Femtio nyanser av biodrivmedel

Varför har oljan inte ersatts av andra drivmedel, trots att den länge har framstått som djupt problematisk? Under de senaste åren har jag och några kollegor på humanistiska fakulteten arbetat med ett projekt där vi försökt besvara denna viktiga fråga.

Forskning för att utveckla och implementera alternativ till oljebaserade drivmedel har pågått i Sverige i över hundra år, särskilt intensivt i samband med kriser av olika slag. Redan på 1910-talet kallades etanol (i form av sulfitsprit från pappersmassaindustrin) för ”framtidens drivmedel”. En inhemsk industri växte då fram och politiska stimulansåtgärder föreslogs för att stödja den cellulosabaserade spritens konkurrenskraft. Men den blev av olika orsaker ingen succé. Fabrikerna avvecklades och till slut fanns bara en kvar. Tanken att använda etanol återkom under andra världskriget när importen av olja åter stöps, men nu ställdes hoppet istället till gengas. Detta drivmedel dominerade transportsektorn under några år men lades snart i malpåse.

En ny tilltro till sprit växte fram i samband med oljekriserna under 1970-talet. Staten och bilindustrin förde då gemensamt fram metanol som ett alternativ, och man satsade stora resurser för att det skulle bli så, men utan framgång. Istället gjorde etanolen ”come back” som kandidat. Även om drivmedelspolitiken sedan 1990-talet blivit alltmer påverkad av miljö-, klimat- och energistrategier på EU-nivå, och alternativ som vätgas i kombination med bränsleceller väckt stort intresse, kan vi urskilja en svensk profil genom den framträdande roll som etanolen fått. Tillgång till etanol säkrades genom import och bruket växte med hjälp av politiska och ekonomiska styrmedel. Samtidigt satsades nya resurser på forsknings- och utvecklingsprojekt med syfte att bistå etableringen av en storskalig inhemsk produktion av cellulosabaserad etanol.

Motiven för att etablera ett alternativ till oljan har varierat. De vanligaste motiven har handlat om att trygga den nationella tillgången på drivmedel och att göra nationalekonomiska vinster. Miljörelaterade motiv har funnits sedan sekelskiftet, men klimatmotivet etablerades på allvar först på 1990-talet. Detta har dock gått hand i hand med de äldre motiven inom ramen för en ideologi om ”ekologisk modernisering”: skogen har uppfattats som en förnyelsebar resurs som omvandlad till etanol både kan minska koldioxidutsläppen och ge nya arbetstillfällen och exportvinster.

Trots all forskning och utveckling, och trots alla starka motiv, har oljan behållit sitt grepp som landets främsta drivmedel. Ett svar på frågan varför det blivit så är att oljan är en del av ett multinationellt sociotekniskt system vars stabilitet har underskattats och underkommunicerats av både forskare, politiker och journalister. Ett annat svar är att varje alternativ som förts fram har mött kontextbundna svårigheter: sulfitspriten sågs som ett hot mot brännvinstillverkningen och kritiserades av nykterhetsrörelsen; gengasen var krånglig att använda och medförde hälsoproblem; metanolen uppfattades som alltför kostsam att etablera och tappade snabbt stöd; den första generationen etanol bidrog till markanvändningskonflikter och visade sig inte vara så koldioxidneutral som den först verkade; den andra generationens etanol har beskyllts för att hota den biologiska mångfalden och skogarnas förmåga att fungera som koldioxidsänkor.

Av denna historia kan man dra fyra slutsatser: Det är lätt att efterfråga mera teknisk forskning. Men ny teknik i sig är inte nog för att en omställning ska äga rum. Befintliga tekniska system, politisk vilja och bedömningar av vad som är ekonomiskt rimligt spelar stor roll, liksom människors attityder och det kulturella klimatet. En omställning har dessutom försvårats av att oljan ofta (men inte alltid) har förväntats kunna ersättas med ett huvudalternativ. Det har samtidigt varit svårt att nå konsensus. Forskning och journalistik bidrar inte bara till att skapa ökad klarhet utan kan också medföra att osäkerheten ökar och nya risker uppenbaras. Massmedierna har varit viktiga i opinionsbildningen (2008, när etanolfrågan var som hetast, publicerades 400 artiklar per månad i svensk press!), samtidigt som journalistiken (liksom vetenskapen) sällan har talat med en röst.

