”En blick bortom demokratin”

Tittar på traven av böcker på skrivbordet som inhandlats under detta år. Min blick möts av titlar som How Democracy Ends, The People versus Democracy, How Democracies Die, Against Democracy, Why Nations Fail, What is Populism?, Age of Anger, och Democracy for Realists. Tittar ut genom fönstret och blicken möts av kompakt dimma. Ett uppenbart mönster tycks skönjas, både i väderleken och i litteraturen framför mig. Ett tämligen mörkt sådant dessutom.

Demokratin, så som vi känner den, verkar befinna sig i fritt fall – på vår egen kontinent, men även på andra sidan Atlanten. Freedom House, ett politiskt oberoende forskningsinstitut, noterade i inledning av 2018 att demokratin i världen erfor sin största kris någonsin föregående år. Pressfriheten, yttrandefriheten, minoriteters rättigheter, fria och rättvisa val; fundamenten i den liberala demokratin ansattes på många håll runtom i världen. På mångas läppar finns frågan: Vad är det som egentligen händer?

Titlarna ovan försöker, utifrån olika perspektiv; framförallt historiska, ekonomiska och sociala, besvara just denna fråga. Fokus är ofta på förklaringsmekanismerna bakom denna, vad som i den mest dystopiska av berättelser framställs som, demokratins förestående död. Somliga hävdar att medborgarnas tilltro till demokratin började krackelera som en konsekvens av den globala finanskrisen 2007-2008; demokratiskt valda regeringars, inte minst i Europa, oförmåga att hantera krisen gav upphov till en desillusionerad skara medborgare som numer ifrågasätter det demokratiska systemet i grunden, lyder resonemanget. Andra menar att den kinesiska modellen; Kina som alltjämt upplever ekonomiska framsteg, alltmer framstår som ett icke helt oattraktivt alternativ till den västerländska demokratin. Resonemanget går ut på att den enskilde kanske helt enkelt kan stå ut med begränsad yttrandefrihet och att ens mänskliga rättigheter trampas på, så länge den politiska situationen i alla fall är stabil, och den ekonomiska utvecklingen, inte minst, går spikrakt uppåt. Åter andra menar att i och med de sociala mediernas framfart så har traditionella medier tappat den funktion som ”grindvaktare” de tidigare haft. Numer sprids fejkade nyheter, på dessa plattformar, enkelt utav krafter som av olika skäl vill se alternativ till den liberala demokratin. Ord står mot ord, och i det informationshav som vi befinner oss i verkar den som serverar enkla lösningar – helst på max 280 tecken i ett twittermeddelande – på svåra problem vara vinnaren av vår gunst. Inte särskilt bra för demokratin som lever upp till sin fulla potential då idéer stöts och blöts, gärna i mer utvecklade resonemang än det som tillåts i fem meningar.

Jag följer med stort intresse den debatt som förs i dessa böcker, men också i dagspressen och tycker att sammantaget så presenteras en ganska heltäckande förklaring till varför liberala demokratier av idag upplever en kris. Det må så vara att somliga förklaringar är mer relevanta för situationen i USA, men icke desto mindre så finns det vissa generella perspektiv som ter sig relevanta för även Europeiska stater. I överlag kan dock sägas att experter i ämnet tenderar att fokusera mindre på frågan om vad som kan väntas komma efteråt. Med andra ord; om det faktiskt är den liberala demokratins död vi bevittnar i realtid, vad kan tänkas komma i dess plats. Vad sker post-demokrati? Detta är trots allt spännande att fundera kring.

Jag har alltid trott, och tror fortsatt, att jag kommer att stå på barrikaderna i försvar för den demokrati som jag värdesätter så högt. Men tänk om de domedagsprofetior om demokratins död och de paralleller som icke sällan dras mellan nutid och 1930-talets Europa, inte nödvändigtvis håller. Tänk om det skulle kunna finnas något på andra sidan, ett alternativt styrelseskick som inte tvunget är auktoritärt eller totalitärt, och som till och med utifrån medborgarnas synpunkt och behov visar sig överlägset det demokratiska systemet. Är vi inte skyldiga oss själva att förutsättningslöst utforska hur detta system skulle kunna se ut?  Om jag går tillbaka till mitt eget forskningsfält ser jag även där en glidning från en normativ idé, och praktik, gällande väldigt demokratiska processer vad avser författandet av grundlagar i samhällen som upplevt väpnade konflikter till en mer utpräglat pragmatisk och elitistisk syn. En princip som omhuldat gemene man, och kvinnas, deltagande har ganska tvärt faktiskt, omkullkastats till förmån för att människor med ”rätta kunskaper” – d.v.s. inte ens nödvändigtvis politiker – skall få ägna sig åt detta utan inblandning av invånarna i staten. Detta efter att det i flertal fall visat sig ytterst problematiskt att lämna över författandet av grundlagar till medborgare, som på en övergripande nivå kanske saknar de sakkunskaper som denna arbetsuppgift kräver. Svaret har således blivit en form av meritokrati; de som kan, gör. De som inte kan, får vackert stå vid sidan av.

I kölvattnet av Brexit i Storbritannien, och valet av Trump i USA, har denna idé – fast denna gång med en långt mer omfattande vision än endast meritokrati för den begränsade uppgiften av att skriva en författning – vädrat morgonluft. Jason Brennan, amerikansk statsvetare, gör ett slag för epistokrati. ”Rule of the knowledgeble”. Detta, enligt honom, en överlägsen form av styre just eftersom kunskapsnivån, och framförallt intresset för politiska spörsmål, hos den breda folkmassan generellt sett är låg. Här bör dock nämnas att Sverige skiljer sig från mängden. En studie från 2017[1] visar att svenskarna är världsledande i politisk kunskap – endast irländarna och kanadensarna har högre kunskapsnivåer. Emellertid bör kanske försiktighet iakttas gällande hur djup denna kunskap egentligen är då rankingen baseras på fyra kunskapsfrågor av, mer eller mindre, grundläggande karaktär: namnet på den inhemska finansministern, vilket som är det näst störta partiet i det egna landet, arbetslöshetstal i det egna landet och vem som är FN:s generalsekreterare. Icke desto mindre så har svenskarna hyfsat bra ”koll på läget” – vilket är positivt.

Nu; tillbaka till frågan om epistokrati. I andan av förutsättningslöst utforskande av alternativa styrelseformer till demokratin, kan detta vara en potentiell valmöjlighet? Men vad är det då som egentligen föreslås? Kort sammanfattat består resonemanget i att det må så vara att idén om en-man/kvinna-en-röst är hedervärd, men i praktiken så ger inte detta system politiskt genomtänkta resultat just eftersom gemene man och kvinna inte är politiskt kunniga nog för att fatta välavvägda beslut (här hänvisar förespråkarna av epistokrati gärna till engelsmännen och Brexit-omröstningen). Därmed bör rösträtten begränsas. Tanken är att medborgare kan förtjäna rösträtt, samt förtjäna förmånen att få ställa upp som politiska kandidater i val, endast efter att de fått godkänt på ett kompetenstest som förklarar dem kunniga nog. En annan idé är att en-man/kvinna-en-röst överges till förmån för pluralitet i röster; med andra ord, de som är mer politiskt kunniga välsignas med fler röster än ”vanliga” medborgare som endast tillåts en röst. Förutsättningslöst utforskande i all ära, och en viss förståelse för att dessa idéer har fått ett uppsving sedan Brexit-omröstningen, men det är svårt att inte självantända.

I mina öron framstår epistokrati som dels orättvist, dels auktoritärt. Invändningar som förespråkarna av systemet är vana vid att höra, och som konsekvent avslås genom att vända på argumentet och säga; ”om något så är det väl orättvist att den olärda och ointresserade massan ska ha så pass stor makt att påverka beslut som är ogynnsamma för de mer lärda?” Till dags dato finns ingen stat i världen där epistokrati implementerats, mig veterligen. Själv tänker jag att om demokratins huvudsakliga problem består i att vi medborgare i allmänhet är politisk ointresserade, och därmed politiskt okunniga så bör väl riktade insatser för att komma tillrätta med detta initieras som ett första steg, långt innan det demokratiska projektet i sin helhet kastas över skutan.

