Blir du anställningsbar, lille vän?

I dessa tider då anställningsbarhet verkar vara måttet på hur viktig och rätt en universitetsutbildning är söker även humaniora sitt existensberättigande i termer av nyttighet. I Svenskt näringslivs rapport ”Konsten att strula till ett liv” (vilken titel!) från 2011 framhålls gång på gång bland annat att det är ett problem för både individer och samhälle att folk studerar humaniora och konst i för hög utsträckning. Det finns alltså även ett tryck utifrån att framhålla humanioras nytta. Och det är en svår nöt att knäcka. Å ena sidan är det viktigt att humaniora behåller sin fria kritiskt granskande röst utan att ge efter för ekonomiska intressen, å andra sidan är det angeläget att den rösten finns med på arbetsmarknaden och i samhällsdebatten. Likaså måste också humanistisk grundforskning finnas, på samma sätt som inom andra forskningsområden. Det behöver emellertid knappast vara en motsättning.

Många dagsaktuella frågor berör givetvis människor och har riktning mot humanistiska forskningsfält – frågor som rör till exempel miljö, konflikthantering, jämlikhet, etik,  integration, kortsiktiga vinstintressen, samhällets digitaliseringen och det så kallade kunskapssamhället. Här har humanister en roll att fylla i att analysera och tolka detta. Allt kan, så klart, inte räknas och mätas med metoder som bygger på naturvetenskaplig grund.

Framför allt tror jag på ett utökat samarbete mellan humanistiskt skolade arbetstagare och andra aktörer på arbetsmarknaden – där de olika parterna tar intryck av varandra, inte för att jämna ut eventuella skillnader mellan varandra utan för att tillsammans, utifrån olika perspektiv, bidra till en bättre förståelse. Här skulle jag själv vilja se både en större öppenhet bland potentiella arbetsgivare, men också ett ökat självförtroende bland oss humanister. 

Vad händer med OH-apparaterna?

Humanisthuset står i startgroparna för att genomgå en ordentlig renovering och uppfräschning. En del i det hela är att undervisningslokalerna skall upprustas med en del ny teknik som skärmar, projektorer, webbkameror, och så vidare, för att möjliggöra nya former av undervisning. Det handlar egentligen inte om någon avancerad utrustning med andra ord. Hur utrusningen skall användas samt vilka möjligheter och utmaningar lärare och studenter kommer att ställas inför är dock en större fråga än vad som kan behandlas här.

En fråga som dykt upp vid fikat med kollegorna i huset är –”Men … vad händer med OH-apparaterna? De kommer väl att finnas kvar?” Jag måste säga att jag blev lite förvånad efter att ha arbetat med utrustningsfrågan en del. Sedan nämns flera exempel på alla de dåliga Powerpoint-presentationer man sett genom åren. Det handlar om presentationer där exempelvis föredragshållaren läser innantill från textfyllda slides, och presentationer där bilder byts med animationer och ljudeffekter intill vansinne. Powerpoint kan ju också göra presentationen statisk och stel (och inte blir det nödvändigtvis bättre med Prezi eller andra verktyg). Det är inte för inte att uttrycket ”Death by Powerpoint” myntats. Men fördelarna att kunna integrera olika former av material, uppdatera, distribuera och återanvända presentationerna uppväger, skulle jag säga.

OH-kyrkogård 20130204_103851

OH-kyrkogård i Humanisthuset

Samtidigt har jag hört få studenter sakna OH-apparaterna och återanvända gulnade OH-blad. Det är emellertid en grannlaga uppgift att göra intressanta presentationer, men det är knappast tekniken som är det stora problemet. Här behöver vi ta makten över tekniken. Bara för att Powerpoint med flera exempelvis kan göra animationer måste man inte överutnyttja det, lika lite som att en blogg måste handla om trivialiteter (vem som nu definierar det).

Sedan undrar jag, och det här är det mest intressanta i sammanhanget, om OH-apparaternas existens är en fråga som är särskilt aktuell i Humanisthuset och bland oss som arbetar där. Är humanister med andra ord mer teknikfientliga än folk inom andra ämneskategorier på universitetet, eller är vi bara sunt skeptiska? Själv tror jag på det senare.