Det är svårt med timing. Genombrott för ny teknik placeras ofta i den ”nära framtiden”, vilket medför att behovet av beteendeförändringar och nya samhälleliga insatser i samtiden skjuts framåt. Under senare år har situationen varit den omvända, att staten har subventionerat och byggt ut ett nät för biodrivmedel utan kunskap om och när andra generationens etanol kommer att finnas tillgänglig. Slutligen är det lätt att glömma. Historiska lärdomar diskuterats inte. Att åtskilliga kandidater till ”framtidens drivmedel” inte har förverkligats borde ha stämt till eftertanke men så tycks sällan ha skett. Sannolikt kommer vi få fortsätta att höra om nya enastående drivmedel som är på väg att slå igenom. Inte nu, men inom ”en snar framtid”.

                                              

Koncentrationsproblem i kunskapssamhället

Humanistiska fakulteten vid Umeå universitet brukar av tradition kreera inte bara forskare utan också framstående författare till hedersdoktorer. Det är en fin tradition, inte minst eftersom författarnas högtidsföreläsningar brukar utgöra en av årshögtidens höjdpunkter. Så var fallet även denna höst, då poeten och romanförfattaren Elisabeth Rynell promoverades.

Elisabets föreläsning hade rubriken ”Skrivandets sinne” och handlade kort sagt om olika emotionella faktorer som på gott och ont påverkar en författares förmåga att skriva. Tre av de saker som hon tog upp var mod, gnista och koncentration, och som forskare var det lätt att känna igen sig och hålla med i resonemanget. Även vi behöver mod, för att våga formulera djärva och ibland obekväma frågor, gnistan, som ger oss drivkraften att skrida till verket, och koncentration, för att genomföra våra mest ambitiösa vetenskapliga projekt och så att säga tänka till punkt.

Alla tre faktorer kan helt visst vara svåra att uppbåda i vardagen men jag har på senare tid haft anledning att särskilt fundera över den sista. Jag tänker främst på det i grunden strukturella problemet, att man som lärare och forskare i dagens akademiska system så lätt blir splittrad. Att med mod och gnista initiera och erhålla finansiering för vetenskapliga projekt är en sak, att med framgång föra projekten i hamn är en annan. Hur många järn kan man ha i elden innan gnistan slocknar?

Men koncentrationsproblem finns också i den lilla skalan. Nyligen hade Institutionen för idé- och samhällsstudier, där jag är anställd, personaldagar i Medlefors. Temat var arbetsmiljö och hälsa. Vi fick först lyssna till en biolog, som utifrån den senaste hjärnforskningen framhöll att det i genomsnitt tar 22 minuter av tankearbete för att uppnå full koncentration. Den av Bodil Jönsson populariserade idén om ”ställtid” – att djupa tankar tar tid – fick därmed konkretion, samtidigt som vi insåg det ohållbara i alla avbrott och störningsmoment som vi ständigt utsätts och utsätter oss för under en normal arbetsdag.

Bort mobilen, bort e-post, bort internet. Stäng försiktigt dörren till tjänsterummet. Fokusera på texten och tanken. Vackert så. Om det inte varit för att hjärnföreläsningen följdes av en lika övertygande lektion om sambanden mellan kontorsjobb och risken för akuta och kroniska ryggproblem. Arbeta framför sin dator måste man ju göra men inte längre än 30 minuter i taget, var sjukgymnastens kärva budskap. Regelbundna avbrott för att skaka liv i leder och blodomlopp är tydligen ett måste för den som avser att klara ett yrkesliv som forskare utan skador.

Av detta kan man alltså dra slutsatsen att det tar minst 22 minuter av ostörd arbetstid för att man ska kunna börja arbeta på allvar, men att man sedan bör avbryta detta arbete redan efter 8 minuter för att på sikt inte drabbas av en värkande kropp, som sannolikt leder till än större koncentrationsproblem än vad regelmässiga avbrott åstadkommer.

Det gäller att vara effektiv.

Händelsen i Medlefors är en detalj men jag tänker, att kanske är den tidstypisk – att den i all sin enkelhet illustrerar vad det är att leva i ett senmodernt kunskapssamhälle, där vi får allt fler experter, som är specialister på allt mindre aspekter av tillvaron, samtidigt som de riktigt stora utmaningarna i denna tillvaro ter sig allt mer konträra, komplexa och i djupaste mening gränsöverskridande.

Om den tredje uppgiften

Under helgen som var träffade jag min gamle lärare i idéhistoria Ronny Ambjörnsson, som länge verkade i Umeå men som numera är bosatt i Stockholm. Ronny utkom i somras med sin senaste bok, en väldig studie av tänkaren och författaren Ellen Key, och har sedan dess regelbundet varit anlitad som föredragshållare i ämnet. Under sin korta visit i Umeå hann han med inte mindre än tre öppna föredrag, som alla lockade publik.

Vi kom att tala om humanisternas uppdrag och ansvar inom ramen för den så kallade tredje uppgiften, den uppgift som 1977 infördes i högskolelagen och som stipulerade att universiteten, vid sidan om undervisning och forskning, skulle sprida kännedom om sin verksamhet.

Ronny har alltid tagit denna uppgift på stort allvar, och som synes gör han det än idag – tio år efter sin pensionering! Han skriver böcker som alla intresserade kan läsa, han håller offentliga föredrag och deltar i samtal om dessa böcker, och han medverkar fortfarande med kulturkritik i dagspress och andra massmedier. Därvidlag bidrar han till allmänbildningen i samhället och han utövar en inverkan på samhällsdebatten. Jag tycker att det är föredömligt, och det är jag naturligtvis inte ensam om. Än idag möter jag studenter och doktorander som sökt sig till Umeå för att studera idéhistoria därför att vår institution förknippas med Ronny.

Men denna form av tredje uppgift, som i grunden handlar om öka kunskapen i samhället och att demokratisera vetenskapen, ges allt mindre forskningspolitisk uppmärksamhet. Istället har fokus kommit att riktas mot universitetens samverkan med varandra och med näringslivet. År 1997 skärptes formuleringen i högskolelagen till att universiteten ska ”samverka” med det omgivande samhället, och sedan 2009 heter det att forskningsresultaten ska ”nyttiggöras”. Även populärvetenskapligt hållna föreläsningar och samtal med en bred publik ryms rimligen under beteckningarna samverkan och nyttiggörande men det tycks sällan uppfattas så i den forskningspolitiska debatten.

Forskares ”impact” bedöms idag endast av hur ofta deras vetenskapliga publikationer citeras av andra forskare i en begränsad typ av internationella vetenskapliga publikationer, medan resultatens ”nytta” tolkas i termer av ”innovationer” på marknaden. Humanister och andra forskare av Ronnys typ och den verksamhet som de bedriver faller på det sättet lätt mellan stolarna. Bibliometriska övningar kan helt visst ha ett värde, om de görs på ett reflexivt sätt, och om forskningsresultat kan användas för att generera innovationer så är det bra, i alla fall om innovationerna bidrar till något gott. Men det är verkligen inte bra att andra former av samverkan och nyttogörande glöms bort.

Både universiteten och forskningspolitikerna borde bli mycket bättre på att tala om – och värdera – olika typer av impact, olika typer av samverkan och olika typer av nytta.

Stad eller fabrik?

Ett stort universitet liknar mer en stad än en fabrik. Här myllrar av aktiviteter och i laboratorier, föreläsningssalar, seminarierum, bibliotek, kaféer och datasalar finns människor från jordens alla hörn och med skilda bakgrunder och förutsättningar. Detta blir mycket påtagligt under höstterminens första veckor, då alla studenter strömmar till. Universitetet liknar också en stad i så motto att här saknas parkeringsplatser, påpekade universitetshistorikern Sheldon Rothblatt lite ironiskt en gång.

Universitetet har tre uppgifter, men tusen olika sätt att bedriva forskning, undervisning och samverkan. Det är det stora universitetets styrka. Det är också dynamiken, mångfalden och självständigheten som förklarar framgången för de amerikanska universitet som toppar världens alla rankinglistor – och så pengarna förstås. DN-skribenten Henrik Berggren uttryckte det på ett bra sätt: ”Naturligtvis är lönerna ett lockbete. Men det handlar lika mycket om en stimulerande miljö där det finns intressanta intellektuella från alla fält, beundrande och intresserade studenter, ett brett kulturutbud och kanske framför allt en miljö som bejakar nyfikenhet och kreativitet.”

Men de offentligt finansierade universiteteten är också skattefinansierade myndigheter. Medborgare brukar kräva valuta för skattekronorna. Det gör att vi också mäts och vägs i en omfattning som aldrig tidigare. Om mätandet och vägandet blir för enkelspårigt riskerar det som stimulerar till hög kvalitet i verksamheten att undergrävas. Låt mig bara ta ett exempel – internationell publicering i högt rankade tidskrifter. Det är naturligtvis ingen som invänder mot att forskning och forskningsresultat ska bedrivas och spridas på en internationell arena.  Det bör uppmuntras och belönas. Men om all energi och alla stimulanser baseras på detta riskerar vi ”anglo-amerikanisering” och en allt för långt gående specialisering.

Ensidigheten kan också ske på bekostnad av delaktighet, reflektion och kunskap som är relaterade till vårt eget samhälle och kultur. Många ”internationella” vetenskapliga tidskrifter är mycket specialiserade och om vi endast inriktar oss på dessa hotar ensidighet och likriktning eller, som medieforskaren Ulla Carlsson uttryckte det för flera år sedan, ”’balkanisering’ och splittrade forskningsfält som resultat”. Och hon fortsatte: ”En långt gången specialisering riskerar att bli ofruktbar på grund av brist på impulser och förmåga att formulera nya problemställningar av relevans.”

Om vi bara väger och mäter i en dimension riskerar det som skulle kunna vara en dynamisk och kreativ stad att bli en fabrik.

PS Det är inget fel på fabriker i sig. De producerar, när de är som bäst, saker på ett effektivt och hållbart sätt. DS

Universitet och ekonomi

Universitet är både djupt förankrade i historien och traditionen och utsatta för nuets påfund och krav. Så har det nästan alltid varit. De västerländska universiteten har varit allt från regelrätta institutioner för yrkesutbildning till uppfostringsanstalter för överklassens pojkar – in loco parentis. I en tid som vår ses universitetet primärt som en ekonomisk investering i yrkeskunskap, innovations- och konkurrensförmåga. Det behöver inte vara fel, men det är inte det som utgör vårt existensberättigande.

Den 345:e rektorn för universitetet i Cambridge, Sir Leszek Borysiewicz, har skrivit rätt klokt om detta med universitetens roll i ekonomiska sammanhang. Han påpekar att universiteten i dag bidrar till den ekonomiska utvecklingen på en rad områden. Vi utbildar framtidens arbetskraft och avknoppar företag, vi forskar åt stat och industri och gör upptäckter och innovationer som kommer till nytta i offentlig verksamhet och i näringslivet. Men, skriver Cambridgerektorn, universitetens bidrag till ekonomin är betydelsefull just för att det inte är ett av våra primära mål. Ekonomisk produktivitet är en biprodukt av utbildning och forskning, som vi ägnar oss åt av helt andra orsaker.

Vår viktigaste uppgift är att söka och förmedla kunskap och förse unga människor med förmågan att vara kritiskt tänkande individer och medborgare; människor med egenskaper. Det är universitetets sätt att tjäna samhället. Eftersom universitetet bör vara en miljö som härbärgerar all slags forskning, har det också förutsättningar att integrera kunskap från många källor och discipliner. Det är den akademiska bredden, öppenheten mot samhället, forskningsbaserad undervisning och fritt kunskapssökande som gör universitetet till en unik och framgångsrik organisation. Om denna verksamhet som en bieffekt skapar ekonomisk utveckling är det inte helt fel.

Är du anställningsbar?

Vad förenar Charles Darwin, Alfred Kinsey och Thomas Kuhn? (Ja, de var alla män.) Den förste var den moderna biologins grundare, den andre inflytelserik utforskare av människans sexualitet och den tredje, en av vår tids mest uppmärksammade vetenskapsfilosofer och vetenskapshistoriker. Men bortsett från att de var av manligt kön har herrarna det gemensamt att ingen fick ett ”jobb” inom den ”bransch” som de var utbildade för. Darwin misslyckades i sina medicinstudier och tog en examen som ”bachelor of art”, en slags humanistisk grundexamen; Kinsey var entomolog, insektsforskare, och Kuhn var utbildad och disputerad fysiker.

Jag kom att tänka på Charles, Alfred och Thomas när jag läste medierapporteringen kring Högskolekvalitet, som produceras varje år av Svenskt Näringsliv. Här blir högre utbildning reducerad till yrkesutbildning och det som ”drabbade” Charles, Alfred och Thomas ses som ett matchningsproblem.  I SACO-rapporten Vad är lagom? kan man läsa om något som kallas ”överutbildning”. Detta bör man absolut undvika. Detta ”slöseri” med kunskaper definieras som ”faktisk utbildning utöver vad som krävs för ett yrke eller en arbetsuppgift”. Det framstår som om dagens yrkesliv vore helt statiskt, individerna helt identiska med sin yrkesutbildning och framtiden förutsägbar till 100 procent.

Visst ska universitet och högskolor bedriva utbildning som ger studenterna kunskaper och kompetenser som kan leda till kvalificerade jobb. Men universitetsstudier bör också ge något mer än förberedelser för en specifik yrkeskarriär. Ja, det kanske till och med är så att om vi hade ett ”jobbperspektiv” så skulle vi satsa mer på bredd och bildning i program och kurser? Även arbetsgivare efterfrågar analytisk förmåga, kritisk reflektion, kunskaper om skilda kulturer, kommunikationsförmåga, förmåga att syntetisera, etisk kompetens och förmåga att sätta sig in i andra människors situation.

Detta tycker jag formulerades på ett bra sätt i en oväntad källa: Dagens Industri (17/4 2012). I sin krönika skriver Maria Borelius: ”…om vi alla kan samma saker och säger samma saker händer mindre än om vi kan olika saker. Det blir speciellt viktigt i ett föränderligt kunskapssamhälle, där få av oss slutar yrkesmässigt där vi började.” Och hon exemplifierar med filosofen som leder ett medieföretag, fysikern som skapar ”unik reklam” och bankchefen som läst matematik och politik. Vilket kön de har framgår inte av hennes krönika.

 

Facklitteratur

Som vanligt anländer lördagens Dagens Nyheter med sin avdelning ”Boklördag”. Men det är inte vilka böcker som helst som vi informeras om; det är nästan alltid skönlitteratur. Förutom i en krönika och i en pytteliten notis ryms här inte några som helst texter om den mycket rika utgivningen av det som brukar kallas facklitteratur. Bevakningen av svensk bokutgivning är överlag undermålig i dagspressen, men när det gäller facklitteratur börjar den bli obefintlig. Det är, som författaren Lena Andersson skrev om en annonskampanj för Svenska kyrkan, mycket ”fluff och puff, ludd och sudd, mjukt och skönt”. Däremot mer sällan vetenskap, fakta, analys och djuplodande kritik. Jag tycker detta är bekymmersamt ur flera perspektiv. Allmänheten nås inte av viktiga böcker och samhälls- och kulturdebatten de ingår i riskerar att tunnas ut. Det blir svårare att vara en välinformerad medborgare.

Men fackbokens marginalisering är också olycklig ur ett universitetsperspektiv. Facklitteratur och populärvetenskap är redskap för att hålla dialogen mellan forskningen och den svenska allmänheten levande. Det gäller i synnerhet för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning, som ofta behandlar just svenska förhållanden, men det gäller också för naturvetenskap, teknik och medicin. Som jag tidigare varit inne på i den här bloggen, är det viktigt att, som Albert Einstein sa, vetenskapen också finns ”på torget”.

Att kommunicera forskningsresultat, kunskap och vetenskaplig verksamhet är en fråga om demokrati. ”Om man fått en utbildning på skattebetalarnas bekostnad, så skulle man föra ut vetenskapen.” Så resonerade mina gamla lärare, idéhistorikerna Gunnar Eriksson och Ronny Amjörnsson. Det kan vi läsa i en intervju i Aktum. Det är också nödvändigt om vi vill att resultaten från forskningen ska bidra till att utveckla och förändra. Facklitteraturen är en central komponent i all forskningskommunikation och en viktig publiceringsform för många vetenskapsområden. När vi inte längre har seriös information om och kritisk diskussion kring fackböckerna blir både det akademiska och det offentliga samtalet fattigare.

