Om historiker i försoningsprocesser, politisering och sanningsanspråk – vad får en historiker egentligen göra?

Ytterligare ett intressant tema som aktualiserades under symposiet, sen ska jag släppa det här. Under de senaste decennierna har initieringen och genomförandet av sanningskommissioner, vitböcker och försoningsprocesser blivit allt vanligare. Parallellt med framväxten av en mer omfattande internationell lagstiftning för att stärka marginaliserade gruppers rättsliga ställning i samhället, har krav från olika medborgargrupper, intresseorganisationer och forskare tvingat myndigheter och andra organisationer att börja granska sin egen verksamhet i det förflutna på nya sätt, exempelvis hur utsatta samhällsgrupper, minoriteter och ursprungsbefolkningar har behandlats. I Sverige är vitböckerna om statens behandling av romer och kyrkans relation till samerna sådana exempel. Genom att nå kunskap om problematiska förhållanden i det förflutna blir det även lättare att förstå varför nutida problem och konflikter ser ut som de gör, är tanken, och då blir det även lättare att hantera dem på olika sätt.

I de här processerna blir följaktligen historisk kunskap nödvändig. Det innebär att ett nytt område har växt fram där historiker har en viktig roll att fylla och där de aktivt kan bidra till samhället utanför akademin. Samtidigt är det inte ett okomplicerat arbete, eftersom det ofta sker i samverkan med externa aktörer och i processer där gränserna mellan politik och akademisk forskning, och mellan aktivistiska och vetenskapliga förhållningssätt, inte är lika tydliga som i sammanhang enbart knutna till universitetet. Det här har även skapat viktiga inomdisciplinära diskussioner om vad som egentligen ingår i en historikers uppdrag.

Så vad är det då som står på spel? När historiker närmar sig områden som idag är politiskt laddade – och inte minst när det samtidigt handlar om att jobba i samverkan med externa aktörer – tenderar grundläggande frågor om vad historia är, hur vi når historisk kunskap och vad historiker är berättigade att göra att aktualiseras. Förenklat och tillspetsat kan man säga att olika grundpositioner här gör sig gällande, positioner med olika ontologisk och epistemologisk lokalisering, och som därför även har olika svar på frågorna.

Den ledande principen har länge varit att historiker ska vara objektiva och opartiska och inte komma med normativa och moraliserande utsagor. Historiker ska inte agera domare över det förflutna, utan så sant, sakligt och allsidigt det går presentera ett underlag för att förstå historiska händelser och processer. Det ska göras på historiens egna villkor och sedan är det andras uppgift att ta ställning till hur det presenterade kunskapsunderlaget ska användas. Det kan ses som en grundläggande princip för akademin och för demokratiska samhällen, för vad händer om historieskrivningen istället skulle förvandlas till ett politiskt redskap, ett slags vetenskap på beställning för allehanda externa aktörer? Och vad händer med en fri kunskapsprocess om något redan på förhand definieras som en historisk oförrätt? Konflikten kring myndigheten Forum för levande historia och införandet av historieundervisning om kommunistiska regimers övergrepp som en permanent del av dess uppdrag triggade igång en sådan debatt inom historikerskrået för lite drygt 10 år sedan.

En kontrasterande position innebär istället att en sådan neutral och objektiv hållning inte är möjlig att inta för historiker, förutsatt att man inte helt misskänner historieskrivningens villkor och sin egen roll som forskare. Som historiker verkar vi alltid i ett nutida sammanhang som styr vilka områden vi väljer att forska om (och inte forska om), vilka källor vi använder (och inte använder), vilka frågor vi väljer att ställa (och inte ställa) och hur vi paketerar kunskapen språkligt. Vi är alltså högst delaktiga i att, i nuet och underordnade subjektiva och kontextuella faktorer, välja ut och konstruera historia och historiska ”sanningar”, och den processen omgärdas alltid av moraliska och politiska ställningstaganden. Att kombinera historisk forskning med vad som kan uppfattas vara politiska och moraliska ståndpunkter blir här mindre problematiskt. Är det ens möjligt för historiker att förhålla sig moraliskt neutrala till företeelser som folkmord, som någon frågade sig under symposiet?

Ett slags mellanposition är att köpa idén att historiker inte kan inta neutrala hållningar, men att de i rollen av forskare ändå är högst lämpade att engagera sig i nutida brännfrågor där historisk kunskap aktualiseras, och därför aktivt bör göra det. Samtidigt bör det ske med lyhördhet till vetenskapliga arbetssätt och med insikt om att sammankopplingen med politik och aktivism i längden kan hota tilltron till forskning och vetenskapliga sammanhang, samt att det rimligen även kan gå inflation i statliga och politiska ursäkter för förgångna oförrätter.

Många historiker kan sannolikt relatera till alla dessa positioner.

Kopplat till detta finns även grundläggande frågor om historias roll i samhället och om hur vi som medborgare kollektivt förhåller oss till det förflutna. Tenderar en alltför omfattande och ensidig kritik av statligt agerande i det förflutna att splittra gemenskaper i ett samhälle – att skapa ett slags ”black armband”- förhållningssätt till historia för att ta ett konservativt argument från historiedebatten i Australien som exempel – eller är utvecklingen snarare att betrakta som ett sundhetstecken för demokratiska samhällen, där dessa samhällen aktivt börjar undersöka sitt historiska arv för att förstå och hantera nutida existerande konflikter och exkluderande praktiker på mer solidariska grunder. Det är just den här typen av diskussioner som är viktiga att föra för historiker, och som även gjorde symposiet så intressant.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *