Det är för innehållet vi är här, eller?

Är omgiven av resans lugn. Välkända kabinpling när säkerhetsbältet kan lossas och datorn slås på. Efter flera års flygpendlande mellan Sverige och England har jag kommit att särskilt gilla detta mellanrum i luften. Stunden blir ett slags möte med mig själv där tanken löper lite friare och har mer energi än i de hemtama rummen på arbetsplatsen och i hemmet. Känns med andra ord som ett perfekt tillfälle att blogga. Mina medresenärer utgörs till stor del av andra svenska medie- och kommunikationsvetare som är på väg till samma internationella forskarkonferens. Denna gång samlas vi i Portugals vackra huvudstad Lissabon, i ett land som drabbats särskilt hårt av den globala finansiella krisen. Temat för konferensen denna gång är ”Communication for Empowerment. Citizens, Markets, Innovations” (ecrea2014.ulusofona.pt). Modeorden känns igen och skulle säkerligen fungera som samlingsnamn på allsköns akademiska sammanhang anordnade idag. Tidstypiska. Forskningen är som bekant trendkänslig!

Själv har jag förmånen att leda sektionen om vetenskaps- och miljökommunikation, som tyvärr likt många andra och särskilt detta år, lider av den hårda konkurrensen om tider för paperpresentationer. Det var många inskickade paperförslag som var väldigt bra, men som helt enkelt inte fick plats i programmet. Det är det första vi talar om när välbekanta ansikten möts i gaten. Situationen blev inte bättre av att datasystemet vi hade som hjälp för registrering och granskning av över tusen abstrakt var ett riktigt monster som krävde allt för mycket tid och som inte levererade det förväntade stödet. Många författare blev inte bara besvikna, utan dessutom utan ordentlig respons på deras inskickade papper och posterförslag. Det är inte okej när granskningen skett enligt konstens alla regler och det finns värdefull feedback att få! För i den akademiska världen, särskilt vissa delar av den, kan man vara ganska ensam med sin text och till och med svältfödd på kvalificerad dialog om innehållet. Till min och mångas förvåning. Innehållet är väl ändå skälet till varför vi är här?

I denna fråga envisas jag med att inta en idealistisk position. Jag vill att det ska vara så helt enkelt. Det gemensamma fokuset på liknande frågeställningar och fenomen är också den stora behållningen med dylika konferenser där man träffas och utbyter idéer. Prövar sina argument och inspireras att fortsätta. Mitt huvudsakliga forskningsfokus på miljöfrågor, ofta inbegripet vetenskapskommunikation eftersom olika typer av experter är centrala när miljön står i fokus, har nämligen ingen dominerande plats inom medie- och kommunikationsvetenskapliga fältet i övrigt. Därför är det extra viktigt att delta i dylika konferenser. Som ofta är, organiseras också i anslutning till dessa olika typer av mindre workshops som samlar specialiserade delar av vetenskapssamhället.

Denna gång har jag och en kollega från Södertörns högskola (Anna-Maria Jönsson) blivit inbjudna att presentera vårt gemensamma samarbetsprojekt med titeln The Missing Public in News Discourses on Environmental Risks på ett symposium som handlar om ”Communication and Citizen participation in the Politics of Energy and Climate Change” organiserat av portugisiska forskare (www.lasics.uminho.pt/compolis/). Vårt paper handlar om vilken plats publiken eller medborgarna har spelat i nyhetsjournalistiken kring brännande miljöfrågor. Vi argumenterar här utifrån ett demokratiperspektiv för vikten av ett brett deltagande, men våra respektive empiriska studier sedan 1990-talets början av exempelvis slutförvaring av kärnavfall, gasledningsprojekt genom Östersjön eller etanol som bilbränsle, visar generellt sett på dålig representation i journalistiken. Publiken och medborgarperspektiven är i stor del frånvarande eller hårt mallade i de etablerade nyhetsformaten. Kanske får en påverkad invånare säga ja eller nej i en opinionsundersökning eller bli intervjuad om hur det känns kort innan ett avgörande politiskt beslut. Störst chans till medialt genomslag har annars olika former av medborgarprotester.

Vi hävdar att det är hög tid för forskningen att gå bortom enskilda fallstudier av specifika miljöfrågor och satsa mer på att utveckla jämförande analyser. Det är samma samhällen, samma institutioner och samma medborgargrupper som har att hantera allehanda utmaningar. Därför behövs mer generellt vetande. Ställer också krav på att forskningsråden finansierar studier bortom krishanteringsfasen. De behövs för att vi ska förstå kommunikationens roll när det gäller hanteringen av angelägna miljöproblem. Det behövs för att ställa om till ett mer hållbart samhälle. Och som jag påpekat flera gånger förr är det svårt att överhuvudtaget föreställa sig en sådan samhällelig omställning på bred front utan mediernas medverkan. Journalistiskens påverkan är fundamental. Om än de traditionella ”gam”-medierna (hör norrbottensdialekten i första stavelsen) är stadda i radikal förändring och starkt påverkade av den digitala vändningen, så utgör de fortfarande en essentiell del av kittet i samhället.

I många avseende verkar och leder medieinstitutionerna dessutom den digitala medieutvecklingen. Sociologen Anthony Giddens har betecknat det mediala som en mötesplats, inte minst för samhällets beslutsfattare. Beskrivningen är enkel men likväl träffande. Mediala representationer är delar av vårt gemensamma vardagsrum, de formar upplevelser av tid och rum och är viktiga för det som håller samhällen samman. I det stora och i det lilla. Därför spelar det roll vilka röster som hörs i nyhetsjournalistiken och vem som deltar i miljödebatten. Det är av betydelse vilka som räknas och vilka möjliga vinklar och vrår som förblir oupplysta i offentligheten. Hur förhållandena i medierna ser ut och varför det är så, samt vilka konsekvenser det kan få för det allmänna och inte minst miljön, det är en viktig forskningsuppgift. Imorgon ska jag berätta mer om vad nytt jag lärt mig från dessa konferenser.

Jag bloggar alltså är jag eller varför ska du läsa detta?

Frågan om hur, för vad och varför man bloggar som forskare har funnits med mig ända sedan jag anmälde intresse av att delta i denna gemensamma forskarblogg för Umeå universitet. Är nämligen själv nybörjare som bloggare och betraktar därför uppdraget som en liten utmaning. Att blogga känns spännande och nytt, men också lite obekvämt. Stilen man skriver på ska gärna vara annorlunda. Rappare och mer fyndig än den vetenskapliga prosan. Val av språk är också betydelsefullt. Ska jag inkludera mina engelsktalande kollegor i meningsutbytet eller ska jag rikta in mig på det svenska offentliga samtalet? Kanske är den huvudsakliga målgruppen istället medborgare i Umeå med omnejd, det samhälle jag lever och verkar i alternativt våra studenter? Eller kanske vill staten som arbetsgivare att de ofta refererade skattebetalarna ska få insyn i universitetsvärlden på ett mer lättillgängligt sätt. Målgruppens utseende och utgångsläge bör hur som helst forma valet av kommunikationsformer och delvis också innehållet för att resultatet ska bli lyckat. Den doxan lär i alla fall jag och mina kollegor dagligdags våra studenter.

Boomen kring bloggar har dock gått över och bloggande är idag mer att betrakta som en etablerad kommunikationsform, även i forskarvärlden.  Detta var i alla fall en av lärdomarna jag fick genom att under ett par år vara med och handleda en doktorand som följt blogosfärens framväxt från allra första början (Stephanie Hendrick, Beyond the Blog, 2012).

Nyhetens behag med mikrobloggande och Twitter är också förbi. För många forskarstuderande idag introduceras dessa verktyg som ett sätt att popularisera vetenskap, men också för att nätverka. Samtidigt är vägen snårig när vi kommer till publicering av vetenskapliga resultat på bloggar och andra digitala plattformar. Det känns dock som bloggande idag är något forskare bör ha kännedom om, om än kanske inte något alla måste behärska. Men hur mycket tid får det ta? Att blogga eller inte har blivit ett av våra vardagliga val, inte bara inom universitetsvärlden, utan också inom många andra samhällssektorer. Det handlar om att synas. I dubbel bemärkelse. Men också om att vilja. Politiker och folkvalda är ett kanske än tydligare exempel. För vem vore kommunalrådet Holmlund utan VK-bloggen? Mediet har definitivt varit till hjälp i opinionsbildningen och  en nyckel i formandet av en politisk dagordning.

Bloggande har också dialogiska kvalitéer och den som skriver bör helst vara kommunikativ och i interaktion med sina läsare. En kritisk fråga alla bloggare måste ställa sig är dock om det överhuvudtaget finns några intresserad läsare av bloggposterna? Det gäller självfallet även mig. Även om jag själv inte är en flitig bloggläsare så gissar jag att läsargruppen till stor del är intern. Det är också det som lockar. Här finns nämligen en chans att samtala med kollegor, även bortom institutions- och fakultetsgränser vilket intresserar mig som tvärvetare. Den ger också en chans att beskriva viktiga verksamheter och vardagen som medie- och kommunikationsvetare verksam vid den Humanistiska fakulteten vid Umeå universitet. För i den akademiska rangordningen hör mitt ämne än till nymodigheterna, om än disciplinen kan sägas ha funnits i drygt ett sekel. Det i sig genererar ett kommunikationsbehov. Men eftersom forskarbloggens mottagare är svåra att förutse och säkerligen varierar beroende på avsändaren så kommer jag ta mig friheten att experimentera lite och att vid olika tidpunkter vända mig till olika målgrupper, såväl interna som externa.

Det ovana kan skava lite och det är väl just det som gör att man sedermera har chans till att växa. Men det tyngst vägande skälet till att jag anmälde intresse att blogga är detsamma som Umeågalans inbjudna talare Lina Thomsgård, entreprenör och grundare av Rättviseförmedlingen, häromdagen angav som huvudmotiv till varför just hon tackat ja till att delta i det populära frågeprogrammet På spåret. Detta trots att det är läskligt! Det handlar helt enkelt om att dra sitt strå till stacken. Att försöka leva som man lär och motverka den i offentligheten (läs akademin) skeva könsrepresentationen. Jag observerade nämligen för en tid sedan att mönstret gick igen i vårt universitets forskarblogg. Om det sen är värt att läsa det jag skriver är självfallet helt upp till dig att avgöra. Jag är i vilket fall intresserad av att höra allehanda reaktioner från dig som läsare!

10
10
10
10

Nu ska jag vara klok. Så läs noga.

En gång för länge sedan, i min vilda ungdom, när jag var långt hemifrån och hade hamnat i knipa, fick jag ett brev från min bror. Jag öppnade det och läste: Nu ska jag vara klok. Så lyssna noga. Orden var så starka, så tröstande. Någon annan klev in och ville dela mitt ansvar, lyfte vänligt men bestämt min blick och hur ont det än gjorde förstod jag vad som var rätt. Vad jag behövde göra. Detta var förstås före skriven kommunikation bara blev ett allmänt brus. På den tiden då ett brev kunde förändra ett liv.

