About the importance of giving feedback in citizen science

Once, I decided to participate in an online citizen science project. I was surfing the Web and noticed that joining some Internet-based projects requires registration and some not. Well, I picked Tomnod, the one where I didn’t have to sign in, and started identifying satellite images with crabeater seals on them. The instructions were very simple: – ‘Yes’ for I see seals, and ‘No’ for I don’t. Time went by and after the analysis of about 20 images I got curious, “What will happen with my answers?” “Are my answers correct?”, “Have I analyzed more images than anyone else?”, “Will I get feedback on my work?”, “Will I be informed about a new project?” Interestingly, I got even curious about the life of the seals from the images, ”How old are they?”, ”Have they had enough food today?”

And here is the problem – some citizen science project platform don’t give feedback to the users. For example, I even didn’t get ”Thank you for your work for Tomnod”, so I didn’t feel good about the platform in general. I shared my thoughts with Keith Larson, my supervisor at Umea University and the leader of the group that works on technology implementation for citizen science within the ARCS project. We agreed that the absence of feedback in a citizen science project doesn’t sound right. When you are talking about engaging and collecting data without login it resembles the business marketing model – brand-customer relations. In this model, citizen scientist is a shopper or a consumer, if you’d prefer, and the citizen science project is a company. If the customer is committed to your brand, to your company, he or she comes back once and again until the project ends. Do we really want to create a structure where citizen science uses all these marketing tools? Some citizen science platforms are great but they undergo a big risk –  without some fundamental feedback that helps people learn about why and what they are doing, the platforms will lose their audience. Moreover, people will probably lose interest in the future in terms of participating not only in a specific project but in citizen science in general. Yes, it might be difficult to provide the individual feedback to each of the participants of a project, especially when there are thousands of volunteers collecting data but is there a solution to optimize the process of giving feedback?

I think computers can help a lot the scientists to improve two-way communication with individuals motivated for participation in citizen science projects. Some computer-based processes can retain volunteers in citizen science initiatives. I was looking for the solutions in the literature database of the ARCS project that I’m a member of, and I found a very good case. Van der Wal et al (2016) give an example of how computing science frameworks allowed for the automated generation of informative feedback to citizen scientists and fostered learning and volunteer engagement and laid the foundation for effective and long-lived citizen science projects. The participants of the BeeWatch program got not only “Thank you” for the submission of photos of bumblebees, but also feedback on whether the identification of a specimen was correct, reasons for misidentification and highlighting key features that can facilitate correct identification in the future. When you participate in such a program, you realise that you both help to collect data and learn more about different species, share gained knowledge with friends and just have fun.

Reference:

Van der Wal, R., Sharma, N., Mellish, C., Robinson, A., & Siddharthan, A. (2016). The role of automated feedback in training and retaining biological recorders for citizen science. Conservation Biology, 30(3), 550–561.doi:10.1111/cobi.12705

G som i Genus, H som i Hjärnsläpp

Egentligen skulle jag vilja skriva om något annat den här gången än det katastrofområde som tidigare var känt som Svenska Akademien. Men bullret som alstrats omkring den ärevördiga institutionen har knappast dämpats under den gångna veckan. Tvärtom. Den mediala bullereffekten kan närmast liknas vid den berömda raden ur den medeltida Erikskrönikan: ”The giordo rusk ok mykit bangh”.

Veckan började med en duns. En rejäl. Och avslutades med en sannskyldig bang. Lördag morgon kom pressmeddelandet om att även författaren Sara Stridsberg väljer att lämna sin stol. Ett par timmar senare följt av rykten om att kronprinsessan kan vara ytterligare ett offer för den s k Kulturprofilens sexuella trakasserier.

Den första ljudillustrationen stod den ständige sekreteraren Horace Engdahl för, när han i tisdags lät sig intervjuas i radions P1. I en redan legendarisk replik hävdade han att det enda som kunde förklara förra veckans forskarupprop mot Svenska Akademiens bristfälliga krishantering var ett kollektivt ”hjärnsläpp”. Därav dunsen.

Herr Engdahl lät sig nu inte nöja med det, utan kommenterade dagen efter (DN 25.4) sin egen kommentar med orden: ”Jag tycker inte att forskare ska ägna sig åt den här typen av aktioner och uttalanden, de ska förfina vår uppfattning om verkligheten. Det har de inte gjort den här gången.”

Bortser vi en stund från den förolämpning mot forskarsamhället som Engdahls utspel rymmer, så blottställer repliken både komiken och tragiken i det aktuella läget i Svenska Akademien. Hjärnsläppet och förfiningen skaver rätt så illa mot varandra. Och de tecknar en minst sagt märklig bild av vad forskning förmodas vara och vad forskare förväntas ägna sig åt i sitt värv.

Att ”förfina” är en syskonsyssla till försköning, frisering. Att stå för finliret. Vill man vara generös skulle man alltså kunna förstå Engdahl som att forskningens uppgift skulle vara att bidra med definition och skärpning av verklighetens detaljer och konturer. Vill man vara ärlig kan man däremot se uttalandet som en uppmaning till vad som på engelska kallas ”sugar coating”. Det var bland annat ett antal akademiledamöters försök till sådana sockerrullningar som de humanistiska och samhällsvetenskapliga forskarna i de två uppropen protesterade mot.

När det handlar om en sådan sjaskig verklighet av sexuella trakasserier, som krisen i Akademien i grund och om botten handlar om – ja, då är ”förfina” knappast ett alternativ. Oavsett tolkningen av ordet. Allra minst för forskningen.

Tvärtom är det beredskapen att ställa de kritiska frågorna – och i det aktuella fallet:  att lyfta fram och skärskåda den tystnadskultur, de genuspräglade maktstrukturer och mönster av förtryck som avtecknar sig i ett sådant stycke verklighet som är vår uppgift. Kanske i synnerhet för de av oss som är genusforskare, men inte bara för oss.

Tar vi vårt intellektuella uppdrag på allvar måste vi slå bort tröttheten och impulserna att avfärda den pågående händelseutvecklingen kring Svenska Akademien som ett mediadrev. Det låter sig sägas: utan historiekunskaper blir förståelsen av vår samtid grund och platt. Men jag vågar påstå att också det omvända gäller. Genom att ta plats i debatten, att sätta de historiskt förankrande frågorna om genus och makt i centrum, blir inte bara strukturerna tydligare – utan också de möjliga strategierna för att förändra dem.

I slutet av den vecka som nu ligger framför oss, lördag 5 maj, finns möjlighet att lyssna på och delta i den debatten, i ett samarrangemang mellan Umeå Centrum för Genusstudier och Kvinnohistoriska museet. Genusforskningen vid Umeå universitet firar sitt 30-årsjubileum och välkomnar alla intresserade till en eftermiddag med presentationer av aktuell forskning samt poetiska tolkningar av och samtal mellan forskare och kulturarbetare kring #metoo-rörelsen. Mer information och program finns här: http://www.kvinnohistoriskt.se/5.77196f66162ef6b22284dd.html

Kort sagt (och för att fortsätta att veckla ut den språkliga metaforik jag smugglade in i mitt förra blogginlägg): arbetet med att ge innehåll och tyngd åt vetenskapens alfabet fortsätter. Att göra det brukbart, tänkbart och levbart. Så att G som i Genus ställs före H som i Hjärnsläpp. Utan sockerrullning.

Försöksverksamhet praktiknära forskning i skolan

Utredningar som berör frågan om praktiknära forskning, skolans utveckling och lärares professionsutveckling duggar tätt. I mitt arbete med försöksverksamheten UFL (utbildning, lärande och forskning), funderar jag dagligen på hur man kan skapa framkomliga vägar för fördjupad samverkan för praktiknära forskning som baserar sig på lärares och skolans behov av kunskap. I utredningen Forska tillsammans – samverkan för lärande och förbättring (SOU 2018:19) föreslås bland annat att staten bör reglera skolhuvudmännens ansvar för att samverka, i det här fallet med lärosäten och forskare. Kan eller bör staten tvinga fram samverkan? Vad blir det då för slags samverkan? Vi kan i alla fall konstatera att det finns ett starkt statligt tryck vad gäller samverkan idag.

Begreppet samverka, eller att ”verka samman” framstår i en svensk kontext som något positivt och gott. Liksom demokratibegreppet, är samverkan något som är svårt att säga emot, men som omärkligt kan ändra betydelse utan att man riktigt är medveten om att så sker. Det mest lysande exemplet på en så kallad begreppsförskjutning, som jag kommer att tänka på just nu, var när innebörden av demokrati plötsligt innebar individens rätt att välja. Min fundering är om staten reglerar samverkan, kommer då innebörden att förskjutas?

Återvänder vi till idén om samverkan för praktiknära forskning mellan skolans yrkesverksamma och forskare vid universitet och lärosäten, så är det ju långt ifrån självklart att mötet och samverkan, kommer att formas likvärdigt utifrån bägge parternas behov. För det fall praktiknära forskning framhålls som ett universalmedel för att åstadkomma en bättre och effektivare skola och undervisning, kan då relationen rent av bli asymmetrisk? Om forskning framhålls som lösningen på skolans bristande måluppfyllelse försvårar lite ett sådant synsätt möjligheten att tolka samverkan som en praktik där att forskare och lärare likvärdigt, symmetriskt och komplementärt tänkt och lär av varandra i kunskapande processer, som kan ge underlag för utveckling och förändring i praktiken?

I mitt sätt att tänka är varken praktiknära forskning eller samverkan mellan lärare och forskare, mellan huvudman och lärosäte någon quick fix, utan en viktig del i en skola vars utveckling styrs utifrån bägges professionella omdöme, kunnande och visdom. Ytterst kanske den samverkan som talas om i utredningen bör utgå från att out-come är beroende av parternas förmåga att skapa tillit och förtroende i möten som sker i ”ögonhöjd”?

Det skulle man ju så här inför påsk, verkligen önska att alla fick erfara, – då kan idén om samverkan och skolutveckling till och med bli bättre än vad det var tänkt!

 

 

Forskningsansökan och den kontraktslösa gråzonen

När jag skrev inlägget om gåvokulturen som alltmer blivit en kontraktskultur så slog det mig att det finns ju en sysselsättning som de flesta av oss ägnar oss åt helt gratis och utanför arbetstid, men som vi förmodligen inte ser som varken en gåva eller ett kontrakt: ansökningsskrivandet. De flesta ser det som ett nödvändigt ont, något vi måste göra för att sedan, om vi har maximal tur, få ägna oss åt den forskning vi så gärna vill göra. En del kanske har förlikat sig med genren och känner sig mindre avogt inställd, men jag tror det är få forskare som ser ansökningsskrivandet som del av en gåvokultur, en ynnest. Det intressanta är att trots det, så ägnar vi en hel del obetald tid åt detta arbete. Få av oss har möjlighet att skriva en ansökan inom ramen för våra tjänster – det finns sällan en timfördelning för ansökningsskrivande i BPS – och ändå är det en uppgift som vi antas göra, för vår egen karriärs skull, för enhetens skull och för universitetets skull.

Nu sitter förmodligen många och ägnar sig åt forskning (skriva, läsa, tänka, diskutera) när tjänstetimmarna har tagit slut, men det är en sysselsättning som mer självklart ingår i gåvokulturen – den där gråzonen mellan arbete och brinnande intresse. Självklart kan inte allt vi gör ingå i den, men det är intressant ur en arbetsrättslig synvinkel hur forskningsansökan ändå har hamnat där. Har man ingen forskningstid är det ingen som förväntar sig att du ska forska överhuvudtaget, men däremot förväntas att du skriver en forskningsansökan på din fritid oavsett hur din tjänst ser ut.

Det är inget nytt att den tid som läggs ner på ansökningsskrivande, samt bedömandet av desamma, skulle kunna räknas i sekler av tid. Resurser saknas så klart för att täcka den tiden. Men om man tar de resurser som ändå går till denna verksamhet, alltifrån sakkunnigas arvode, kostsamma ansökningssystem, overheadkostnader, liksom den omfattande universitetsadministration som ska få oss att skriva bättre ansökningar – en helt ny yrkesgrupp med få vetenskapliga meriter men med löner högre än docenter – så är det fullt möjligt att vi alla ägnar oss åt ett nollsummespel. De pengar vi får till forskning inom humaniora och samhällsvetenskap är en spottstyver i jämförelse med de pengar som går till att hålla uppe själva ansökningskulturen.

Även om vi inte enbart stirrar oss blinda på ekonomi, så finns det goda skäl att inte uppmuntra denna kultur alltför mycket. Enligt den pågående Utredningen om styrning för starka och ansvarfulla lärosäten (Strut) som nyligen kom ut med en ”teaser” (Övergripande modellförslag för styrning av universitet och högskolor) har denna, för Sverige unika kultur, även andra negativa effekter:

”För starkt fokus på externa medel riskerar att begränsa utrymmet för nya och risktagande forskningsfrågor eller för att stärka forskningen och säkra vetenskaplig lärarkompetens inom stora utbildningsområden som exempelvis skolområdet. Bristen på tydliga karriärvägar för forskare/lärare har påtalats länge från arbetstagarorganisationer, av internationella bedömare som deltagit i utvärderingen av forskningen vid ett stort antal lärosäten, och i flera utredningar. Formerna för fördelning av forskningsmedel har haft en negativ påverkan på jämställdheten, vilket har visats i forskning om hur kvinnor förfördelas av forskningsfinansiella organisationer. Det har vid våra dialoger funnits en stor samsyn om att den höga andelen externa medel blivit alltför styrande för lärosätenas anställningar och strategiska inriktning.” (s. 12)

Vindarna kanske är på väg att vända. Idén att konkurrens leder till bättre forskning håller på att underminera sig själv: forskare som borde samarbeta slåss istället om externa medel, fördelningen har ibland en underlig korrelation med vilket universitet som är mest representerat i forskningsrådets ledning, att lära sig den språkgenre som krävs för att få beviljat medel är väsentligare än att tänka kritiskt – en språkgenre som tyvärr även riskerar att sprida sig till själva forskningsarbetet och ge upphov till intetsägande artiklar som enbart publiceras för att man måste. Och kanske viktigast av allt: ingen har tid att läsa andras forskning när det enda som räknas är den egna forskningen. Det blir inte bättre forskning av detta – bara mer isolerade forskare och forskningsgrupper.

Vi behöver försvara professionalismen, inte underminera den. Vi behöver ersätta konkurrenskulturen med en läskultur, och ansökningskulturen med en forskningskultur. Ett steg är att ta efter Norge där det ofta ingår minst 50 % forskning i lektoraten. Denna justering – att gå från 20 % till 50 % kompetensutveckling för alla lektorer – skulle inte enbart innebära mindre tids- och pengaslöseri för alla, utan även öppnare forskning, mer kompetenta forskare, och, för all del, även ökad jämställdhet.

På samma sätt kan man tänka sig att ingen forskare bör ägna sig åt enbart forskning; att lägga in ett minimumkrav på undervisning även för den mest framgångsrika stjärnforskare skulle inte enbart göra grundutbildningen mer forskningsnära, den skulle även skapa en starkare solidaritet mellan lektorerna eftersom alla skulle ingå i lärarlaget. Ett mer jämlikt universitet, tror jag, börjar med att vi alla kan vara lika nöjda med vårt arbete: gåvorna och kontrakten måste helt enkelt fördelas lika mellan oss; de måste vara inbyggda i själva strukturen. För den som är hågad, skulle det ju fortfarande vara möjligt att skriva ihop en forskningsansökan och dryga ut sin tjänst med ytterligare forskning – den möjligheten skulle då de facto vara just en gåva, inte ett pålagt ok i en kontraktslös gråzon.

Demokrati betyder ingenting

”’Demokrati’ betyder i stort sett allt – politik, etik, rätt, civilisation – och betyder således ingenting.”

Jean-Luc Nancy, ur Vad innebär det att vara demokrat? (2010), s. 69

Skribenterna i den lilla boken Vad innebär det att vara demokrat? (Tankekraft förlag, 2010) har en utgångspunkt gemensamt: allting börjar med politiken och demokrati kräver politik för att kunna fortleva. De menar också, om än på olika sätt, att demokrati i dag inte tillåts vara politisk då den istället ses som en allomfattande princip som kan fullbordas – om alla bara enas om vad som är demokratiskt.

Litteraturvetaren Kristin Ross menar till och med att den mest grundläggande delen av demokratin, den allmänna rösträtten, är på väg att avskaffas – i demokratins namn. Detta sker genom att ”neutralisera den allmänna rösträttens oönskade effekter” (Ross, 2010 s. 98). Antingen genom att de som röstar inte har några egentliga alternativ att rösta på – alla representanter står för ungefär samma sorts samhällsordning – eller genom att folkviljan rationaliseras. Exempel på det sistnämnda är bland annat folkomröstningarna om EU:s konstitution (Lissabonfördraget), där Irlands ”nej” inte godtogs utan en ny folkomröstning ansågs nödvändig så att irländarna kunde rösta ”rätt”. Ross, som är amerikan, tar även upp exempel från den egna lokalpolitiken där ett, av medborgarna nedröstat, förslag tas upp igen och igen, tills resultatet blir ett annat. För oss umebor är det en inte helt okänd taktik inom vår egen kommunpolitik.

”Att ’rösta igen’ är således inget ovanligt i dagens representativa demokratier. Uppenbarligen betyder ’nej’ inte nej på riktigt. Det slående med följderna av den irländska omröstningen var inte enbart att ett fördrag som dödförklarats genom folkets röst i allra högsta grad fortfarande var levande, utan att irländarna genom att ta valet på allvar och utöva sin demokratiska rättighet att rösta i EU-oligarkins ögon ansågs ha angripit, inte parlamentens makt, utan själva demokratin som sådan. Med Europaparlamentets talman Hans-Gert Pötterings ord: ’Det är givetvis en stor besvikelse för alla oss som ville uppnå mer demokrati, mer politisk effektivitet, tydlighet och transparens i beslutsfattandet i EU, att majoriteten av irländarna inte kunde övertygas om behovet av dessa reformer’.” (Ross, 2010 s. 96)

Att Lissabonfördraget var ett högst politiskt dokument, ett som helt utgick från homo economicus och den nyliberala ekonomiska styrningen, framgick inte. En ordning som senare skulle leda till Greklands kollaps, och ännu en överkörd folkvilja. Vad är demokratiskt med detta? Förutom att ordet demokrati används?

”Att lyckas använda beteckningen ”demokrati” på en okontrollerad och avreglerad frimarknadsekonomi, en hänsynslös och otyglad opposition mot kommunism samt en rätt att intervenera med militära och andra medel i otaliga suveräna nationer och deras inre angelägenheter – detta var ett otroligt konststycke. Att lyckas få marknaden att framstå som ett uppenbart villkor för demokrati, och att framställa demokrati som något som ofrånkomligen frammanar marknaden, var en förbluffande prestation.” (Ross, 2010 s. 106)

Statsvetaren Wendy Brown försöker ta reda på hur det kommer sig att demokrati tömts på sitt innehåll och mest används retoriskt av politiker, tjänstemän och ledarskribenter:

”Vår tids stora demokratier kännetecknas av att näringslivets och statens makt inte bara korsar varandra utan faktiskt smälter samman. Vi ser detta i privatiseringen av ett stort antal statliga funktioner, från skolor och fängelser till militära styrkor; i de karriärsbyten som gör investeringsbankirer och verkställande direktörer till ministrar och statssekreterare; i tendensen att stater fungerar som passiva ägare av ofattbart stora finanskapital; samt, viktigast av allt, i statsmaktens sätt att förbehållslöst ägna sig åt kapitalackumulation genom skattepolitik, miljöpolitik, energipolitik, samtidigt som statskassan bidrar med en aldrig sinande ström av direkt stöd och räddningspaket till kapitalets alla sektorer.” (Brown, 2010 s. 57)

Även Brown är amerikan och texten skrevs för rätt många år sen, men hennes beskrivning känns inte mindre aktuell idag, snarare mer. Hon pekar även ut valrörelser som alltmer inriktade på marknadsföring och mediestrategi än av sakfrågor som del av denna avdemokratisering, samt den nyliberala politiska rationaliteten där staten omvandlas från att förkroppsliga folkstyret till att ägna sig åt företagsledning, liksom samma nyliberala globala ekonomis begränsningar av de demokratiska nationsstaternas parlament att faktiskt utöva makt, genomföra regleringar och fullfölja vallöften. Utan nationell suveränitet urholkas tilltron till demokratin.

Till allt detta lägger hon så även domstolarnas ökade inflytande på frågor som tidigare varit politiska frågor; med andra ord, en juridifiering av politiken som förflyttar den politiska makten till en instans som inte ”utgår från folket”:

”[…] domstolarna [har] gått från att bestämma vad som är förbjudet till att säga vad som borde göras – med andra ord har de lämnat sin begränsade funktion och iklätt sig en lagstiftande roll som i praktiken usurperar den demokratiska politikens klassiska uppgift.” (Brown, 2010 s, 59)

Ja, det är inte mycket som går demokratins vägar just nu, samtidigt som demokrati talas om mer än någonsin förr. Men detta tal är nästan alltid i form av ett ”vi som vurmar för demokratiska värderingar” gentemot ”de som vill förstöra demokratins grundvalar”. Enligt alla skribenterna är dock just detta ospecifika och anklagande tal en orsak till vårt demokratiska underskott idag, inte en lösning. Demokratin är alltid ofullbordad och det råder ingen enighet – eller det bör inte råda någon enighet – om vilken makt som ska styra, hur styrandet ska organiseras, vilka institutioner som krävs eller vilka värderingar som är nödvändiga i en demokratisk stat. Det är dessa saker vi ska rösta på när vi går till valurnorna och det är därför dessa saker politikerna har skyldighet att klargöra och diskutera. Det är detta politik borde handla om.

När alla är eniga om ovanstående frågor har vi inte en fullbordad demokrati – som en del verkar anta – vi har en hotad demokrati; hotad inifrån av oss själva, inte av yttre krafter med ondskefulla motiv. IS och andra religiöst motiverade terrorister är snarare – enligt en annan av skribenterna, Slavoj Žižek – ett symptom på just liberaldemokratins självtillräcklighet, inte en rest från ett odemokratiskt förflutet som försvinner genom liberaldemokratins spridning till övriga världen. Detsamma, vill man tillägga, gäller fascismens framväxt i Europa, Indien och USA. Deras orsak bör inte hanteras som ett mysterium eller ens som en effekt av ökad invandring; de är ett symptom på ett demokratiskt underskott där viljan att vara demokratisk har underminerats i decennier av bristen på faktiska möjligheter att påverka politiken genom demokratiska val. Vår tids tal om demokratiska värderingar och hopp om att vi alla bara ska bli snälla mot varandra står sig slätt mot detta. Demokrati har nämligen väldigt lite med fina tal och gott uppförande att göra. Demokratins syfte är inte att göra oss till bättre människor, utan att skydda oss från oss själva och våra behov av slutgiltiga samhällsprojekt:

”Demokrati är varken namnet på en rationell självförvaltning av mänskligheten eller namnet på en definitiv sanning som är inskriven i Idéernas himmel. Det är namnet, ack så illa betecknande, på en mänsklighet som är utsatt för avsaknaden av alla på förhand givna ändamål – avsaknad av all himmel, all framtid, men inte all oändlighet. – Utsatt, existerande.” (Nancy, 2010 s, 84)

Seminariet som försvann

Hur vi ser på vårt jobb som forskare och lärare tror jag varierar beroende på vilken uppgift vi står inför; vissa arbetsuppgifter ser vi som en del av ett kontrakt, något vi måste avverka och göra för att få ut vår lön i utbyte, och vissa uppgifter ser vi mer som en gåva, en ynnest att få arbeta med och som vi ibland kanske är farligt nära att göra gratis trots att vi vet att det innebär en sorts lönedumpning.

Vad som ses som kontrakt respektive gåva kan så klart förändras; ibland på grund av personliga skäl, ibland på grund av organisatoriska skäl och ibland på grund av båda dessa skäl i en intrikat samverkan. Seminariet är en sådan uppgift som verkar ha gått från gåva till kontrakt. Med risk för att nostalgisdunster fördunklar mitt minne, så var seminarierna under min doktorandtid inte bara väl besökta av både doktorander och seniora forskare, de ansågs även vara självklara att delta i. Mellan doktoranderna rådde en sorts outtalad reciprocitet: du kom på mitt seminarium och läste ett paper om ett ämne du inte själv kan något om, så nu kommer jag på ditt seminarium och gör detsamma. Det ansågs vara en del av vår forskarutbildning att bidra på ett seminarium oavsett om ämnet låg nära eller långt ifrån det egna projektet. Att vi skulle kräva kurspoäng för att vi deltog var dock inte en tanke som någonsin föresvävade oss; seminarierna var gemensam verksamhet för alla forskare och lärare på institutionen – ett förvisso imaginärt jämlikt möte mellan kollegor, men icke desto mindre ingick vi alla i samma kollegium. Att en del av kollegorna skulle börja hantera seminarierna som ett kontrakt och kräva poäng för det hade skapat en uppdelning mellan seminariedeltagarna som inte någon kände var önskvärd.

Senare förstod jag att min institution hade en så kallad god seminariekultur; det fanns andra institutioner som hade en dålig dito. Detta innebar dock inte att ingen gick på seminarierna, bara att fler led under seminarierna. Idag är det främsta problemet med seminarierna att få folk att komma överhuvudtaget. Det beror inte enbart på att doktorander ser seminarier som en uppgift som inte ingår i kontraktet (det vill säga ger högskolepoäng) och därför inte dyker upp, utan det beror kanske främst på att seniora forskare gör detsamma. Inte för att vi behöver högskolepoäng – för oss är det timmar som gäller: hade vi fått timmar för seminariedeltagande så hade kanske fler gått – men av fel anledning. Nu går vi enbart om vi råkar ha tid just den dagen – oavsett hur lång tid i förväg seminariet har utannonserats – och vi tenderar att gå enbart om seminariet handlar om något som ligger väldigt nära vårt eget område.

Vår egen fortbildning verkar ibland begränsa sig till det som krävs för att kunna skriva en trovärdig sammanställning av tidigare forskning i våra forskningsansökningar. Detta beror dock inte nödvändigtvis på att vi alla blivit mer egocentriska; den organisation vi ingår i har de facto slimmats över tid och kraven på att prioritera den egna forskningen kommer inte enbart från oss själva, utan även uppifrån. Men det besynnerliga är att det ändå finns andra delar av vår verksamhet som vi fortfarande ser som gåvor: om vi tänker kontrakt vid seminarier, personalmöten och arbete efter kl. 15.30, så tenderar vi att tänka gåva när det gäller saker som exempelvis flexibla arbetstider, forskning under föräldraledighet och långväga konferensresor med lite innehåll. Någonting går inte riktigt ihop här: om vi i ena stunden menar att vi har för lite tid för att hinna gå på seminarierna, hur kan vi i nästa stund sitta och fika i en och en halv timme, åka bort en vecka på konferens eller känna att vi har tid över hemma för forskning? Inget av detta ger några timmar i BPS:en och ändå gör vi det.

Jag fikar gärna själv länge och tycker om konferenser (men inte långa flygresor, så jag är rätt självreglerande där). Min arbetstid jämnar ut sig i längden – en halvdag på jobbet regleras med helgarbete, och så vidare. Den flexibla arbetstiden är en gåva som jag ser meningen med. Så problemet är inte att dessa saker ses som gåvor (att forska under föräldraledighet är dock bidragsbedrägeri så det kan jag ju inte direkt uppmuntra). Problemet är, som jag ser det, att seminarier har halkat ner på prio-listan samtidigt som vi använder argumentet att vi inte har tid att gå på dem, när det nog egentligen handlar om något annat.

Allt handlar inte om nyliberala krav på arbetshets och det kan vara kontraproduktivt att slentrianmässigt använda sig av det som förklaring till alla förändringar inom universitetet. Kontraktskulturen har sin plats även här, arbetsrättsligt om inte annat, och vi bör ju arbeta för att få lön, precis som alla andra. Att se det låga seminariedeltagandet som någon sorts reaktion mot universitetets krav på internationell publicering och hög arbetsbelastning riskerar därför att bli felriktat. Vi måste nog titta lite närmare på oss själva och hur vi har påverkats av den mål- och resultatstyrning vi dagligen relaterar till.

Jag tror nämligen att det är vi forskare som har slutat att se värdet med en fungerande seminariekultur. Vi förstår inte själva vad vi ska ha den till: seminariet som idé passar inte längre in i vår bild av universitetet. Inom ramen för utvärderingar och mätbara resultat är seminariet närmast obegripligt: ett kontinuerligt återkommande möte med kollegor där fokus ligger på någon annans forskning och texter, inte på enhetens verksamhetsplan, den nästkommande forskningsansökan eller mastersprogrammets utbildningsplan – vad i hela fridens namn är poängen med det? Som ett hemligt sällskap som möts utan att vara mätbar, utan att relatera till något av universitetens mål eller skrapa ihop poäng i citeringsindexet. Det låter ju nästan subversivt! Universitetet har kommit långt bort från sitt ursprung när det som en gång var dess utgångspunkt – kollegiet och seminariet – inte nämns i styrdokumenten eller ses som meningsfulla delar av vårt arbete, varken som gåva eller som kontrakt. Inte konstigt att seminariet försvinner.

Tack vare Elsa Laula Renberg: Lärdomar av en planeringsprocess

Igår firades för första gången Elsa Laula Renbergs födelsedag som en allmän samisk flaggdag. Denna nya flaggdag högtidlighåller Elsa Laula Renbergs betydelse för den politiska organiseringen i Sápmi. 1904 författande hon exempelvis kampskriften ”Inför lif eller död: Sanningsord i de lappska förhållandena”. Under det senaste halvåret har jag varit med i planeringen av evenemanget ”Inför liv eller död: Kvinnohistorisk konferensdag till minne av Elsa Laula Renberg” som hölls på Kvinnohistoriskt museum igår – den 29 november. Det var en imponerande samling organisationer och aktörer i Umeå som gått samman för att uppmärksamma denna historiska dag; Föreningen Sveriges kvinno- och genushistoriker (SKOGH), Såhkie – Umeå Sameförening, Kvinnohistoriskt museum, Vaartoe – Centrum för samisk forskning och Umeå centrum för genusstudier. Givetvis arrangerades även konferensen inom ramen för Genusjubel.

Det blev en fantastiskt intensiv och märkvärdig konferensdag. I dag är huvudet fullt av tankar, intryck och nya kunskaper som jag känner att jag vill avvakta en stund med att formulera. Men det finns en tanke som redan nu känns hyfsat greppbar; nämligen hur jag genom planeringsarbetet med konferensen har hittat tillbaka till ett mer öppet och prestigelöst akademiskt förhållningssätt. Och jag tänker på förhållandet mellan ”Vi är engagerade i det som engagerar oss” respektive ”Vi engagerar oss i det som vi är engagerade i”.

Så här: För sex månader sen visste inte jag vem Elsa Laula Renberg var. Det är pinsamt att behöva skriva det. Men det måste skrivas – för det är sant. Att jag inte visste har självklart att göra med både kolonialism och kön samt de konkreta effekter dessa maktordningar har när det gäller kunskapsproduktion och historieskrivande. Så ja, även för en genusteoretiskt skolad flick- och kvinnohistoriker kan det bli så att vissa personer ter sig mindre minnesvärda och viktiga att känna till än andra. Att jag själv, genom min okunskap, går omkring och förkroppsligar såna där stora och abstrakta maktordningar har arbetet med konferensdagen till Elsa Laula Renbergs minne varit en viktig påminnelse om. Arbetet med konferensen har också varit en lärorik övning i att både våga vara i, och våga erkänna, att jag befunnit mig i en terräng där jag inte har någon nämnvärd spetskompetens. Min högst påtagliga brist på kunskap om samisk historia har under planeringsarbetet öppnat upp för ett mer trevande sätt att lyssna och fråga. Ett lite mer försiktigt och mindre skrävligt sätt att vara som jag inte visste hur mycket jag saknat. En tanke: kanske borde vi som forskare, i alla fall någon gång emellanåt, aktivt leta upp och engagera oss i arbetsprocesser som befinner sig lite på sniskan i relation till våra egna expertområden?

Och förresten: Tidigare under veckan hade jag för första gången anledning att läsa in mig på Umeå universitets regler när det gäller flaggning. I måndags slog det mig plötsligt: ”Nej, oj, tänk vad pinsamt det blir för universitetet om vi som organisation missat att det finns en ny samisk flaggdag!” Den impulsen ledde vidare till frågorna: På vilka samiska flaggdagar flaggar Umeå universitet? Vem kan tänkas vara ansvarig för att hålla koll på att det i år finns en ny samisk flaggdag? Fanns det någon flaggning planerad till den 29 november? Det visade sig att enligt reglerna så flaggas det bara vid UmU i samband med samernas nationaldag den 6 februari. Så ingen flaggning vid UmU till minne av Elsa Laula Renberg igår. Efter fyra år inom universitetsförvaltningen fattar jag verkligen värdet av att ha regler. Jag tror ingen önskar det godtyckliga flaggkaos som skulle uppstå om inga regler fanns. Men helt allvarligt – är det bara jag som tycker att Drottning Silvias namnsdag känns fjäderviktig i jämförelse?

Att lyssna på någon nu som var med då

Under 2017 och 2018 firas genusforskningens långa tradition vid Umeå universitet under namnet Genusjubel. Det som firas, genom en rad olika evenemang och aktiviteter, är att det är 30 år sedan Kvinnovetenskapligt forum grundades, 15 år sedan Genusforskarskolan startade och 10 år sedan Umeå centrum för genusstudier (UCGS) bildades genom en sammanslagning av just Kvinnovetenskapligt forum och Genusforskarskolan.

Förra fredagen var det Genusforskarskolans tur att firas! Detta i samband med ett evenemang som inleddes med att jag och Lena Eskilsson möttes i en generationsdialog på temat ”Kvinnovetandes framväxt – tid och rum”. Lena Eskilsson, som nyligen gick i pension, var förutom docent i idéhistoria och tidigare prefekt på Institutionen för idé- och samhällstudier en av drivande krafterna bakom etablerandet av Genusforskarskolan.

Det här var faktiskt andra gången som jag och Lena samtalade inför publik om våra olika vägar till akademin, våra respektive arbetsliv inom universitet, inom genusvetenskapen och vårt intresse för kvinnohistoria. Första gången var i samband Föreningen SKOGH:s (Sveriges kvinno- och genushistoriker) årsmöte förra året.  För mig har samtalet med Lena varit ett sätt att försöka få till en form för en mer explicit kunskaps- och erfarenhetsdelning mellan olika generationer av kvinno- och genushistoriker, men också för att lyfta fram den mänskliga dimensionen i skapandet av akademiska sammanhang och kreativa intellektuella miljöer.

När jag först frågade Lena om hon ville arbeta fram ett samtal med mig så bemöttes min entusiasm med viss skepsis. Lena tyckte inte alls att hon gjort så mycket eller varit så viktig som jag påstod. Och kanske är det precis därför som den här typen av generationsöverskridande samtal är så viktiga. I det dagliga görande under ett helt yrkesliv är det säkert svårt att få syn både på den långsiktiga betydelsen av sitt görande och vad detta möjliggjort för yngre generationer av forskare. Jag kan också tänka mig att den typen av etableringsprocess som Lena varit med att genomföra har en tendens att falla samman i ett myller av olika små uppgifter som behöver lösas.

Lena började arbeta på Umeå universitet en vecka innan jag föddes. Ett faktum som jag tycker sätter in arbetet vid ett universitet i ett viktigt perspektiv. Inte minst då det manar det till ödmjukhet inför allt strävsamt arbete som lagts ned för att möjliggöra den genusmiljön vid Umeå universitet som idag är lätt att ta för given. Ett arbete som gjordes under tiden som jag hade fullt upp med att lära mig krypa, gå, tala, cykla, simma, läsa och så vidare. Det var först i den yngre tonåren som jag började få styr på mig själv – mycket tack vare att jag hittade Lenas avhandling Drömmen om kamratsamhället. Om kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad 1925-35 på Akademibokhandeln i Eskilstuna. Kort sagt, i mig finns en småstadstjej som väntat länge på att få prata med Lena om hennes akademiska gärning. Jag jublar inombords!

Intressant bokexemplar i UB:s hyllor

Vad som är en bra och intressant bok brukar oftast bedömas utifrån den tryckta texten och de trycka bilderna. Vilket exemplar av boken – eller ens vilken upplaga – jag håller i min hand spelar i de flesta fall mycket liten roll. Ibland upptäcker jag dock något speciellt med en särskild bok.

Häromåret skrev jag en artikel om historikern Sven Ulric Palmes försök att ta sig in på läromedelsmarknaden genom att skriva läroböcker i historia för folkskolan och enhetsskolan (artikeln blev sedan publicerad i Scandia 83, nr 1, 2017). Sven Ulric Palme var professor i historia vid Stockholms universitet mellan 1963 och 1977. Innan han fick sin professur hade han dock hunnit söka ett antal professorstjänster, under sin tid som docent vid Uppsala universitet. Han var en mycket produktiv, men också tämligen kontroversiell forskare med starka åsikter som han kanske inte alltid underbyggde så mycket som andra historiker ansåg brukligt. Efter att han under 1940-talets sista år lämnat den ”nationalistiska skolan” bakom sig, till förmån för en mer kritisk blick på den storsvenska historien, hamnade han i en akademisk konflikt med sin gamle nationalistiske vapenbroder Nils Ahnlund, professor vid Stockholms högskola 1927–1955. Förhållandet dem emellan blev så infekterat att Ahnlund inte ansågs möjlig att anlita som sakkunnig i professorsärenden där Palme var en av de sökande, på grund av jäv.

Under författandet av min artikel upptäckte jag att det exemplar av Sven Ulric Palmes avhandling (från 1942) som finns på universitetsbiblioteket i Umeå är det exemplar som Palme skänkte till Nils Ahnlund! Ahnlunds far, Olof Ahnlund, blev utnämnd till kyrkoherde i Umeå landsförsamling 1893 och Nils Ahnlund tog sin studentexamen i Umeå 1908. Mycket tyder på att historieprofessorns böcker hamnade i Umeå efter hans död 1957, eftersom jag hittat en hel del böcker med Ahnlunds namn i på ”kc-hyllan” i UB:s studiesal.

Som kanske framgår av vad Palme har skrivit på omslaget, skrevs avhandlingen (1942) innan Ahnlund och Palme hamnade i luven på varandra (andra halvan av 1940-talet). Animositeten dem emellan syns därför inte alls i Ahnlunds blyertskommentarer i marginalen, men det är ändå mycket intressant att se vad en historieprofessor skrev i marginalen på en avhandling i början av 1940-talet. Det är nämligen mycket som inte är sig särskilt likt när det gäller historieforskningen.

Metoden som Palme använder ”beskrivs” endast i förordet (förordsgenren i avhandlingar har också utvecklats och är egentligen värt ett eget blogginlägg). Det finns i princip bara en referens till en recension Palme skrev tre år tidigare. Jag har dock läst recensionen, och jag håller nog inte riktigt med om att Palmes ”metodiska grundsyn” berörs särskilt mycket (om något…).

Utifrån vad Ahnlund har skrivit i marginalen på Palmes avhandling förefaller han mest vara intresserad av att hålla reda på datumen då olika händelser i texten utspelade sig, att i sitt eget huvud upprätta en tidslinje över det Palme skriver om (Sveriges politiska förbindelser med Danmark mellan 1596 och 1611). Han markerar dock som invändningar (med fråge- och/eller utropstecken) att han ser konstigheter i Palmes resonemang eller i hans sätt att beskriva kausala samband.

Ibland blir det ”invändningar” på riktig petitess-nivå, som när Palme skriver att något skedde i ”juletid” och Ahnlund markerar ”26/11!” i marginalen, som för att påpeka att detta inte kan passera som ”juletid”. Eftersom avhandlingen (tidsenligt) saknar vad vi kanske skulle kalla teoretisk förankring och det inte förs några särskilt djupa metoddiskussioner blir de kommentarer Ahnlund lämnar i marginalen väldigt inriktade på sakförhållanden av den här typen.

Något som slår mig är hur kunskaper om källor angående Sveriges politiska historia under främst stormaktstiden (och tiden närmast före och efter), räknades som allmänna kunskaper som alla historiker skulle kunna utan och innan; historia var ett ganska smalt ämne, nästan helt utan specialisering och med just detta fokus (svensk politisk historia ca 1200–1800). Syftet med Palmes avhandling ställs till exempel i förhållande till att de ”svensk-danska förvecklingarna under Stettinfredens senare decennier äro tämligen väl kända. Åtskilliga författare ha skildrat meningsutbytena mellan Kristian IV och Karl IX.” Palme tycker ändå att det är mödan värt att skriva en 655 sidor lång avhandling i ämnet eftersom han vill ge en ”noggrannare” och mer ”nyanserad bild av förhandlingarnas förlopp”. Han tycker också att han tillför ett nytt perspektiv på ämnet kopplat till kungarnas politiska vilja, program och ”förmåga”. Och det är klart att om den politiska viljan hos aktörerna under detta väl beforskade händelseförlopp inte behandlades alls i den tidigare forskningen var det ju hög tid.

Numera är ju historievetenskapen väldigt specialiserad, och det man skulle förvänta sig stod i marginalen av en avhandling som ägts av en historieprofessor är invändningar och kommentarer angående mer övergripande teoretiska och metodologiska resonemang. Det är nog inte så ofta som dagens historieprofessorer kan den historiska perioden och de källor som nya avhandlingar bygger på så bra som Ahnlund kunde Sveriges relationer till Danmark kring år 1600.

Jag kommer definitivt att fortsätta leta efter ”Ahnlundböcker” i UB:s samlingar. Det är trots allt ett ganska unikt material. Fortsättning kanske följer…

Att få sin forskning läst… ”där ute”

Nyligen läste jag en blogg där någon använde min forskning för att göra en poäng. ”Woohoo, samhällelig impact!”, tänkte jag. ”Det ligger ju i tiden.” De stora dragen av min forskning var korrekt återgiven i bloggen, även om en del ganska grova missuppfattningar också gick att hitta. Glädjen över mitt samhälleliga genomslag övergick ganska snabbt i en frustration, inte bara – eller ens huvudsakligen – på grund av missuppfattningarna. Poängerna som bloggaren ville göra med stöd av min forskning höll jag inte alls med om. Hen använde min empiriska genomgång för att driva teser som jag kände mig mycket främmande inför.

Inom akademin är det ganska ”säkert” att låta andra läsa texter man skriver. Andra akademiker kan vara nog så kritiska, men på ett ganska förutsägbart sätt. Recensioner är ofta mycket sakliga och grundliga; en recensent som har missuppfattat riskerar ju att få kritiken tillbaka: ”Du har inte läst och förstått”. Men så fungerar det inte utanför akademin. Där kan russinen plockas ur kakan och små iakttagelser forskaren har gjort kan blåsas upp till enorma proportioner om det passar agendan hos den som läser. Om forskaren väljer att kommentera betraktas denne som ytterligare en av alla tyckare. De stora och förhoppningsvis väl underbyggda resultaten kan snabbt avfärdas med hänvisningar till att forskaren är ideologiskt färgad (men naturligtvis är den som läser helt objektiv…).

I det samhälleliga debattklimatet används (den humanistiska) forskningen ibland (ofta?) på detta sätt, som en genväg till empiri som stödjer den egna uppfattningen. Forskarens egna utgångspunkter och tolkningar nämns inte alls eller avfärdas helt som ”ideologi”. Jag kan inte påstå att jag har ett stort empiriskt underlag gällande min egen forskning här. Så många är det faktiskt inte som läser det jag skriver. Det förefaller dock drabba även andra forskare och i sina mest vulgära avarter kallas detta för ”faktaresistens”. Samtidigt är det ju så här texter fungerar överlag: de skrivs av någon i ett sammanhang (och betyder en sak där), och de läses av någon annan i ett annat sammanhang (och betyder något annat där).

Att kommunicera forskning till icke-akademiker är förstås viktigt – och blir allt viktigare. Vi behöver generellt nå ut med att det vi gör är viktigt. Samtidigt är det lite skrämmande när det saknas filter i form av till exempel vetenskapsjournalister. Förmodligen behöver vi forskare vara mer aktiva ute i samhället och själva synas och förklara (via exempelvis populärvetenskapliga publikationer eller medverkan i olika medier), men det är ofta lättare sagt än gjort. Eftertänksamhet är inte alltid så högt värderat; det är klatschiga rubriker som säljer och genererar klick. När alla belöningssystem för forskare bygger på att de bedriver bra forskning (för forskarsamhället), och inte på att kommunicera denna forskning i övriga samhället hamnar denna uppgift också långt ner i agendan. Men en förändring kan vara på gång…