Om bevakning av facklitteraturen är svag är utgivningen desto mer omfattande. Den här beskrivna situationen har fått ett antal forskare och skribenter att starta en tidskrift som bara innehåller recensioner av svensk facklitteratur. Det första numret av Respons har nu kommit ut, men det tänker jag inte recensera. Jag kan bara konstatera att tidskriften har en imponerande samling professorer i sitt redaktionsråd och att jag fått några välgrundade tips på böcker jag inte visste fanns.

 

Förtroende och löften

Vetenskapen är beroende av samhällets och medborgarnas tillit. Det handlar såväl om förtroende för forskning som verksamhet, för forskare och lärare som yrkesgrupp och för universitetet som institution. Allmänheten fortsätter att ha mycket stort förtroende för universitet och högskolor. Vi är faktiskt den ”samhällsinstitution” som allmänheten litar mest på. Men man har ännu större förtroende för Sveriges Radio, SVT och IKEA. Förtroendet för universitet och högskolor har dock minskat sedan toppåret 2003.

Människors förtroende för forskningen har också minskat något. Det gäller för alla vetenskapsområden. Fortfarande ligger medicin på ”förtroendetoppen”, medan humaniora och utbildningsvetenskap delar jumboplatsen. Samtidigt är det i relation till medicinsk forskning som vi kan avläsa de största förtroendeförlusterna. Sören Holmberg och Lennart Weibull summerar resultaten i skriften Vetenskapen i samhället: ”Under de senaste tio åren har svensk forskning långsamt men säkert tappat i förtroende hos allmänheten. Inte mycket, men dock tappat.”

Samtidigt är det slående hur snabbt just förtroendet för forskarna som yrkesgrupp kan förändras. När SOM-institutet började sina mätningar år 2003 hade 67 procent av svenskarna mycket stort eller ganska stort förtroende för forskare. År 2010 var andelen nere i 52 procent. Nedgången är särskilt tydlig under senare år. Men det vänder snabbt. I en färsk mätning från senhösten 2011 visar det sig att förtroendet för forskare vid universitet och högskolor nu går upp igen.

Det finns naturligtvis många orsaker till varför attityderna till forskare fluktuerar, som de gör. Vid den tidpunkt då man genomfört attitydmätningen kan negativa eller positiva rapporter i medierna spela stor roll. Det kan handla om forskningsfusk och tveksamma larmrapporter eller nyheter om de fantastiska prestationerna bakom årets nobelpristagare. Men det är en sak som uppmärksammats allt mer och det är alla svagt underbyggda löften och förutsägelser som ibland ackompanjerar vetenskapliga upptäckter och resultat. Genom den moderna biomedicinen är cancerns gåta snart löst och nästa alla våra plågsamma sjukdomar har botats genom nya mediciner. Om bara några år kommer fysiker och kemister att förse oss med outsinlig energi som inte skadar miljön. Nej, vetenskapssamhället bör inte ägna sig åt allt för överdrivna löften. De är enbart pinsamma eller, i värsta fall, skadar de vetenskapens auktoritet och allmänhetens förtroende eroderar. Att vara försiktig med löften kan väl vara ett modest nyårslöfte.

 

Ranking

Jag läste för ett tag sedan att det svenska, manliga, fotbollslandslaget förbättrat sin position i fotbollens världsranking. Det lär vara den rätt sensationella vinsten mot Holland i EM-kvalet som var den riktigt viktiga orsaken till att Sverige klättrade upp elva platser. Det är ju inte bara fotbollslag som rankas; så gör också universitet. Inom vissa uppmärksammade universitetsrankingar över ”bäst i världen” är det lite grann som i fotboll. Skulle Umeå universitet få en enda oväntad nobelpristagare, då skulle vi inte bara klättra elva platser…

Alla känner till att många humanistiska, samhällsvetenskapliga och även teknikvetenskapliga ämnen missgynnas i rankingar som vilar tungt mot publiceringar och citeringar. De hämtar nämligen sina uppgifter från databaser som saknar monografier, bokkapitel och, ofta, konferensrapporter. I KVA-rapporten Universitetsranking och bibliometriska mätningar kan man läsa: ”De bibliometriska mätningarna har också resulterat i att antalet författare per artikel har ökat explosionsartat (fenomenet har till och med fått det sjukdomsklingande namnet polyauthoritis) och det har också skapat veritabla syndikat av ömsesidiga citeringslöften.”

Umeå universitet brukar placeras någonstans mellan platserna 300 och 200 i olika internationella rankinglistor. Det lär finnas runt 17.500 universitet i världen – så varför ska vi bry oss om dessa mätningar? Vi har knappast något att skämmas för. Men nu är det så att 76% av universitetens rektorer tycker att ranking är viktigt – åtminstone i USA. Dessutom har 68% av dessa gjort strategiska val för att förbättra just rankningresultaten och inte primärt utbildningens och forskningens kvalitet. Om detta bara handlar om att institutioner, bibliotek, forskare och andra ser till att rapportera korrekt är det väl helt i sin ordning (och vissa är väldigt ambitiösa på det här området). Däremot kan det inte vara bra för mångfald och variationsrikedom om alla försöker efterlikna Caltech eller Harvard. Risken finns då att inte bara universitet, utan också forskare anpassar sig till att befinna sig inom det mätbara och anpassade, i stället för att utveckla sin självständighet och individuella briljans.

Antagligen måste vi lära oss att leva i en värld av universitetsrankingar, men för den skull inte okritiskt se de högt placerade universiteten som ledstjärnor. Och kanske får vi i framtiden se en mångfald av rankingar, som använder sig av flera olika slags synliga kriterier och som beaktar skilda vetenskapsområdens särart.

 

Riktiga forskare bloggar!

Den sista meningen i Högskolelagens 1 kap. 2§ är rätt tydlig: ”I högskolornas uppgift ska ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.”

Ja, så står det i lagen. Men det finns ingen anledning att hymla. Det här är en lagparagraf som vi inte följer till punkt och pricka och det är inte alltid den vägleder undervisning och forskning. Detta behöver dock sägas med viss reservation. Lagens efterlevnad varierar mycket mellan lärosäten, vetenskaps- och ämnesområden och, vilket är rimligt, mellan individer. Det finns påtryckargrupper. Föreningen Vetenskap & Allmänhet (V&A) har under de senaste tio åren envetet arbetet för att främja dialog och öppenhet mellan allmänhet och forskare. I en lång rad sammanhang har man påtalat att uppgiften är lågt prioriterad, inte integreras i utbildning och forskning och att samhällsengagemang inte ”lönar sig” för vare sig lärosäte eller enskilda forskare.

Nyligen presenterade V&A – utifrån en internationell genomgång – en rad förslag på ”samverkansindikatorer” som grund för resurstilldelning. Förslagen ses som ett bidrag till Anders Flodströms utredning om den statliga forskningsfinansieringen. Listan är omfattande och där finns kloka överväganden. Men med tanke på hur den pedagogiska meriteringen viktas i nuvarande system finns knappast anledning att vara alltför optimistisk eller ens orolig, om man nu skulle frukta nya indikatorer.

Trots att incitament många gånger saknas för samverkansuppgifterna forskningsinformation och nyttiggörande, görs det mycket som är bra. I fredags genomfördes exempelvis Forskarfredag över hela Europa. I Umeå fick allmänheten möta engagerade forskare på oväntade platser. Häromdagen fick jag och forskningsrektor Marianne Sommarin en presentation av KOMIN – Kompetenscentrum för inomhusmiljö och hälsa. Utifrån framstående forskning ger man råd, ordnar utbildningar och svarar på frågor. KOMIN är ett utmärkt exempel på vad ”nyttiggörande” av forskning kan innebära i praktiken. Mycket av detta finns presenterat på deras välgjorda hemsida. Ett annat exempel är den mycket levande forskarblogg som SLU driver. Här hoppar forskarna oförskräckt rätt in i debatter om framförallt miljöfrågor och griper in i det medierna uppmärksammar. Och man hoppas locka ännu fler forskare genom att bjuda in till bloggverkstad. Riktiga forskare bloggar!