Vi vet i allmänhet när något är fel. Vad som får/bör och vad som inte får/bör sägas och göras. Och vi blir allt bättre på att peka ut allt det dåliga för varandra, överallt pratar kloka röster om orättvisor, kränkningar och oförrätter. Rösterna pratar liksom i munnen på varandra och det ena dränker det andra. Jag bryr mig så mycket, om det försvinnande Stora Barriärrevet, om våldtagna indiska flickor, om människor som bombas i Palestina, om varför de som röstade på SD gjorde det, om renar som massakreras av tåg, om Aboriginska familjer som får sina barn stulna, om romerna som sover ute i Umeå. Jag bryr mig och bryr mig och bryr mig. Hjärtat darrar, hjärnan svämmar över. Den oro jag känner över hur saker och ting är har för länge sedan överskuggat det hopp jag en gång kände för att det ska kunna bli bättre. Det är ett farligt läge jag hamnat i. En knipa. Och jag är inte ensam.

Nu ska jag vara klok. Så läs noga.

Om du, som jag, ibland tvivlar på mänsklighetens kapacitet att överleva sig själv. Vår girighet söndrar den enda planet vi har medan vår kollektiva kortsiktighet säkerställer att de som bestämmer inte ser längre än till nästa val. Om du någon gång nu och då drabbas av Hopplösheten. Då vill jag ge dig en liten gnista av hopp i höstmörkret. Jag vill att du tar den gnistan och lägger den i ditt hjärta. Om Hopplösheten infinner sig igen så påminner gnistan dig om att lyfta blicken och försöka se förbi allt det dåliga, mot det vi vet att vi bör och kan göra.

Det är den 13 februari 2008. Min dotter är alldeles ny och jag ammar henne, sittandes på sängen. Vi lyssnar på Kevin Rudd, Australiens premiärminister. Mina tårar faller på täcket, på min dotters lilla huvud. Trots att hon är så liten vill jag att hon ska ta del av det här. För idag händer något oerhört stort, någonting fantastiskt, någonting som vi, för bara några år sedan, aldrig trodde skulle hända. Idag, den 13 februari 2008, ber Premiärminister Kevin Rudd Australiens urfolk om ursäkt.

“I move:

That today we honour the Indigenous peoples of this land, the oldest continuing cultures in human history.

We reflect on their past mistreatment.

We reflect in particular on the mistreatment of those who were Stolen Generations – this blemished chapter in our nation’s history.

The time has now come for the nation to turn a new page in Australia’s history by righting the wrongs of the past and so moving forward with confidence to the future.

We apologise for the laws and policies of successive Parliaments and governments that have inflicted profound grief, suffering and loss on these our fellow Australians.

We apologise especially for the removal of Aboriginal and Torres Strait Islander children from their families, their communities and their country.

For the pain, suffering and hurt of these Stolen Generations, their descendants and for their families left behind, we say sorry.

To the mothers and the fathers, the brothers and the sisters, for the breaking up of families and communities, we say sorry.

And for the indignity and degradation thus inflicted on a proud people and a proud culture, we say sorry…”

– Prime Minister of Australia, Kevin Rudd, Wednesday, February 13, 2008.

Det här är inte bara viktigt för Australiens urfolk, det här är viktigt för alla urfolk och folk, alla grupper som skadats i kolonialismens framfart. Visst, orden lovar ingenting, men de erkänner. De erkänner att Australiens demokratiskt valda regering förstår vad som är rätt och vad som är fel. Och att de är villiga att ta ett ansvar. Trots att orden givetvis inte kan göra ogjort de fruktansvärda brott som begåtts mot Aboriginska och Torres Straight Islander folk så är handlingen i sig obeskrivligt viktig. För den inger hopp.

I Sverige är vi inte där ännu. Det går väl inte att jämföra, säger kanske någon. Det går alldeles utmärkt att jämföra är svaret. Samer har utsatts för kolonialism precis på samma sätt som andra urfolk. Inte bara det, kolonialmaktens framfart är mer intensiv nu än någonsin, med gruv- och skogsbolag, vindparker, turism och vattenkraft som alla vill trängas i Sápmi. Men det är just det där erkännandet som tycks svårt. Sverige har erkänt samerna både som folk och som urfolk men ändå utreder vi utredningar av utredningar om att erkänna samernas rättigheter. Vi tycks helt enkelt inte kunna göra det viktiga erkännandet. Det som säger att vi, ur människorättssynpunkt, vet vad som är rätt och vad som är fel och att vi är villiga att ta ett ansvar.

Inte ännu, men jag har hopp.

2221812814_43c54e0f9a

A Shameless Plug

This one’s in English, otherwise some of the people I talk about won’t know what I’m talking about. And it is really nothing more than a shameless plug for a brilliant initiative. An initiative that I am thrilled to be part of: Umeå University’s Industrial Doctoral School or Företagsforskarskolan as most of us know it. Although linking the academe with non-academic organisations (the IDS is not only about industry even though the name implies that) isn’t exactly new, doing it this way is very innovative for us, the research students involved. And I’ll leave the plug about the academe/industry/public sector relations to our fine Director or Co-ordinator because I want to tell you how this research school is nothing short of genius for us PhD students.

First of all, the academy is by nature a fiercely competitive environment. It is also hierarchical and can be discriminatory. Even though this kind of environment can be conducive to a few, for most of us it is quite daunting when we start out as fresh PhD students. The IDS gives us a safe environment, void of competition, in which to grow. Heck, most of us struggle to understand each other when we talk about our respective research projects. We all come from different disciplines, or at least different subject areas and this is a good thing. This environment fosters a supportive dynamic, one where we learn to appreciate each others’ work but more importantly where we learn to appreciate each other as people. We are so different that we sort of fit, like a puzzle.

Part of the IDS is a course package, designed to prepare us for working outside of the academy. I assume that some of us might get stuck where we are but the courses that we take with the IDS does give us the opportunity to venture outside of our own little environments and sometimes even venture into each others’. We have so far come up with some killer ideas on how to merge our research topics, but that’s a different story. We have been drilled in public speaking, group dynamics, how to write funding applications, how to start a business and how to understand statistics. It might seem random but it is actually quite brilliant. I learned, through my very first meetings with our former Director, Petter Gustafsson, and Co-ordinator Benkt Wiklund, that the secret lies in learning to appreciate all of it. To see the value of diversity and to try and figure out how it might relate to my project. It was also Petter who told me that I was not to leave a seminar until I had asked at least two questions.

Another aspect of the IDS is that we get to visit each other’s mentor organisations to gain a better and broader understanding of each others’ projects. For me, this is really important. Through the IDS I have been given a rare opportunity to conduct a research project, relating to Indigenous peoples, with an Indigenous organisation as a project owner and mentor. In too many cases research relating to Indigenous peoples is not conducted in collaboration with the peoples that the research will impact. Having the National Association of the Swedish Sami People as my mentor enables me to use methodological frameworks conducive to Indigenous peoples. Furthermore, together with my mentor I have an opportunity to share information and knowledge about Sápmi to a broad scientific audience. Shortly, if we do this right we can debunk some myths and gain some ambassadors.

Apart from all the other perks the IDS brings, I can also rest assured that if I would have a problem or if someone was to give me grief, some rather excellent people have my back. Apart from the support that I gain from my cohort, we have a great leadership in new Director Anna Linusson Jonsson and Co-ordinator Benkt Wiklund who has been with us from the start.

Finally, our group, the IDS12, is pure genius – I have had some of the best laughs in years with this crew and I’m missing them sorely. I also have them to thank for teaching me the importance of torrefaction, the ability to light a fire with a gun and red pants, among many other things.

I det allra dammigaste hörnet.

Häromdagen tog jag min allra mest lärda vän i handen och släpade henne till ett av de konkurrerande universiteten: Adelaide University. Det fina gamla universitetet. Det som funnits här i nästan 150 år, vilket med (vita) Australiska mått mätt helt enkelt är uråldrigt. Här skriver de ”Proudly since 1992” i gammal skrivstil på byggnader så ni förstår ju att något som etablerades 1874 är exceptionellt förnämligt. Jag skulle in på okänt territorium för att hämta ut en bok. Min vän som är utbildad jurist och psykolog och som är lektor på inte mindre än två universitet och numera även regeringsanställd, skulle få agera mänsklig sköld tänkte jag – om nu någon av de fisförnäma Adelaide Uni-anställda skulle ifrågasätta min rätt att hämta ut deras böcker.

Vi gick in i det stora och fina gamla biblioteket och började leta. Jakten tog oss till den absoluta bottenvåningen. Där stördes den ingrodda doften av böcker endast av en ensam student som måste ha badat i rakvatten innan han råkade förirra sig ner i underjorden. Och här fanns uppenbarligen ingen som kunde uppskatta hans väldoft. Inte en själ, bara hyllmeter efter hyllmeter med dammiga böcker in i oändligheten. Där, i det allra bortersta och dammigaste hörnet, hittade vi den: Narrative Methods for the Human Sciences. Jag i triumf. Min vän i fullständig förundran över min triumf. ”Is this it??”, sa hon med ett ansiktsuttryck som tydligt avslöjade att hon tyckte att ämnet förtjänade det allra dammigaste hörnet. ”Not the sexiest topic…” mumlade hon när vi påbörjade återresan tillbaka genom bokhyllelabyrinten.

Och grejen är ju att hon har alldeles rätt. För en jurist kanske narrativitet låter lika mossigt som kemiska formler gör för en etnolog. Inom akademien är vi ju ofta rätt dåliga på att uppskatta saker över ämnesgränserna. Men vi vinner mycket varje gång vi lyckas göra det. Narrativ metod är oerhört spännande och jag slår vad om att de allra flesta som på något sätt beblandar sig med andra människor skulle ha nytta av att lära sig om det. För narrativen, berättelserna, finns ju överallt. De präglar vår vardag på så många sätt, vare sig vi är jurister, kemister eller etnologer. Att lära sig om narrativitet gör oss till bättre lyssnare och bättre lärare. Narrativitet är helt enkelt inte bara för etnologer, det är för alla. Precis som även kemiska formler och lagar och regler är för alla. För att inte tala om urfolksmetodologier, som alla definitivt skulle må bra av att känna till.

Precis i början av min doktorandkarriär sa en klok person åt mig att jag aldrig fick lämna ett seminarium utan att ha ställt minst två frågor, vare sig seminariet handlade om apelsinjuicens kemiska struktur, giftiga gasers spridning eller folkmusik. Så detta inlägg avslutas med en uppmaning (eller kanske en utmaning?): nästa gång du stöter på ett ämne som känns främmande, töntigt, trist eller helt enkelt obegripligt, lämna då inte ämnet förrän du ställt minst två frågor. Tänk vilka fantastiska mångvetenskapliga samarbeten vi skulle kunna skapa om vi började tänka mer utanför ämneslådorna. För inom universitetsvärlden har vi ju ett outsinligt smörgåsbord av ämneskombinationer att tillgå. Om vi nu bara kunde inse hur mycket vi faktiskt behöver varandra.

Men hur ska du kunna vara objektiv?

Det är min första vecka som doktorand. Någon snäll person har tagit på sig att presentera mig för medarbetarna i huset. På en våning stöter vi ihop med ett par forskare. Vi skakar hand, kallpratar lite om huset, de olika arbetsplatserna och vad jag ska göra. ”Men, hur ska du kunna vara objektiv om du har en samisk organisation som mentor?” frågar en utav dem plötsligt. Det är min första vecka. Jag har ännu inte tränat på svaret, eftersom frågan i ärlighetens namn är rätt korkad. Men jag kommer snart att lära mig att den frågan är en utav de mest återkommande jag kommer att få som doktorand.

Det är min sjätte vecka som doktorand. Min handledare, som sitter i rummet bredvid, ropar in mig när jag går förbi. En person som jobbar med gruvrelaterade frågor har varit på besök idag och då personen i fråga fick höra om mitt forskningsprojekt blev han upprörd. Projektet är inte trovärdigt, sa han. Det är inte tillförlitligt och ingen kommer att ta resultaten på allvar eftersom att det har en samisk organisation som mentor, sa han.

Det är min 41:a vecka som doktorand. Jag är i Kiruna och träffar för första gången den fokusgrupp av renskötare som valt att jobba med mig. Jag är spänd. Det är säkert de också. Vi kallpratar, skrattar och skämtar lite. ”Men hur tror du att de kommer att ta dig på allvar, om du jobbar med oss?” säger en utav dem plötsligt. Det blir tyst. Alla tittar på mig. Jag tittar oförstående tillbaka. ”Ja, det har varit forskare här förut, och vi berättade vad vi visste. Men det var ju inte forskning så de gjorde sina egna undersökningar ändå och kom fram till exakt det vi redan hade berättat.”

Det finns ett mönster här. Ett mönster som likt en vattenstämpel ibland kan vara svårt att urskilja. Majoritetssamhällets kunskap gills, samernas kunskap gills inte. Majoritetssamhället är objektivt. Samerna är det inte. Det är mönstret som bildas när en grupp, i det här fallet majoritetssamhället, ser sig som så självklar att den inte längre syns. När attityder och sätt att tänka om världen slutar att vara attityder och sätt att tänka om världen och istället blir världen. När detta får genomsyra media, skolor och arbetsplatser så att de som står utanför majoritetssamhället, utanför normen, ska förstå att det är deras världsbilder som är annorlunda.

Det är min 58:e vecka som doktorand. Jag är i Kiruna. Vid det här laget känner vi varandra och ingen är spänd. En av mina forskningsdeltagare berättar om hur det är att försöka uttrycka värdet av marken för de som inte förstår. Det är en känsla han har för sina marker, säger han, och det är lättare att förklara på samiska. Det gör det svårt när man ska sitta i samråd med skogs- och gruvbolag för de kan inte förstå, de förstår bara pengar. Hans ord går rakt in i mitt hjärta, jag tänker på mina två döttrar som jag vill ska ha en framtid på den här planeten. Jag tänker att hans ord förklarar något som mänskligheten kanske delade för länge sedan, en kärlek för den enda planet vi har och en uppskattning för det den ger oss. Jag säger: ”Men det borde ju gå att få dem att förstå! Kan man inte översätta känslan på något sätt så att även bolagsdirektörer förstår??”. Forskningsdeltagaren ger mig en blick som är till hälften trött och till hälften road: ”Men det är ju precis det vi inte ska behöva göra.”, säger han. Jag sänker blicken och inser att jag återigen har trampat i det koloniala klaveret.

För att förändra detta mönster behöver vi bli bättre på att höra. Inte bara lyssna, vi måste lära oss att höra. Det är skillnad på att lyssna efter något du vill höra och att höra det som verkligen sägs. Skillnaden ligger i att se det där underliggande mönstret och att verkligen förstå att olika världsbilder är likvärdiga. Det finns många begrepp som utvecklar det jag menar, cultural responsiveness, culturally safe methodologies eller decolonizing methodologies, för att nämna några. För oss i majoritetssamhället kan det förstås kännas obekvämt att få sin självklara världsbild utmanad, men vad vore väl livet utan utmaningar? Och då alternativet kan vara att sluta upp som Expressens krönikör Ulf Nilsson, som inte skäms över att hylla kolonialismen och den beväpnade vite mannens framfart i världen, håller säkert många med om att vi har allt att vinna på att låta oss utmanas!

Här sitter det i håret, Jimmie.

Etnologi är ett intressant ämne där vi studerar samhället ur ett kulturperspektiv. Det australiska samhället är på många sätt rysligt intressant att studera ur ett kulturperspektiv. Och då menar jag inte bara frågor som rör urfolken eller ens uppkomsten av Crocodile Dundee eller shrimp on the barbie. Jag har nämligen spenderat ett respektabelt antal år i det här landet och alltid förundrats över hur vansinnigt fördelaktigt det är att vara svensk här. I Australien uppskattas allt som är svenskt alldeles sjukligt mycket: svensk design, svensk kultur, det svenska skolsystemet. Vi har kikki.Ks kontorsbutiker, ”Swedish Stationary”. Det enda som är svenskt med hennes anteckningsböcker är det inflaterade priset. Eller Swedish Tarts Café som har i stort sett ingenting svenskt på menyn men oerhört många kunder, för det är Swedish! Ögon glittrar, pengar byter händer. Härom veckan utbrast en kompis som är lärare förfärat: ”But if Swedish schools are bad, what hope is there for the rest of us??” Den attityden möts jag ofta av. Sverige som idealbild, ribban helt enkelt. När jag berättar om min forskning på jobbet dyker på tok för många frågor upp, att Sverige inte beter sig schyst mot sitt urfolk går inte ihop med bilden av Sverige. Om det är så, tycks folk vilja säga, then what hope is there for the rest of us? När jag berättar om Sverigedemokraterna ler folk antingen lite överseende och byter ämne, eller så nickar de allvarligt och säger jo, det där är ju en sjukdom i Europa och klart att stackars Sverige skulle bli lite smittat. På med skygglapparna bara och förstör för guds skull inte bilden av Supersverige. I Australien skapas hela dokumentärserier om nationens förälskelse i det svenska fenomenet ABBA. Jag menar, inte ens ABBA skulle ju få för sig att uppskatta ABBA så orimligt mycket.

Att vara svensk i Australien, det är lite som att ha en superkraft. Eller, rättare sagt, det var det innan jag färgade håret mörkt.

Häromdagen, i min korridor på jobbet, passerade jag rummet som kallas The Post Graduate Suite. Namnet bedrar, det är egentligen bara ett litet rum där alla doktorander (förutom jag som av misstag fått eget rum) sitter inklämda. Där satt en av de mer mogna doktoranderna, en dam i 60-årsåldern som egentligen inte forskar om något som har med urfolk att göra, men dock något som har med muntlig historia att göra. Jag gillar henne. Hon är minst lika bra på att prata som jag.

Just den här dagen blev jag dock tagen på sängen då hon höll ett långt anförande som jag, efter en stund, insåg helt och hållet handlade om mitt utseende. Eller kanske mer om vad som fattades mitt utseende. Efter ett antal minuter framstod det med pinsam tydlighet att hon uppenbarligen lagt en del tankekraft på att jag inte uppfyllde kraven på det stereotypiskt svenska utseendet: ”you know, the typical blonde and blue eyed…” Hon gestikulerade liksom med hela kroppen för att på något sätt visa att det var mer än bara det – det var någon slags fysisk perfektion, överlägsen andra folk enbart på grund av sitt ”stereotypiska svenska utseende”. Det framgick, efter en del stammande och ett beundransvärt användande av stora ord för att trassla sig ur den pinsamma situationen, att jag ju inte var blond. Men genom en väns avlägsna svenska släktingar som bott i Australien, men ständigt blivit frågade (mer som anklagade skulle jag tro) om de inte egentligen hade aboriginskt blod (jo, hon sade det) så hade hon förstått att det faktiskt fanns flertalet människor som såg ut som mig i Sverige. Som inte hade det ”you know, the the the stereotypical Swedish look…” gesterna åter igen, lite mer desperata den här gången.

Jag är ju inte helt tappad bakom en vagn, så vid det här laget förstod jag ju vilken oerhörd besvikelse jag var i hennes ögon. Kanske lyssnar jag inte ens på ABBA, tror blint på solidaritet och spelar nakentennis på fritiden?

Det är möjligt att jag spejsade ut lite under den senare delen av hennes utläggning, men jag vaknade till liv när jag hörde det ack så familjära: ”you’re socialist over there, right?” Jag hade ju kunnat vara snäll, bara nicka och gå tillbaka till mitt egna rum, men jag blev lite full i fan. Så jag sänkte hennes föreställningar genom lite enkel svensk nutidskunskap och berättade att i Sverige röstar 13% av oss på ett fascistiskt parti, vi spelar i stort sett aldrig nakentennis, den unga generationen har aldrig ens hört talas om ABBA och gissa vad, snubben som leder partiet som förespråkar ”you know, the stereotypical Swedish look…” är inte ens blond. Sen gick jag till mitt rum och skrattade en lång stund för mig själv.

Öppna den. Läs den.

Det började en kväll för ungefär två månader sedan när jag desperat skannade nattduksbordet efter något att läsa för att locka fram sömnen. Där låg Uncanny Australia av Jane M. Jacobs och Ken Gelder, lite för jobbrelaterat så där på kvällskvisten. Under den fanns Trying to Get It Back, skriven av fyra Adnyamathanhakvinnor från Flinders Ranges i södra Australien, om att ta tillbaka sitt land och sin stulna kultur – definitivt för nära jobbet. Kvar låg Terra nullius. Ingens land av Sven Lindqvist. Jag tittade på pocketboken och läste: ”Öppna den. Läs den.” DNs recension. Okej, tänkte jag och öppnade boken.

Sven Lindqvist gjorde sin resa genom South Australia (staten där jag bor), Northern Territory och Western Australia under 2000-talets första halva. Sida upp och sida ner berättar han på sitt intensiva, men samtidigt nästan känslokalla sätt om ett av vår tids mest horribla människorättsbrott. Jag skriver vår tid, för invasionen av Australien ligger skrämmande nära i tiden. Ett av de oräkneliga övergreppen är den så kallade Stolen Generation, den stulna generationen. Barn med en vit och en aboriginsk förälder togs från sina familjer för att uppfostras som vita barn på barnhem, och slutade ofta som slavarbetare i vita hem. Detta pågick lagligt ända fram till 1970-talet. Men mina kollegor här, på the David Unaipon College of Indigenous Education and Research i Adelaide, säger att det aldrig egentligen har slutat.

Så sent som för två veckors sedan trädde en grupp aboriginska Elders fram och varnade för att en ny Stolen Generation är på gång. Ett skakande stort antal barn ”omhändertas” lagligt varje år från sina aboriginska föräldrar som inte anses vara lämpliga att ta hand dem. I januari i år gick tungt beväpnad polis in i ett aboriginskt hem i staten New South Wales mitt i natten. Under vapenhot ryckte polisen de nakna föräldrarna ur sängen och satte på dem handfängsel, de åtta barnen samt de nakna och handfängslade föräldrarna föstes sedan ut på gatan. Efter incidenten har barnen fått flytta hem igen vilket betyder att det inte var fråga om barnmisshandel. Den australiska premiärministern, Tony Abbott, fick nyligen frågan av en journalist, om den här typen av övervåld verkligen är befogat. På det svarade Abbott, efter en del förvirring, att det är viktigt att aboriginska barn går i skolan.

Lindqvist har rätt, i Australien finns en oerhört diskriminerande attityd, som ett nationellt narrativ som inte gått att tvätta bort. Aboriginer anses ofta inte kunna ta hand om sig själva eller sina barn. De anses helt enkelt inte dugliga. Den här attityden är även fokus för Lindqvists undersökningar och kritik men jag tycker att han faller på sin egen goda vilja. Attityden tycks nämligen komma av att det vita Australien inte förstår sig på urfolken och att kontakten som behövs för att reda ut och skriva om ett nationellt narrativ inte finns där. I Sven Lindqvists bok finns inga positiva exempel. Det finns inga feel-good-moments. Där finns bara en fruktansvärd historia av stöld, våldtäkt, kränkningar och vitt paternalistiskt tänkande. Där finns exempel efter exempel på handlingar och attityder som är ofattbart grymma. Lindqvist berättar och berättar om aboriginerna men han pratar inte med en enda aboriginsk person under hela sin resa. I en stad ser han en ”aboriginkvinna” vid en spelautomat, ”Hon är den första aborigin jag ser under resan. Vi undviker varandras blickar.” skriver Lindqvist. På det sättet förstärker han de oförrätter han tar sig an att beskriva. Det handlar om en oförmåga att lägga ifrån sig sitt vita perspektiv. Det är även här som forskningen och forskningsetiken slirar. Det är så lätt att ställa sig på de stackars aboriginernas sida och skrika högt om hur hemskt de haft och har det. Desto svårare är det att förstå att aboriginska folk kanske inte alltid vill ha den typen av ”hjälp” och att man, innan man börjar skrika, skulle kunna fråga dem. Kanske vill de aboriginska folken inte ens alltid att man som vit ska ta upp deras utrymme?

Mina australiska forskningsdeltagare tillhör Adnaymathanhafolket. De är starka och stolta och tycker mycket mer synd om mig än vad jag gör om dem. Aunty Thathy nämnde mig till och med nyligen på en urfolkskonferens: ”Den stackars flickan trodde bara att det fanns två typer av känguru!” utbrast hon till åhörarnas stora gapskratt.

Jag säger inte att Lindqvist har fel när han beskriver de fruktansvärda händelser som ägt rum på denna kontinent. Jag tycker dock att han borde ha inkluderat ett aboriginskt perspektiv. Just det perspektiv som på så många sätt lyser med sin frånvaro i det Australiska samhället. Men för all del: Öppna den. Läs den.

Angeläget om hälsa och livsvilkor i Sápmi

I fredags startade en ny seminarieserie där Vaartoe/CeSam tillsammans med Svenska Samernas Riksförbund sätter ljuset på brännande frågor som rör samerna och det samiska samhället. Först ut var ett heldagsseminarium kring hälsa och livsvillkor i Sápmi. Moderatorn Lena Kroik inledde med att tända ett ljus för de som inte längre var med oss och bad sedan professor emeritus i psykiatri Lars Jacobsson, att sammanfattande berätta om det arbete som han och hans kollegor bland annat bedrivit tillsammans med samebyar och SSR.

Jacobsson har funnit att även om allvarlig psykisk sjukdom tycks vara mindre vanlig bland samer så är förekomsten av ångest, depression och självmord vanligare bland manliga renskötare än övriga i samma ålder och område. Denna tendens förstärks ju längre söderut man kommer i Sápmi. Det finns ingen enkel förklaring till varför det är så här. De förklaringar som förs fram är relaterade till renskötarnas livsvillkor och innefattar att de ekonomiska betingelserna är sämre då renskötselområdena ständigt minskar medan markkonflikter och rovdjurstrycket ökar. Jacobsson menar att detta skapat en situation ”då man egentligen inte vill dö, men man orkar inte leva”.

I folkhälsolitteraturen indikerar ordet ”livsvillkor” omständigheter som ligger utanför individen. I samernas och andra urfolks fall är detta livsvillkorens ”utanförskap” än mer förstärkt. Livsvillkoren är intimt kopplade till urfolkens påtvingade beroendeställning till de folk och dess uppbyggda institutioner som kommit att kolonisera och dominera dem.

Det är alltså bland dessa institioner man ska finna stöd och hjälp när det blir svårt. Denna problematik, med bristen på kulturanpassad kompetens, berörde bland annat Per-Henrik ”Piere” Bergkvist, Jovnevarie sameby och även renskötare Margret Fjellström, Vilhelmina Norra sameby i sina anföranden.

Dagen innehöll flera inspirerande föredrag och viktiga inspel. Bland annat informerades om det samiska krisnätverk som Svenska kyrkan har etablerat.”http://www.svenskakyrkan.se/660002″
Då ämnet är angeläget är det bra att media hjälper till att sprida kunskaper om vad man kan göra för att förstå och var hjälp kan finnas. Och såväl VK (http://www.vk.se/plus/1100326/hemskickad-trots-sjalvmordstankar) som sameradion (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=5765851) var på plats.

En historisk anekdot

Historikerns arbete består ofta av många timmars vistelse i arkiv. I de tysta och arkivunkna lokalerna granskas gamla brev, dagböcker, mötesprotokoll, räkenskaper etcetera. Arbetet utförs vanligen under viss brådska eftersom arkiven sällan finns i Umeå och hotellkostnaderna ska hållas nere. En del dokument ratas genast, annat skrivs av eller kopieras/fotograferas, om det är möjligt/tillåtet. Själv har jag ofta kopierat källmaterial och med utgångpunkt i ”kan-vara-bra-att-ha-sedan-principen” har det resulterat i ett flitigt kopierande. Många kilo dokument har följaktligen transporterats i väskor till Umeå sedan 1980-talets slut.

Mot denna bakgrund är det lite bekymmersamt att tvingas inse att det mesta av dessa kopierade dokument aldrig kommit till användning. En del pärmar och mappar har knappt ens blivit genomgångna. Ibland har tiden inte räckt till. Andra gånger har forskningsprojekt utvecklats i oväntad riktning som onödiggjort en viss typ av källmaterial. En del av det oanvända källmaterialet har kanske bedömts som intressant men ändå inte användbart. Det kan röra sig om anekdotiska källfynd som inte passat in i den artikel/bok som skulle skrivas. Det har helt enkelt blivit över. Och glömts bort.

Så är det exempelvis med ett protokollsfynd jag gjorde för några år sedan som berättar om hur två ombudsmän i Handelsanställdas förbund i Stockholm 1940 beväpnade sig med varsin pistol. Krigsutvecklingen i grannländerna upplevdes hotande. Istället för penna, papper och välsmord förhandlingskäft, gällde nu handeldvapen.

 

Ett allvarligt möte

I mars 1940 upphörde det så kallade Vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen med en tung fredsuppgörelse för Finlands del. Freden i Norden varade dock inte länge. Den 9–10 april 1940 anföll Nazityskland Danmark och Norge och många svenskar befarade att Sverige stod på tur. Med anfallet trappade Nazityskland upp kriget till en ny och än allvarligare nivå.

Drygt tio dagar efter invasionen av Danmark och Norge i april samlades i Stockholm omkring 500 fackföreningsmedlemmar till ett möte. De var medlemmar i en av Stockholms största fackföreningar (drygt 5 000 medlemmar), avdelning 20 i Handelsanställdas förbund. Det var ovanligt många på mötet i Folkets hus – som var det sista ”öppna” medlemsmötet före sommaren – och stämningen var allvarlig och tryckt på grund av händelserna i grannländerna. Mötesordförande Halvar Ohlsson, föreningens starke man och med sedan starten 1912, avslutade mötet med en ”förhoppning om, att världshändelserna utvecklar sig så, att vi när höstsäsongen börjar, i vanlig ordning kan upptaga organisationsarbetet”. Framtiden upplevdes alltså som minst sagt osäker.

 

En pistol införskaffas      

Vid ett avdelningsstyrelsemöte drygt två månader senare, i början av juni 1940, behandlades ”en hemställan från [ombudsmännen] Assar Carlsson och Manne Setreus om att få inköpa varsin pistol”. Styrelsen godkände utan diskussion denna begäran. Pistolerna införskaffades och i en fackföreningsägd källarlokal i centrala Stockholm övade Carlsson och Setreus pistolskytte tillsammans med andra anställda/förtroendevala vid fackföreningar/fackförbund. Man förberedde sig på det värsta, en nazitysk invasion, där en av de första målgrupperna antogs vara ledande företrädare inom svensk fackföreningsrörelse, särskilt de som antogs ha kommunistiska sympatier. Det handlade också förmodligen om att i ett skarpt läge kunna försvara viktig information om den fackliga verksamheten och dess medlemmar, exempelvis medlemsmatriklar, eller åtminstone skaffa sig en tidsfrist så att materialet kunde förstöras.

 

En historisk icke-händelse

Enligt somliga historieteoretiker finns ingen förfluten tid med händelser och aktörer, som kan rekonstrueras på ett vetenskapligt någorlunda säkert sätt. Det som finns är istället ­– om vi ska tro postmodernt influerade teoretiker – mer eller mindre kreativt konstruerade här-och-nu-präglade berättelser om det förflutna. Värdet avgörs av deras upplevda meningsfullhet, inte av det vetenskapliga hantverket. Ämnesvalet är också i hög grad tidsbundet och delvis även ett uttryck för slumpen. Gränsen mellan myt och historisk sanning beskrivs som hårfin, om den överhuvudtaget existerar.

                      Berättelsen om avdelning 20:s krigsoro och pistolköp har mig veterligen aldrig tidigare offentliggjorts, inte heller av mig. Den baseras på ett anekdotiskt källfynd som inte passat in i de texter jag tidigare skrivit om Handelsanställdas förbund. Den är också ett exempel på hur ett källmaterial – avdelning 20:s styrelseprotokoll – av mig i detta nu (den 22/1 2014) använts för att formulera utsagor om det förflutna, som om det återberättade verkligen inträffat. Om jag inte åtagit mig att skriva i forskarbloggen så hade kanske denna berättelse förblivit en historisk icke-händelse. Något som aldrig ägt rum.