Auktoritet, samtiden, påven och universitetet

Varje år firar den Romersk-katolska kyrkan sin ”World communication day” söndagen före Pingst. I anslutning till minnesdagen för Sankt Frans av Sales (bland annat författares och journalisters skyddshelgon) den 24 januari delger Påven ett budskap inför kommunikationsdagen. I år är temat för dagen ”Social Networks: portals of truth and faith; new spaces for evangelization”. RKK är mycket aktiv på nätet, och när Påven började twittra den 12 december förra året var det för att bidra till dialog på den kristna trons område.  Även många andra kyrkor ser möjligheterna i att använda internet och sociala medier för att kommunicera sitt budskap. Man har sett hur bloggar, Facebook och Twitter (och så vidare) engagerar folk, låter dem komma till tals och bidra med något utifrån deras möjligheter. Engagemang och delaktighet är alltså något kyrkligheten genom digitala medier vill uppmuntra till, och detta i en tid då institutionaliserad religiositet är på tillbakagång i Västvärlden.

Här är inte kyrkorna ensamma utan liknande mekanismer syns inom kommersiell marknadsföring, inom politiken, bland frivilligorganisationer, inom journalistiken, på museer, etcetera. Det handlar bland annat om att bygga relationer till människor och involvera dem. Även den här forskarbloggen kan ses i det sammanhanget.

Samtidigt sägs det att sociala medier bidrar till ökad transparens, att underminera etablerade strukturer och till och med bidrar till revolutioner i stor skala (tänk den Arabiska våren). Själv tycker jag att det här är otroligt intressant – just hur auktoritet och folkligt engagemang tänks gå hand i hand, men det är inte helt oproblematiskt. Kyrkliga strukturer, liksom andra institutionella strukturer, bygger på att det finns en form av ledarskap som av olika anledningar innehar den position de har – kompetens en sådan anledning. RKK är en hierarkisk organisation med Påven i yttersta ledningen för ett värdesystem man inte helt lätt diskuterar bort med gillanden på Facebook eller tweets. Detsamma gäller även på andra håll, tänker jag mig. Den kompetens och position till exempel journalister, museikuratorer, politiker, lärare och forskare har förhandlas inte bort hur lätt som helst – sett utifrån ett institutionellt perspektiv.

Här är sociala medier ett tveeggat svärd. Å ena sidan kan engagemang och deltagande ses som något positivt, men å andra sidan öppnar just detta deltagande upp för att underminera rådande strukturer och man öppnar upp även för kritik, och här tror jag institutioner är, och bör vara, tämligen ambivalenta. Det blir tydligt med Påvens (@pontifex) twitterkonto. Syftet är dialog, samtidigt som ingen direkt dialog förs, istället dyker många kritiska frågor upp om Katolska kyrkans förehavanden. Det är uppenbart att Påven, eller någon annan, inte har, och inte kan ha kontroll över den diskussion som förs på nätet. Och det måste även vi som arbetar som forskare och lärare förhålla oss till, i offentlig debatt och undervisningssalar, på gott och ont.

Det finns inga entydiga svar på hur man skall göra, och det är jag inte ute efter, men detta är en realitet idag. Utifrån ett forskningsperspektiv är det högst relevant att studera den potential internet har i att omförhandla och utmana etablerade maktstrukturer på olika nivåer av samhället, vilket är en komplex fråga – för komplex för klatschiga oneliners eller ens ett blogginlägg.

Ansökningstider – mellan förhoppningar och vånda

Så – då har jag skickat in (ännu) en ansökan om forskningsmedel, några timmar innan deadline. Det är alltid med förhoppningar och vånda jag trycker på ”inskickar-knappen”. Jag har förhoppningar eftersom jag tror på forskningsidén och vet att den är bra (annars skulle ju aldrig någon ansökan skickas in), och vånda eftersom konkurrensen är så pass hård bland alla oss som skickar in ansökningar.

På humaniorasidan brukar det vara omkring 5 % av ansökningarna som får positivt besked, så det gäller lite att hålla nere förhoppningarna för att lindra den eventuella besvikelsen. Med de utsikterna är det också lätt att tänka att det inte ens är värt att försöka, utan att istället satsa sin tid på något annat (kanske vettigare) som att forska, undervisa … eller bara leva.

Våren – mellan ungefär jul och påsk – brukar innebära ansökningstider. Det är då bland andra Riksbankens Jubileumsfond och Vetenskapsrådet har sina stora utlysningar av projektmedel. Och det torde vara bra mycket tid som läggs ned runt om i landet på att söka forskningsmedel. För egen del har bara den här relativt enkla ansökan upptagit omkring två veckors arbetstid. På samma gång innebär ansökningsförfarandet för mig även ett incitament att komma igång med nya projekt, sätta sig in i nya områden, att tänka igenom vad man vill göra och konkretisera idéer som oordnat cirkulerat runt i huvudet. Men det gäller att ha resurser att avsätta till ansökningsskrivande, vilket alltså inte alltid är det lättaste att hitta.

Men nu är det gjort för den här utlysningen i alla fall.  Det enda som är säkert är i alla fall att om man inte söker forskningsmedel så finns ingen möjlighet att få del av dem.

Varför skall forskare blogga?

Varför skall jag som enskild universitetsanställd forskare överhuvudtaget blogga? Är inte bloggande både trivialt och tar tid och fokus från det jag egentligen borde göra – det vill säga forska? Det är ju dessutom inte så att jag får akademiska meritpoäng för det. Är det inte bara en överskattad trend i dessa tidevarv? Jag har fått dessa relevanta frågor vid ett antal tillfällen, och eftersom jag både bloggar och är ganska aktiv i olika sociala medier (se översikt) har jag behövt fundera över det hela ett par varv. Onekligen tar det både tid och fokus från forskning och annat arbete som skall göras, men samtidigt ger det å andra sidan en hel del tillbaka.

Jag ser faktiskt mitt bloggande och twittrande som en del av universitetets tredje uppgift, och att det alltså är en möjlighet att nå ut och dela med mig av vad jag/vi håller på med på universitetet. Det fungerar också som ett sätt att få omedelbar respons på något jag arbetar med, men också för att knyta kontakter med andra som är intresserade av liknande saker. Min egen blogg är framför allt knuten till mitt forskningsarbete som relaterar till kyrka och internet. På bloggen kan jag prova en del tankar och skriva om sådant jag tycker är intressant, relevant och dagsaktuellt, men som inte kommer att vara med i någon mer ”seriös” publikation. Bloggen fyller också en funktion som en form av minnesanteckningar. Samtidigt är jag givetvis restriktiv med att på förhand dela med mig av forskningsresultat jag tänker publicera på traditionell väg.

Likaså använder jag mig av tjänster som SlideShare och Prezi för att spara och tillgängliggöra presentationer online för både mig själv (behöver ingen back-up) och för andra. Särskilt studenter brukar uppskattar att få tillgång till dem – och då helst innan undervisningstillfällena, vilket också gör att de kan ha med presentationerna i förberedelserna inför våra träffar. 

För mig är framför allt Twitter (och en del bloggar) också ett utmärkt sätt att hålla sig ajour med vad som händer och skrivs inom mina intresseområden, och ofta hänvisar Twitter till andra nyhetsartiklar och blogginlägg. Det gäller bara att vaska fram vilka guldkorn som är värda att följa för just dig. Det finns även professionella och specialiserade grupper på sajter som Facebook, LinkedIn, Academia.edu och så vidare. Möjligheterna är oändliga, men vår tid och förmåga är så klart begränsad, och häri ligger ett dilemma. Utmaningen är att filtrera informationen så att endast det väsentliga når fram – ”it’s not information overload, it’s filter failure”, som någon lär ha sagt.

Det går att skriva mycket om det här, om fördelar och nackdelar, vilka kanaler man kan och bör använda, på vilket sätt, och så vidare. Det finns knappast någon objektiv sanning här. Helt klart är att det finns mer att hämta på de sociala medierna än middagstips, solnedgångar och söta katter. Överhuvudtaget har nog sociala medier gett mig en mer öppen attityd till vad jag håller på med, både som forskare och som lärare. Onekligen bidrar medierna även till fragmentisering av information och tidsslöseri, något som går stick i stäv med en mer forskningsmässig eftertänksamhet och långsiktighet. I min yrkesroll har de digitala medierna dock mestadels varit positiva framför allt för att jag både hittar och får en hel del tips och inspiration för mitt fortsatta arbete, men faktiskt också med tanke på att vi på universitetet bedriver en skattefinansierad verksamhet som på olika sätt bör nå utanför universitetets väggar. 

Utbildningen som födde ett paradigmskifte

I fjol uppmärksammades på många håll att det hade gått 50 år sedan en modern klassiker publicerades. Boken i fråga var skriven av den amerikanske fysikern, vetenskapshistorikern och filosofen Thomas Kuhn och hade titeln The Structure of Scientific Revolutions. Det är betydligt färre som hört talas om författaren eller läst boken än de som influerats av idéerna. I boken presenterades nämligen begreppet ”paradigmskifte”. Det har senare kommit i bruk i alla möjliga och, det behöver nog också sägas, omöjliga sammanhang. En sökning på Google ger mer än 1 miljon träffar och skriver vi på engelska – ”paradigm shift” – tiodubblas antalet träffar. Just begreppet paradigmskifte lär förekomma i närmare 20.000 böcker. Tala om en vetenskaplig idé som fått genomslag.

Thomas Kuhn var fysiker och hade 1949 disputerat i ämnet. Men ganska snart engagerades han av Harvards reforminriktade rektor James Bryant Conant att undervisa i en kurs i naturvetenskap för icke-naturvetare, primärt de veteraner från andra världskriget som nu även fick tillträde till det prestigefyllda universitetet genom den s.k. G.I. Bill.  Under sin undervisning om naturvetenskapens tidiga historia började han ifrågasätta den dominerande uppfattningen, att naturvetenskapen utvecklades genom kumulativa framsteg. ”Det var James B. Conant, då rektor för Harvarduniversitetet, som först introducerade mig i vetenskapshistorien och därigenom initierade förändringen i min uppfattning om det vetenskapliga framåtskridandets natur”, skriver Kuhn i förordet till sin berömda bok. Han kom att byta akademisk bana och lämnade fysiken till förmån för vetenskapshistoria och filosofi och han kom att formulera nya teorier om naturvetenskapens ”natur”. Hans teorier kom att brukas inom en rad humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner och presentera en ny uppfattning om hur naturvetenskap förändras över tiden, där ”normala” och ”revolutionära” faser avlöser varandra. Teoriernas tillkomsthistoria illustrerar också hur erfarenheter och kunskaper från en ny utbildning kan påverka forskningen.

Kuhns kurs var en del av Conants skötebarn ”the General Education in Science curriculum”. Studenterna förväntades inta ledande positioner i det amerikanska samhälle som efter kriget radikalt hade förändrats genom den moderna naturvetenskapen; inte minst genom den fysik som skapat atombomben. Det var nödvändigt, menade Conant, att ledare på alla nivåer i samhället hade kunskaper om naturvetenskap, men inte nödvändigtvis kunna utöva naturvetenskap. Det tycker jag fortfarande är en aktuell fråga, som också bör aktualiseras i en diskussion om bildning och om vilka allmänna, s.k. generiska, kompetenser vi anser att universitetsstudier bör innehålla. Men det får jag återkomma till i en annan blogg.

Universitetets själ

Idag hade vi ett uppfriskande universitetsgemensamt seminarium på Umeå campus, där den svenska forskningens situation ventilerades. Utgångspunkten för diskussionen var den så kallade excellensutredningen, som har letts av Umeåprofessorn Gunnar Öquist (tidigare ständig sekreterare för Kungl. Vetenskapsakademien). Denna utredning visar inte bara det många av oss redan anade, att det på grund av ensidiga satsningar bara är en bråkdel av svensk forskning som håller hög internationell klass, utan också att även den mest framstående forskningen i landet tappar i inflytande och uppmärksamhet i förhållande till motsvarande forskning i jämförbara länder som Danmark, Holland och Schweiz. Att analysera och problematisera denna tendens är viktigt. Varför har det blivit på detta sätt, trots de enorma summor som under senare år har satsats på högskolesektorn i Sverige? Om inte bristen på pengar är problemet, vad kan då göras för att höja den svenska forskningens kvalitet och synlighet?

Seminarier av detta slag säger något om vår tid. Under de senaste åren har universitetens prestationer diskuterats ovanligt energiskt i den europeiska forsknings- och utbildningspolitiken. Men långt ifrån alltid är det vetenskapens kvalitet som stått i fokus. Snarare har diskussionerna handlat om universitetens uppgifter. Förvisso har universiteten aldrig uppfattats som så viktiga som nu. De har heller aldrig varit så många och hanterat så stora resurser och så många lärare, forskare och studenter som nu – bara mellan 2000 och 2009 ökade antalet studenter i världen med närmare 65 %! Ändå tycks det finnas en stegrande förvirring om vad universiteten kan och bör göra, vad de faktiskt är till för och vad som skiljer dem från andra institutioner och organisationer i samhället.

I extrema fall har universitetets idé reducerats till att uteslutande handla om ekonomi: universiteten och dess forskare ska tävla med varandra om att få pengar genom att demonstrera hur de på kort sikt kan bidra till att skapa ännu mer pengar. Uppfattningen är begriplig och hänger i hög grad samman med de upprepade ekonomiska kriserna och den globala kampen om jobben, i kombination med en utbredd föreställning om ”kunskapssamhället” som en global tävlingsarena, där marknadsanpassning och konkurrens antas krävas för att stimulera universitetens prestationsförmågor.

Mot denna instrumentella tendens, där all verksamhet som inte passar in i de ekonomiska modellerna – däribland lejonparten av humaniora och samhällsvetenskap men också en hel del naturvetenskap – betraktas som i princip värdelös, har olika aktörer försökt artikulera vad man menar vara universitetets egentliga idé, bortom att vara ett politiskt instrument för ekonomisk tillväxt. Ett intressant exempel på detta är föreläsningsserien ”Universitetets idé”, som arrangerades vid universitetet i Cambridge förra hösten (http://www.crassh.cam.ac.uk/events/1804/). Här framhölls helt riktigt att universitetets roll är mycket större och djupare än att fungera som produktionskraft men också att det inte finns en egentlig idé bakom universitetet utan många, som dessutom har förändrats över tid.

Universitetet har en lång idéhistoria. Som institution betraktad kan den spåras till 1100-talet och är därmed den näst äldsta i den västerländska världen (efter katolska kyrkan). I Sverige har universitet funnits sedan slutet av 1400-talet, med Uppsala som pionjär. Under hela denna period, men särskilt sedan 1700-talet, har frågan om universitets idé turnerats av olika grupper som varit engagerade i dess verksamhet: studenter, lärare, forskare, politiker samt olika typer av intressenter och avnämare.

Universitetets första och främsta uppgift har emellertid alltid varit att förvalta och förmedla avancerad kunskap genom utbildning. Länge handlade denna kunskap huvudsakligen om teologi, filosofi och juridik samt medicin. Naturvetenskaperna fick genomslag vid universitetet under 1800-talet, samma sekel som idén om att universiteten också skulle utveckla ny kunskap vann acceptans. Ordet scientist, som beteckning på en sådan professionellt forskande vetenskapsman, introducerades faktiskt så sent som 1834. Forskning blev därmed universitetets andra uppgift, i Sverige lagstadgad först i början av 1900-talet. Så småningom fick även de tekniska skolorna universitetsstatus, och efter andra världskriget tillkom de samhällsvetenskapliga fakulteterna.

Helt autonoma har de europeiska universiteten aldrig varit. Genom sin kunskapsförvaltning, utbildning och forskning har de, med olika styrka och varierande retorik, samverkat med det samhälle som de hela tiden varit en del av. Detta först med kyrkan och sedan med staten och på senare tid även med det privata näringslivet och det civila samhället i stort. Mängden intressenter i universitetet har därmed kommit att utökas över tid samtidigt som en maktförskjutning mellan dessa intressenter har ägt rum. I dagens forskningspolitik, oavsett om den kommer från höger eller vänster, betyder forskning ofta kort och gott ”innovation”.

Men även om uppgifterna har vuxit har universiteten länge vägletts av ytterligare en central idé: att det är de själva som är bäst lämpade att välja formerna för sin verksamhet och att de också måste göra det för att vetenskapens kvalitet, integritet och trovärdighet ska kunna värnas. Denna idé om den så kallade akademiska friheten hyllas normalt av universiteten och dess företrädare men har för andra ett lätt romantiskt skimmer över sig. Hur garantera att skattebetalarnas krav och samhällets förväntningar verkligen tillgodoses?

Frågan är dock vilken typ av universitet som i längden gagnar samhället bäst: kritiska lärdomsborgar av 1800-talssnitt eller politiska och ekonomiska instrument i form av entreprenöriella multiversitet? Frågan är också vilken av dessa typer som är önskvärd om vi på sikt ska kunna hantera de globala utmaningarna. Det går inte att backa klockan och en återgång till det gamla elituniversitetet är knappast möjlig, i alla fall inte på bred front. Men det är heller inte hållbart att lärosätena fortsätter att växa och addera sina uppgifter: då riskerar universitetet att till slut kramas ihjäl. För att höja vetenskapens kvalitet, och ytterst bevara universitetets själ, krävs antagligen någon form av medelväg mellan ytterligheterna. En god början vore att reformera det nationella finansieringssystemet så att forskare i högre grad kan forska inom ramen för sin anställning och i mindre grad behöver lägga tid på att söka externa anslag för att kunna utföra sitt arbete. Ungefär som i Danmark, Holland och Schweiz.

 

Världens viktigaste idé

Det är ingen höjdare att vara vetenskapsfilosof när man går på cocktailparty, berättade en gång den amerikanske filosofen Peter Lipton, som i slutet av sitt liv verkade i England. Det är liksom inte så lätt för presumtiva samtalspartners att artigt småkonversera om interferens och icke-representativ realism.

Då är det nog lättare om man presenterar sig som idéhistoriker. Själva uttrycket ”idéhistoria” kan förvisso låta både kryptiskt och intramuralt men min erfarenhet är att det ändå väcker nyfikenhet – idéer är ju något som alla bär på och många har en uppfattning om. Att namnet ibland ger upphov till missförstånd – som att man som idéhistoriker skulle vara särdeles idérik eller att ens yttersta drivkraft i själva verket är att kunna hävda sig i något frågesportprogram – får man ta. Nyfikenhet är en bra grogrund för samtal.

Om man är idéhistoriker och går på fest händer det att man får frågor i stil med: ”Hur uppkommer egentligen idéer?” alternativt ”Hur ska man bära sig åt för att bli mer innovativ i intellektuell bemärkelse?” De frågorna är minsann inte så enkla att svara på, i alla fall inte kortfattat. Andra intrikata frågor som kan dyka upp är ”Vilken är världens främste tänkare?” eller ”Vilken är egentligen världens bästa idé?” Än knepigare kan det vara om man får följdfrågan: ”Vilken har varit världens sämsta idé?” Då gäller det att bita sig i tungan. Bäst eller sämst för vilka eller vad, vill man gärna lägga till, men då riskerar man att snabbt hamna i en politisk diskussion om värden och värderingar. Och vips har ens interlokutör försvunnit till närmsta bar.

En annan frågevariant hamnade härom året på bordet i samband med att ämnet idéhistoria vid Umeå universitet firade fyrtioårsjubileum. Den handlade om vilken idé som genom historien varit viktigast, i betydelsen mest inflytelserik för människans världsbild. Inte heller här finns naturligtvis något facit men frågan är intressant att fundera och samtala kring, särskilt om tidsperspektivet utsträcks till de senaste 2500 åren. Vilka svar kom då idéhistorikerna och deras vänner fram till? Nedan följer några av toppkandidaterna, utan inbördes ranking. Om dem kan man samtala i timmar, oavsett om man är idéhistoriker eller inte.

–      Idén om alla människors lika värde

–      Idén om naturrätten och demokratin

–      Idén att människan är en del av naturen

–      Idén om en dualism mellan kropp och själ

–      Idén om Gud

–      Idén om att kunskap kan systematiseras till vetenskap

–      Idén om tiden

–      Idén om utveckling

–      Idén att normer kan ifrågasättas

–      Idén om människans fria vilja

Sonja Kovalevsky och andra kvinnor i vetenskapens historia

Under helgen som var arrangerade Umeå universitet ett årligen återkommande evenemang för att främja gymnasieelevers intresse för matematik. Evenemanget är uppkallat efter en kvinna, den ryska matematikern Sonja Kovalevsky (1850–1891), som i slutet av sitt liv verkade vid Stockholms högskola som landets första kvinna med titeln professor.

Namnet är intressant och viktigt eftersom kvinnans plats i matematiken, liksom i vetenskapen i stort, länge har varit omtvistad. Visdomens gudinna är visserligen en kvinna, Minerva, och de flesta akademiska ämnen har haft kvinnor som symboler. Men att studera dessa ämnen har i första hand varit ett manligt privilegium. Detta förhållande betraktades länge som naturligt eftersom kvinnor inte ansågs besitta samma mentala kvaliteter som män. Tanken, känd redan från Aristoteles, har haft betydelse på flera plan. För om en kvinna trots allt visade sig ha fallenhet för rationellt tänkande, var hon då en kvinna eller något annat? Strindberg kallade Kovalevsky ett monstrum. Var det inte något fel på hennes hjärna?

Lärda kvinnor har uppfattats som ett hot och som utmanare av rådande könsordning. Samuel Johnson konstaterande är klassiskt: ”En man är generellt sett mer nöjd om han har en god middag på bordet, än om hans fru talar grekiska”. Sådana fördomar, ofta förstärkta med vetenskapliga belägg, bidrog till att kvinnor inte fick tillträde till universiteten och de vetenskapliga akademierna förrän under slutet av 1800-talet. Kovalevsky själv nominerades som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien men blev inte invald på grund av sitt kön. Vid Royal Society i England dröjde det ända fram till 1945 innan den första kvinnan fick ett fullständigt medlemskap.

Men även om kvinnor har haft svårt att få tillträde till den akademiska världen betyder det inte att kvinnor inte haft betydelse för vetenskapens utveckling. Detta hänger samman med att lejonparten av den naturvetenskapliga verksamheten ända fram till andra hälften av 1800-talet faktiskt bedrevs i privata hem, inte vid akademiska institutioner, och i denna sfär hade kvinnor jämförelsevis stort inflytande. Även den intellektuella debatten bedrevs stundom vid privata bjudningar i hemmen, särskilt i Frankrike. Dessutom krävde det vetenskapliga arbetet ofta mer än en person för att kunna skötas tillfredsställande. Så behövde till exempel astronomiska teleskop och andra större instrument hållas och riktas av en person, samtidigt som någon annan tittade och antecknade. På motsvarande sätt kunde kemisten inte blanda reagenser och föra anteckningar på samma gång. Då liksom nu krävde forskning samarbeten.

I dessa privata ”team work” deltog fruar liksom systrar, mostrar, döttrar och kvinnliga bekanta som arbetskraft, och de medverkade därmed aktivt i kunskapsproduktionen, ibland av förväntningarnas tvång men nog så ofta av eget intresse. Somliga kvinnor, däribland Kovalevsky, ingick i relationer med vetenskapsmän i syfte att själva få ägna sig åt vetenskap. För att nå en rättvisande bild av vetenskapshistorien bör man ställa frågan vad kvinnorna (liksom männen) egentligen bidrog med i detta arbete. Det handlar då om att inte bara fokusera på slutresultaten i form av berömda teorier och texter utan på vetenskapens mångfald av praktiker: hur en lång rad praktiska likväl som lärda aktiviteter kom att bilda grund för vårt vetenskapliga och teknologiska samhälle.

Det finns en mångfald av varianter på samverkan mellan kvinnor och berömda vetenskapsmän, där de senare delvis har de förra att tacka för sina framgångar. Typiskt för vetenskapliga par under upplysningen är dock att kvinnor har medverkat i praktiskt arbete som snabbt har glömts bort eller aldrig blivit erkänt. Utöver att sköta hushåll, ekonomi och barn, och bistå med stöd och tröst, har de vägt och mätt, sökt och samlat, dokumenterat och katalogiserat i anslutning till de vetenskapliga projekt som bedrevs hemmavid. Vissa fruar lärde sig utländska språk för att hålla sina män uppdaterade om vad som ägde rum vid forskningsfronten. Andra medverkade i själva sammanställningen av forskningsresultaten, genom att kritisera, skriva, kontrollera stavning, översätta, illustrera och redigera uppsatser och böcker – som sedan utgavs i männens namn. Under lärda diskussioner har kvinnor också introducerat och tolkat avancerade idéer, och därmed aktivt deltagit i det teoretiska bygget. De har alltså inte bara varit passiva recipienter, de har varit medarbetare.

Lika viktigt är att kvinnor har kommunicerat nya forskningsresultat, både som lärarinnor till sina egna och andras barn och som författare. Introduktionsboken i kemi Conversations on Chemistry (1806) utgavs i sexton utgåvor under fyrtio år och såldes i närmare 160 000 exemplar bara i USA. Många blivande naturvetare, däribland Michael Faraday, lärde sig kemins grunder genom den boken. Men få visste att författaren var en kvinna vid namn Jane Marcet eftersom hennes liksom flera andra kvinnors böcker utgavs anonymt (eller under pseudonym).

Utan dessa kvinnors osynliggjorda insatser hade vetenskapen inte utvecklats som den har gjort, och den skulle ha varit betydligt mindre känd utanför experternas skara. Vetenskapen som vi känner den idag skulle helt enkelt inte ha existerat. Det är förvisso viktigt att uppmärksamma kändisar som Kovalevsky, eftersom de kan fungera som förebilder. Men vi ska inte glömma bort att de bara utgör toppen av det vetenskapliga isberg till vilket kvinnor har bidragit.