Tid att tänka

Texten har tidigare publicerats i Västerbottens-Kuriren 8 maj 2018.

 

Det tog lite tid att fatta att jag faktiskt hade långtråkigt. Mitt bokprojekt hade av olika anledningar havererat, men det var fortfarande nästan två månader kvar tills jag skulle åka hem till Umeå. Visst fanns det saker att göra, jag befann mig ju trots allt i Kalifornien och nog fanns det andra texter att skriva på. Men det var inget som var så där superangeläget och några deadlines med kniven mot strupen fanns inte. Jag hade mer tid än uppgifter att fylla tiden med.

Så jag vandrade på stränderna och i bergen. Yogade och mediterade. Tittade i kalendern och det enda jag kunde se var långa sjok av tid som inte var intecknade av just något alls.

Och då kom de, tankarna. Om och om igen kom de och knackade på. Först kom de mer omedelbara frågorna. Var det verkligen rätt beslut att lämna forskarkarriären bakom sig för att istället bli fri skribent? Var jag egentligen riktigt klok i huvudet? Sedan kom även de mer existentiella. Vad var ett gott liv för mig? Vad var viktigt? Hur ville jag vara mot mig själv och andra? Varför?

Jag minns att jag gick där på stränderna med mina tankar och njöt av långtråkigheten. Hur jag lät saker ta tid och utrymme och hur jag kunde låta en dag plötsligt vrida sig i en helt annan riktning än jag först tänkt. Att agera på plötsliga impulser, men också plocka bort det som hade planerats. Och jag minns också hur ovant det kändes och hur jag emellanåt stressade upp mig för att jag inte hade en plan och ett tajt schema. Hur jag liksom föll ur ramen.

När jag nu läser om lundafysikern Bodil Jönssons briljanta lilla bok Tio tankar om tid som nästa år firar tjugoårsjubileum, slår det mig att jag ju fick hela paketet serverat, där i den kaliforniska solen. Där fanns all ställtid i världen, nästan all min tid var ostyckad, den upplevda tiden och klocktiden befann sig i harmoni med varandra, och jag kunde hitta en rytm i allt jag gjorde som var bara min. Tankarna fick gå framlänges och baklänges och framför allt så fick de ta tid.

Tankarna fick också ta gestalt i samtal. En del samtal förde jag med mig själv, antingen inne i huvudet eller i skrift. Men det fanns också tvåpartssamtal, både de som ekade genom tidszonerna hem till Sverige och de som öppnade nya horisonter där vid det stora Stilla Havets kant. Samtal som förändrade något eftersom de fick ta tid, göra omtag och snirkla sig fram i ömsesidig respekt. Bodil Jönsson uttrycker det alldeles lysande klart: ”Samtal borde få ske i störningsskyddade zoner. Det koncentrerade, inspirerade samtalet är en vida underskattad källa till ny kunskap, nya känslor, nya impulser. Så mycket finns inuti varje människa, så mycket som vi kan utveckla och berika varandra med. Men också tankarnas barnmorskearbete – att ge varandra förlösande impulser – tar tid, och avbrutna tankeförlossningar är ofta förspillda.”

Associationerna går till Platons dialoger och den ständigt närvarande Sokrates, som med obändig entusiasm och envishet lirkade upp tanketrådar och resonemang för att få människor att inse det de redan visste. Dialogerna vindlar över sidorna med en kvickhet och ett driv som gör även den snårigaste dialog till ett läsäventyr. Men precis som det sokratiska samtalet krävde tid och tanke, kräver läsningen både noggrannhet och eftertanke. Den som investerar tiden och mödan blir dock belönad. Inte nödvändigtvis med tankar som passar vår tid. Mycket hos Platon skaver och provocerar, men även provokationen kan vara produktiv om man ger det första instinktiva avståndstagandet tid att lägga sig. Bodil Jönssons förlösande impuls behöver alltså inte nödvändigtvis stryka medhårs, ibland kan den till och med tänkas bli än mer effektfull när den går på tvärs.

Tid är, i den västvärld som är oupphörligt uppslukad av utveckling, framgång och produktivitet, en lyxvara. Och när jag vandrade där längs stränderna och hade all tid i världen till mitt förfogande, skavde det. Vad hade jag gjort för att förtjäna all denna tid? Och borde jag inte istället hitta något produktivt att göra? Att gå där och bara vara, det var väl ändå slöseri med tid? Borde jag inte sätta lite fart, få något gjort? Sluta tänka så mycket?

Tid och tänkande hör ihop. Och när människor får tid att tänka är risken stor att de bryter mönster och ifrågasätter rådande ordningar. Därför är det viktigt för den som vill samla makten i sina egna händer att se till att människors möjligheter till eftertanke och omtag begränsas, för i (efter)tankens kraft lurar den politiska revolten. Därför omger sig den totalitära staten alltid med mer eller mindre fantasirika sysselsättningar som tvingas på medborgarna, för den som ständigt är sysselsatt har inte tid att tänka efter och blir därför en väldresserad ja-sägare. Detta blir även brutalt, om än något tillspetsat, tydligt i de litterära politiska dystopierna. I Orwells 1984, Huxleys Du sköna nya värld och Boyes Kallocain hålls medborgarna mer än lovligt sysselsatta för att inte hinna tänka.

Såväl i den totalitära staten som i den litterära dystopin laboreras även med känslan av att befinna sig i den yttersta av tider. Apokalypsen är ständigt närvarande, vilket skapar en fundamental brådska som är sammanflätad med en många gånger existentiell skräck för att det fasta skall förflyktigas. Och den som är rädd tänker sällan klart. Om det då inte heller finns tid att tänka, riskerar civilisationens fernissa att helt skavas bort. Istället framträder konturerna av Le Bons massa eller Nietzsches hjordmänniska, redo att manipuleras av den som ser övermänniskan i sig själv.

Tidens snabba gång är inget nytt för vår tid. Människan har under åtminstone de senaste 300 åren rört sig genom tiden i svindlande hastigheter och en av mänsklighetens viktigare utmaningar har länge varit att skapa ett samhälle som ger utrymme för fler att få tid och utrymme för att tänka och för att samtala med den ömsesidiga respekten som bottenplatta. Måhända kommer motrörelsen, begränsningen av tanken och upphackningen av tiden, alltid finnas med oss som ett gissel. Men när jag ser mig om i den tid som är just här och nu kan jag inte undgå de associationsbanor som leder i den totalitära statens riktning. Och mot det finns bara ett botemedel. Att vi ger oss själva tid att tänka efter snarare än att hemfalla åt moralisk ryggmärgspanik och flockbeteenden, oavsett hur hedervärt och angeläget syftet vid första anblicken kan te sig.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *