Vad är en historisk orättvisa?

Så vad är då en historisk orättvisa eller oförrätt? Jag ska försöka att inte blogga in mig i ett hörn här eftersom det inte finns något enkelt och okontroversiellt svar på den frågan, men jag kan ta avstamp i några av de exempel som aktualiserats under symposiet.

Ett slags kärnexempel på vad som kan betraktas som ett historiskt övergrepp (om det nu ens är ett ord som är starkt nog), och som de flesta av oss kan relatera till just på grund av skolundervisning, är förintelsen och andra världskrigets folkmord på judar, massmord på romer, med mera. Även om begreppet folkmord och själva företeelsen som det syftar till att beskriva har djupare historiska rötter än så, var det först i efterdyningarna av andra världskriget och i de påföljande rättegångarna mot ledande nazister som begreppet – via den polsk-judiska juristen Raphael Lemkin – fick en djupare språklig och juridisk innebörd. Krigsövergrepp och utrensningar av människor på etniska grunder hade förekommit långt tidigare, men magnituden och systematiken i förintelsen var så kraftig och omfattande att det efteråt måste skapas ett nytt språk för att kunna tala om vidden av händelserna och även ett nytt juridiskt ramverk för att kunna hantera efterföljderna av dem på rättslig väg. 1948 antog FN sedermera en resolution om hur folkmord skulle förstås, förhindras och bestraffas internationellt. Till kategorin folkmord räknas idag bland annat – lite beroende av hur inkluderande begreppet tolkas – även folkmordet på armenier under 1:a världskriget, Röda khmerernas utrensningar av regimmotståndare och annan civilbefolkning i Kambodja under 1970-talet, folkmordet på tutsier i inbördeskrigets Rwanda samt på bosnienmuslimer under jugoslaviska krigen på 1990-talet.

Historiska kränkningar och orättvisor kan även handla om politiska system och om strukturella övergrepp på människor, såsom apartheidsystemet i Sydafrika, ett system som, trots att det formellt avvecklades under 1990-talet, fortfarande har långtgående negativa samhällskonsekvenser. Samma sak gäller de otaliga exempel på statligt och kyrkligt sanktionerade militära, politiska, ekonomiska, religiösa, kulturella och språkliga maktingrepp mot människor som den europeiska kolonialismen har bidragit till sedan inledningen av tidigmodern tid och som fortfarande idag skapar stora spänningar och konflikter runt om i världen. Under symposiet uppmärksammades bland annat situationen för ursprungsbefolkningarna i Australien, Nordamerika och här i Norden/Sverige i relation till de stater de idag är delar av. Till historiska oförrätter kan även staters behandling av inre sociala grupper och minoriteter räknas. I Sverige är behandlingen av barn placerade i institutionell vård och i fosterhem, hanteringen av människor med intellektuella och/eller kognitiva funktionsnedsättningar samt tvångssteriliseringarna under 1900-talet exempel på sådana. Hit hör även statens och kyrkans behandling av romer och av Sveriges ursprungsbefolkning samerna. För att återknyta till den inledande frågan så kan historiska orättvisor alltså relateras till en rad olika historiska sammanhang och händelser.

Det i många fall gemensamma med historisk kunskapsgenerering och undervisning kring dessa områden är just att det finns en direkt länk till nutida och fortfarande pågående konflikter och till upplevda behov av att på olika sätt bearbeta historiska händelser för att lösa dem (eller åtminstone hitta mer fungerande vägar framåt). Folkmord är, som en av presentatörerna påtalade under symposiet, inga enskilda händelser som tar slut, utan skapar snarare permanenta tillstånd av trauma och därmed även av behov av hantering. På liknande sätt kan även kolonialmakters historiska behandling av ursprungsbefolkningar – och den förlust av redan etablerade kunskapstraditioner samt religiösa, språkliga och kulturella uttryck som sådana möten ofta inneburit för de senare – ge upphov till bestående situationer av upplevt trauma, exkludering och känslor av förlust. Hanteringen av detta kan ske på många olika sätt. Oftast hanteras sådant inte alls, men i de fall det görs kan flera led bli viktiga. Hit hör att juridiskt uppmärksamma, att etablera en mer rättvisande historieskrivning samt att förmedla kunskap via utbildning. Ibland följs detta även av krav på ekonomisk kompensation och politiskt förankrad gottgörelse av olika slag. Därmed finns en nästan oundviklig nutida politisk laddning kring dessa områden, och detta på ett sätt som mycket av annan historieskrivning och historieundervisning inte har.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *