Europavalet i Sveriges grannländer

Huruvida EU-skeptiska och högerradikala partier kommer att få större inflytande var Europavalets stora samtalsämne i år, precis som inför valet 2014. I Sverige utropade flera politiker och ledarskribenter därför årets EU-val till ett ”värderingsval”.

Rent generellt kan vi i nuläget konstatera att stödet till högerradikala och EU-skeptiska partier ökade något (i vissa länder mer än i andra), men ökningen var inte lika hög som förväntades (eller befarades). Men hur ser det ut i våra grannländer? I stället för att blicka mot Finland och Danmark vill jag här analysera valresultat i de tre baltiska länderna: Estland, Lettland och Litauen.

De baltiska länderna kom med i EU för femton år sedan. På sätt och vis är de representativa för nya medlemsländerna. De har stora sociala utmaningar, men de har konkurrenskraftiga ekonomier och ambitiösa politiker. De är kanske skeptiska till EU:s migrationspolitik, men de har entusiastiskt involverat sig i EU:s ekonomiska samarbete och alla tre är medlemmar av ekonomiska och monetära unionen, EMU, vilket innebär att de har euro som sin valuta.

Trots att vi i Norden gillar att tänka om de baltiska länderna som relativt lika, är de på många väsentliga sätt olika. Ta, till exempel, valdeltagande. I Estland – som olika kommentatorer har ofta betecknat som väldigt likt de nordiska länderna – var valdeltagande 37,6 %, i Lettland låg valdeltagande på 33,6 % och i Litauen – 53 %. De slutgiltiga siffrorna är inte fastslagna än (och kan därför justeras något), men trenden verkar vara tydlig – valdeltagandet ökade om man jämför med situationen 2014. Ökningen var störst i Litauen, från drygt 47 % 2014 till 53 % 2019.

Olikheter var tydliga även under valkampanjen. Valkampanjen i Estland utmärkte sig särskilt genom att mycket fokus var på den franska högerpopulistiska politikern Marine Le Pens besök hos det estniska systerpartiet Estlands konservativa folkpartiet (Eesti Konservatiivne Rahvaerakond, EKRE). Besöket var säkert planerat för att öka publiciteten och tjäna som en typ av ”draghjälp” i EKRE:s valkampanj. Tidigare under året hade det högerpopulistiska partiet EKRE:s isolering i det estniska parlamentet brutits då premiärministern erbjöd EKRE plats i regeringskoalitionen och flera ministerposter. I Litauen och Lettland skulle en sådan strategi för ett nytt regeringsparti – att bjuda in och fraternisera med en politiker med så pass positiva attityder mot Ryssland – uppfattats som ett politiskt självmord. I dessa länder är umgänget med Putinvänliga politiska krafter tabubelagt. Putins Ryssland uppfattas som ett mer eller mindre existentiellt hot. Även Mart Helme, EKRE:s ledare, var något skeptisk till Le Pens besök som en yngre partikollega organiserade. Enligt Helme var Le Pen alldeles för pro-Putin och för vänster (till exempel, genom att stötta lagar om registrerat partnerskap för homosexuella). Trots detta fick EKRE endast 12,7 % (d.v.s., ett mandat inom Europaparlamentet), medan det liberala oppositionspartiet Estniska reformpartiet (Eesti Reformierakond, ER) kom ut segrande med 26 %.

I Lettland fokuserade valkampanjen på personligheter och deras kompetens, vilket gynnade de gamla etablerade partierna, i synnerhet partiet ”Nya enighet” (Jaunā vienotība, JV) som blev största parti med 26 %. JV hade den lettiska EU-kommissionären Valdis Dombrovskis som sin toppkandidat. Socialdemokratiska partiet “Harmoni” (Sociāldemokrātiskā partija “Saskaņa”), som oftast attraherar stöd från rysktalande delen av befolkningen, kom på andra plats med drygt 17 %. Det högerradikala partiet ”Nationella alliansen” (Nacionālā apvienība, NA) fick drygt 16 % och två mandat inom Europaparlamentet varav ett gick till Dace Melbārde, Lettlands populära kulturminister. NA är, till skillnad från systerpartiet EKRE i Estland, mildare och mer pragmatisk i sin kritik av EU och har inte lika nära band med franska eller italienska högerradikala populister.

Det proeuropeiska konservativa partiet ”Fosterlandsförbundet – Litauiska kristdemokrater” (Tėvynės sąjunga – Lietuvos krikščionys demokratai, TS-LKD) segrade med 19,6 % och erhöll tre mandat i valet i Litauen. Till skillnad från Estland och Lettland har Litauen inte några tydligt högerpopulistiska partier. ”Valaktionen för polacker i Litauen – kristna familjers allians” (Lietuvos lenkų rinkimų akcija – Krikščioniškų šeimų sąjunga, LLRA–KŠS) kommer kanske närmast denna typ av partier, men dess kritik av det litauiska etablissemanget är snarare kopplad till försvaret av den polska minoritetens rättigheter. LLRA–KŠS har också relativt nära band till Polens regeringsparti ”Lag och rättvisa” (Prawo i Sprawiedliwość) som i sin tur kan klassificeras som högerpopulistiskt. LLRA–KŠS fick något minskat stöd i valet 5,5 %, men behöll sitt enda mandat i Europaparlamentet.

