och Jesper Lindkvist. Både Charles och Jesper var då doktorander vid Umeå universitet, men verksamma vid IRF i Kiruna. Charles disputerade om månen och for på postdok till USA och har inte varit med på senare expeditioner.

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *