Umeå 700 år

De flesta umebor känner till att staden brann ner till grunden i slutet av 1800-talet ”någon gång”. Troligen också att Umeå under 1808–1809 års krig besöktes av ”ryssen” och blev skådeplats för en av de sista krigshandlingarna i vårt lands historia. Men mycket mer än så vet man ofta inte. Och det gäller även mig. Historiker är inte, som jag upplever det, automatiskt mer intresserade av lokalhistoria än andra. Sedan några veckor tillbaka har dock min kunskap om Umeås historia ökats väsentligt då jag ägnade en del av jul- och nyårsledigheterna till att läsa den nyutkomna stadshistoriken Umeå 1314–2014. 100 berättelser om 700 år. Det är något fler än 100 berättelser, 107 närmare bestämt. Det handlar inte heller enbart om Umeå utan här omtalas även i viss utsträckning närliggande orter som Sävar och Vännäs.

                      Som i alla böcker av denna typ blandas stort och smått och ämnena spänner från arkeologiska fynd, och hur de ska tolkas, till moderna kulturfenomen som teater- och humorgruppen ”Klungan”. I artikeln ”Umeå stinker”, författad av Carl-Oskar Lundström, beskrivs hur man fram till 1910-talet skötte latrinerna i vår stad (de första vattenklosetterna installerades i Scharinska villan 1905). Alla som besökt dassen hade inte lyckats få allt i latrintunnorna utan en del låg utanför (en del dass hade flera våningars ”fallhöjd”). Latrintunnorna läckte också och bönderna som skulle hämta dessa regelbundet hade ett riktigt ”skitgöra”. Men kanske underlättades livet för de stadsboende av de kulturella inslag som tycks ha förekommit i ganska stor omfattning. Ett ”läsebibliotek för alla” startades efter lång kamp av Johan Nyqvist 1903 (artikeln ”Johan Nyqvist”, författad av Allan Sandström) och redan 1862 hade Umeå musiksällskap bildats. Den italienske resenären Paul Belloni Du Chaillu, som besökte Umeå under 1870-talet, noterade med viss förvåning – och med tillfredsställelse – att det fanns omkring 100 pianon i staden. Imponerande med tanke på invånarantalet som då var drygt 2 000 (artikeln ”Musikstaden Umeå”, författad av Bengt Hultman).

                      Förra vintern framfördes klagomål mot att skidspåren på Kullaområdet (”Olles spår”) norr om Umeå trampades sönder av renar. Man ansåg även att stödutfodringen av renarna gjorts alltför nära spåren med resultatet att det kom hö i spåren vilket fastnade i skidbelagens valla. I den diskussion som uppstod med anledning av detta hävdades att renar så nära Umeå var något nytt, att det inte varit så ”förr i tiden”. Att det är fel framgår av Gunel Rönér Douhans artikel ”Renrejd över tegsbron och renkappkörning på Haga”. Rubriken avslöjar att renarna till och med var inne i det som idag räknas till citykärnan. Det hände, som jag tolkar Douhan, för omkring 100 år sedan. Här berättas också om en samefamilj, som brukade ha renarna vintertid i närheten av Umeå, en gång ”tagit in på Dunkers hotell inne i staden, med hundar och allt som hör renskötarlivet till, och de hade blivit väl emottagna”. Enligt Rönér Douhan hade de troligen tipsats om hotellet av en besläktad samefamilj som brukat bo på Dunkers hotell (ungefärlig tidangivelse 1900-talets första hälft).

                      Vill avslutningsvis slå ett slag för kollegan Jonas Lilliequists fina artikel om ”särlingen” Nils Olofsson Bååt i Nybyn utanför Vännäs som i slutet av 1680-talet snickrade ihop en egen teologi utifrån gudsord som emottagits i en liten timmerlada. Kyrkans maktpotentater gillade givetvis inte detta, särskilt som Bååts teologiska utvikningar också innehöll betydande kritik av överheten och prästerskapet. Helvetespredikningar, förklarade Bååt, är ”handelsvaror, påhitt av människor […] när kroppen dör så dör också själen.” Bååt sitter alltså i en lada i Vännäs i slutet av 1600-talet, tycker sig höra gudsord, filosoferar utifrån detta på ungefär samma sätt som mjölnaren Menocchio samtidigt gjorde i Norditalien (och blev världskänd genom Carlo Ginzburgs bok Osten och maskarna). Bååt och Menoccio, två religiösa fritänkare i samma bå(å)t.

Fotbollens jämförelsetabu

Få tidningsläsare undgick väl Zlatan Ibrahimovics uttalanden om svensk damfotboll i slutet av december. Ute i Europa blir han jämförd med Messi och liknande storheter, men när han kommer hem till Sverige jämförs han med damfotbollsspelare. Jämförelsen är enligt Ibrahimovic fånig och respektlös, likaså förväntningarna på att han ska delta i detta jämförelseprat. ”Lägg ner det där, det är inte ens roligt.” ”Du kan inte jämföra herrfotboll med damfotboll”. Han avslutade med ett skämt som anspelade på fotbollförbundets gåva nyligen till landslagskompisen Anders Svensson (en ny bil): ”De [damfotbollslandslagets spelare] kan få en cykel med min autograf så blir det bra.”

Intensiv debatt följde på Ibrahimovics uttalanden. Mycket skulle kunna sägas om dessa och den efterföljande debatten. Här ska jag nöja mig med att kommentera ”jämförelsetabut” – att dam- och herrfotboll inte kan jämföras, och säga något om varför det ändå ständigt görs.

Två idrotter?

En vanlig ståndpunkt har alltsedan 1960-talets slut varit att damfotboll ska värderas utan sneglande på herrfotbollen. Dam- och herrfotboll kan inte jämföras – sägs det – vilket dock är självmotsägelse då det förutsätter att en jämförelse redan gjorts. Men förmodligen menas att dam- och herrfotboll inte bör jämföras. Ett skäl är att dam- och herrfotboll påstås vara mycket olika (”två olika idrotter”) och därför inte bör jämföras. Det är riktigt att systematiska jämförelser, för att vara meningsfulla, förutsätter en viss grad av likhet hos det som ska jämföras, men olikheterna mellan dam- och herrfotboll är inte så stora att jämförelser inte är meningsfulla. (Och dam- och herrfotboll är givetvis en och samma idrott.)

Några skäl till de återkommande jämförelserna, och att de görs trots jämförelsetabut, är fotbollens maskulina prägel och hegemoniska ställning. Kvinnor och flickor på en fotbollsplan var länge något helt främmande. Att jämföra herr- och damfotboll blev en reflexmässig reaktion hos dem som såg damfotboll för första gången. Herrfotboll var och är en självklar referenspunkt. Fotbollens status som ”kungen bland idrotter” är också viktig i sammanhanget. Förhållanden inom svensk fotboll engagerar mer än motsvarande inom relativt små lagidrotter som volleyboll eller basket.

De många fotbollsexperterna

Det här betyder också att det funnits många svenska män som ansett sig kompetenta att värdera fotbollspelares prestationer, då de själva spelat fotboll och länge följt idrotten från åskådarplats. De visste t ex hur ett riktigt volleyskott skulle se ut och upplevas. Det var dessutom möjligt, till skillnad från exempelvis ett hundrameterslopp i löpning, att visuellt uppfatta skillnaderna mellan männens och kvinnornas prestationer. Resonemanget förutsätter naturligtvis att kvinnor och män inte tävlar mot varandra i samma lopp. Under 1960- och 1970-talen var också många damfotbollsspelare oerfarna och hade inte tränat systematiskt under ungdomsåren och de flesta låg kunskapsmässigt långt efter herrfotbollsspelarna. Det var med andra ord inte svårt att se att spelet på planen avvek från det man var van att se. Dessa aspekter är ytterligare några skäl till att damfotbollsspelares prestationer värderats, kommenterats och jämförts med de manliga motsvarigheterna på ett sätt som inte gällt för andra kvinnliga idrottsutövare.

Hyllade och omtyckta elitidrottare respekteras därför att deras prestation, i någon mening, imponerar. Idrottare kan uppfattas som modiga och dumdristiga (t ex backhoppare) eller som extremt träffsäkra (t ex lerduveskyttar). Idrottsutövare med framgångar i numerärt sett stora idrotter imponerar och respekteras därför att deras prestation framstår som mer märkvärdig då konkurrensen, på grund av det stora antalet utövare, är tuffare (t ex löpare). Många gånger imponerar också den träningsmängd som antas ligga bakom prestationen ifråga (t ex friidrottens sju- och tiokampare).

Hur är det då med svensk damfotboll? Enligt min mening imponeras många män inte av den svenska damfotbollselitens prestationer eftersom de själva presterar, eller tidigare presterat, ungefär lika bra. Så upplevs det medvetet eller omedvetet. Att kvinnor på friidrottsarenorna hoppar kortare (längdhopp) och lägre (höjdhopp) än män och i störtloppsbacken åker några sekunder långsammare än män, påverkar inte manliga betraktares värderingar på samma sätt eftersom de själva inte (med några få undantag) kan hoppa omkring sju meter i längd, två meter i höjd eller vågar kasta sig utför en störtloppsbacke.

Det verkar också som om en del män provoceras av damfotbollsspelarnas och ledarnas krav på mer resurser och uppmärksamhet i media och med anledning av detta nedvärderar damfotboll och då särskilt spelarnas kunnande. Syftet har varit att ge damfotboll dess ”rätta värde”, det vill säga ett mycket lågt värde.

 

Angelägna och nödvändiga jämförelser

Enligt min mening kan självfallet dam- och herrfotboll jämföras, som allt annat omkring oss. Människor inom idrotten är besatta av jämförelser (även svåra; är ”Foppa” bättre än ”Tumba”?), vilket för övrig även gäller forskare. Jämförelser lär oss mer om verkligheten.

Det helt centrala är som jag ser det fotbollsjämförelsens syfte; handlar det om att förringa och trycka ned damfotbollen/damfotbollsspelare eller är syftet att seriöst diskutera likheter/olikheter inom fotbollen med sikte att förbättra flick- och damfotbollens villkor? Jämförelser av det senare slaget är angelägna. Det kan röra studier av fotbollsmässiga framgångsfaktorer (exempelvis träningsmetoder) men också av villkor som ger förutsättningar för fotbollsspelande på elitnivå (exempelvis träningstider, spelarlöner). Att samhälleliga eliter, dit herrfotbollsspelare som Ibrahimovic kan räknas, inte gillar lönejämförelser och liknande (bilgåvor), är inget nytt och inget att bry sig om (eliter vill alltid ensidigt bestämma vilka jämförelser som är adekvata, och dit hör definitivt inte lönejämförelser).

Viktigt är också slutligen att medlemmar, ledare och spelare i våra drygt 3000 fotbollsföreningar noga bevakar hur resurserna fördelas mellan flick-/dam- och pojk-/herrfotboll. En jämförelse av detta slag förutsätter en noggrann granskning av föreningsbudgeten och ekonomiska resultatsammanställningar. Inte så lustfylld och enkel syssla kanske, men ändå av stor vikt i det föreningsbaserade jämställhetsarbetet.

Ny på universitetet

Snart terminsstart vårterminen 2014. Lärare och administratörer förbereder sig inför uppstart av program, kurser och moment och så gör även studenterna. För en del studenter är det kanske debut på universitetsnivå och man är både nyfiken och spänd på det som väntar. 

                      För 33 år sedan, hösten 1980, var jag i samma situation. Det var terminsstart och jag hade efter några år som heltidsarbetande (natt) mentalskötare vid Umedalens sjukhus bestämt mig för att prova något nytt. Jag var 24 år och det kändes som att det var hög tid. Min arbetskamrat under nattskiftena, som var drygt 25 år äldre än mig, hade varnat mig och sagt att ”åren bara rinner iväg, skynda dig och hitta på något annat innan du är fast med familj, hus, avbetalningar och annat”.

                      Via studier 1979 vid Komvux hade jag erhållit behörighet att söka Historia A (A-kursen 20 poäng). Jag hade en vag idé om att detta kanske kunde vara första steget mot en framtid som ämneslärare. När jag under sommaren 1980, vid ett besök hos föräldrarna i Ånäset, berättade om mina planer så protesterade min pappa bestämt: ” Du har en fast anställning och bra lön på Umedalen…varför riskera detta för universitetsstudier utan klart mål? Det är ju vansinne! ” (Jag hade faktiskt högre lön än pappa, trots hans 30 år som skogsarbetare, vilket imponerade på honom.)   

 

A World History               

I slutet av augusti 1980 klev jag trots min pappas protester in igenom Humanisthusets södra entré för att registrera mig på Historia A. Det första som mötte mig var caféet (som i skrivande stund rivs på grund av Humanisthusets renovering). Där satt många obekanta ungdomar som verkade intellektuellt ”coola”. Jag kände mig vilsen och osäker.  Universitetsstudier var inte så vanligt vid denna tid, inte bland mina vänner och släktingar i vart fall. (Vid Umeå universitet fanns då, som jag minns det, ca 5 000 registrerade studenter, att jämföra med dagens närmare 35 000.)

                      Efter en stunds sökande hittade jag salen där kursregistreringen ägde rum. Vi var ungefär 30 studenter närvarande. Vi informerades om kurslitteratatur och kursinnehåll. Mycket framstod som märkvärdigt. Här hette det inte som i gymnasiet och grundskolan ”klassrum” utan ”sal/hörsal”, inte heller ”skrivning” som jag var van vid utan ”tenta”. Vidare; inte ”undervisning” utan ”föreläsning”, inte ”klass/klasskamrater” utan ”kurs/kurskamrater”. Jag funderade också mycket över vad ett ”seminarium” kunde tänkas vara, liksom en ”uppsats”, men vågade inte fråga.

                      Efter registreringen gick jag till Akademibokhandeln på Universum (nedre plan) och köpte huvudboken i Historia A, A World History, en tegelsten på drygt 600 sidor av William H McNeill. Då min engelska, trots komvuxstudierna, var svag så köpte jag samtidigt ett lexikon. Hemkommen till lägenheten ägnade jag sedan eftermiddagen åt att läsa i McNeill. Det gick långsamt. Första textsidan tog 20 minuter. Min första dag som student var krävande och jag såg framför mig en höst med mycket pluggande.

                      Min engelska förbättrades efterhand, liksom min studieteknik. Jag upptäckte t ex att jag inte behövde slå upp varje obekant ord då sammanhanget ofta gav mig en ungefärlig betydelse. Dessutom handlade det ofta om att begripa de stora utvecklingslinjerna. 600 sidor blev på detta sätt mer hanterliga. Jag avkodade också många av universitetsvärldens märkvärdighetsmarkörer. 

                      För att göra en lång historia kort: den första terminen hösten 1980 följdes av ytterligare många terminer (och kåravgifter som skulle betalas). Senare många år som anställd vid Umeå universitet.

 

Universitet och klass        

Den utbildningspolitiska diskussionen under 1970- och 1980-talen, den som fokuserade högre utbildning vid högskolor och universitet, handlade ofta om den sociala snedrekryteringen och vad som borde göras för att minska denna. Av demokratiska jämlikhetsskäl ansågs det angeläget att öka andelen studenter från arbetarklassen, eller som det senare kom att kallas, ”studieovana miljöer”. Starten av ett universitet i Umeå 1965, det första i Norrland, syftade inte bara till att minska den sociala snedrekryteringen, utan också den regionala snedrekryteringen (Uppsala universitet hade fram tills dess uppfattats som ett ”norrlandsuniversitet”).

                       Idag finns högskolor och universitet på många platser runt om i landet. Det geografiska avståndet bör inte längre vara något som avskräcker den som vill ägna sig åt högre studier. Men hur ska det sociala avståndet överbryggas? Detta diskuteras idag tyvärr sällan, vare sig ur ett demokratiskt rättviseperspektiv eller ur ett mer snävt utbildningspolitiskt perspektiv. Kanske upplevs frågan svår, komplex och politiskt ”uttjatad”, eller så – vilket jag misstänker – handlar det om en politisk nedprioritering. Oavsett anledning borde vi idag på allvar fördjupa oss i frågan och finna åtgärder som motverkar den sociala snedrekryteringen. Forskning och undervisning på universitetsnivå är alltför viktiga verksamheter för att överlåtas till enbart dem som vuxit upp i medel- och överklasshem.

Om att ta mark och ansvar

År 1840 slöts ett avtal ”the Treaty of Waitangi” mellan den Brittiska kronan och ledarna för de flesta Māori folken. Detta avtal (det har dock visat sig figurera mer än ett avtal) innebar att landet Nya Zeeland blev en del av det Brittiska imperiet samtidigt som Māorierna erkändes äganderätt till land, skogar och fiskevatten. Dock visade det sig snart nog att britterna ansåg sig behöva mer land för kultivering och den där äganderätten blev alltmer bekymmersam. Och Māori vägrade acceptera det koloniala styre som upprättats. Det blev krig 1845, som pågick av och till fram till 1871. I detta krig var ”Invasionen av Waikato”, där den brittiska kronan avsåg tillintetgöra det starkaste Māorifästet, det mest omfattande. Och Britterna lyckades.

Māorierna tvingades därmed bort från sitt område och kronan konfiskerade 12000 kvadratkilometer bördigt land. Kriget avstannade men det brittiska herraväldet bestod och fortsatte styra och ställa i det land man benämnt Nya Zeeland. Avtalet som slöts 1840 kom aldrig att glömmas bort och i den proteströrelse som spirade under 1960-talet, krävde Māorierna att de styrande skulle ta sitt ansvar och ”honour the treaty”. År 1975 tillsätts så Waitangi tribunalen och den är i bruk än idag.

Genom rättsliga processer undersöker den huruvida det finns fog för att land olagligt konfiskerats. 1995 avgjordes det första stora målet som avsåg den mark som beslagtagits i samband med invasionen av Waikato. Den brittiska kronan dömdes att lämna tillbaka betydande land och att betala ett stort skadestånd till Waikato-Tainui, de ”iwi” (ung. folk) som kom från trakten. Inte minst lika viktigt var att Queen Elisabeth II avtvingades en formell offentlig ursäkt för det lidande som kronan skapat och underhållit i generationer. Nu kunde man sörja, reflektera och planera för framtiden. 

University of Waikato, som inrättades på kronans mark 1965, återfinns idag på Waikato-Tainui’s marker. Det har ett nära samarbete med Waikato-Tainui och har tillsammans medvetet arbetat för att bli det främsta universitet för att bedriva ”Indigenous research and education”. År 2007 rekryterades Professor Linda Tuhiwai Smith, vars starka bok Decolonizing Methodologies (1999) öppnade upp hela forskningsfältet och ställde nya frågor till fastslagna ”sanningar”. Hon skapade här ett framstående center där internationell toppforskning bedrivs tillsammans med iwi, inkluderar Māoriernas olika perspektiv, förankras i deras samhälle och har en medveten långsiktighet för att skapa socialt och ekonomiskt välstånd i en hållbar miljö.

Andningspaus.

Hur ser det då ut om jag flyttar blicken till mina egna hemtrakter? I vårt grannland arbetar sedan 2008 Finnmarkskommissionen, en särskild myndighet underställd norska domstolsförvaltningen, för att återföra statligt exproprierad mark till urinvånarna i Finnmarks fylke som får bestämma över sin mark, sin framtid.

Sverige? Ja här har man duckat undan frågor rörande rätten till mark i drivor av utredningar och lokala rättsprocesser. Men när ett lands minerallag starkt ifrågasätts av FN:s rasdiskrimineringskommitté önskar man att de som leder landet inser att de måste tänka om.

Det är sent, men kanske inte för sent att ta ansvar.

Kolonisation och hälsa

I fredags släppte den australiensiska motsvarigheten till SCB, Australian Bureau of Statistics (http://www.abs.gov.au/), den femte rapporten sedan 1997 rörande förväntad livslängd hos Australian Aboriginals and Torres Strait Islanders. Siffrorna visar att den senaste femårs-perioden har den förväntade livslängden vid födsel ökat med 0.8 år för män och 0.1 år för kvinnor. Det låter kanske positivt och det är väl för väl att det går åt rätt håll. Problemet är bara landets urfolk fortfarande har långt upp till den övriga befolkningen. Skillnaden om du är född in i en Australian Aboriginal eller Torres Strait Islanders familj är att du som kvinna kan förväntas leva tills du är 73,7 år och man 69,1 år. Föds du i övriga delar av den australiensiska befolkningen så visar sifforna att du sannolikt hinner fylla 83 om du är kvinna och nästan 80 om du är man. I det senare fallet förväntas du alltså vandra på den jord dina förfäder koloniserat ett decennium längre än landets urfolk. Hur har det blivit så här?

På denna tillsynes komplicerade fråga har forskningen ett svar. Dessa ojämlikheter i hälsa har sin rot i kolonisationsprocesser som ännu ej är avslutade. I ett antal serier om urfolkshälsa i den ledande tidskriften the Lancet konstateras bland annat att ” The effect of colonisation was and is profound.” http://www.thelancet.com/indigenous-health

Hur kolonisationen gick till och hur kolonialismen ännu idag närvarar är förvisso kontextbundet. Dock delar världens urfolk erfarenheterna av att utsättas för dessa processer. Taiaiake Alfred, som jag kommer att ha förmånen att lyssna på nästa vecka, har satt ord på dessa erfarenheter:

“Colonialism, as it is understood by most people, consists in such things as the resource exploitation of indigenous lands, residential school syndrome, racism, expropriation of lands, extinguishment of rights, wardship, and welfare dependency. And while all of this is certainly colonialism, Indigenous people don’t experience colonialism as theories or as analytic categories. Colonialism is made real in the lives of First Nations people when these things go from being a set of imposed externalities to becoming causes of harm to them as people and as communities, limitations placed on their freedom, and disturbing mentalities, psychologies, and behaviours ”(Alfred 2009, p.43).

Haere mai ki Aotearoa

”Haere mai ki Aotearoa”. De orden står tryckta på väggen i stora vita bokstäver och möter mig och övriga medresenärer när vi kommer in i landet efter sedvanlig granskning, fotografering och stämpel i passet. Under står det ”Welcome to New Zealand.” Det är en tydlig markering. Det är också resultatet av ett idogt politiskt arbete som bland annat inneburit att språket māori sedan 1987 är officiellt språk. Det medvetna språkbruket upplyser en utomstående, såsom undertecknad, att māori som folk är och har alltid varit ständigt närvarande och en viktig del av samhället.

Längs vägen mot min slutdestination ser jag också att mycken information är tvåspråkig (engelska/māori) men att på flera ställen syns även information på kinesiska, något som vittnar om den betydande invandringen från den stora grannen i nordväst. Allt detta sammantaget gör landet till en kontrastrik och intressant plats att besöka.

Vad gör jag här, kanske någon undrar. Jag är här för att samarbeta med forskare vid University of Waikato i ett forskningsprojekt som undersöker kolonisation/kolonialism och dess inverkan på hälsa i tre länder och det är framförallt detta jag kommer blogga om. Aotearoa utgör här en delstudie tillsammans med Australien och Sverige. Eller Sápmi rättare sagt.

Ja, för hur har vid det med närvaron av det samiska språken i Sverige? De innehar en status som officiella minoritetsspråk som kan brukas i utvalda förvaltningsområden, framförallt i kontakt med myndigheter. Alla dessa områden ligger en bra bit norr om huvudstaden. Så även om jag emellanåt kan vara optimistiskt lagd, har jag svårt att tro att jag vid hemresans (eller den närmaste framtidens) flygplansbyte på Arlanda kommer att mötas av en textad vägg med de samiska orden för ”Välkommen till Sverige – en del av Sápmi”.

Umeå har däremot förmånen att få vara ett av dessa samiska förvaltningsområden. Så, nu innan kulturhuvudstadsåret drar igång, hur ser det ut när man anländer till gamla Alvik egentligen? Jag blir osäker på huruvida det finns ett tydligt välkomnande till Sápmi, i stil med ”Ubmeje – buerie båeteme!” Tacksam för svar.
Detta om detta, som en kollega brukar säga.

Lagom mycket engelska

 

”…han talar med bönder på böndernas sätt
men med lärde män på latin.”

Erik Axel Karlfeldt, ”Sång efter skördeanden”.

Budskapet är entydigt. Det sprids från många håll. Humanister ska i större utsträckning skriva på engelska och bli en del av det internationella forskarsamhället. De bör också skriva fler artiklar i anglosaxiska vetenskapliga tidskrifter och färre böcker eller bokkapitel på svenska. Om detta skriver Dolly Jørgensen engagerat på Forskarbloggen den 13/9. Hon hävdar bland annat att svenska historiker publicerar sig på svenska därför att de inte tror att några andra än svenskar är intresserade av forskningsresultaten. Jag delar många av hennes synpunkter. Men för att kvantiteten och kvaliteten på de engelska publikationerna ska öka krävs att vi placerar översättning och språkgranskning som ett centralt element i humanioras infrastruktur, vid sidan av sådant som bibliotek, arkiv och IT. Orsaken till detta är att språk och stil är helt avgörande redskap för de flesta humanistiska ämnen. Behärskar forskarna inte språket finns det stor risk att de forskningsresultat man vill förmedla inte uttrycks fullödigt och nyanserat. Dessutom bör vi ju komma ihåg att svenska humanister på den internationella forskningsarenan ofta tävlar med kolleger som har engelska som sitt modersmål.

Men det finns en annan aspekt på detta med humanisters språkval som vi inte bör förringa. Många forskare vill inte enbart nå andra forskare med sina texter och försvinna i ”de internationella facktidskrifternas olästa anonymitet”. De hoppas få vara en del av det offentliga samtalet; ingå i ett vidare intellektuellt och demokratiskt sammanhang. Vissa skulle säga att de vill att deras publikationer ska bidra till att påverka eller ge perspektiv på politik, samhällsplanering, kultur och värderingar och ses som ett inslag i en ständigt pågående bildningsprocess. En gång kallades detta för universitetets ”tredje uppgift” och skulle kunna kallas ”samverkan” med dagens språkbruk. Inom mitt eget ämne, idéhistoria, har gränsen mellan vetenskaplig publicering och texter som riktar sig till en bredare allmänhet varit flytande. Detta gäller särskilt böcker som har ett bredare anslag och spänner över epoker och vidare kulturfält. Nästan alla dessa har varit skrivna på svenska och mycket få har översatts till engelska eller något annat stort språk.

Om engelskan helt tar överhanden som de svenska humanisternas språk kan något viktigt gå förlorat. Det finns stora risker att, som historikern Johan Östling skriver i Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter (2013),  att det drabbar den vetenskaplig kvaliteten, kommunikationen med allmänheten och det offentliga språket. Om det inte ljöd så svenskt, bör nog en ”lagom” strategi anbefallas. Även en humanistisk forskare måste verka i skilda sammanhang och ta olika tungomål i anspråk. De som enbart publicerar sig på svenska ”avskärmar sig från det internationella forskarsamhället”, skriver Östling. Å andra sidan riskerar den som enbart skriver på engelska att prestera forskning av lägre kvalitet och forskaren kommer att ”fjärma sig från den svenska offentligheten”. Östling avslutar med tre uppmaningar: Acceptera genrernas mångfald; Betrakta översättning som nödvändig infrastruktur; Internationalisera med förnuft; Gör inte tredje uppgiften till en tredje rangens uppgift. Om vi följer hans uppmaningar blir det nog lagom mycket engelska.

Kallak/Gallok och universitetet: Att delta i samhällsdebatten

Under de senaste veckorna är det bland annat händelserna kring malmbrytningen i Kallak/Gallok som (återigen) fört diskussionen om akademikernas roll i samhället till mitt medvetande. Som idéhistoriker vid Umeå universitet har frågan alltid varit närvarande, med Ronny Ambjörnsson som ett föredöme på den fronten. Inom ämnet har funnits en uppmaning att finnas med i samhällsdebatten – ett ställningstagande som baseras på att vi är finansierade av skattemedel, och att det inte är mer än rätt att vi på detta sätt betalar tillbaka. Jag saknar denna inställning.

Mitt forskningsområde rör vare sig gruvbrytning, lokalpolitik eller urfolksfrågor, så jag är inte sakkunnig rörande vad som händer utanför Jokkmokk, däremot tror jag mig kunna lägga ihop och processa en hel del information och ur det kunna dra slutsatser, vilket forskare överhuvudtaget är bra på.

Min frustration ligger i hur hela frågan behandlas i största allmänhet. Det handlar bland annat om avsaknaden av mediabevakning (och att den som finns är tämligen grund); att frågan görs till en lokal och isolerad fråga som handlar om ”några få” samers rätt till sitt land kontra arbetstillfällen i en avfolkningsbygd; och att de som protesterar är främst samer eller miljöaktivister. Var finns alla vi andra, allmänheten, men framförallt (och det är det jag funderat på) forskarna?

Jag förstår att gruvnäringen kan vara en viktig basnäring för Sverige, och att ingen vill ha en gruva på sin bakgård – och att det med andra ord finns ett så kallat riksintresse som står mot mer partikulära lokala intressen. Ett problem tycks vara att det är relativt få som konkret drabbas, och att det utspelar sig i Norrland inland.

Men: Svensk minerallag är uppenbarligen helt sanslös och som upplagd för att internationella bolag skall komma hit och bryta malm. Att se Sverige i det sammanhanget jämföras med bland annat en del afrikanska stater borde få vem som helst att dra öronen åt sig. Den skatt som skulle kunna gynna och kompensera såväl lokalsamhället som nationen som helhet är otroligt låg – bland de lägsta i världen. Lagen ger uppenbarligen utländska bolag möjlighet att komma hit för att bryta upp och frakta bort både malm och vinst, till ifrågasättbar nytta för lokalsamhället. Att detta påverkar samerna (Sveriges ursprungsbefolkning) i området och kan relateras till ett historiskt kolonialiseringsförfarande är tydligt. Frågan om huruvida ett utländskt gruvbolag skulle börja anställa lokalbefolkning istället för att flyga in sin egen personal är också omtvistad. Att överskåda konsekvenserna för miljön i området och i Luleå älvdal tycks inte heller helt okomplicerat. Det faktum att det finns en stor vattenkraftsdamm i närheten, med de risker det medför, finner en del också oroväckande.

Allt det här har jag på spridda håll hört/läst argument om och emot från akademiskt håll, men det slår liksom inte igenom i debatten. ”Våra” perspektiv borde kunna bli tydligare och mer synligt aktiva. Här lider akademisk forskning givetvis av att vara komplex och även nyanserad. Allt är inte svart eller vitt, men det bör inte hindra ett ställningstagande – och det är också en av mina poänger. Skall ”vi” verkligen ta ställning? Historiker, litteraturvetare, kulturgeografer, etnologer, folklivsforskare, geologer, ekonomer och så vidare borde kunna ha en uppfattning i frågan och dessutom märkas i debatten. Och även vi andra som inte är direkt områdesexperter borde kunna ta bladet från munnen. Jag ser och hör att det finns ett intresse och ett engagemang för den här och andra frågor, bland kollegorna, på sociala medier och kring lunchborden, men vad gör vi åt det? När ska vi ta till orda i debatten?

Vad är långsiktighet?

I Umeå universitet 2020: Vision och mål kan man läsa rubriken ”Långsiktighet möjliggör högt risktagande”. Vad kan det betyda? Ja, i forskningens värld kan det till exempel innebära att det kan ta mycket lång tid att få fram goda resultat eller göra viktiga upptäckter. En av mina första lärare i idéhistoria heter Ronny Ambjörnsson. Han har varit allt annat än långsam. Publikationslistan över hans böcker, utgåvor, essäer och artiklar är skrämmande lång. Men inom vissa områden arbetade han mycket långsiktigt. I fjol utkom en bok på 591 sidor med titeln Ellen Key. En europeisk intellektuell. ”Ronny Ambjörnssons biografi är en monumental presentation av en tid och dess idéer”, stod det i ingressen till Svenska Dagbladets recension. Den tjocka boken om Ellen Key hade han jobbat länge med. 1974 disputerade han på avhandlingen Samhällsmodern: Ellen Keys kvinnouppfattning till och med 1896. Den finns enbart i en stencilerad utgåva. De få gånger Ronny sökte en tjänst fick han låna de fåtaliga exemplaren av vänner och kolleger som fortfarande hade boken i sin ägo. Han återkom under de följande åren med artiklar och textutgåvor som kretsade kring denna remarkabla tänkare. Trots att han vandrade på många nya lärdomsstigar var tanken på en ”fullständig” idéhistorisk biografi över denna en gång så inflytelserika kvinna (hon var till och med ”Big in Japan”) levande genom decennierna. Det tog 38 år innan han blev klar!

En annan forskare, inom ett helt annat vetenskapligt fält, är en nobelpristagare i fysiologi eller medicin vid namn Linda B. Buck. 2004 fick hon nobelpriset tillsammans med Richard Axel. De hade i sin forskning gjort upptäckter kring luktsinnet som gjort detta vårt mest svårförklarliga sinne lite mer begripligt. Axel och Buck hade upptäckt att det var en samling av närmare tusen gener som gav upphov till lika många luktreceptorer. Dessa påverkar den s.k. luktbulben i hjärnan som i sin tur skickar informationen vidare till andra delar av hjärnan som kan föras samman till mönster av lukter, så som lukten av avföring när snön smälter eller doften av syren eller smultron. I sin forskning kom hon att modifiera sina teorier och metoder många gånger och hon misslyckades också gång på gång. Men efter sex års försök lyckades hon. Och tillsammans med Axel publicerade hon 1991 en artikel som väckte sensation bland sinnesfysiologer i hela världen.

De framgångar som Axel och Buck hade i sitt arbete med att gräva fram luktsinnets rötter förklaras delvis av deras personliga envishet. Men också av den uppbackning forskarna fick genom det långsiktiga och kraftfulla stödet från Howard Hughes Medical Institute (HHMI). Det skulle ha varit mycket svårt att åstadkomma detta om de ständigt förväntats producera de artiklar som krävdes för att få ytterligare ett nytt forskningsanslag. HHMI kan skryta med att ha fostrat 13 nobelpristagare sedan institutet inrättades 1984!

Jag avslutar nu min treåriga period som prorektor. Men jag fortsätter på ”deltid” i universitetsledningen och återkommer nog med ett blogginlägg då och då. Nu är det också snart semester och jag hoppas vi alla kan få leva långsammare några veckor och gärna ha lite långtråkigt. Det är bra för kreativiteten, sägs det.

Genus

Genusstudier bedrivs med stor framgång av forskare vid Umeå universitet. Dessa är verksamma inom i stort sett alla vetenskapliga områden och har ett kraftcentrum i Umeå centrum för genusstudier. Men genus är kontroversiellt. Forskare, lärare och studenter som analyserar och försöker förstå människan, kulturen och samhället utifrån ett genusperspektiv har utsatts för fler hot och större missaktning än andra. Det är ofta män som känner sig hotade när exempelvis genuskodade maktrelationer synliggörs.  Vissa känner sig förnärmade å det egna könets vägnar när forskningen kan visa att våra föreställningar om manligt och kvinnligt genomsyrar och påverkar hur samhället utformas och människor lever sina liv.

Vem som helst har naturligtvis rätt att ifrågasätta betydelsen av ett genusperspektiv inom vetenskapen; eller, för den delen, kritisera genusforskare för visad arrogans och okunskap om biologiska perspektiv. Det är en åsikt. Men det är en helt annan sak att förfölja lärare och studenter med elaka, kränkande, ja, hotande tillmälen. Många kan vittna om trakasserier och nedsättande uttryck förmedlade genom e-post och i sociala medier. När det drabbar personer verksamma inom akademin är det särskilt allvarligt. Genusforskning är en legitim och sanktionerad vetenskaplig inriktning. Om forskare och lärare och studenter inte vågar förmedla resultaten från forskning av rädsla för att förlöjligas eller förföljas, då hotas något fundamentalt i den akademiska världen: friheten. Det gäller såväl friheten att själv välja teorier och metoder och friheten att publicera resultaten av sin forskning. Men när det gäller att bedöma värdet och kvaliteten ska genusforskningen naturligtvis inte bedömas efter några andra måttstockar än de som vanligtvis används inom våra olika vetenskapliga fält.

För en tid sedan blev jag uppringd av en förtvivlad kvinnlig student. Hon mådde dåligt och hade fått möta okvädningsord hon inte trodde sig skulle behöva utstå på ett universitet. Det var uppenbart att hennes feministiska engagemang gjorde att hennes belackare tyckte det var helt i sin ordning att verbalt förödmjuka och förnedra henne. Vi ska ha en fri, öppen och våldsfri kommunikation på ett universitet. När det kommer till hot och förnedrande påhopp har något grundläggande i den akademiska kulturen kränkts. Då hjälper det inte med ursäkter om att tonen blivit brutal genom flitigt skrivande på flashback, facebook eller twitter. Fritt meningsutbyte och idéer och värderingar som bryts är avgörande för att forskning och högre utbildning ska utvecklas, men då krävs en samtalston som respekterar individen och andras åsikter.