Andra idéer som framkastats är, om möjligt, än mer radikala än epistokratin som styre. Varför inte omvandla demokratiska stater till företag (”gov-corp”), där en icke-vald VD sitter i fören? Medborgarna blir inget annat än konsumenter som, om de upplever att de inte får valuta för pengarna – här föreställs således att invånarna betalar någon form av avgift för att företaget i fråga åtminstone skall säkerställa statens suveränitet – kan informera ett service-center om sitt missnöje, och om nödvändigt helt enkelt sluta betala sagd avgift och flytta någon annanstans.  Andra menar att den absoluta monarken kanske inte var en så dålig idé trots allt, så varför inte återintroducera detta system istället för demokrati. Leviathan, någon?  Åter andra menar att diskussioner gällande post-demokrati i grunden är överflödiga. Idag samlas alltmer makt kring Apple, Google, Facebook, Amazon och Yahoo! Dessa förfogar över enorma resurser, både i ekonomiska termer men kanske lika viktigt, i termer av data och information över sina användare. Alltså oss. I framtiden kommer våra preferenser, politiska och andra, än mer formas av dessa digitala jättar – vi talar därmed om någon form av politisk kidnappning vilken enskilda regeringar inte ens kan påverka.

Resonemanget, ett synnerligen dystopiskt sådant, lyder således att det egentligen inte spelar någon roll huruvida stater är liberala demokratier, illerbala demokratier, totalitära regimer, militärdiktaturer eller auktoritära regimer – makten ligger ändå inte hos dessa, utan hos Tech-företagen. Med det sagt bör vår tid spenderas på annat än funderingar kring alternativa styren än det demokratiska.  På liknande tema har artificiell intelligens (AI) även framförts som ett alternativ till demokratiska system så som vi känner dem. En kan emellertid inte motstå att spekulera kring ett eventuellt (stort) politikerförakt hos dem som föreslår robotarnas företräde över människan. Individer som styr stater och som ger sig in i politiken är individer som lärt sig spela politikens (fula) spel tillika individer som spelar detta spel med främst sina egna intressen för ögonen, säger företrädaren för AI. Därmed skulle det vara bättre om artificiell intelligens – opartiskt, neutralt, känslokallt – helt sonika ”räknar ut” vad som är det bästa politiska utfallet för en given stat, utan att korrumperade människor lägger sig i. I den bästa av världar kanske detta till och med skulle leda till det som vissa refererat till som Pax Technica. För oss som sett filmen Ex-Machina med svenskan Alicia Vikander, finns säkert farhågan om det precis omvända; att robotarna utvecklar en intelligens som långt överskrider vår, utvecklar en egen agenda och driver mänskligheten i fördärvet.

Onekligen är det svårt att ta några av alla ovannämnda alternativ på allvar – i alla fall för mig. I sammanhanget tror jag att det är viktigt att hålla i åtanke att det demokratiska systemet även inrymmer andra värden än endast instrumentella – det vill säga att demokratin är bra i sig självt. Detta är nog en aspekt av systemet som vi, som lever i demokratier, inte funderar lika mycket på; istället tycks vi fokusera mer vi på vad systemet levererar. Från min horisont, som en person med rötter i ett land som inte är en demokrati, så ter sig politisk frihet som en fundamental del av mänsklig frihet. Att fritt kunna uttrycka sin politiska åsikt bidrar till ett välbefinnande – fråga vem som helst som inte har denna möjlighet och min ståndpunkt, dristar jag mig att påstå, kommer att bekräftas. Demokratier skänker medborgarna en känsla av värdighet; att ens åsikter, och ens röst, värdesätts av beslutsfattarna och att det dessutom finns mekanismer på plats för att skydda den enskilda människan, om dennes röst försöker tystas av någon annan. Det har sagts att det demokratiska systemet har sina fel och brister, det är inte fullkomligt, inte perfekt – det är det värsta systemet undantaget alla andra politiska system som prövats genom århundrandena.

Tills dess att detta förändras, och något bättre alternativ presenteras i dess ställe; ett politiskt system som säkerställer våra politiska och civila rättigheter minst lika bra som det demokratiska systemet gör, så kommer jag att stå kvar där. På barrikaderna. I försvar för den liberala demokratin.

[1] The Comparative Study of Electoral Systems (CSES) III. https://politologerna.wordpress.com/2017/10/25/sverige-i-varldstoppen-for-politisk-kunskap/

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *