Forskningsansökan och den kontraktslösa gråzonen

När jag skrev inlägget om gåvokulturen som alltmer blivit en kontraktskultur så slog det mig att det finns ju en sysselsättning som de flesta av oss ägnar oss åt helt gratis och utanför arbetstid, men som vi förmodligen inte ser som varken en gåva eller ett kontrakt: ansökningsskrivandet. De flesta ser det som ett nödvändigt ont, något vi måste göra för att sedan, om vi har maximal tur, få ägna oss åt den forskning vi så gärna vill göra. En del kanske har förlikat sig med genren och känner sig mindre avogt inställd, men jag tror det är få forskare som ser ansökningsskrivandet som del av en gåvokultur, en ynnest. Det intressanta är att trots det, så ägnar vi en hel del obetald tid åt detta arbete. Få av oss har möjlighet att skriva en ansökan inom ramen för våra tjänster – det finns sällan en timfördelning för ansökningsskrivande i BPS – och ändå är det en uppgift som vi antas göra, för vår egen karriärs skull, för enhetens skull och för universitetets skull.

Nu sitter förmodligen många och ägnar sig åt forskning (skriva, läsa, tänka, diskutera) när tjänstetimmarna har tagit slut, men det är en sysselsättning som mer självklart ingår i gåvokulturen – den där gråzonen mellan arbete och brinnande intresse. Självklart kan inte allt vi gör ingå i den, men det är intressant ur en arbetsrättslig synvinkel hur forskningsansökan ändå har hamnat där. Har man ingen forskningstid är det ingen som förväntar sig att du ska forska överhuvudtaget, men däremot förväntas att du skriver en forskningsansökan på din fritid oavsett hur din tjänst ser ut.

Det är inget nytt att den tid som läggs ner på ansökningsskrivande, samt bedömandet av desamma, skulle kunna räknas i sekler av tid. Resurser saknas så klart för att täcka den tiden. Men om man tar de resurser som ändå går till denna verksamhet, alltifrån sakkunnigas arvode, kostsamma ansökningssystem, overheadkostnader, liksom den omfattande universitetsadministration som ska få oss att skriva bättre ansökningar – en helt ny yrkesgrupp med få vetenskapliga meriter men med löner högre än docenter – så är det fullt möjligt att vi alla ägnar oss åt ett nollsummespel. De pengar vi får till forskning inom humaniora och samhällsvetenskap är en spottstyver i jämförelse med de pengar som går till att hålla uppe själva ansökningskulturen.

Även om vi inte enbart stirrar oss blinda på ekonomi, så finns det goda skäl att inte uppmuntra denna kultur alltför mycket. Enligt den pågående Utredningen om styrning för starka och ansvarfulla lärosäten (Strut) som nyligen kom ut med en ”teaser” (Övergripande modellförslag för styrning av universitet och högskolor) har denna, för Sverige unika kultur, även andra negativa effekter:

”För starkt fokus på externa medel riskerar att begränsa utrymmet för nya och risktagande forskningsfrågor eller för att stärka forskningen och säkra vetenskaplig lärarkompetens inom stora utbildningsområden som exempelvis skolområdet. Bristen på tydliga karriärvägar för forskare/lärare har påtalats länge från arbetstagarorganisationer, av internationella bedömare som deltagit i utvärderingen av forskningen vid ett stort antal lärosäten, och i flera utredningar. Formerna för fördelning av forskningsmedel har haft en negativ påverkan på jämställdheten, vilket har visats i forskning om hur kvinnor förfördelas av forskningsfinansiella organisationer. Det har vid våra dialoger funnits en stor samsyn om att den höga andelen externa medel blivit alltför styrande för lärosätenas anställningar och strategiska inriktning.” (s. 12)

Vindarna kanske är på väg att vända. Idén att konkurrens leder till bättre forskning håller på att underminera sig själv: forskare som borde samarbeta slåss istället om externa medel, fördelningen har ibland en underlig korrelation med vilket universitet som är mest representerat i forskningsrådets ledning, att lära sig den språkgenre som krävs för att få beviljat medel är väsentligare än att tänka kritiskt – en språkgenre som tyvärr även riskerar att sprida sig till själva forskningsarbetet och ge upphov till intetsägande artiklar som enbart publiceras för att man måste. Och kanske viktigast av allt: ingen har tid att läsa andras forskning när det enda som räknas är den egna forskningen. Det blir inte bättre forskning av detta – bara mer isolerade forskare och forskningsgrupper.

Vi behöver försvara professionalismen, inte underminera den. Vi behöver ersätta konkurrenskulturen med en läskultur, och ansökningskulturen med en forskningskultur. Ett steg är att ta efter Norge där det ofta ingår minst 50 % forskning i lektoraten. Denna justering – att gå från 20 % till 50 % kompetensutveckling för alla lektorer – skulle inte enbart innebära mindre tids- och pengaslöseri för alla, utan även öppnare forskning, mer kompetenta forskare, och, för all del, även ökad jämställdhet.

På samma sätt kan man tänka sig att ingen forskare bör ägna sig åt enbart forskning; att lägga in ett minimumkrav på undervisning även för den mest framgångsrika stjärnforskare skulle inte enbart göra grundutbildningen mer forskningsnära, den skulle även skapa en starkare solidaritet mellan lektorerna eftersom alla skulle ingå i lärarlaget. Ett mer jämlikt universitet, tror jag, börjar med att vi alla kan vara lika nöjda med vårt arbete: gåvorna och kontrakten måste helt enkelt fördelas lika mellan oss; de måste vara inbyggda i själva strukturen. För den som är hågad, skulle det ju fortfarande vara möjligt att skriva ihop en forskningsansökan och dryga ut sin tjänst med ytterligare forskning – den möjligheten skulle då de facto vara just en gåva, inte ett pålagt ok i en kontraktslös gråzon.

Demokrati betyder ingenting

”’Demokrati’ betyder i stort sett allt – politik, etik, rätt, civilisation – och betyder således ingenting.”

Jean-Luc Nancy, ur Vad innebär det att vara demokrat? (2010), s. 69

Skribenterna i den lilla boken Vad innebär det att vara demokrat? (Tankekraft förlag, 2010) har en utgångspunkt gemensamt: allting börjar med politiken och demokrati kräver politik för att kunna fortleva. De menar också, om än på olika sätt, att demokrati i dag inte tillåts vara politisk då den istället ses som en allomfattande princip som kan fullbordas – om alla bara enas om vad som är demokratiskt.

Litteraturvetaren Kristin Ross menar till och med att den mest grundläggande delen av demokratin, den allmänna rösträtten, är på väg att avskaffas – i demokratins namn. Detta sker genom att ”neutralisera den allmänna rösträttens oönskade effekter” (Ross, 2010 s. 98). Antingen genom att de som röstar inte har några egentliga alternativ att rösta på – alla representanter står för ungefär samma sorts samhällsordning – eller genom att folkviljan rationaliseras. Exempel på det sistnämnda är bland annat folkomröstningarna om EU:s konstitution (Lissabonfördraget), där Irlands ”nej” inte godtogs utan en ny folkomröstning ansågs nödvändig så att irländarna kunde rösta ”rätt”. Ross, som är amerikan, tar även upp exempel från den egna lokalpolitiken där ett, av medborgarna nedröstat, förslag tas upp igen och igen, tills resultatet blir ett annat. För oss umebor är det en inte helt okänd taktik inom vår egen kommunpolitik.

”Att ’rösta igen’ är således inget ovanligt i dagens representativa demokratier. Uppenbarligen betyder ’nej’ inte nej på riktigt. Det slående med följderna av den irländska omröstningen var inte enbart att ett fördrag som dödförklarats genom folkets röst i allra högsta grad fortfarande var levande, utan att irländarna genom att ta valet på allvar och utöva sin demokratiska rättighet att rösta i EU-oligarkins ögon ansågs ha angripit, inte parlamentens makt, utan själva demokratin som sådan. Med Europaparlamentets talman Hans-Gert Pötterings ord: ’Det är givetvis en stor besvikelse för alla oss som ville uppnå mer demokrati, mer politisk effektivitet, tydlighet och transparens i beslutsfattandet i EU, att majoriteten av irländarna inte kunde övertygas om behovet av dessa reformer’.” (Ross, 2010 s. 96)

Att Lissabonfördraget var ett högst politiskt dokument, ett som helt utgick från homo economicus och den nyliberala ekonomiska styrningen, framgick inte. En ordning som senare skulle leda till Greklands kollaps, och ännu en överkörd folkvilja. Vad är demokratiskt med detta? Förutom att ordet demokrati används?

”Att lyckas använda beteckningen ”demokrati” på en okontrollerad och avreglerad frimarknadsekonomi, en hänsynslös och otyglad opposition mot kommunism samt en rätt att intervenera med militära och andra medel i otaliga suveräna nationer och deras inre angelägenheter – detta var ett otroligt konststycke. Att lyckas få marknaden att framstå som ett uppenbart villkor för demokrati, och att framställa demokrati som något som ofrånkomligen frammanar marknaden, var en förbluffande prestation.” (Ross, 2010 s. 106)

Statsvetaren Wendy Brown försöker ta reda på hur det kommer sig att demokrati tömts på sitt innehåll och mest används retoriskt av politiker, tjänstemän och ledarskribenter:

”Vår tids stora demokratier kännetecknas av att näringslivets och statens makt inte bara korsar varandra utan faktiskt smälter samman. Vi ser detta i privatiseringen av ett stort antal statliga funktioner, från skolor och fängelser till militära styrkor; i de karriärsbyten som gör investeringsbankirer och verkställande direktörer till ministrar och statssekreterare; i tendensen att stater fungerar som passiva ägare av ofattbart stora finanskapital; samt, viktigast av allt, i statsmaktens sätt att förbehållslöst ägna sig åt kapitalackumulation genom skattepolitik, miljöpolitik, energipolitik, samtidigt som statskassan bidrar med en aldrig sinande ström av direkt stöd och räddningspaket till kapitalets alla sektorer.” (Brown, 2010 s. 57)

Även Brown är amerikan och texten skrevs för rätt många år sen, men hennes beskrivning känns inte mindre aktuell idag, snarare mer. Hon pekar även ut valrörelser som alltmer inriktade på marknadsföring och mediestrategi än av sakfrågor som del av denna avdemokratisering, samt den nyliberala politiska rationaliteten där staten omvandlas från att förkroppsliga folkstyret till att ägna sig åt företagsledning, liksom samma nyliberala globala ekonomis begränsningar av de demokratiska nationsstaternas parlament att faktiskt utöva makt, genomföra regleringar och fullfölja vallöften. Utan nationell suveränitet urholkas tilltron till demokratin.

Till allt detta lägger hon så även domstolarnas ökade inflytande på frågor som tidigare varit politiska frågor; med andra ord, en juridifiering av politiken som förflyttar den politiska makten till en instans som inte ”utgår från folket”:

”[…] domstolarna [har] gått från att bestämma vad som är förbjudet till att säga vad som borde göras – med andra ord har de lämnat sin begränsade funktion och iklätt sig en lagstiftande roll som i praktiken usurperar den demokratiska politikens klassiska uppgift.” (Brown, 2010 s, 59)

Ja, det är inte mycket som går demokratins vägar just nu, samtidigt som demokrati talas om mer än någonsin förr. Men detta tal är nästan alltid i form av ett ”vi som vurmar för demokratiska värderingar” gentemot ”de som vill förstöra demokratins grundvalar”. Enligt alla skribenterna är dock just detta ospecifika och anklagande tal en orsak till vårt demokratiska underskott idag, inte en lösning. Demokratin är alltid ofullbordad och det råder ingen enighet – eller det bör inte råda någon enighet – om vilken makt som ska styra, hur styrandet ska organiseras, vilka institutioner som krävs eller vilka värderingar som är nödvändiga i en demokratisk stat. Det är dessa saker vi ska rösta på när vi går till valurnorna och det är därför dessa saker politikerna har skyldighet att klargöra och diskutera. Det är detta politik borde handla om.

När alla är eniga om ovanstående frågor har vi inte en fullbordad demokrati – som en del verkar anta – vi har en hotad demokrati; hotad inifrån av oss själva, inte av yttre krafter med ondskefulla motiv. IS och andra religiöst motiverade terrorister är snarare – enligt en annan av skribenterna, Slavoj Žižek – ett symptom på just liberaldemokratins självtillräcklighet, inte en rest från ett odemokratiskt förflutet som försvinner genom liberaldemokratins spridning till övriga världen. Detsamma, vill man tillägga, gäller fascismens framväxt i Europa, Indien och USA. Deras orsak bör inte hanteras som ett mysterium eller ens som en effekt av ökad invandring; de är ett symptom på ett demokratiskt underskott där viljan att vara demokratisk har underminerats i decennier av bristen på faktiska möjligheter att påverka politiken genom demokratiska val. Vår tids tal om demokratiska värderingar och hopp om att vi alla bara ska bli snälla mot varandra står sig slätt mot detta. Demokrati har nämligen väldigt lite med fina tal och gott uppförande att göra. Demokratins syfte är inte att göra oss till bättre människor, utan att skydda oss från oss själva och våra behov av slutgiltiga samhällsprojekt:

”Demokrati är varken namnet på en rationell självförvaltning av mänskligheten eller namnet på en definitiv sanning som är inskriven i Idéernas himmel. Det är namnet, ack så illa betecknande, på en mänsklighet som är utsatt för avsaknaden av alla på förhand givna ändamål – avsaknad av all himmel, all framtid, men inte all oändlighet. – Utsatt, existerande.” (Nancy, 2010 s, 84)

Seminariet som försvann

Hur vi ser på vårt jobb som forskare och lärare tror jag varierar beroende på vilken uppgift vi står inför; vissa arbetsuppgifter ser vi som en del av ett kontrakt, något vi måste avverka och göra för att få ut vår lön i utbyte, och vissa uppgifter ser vi mer som en gåva, en ynnest att få arbeta med och som vi ibland kanske är farligt nära att göra gratis trots att vi vet att det innebär en sorts lönedumpning.

Vad som ses som kontrakt respektive gåva kan så klart förändras; ibland på grund av personliga skäl, ibland på grund av organisatoriska skäl och ibland på grund av båda dessa skäl i en intrikat samverkan. Seminariet är en sådan uppgift som verkar ha gått från gåva till kontrakt. Med risk för att nostalgisdunster fördunklar mitt minne, så var seminarierna under min doktorandtid inte bara väl besökta av både doktorander och seniora forskare, de ansågs även vara självklara att delta i. Mellan doktoranderna rådde en sorts outtalad reciprocitet: du kom på mitt seminarium och läste ett paper om ett ämne du inte själv kan något om, så nu kommer jag på ditt seminarium och gör detsamma. Det ansågs vara en del av vår forskarutbildning att bidra på ett seminarium oavsett om ämnet låg nära eller långt ifrån det egna projektet. Att vi skulle kräva kurspoäng för att vi deltog var dock inte en tanke som någonsin föresvävade oss; seminarierna var gemensam verksamhet för alla forskare och lärare på institutionen – ett förvisso imaginärt jämlikt möte mellan kollegor, men icke desto mindre ingick vi alla i samma kollegium. Att en del av kollegorna skulle börja hantera seminarierna som ett kontrakt och kräva poäng för det hade skapat en uppdelning mellan seminariedeltagarna som inte någon kände var önskvärd.

Senare förstod jag att min institution hade en så kallad god seminariekultur; det fanns andra institutioner som hade en dålig dito. Detta innebar dock inte att ingen gick på seminarierna, bara att fler led under seminarierna. Idag är det främsta problemet med seminarierna att få folk att komma överhuvudtaget. Det beror inte enbart på att doktorander ser seminarier som en uppgift som inte ingår i kontraktet (det vill säga ger högskolepoäng) och därför inte dyker upp, utan det beror kanske främst på att seniora forskare gör detsamma. Inte för att vi behöver högskolepoäng – för oss är det timmar som gäller: hade vi fått timmar för seminariedeltagande så hade kanske fler gått – men av fel anledning. Nu går vi enbart om vi råkar ha tid just den dagen – oavsett hur lång tid i förväg seminariet har utannonserats – och vi tenderar att gå enbart om seminariet handlar om något som ligger väldigt nära vårt eget område.

Vår egen fortbildning verkar ibland begränsa sig till det som krävs för att kunna skriva en trovärdig sammanställning av tidigare forskning i våra forskningsansökningar. Detta beror dock inte nödvändigtvis på att vi alla blivit mer egocentriska; den organisation vi ingår i har de facto slimmats över tid och kraven på att prioritera den egna forskningen kommer inte enbart från oss själva, utan även uppifrån. Men det besynnerliga är att det ändå finns andra delar av vår verksamhet som vi fortfarande ser som gåvor: om vi tänker kontrakt vid seminarier, personalmöten och arbete efter kl. 15.30, så tenderar vi att tänka gåva när det gäller saker som exempelvis flexibla arbetstider, forskning under föräldraledighet och långväga konferensresor med lite innehåll. Någonting går inte riktigt ihop här: om vi i ena stunden menar att vi har för lite tid för att hinna gå på seminarierna, hur kan vi i nästa stund sitta och fika i en och en halv timme, åka bort en vecka på konferens eller känna att vi har tid över hemma för forskning? Inget av detta ger några timmar i BPS:en och ändå gör vi det.

Jag fikar gärna själv länge och tycker om konferenser (men inte långa flygresor, så jag är rätt självreglerande där). Min arbetstid jämnar ut sig i längden – en halvdag på jobbet regleras med helgarbete, och så vidare. Den flexibla arbetstiden är en gåva som jag ser meningen med. Så problemet är inte att dessa saker ses som gåvor (att forska under föräldraledighet är dock bidragsbedrägeri så det kan jag ju inte direkt uppmuntra). Problemet är, som jag ser det, att seminarier har halkat ner på prio-listan samtidigt som vi använder argumentet att vi inte har tid att gå på dem, när det nog egentligen handlar om något annat.

Allt handlar inte om nyliberala krav på arbetshets och det kan vara kontraproduktivt att slentrianmässigt använda sig av det som förklaring till alla förändringar inom universitetet. Kontraktskulturen har sin plats även här, arbetsrättsligt om inte annat, och vi bör ju arbeta för att få lön, precis som alla andra. Att se det låga seminariedeltagandet som någon sorts reaktion mot universitetets krav på internationell publicering och hög arbetsbelastning riskerar därför att bli felriktat. Vi måste nog titta lite närmare på oss själva och hur vi har påverkats av den mål- och resultatstyrning vi dagligen relaterar till.

Jag tror nämligen att det är vi forskare som har slutat att se värdet med en fungerande seminariekultur. Vi förstår inte själva vad vi ska ha den till: seminariet som idé passar inte längre in i vår bild av universitetet. Inom ramen för utvärderingar och mätbara resultat är seminariet närmast obegripligt: ett kontinuerligt återkommande möte med kollegor där fokus ligger på någon annans forskning och texter, inte på enhetens verksamhetsplan, den nästkommande forskningsansökan eller mastersprogrammets utbildningsplan – vad i hela fridens namn är poängen med det? Som ett hemligt sällskap som möts utan att vara mätbar, utan att relatera till något av universitetens mål eller skrapa ihop poäng i citeringsindexet. Det låter ju nästan subversivt! Universitetet har kommit långt bort från sitt ursprung när det som en gång var dess utgångspunkt – kollegiet och seminariet – inte nämns i styrdokumenten eller ses som meningsfulla delar av vårt arbete, varken som gåva eller som kontrakt. Inte konstigt att seminariet försvinner.

Tack vare Elsa Laula Renberg: Lärdomar av en planeringsprocess

Igår firades för första gången Elsa Laula Renbergs födelsedag som en allmän samisk flaggdag. Denna nya flaggdag högtidlighåller Elsa Laula Renbergs betydelse för den politiska organiseringen i Sápmi. 1904 författande hon exempelvis kampskriften ”Inför lif eller död: Sanningsord i de lappska förhållandena”. Under det senaste halvåret har jag varit med i planeringen av evenemanget ”Inför liv eller död: Kvinnohistorisk konferensdag till minne av Elsa Laula Renberg” som hölls på Kvinnohistoriskt museum igår – den 29 november. Det var en imponerande samling organisationer och aktörer i Umeå som gått samman för att uppmärksamma denna historiska dag; Föreningen Sveriges kvinno- och genushistoriker (SKOGH), Såhkie – Umeå Sameförening, Kvinnohistoriskt museum, Vaartoe – Centrum för samisk forskning och Umeå centrum för genusstudier. Givetvis arrangerades även konferensen inom ramen för Genusjubel.

Det blev en fantastiskt intensiv och märkvärdig konferensdag. I dag är huvudet fullt av tankar, intryck och nya kunskaper som jag känner att jag vill avvakta en stund med att formulera. Men det finns en tanke som redan nu känns hyfsat greppbar; nämligen hur jag genom planeringsarbetet med konferensen har hittat tillbaka till ett mer öppet och prestigelöst akademiskt förhållningssätt. Och jag tänker på förhållandet mellan ”Vi är engagerade i det som engagerar oss” respektive ”Vi engagerar oss i det som vi är engagerade i”.

Så här: För sex månader sen visste inte jag vem Elsa Laula Renberg var. Det är pinsamt att behöva skriva det. Men det måste skrivas – för det är sant. Att jag inte visste har självklart att göra med både kolonialism och kön samt de konkreta effekter dessa maktordningar har när det gäller kunskapsproduktion och historieskrivande. Så ja, även för en genusteoretiskt skolad flick- och kvinnohistoriker kan det bli så att vissa personer ter sig mindre minnesvärda och viktiga att känna till än andra. Att jag själv, genom min okunskap, går omkring och förkroppsligar såna där stora och abstrakta maktordningar har arbetet med konferensdagen till Elsa Laula Renbergs minne varit en viktig påminnelse om. Arbetet med konferensen har också varit en lärorik övning i att både våga vara i, och våga erkänna, att jag befunnit mig i en terräng där jag inte har någon nämnvärd spetskompetens. Min högst påtagliga brist på kunskap om samisk historia har under planeringsarbetet öppnat upp för ett mer trevande sätt att lyssna och fråga. Ett lite mer försiktigt och mindre skrävligt sätt att vara som jag inte visste hur mycket jag saknat. En tanke: kanske borde vi som forskare, i alla fall någon gång emellanåt, aktivt leta upp och engagera oss i arbetsprocesser som befinner sig lite på sniskan i relation till våra egna expertområden?

Och förresten: Tidigare under veckan hade jag för första gången anledning att läsa in mig på Umeå universitets regler när det gäller flaggning. I måndags slog det mig plötsligt: ”Nej, oj, tänk vad pinsamt det blir för universitetet om vi som organisation missat att det finns en ny samisk flaggdag!” Den impulsen ledde vidare till frågorna: På vilka samiska flaggdagar flaggar Umeå universitet? Vem kan tänkas vara ansvarig för att hålla koll på att det i år finns en ny samisk flaggdag? Fanns det någon flaggning planerad till den 29 november? Det visade sig att enligt reglerna så flaggas det bara vid UmU i samband med samernas nationaldag den 6 februari. Så ingen flaggning vid UmU till minne av Elsa Laula Renberg igår. Efter fyra år inom universitetsförvaltningen fattar jag verkligen värdet av att ha regler. Jag tror ingen önskar det godtyckliga flaggkaos som skulle uppstå om inga regler fanns. Men helt allvarligt – är det bara jag som tycker att Drottning Silvias namnsdag känns fjäderviktig i jämförelse?

Att lyssna på någon nu som var med då

Under 2017 och 2018 firas genusforskningens långa tradition vid Umeå universitet under namnet Genusjubel. Det som firas, genom en rad olika evenemang och aktiviteter, är att det är 30 år sedan Kvinnovetenskapligt forum grundades, 15 år sedan Genusforskarskolan startade och 10 år sedan Umeå centrum för genusstudier (UCGS) bildades genom en sammanslagning av just Kvinnovetenskapligt forum och Genusforskarskolan.

Förra fredagen var det Genusforskarskolans tur att firas! Detta i samband med ett evenemang som inleddes med att jag och Lena Eskilsson möttes i en generationsdialog på temat ”Kvinnovetandes framväxt – tid och rum”. Lena Eskilsson, som nyligen gick i pension, var förutom docent i idéhistoria och tidigare prefekt på Institutionen för idé- och samhällstudier en av drivande krafterna bakom etablerandet av Genusforskarskolan.

Det här var faktiskt andra gången som jag och Lena samtalade inför publik om våra olika vägar till akademin, våra respektive arbetsliv inom universitet, inom genusvetenskapen och vårt intresse för kvinnohistoria. Första gången var i samband Föreningen SKOGH:s (Sveriges kvinno- och genushistoriker) årsmöte förra året.  För mig har samtalet med Lena varit ett sätt att försöka få till en form för en mer explicit kunskaps- och erfarenhetsdelning mellan olika generationer av kvinno- och genushistoriker, men också för att lyfta fram den mänskliga dimensionen i skapandet av akademiska sammanhang och kreativa intellektuella miljöer.

När jag först frågade Lena om hon ville arbeta fram ett samtal med mig så bemöttes min entusiasm med viss skepsis. Lena tyckte inte alls att hon gjort så mycket eller varit så viktig som jag påstod. Och kanske är det precis därför som den här typen av generationsöverskridande samtal är så viktiga. I det dagliga görande under ett helt yrkesliv är det säkert svårt att få syn både på den långsiktiga betydelsen av sitt görande och vad detta möjliggjort för yngre generationer av forskare. Jag kan också tänka mig att den typen av etableringsprocess som Lena varit med att genomföra har en tendens att falla samman i ett myller av olika små uppgifter som behöver lösas.

Lena började arbeta på Umeå universitet en vecka innan jag föddes. Ett faktum som jag tycker sätter in arbetet vid ett universitet i ett viktigt perspektiv. Inte minst då det manar det till ödmjukhet inför allt strävsamt arbete som lagts ned för att möjliggöra den genusmiljön vid Umeå universitet som idag är lätt att ta för given. Ett arbete som gjordes under tiden som jag hade fullt upp med att lära mig krypa, gå, tala, cykla, simma, läsa och så vidare. Det var först i den yngre tonåren som jag började få styr på mig själv – mycket tack vare att jag hittade Lenas avhandling Drömmen om kamratsamhället. Om kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad 1925-35 på Akademibokhandeln i Eskilstuna. Kort sagt, i mig finns en småstadstjej som väntat länge på att få prata med Lena om hennes akademiska gärning. Jag jublar inombords!

Intressant bokexemplar i UB:s hyllor

Vad som är en bra och intressant bok brukar oftast bedömas utifrån den tryckta texten och de trycka bilderna. Vilket exemplar av boken – eller ens vilken upplaga – jag håller i min hand spelar i de flesta fall mycket liten roll. Ibland upptäcker jag dock något speciellt med en särskild bok.

Häromåret skrev jag en artikel om historikern Sven Ulric Palmes försök att ta sig in på läromedelsmarknaden genom att skriva läroböcker i historia för folkskolan och enhetsskolan (artikeln blev sedan publicerad i Scandia 83, nr 1, 2017). Sven Ulric Palme var professor i historia vid Stockholms universitet mellan 1963 och 1977. Innan han fick sin professur hade han dock hunnit söka ett antal professorstjänster, under sin tid som docent vid Uppsala universitet. Han var en mycket produktiv, men också tämligen kontroversiell forskare med starka åsikter som han kanske inte alltid underbyggde så mycket som andra historiker ansåg brukligt. Efter att han under 1940-talets sista år lämnat den ”nationalistiska skolan” bakom sig, till förmån för en mer kritisk blick på den storsvenska historien, hamnade han i en akademisk konflikt med sin gamle nationalistiske vapenbroder Nils Ahnlund, professor vid Stockholms högskola 1927–1955. Förhållandet dem emellan blev så infekterat att Ahnlund inte ansågs möjlig att anlita som sakkunnig i professorsärenden där Palme var en av de sökande, på grund av jäv.

Under författandet av min artikel upptäckte jag att det exemplar av Sven Ulric Palmes avhandling (från 1942) som finns på universitetsbiblioteket i Umeå är det exemplar som Palme skänkte till Nils Ahnlund! Ahnlunds far, Olof Ahnlund, blev utnämnd till kyrkoherde i Umeå landsförsamling 1893 och Nils Ahnlund tog sin studentexamen i Umeå 1908. Mycket tyder på att historieprofessorns böcker hamnade i Umeå efter hans död 1957, eftersom jag hittat en hel del böcker med Ahnlunds namn i på ”kc-hyllan” i UB:s studiesal.

Som kanske framgår av vad Palme har skrivit på omslaget, skrevs avhandlingen (1942) innan Ahnlund och Palme hamnade i luven på varandra (andra halvan av 1940-talet). Animositeten dem emellan syns därför inte alls i Ahnlunds blyertskommentarer i marginalen, men det är ändå mycket intressant att se vad en historieprofessor skrev i marginalen på en avhandling i början av 1940-talet. Det är nämligen mycket som inte är sig särskilt likt när det gäller historieforskningen.

Metoden som Palme använder ”beskrivs” endast i förordet (förordsgenren i avhandlingar har också utvecklats och är egentligen värt ett eget blogginlägg). Det finns i princip bara en referens till en recension Palme skrev tre år tidigare. Jag har dock läst recensionen, och jag håller nog inte riktigt med om att Palmes ”metodiska grundsyn” berörs särskilt mycket (om något…).

Utifrån vad Ahnlund har skrivit i marginalen på Palmes avhandling förefaller han mest vara intresserad av att hålla reda på datumen då olika händelser i texten utspelade sig, att i sitt eget huvud upprätta en tidslinje över det Palme skriver om (Sveriges politiska förbindelser med Danmark mellan 1596 och 1611). Han markerar dock som invändningar (med fråge- och/eller utropstecken) att han ser konstigheter i Palmes resonemang eller i hans sätt att beskriva kausala samband.

Ibland blir det ”invändningar” på riktig petitess-nivå, som när Palme skriver att något skedde i ”juletid” och Ahnlund markerar ”26/11!” i marginalen, som för att påpeka att detta inte kan passera som ”juletid”. Eftersom avhandlingen (tidsenligt) saknar vad vi kanske skulle kalla teoretisk förankring och det inte förs några särskilt djupa metoddiskussioner blir de kommentarer Ahnlund lämnar i marginalen väldigt inriktade på sakförhållanden av den här typen.

Något som slår mig är hur kunskaper om källor angående Sveriges politiska historia under främst stormaktstiden (och tiden närmast före och efter), räknades som allmänna kunskaper som alla historiker skulle kunna utan och innan; historia var ett ganska smalt ämne, nästan helt utan specialisering och med just detta fokus (svensk politisk historia ca 1200–1800). Syftet med Palmes avhandling ställs till exempel i förhållande till att de ”svensk-danska förvecklingarna under Stettinfredens senare decennier äro tämligen väl kända. Åtskilliga författare ha skildrat meningsutbytena mellan Kristian IV och Karl IX.” Palme tycker ändå att det är mödan värt att skriva en 655 sidor lång avhandling i ämnet eftersom han vill ge en ”noggrannare” och mer ”nyanserad bild av förhandlingarnas förlopp”. Han tycker också att han tillför ett nytt perspektiv på ämnet kopplat till kungarnas politiska vilja, program och ”förmåga”. Och det är klart att om den politiska viljan hos aktörerna under detta väl beforskade händelseförlopp inte behandlades alls i den tidigare forskningen var det ju hög tid.

Numera är ju historievetenskapen väldigt specialiserad, och det man skulle förvänta sig stod i marginalen av en avhandling som ägts av en historieprofessor är invändningar och kommentarer angående mer övergripande teoretiska och metodologiska resonemang. Det är nog inte så ofta som dagens historieprofessorer kan den historiska perioden och de källor som nya avhandlingar bygger på så bra som Ahnlund kunde Sveriges relationer till Danmark kring år 1600.

Jag kommer definitivt att fortsätta leta efter ”Ahnlundböcker” i UB:s samlingar. Det är trots allt ett ganska unikt material. Fortsättning kanske följer…

Att få sin forskning läst… ”där ute”

Nyligen läste jag en blogg där någon använde min forskning för att göra en poäng. ”Woohoo, samhällelig impact!”, tänkte jag. ”Det ligger ju i tiden.” De stora dragen av min forskning var korrekt återgiven i bloggen, även om en del ganska grova missuppfattningar också gick att hitta. Glädjen över mitt samhälleliga genomslag övergick ganska snabbt i en frustration, inte bara – eller ens huvudsakligen – på grund av missuppfattningarna. Poängerna som bloggaren ville göra med stöd av min forskning höll jag inte alls med om. Hen använde min empiriska genomgång för att driva teser som jag kände mig mycket främmande inför.

Inom akademin är det ganska ”säkert” att låta andra läsa texter man skriver. Andra akademiker kan vara nog så kritiska, men på ett ganska förutsägbart sätt. Recensioner är ofta mycket sakliga och grundliga; en recensent som har missuppfattat riskerar ju att få kritiken tillbaka: ”Du har inte läst och förstått”. Men så fungerar det inte utanför akademin. Där kan russinen plockas ur kakan och små iakttagelser forskaren har gjort kan blåsas upp till enorma proportioner om det passar agendan hos den som läser. Om forskaren väljer att kommentera betraktas denne som ytterligare en av alla tyckare. De stora och förhoppningsvis väl underbyggda resultaten kan snabbt avfärdas med hänvisningar till att forskaren är ideologiskt färgad (men naturligtvis är den som läser helt objektiv…).

I det samhälleliga debattklimatet används (den humanistiska) forskningen ibland (ofta?) på detta sätt, som en genväg till empiri som stödjer den egna uppfattningen. Forskarens egna utgångspunkter och tolkningar nämns inte alls eller avfärdas helt som ”ideologi”. Jag kan inte påstå att jag har ett stort empiriskt underlag gällande min egen forskning här. Så många är det faktiskt inte som läser det jag skriver. Det förefaller dock drabba även andra forskare och i sina mest vulgära avarter kallas detta för ”faktaresistens”. Samtidigt är det ju så här texter fungerar överlag: de skrivs av någon i ett sammanhang (och betyder en sak där), och de läses av någon annan i ett annat sammanhang (och betyder något annat där).

Att kommunicera forskning till icke-akademiker är förstås viktigt – och blir allt viktigare. Vi behöver generellt nå ut med att det vi gör är viktigt. Samtidigt är det lite skrämmande när det saknas filter i form av till exempel vetenskapsjournalister. Förmodligen behöver vi forskare vara mer aktiva ute i samhället och själva synas och förklara (via exempelvis populärvetenskapliga publikationer eller medverkan i olika medier), men det är ofta lättare sagt än gjort. Eftertänksamhet är inte alltid så högt värderat; det är klatschiga rubriker som säljer och genererar klick. När alla belöningssystem för forskare bygger på att de bedriver bra forskning (för forskarsamhället), och inte på att kommunicera denna forskning i övriga samhället hamnar denna uppgift också långt ner i agendan. Men en förändring kan vara på gång…

Om yttrandefrihetens grunder och gränser

 

En av världens kanske mest kända politiska dystopier är George Orwells roman 1984 från 1948. Orwell skrev romanen med Andra världskriget och den totalitära erfarenheten som fond och boken är först och främst en förklädd kritik av det sovjetiska Stalinismen, men även drag från Nazityskland kan skönjas i romanen. Ett avgörande skäl att makten aldrig glider ur det styrande partiet Ingsocs händer är makten över språket. Makten att definiera och definiera om orden. Att skapa det Orwell kallar Newspeak, det nya språket, och genom att kontrollera orden också kunna kontrollera människors tankar och känslor.

Att den som äger herraväldet över språket får avsevärd makt är inget som bara gäller i Orwells klassiska roman även om det där blir isande tydligt. Tvärtom kan politik i stort, totalitär som icke-totalitär, ses som en strid om orden. Politiska begrepp är nämligen notoriskt svåra, för att inte säga omöjliga, att en gång för alla och otvetydigt definiera. Inom den politiska teorin beskrivs detta med att politiska begrepp är essentiellt kontesterbara. Det ligger i begreppens natur att alla betydelser som ett begrepp ges kommer att ifrågasättas i all oändlighet. Ord som jämlikhet, demokrati, frihet, solidaritet och nation halkar alltså runt i den politiska historien som hala ålar, samtidigt som politiken i mångt och mycket består av en kamp om vem som ska få tillräckligt mycket makt för att, tillfälligt eller på längre sikt, lägga begreppen till ro genom att ge dem en betydelse som inte längre behöver eller får ifrågasättas.

Eftersom det alltså i teorin finns oändligt många sätt att definiera politiska begrepp kan dessa begrepp också dyka upp i de mest oväntade sammanhang. Såväl fascismen som kommunismen, de ideologier som burit upp några av 1900-talets mest brutala totalitära diktaturer, hävdar exempelvis att man själva företräder ”sann” demokrati till skillnad från den variant av demokrati som bygger på fria och allmänna val, universalistiskt grundade medborgerliga fri- och rättigheter och en stabil rättsstat. Båda ideologierna hävdar också att det bara är det egna politiska systemet som på allvar kan befria människan och skapa ett gott och rättvist samhälle.

Förutom de klassiskt fascistiska och kommunistiska varianterna av demokrati som alltså tydligt avviker från det vi normalt menar med demokrati, finns också varianter som är kraftigt begränsade på etnisk grund. Det tydligaste mer samtida exemplet på detta hittar vi i Sydafrika under apartheidperioden. Få skulle idag hävda att Sydafrika under perioden 1948-1994 var en demokrati eftersom omkring 80% av landets befolkning saknade rösträtt. Bland den vita befolkningen betraktades dock Sydafrika generellt som en demokrati av västerländskt snitt. Liknande förhållanden rådde i den amerikanska södern under den så kallade Jim Crow-epoken fram till 1965 även om svarta här officiellt hade rösträtt. Fortfarande finns starka politiska krafter inom det republikanska partiet som aktivt vill begränsa de etniska minoriteternas politiska inflytande. Liknande etnokratiska idéer finns även företrädda inom de europiska politiska partier som brukar kallas högerpopulistiska.

Att någon säger sig vara för demokrati innebär alltså inte nödvändigtvis att man förespråkar ett system med allmän och lika rösträtt till folkvalda församlingar eller ämbeten eller att vem som helst ska kunna kandidera till dessa, alltså det som vi oftast intuitivt menar när vi talar om demokrati. Det är heller inte så att en politisk rörelse bara för att den formerar sig som ett politiskt parti och deklarerar att man tänker ställa upp i politiska val därmed accepterar den moderna demokratins spelregler. Tvärtom finns det gott om exempel på politiska partier som utnyttjat det demokratiska valsystemet för att skaffa sig makt att avskaffa demokratin inifrån. Det mest kända och tydliga historiska exemplet på detta är den tyska nationalsocialismens maktövertagande under våren 1933 som, även om NSDAP aldrig hade en majoritet av de tyska väljarna i ryggen, skedde med avsevärt folkligt stöd. Den avgörande faktorn var dock flatheten och eftergivenheten från konservativa och vissa liberala krafter som trodde att Hitler skulle gå att kontrollera.

Mer samtida exempel på hur demokratin hotar att sakta erodera inifrån i händerna på legala folkvalda politiska styren finns i Polen och Ungern. Utvecklingen har också varit tydlig under lång tid i Turkiet och det finns mycket lite som talar mot att den utvecklingen efter folkomröstningen om landets nya konstitution nu kommer att accelerera. Men även i dessa länder hävdas det att det som sker sker med befolkningens bästa för ögonen och i syfte att stärka demokratin, vilket i Ungern och Polen bland annat innebär att distansera länderna från EU. Så går det att vrida det politiska språket och göra om en spade till en mur, demokrati till diktatur.

Kampen om de politiska begreppen och det politiska språket innehåller även ett element av smutskastning respektive rentvättning. Vissa politiska begrepp och fenomen kan genom historien bli så förorenade och nedsolkade att ingen vill förknippas med dem. Detta leder naturligtvis att politiska rörelser vill använda så positivt laddade begrepp och beskrivningar som möjligt och undvika de nedsolkade. Därför vill i stort sett ingen idag öppet erkänna att man är fascist, rasist, antisemit eller ens nationalist, men detta innebär inte att fenomenen i sig har försvunnit. De har bara stöpts om, skapat en ny fräsch yta och nya honnörsord.

Ett politiskt begrepp som länge halkat runt inte bara i den svenska debatten och blivit allt slipprigare är yttrandefrihet. Idag verkar yttrandefrihet betyda att du har rätt att häva ur dig precis vad som helst om vem som helst utan att behöva motivera det du säger eller bli motsagd och gärna också göra detta anonymt på nätet. Om någon säger emot, avkräver dig en argumentation för din sak, källredovisningar eller, om du ägnar dig åt anonym smutskastning av andra, avslöjar din identitet brukar det inte dröja länge innan det hörs upprörda röster som hävdar att yttrandefriheten har kränkts. Det verkar också finnas en förhållandevis bred samstämmighet om att yttrandefrihet innebär att utrymme alltid måste ges till den som kräver det, oavsett om det gäller att få in en insändare i lokaltidningen, få komma in på svenska skolor och bedriva politisk propaganda, få delta i bokmässor eller få delta i politikerveckan i Almedalen.

Denna uppfattning om vad yttrandefrihet innebär är inte bara felaktig, den är också farlig och den utgör ett hot mot demokratin.

Yttrandefrihet som en allmän medborgerlig rättighet i en modern liberal demokrati har aldrig varit och kan inte vara total. Detta är logiskt omöjligt, eftersom min ovillkorade frihet att i offentligheten yttra precis vad jag vill förr eller senare kommer att inkräkta på någon annans rätt att slippa bli kränkt och därmed begränsad i sin egen frihet. Därför är yttrandefriheten alltid begränsad och så måste det vara i en demokrati, eftersom en av demokratins grundläggande principer är uppfattningen att demokratiska fri- och rättigheter ska gälla lika för alla. Därför finns lagstiftning som innebär att den som låter sin frihet inkräkta på någon annans rätt att slippa bli kränkt gör sig skyldig till förtal, diskriminering eller, för att göra det hela väldigt tydligt, hets mot folkgrupp. Däremot är det i en demokrati alltid så att du får tänka och känna precis vad du vill. Detta är dock långt ifrån självklart när auktoritära krafter får fritt spelrum och därför finns i alla totalitära diktaturer ett intrikat spioneri- och angiverisystem.

Så långt är det rätt enkelt. För att människor ska kunna leva tillsammans i ett fungerande jämlikt samhälle kan friheten aldrig vara total. Exakt var gränserna ska gå är dock betydligt knepigare och inget som en gång för alla går att avgöra. Tvärtom är det så att en kontinuerlig diskussion om yttrandefrihetens gränser är en viktig del av en levande demokrati just eftersom fenomenet och begreppet yttrandefrihet, precis som andra politiska begrepp, är under ständig omförhandling.

Så hur ska denna diskussion se ut? Är det den som skriker högst som vinner? Den som smutskastar, förtalar och hotar den som inte håller med? Den som är bäst på att demonisera sin motståndare? Naturligtvis inte. I en demokrati bör utgångspunkten för diskussionen vara hur man kan upprätthålla största möjliga frihet att agera i det offentliga rummet men samtidigt värna skyddet för den som riskerar att utsättas för kränkningar. Men tyvärr handlar mycket av det politiska samtalet i Sverige idag om att den som skriker högst (och får flest likes) vinner, och då riskerar diskussionen att urarta i klyschiga one-liners, billiga påhopp som i värsta fall skrämmer andra till tystnad och snedvridande förenklingar. Detta gäller i hög grad diskussionen om yttrandefriheten.

Men det finns också en valhänthet kring hur man ska hantera yttrandefrihetsfrågor som bottnar i en okunskap om vilken funktion yttrandefriheten har i en demokrati. Modern liberal demokrati bygger på en grundföreställning om att pluralism är bra eftersom den för samhället framåt, fungerar som vakthållning mot politiskt tyranni och bidrar till att människor får möjlighet att forma sina liv som de själva vill. Vakthållningen mot tyranniet består i att vi har rätten att reagera och agera när makt missbrukas. Vi har också konstitutionellt garanterade möjligheter att avsätta den eller dem som missbrukar den politiska makten och hotar att sätta demokratin ur spel.

Men vakthållningen mot tyranniet och försvaret av demokratin måste även vara en preventiv skyldighet. När politiska krafter som flirtar med tyranniet kommer i rörelse inte bara får utan ska vi alltså agera. Om vi inte gör detta visar oss historien åtskilliga exempel på vad som kan hända. Därför är det befängt att inta hållningen att olika former av auktoritära politiska rörelser med något slags automatik ska ges tillgång till det offentliga rummet så fort de kräver detta och tillåtas att oemotsagda sprida sina idéer, annars kränks deras yttrandefrihet. Men så länge dessa rörelser ges möjlighet att själva sprida sina politiska idéer genom tidningar, radiokanaler, nätsajter och forum, offentliga manifestationer och liknande har någon yttrandefrihet inte vare sig kränkts eller inskränkts. Däremot har vi bidragit till att normalisera krafter som hotar just det som de skamlöst utnyttjar, demokratin och yttrandefriheten.

Yttrandefrihet behövs även för att föra samhället framåt och låta människor växa i frihet. För att göra det möjligt att skapa nya idéer, hitta nya vägar och bygga broar. Det här innebär inte att vi ska bli överens. Tvärtom behöver demokratin oenighet, debatt och världsbilder som nöter mot varandra. Den behöver fria tankar och våghalsighet, just det som det totalitära vill utplåna. Demokratin mår alltså bra av flerpartisystem och av fora där samtal kan föras. Den mår mindre bra av åsiktskorridorer, filterbubblor, föreställningen att debatt är strid och att det viktigaste är att vinna.

För att konstruktiva samtal ska kunna föras krävs rätt mycket av oss. För det första krävs att vi lär oss att lyssna och visa respekt för motparten även om åsikterna går emot allt vi tror på. Det krävs att vi tar oss tid att motivera och argumentera, att vi tar reda på vad som är sant och falskt, vad som är en trovärdig argumentation och vad som inte är det. Att vi vågar ta in, tänka om och ompröva. För att ett konstruktivt samtal ska kunna äga rum krävs dock även att motparten delar vår intention. Om så inte är fallet har vi faktiskt rätten att inte engagera oss.

Det är alltså inte så att vi i alla lägen måste ta debatten. Ibland för att motparten helt enkelt inte ställer upp på att schyssta villkor ska gälla. Ibland för att motparten använder ett sätt att argumentera och lutar sig mot en logik som vi har svårt att få grepp om. Ibland hjälper det är lära sig hur en annorlunda ideologisk logik fungerar, ibland är det helt meningslöst vilket alla som försökt föra ett vettigt samtal med en konspirationsteoretiker vet. Men att inte ta debatten är inte detsamma som att lägga sig platt och låta sig användas som en dörrmatta, vi kan fortfarande kritiskt granska, ifrågasätta och lära oss mer. Det är heller inte att kränka någons yttrandefrihet.

Så om du har synpunkter på det här inlägget diskuterar jag gärna. Så länge du ser till att du läst texten ordentligt, kan argumentera för din sak och klarar av att hålla en respektfull ton.

Fascismens återkomst

November 2016

Det är dagen efter valet. Över hela campus vilar en blöt filt av förstämning. Jag ska föreläsa om den fascistiska rasideologins rötter, men när jag kommer in i föreläsningssalen i källaren i Haines Hall på UCLA i Los Angeles inser jag att det inter går. Mina amerikanska studenter sitter hopsjunkna, med tomma ögon. Känslan av förtvivlan och uppgivenhet ångar i rummet. Donald Trump blir USA:s nästa president, och vi ägnar hälften av föreläsningstiden åt debriefing. Åt att hantera nuet snarare än historien. Någon säger att han, på grund av sina mexikanska rötter, nu definierats ut. Det finns inte längre någon plats för honom i det USA som han är medborgare i. Andra studenter instämmer, någon vittnar om att tankarna går åt samma håll inom HBTQ-kretsar. Rädslan är påtaglig, även i det liberala Kalifornien där Trump förlorade stort. Jag känner hur det skaver i mitt vita skinn. Jag, som är här som gästlärare från ett Sverige mina studenter knappt vet var det ligger under en ynka termin, passar bättre in i det nya USA som ska komma än de som i generationer bebott landet. Bättre än de vars förfäder fördrevs från de marker de bebott i generationer av vita soldater och nybyggare. På grund av min vita hud. Får applåder när jag säger att det enda sättet att bygga en rättvisare värld är att vi med vita privilegier måste lära oss att se dem och bli villiga att avstå från dem. Och min vita hud skaver ännu mer. Jag skäms, undrar hur i hela friden jag ska förhålla mig till detta men finner inga svar, bara tomhet.

 

Nyårsafton

Jag är hemma i Sverige igen, i ett Umeå som är påfrestande mörkt efter solskenet i Kalifornien. Just den här dagen har jag alltid försökt att ändå se det positiva. Alltid försökt tänka att de goda krafterna ändå är starkare. Att de som vill öppna upp är fler än de som vill stänga in. Alltid försökt tänka att det borde kunna bli ett bättre år. Men i år tänker jag motsatt, kan inte hålla emot. Det ser inte bra ut, där ute i världen. Det är som om den håller andan, i väntan på katastrofen.

 

Januari

Hörsal G i humanisthuset är full med folk. Jag sitter i en panel som ska diskutera fenomenet Donald Trump en knapp vecka efter hans installation som USA:s fyrtiosjätte president. Kaoset har redan börjat och förvåningen verkar stor över att han beter sig på samma sätt som under valrörelsen och att han har börjat infria sina vallöften. Att han inte lugnat ner sig, blivit mer presidentlik. Från panelen säger vi att politiker av Trumps kaliber, de där som vill återupprätta Nationens storhet och ena Folket alltid säger vad de menar och, när de får möjlighet, alltid gör vad de säger och att det är naivt att tro något annat. Att både historien och samtiden är full av exempel på det. På frågan om vad som skulle kunna motverka den hårda vinden säger någon klokt att politiken, den goda politiken, måste fyllas med visioner, av vilja att förändra och skapa nytt. Att läka. Jag säger att vi borde göra demokrati, inte bara prata demokrati. Att det spelar roll vad vi gör i det lilla. Citerar som så många gånger förr från Berlinmuren, att många små människor på många små platser som gör många små saker kan förändra världen. Men misströstar redan när jag säger det. Panelen är pessimistisk, inte bara vad gäller USA utan även Europa. Parlamentsval ska hållas i Holland och Tyskland, och i Frankrike väntar ett presidentval.

Ingen verkar tro att Frankrike kommer att få sin första kvinnliga president. Trots chocken efter Brexit, chocken efter det amerikanska valresultatet. Trots Putin, Erdogan, Orbán och Kaczyński. Trots Sverigedemokraternas växande 13 procent. Jag tror att det är fullt möjligt att Frankrikes nästa president heter Marine Le Pen.

 

Februari

Jag har forskningspengar i år. Ska skriva en bok om svensk fascism, men inte gå längre fram i tiden än 1950. Försöker stänga in mig i en historisk bubbla för projektets tidsramar är tajta. Sitter på Kungliga Biblioteket i Stockholm och gräver i svensk radikalkonservatism under sent 1920- och tidigt 1930-tal. När blir radikalkonservatism fascism? Vad skiljer, vad förenar? Spelar det någon roll?

Bubblan spricker och historiens eko dånar i mina öron. Dånar in i min egen samtid. Ser likheterna, både i idéer och kontexter. Ser hur det dåtida högerpartiet agerar och kan inte låta bli att tänka på Anna Kinberg Batra och Moderaterna, som bjuder in Sverigedemokraterna till ”samtal”. Blir inte förvånad när det visar sig att de rasar i opinionsundersökningarna. Det var väntat, men Moderaterna själva verkar förvånade. Kan inte låta bli att tänka på Allmänna Valmansförbundets konservativa kollegor i mellankrigstidens Europa. Kan inte låta bli att tänka på hur naivt det är att tro att det ska gå att tämja ultranationalistiska strömningar och ultranationalistiska demagoger, alltså de där som pratar om att återupprätta Nationens storhet och ena Folket, både mot etablissemang och eliter och mot de som inte passar in. De som använder historien som ett politiskt slagträ, de som gör skillnad på människor och som ger de enkla svaren på de svåraste frågorna. De som skriker om att deras yttrandefrihet kränks när någon säger emot dem, som vill använda demokratin för att kullkasta den. Hur lite vi verkar veta om hur dessa politiska krafter fungerar. Och hur okunniga vi helst verkar vilja vara.

Pratar med DN på lunchen. Tre män sitter häktade i Göteborg. Tillhör de Nordiska Motståndsrörelsen? Är de terrorister? Förklarar igen hur den ultranationalistiska miljön fungerar. Vilken roll våldet har som politiskt verktyg. Vad de vill åstadkomma. Att det finns en kontinuitet sedan 1920-talet och att aktivisterna inte är dumma i huvudet, att de säger vad de menar och gör vad de säger och att de måste tas på allvar. Att våldet som alstras ur den här idémiljön dödar. Gång på gång på gång. Att det inte är något nytt, och att det måste ses i sitt sammanhang. Att allt måste ses i sitt sammanhang och att inget är enkelt.

Tänker att världen håller på att gå sönder, slitas isär. Och att vi egentligen gör väldigt lite för att lappa ihop den. Istället definierar vi om verkligheten. Bänder språket så att det passar verkligheten, definierar om, konnoterar om, justerar betydelser. Hittar på nya ord och stänger in tanken. Tänker på Ludwig Wittgenstein, på att vi måste tiga om det vi inte kan tala om. Tänker på Victor Klemperer, på orden som kan vara som små arsenikdoser, först omärkliga, efterhand dödliga. Tänker på George Orwell, på att den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Men vem kontrollerar historien? Tänker på att Orwells klassiker 1984 toppar Amazons försäljningslista i USA och att det naturligtvis inte är någon slump. Tänker på språkets makt över tanken, på hur vi skapar skillnader där inga borde finnas och likriktning för att skyla över olikheter som borde skära genom hjärtat. Hur den politiska nationalismens bondfångeri får fattiga vita att älska narcissistiska kapitalister och strunta i deras uppenbara lögner och hur underprivilegierade grupper istället ställs mot varandra för att ge makten respit. Hur fascistiska rötter plötsligt blir auktoritära rötter och hur en rasistisk praktik plötsligt inte alls är rasistisk när ordet ras byts mot kultur. Hur en spade inte längre är en spade.

*****

Inget är enkelt. Det finns inte en modell som förklarar varför Donald Trump nu är president i USA. Det finns inte en sorts SD-väljare. Det funkar inte att ge kapitalismen hela skuldbördan för att världen slits sönder mellan fattiga och rika. Rasism finns inte bara hos vita och beror inte bara på kvardröjande koloniala strukturer. Politik är inte en kamp mellan gott och ont. Och ultranationalisterna har faktiskt inte bara fel.

Samtidigt är det enkelt. Vi är människor, ”födda fria och lika i värde och rättigheter”. Vi har ”utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap”. Det står där i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. I förlängningen finns de grundsatser som rättsstaten vilar på. Likheten inför lagen, rätten till opartisk rättsskipning. Fru Justitia med ögonbindel, för att hudfärg, kön och bakgrund inte ska påverka. För att dubbla måttstockar och selektiv rättskipning faktiskt inte är förenligt med en fungerande rättsstat. Yttrande- och tryckfriheten som aldrig varit oinskränkt, som aldrig kan vara oinskränkt. För förr eller senare kommer min frihet att kränka andras, och då måste den begränsas. Största möjliga frihet till största antal människor, men samtidigt värnandet om rätten att slippa kränkas i frihetens namn. Därför finns lagar, praxis, normer, moral som syftar till att värna det faktum att vi är födda fria och lika i värde och rättigheter. Rättsstaten kan därför aldrig bara vara frihet. Den måste också vara skyldighet, för vi har förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. När lufttrycket sjunker förväntas vi hjälpa andra när vi väl fått på oss vår egen syrgasmask, inte sno åt oss så många masker vi kan för eget bruk. Om vi inte förstår bör vi välja empatins väg, inte den rädsloaktiverade isolationismens. Vi bör försöka göra begripligt, försöka förstå. Men även förstå att förståelsen inte omfattar ett urskuldande av det som inte är rätt, det som skaver. Tvärtom.

Detta går naturligtvis att ifrågasätta. Vissa gör det medvetet eftersom de faktiskt vill göra skillnad på människor utifrån hudfärg, kultur, kön eller religion. Gemenskapen krymps, rättsstaten blir en angelägenhet för ett utvalt fåtal. Det rör sig inte om något missförstånd eller om okunskap, det är medvetna, rationella val. Vissa människor väljer att bli rasister eller sexister. De väljer att värdera olika, att krympa världen. Jag väljer att utgå från att grundsatserna i FN-stadgan är riktiga. Ser rationella, moralfilosofiska skäl till detta. Ser den demokratiska traditionens långa trassliga historiska rötter. Ser vetenskaplig grund och empiriska belägg. Men vet samtidigt att andra väljer annorlunda, väljer att skapa en sfär av alternativa fakta. Väljer att göra skillnad. De har alltid funnits där, men de verkar ha blivit fler och det oroar. Det är en aldrig tidigare känd oro.

Kanske är det dags att börja kalla en spade för en spade. Kanske ska vi låta historien eka in i vår egen samtid, men samtidigt minnas att historien aldrig upprepar sig och att den inte är lagbunden. Ingen vill idag vara fascist. Ingen vill vara rasist. Men när jag läser de gamla texterna, ser de politiska handlingarna i en dåtid som aldrig skulle tillåtas återkomma, svindlar det. Så mycket är likt, även om annat är nytt. Andra ord, andra begrepp, nykonstruerade gemenskaper. Men fundamentet är obehagligt likt. Så likt att det finns fog för att tala om fascismens återkomst. Tanken svindlar.

*****

Tillbaka till Hörsal G. Tillbaka till att göra demokrati. Hur gör man då? Är det okej att demonisera, att frysa ut, att stämpla, att göra skillnad? Är det okej att, i godhetens namn, ha dubbla måttstockar? Får demokratin försvara sig med odemokratiska medel? En gång i tiden trodde jag det, argumenterade för det. Idag är jag inte alls lika säker. Ser snarare faror i att demokratin eroderar sig själv inifrån. Om vi tillåter dubbla måttstockar, om vi låter ändamålet helga medlen, om vi ruckar på viktiga principer i godhetens namn, vad händer då den dag vi tappar greppet om den politiska makten?

Den sorts demokrati som utgår från universella värden och en stabil rättsstat är inte enkel. Den tar tid och den kräver att vi lyssnar, lär, omprövar och tar om. Den kräver respekt och öppenhet. Den bygger på en fri och öppen debatt, på förmågan att sätta sig in i andras situation, att kunna tänka sig att gå den där milen i någon annans skor. Även om man landar i slutsatsen att vägen man gick på leder fel eller till och med käpprätt åt helvete. Den ger oss rätt till våra åsikter, men förväntar sig även att vi ska vara beredda att försvara dem mot den som håller med. Den förväntar sig att vi emellanåt tar oss ut ur vår ekokammare, hyr mysigt fluffig och gosig den än är. Och att vi, när vi gör det, möter andra med respekt även om ilskan och frustrationen pyser ur öronen på oss.

Jag är helt övertygad om att ilska, rädsla och okunskap hör samman och att de flesta av oss har betydligt lättare att se detta hos andra än oss själva. Hur det blir oproblematiskt att förklara framgången för en Trump, en Le Pen eller en Åkesson med hänvisning till arga vita män. Hur det blir oproblematiskt att kritisera den ekokammare som utgörs av Avpixlat, Breitbart och Fox News, men svårare att erkänna eller ens se den egna. Hur vi, med fog, kan kritisera dem som slänger sig med alternativa fakta, talar om en konspiration inom liberala medier och bortser från vetenskaplig evidens när det passar den egna politiska agendan, men samtidigt inte vill se hur okunniga vi själva är om hur ”den andra sidan” fungerar. Hur lite vi egentligen vill veta.

Att göra demokrati är att våga närma sig, att faktiskt vilja lära sig även om det som känns främmande. Att vilja lära sig även om det som skapar kalla kårar längs ryggraden. Att våga riskera igenkännandet i en enda ynka sekund. Att våga riskera att se nyanser utan att för den skull kapitulera. Att våga inse att inget är svart eller vitt, att våga se komplexiteten. Att kunna skilja på människor och åsikter. Att vägra dubbla måttstockar. Att göra demokrati kräver att vi vågar lyssna. Inte okritiskt, inte förbehållslöst. Men att lyssna för att lära. Lära för att kunna ställa de rätta frågorna.

Att göra demokrati är inte enkelt, men jag tror i det idag är än mer nödvändigt än det varit på väldigt länge.

– – –
* Denna text publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren – tisdag 14 februari 2017.

”It’s the economy stupid”

Under 1990-talet kom låneordet triangulering att börja användas inom politiken. Inte minst kan detta kopplas till de framgångar som Bill Clinton och Tony Blair hade. Begreppet innebar i detta fall att överta en del av motståndarens politik och budskap för att därigenom vinna mittenväljare som står och väger mellan två sidor (politicaldictionary.com/words/triangulation/). Triangulering ansågs i synnerhet effektivt i länder med majoritetsvalsystem som de facto innebär att väljare bara har två realistiska alternativ att välja mellan.

För Clinton och Blair innebar detta att föra en tämligen marknadsliberal ekonomisk politik med ett minskat fokus på att vinna de arbetarklassväljare som traditionellt varit viktiga för Demokraterna respektive Labour.  En central del av den förda politiken var att likt sina konservativa motståndare ställa sig bakom avregleringar, privatiseringar och frihandel, vilket bland annat tog sig uttryck i det nordamerikanska frihandelshandelsavtalet Nafta, respektive EU:s inre marknad.

 

Den ekonomiska utvecklingen de senaste decennierna i såväl USA som Storbritannien har kännetecknats av en omfattande avindustrialisering när produktion bland annat flyttats från det så kallade ”rostbältet” i norra USA och från norra England till andra delar av världen. De jobb som tillkommit har både varit färre till antalet och ofta medfört sämre löner och arbetsvillkor.

Denna utveckling har bland annat skildrats av Robert Putnam i boken Our Kids: The American Dream in Crisis som väckte en hel del uppmärksamhet när den kom ut förra året. Jennifer M Silva, som utförde de etnografiska intervjuer som Putnams bok bygger på, beskriver i Coming Up Short: Working-Class Adulthood in an Age of Uncertainty hur livet för arbetarklassen kommit att kännetecknas av ekonomisk osäkerhet och ökad ojämlikhet.

 

Arbetarklassens situation kom, inte minst i USA, att förvärras allt mer i samband med den ekonomiska krisen 2008. Många tvingades att gå från hus och hem samtidigt som de såg storbanker räddas av staten. I Listen, Liberal: Or, What Ever Happened to the Party of the People? (2016) beskriver den politiske journalisten Thomas Frank hur Demokraterna medverkat till den här ekonomiska utvecklingen. Han pekar också på den ilska och frustration den förda politiken har gett upphov till i amerikansk arbetarklass. Detta var något jag själv upplevde under min vistelse i Ohio förra hösten. Det var påfallande många med arbetarklassbakgrund som slöt upp i Bernie Sanderskampanjen och de hade en sak gemensamt: föga sympati för Hillary Clinton som de ansåg vara allierad med USA:s ekonomiska elit.

En fråga som aldrig kommer att få något svar är hur Sanders skulle ha klarat sig mot Trump. Det som går att se är att i Ohio och övriga delstater i Rostbältet, som en demokratisk presidentkandidat hade behövt vinna, gick Sanders starkt fram i primärvalet. Det gällde i synnerhet bland låginkomsttagare och på landsbygd. Just de grupper som med sitt stöd till Trump blev ”tungan på vågen” i presidentvalet.

 

När det gäller hur Donald Trump lyckades nå ett, för en republikan, oväntat stort stöd bland arbetarklassväljarna är det viktigt att komma ihåg att det är inom vit arbetarklass. Vissa har försökt avfärda detta stöd med att det bara rör sig om rasism. Det är dock viktigt att i sammanhanget påpeka att en hel del av dessa väljare röstat på Barack Obama de senaste två valen. Det är ju möjligt att de gjorde detta trots att de var rasister, eller att de blivit rasister efter 2012, men det finns nog anledning att vara öppen för andra förklaringar.

Ett annat sätt att betrakta dessa Trumpväljare är att de är män som präglas av kvinnohat eller åtminstone patriarkala strukturer som gör att de inte kan tänka sig att rösta på en kvinna. Denna tolkning kan ifrågasättas utifrån att skillnaden i stöd för de bägge partierna i fråga om kön inte uppvisar några större förändringar mellan 2012 och 2016. Nu är ju även kvinnor påverkade av patriarkala strukturer men att kvinnohat skulle varit den dominerande orsaken bakom Trumps seger är tveksamt.

 

En viktig del av Donalds Trumps kampanj, i synnerhet när han framträdde i Rostbältet, var hans motstånd mot frihandel och kritik mot företag som flyttat produktion till låglöneländer. I likhet med Bernie Sanders riktade han också hård kritik mot USA:s finansvärld och Wall Street. Vad Trump gjorde kan alltså närmast beskriva i termer av triangulering även om gruppen han vände sig till traditionellt inte betraktats som mittenväljare.

Hillary Clinton försökte vinna den politiska mitten, till exempel med sin kampanjslogan Better together och en retorik om att USA bara behövde mindre förändringar, vilket misslyckades även om hon fick fler röster än Trump i USA som helhet. En viktig anledning till detta kan vara att hon uppfattades som en del av etablissemanget, men också att mitten i mångt och mycket eroderat i amerikansk politik. USA har under en längre tid polariserats och en bakgrund till detta ser vi i den politiska utvecklingen, medieutvecklingen och kanske framförallt i den ekonomiska utvecklingen. För att citera James Carville som var kampanjstrateg åt Bill Clinton när denne vann presidentvalet 1992: ”It’s the economy stupid.”

 

P.S. Med detta inlägg tar jag färväl som gästbloggare för denna gång men om ni vill höra resonemang om medier, strategisk kommunikation och populärkultur får ni gärna lyssna på podcasten Mediespanarna som jag gör tillsammans med Erik Lindenius. I avsnittet Supervalpoddarna www.blogg.umu.se/mediespanarna/2016/02/14/213-supervalpoddarna/
från i våras diskuterade vi Bernie Sanderskampanjen mer i detalj. D.S