Intressant bokexemplar i UB:s hyllor

Vad som är en bra och intressant bok brukar oftast bedömas utifrån den tryckta texten och de trycka bilderna. Vilket exemplar av boken – eller ens vilken upplaga – jag håller i min hand spelar i de flesta fall mycket liten roll. Ibland upptäcker jag dock något speciellt med en särskild bok.

Häromåret skrev jag en artikel om historikern Sven Ulric Palmes försök att ta sig in på läromedelsmarknaden genom att skriva läroböcker i historia för folkskolan och enhetsskolan (artikeln blev sedan publicerad i Scandia 83, nr 1, 2017). Sven Ulric Palme var professor i historia vid Stockholms universitet mellan 1963 och 1977. Innan han fick sin professur hade han dock hunnit söka ett antal professorstjänster, under sin tid som docent vid Uppsala universitet. Han var en mycket produktiv, men också tämligen kontroversiell forskare med starka åsikter som han kanske inte alltid underbyggde så mycket som andra historiker ansåg brukligt. Efter att han under 1940-talets sista år lämnat den ”nationalistiska skolan” bakom sig, till förmån för en mer kritisk blick på den storsvenska historien, hamnade han i en akademisk konflikt med sin gamle nationalistiske vapenbroder Nils Ahnlund, professor vid Stockholms högskola 1927–1955. Förhållandet dem emellan blev så infekterat att Ahnlund inte ansågs möjlig att anlita som sakkunnig i professorsärenden där Palme var en av de sökande, på grund av jäv.

Under författandet av min artikel upptäckte jag att det exemplar av Sven Ulric Palmes avhandling (från 1942) som finns på universitetsbiblioteket i Umeå är det exemplar som Palme skänkte till Nils Ahnlund! Ahnlunds far, Olof Ahnlund, blev utnämnd till kyrkoherde i Umeå landsförsamling 1893 och Nils Ahnlund tog sin studentexamen i Umeå 1908. Mycket tyder på att historieprofessorns böcker hamnade i Umeå efter hans död 1957, eftersom jag hittat en hel del böcker med Ahnlunds namn i på ”kc-hyllan” i UB:s studiesal.

Som kanske framgår av vad Palme har skrivit på omslaget, skrevs avhandlingen (1942) innan Ahnlund och Palme hamnade i luven på varandra (andra halvan av 1940-talet). Animositeten dem emellan syns därför inte alls i Ahnlunds blyertskommentarer i marginalen, men det är ändå mycket intressant att se vad en historieprofessor skrev i marginalen på en avhandling i början av 1940-talet. Det är nämligen mycket som inte är sig särskilt likt när det gäller historieforskningen.

Metoden som Palme använder ”beskrivs” endast i förordet (förordsgenren i avhandlingar har också utvecklats och är egentligen värt ett eget blogginlägg). Det finns i princip bara en referens till en recension Palme skrev tre år tidigare. Jag har dock läst recensionen, och jag håller nog inte riktigt med om att Palmes ”metodiska grundsyn” berörs särskilt mycket (om något…).

Utifrån vad Ahnlund har skrivit i marginalen på Palmes avhandling förefaller han mest vara intresserad av att hålla reda på datumen då olika händelser i texten utspelade sig, att i sitt eget huvud upprätta en tidslinje över det Palme skriver om (Sveriges politiska förbindelser med Danmark mellan 1596 och 1611). Han markerar dock som invändningar (med fråge- och/eller utropstecken) att han ser konstigheter i Palmes resonemang eller i hans sätt att beskriva kausala samband.

Ibland blir det ”invändningar” på riktig petitess-nivå, som när Palme skriver att något skedde i ”juletid” och Ahnlund markerar ”26/11!” i marginalen, som för att påpeka att detta inte kan passera som ”juletid”. Eftersom avhandlingen (tidsenligt) saknar vad vi kanske skulle kalla teoretisk förankring och det inte förs några särskilt djupa metoddiskussioner blir de kommentarer Ahnlund lämnar i marginalen väldigt inriktade på sakförhållanden av den här typen.

Något som slår mig är hur kunskaper om källor angående Sveriges politiska historia under främst stormaktstiden (och tiden närmast före och efter), räknades som allmänna kunskaper som alla historiker skulle kunna utan och innan; historia var ett ganska smalt ämne, nästan helt utan specialisering och med just detta fokus (svensk politisk historia ca 1200–1800). Syftet med Palmes avhandling ställs till exempel i förhållande till att de ”svensk-danska förvecklingarna under Stettinfredens senare decennier äro tämligen väl kända. Åtskilliga författare ha skildrat meningsutbytena mellan Kristian IV och Karl IX.” Palme tycker ändå att det är mödan värt att skriva en 655 sidor lång avhandling i ämnet eftersom han vill ge en ”noggrannare” och mer ”nyanserad bild av förhandlingarnas förlopp”. Han tycker också att han tillför ett nytt perspektiv på ämnet kopplat till kungarnas politiska vilja, program och ”förmåga”. Och det är klart att om den politiska viljan hos aktörerna under detta väl beforskade händelseförlopp inte behandlades alls i den tidigare forskningen var det ju hög tid.

Numera är ju historievetenskapen väldigt specialiserad, och det man skulle förvänta sig stod i marginalen av en avhandling som ägts av en historieprofessor är invändningar och kommentarer angående mer övergripande teoretiska och metodologiska resonemang. Det är nog inte så ofta som dagens historieprofessorer kan den historiska perioden och de källor som nya avhandlingar bygger på så bra som Ahnlund kunde Sveriges relationer till Danmark kring år 1600.

Jag kommer definitivt att fortsätta leta efter ”Ahnlundböcker” i UB:s samlingar. Det är trots allt ett ganska unikt material. Fortsättning kanske följer…

Att få sin forskning läst… ”där ute”

Nyligen läste jag en blogg där någon använde min forskning för att göra en poäng. ”Woohoo, samhällelig impact!”, tänkte jag. ”Det ligger ju i tiden.” De stora dragen av min forskning var korrekt återgiven i bloggen, även om en del ganska grova missuppfattningar också gick att hitta. Glädjen över mitt samhälleliga genomslag övergick ganska snabbt i en frustration, inte bara – eller ens huvudsakligen – på grund av missuppfattningarna. Poängerna som bloggaren ville göra med stöd av min forskning höll jag inte alls med om. Hen använde min empiriska genomgång för att driva teser som jag kände mig mycket främmande inför.

Inom akademin är det ganska ”säkert” att låta andra läsa texter man skriver. Andra akademiker kan vara nog så kritiska, men på ett ganska förutsägbart sätt. Recensioner är ofta mycket sakliga och grundliga; en recensent som har missuppfattat riskerar ju att få kritiken tillbaka: ”Du har inte läst och förstått”. Men så fungerar det inte utanför akademin. Där kan russinen plockas ur kakan och små iakttagelser forskaren har gjort kan blåsas upp till enorma proportioner om det passar agendan hos den som läser. Om forskaren väljer att kommentera betraktas denne som ytterligare en av alla tyckare. De stora och förhoppningsvis väl underbyggda resultaten kan snabbt avfärdas med hänvisningar till att forskaren är ideologiskt färgad (men naturligtvis är den som läser helt objektiv…).

I det samhälleliga debattklimatet används (den humanistiska) forskningen ibland (ofta?) på detta sätt, som en genväg till empiri som stödjer den egna uppfattningen. Forskarens egna utgångspunkter och tolkningar nämns inte alls eller avfärdas helt som ”ideologi”. Jag kan inte påstå att jag har ett stort empiriskt underlag gällande min egen forskning här. Så många är det faktiskt inte som läser det jag skriver. Det förefaller dock drabba även andra forskare och i sina mest vulgära avarter kallas detta för ”faktaresistens”. Samtidigt är det ju så här texter fungerar överlag: de skrivs av någon i ett sammanhang (och betyder en sak där), och de läses av någon annan i ett annat sammanhang (och betyder något annat där).

Att kommunicera forskning till icke-akademiker är förstås viktigt – och blir allt viktigare. Vi behöver generellt nå ut med att det vi gör är viktigt. Samtidigt är det lite skrämmande när det saknas filter i form av till exempel vetenskapsjournalister. Förmodligen behöver vi forskare vara mer aktiva ute i samhället och själva synas och förklara (via exempelvis populärvetenskapliga publikationer eller medverkan i olika medier), men det är ofta lättare sagt än gjort. Eftertänksamhet är inte alltid så högt värderat; det är klatschiga rubriker som säljer och genererar klick. När alla belöningssystem för forskare bygger på att de bedriver bra forskning (för forskarsamhället), och inte på att kommunicera denna forskning i övriga samhället hamnar denna uppgift också långt ner i agendan. Men en förändring kan vara på gång…

Om yttrandefrihetens grunder och gränser

 

En av världens kanske mest kända politiska dystopier är George Orwells roman 1984 från 1948. Orwell skrev romanen med Andra världskriget och den totalitära erfarenheten som fond och boken är först och främst en förklädd kritik av det sovjetiska Stalinismen, men även drag från Nazityskland kan skönjas i romanen. Ett avgörande skäl att makten aldrig glider ur det styrande partiet Ingsocs händer är makten över språket. Makten att definiera och definiera om orden. Att skapa det Orwell kallar Newspeak, det nya språket, och genom att kontrollera orden också kunna kontrollera människors tankar och känslor.

Att den som äger herraväldet över språket får avsevärd makt är inget som bara gäller i Orwells klassiska roman även om det där blir isande tydligt. Tvärtom kan politik i stort, totalitär som icke-totalitär, ses som en strid om orden. Politiska begrepp är nämligen notoriskt svåra, för att inte säga omöjliga, att en gång för alla och otvetydigt definiera. Inom den politiska teorin beskrivs detta med att politiska begrepp är essentiellt kontesterbara. Det ligger i begreppens natur att alla betydelser som ett begrepp ges kommer att ifrågasättas i all oändlighet. Ord som jämlikhet, demokrati, frihet, solidaritet och nation halkar alltså runt i den politiska historien som hala ålar, samtidigt som politiken i mångt och mycket består av en kamp om vem som ska få tillräckligt mycket makt för att, tillfälligt eller på längre sikt, lägga begreppen till ro genom att ge dem en betydelse som inte längre behöver eller får ifrågasättas.

Eftersom det alltså i teorin finns oändligt många sätt att definiera politiska begrepp kan dessa begrepp också dyka upp i de mest oväntade sammanhang. Såväl fascismen som kommunismen, de ideologier som burit upp några av 1900-talets mest brutala totalitära diktaturer, hävdar exempelvis att man själva företräder ”sann” demokrati till skillnad från den variant av demokrati som bygger på fria och allmänna val, universalistiskt grundade medborgerliga fri- och rättigheter och en stabil rättsstat. Båda ideologierna hävdar också att det bara är det egna politiska systemet som på allvar kan befria människan och skapa ett gott och rättvist samhälle.

Förutom de klassiskt fascistiska och kommunistiska varianterna av demokrati som alltså tydligt avviker från det vi normalt menar med demokrati, finns också varianter som är kraftigt begränsade på etnisk grund. Det tydligaste mer samtida exemplet på detta hittar vi i Sydafrika under apartheidperioden. Få skulle idag hävda att Sydafrika under perioden 1948-1994 var en demokrati eftersom omkring 80% av landets befolkning saknade rösträtt. Bland den vita befolkningen betraktades dock Sydafrika generellt som en demokrati av västerländskt snitt. Liknande förhållanden rådde i den amerikanska södern under den så kallade Jim Crow-epoken fram till 1965 även om svarta här officiellt hade rösträtt. Fortfarande finns starka politiska krafter inom det republikanska partiet som aktivt vill begränsa de etniska minoriteternas politiska inflytande. Liknande etnokratiska idéer finns även företrädda inom de europiska politiska partier som brukar kallas högerpopulistiska.

Att någon säger sig vara för demokrati innebär alltså inte nödvändigtvis att man förespråkar ett system med allmän och lika rösträtt till folkvalda församlingar eller ämbeten eller att vem som helst ska kunna kandidera till dessa, alltså det som vi oftast intuitivt menar när vi talar om demokrati. Det är heller inte så att en politisk rörelse bara för att den formerar sig som ett politiskt parti och deklarerar att man tänker ställa upp i politiska val därmed accepterar den moderna demokratins spelregler. Tvärtom finns det gott om exempel på politiska partier som utnyttjat det demokratiska valsystemet för att skaffa sig makt att avskaffa demokratin inifrån. Det mest kända och tydliga historiska exemplet på detta är den tyska nationalsocialismens maktövertagande under våren 1933 som, även om NSDAP aldrig hade en majoritet av de tyska väljarna i ryggen, skedde med avsevärt folkligt stöd. Den avgörande faktorn var dock flatheten och eftergivenheten från konservativa och vissa liberala krafter som trodde att Hitler skulle gå att kontrollera.

Mer samtida exempel på hur demokratin hotar att sakta erodera inifrån i händerna på legala folkvalda politiska styren finns i Polen och Ungern. Utvecklingen har också varit tydlig under lång tid i Turkiet och det finns mycket lite som talar mot att den utvecklingen efter folkomröstningen om landets nya konstitution nu kommer att accelerera. Men även i dessa länder hävdas det att det som sker sker med befolkningens bästa för ögonen och i syfte att stärka demokratin, vilket i Ungern och Polen bland annat innebär att distansera länderna från EU. Så går det att vrida det politiska språket och göra om en spade till en mur, demokrati till diktatur.

Kampen om de politiska begreppen och det politiska språket innehåller även ett element av smutskastning respektive rentvättning. Vissa politiska begrepp och fenomen kan genom historien bli så förorenade och nedsolkade att ingen vill förknippas med dem. Detta leder naturligtvis att politiska rörelser vill använda så positivt laddade begrepp och beskrivningar som möjligt och undvika de nedsolkade. Därför vill i stort sett ingen idag öppet erkänna att man är fascist, rasist, antisemit eller ens nationalist, men detta innebär inte att fenomenen i sig har försvunnit. De har bara stöpts om, skapat en ny fräsch yta och nya honnörsord.

Ett politiskt begrepp som länge halkat runt inte bara i den svenska debatten och blivit allt slipprigare är yttrandefrihet. Idag verkar yttrandefrihet betyda att du har rätt att häva ur dig precis vad som helst om vem som helst utan att behöva motivera det du säger eller bli motsagd och gärna också göra detta anonymt på nätet. Om någon säger emot, avkräver dig en argumentation för din sak, källredovisningar eller, om du ägnar dig åt anonym smutskastning av andra, avslöjar din identitet brukar det inte dröja länge innan det hörs upprörda röster som hävdar att yttrandefriheten har kränkts. Det verkar också finnas en förhållandevis bred samstämmighet om att yttrandefrihet innebär att utrymme alltid måste ges till den som kräver det, oavsett om det gäller att få in en insändare i lokaltidningen, få komma in på svenska skolor och bedriva politisk propaganda, få delta i bokmässor eller få delta i politikerveckan i Almedalen.

Denna uppfattning om vad yttrandefrihet innebär är inte bara felaktig, den är också farlig och den utgör ett hot mot demokratin.

Yttrandefrihet som en allmän medborgerlig rättighet i en modern liberal demokrati har aldrig varit och kan inte vara total. Detta är logiskt omöjligt, eftersom min ovillkorade frihet att i offentligheten yttra precis vad jag vill förr eller senare kommer att inkräkta på någon annans rätt att slippa bli kränkt och därmed begränsad i sin egen frihet. Därför är yttrandefriheten alltid begränsad och så måste det vara i en demokrati, eftersom en av demokratins grundläggande principer är uppfattningen att demokratiska fri- och rättigheter ska gälla lika för alla. Därför finns lagstiftning som innebär att den som låter sin frihet inkräkta på någon annans rätt att slippa bli kränkt gör sig skyldig till förtal, diskriminering eller, för att göra det hela väldigt tydligt, hets mot folkgrupp. Däremot är det i en demokrati alltid så att du får tänka och känna precis vad du vill. Detta är dock långt ifrån självklart när auktoritära krafter får fritt spelrum och därför finns i alla totalitära diktaturer ett intrikat spioneri- och angiverisystem.

Så långt är det rätt enkelt. För att människor ska kunna leva tillsammans i ett fungerande jämlikt samhälle kan friheten aldrig vara total. Exakt var gränserna ska gå är dock betydligt knepigare och inget som en gång för alla går att avgöra. Tvärtom är det så att en kontinuerlig diskussion om yttrandefrihetens gränser är en viktig del av en levande demokrati just eftersom fenomenet och begreppet yttrandefrihet, precis som andra politiska begrepp, är under ständig omförhandling.

Så hur ska denna diskussion se ut? Är det den som skriker högst som vinner? Den som smutskastar, förtalar och hotar den som inte håller med? Den som är bäst på att demonisera sin motståndare? Naturligtvis inte. I en demokrati bör utgångspunkten för diskussionen vara hur man kan upprätthålla största möjliga frihet att agera i det offentliga rummet men samtidigt värna skyddet för den som riskerar att utsättas för kränkningar. Men tyvärr handlar mycket av det politiska samtalet i Sverige idag om att den som skriker högst (och får flest likes) vinner, och då riskerar diskussionen att urarta i klyschiga one-liners, billiga påhopp som i värsta fall skrämmer andra till tystnad och snedvridande förenklingar. Detta gäller i hög grad diskussionen om yttrandefriheten.

Men det finns också en valhänthet kring hur man ska hantera yttrandefrihetsfrågor som bottnar i en okunskap om vilken funktion yttrandefriheten har i en demokrati. Modern liberal demokrati bygger på en grundföreställning om att pluralism är bra eftersom den för samhället framåt, fungerar som vakthållning mot politiskt tyranni och bidrar till att människor får möjlighet att forma sina liv som de själva vill. Vakthållningen mot tyranniet består i att vi har rätten att reagera och agera när makt missbrukas. Vi har också konstitutionellt garanterade möjligheter att avsätta den eller dem som missbrukar den politiska makten och hotar att sätta demokratin ur spel.

Men vakthållningen mot tyranniet och försvaret av demokratin måste även vara en preventiv skyldighet. När politiska krafter som flirtar med tyranniet kommer i rörelse inte bara får utan ska vi alltså agera. Om vi inte gör detta visar oss historien åtskilliga exempel på vad som kan hända. Därför är det befängt att inta hållningen att olika former av auktoritära politiska rörelser med något slags automatik ska ges tillgång till det offentliga rummet så fort de kräver detta och tillåtas att oemotsagda sprida sina idéer, annars kränks deras yttrandefrihet. Men så länge dessa rörelser ges möjlighet att själva sprida sina politiska idéer genom tidningar, radiokanaler, nätsajter och forum, offentliga manifestationer och liknande har någon yttrandefrihet inte vare sig kränkts eller inskränkts. Däremot har vi bidragit till att normalisera krafter som hotar just det som de skamlöst utnyttjar, demokratin och yttrandefriheten.

Yttrandefrihet behövs även för att föra samhället framåt och låta människor växa i frihet. För att göra det möjligt att skapa nya idéer, hitta nya vägar och bygga broar. Det här innebär inte att vi ska bli överens. Tvärtom behöver demokratin oenighet, debatt och världsbilder som nöter mot varandra. Den behöver fria tankar och våghalsighet, just det som det totalitära vill utplåna. Demokratin mår alltså bra av flerpartisystem och av fora där samtal kan föras. Den mår mindre bra av åsiktskorridorer, filterbubblor, föreställningen att debatt är strid och att det viktigaste är att vinna.

För att konstruktiva samtal ska kunna föras krävs rätt mycket av oss. För det första krävs att vi lär oss att lyssna och visa respekt för motparten även om åsikterna går emot allt vi tror på. Det krävs att vi tar oss tid att motivera och argumentera, att vi tar reda på vad som är sant och falskt, vad som är en trovärdig argumentation och vad som inte är det. Att vi vågar ta in, tänka om och ompröva. För att ett konstruktivt samtal ska kunna äga rum krävs dock även att motparten delar vår intention. Om så inte är fallet har vi faktiskt rätten att inte engagera oss.

Det är alltså inte så att vi i alla lägen måste ta debatten. Ibland för att motparten helt enkelt inte ställer upp på att schyssta villkor ska gälla. Ibland för att motparten använder ett sätt att argumentera och lutar sig mot en logik som vi har svårt att få grepp om. Ibland hjälper det är lära sig hur en annorlunda ideologisk logik fungerar, ibland är det helt meningslöst vilket alla som försökt föra ett vettigt samtal med en konspirationsteoretiker vet. Men att inte ta debatten är inte detsamma som att lägga sig platt och låta sig användas som en dörrmatta, vi kan fortfarande kritiskt granska, ifrågasätta och lära oss mer. Det är heller inte att kränka någons yttrandefrihet.

Så om du har synpunkter på det här inlägget diskuterar jag gärna. Så länge du ser till att du läst texten ordentligt, kan argumentera för din sak och klarar av att hålla en respektfull ton.

Fascismens återkomst

November 2016

Det är dagen efter valet. Över hela campus vilar en blöt filt av förstämning. Jag ska föreläsa om den fascistiska rasideologins rötter, men när jag kommer in i föreläsningssalen i källaren i Haines Hall på UCLA i Los Angeles inser jag att det inter går. Mina amerikanska studenter sitter hopsjunkna, med tomma ögon. Känslan av förtvivlan och uppgivenhet ångar i rummet. Donald Trump blir USA:s nästa president, och vi ägnar hälften av föreläsningstiden åt debriefing. Åt att hantera nuet snarare än historien. Någon säger att han, på grund av sina mexikanska rötter, nu definierats ut. Det finns inte längre någon plats för honom i det USA som han är medborgare i. Andra studenter instämmer, någon vittnar om att tankarna går åt samma håll inom HBTQ-kretsar. Rädslan är påtaglig, även i det liberala Kalifornien där Trump förlorade stort. Jag känner hur det skaver i mitt vita skinn. Jag, som är här som gästlärare från ett Sverige mina studenter knappt vet var det ligger under en ynka termin, passar bättre in i det nya USA som ska komma än de som i generationer bebott landet. Bättre än de vars förfäder fördrevs från de marker de bebott i generationer av vita soldater och nybyggare. På grund av min vita hud. Får applåder när jag säger att det enda sättet att bygga en rättvisare värld är att vi med vita privilegier måste lära oss att se dem och bli villiga att avstå från dem. Och min vita hud skaver ännu mer. Jag skäms, undrar hur i hela friden jag ska förhålla mig till detta men finner inga svar, bara tomhet.

 

Nyårsafton

Jag är hemma i Sverige igen, i ett Umeå som är påfrestande mörkt efter solskenet i Kalifornien. Just den här dagen har jag alltid försökt att ändå se det positiva. Alltid försökt tänka att de goda krafterna ändå är starkare. Att de som vill öppna upp är fler än de som vill stänga in. Alltid försökt tänka att det borde kunna bli ett bättre år. Men i år tänker jag motsatt, kan inte hålla emot. Det ser inte bra ut, där ute i världen. Det är som om den håller andan, i väntan på katastrofen.

 

Januari

Hörsal G i humanisthuset är full med folk. Jag sitter i en panel som ska diskutera fenomenet Donald Trump en knapp vecka efter hans installation som USA:s fyrtiosjätte president. Kaoset har redan börjat och förvåningen verkar stor över att han beter sig på samma sätt som under valrörelsen och att han har börjat infria sina vallöften. Att han inte lugnat ner sig, blivit mer presidentlik. Från panelen säger vi att politiker av Trumps kaliber, de där som vill återupprätta Nationens storhet och ena Folket alltid säger vad de menar och, när de får möjlighet, alltid gör vad de säger och att det är naivt att tro något annat. Att både historien och samtiden är full av exempel på det. På frågan om vad som skulle kunna motverka den hårda vinden säger någon klokt att politiken, den goda politiken, måste fyllas med visioner, av vilja att förändra och skapa nytt. Att läka. Jag säger att vi borde göra demokrati, inte bara prata demokrati. Att det spelar roll vad vi gör i det lilla. Citerar som så många gånger förr från Berlinmuren, att många små människor på många små platser som gör många små saker kan förändra världen. Men misströstar redan när jag säger det. Panelen är pessimistisk, inte bara vad gäller USA utan även Europa. Parlamentsval ska hållas i Holland och Tyskland, och i Frankrike väntar ett presidentval.

Ingen verkar tro att Frankrike kommer att få sin första kvinnliga president. Trots chocken efter Brexit, chocken efter det amerikanska valresultatet. Trots Putin, Erdogan, Orbán och Kaczyński. Trots Sverigedemokraternas växande 13 procent. Jag tror att det är fullt möjligt att Frankrikes nästa president heter Marine Le Pen.

 

Februari

Jag har forskningspengar i år. Ska skriva en bok om svensk fascism, men inte gå längre fram i tiden än 1950. Försöker stänga in mig i en historisk bubbla för projektets tidsramar är tajta. Sitter på Kungliga Biblioteket i Stockholm och gräver i svensk radikalkonservatism under sent 1920- och tidigt 1930-tal. När blir radikalkonservatism fascism? Vad skiljer, vad förenar? Spelar det någon roll?

Bubblan spricker och historiens eko dånar i mina öron. Dånar in i min egen samtid. Ser likheterna, både i idéer och kontexter. Ser hur det dåtida högerpartiet agerar och kan inte låta bli att tänka på Anna Kinberg Batra och Moderaterna, som bjuder in Sverigedemokraterna till ”samtal”. Blir inte förvånad när det visar sig att de rasar i opinionsundersökningarna. Det var väntat, men Moderaterna själva verkar förvånade. Kan inte låta bli att tänka på Allmänna Valmansförbundets konservativa kollegor i mellankrigstidens Europa. Kan inte låta bli att tänka på hur naivt det är att tro att det ska gå att tämja ultranationalistiska strömningar och ultranationalistiska demagoger, alltså de där som pratar om att återupprätta Nationens storhet och ena Folket, både mot etablissemang och eliter och mot de som inte passar in. De som använder historien som ett politiskt slagträ, de som gör skillnad på människor och som ger de enkla svaren på de svåraste frågorna. De som skriker om att deras yttrandefrihet kränks när någon säger emot dem, som vill använda demokratin för att kullkasta den. Hur lite vi verkar veta om hur dessa politiska krafter fungerar. Och hur okunniga vi helst verkar vilja vara.

Pratar med DN på lunchen. Tre män sitter häktade i Göteborg. Tillhör de Nordiska Motståndsrörelsen? Är de terrorister? Förklarar igen hur den ultranationalistiska miljön fungerar. Vilken roll våldet har som politiskt verktyg. Vad de vill åstadkomma. Att det finns en kontinuitet sedan 1920-talet och att aktivisterna inte är dumma i huvudet, att de säger vad de menar och gör vad de säger och att de måste tas på allvar. Att våldet som alstras ur den här idémiljön dödar. Gång på gång på gång. Att det inte är något nytt, och att det måste ses i sitt sammanhang. Att allt måste ses i sitt sammanhang och att inget är enkelt.

Tänker att världen håller på att gå sönder, slitas isär. Och att vi egentligen gör väldigt lite för att lappa ihop den. Istället definierar vi om verkligheten. Bänder språket så att det passar verkligheten, definierar om, konnoterar om, justerar betydelser. Hittar på nya ord och stänger in tanken. Tänker på Ludwig Wittgenstein, på att vi måste tiga om det vi inte kan tala om. Tänker på Victor Klemperer, på orden som kan vara som små arsenikdoser, först omärkliga, efterhand dödliga. Tänker på George Orwell, på att den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Men vem kontrollerar historien? Tänker på att Orwells klassiker 1984 toppar Amazons försäljningslista i USA och att det naturligtvis inte är någon slump. Tänker på språkets makt över tanken, på hur vi skapar skillnader där inga borde finnas och likriktning för att skyla över olikheter som borde skära genom hjärtat. Hur den politiska nationalismens bondfångeri får fattiga vita att älska narcissistiska kapitalister och strunta i deras uppenbara lögner och hur underprivilegierade grupper istället ställs mot varandra för att ge makten respit. Hur fascistiska rötter plötsligt blir auktoritära rötter och hur en rasistisk praktik plötsligt inte alls är rasistisk när ordet ras byts mot kultur. Hur en spade inte längre är en spade.

*****

Inget är enkelt. Det finns inte en modell som förklarar varför Donald Trump nu är president i USA. Det finns inte en sorts SD-väljare. Det funkar inte att ge kapitalismen hela skuldbördan för att världen slits sönder mellan fattiga och rika. Rasism finns inte bara hos vita och beror inte bara på kvardröjande koloniala strukturer. Politik är inte en kamp mellan gott och ont. Och ultranationalisterna har faktiskt inte bara fel.

Samtidigt är det enkelt. Vi är människor, ”födda fria och lika i värde och rättigheter”. Vi har ”utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap”. Det står där i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. I förlängningen finns de grundsatser som rättsstaten vilar på. Likheten inför lagen, rätten till opartisk rättsskipning. Fru Justitia med ögonbindel, för att hudfärg, kön och bakgrund inte ska påverka. För att dubbla måttstockar och selektiv rättskipning faktiskt inte är förenligt med en fungerande rättsstat. Yttrande- och tryckfriheten som aldrig varit oinskränkt, som aldrig kan vara oinskränkt. För förr eller senare kommer min frihet att kränka andras, och då måste den begränsas. Största möjliga frihet till största antal människor, men samtidigt värnandet om rätten att slippa kränkas i frihetens namn. Därför finns lagar, praxis, normer, moral som syftar till att värna det faktum att vi är födda fria och lika i värde och rättigheter. Rättsstaten kan därför aldrig bara vara frihet. Den måste också vara skyldighet, för vi har förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. När lufttrycket sjunker förväntas vi hjälpa andra när vi väl fått på oss vår egen syrgasmask, inte sno åt oss så många masker vi kan för eget bruk. Om vi inte förstår bör vi välja empatins väg, inte den rädsloaktiverade isolationismens. Vi bör försöka göra begripligt, försöka förstå. Men även förstå att förståelsen inte omfattar ett urskuldande av det som inte är rätt, det som skaver. Tvärtom.

Detta går naturligtvis att ifrågasätta. Vissa gör det medvetet eftersom de faktiskt vill göra skillnad på människor utifrån hudfärg, kultur, kön eller religion. Gemenskapen krymps, rättsstaten blir en angelägenhet för ett utvalt fåtal. Det rör sig inte om något missförstånd eller om okunskap, det är medvetna, rationella val. Vissa människor väljer att bli rasister eller sexister. De väljer att värdera olika, att krympa världen. Jag väljer att utgå från att grundsatserna i FN-stadgan är riktiga. Ser rationella, moralfilosofiska skäl till detta. Ser den demokratiska traditionens långa trassliga historiska rötter. Ser vetenskaplig grund och empiriska belägg. Men vet samtidigt att andra väljer annorlunda, väljer att skapa en sfär av alternativa fakta. Väljer att göra skillnad. De har alltid funnits där, men de verkar ha blivit fler och det oroar. Det är en aldrig tidigare känd oro.

Kanske är det dags att börja kalla en spade för en spade. Kanske ska vi låta historien eka in i vår egen samtid, men samtidigt minnas att historien aldrig upprepar sig och att den inte är lagbunden. Ingen vill idag vara fascist. Ingen vill vara rasist. Men när jag läser de gamla texterna, ser de politiska handlingarna i en dåtid som aldrig skulle tillåtas återkomma, svindlar det. Så mycket är likt, även om annat är nytt. Andra ord, andra begrepp, nykonstruerade gemenskaper. Men fundamentet är obehagligt likt. Så likt att det finns fog för att tala om fascismens återkomst. Tanken svindlar.

*****

Tillbaka till Hörsal G. Tillbaka till att göra demokrati. Hur gör man då? Är det okej att demonisera, att frysa ut, att stämpla, att göra skillnad? Är det okej att, i godhetens namn, ha dubbla måttstockar? Får demokratin försvara sig med odemokratiska medel? En gång i tiden trodde jag det, argumenterade för det. Idag är jag inte alls lika säker. Ser snarare faror i att demokratin eroderar sig själv inifrån. Om vi tillåter dubbla måttstockar, om vi låter ändamålet helga medlen, om vi ruckar på viktiga principer i godhetens namn, vad händer då den dag vi tappar greppet om den politiska makten?

Den sorts demokrati som utgår från universella värden och en stabil rättsstat är inte enkel. Den tar tid och den kräver att vi lyssnar, lär, omprövar och tar om. Den kräver respekt och öppenhet. Den bygger på en fri och öppen debatt, på förmågan att sätta sig in i andras situation, att kunna tänka sig att gå den där milen i någon annans skor. Även om man landar i slutsatsen att vägen man gick på leder fel eller till och med käpprätt åt helvete. Den ger oss rätt till våra åsikter, men förväntar sig även att vi ska vara beredda att försvara dem mot den som håller med. Den förväntar sig att vi emellanåt tar oss ut ur vår ekokammare, hyr mysigt fluffig och gosig den än är. Och att vi, när vi gör det, möter andra med respekt även om ilskan och frustrationen pyser ur öronen på oss.

Jag är helt övertygad om att ilska, rädsla och okunskap hör samman och att de flesta av oss har betydligt lättare att se detta hos andra än oss själva. Hur det blir oproblematiskt att förklara framgången för en Trump, en Le Pen eller en Åkesson med hänvisning till arga vita män. Hur det blir oproblematiskt att kritisera den ekokammare som utgörs av Avpixlat, Breitbart och Fox News, men svårare att erkänna eller ens se den egna. Hur vi, med fog, kan kritisera dem som slänger sig med alternativa fakta, talar om en konspiration inom liberala medier och bortser från vetenskaplig evidens när det passar den egna politiska agendan, men samtidigt inte vill se hur okunniga vi själva är om hur ”den andra sidan” fungerar. Hur lite vi egentligen vill veta.

Att göra demokrati är att våga närma sig, att faktiskt vilja lära sig även om det som känns främmande. Att vilja lära sig även om det som skapar kalla kårar längs ryggraden. Att våga riskera igenkännandet i en enda ynka sekund. Att våga riskera att se nyanser utan att för den skull kapitulera. Att våga inse att inget är svart eller vitt, att våga se komplexiteten. Att kunna skilja på människor och åsikter. Att vägra dubbla måttstockar. Att göra demokrati kräver att vi vågar lyssna. Inte okritiskt, inte förbehållslöst. Men att lyssna för att lära. Lära för att kunna ställa de rätta frågorna.

Att göra demokrati är inte enkelt, men jag tror i det idag är än mer nödvändigt än det varit på väldigt länge.

– – –
* Denna text publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren – tisdag 14 februari 2017.

”It’s the economy stupid”

Under 1990-talet kom låneordet triangulering att börja användas inom politiken. Inte minst kan detta kopplas till de framgångar som Bill Clinton och Tony Blair hade. Begreppet innebar i detta fall att överta en del av motståndarens politik och budskap för att därigenom vinna mittenväljare som står och väger mellan två sidor (politicaldictionary.com/words/triangulation/). Triangulering ansågs i synnerhet effektivt i länder med majoritetsvalsystem som de facto innebär att väljare bara har två realistiska alternativ att välja mellan.

För Clinton och Blair innebar detta att föra en tämligen marknadsliberal ekonomisk politik med ett minskat fokus på att vinna de arbetarklassväljare som traditionellt varit viktiga för Demokraterna respektive Labour.  En central del av den förda politiken var att likt sina konservativa motståndare ställa sig bakom avregleringar, privatiseringar och frihandel, vilket bland annat tog sig uttryck i det nordamerikanska frihandelshandelsavtalet Nafta, respektive EU:s inre marknad.

 

Den ekonomiska utvecklingen de senaste decennierna i såväl USA som Storbritannien har kännetecknats av en omfattande avindustrialisering när produktion bland annat flyttats från det så kallade ”rostbältet” i norra USA och från norra England till andra delar av världen. De jobb som tillkommit har både varit färre till antalet och ofta medfört sämre löner och arbetsvillkor.

Denna utveckling har bland annat skildrats av Robert Putnam i boken Our Kids: The American Dream in Crisis som väckte en hel del uppmärksamhet när den kom ut förra året. Jennifer M Silva, som utförde de etnografiska intervjuer som Putnams bok bygger på, beskriver i Coming Up Short: Working-Class Adulthood in an Age of Uncertainty hur livet för arbetarklassen kommit att kännetecknas av ekonomisk osäkerhet och ökad ojämlikhet.

 

Arbetarklassens situation kom, inte minst i USA, att förvärras allt mer i samband med den ekonomiska krisen 2008. Många tvingades att gå från hus och hem samtidigt som de såg storbanker räddas av staten. I Listen, Liberal: Or, What Ever Happened to the Party of the People? (2016) beskriver den politiske journalisten Thomas Frank hur Demokraterna medverkat till den här ekonomiska utvecklingen. Han pekar också på den ilska och frustration den förda politiken har gett upphov till i amerikansk arbetarklass. Detta var något jag själv upplevde under min vistelse i Ohio förra hösten. Det var påfallande många med arbetarklassbakgrund som slöt upp i Bernie Sanderskampanjen och de hade en sak gemensamt: föga sympati för Hillary Clinton som de ansåg vara allierad med USA:s ekonomiska elit.

En fråga som aldrig kommer att få något svar är hur Sanders skulle ha klarat sig mot Trump. Det som går att se är att i Ohio och övriga delstater i Rostbältet, som en demokratisk presidentkandidat hade behövt vinna, gick Sanders starkt fram i primärvalet. Det gällde i synnerhet bland låginkomsttagare och på landsbygd. Just de grupper som med sitt stöd till Trump blev ”tungan på vågen” i presidentvalet.

 

När det gäller hur Donald Trump lyckades nå ett, för en republikan, oväntat stort stöd bland arbetarklassväljarna är det viktigt att komma ihåg att det är inom vit arbetarklass. Vissa har försökt avfärda detta stöd med att det bara rör sig om rasism. Det är dock viktigt att i sammanhanget påpeka att en hel del av dessa väljare röstat på Barack Obama de senaste två valen. Det är ju möjligt att de gjorde detta trots att de var rasister, eller att de blivit rasister efter 2012, men det finns nog anledning att vara öppen för andra förklaringar.

Ett annat sätt att betrakta dessa Trumpväljare är att de är män som präglas av kvinnohat eller åtminstone patriarkala strukturer som gör att de inte kan tänka sig att rösta på en kvinna. Denna tolkning kan ifrågasättas utifrån att skillnaden i stöd för de bägge partierna i fråga om kön inte uppvisar några större förändringar mellan 2012 och 2016. Nu är ju även kvinnor påverkade av patriarkala strukturer men att kvinnohat skulle varit den dominerande orsaken bakom Trumps seger är tveksamt.

 

En viktig del av Donalds Trumps kampanj, i synnerhet när han framträdde i Rostbältet, var hans motstånd mot frihandel och kritik mot företag som flyttat produktion till låglöneländer. I likhet med Bernie Sanders riktade han också hård kritik mot USA:s finansvärld och Wall Street. Vad Trump gjorde kan alltså närmast beskriva i termer av triangulering även om gruppen han vände sig till traditionellt inte betraktats som mittenväljare.

Hillary Clinton försökte vinna den politiska mitten, till exempel med sin kampanjslogan Better together och en retorik om att USA bara behövde mindre förändringar, vilket misslyckades även om hon fick fler röster än Trump i USA som helhet. En viktig anledning till detta kan vara att hon uppfattades som en del av etablissemanget, men också att mitten i mångt och mycket eroderat i amerikansk politik. USA har under en längre tid polariserats och en bakgrund till detta ser vi i den politiska utvecklingen, medieutvecklingen och kanske framförallt i den ekonomiska utvecklingen. För att citera James Carville som var kampanjstrateg åt Bill Clinton när denne vann presidentvalet 1992: ”It’s the economy stupid.”

 

P.S. Med detta inlägg tar jag färväl som gästbloggare för denna gång men om ni vill höra resonemang om medier, strategisk kommunikation och populärkultur får ni gärna lyssna på podcasten Mediespanarna som jag gör tillsammans med Erik Lindenius. I avsnittet Supervalpoddarna www.blogg.umu.se/mediespanarna/2016/02/14/213-supervalpoddarna/
från i våras diskuterade vi Bernie Sanderskampanjen mer i detalj. D.S

Jag hade fel

Ibland är det lika bra att erkänna att du hade fel. Det utgör en av de centrala strategierna i Benoits (1995) image restauration theory att utan omsvep göra ”en pudel” och bekänna sitt misstag. Natten till idag insåg jag att jag hade haft helt fel om utgången i det amerikanska presidentvalet. Min enda ursäkt är att jag inte var ensam om det. För många bottnade nog utropandet av Hillary Clinton som vinnare på förhand antingen ett önsketänkande eller en överdrivet positiv bild av det amerikanska samhället. Delvis kan detta gälla även mig. Men framförallt var jag övertygad om att Demokraternas kampanjarbete, ground game, och VoteBuilder skulle fälla avgörandet till Clintons fördel.

Första gången jag hörde talas om väljardatabasen VoteBuilder var en decembereftermiddag för snart sju år sedan. Vi var ett tiotal åhörare som samlats i Humlabs lokaler i källaren under universitetsbiblioteket för att lyssna på den gästande Stanforddoktoranden Daniel Kreiss (stream.humlab.umu.se/?streamName=wholeworldisnetworking). Han var där för att presentera sitt avhandlingsarbete som kom att utmynna i boken Taking our country back (Kreiss, 2012) och jag tror inte jag var ensam i rummet att förvånas över hans redogörelse.

Framväxten av sociala medier och dess betydelse för politik och demokrati hade under milleniets första decennium beskrivits i ganska rosenskimrande termer. Det hade talats om hur fler blev delaktiga och hur gräsrotsrörelser kunde utmana traditionella politiska och ekonomiska eliter. Det gällde ofta framväxten av nya sociala rörelser men också politiken i USA där både Howard Dean och i synnerhet Barack Obama framgångsrikt utmanat partieliten i Demokraterna. Kreiss lyfte fram en annan sida av digitala mediers betydelse för politiska valkampanjer.

Det som hänt inom USA:s politiska partier och framförallt i Demokraterna under det senaste dryga decenniet är att ny medieteknologi och traditionellt valarbete förenats utifrån nya sätt att tänka kring politisk kommunikation. Inför presidentvalet 2004 sökte sig ett antal digitala medier-pionjärer till politiken inte minst utifrån en antipati mot Republikanerna och George W. Bush. De var drivande när Demokraterna för tio år sedan började bygga upp väljardatabasen VoteBuilder.

Alla som registrerar sig med Demokraterna, till exempel genom att delta i primärvalet, förs in i VoteBuilder. Där samlas därefter alla tillgängliga data om denna person genom en kombination av metoder. I offentlig statistik går det till exempel att få fram om hen har körkort och någon bil registrerad på sig. Genom samarbete med kommersiella aktörer går det exempelvis att få fram vilka tidningar och tidskrifter hen prenumererar på samt vilken typ av matvaror de köper. Vidare insamlas data i de fall väljaren i fråga går in och fyller i något på kampanjens hemsida eller sprider något på sociala medier.  Detta kombineras sedan med all data som samlas in genom traditionella metoder som dörrknackning och uppringning. Där går det till exempel att ta reda på vilka politiska frågor som väljaren tycker är viktiga, samt om de kan tänka sig att engagera sig i kampanjen och i så fall med vad. Inte minst är det viktigt att få e-postadress och andra kontaktuppgifter för att kunna upprätthålla kontakten.

Alla de uppgifter som samlats in i VoteBuilder används sedan för att bedriva ett effektivt kampanjarbete i en sorts självförstärkande process. Den data som finns utgör underlag för mer väljarkontakt som i sin tur genererar mer data. Den självförstärkande processen tar sig också uttryck i att alla kampanjer som involverar demokrater på olika nivåer får tillgång till Votebuilder under förutsättning att de skickar in all data de själva samlar in under kampanjen. Det är på detta sätt som den överlägset mest omfattande väljardatabasen världen skådat har vuxit fram.

För de volontärer som går runt och knackar dörr eller sitter och ringer runt till potentiella väljare finns appen MiniVan. Där går det att se vilka som bor på en viss adress och volontären får också upp ett formulär att fylla i för var och en av dessa. Så fort formuläret är ifyllt är det bara att trycka på sänd så strömmar den nya informationen in i databasen. För partistrategerna innebär databasen en möjlighet att koordinera allt gräsrotsarbete på avstånd. Det uppstår alltså en situation med lokalt agerande men central kontroll.

Det finns både positiva och negativa aspekter med utvecklingen. Bland de positiva kan nämnas möjligheten att öka mobiliseringen i form av väljare men också av politiska gräsrötter. Vidare har den ökat möjligheten för kampanjer att få in smådonationer och därigenom stå oberoende av storföretag och andra starka ekonomiska intressen i ett land där politiska kampanjer inte är gratis. Samtidigt är detta långt ifrån föreställningen om kampanjer där makten gått från den politiska eliten till gräsrötterna. Dessutom framstår det som något av en paradox att det i ett land där privatlivets helgd ofta lyfts fram accepteras att så omfattande politiska register läggs upp. Dilemmat med dessa data och dess användning blir inte mindre av risken att de skulle kunna hamna i orätta händer.

Demokraterna har kommit mycket längre i användningen av ”big data” framförallt för att Republikanerna haft svårt att skapa ett centraliserat system. Skillnaderna mellan de bägge partierna beskrivs på ett förtjänstfullt sätt i Daniel Kreiss nyutkomna bok Prototype Politics (2016). Ytterligare en anledning att utvecklingen stärkt Demokraterna återfinns i att mobilisering traditionellt varit mer centralt för dem då de vänt sig till grupper med lägre valdeltagande.

Avslutningsvis innebar utmaningen från Bernie Sanders att miljontals nya väljare registrerades i VoteBuilder och därför stod färdiga att kontaktas under hösten. Allt detta talade för att Hillary Clinton skulle vinna. Istället blir alltså Donald Trump USA:s nästa president. Det finns många orsaker till detta och det behövs också närmare analys av såväl hur olika grupper i USA har röstat som hur högt valdeltagandet varit i dessa grupper. Jag ska ändå komma med några preliminära tankar kring detta.

I USA, precis som i stora delar av Europa, finns det en frustration med den ekonomiska utvecklingen. Denna frustration och ilska tar sig en mängd olika uttryck. I USA:s presidentvalskampanj tog den sig framförallt uttryck i utmanarna Bernie Sanders till vänster och Donald Trump till höger. När Sanders föll bort i primärvalet återstod bara Trump som utmanare mot Clinton som av många, inte minst Sanderssupportrar, betraktades som en del av etablissemanget. Den uppfattningen förminskades inte av hur Demokraternas ”partiledning”, DNC, agerande. DNC ansågs vid ett flertal tillfällen under primärvalet ha gynnat Clintonkampanjen.

Vad Trump har lyckats med är att kanalisera hatet i det amerikanska samhället och riktat det mot den sittande presidenten, mot det Demokratiska partiet (och delar av hans eget parti) och inte minst mot Hillary Clinton. Han har i samband med detta utnyttjat såväl rasistiska som kvinnofientliga strömningar. Givetvis ligger ansvaret för detta på hans kampanj och på de väljare som attraherats av hans budskap men det handlar också om att Demokraterna misslyckats med att lyfta andra frågor som kunde mobiliserat dessa väljare i en annan riktning.

Flera debattörer har under timmarna efter valresultatet gjort en poäng av att Clinton varit starkare bland fattiga väljare medan Trump i sin tur vunnit bland de med högre inkomster. Även om detta stämmer missar det en viktig poäng. Trump verkar ha vunnit en osedvanligt stor del av vit arbetarklass för att vara republikan. Det är sådana förändringar som kan fälla avgörandet i ett presidentval och göra förutsägelser helt felaktiga. I mitt avslutande blogginlägg kommer jag beskriva lite av grogrunden för den ilska som ändå verkar ha fällt avgörandet när världen nu står inför det faktum att Donald Trump blir USA:s nästa president.

Den vetenskapliga valkampanjen

Förra hösten tillbringade jag och min partner på en av de mest betydelsefulla platserna för politiska kampanjer i USA: Ohio.

Delstaten, med sitt invånarantal på just under 12 miljoner, är en av USA:s viktigaste så kallade ”swing states”. Sedan 1800-talet har det bara vid två tillfällen varit så att segraren i presidentvalet inte samtidigt vunnit i Ohio. Delstatshuvudstaden Columbus, där vi bodde, är också en plats där många företag testar nya produkter eftersom staden med omnejd betraktas som ett mikrokosmos för hela USA. De produkter som fungerar där kan förväntas fungera i landet som helhet. Kombinationen av att vara en huvudarena för politisk kommunikation och testmarknad för nya konsumtionsvaror satte även sin prägel på universitetet i Columbus.

 

Under höstterminen 2015 undervisade jag på kursen Strategic Communication på OSU, Ohio State University. Jag blev placerad där i samband med att jag fick ett stipendium i STINT:s Teaching Sabbatical-program. Tiden där fylldes dock inte bara av undervisning. Jag hade även tid att auskultera på kurser, både på grundnivå och på avancerad nivå, samt delta i seminarieserier. Det som slog mig var hur stor vikt som, både i forskning och i utbildning, lades på övertalning.

I forskningen rörde det sig ofta om laborativa experiment som undersökte hur olika ord och sätt att argumentera kunde skilja sig i effektivitet beroende på den undersökta gruppen eller frågan det gällde. Denna typ av tester med försökspersoner i en laboratoriemiljö, eller för den delen fältexperiment kring övertalning, är mycket ovanlig i svensk och europeisk kommunikationsforskning.

 

Det är tydligt att intresset för övertalning inom amerikansk forskning också avspeglar sig i att politiska kampanjer litar mindre till magkänsla och går mer vetenskapligt till väga. Under de senaste decennierna har också många akademiker, kommunikationsvetare, statsvetare och psykologer sökt sig till politiken för att få möjlighet att konkret pröva sina kunskaper och metoder. Hur detta har kommit att prägla hur valrörelser bedrivs i USA idag skildras i boken The Victory Lab av Sasha Issenberg (2012). Han visar på hur framförallt Demokraterna, genom att ta hjälp av vetenskapliga rön kring övertalning och genom kontrollerade fältexperiment, nått stora framgångar med väljarmobilisering.

Under min tid i Columbus kom jag även i direktkontakt med detta sätt att arbeta till exempel när jag deltog i dörrknackningsoperationer för Demokraterna. Det vetenskapliga förhållningssättet framkom också i öppenhjärtiga samtal med kampanjorganisatörer inom partiet. Flera av dem hade också sökt sig just till Ohio i och med dess betydelse som politiskt slagfält.

Det är dock inte enbart i det konkreta kampanjarbetet som Demokraterna har ett försteg gentemot Republikanerna. I än högre grad gäller detta deras verkliga guldgruva: databasen VoteBuilder. Mer om denna och dess betydelse för politisk kommunikation i nästa blogginlägg.

Ett förändrat USA

Det är nu en vecka kvar till valet i USA. För den som vill hålla spänningen uppe gäller det egentligen att spara det avgörande svaret till slutet. I exempelvis en detektivroman av klassiskt snitt avslöjas mördaren ofta i slutkapitlet då flera av de misstänkta är samlade. Så är det vanligtvis inte i vetenskapliga texter och så kommer jag inte heller att göra i denna bloggserie. Istället kommer jag omedelbart lyfta fram tre huvudsakliga anledningar till att Hillary Clinton vinner presidentvalet natten mot onsdag nästa vecka: demografi, kampanjorganisation och databaser.

Detta blogginlägg kommer jag ägna åt den förstnämnda av dessa anledningar eftersom den i mångt och mycket utgör förutsättningen för en kampanjorganisations arbete med strategisk kommunikation och kampanjledarnas användning av insamlad och lagrad information om väljargrupper.

 

I svenska medier har Donald Trump och hans kandidatur till presidentposten fått stor uppmärksamhet. För utomstående betraktare är det lätt hänt att det framstår som att USA som nation utvecklas i högerpopulistisk riktning. Det är dock inte hela sanningen. Det går till och med att argumentera för att utvecklingen är den rakt motsatta. En seger för Demokraterna nästa tisdag skulle innebära att partiet fått flest röster sex av de sju senaste presidentvalen. Undantaget är år 2004 då George W. Bush som sittande president kunde rida på vågorna efter 11 september och vad som då framstod som en seger i Irakkriget.

Vad är det då som ligger bakom Demokraternas framgångar i presidentvalen?

 

I USA har en pågående demografisk förändring fått avgörande politisk betydelse på grund av en parallell ekonomisk, medieteknologisk och partistrategisk utveckling. Det som sker är att de icke-vita minoriteterna, i synnerhet latinos, utgör en allt större andel av befolkningen samtidigt som det finns en större andel äldre. De två stora partierna har på ett övergripande plan valt skilda vägar för att möta denna utveckling.

Medan Demokraterna har gått in för att öka både sitt stöd och valdeltagandet bland minoriteter så har Republikanerna försökt vinna stöd bland äldre vita genom att betona en konservativ politik. Denna politik inkluderat bland annat motstånd mot samkönade äktenskap, abort och en striktare vapenlagstiftning.

De bägge partiernas agerande har varit av stor betydelse för den generationsklyfta som uppstått, där den äldre generationen röstar på Republikanerna medan Demokraterna har ett mycket starkt stöd bland befolkningen under 45 år. Republikanernas problem är att den nuvarande utvecklingen – där Demokraterna har stöd bland minoriteter och unga, bland vilka det också finns ett ökat deltagande, åtminstone i presidentvalen – gör det svårt att vinna 2016 och än svårare på sikt.

 

I rapporten The States of Change (2016) – framtagen av bland annat de bägge tankesmedjorna Center for American Progress och American Enterprise Institute, som representerar motsatta sidor i amerikansk politik – lyfts olika scenarier fram för hur presidentvalen kommer att gestalta sig fram till 2032. Det som kännetecknar i princip samtliga av dessa är att den kandidat som representerar Demokraterna står som vinnare.

En ytterligare aspekt av denna utveckling är att de stater som vanligtvis stått och vägt mellan demokratisk och republikansk majoritet, exempelvis Nevada, Florida och Ohio, i framtiden blir bastioner för Demokraterna. Det som gick att se 2008, då unga och minoritetsväljare utgjorde basen för Barack Obamas seger, har alltså stora möjligheter att upprepa sig om inte Republikanerna byter strategi. Donald Trump och hans kampanj är i detta perspektiv inte att betrakta som ett strategibyte utan snarare en ännu mer extrem variant av Republikanernas politiska kommunikation från de senaste decennierna.

Intressant att notera är att det som gäller valen de år då det är presidentval, inte gäller för mellanårsvalen till senaten och representanthuset. Detta har framförallt att göra med att Demokraterna har haft svårare att mobilisera unga och minoriteter till dessa val. Istället blir det i de valen ett större genomslag för äldre vita väljare som av tradition, men kanske också av en önskan om att balansera presidentmakten, tar sig till valurnorna.

 

Går vi bortom de politiska valen så lyfter tankesmedjan PEW Research Center i rapporten The demographic trends shaping American politics in 2016 and beyond (2016) fram hur USA har förändrats på ett fundamentalt sätt. Deras studie pekar på att de politiska åsiktsskillnaderna i USA har ökat i sådan utsträckning att det går att tala om ”två stammar”. Det som skiljer dem åt är inte bara politiska åsikter utan även livsstil, grundläggande värderingar samt nyhetskonsumtion på såväl traditionella som sociala medier. Det som inleddes med ”talk radio” – och för 20 år sedan tog ytterligare ett kliv i och med att nyhetskanalerna Fox News och MSNBC vände sig gentemot högern respektive vänstern i USAs politik – tar sig nya uttryck på internet. Det har blivit allt enklare att bara ta till sig de fakta och åsikter som stämmer överens med vad du redan vet och tycker.

För ett par decennier sedan stod de två partiernas väljare tämligen nära varandra i mitten. Detta är inte längre fallet utan Republikanerna står allt längre till höger och Demokraterna allt längre till vänster. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att demografi inte är allt som avgör inom politiken. Av betydelse är även hur partierna bedriver sitt arbete. Det kommer jag att beröra i nästa blogginlägg.

Därför vinner Hillary Clinton presidentvalet i USA

Med en och en halv vecka kvar till presidentvalet i USA går det redan att säga vem som kommer att vinna. Den nya presidenten kommer att heta Hillary Rodham Clinton och blir den första kvinnan på posten. Att en demokrat skulle stå som vinnare och en republikan som förlorare verkade troligt redan långt innan det var avgjort vilka som skulle bli de bägge partiernas presidentkandidater. Att det går att förutsäga detta beror inte på att – som utmanaren Donald Trump och många av hans anhängare menar – valet skulle vara manipulerat till Clintons fördel. Det finns en rad olika anledningar till att Clinton vinner och i de kommande inläggen kommer jag att beröra flera av dessa. Jag kommer dessutom att lyfta fram de val i USA som också går av stapeln den 8:e november. Valen till senaten och representanthuset är faktiskt lika viktiga som presidentvalet och dessutom mer spännande.

 

Jag hoppas att mina blogginlägg ska bidra med ytterligare perspektiv på den politiska situationen i USA, hur valkampanjer bedrivs och inte minst betydelsen av strategisk kommunikation. Vidare hoppas jag att mina inlägg ska väcka funderingar kring den kommande utvecklingen vad gäller politik och politisk kommunikation såväl i USA som i Sverige. Det är viktigt att komma ihåg de stora skillnader som finns mellan länderna i fråga om ekonomi, demografi, kultur och politiskt system. Trots detta är jag övertygad om att flera aspekter av det jag berör i kommande inlägg även gör sig gällande när vi närmar oss nästa svenska val 2018.

Strukturellt våld då?

Våld engagerar de flesta. Många är övertygade om att våldet ökar. Men detta råder det faktiskt skilda uppfattningar om. Vissa, till exempel Steven Pinker, Azar Gat och Ian Morris, menar att våldet har minskat stadigt genom historien. De drar följaktligen slutsatsen att vi numera lever i den fredligaste epoken någonsin i mänsklighetens historia. Känslan av att våldet eskalerar är en illusion som bland annat är relaterad till medias omfattande våldsrapportering. Det är med andra ord en konsekvens av tillgänglighetsheuristik, det vill säga en tendens att dra förhastade – och vanligtvis felaktiga – slutsatser om frekvens och sannolikhet utifrån aktuella exempel i minnesbanken. Att våld får stort utrymme i massmedia behöver inte betyda att det är utbrett i samhället. Andra, exempelvis Noam Chomsky, Edward Herman och David Peterson, är av en annan uppfattning. Utifrån statistiska data menar de att det inte går att dra slutsatsen att våldet har avtagit. De pekar bland annat på det strukturella våldet, den ökade militarismen och de krig som förbises eller bagatelliseras.

Det finns en mängd faktorer som bidrar till att såväl forskare som allmänhet drar skilda slutsatser utifrån de data som finns. Det har bland annat göra med hur våld definieras och vilket tidsperspektiv man har. Mycket talar för att åtminstone vissa typer av våld har minskat, men detta gäller inte nödvändigtvis andra typer av våld. Enligt vissa beräkningar blev mellan 10 och 20 procent av alla människor mördade eller dödade under krig eller i samband med rajder under stenåldern. Motsvarande siffra under det blodiga 1900-talet var mindre än 2 procent. Om vi snävare in oss i tid och rum, så har det dödliga våldet i Sverige (och i Finland, Estland, Frankrike, Nederländerna och USA) minskat sedan mitten av 1990-talet. Allt våld är naturligtvis inte dödligt våld och allt dödligt våld förutsätter inte en tydligt identifierbar gärningsperson.

Hur är det med det strukturella våldet? Det är svårt att säga om det har minskat, är oförändrat eller har ökat. Det beror bland annat på att förekomsten av strukturellt våld är avhängigt de resurser som finns tillgängliga. Om det inte finns resurser att förhindra vissa typer av lidanden vid en given tidpunkt är det knappast meningsfullt att uppfatta dem som våldsrelaterade. Det som inte var strukturellt våld i historisk tid (t.ex. lidande till följd av en sjukdom som det inte fanns någon behandling för) kan vara det idag (då det finns behandling, men den inte erbjuds på grund av sociala, ekonomiska eller politiska arrangemang som normaliserar en ojämlik tillgång till sjukvård) och det som inte är strukturellt våld idag kan vara det i morgon. Fortfarande dör miljontals människor varje år därför att de inte har tillgång till föda, rent vatten och hälsovård, det vill säga resurser som finns men som inte fördelas på ett rimligt sätt. Det är mångdubbelt fler som dör varje år på grund av strukturellt våld än alla dem som blir dräpta, mördade och dör till följd av krig och terrorattacker. Det strukturella våldet är en kontinuerlig process snarare än sporadiska händelser och är därför inte särskilt medievänligt. Det är knappast detta våld som många har i åtanke när de oroas över våldet i världen. Det är kanske precis det som de borde vara.