Sammanfattningsvis kan man säga att högerpopulismen och EU-skepsis hade relativt begränsade framgångar i valet. De erhöll några enstaka mandat, men deras prestation är långt ifrån den högerradikala våg som förutspåddes att komma.

Vad är ett lagom EU?

Den liberala demokrati som ska försvaras, hur bör den se ut?

Frågor om relationen mellan medlemsstaterna och EU:s institutioner löper som en röd tråd genom unionens utveckling. Ett vanligt argument är visserligen att valen till Europarlamentet (EP) bör handla om frågor där EP faktiskt har beslutanderätt, men den övergripande maktfrågan finns där hela tiden. I denna debatt står de som anser att betoningen ska ligga på mellanstatliga samarbeten mot de som anser att unionen bör få ett större inslag av överstatlighet. Av de svenska partierna är det Sverigedemokraterna och Liberalerna som ligger närmast respektive ytterlighet. De två partiledarna för dessa partier har insett detta och försöker vända det till sin fördel i kampanjen inför Europaparlamentsvalet genom en turné där de enbart debatterar med varandra.

Övriga sex riksdagspartier föredrar numera att prata i termer av ett ”lagom” EU. Kristdemokraterna har till och med gjort ett mer lagom EU till en slogan i valrörelsen. Ett lagom EU låter både trevligt och rimligt. Men vad menar alla de sex partier som på denna dimension ligger mellan Liberalerna och Sverigedemokraten med ett ”lagom” EU? I grova drag menar man att det överstatliga EU ska göra betydligt mer av vissa saker som man gillar, men inte annat. I kampanjen inför riksdagsvalet i höstas var det dock inte många partier (möjligen åter med undantag för Liberalerna) som gick till val på att lägga över fler uppgifter på EU. Det handlar om olika valrörelser så till viss del kan detta vara förlåtet, men det gör det inte lätt för väljarna att på hösten ha en valrörelse där EU knappast nämns och sedan på våren ha en där EU ska försvara demokratin.

Lagompartierna är nämligen överens om att EP-valet i maj till stor del handlar om att försvara den liberala demokratin med rättsstat och friheter.  Centern, exempelvis, talar i sin valplattform om att ge liberalismen och demokratin en pånyttfödelse. Kristdemokraterna föreslår att EU-medel skall kunna hållas inne vid systematiska brott mot rättsstatsprinciper eller mänskliga rättigheter. Socialdemokraterna ska tampen mot extremhögern på vår kontinent och Moderaterna vill genom kraftfulla insatser på EU-nivå bättre upprätthålla lag och ordning. Miljöpartiet vill skapa förändring och använda de politiska rum som finns för att där arbeta för miljö och solidaritet.

Lagom-partiernas hållning väcker dock en rad normativa frågor kring den demokratiska utvecklingen inom EU. Den inkrementella positionen, eller lagomstrategin, innebär också att EU liknar en hybrid, någonstans mellan nationalstat och överstatlighet.  Hela bilden kompliceras av att flera av de svenska partierna ingår i partigrupper i EP som inte delar deras ställningstaganden i maktfrågor om vad som ska avgöras var och av vem.

I Europaperspektiv 2019 lyfter jag tillsammans med Magnus Blomgren fram den stora kvarstående utmaning som ligger i svårigheten att formulera den framtida flernivådemokratin inom ett lagom EU. Hur ska de majoriteter som de uttrycks i allmänna val på minst fyra olika nivåer (lokal, regional, nationell och europeisk) förenas med ett system där maktdelningen mellan EU och medlemsstaterna är tydlig (och lagom)?

Redan nu bör den som föreslår att något ska göras på EU-nivå tala om huruvida detta innebär att det är EU:s institutioner som ska besluta, eller om det är medlemsstaterna i samarbete, eller om åtgärderna ska genomföras genom någon form av mer informell samordning.  EU-hybriden kan på lång sikt endast vara stabil och demokratisk om politiker och medborgare förmår att göra länken mellan den nationella och den europeiska nivån tydlig. Den nationella demokratin kan inte längre förstås utan dess koppling till EU och tvärtom. Vi behöver en arena för att kunna diskutera både hur och var de politiska frågorna ska avgöras. Att denna diskussion i stort faller mellan stolarna i valen både till Riksdagen och Europaparlamentet är i sig en utmaning mot den liberala demokratin.

Inlägget bygger på Bergman, T., & Blomgren, M. (2019). EU-hybriden och den representativa demokratin : Positioner och framtidsperspektiv. I Europaperspektiv 2019, EU och nationalstatens återkomst. Stockholm: Santérus Academic Press Sweden, s. 37-64.