G som i Genus, H som i Hjärnsläpp

Egentligen skulle jag vilja skriva om något annat den här gången än det katastrofområde som tidigare var känt som Svenska Akademien. Men bullret som alstrats omkring den ärevördiga institutionen har knappast dämpats under den gångna veckan. Tvärtom. Den mediala bullereffekten kan närmast liknas vid den berömda raden ur den medeltida Erikskrönikan: ”The giordo rusk ok mykit bangh”.

Veckan började med en duns. En rejäl. Och avslutades med en sannskyldig bang. Lördag morgon kom pressmeddelandet om att även författaren Sara Stridsberg väljer att lämna sin stol. Ett par timmar senare följt av rykten om att kronprinsessan kan vara ytterligare ett offer för den s k Kulturprofilens sexuella trakasserier.

Den första ljudillustrationen stod den ständige sekreteraren Horace Engdahl för, när han i tisdags lät sig intervjuas i radions P1. I en redan legendarisk replik hävdade han att det enda som kunde förklara förra veckans forskarupprop mot Svenska Akademiens bristfälliga krishantering var ett kollektivt ”hjärnsläpp”. Därav dunsen.

Herr Engdahl lät sig nu inte nöja med det, utan kommenterade dagen efter (DN 25.4) sin egen kommentar med orden: ”Jag tycker inte att forskare ska ägna sig åt den här typen av aktioner och uttalanden, de ska förfina vår uppfattning om verkligheten. Det har de inte gjort den här gången.”

Bortser vi en stund från den förolämpning mot forskarsamhället som Engdahls utspel rymmer, så blottställer repliken både komiken och tragiken i det aktuella läget i Svenska Akademien. Hjärnsläppet och förfiningen skaver rätt så illa mot varandra. Och de tecknar en minst sagt märklig bild av vad forskning förmodas vara och vad forskare förväntas ägna sig åt i sitt värv.

Att ”förfina” är en syskonsyssla till försköning, frisering. Att stå för finliret. Vill man vara generös skulle man alltså kunna förstå Engdahl som att forskningens uppgift skulle vara att bidra med definition och skärpning av verklighetens detaljer och konturer. Vill man vara ärlig kan man däremot se uttalandet som en uppmaning till vad som på engelska kallas ”sugar coating”. Det var bland annat ett antal akademiledamöters försök till sådana sockerrullningar som de humanistiska och samhällsvetenskapliga forskarna i de två uppropen protesterade mot.

När det handlar om en sådan sjaskig verklighet av sexuella trakasserier, som krisen i Akademien i grund och om botten handlar om – ja, då är ”förfina” knappast ett alternativ. Oavsett tolkningen av ordet. Allra minst för forskningen.

Tvärtom är det beredskapen att ställa de kritiska frågorna – och i det aktuella fallet:  att lyfta fram och skärskåda den tystnadskultur, de genuspräglade maktstrukturer och mönster av förtryck som avtecknar sig i ett sådant stycke verklighet som är vår uppgift. Kanske i synnerhet för de av oss som är genusforskare, men inte bara för oss.

Tar vi vårt intellektuella uppdrag på allvar måste vi slå bort tröttheten och impulserna att avfärda den pågående händelseutvecklingen kring Svenska Akademien som ett mediadrev. Det låter sig sägas: utan historiekunskaper blir förståelsen av vår samtid grund och platt. Men jag vågar påstå att också det omvända gäller. Genom att ta plats i debatten, att sätta de historiskt förankrande frågorna om genus och makt i centrum, blir inte bara strukturerna tydligare – utan också de möjliga strategierna för att förändra dem.

I slutet av den vecka som nu ligger framför oss, lördag 5 maj, finns möjlighet att lyssna på och delta i den debatten, i ett samarrangemang mellan Umeå Centrum för Genusstudier och Kvinnohistoriska museet. Genusforskningen vid Umeå universitet firar sitt 30-årsjubileum och välkomnar alla intresserade till en eftermiddag med presentationer av aktuell forskning samt poetiska tolkningar av och samtal mellan forskare och kulturarbetare kring #metoo-rörelsen. Mer information och program finns här: http://www.kvinnohistoriskt.se/5.77196f66162ef6b22284dd.html

Kort sagt (och för att fortsätta att veckla ut den språkliga metaforik jag smugglade in i mitt förra blogginlägg): arbetet med att ge innehåll och tyngd åt vetenskapens alfabet fortsätter. Att göra det brukbart, tänkbart och levbart. Så att G som i Genus ställs före H som i Hjärnsläpp. Utan sockerrullning.

2 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *