Vad gör man inte för vetenskapen?

Dagens inlägg kommer från Gabriella Stenberg Wieser. Gabriella har doktorerat i rymdfysik i Umeå och är numera forskare vid Institutet för rymdfysik i Kiruna. Det är smickrande att Gabriella har varit intresserad att delta i alla våra expeditioner för att leta efter småsten i ödemarken, då hon samtidigt har snurrat med rymdsonden Rosetta runt kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko i Europas häftigaste rymdprojekt. Gabriella har varit en kunnig, snabb och mycket rolig expeditionsdeltagare. Här kommer hennes beskrivning om ett eländes expedition.

Gabriella med maken Martin Wieser på väg ut från Jukkasjärvi kyrka i augusti 2013 (bild APW).

Med en bättre uppskattning baserad på Mikkels berättelse av var rymdstenen skulle ha tagit mark var det läge för ny meteoritexpedition sommaren 2014. Vi styrde våra minibussar på Kautokeino en tidig morgon i mitten på juli. Humöret var på topp och vi såg fram emot några härliga dagar på fjället. I väderprognosen fanns inga hot om regn eller kyla.

Då vi ändå inte skulle så långt från vägen så åkte vi bil så nära en lägerplats som möjligt (bild Rick McGregor).

Vår utrustning transporterades till lägret med  en fyrhjuling (bild Rick McGregor).

Sol som strålar från en klarblå himmel. Drygt 25 grader varmt. Nästan vindstilla. Det kanske låter som en dröm. Det är det inte. Det som aldrig syns på de soliga reklambilderna är de små, svarta insekterna. Mygg. Knott. Bromsar. Flugor.

Soligt och för varmt. Något är fel! I all planering hade vi glömt tiden mellan snö och mygg och var två veckor för sent ute (bild Rick McGregor).

Myggen surrar konstant. Knotten kryper in under kläderna om man inte ser till att det är tätt precis överallt: Glöm shortsen och den uppknäppta kortärmade skjortan. Satsa på mygghatt, halsduk, byxor som smiter åt runt vandringskängorna och en jacka som är tillräckligt tjock för att myggen inte ska kunna sticka igenom den.

Eleganta Katarina från Kautokeino hade den rätta stilen i den 25-gradiga hettan (bild APW).

Efter första dagen kunde vår expeditionsledare nästan inte öppna ögonen på grund av svullnaden från insektsbetten i ansiktet och jag ryser när jag tänker tillbaka på toalettbesöken. Vademecum skulle man droppa på betten hade lokalbefolkningen sagt, så det gjorde vi och det kändes lite bättre för stunden, men det luktade förstås tandkräm i hela lägret.

Varje vindfläkt togs emot med dyrkan (bild Rick McGregor).

Vi hade en lavvo med oss. En lavvo är en samisk tältkåta där vi hade tänkt sitta och mysa på kvällarna och summera dagen. Det blev inte så mycket av myset men till lavvon tog vi vår tillflykt så fort det gick. Den hade tyvärr en tendens att fyllas med rök så att vi allihop blev tvungna att ligga ner för att kunna andas. Men det var det värt. Lite rök i lungorna är mycket lindrigare än ett knottmoln runt huvudet.

Pegah och Gabriella under röknivån inne i lavvon (bild Martin Wieser).

Gabriella och Katarina efter för mycket rök i lavvon (bild APW).

Men man kan inte säga att vi inte försökte: Som de hjältar i vetenskapens tjänst vi är letade vi faktiskt efter meteoriten. En av dagarna gjorde vi en åtta-nio timmar lång vandring delvis i myrmark. Solen gassade och på kalfjället finns ingen skugga att få. Det var nästan omöjligt att rasta – så fort man satte sig ner hade man ett stort svart surrande moln omkring sig. Det är inte rofyllt och ger ingen vila. Det är bättre att bara fortsätta att gå. Det gjorde vi. Men nådde ändå inte fram till den plats där meteoriten skulle ha slagit ner enligt de nya beräkningarna. Vårt läger låg helt enkelt för långt från platsen och terrängen var för besvärlig. Utmattade återvände vi på kvällen till lägret. I heltäckande klädsel och i nästan trettio graders värme förlorar man mycket vätska, så vi mådde inte jättebra någon av oss.

Vi såg samma fjäll långt västerut som vi hade varit nära två år tidigare. I terrängen här emellan har rymdstenarna fallit ner (bild Rick McGregor).

Trots att vi ännu en gång hade misslyckats med vårt vetenskapliga uppdrag, lämnade vi fjället med en känsla av lättnad och jag har kanske aldrig uppskattat inomhustoaletter så mycket som just då.

Jättelycklig expeditionssällskap har räddat sig från fjället. Längst till höger har vi Jesper Lindkvist, postdok vid Umeå universitet med flickvännen och numera frun Pegah Lotfian.

Översta bilden: Katarinas lavvo med brasan i mitten som gav oss skydd från miljarder insekter. Det var endast under en häftig åskskur efter två heta dagar, som vi inte vågade sitta under de långa uppstickande störarna. Ett intressant insektsforskningsresultat: åskskuren rensade luften från knotten. Vi nästan kramade om de vanliga myggorna som fyllde luften för en kort stund. De känner man till från sydligare breddgrader och vet hur man handskas med (bild Rick McGregor).

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *