Tänk stort om humaniora!

Bloggar borde passa som följetonger. Därför börjar jag där jag slutade innan semestern, med humaniora.

Rubriken till det här ”avsnittet” pryder en artikel i den norska tidskriften Forskningspolitikk, 2011:2. Artikeln är författad av två professorer vid Kungl. Tekniska Högskolan: Anders Ekström och Sverker Sörlin. Till skillnad från mycket av det som skrevs om humaniora i anslutning till sommarrapporten från Svenskt näringsliv, formuleras här en analys och ett budskap som är värt att lyssna till. Bakgrunden till artikeln är några undersökningar som studerat humanisternas villkor och ställning i ett brett och långsiktigt perspektiv. Man har velat komma bort från nostalgi och allmänt tyckande. Det var inte alls bättre förr, visar undersökningarna. Både kvantitativt och oftast också kvalitativt har dagens humanister ingen anledning till överdriven beundran av tidigare generationer. Däremot visar undersökningarna att humanistiska insatser belönas dåligt. Humanister har exempelvis sämre villkor på arbetsmarknaden än andra grupper med doktorsexamen. Motsatsen gäller nog humanisternas roll inom opinionsbildningen, där kan de ibland vara tongivande, trots – ”eller kanske tack vare?” – sin svaga identitet.

Ekström och Sörlin skriver att resultaten från deras undersökningar kan sammanfattas ”som ett storskaligt exempel på den klassiska formeln för social utstötning: blame the victim!”. Det är ert eget fel, kära humanister. Gör nått! Ett humanistiskt görande är inte alltid så lätt när forskningspolitiken i hög grad handlar om tillväxt och innovation (i sig inte fel). Frågor om andra viktiga värden, så som tolerans och minne, om önskvärda kultur- och samhällsförhållanden, försvinner lätt i det nuvarande forskningspolitiska paradigmet. Men för att humanisterna ska få en viktigare roll krävs också förändringar, inte minst av humanisternas egna utbildningar. Humanisterna har inte utnyttjat sin numerär och forskningskvalitet till några riktigt omvälvande och nyskapande utbildningar. Ekström och Sörlin påpekar att man år 2011 inom humaniora kan studera ända upp till forskarnivå ”utan en enda kontakt med det samhälle man ingår i”. Här finns outnyttjad potential!

Hur man än vrider och vänder på saken, så tycks humanisternas marginalisering vara reell och strukturell. Det finns helt enkelt ingen formulerad samhällsroll eller forskningspolitik för humaniora. Forskning inom andra områden ska leda till något. Humanioras samhälleliga eller kulturella effekter nämns överhuvudtaget inte. Detta var särskilt tydligt i den senaste forskningspropositionen, Ett lyft för forskning och innovation (2008). Där hade humaniora ingen som helst roll att spela. Men humaniora kan spela en roll och få effekter. Vår tids stora utmaningar kräver kunskaper om de mänskliga aspekterna, inte minst i ett samhällsklimat som verkar uppslukat av rätt enkla mått på framgång. Och inte ser det heller alltför lovande ut inför nästa forskningsproposition; om sammansättningen av den nya forskningsberedningen kan vara vägledande. Jag skådar inte enda humanist, men hoppas naturligtvis att beredningens kloka och vidsynta ledamöter – naturvetare, tekniker, medicinare, forskningsfinansiärer, rektorer, företagare och samhällsvetare – kan tänka stort… också om humaniora.

 

Jag kan konsten att strula till ett liv.

Det förväntas av alla universitetsledningar att de ska kommentera en liten rapport från några ekonomer knutna till intresseorganisationen Svenskt Näringsliv: Konsten att strula till ett liv: Om ungdomars irrvägar mellan skola och arbete. Själv har jag känt mig rätt ovillig att göra det, innan jag läst rapporten. Den är inte så lång, 33 sidor plus två färggranna omslagssidor. Men jag har ju tagit semester och uppkopplingen i Nordansjö, där jag befinner mig, gör att det tar oceaner med tid att ladda ner denna unisont sönderkritiserade skrift. Men nu är det gjort och jag har läst. Här finns en massa stolligheter och bildningsfientliga sekvenser, men också en del vettiga iakttagelser. En av dessa handlar om alla ungdomar som nu läser på högskolan, men som egentligen vill börja jobba. Det är nog inte bra, vare sig för ungdomarna eller för högskolan om just den ska fungera som samhällets primära arbetslöshetsbuffert. Ungdomsarbetslösheten håller på att bli ett rent strukturellt problem i många europeiska länder. Rapportens rekommenderade lösningsförslag förhåller jag mig däremot skeptisk till.

Själv är jag ett utmärkt exempel på hur man kan strula till ett liv. Jag började läsa på universitetet när jag var 23 år – allt för sent tycker rapportförfattarna. Sedan gjorde jag ett avbrott i mina studier för att arbeta och allt för sent började jag forskarutbildning i idéhistoria, ett ämne som i sig var härligt struligt. Så disputerade jag vid 39 års ålder och blev inte professor förrän jag var 49. Ur ett strikt ekonomistiskt perspektiv är väl detta att strula till ett liv. Men ur mitt perspektiv var det ett helt igenom rationellt val. Jag fick ett arbete som också var mitt liv, även om det kanske var struligt och lite ”oekonomiskt”.

Studenter läser för mycket kurser som inte leder fram till ett arbete och de finns inom humaniora och konst, läser jag i rapporten. Många är de studenter från tekniska, naturvetenskapliga och medicinska utbildningar som läser dessa kurser för att få bredare perspektiv på vetenskap, kultur och samhälle. Det ska vi inte beklaga, utan uppmuntra. Vi ska inte heller ondgöra oss över de humanistiska studenterna som får kunskaper om företeelser som idag formar vårt samhälle. Svenskt Näringsliv borde vara kloka nog att inse att dagens näringsliv inte enbart bygger på stål och betong.

Det regnar, men sommaren fortsätter.

 

Varför så lite torgvetenskap?

1946 intervjuades Albert Einstein i New York Times Magazine. Där framhöll han hur viktigt det var att vetenskaplig kunskap spreds ”på torget”. Utan kännedom om vetenskapens resultat kan inte medborgarna bli informerade beslutsfattare. Den gången var det atomenergins användning det handlade om. Frågan var allt för viktig för att delegeras till den vetenskapliga, ekonomiska eller politiska eliten, ansåg Einstein. För honom handlade populärvetenskap om demokrati.

Men det är få forskare som syns i medierna eller är aktiva som populärvetenskapliga författare nuförtiden. En internationell studie visade nyligen att hälften av alla populärvetenskapliga artiklar skrevs av 3 % av forskarna. Däremot var det hela 18 % som stod för hälften av den vetenskapliga publiceringen. Och så kanske det bör vara. Det kan aldrig bli ett tvång för den enskilda forskaren att ägna sig åt popularisering eller samhällsdebatt. Däremot kan man tycka att den vetenskapliga bredden bland de mediala forskarna borde vara större. Vid Göteborgs universitet var sex av de tio forskarna som syntes mest i medierna under första kvartalet i år – statsvetare. Förutom rektorn var det bara 1 naturvetare bland dessa. ”Det finns inga patentmediciner för att motverka de starka krafter som tenderar att dra bort akademiska forskare från samhällsdebatten. Men ett första steg är att se problemet och få till stånd en öppen diskussion”, avslutade ekonomen Lars Calmfors en debattartikel i tidskriften Tvärsnitt.

För ett antal år sedan talades det om en Saganeffekt, efter den populäre astronomen Carl Sagan. Den postulerade att en forskares popularitet och publika aktivitet stod i omvänd proportion till dennes insatser inom vetenskapen. Påståendet var felaktigt då och det är felaktigt nu. De som publicerar sig mest i vetenskapliga publikationer är också de mest aktiva inom populärvetenskaplig publicering. Norska studier har visat att den vetenskapliga produktiviteten ligger 75 % högre för de som publicerat populärvetenskapliga artiklar och 60 % högre bland de som är närvarande i samhällsdebatten, än hos de som inte deltar i dessa aktiviteter. Så, det kanske inte är någon dum idé, trots allt, att som Einstein befinna sig på torget då och då.

… och nu sägs det snart bli sommar och semester. Jag tänker då passa på och läsa en och annan populärvetenskaplig bok om ett inte allt för välbekant ämnesområde.

Vad är en kreativ forskningsmiljö?

Isaac Newton gjorde några av sina mest kända upptäckter i hemmet, eftersom pesten hindrade honom från att fortsätta studierna i Cambridge. Under sin tid på patentverket i Bern skrev Albert Einstein år 1905 fyra av sina mest kända vetenskapliga artiklar, varav en renderade honom ett Nobelpris. Den franske historikern Fernand Braudel sammanställde sin gigantiska studie Medelhavet och medelhavsvärlden på Filip II:s tid i ett fångläger i Tyskland vid början av 1940-talet. Ja, vad är en kreativ forskningsmiljö? Exemplen är belysande, men också lite missvisande. Naturligtvis var dessa tänkare beroende av miljöer, inspiratörer och sammanhang. Exemplen pekar också på att det är svårt att förutsäga i vilka miljöer kreativitet kan frodas.

Studier av moderna kreativa forskningsmiljöer, framförallt inom naturvetenskap och medicin, förmedlar dock några generella lärdomar. De flesta viktiga genombrott inom dessa vetenskapsområden tycks ske i rätt små forskargrupper, men med väl utvecklade kontaktnät och bra infrastruktur. Om man blandar forskare med, lagom, skilda erfarenheter och kunskaper lyckas man bättre än i homogena forskargrupper. Har man dessutom en långsiktig finansiering som bygger på ett väl grundat förtroende för forskarna, ökar chanserna till framgång. Under många år har forskningen snarast varit utsatt för ett rätt stort misstroende från forskningsfinansiärernas sida i stora delar av världen. Det här visar sig inte minst i den omfattande användningen av mätningar, utvärderingar och andra kontrollinstrument. I det systemet vågar forskarna inte ta några risker och kreativiteten blir lidande.

Men det är nog, trots allt, den stämning, det klimat, som råder i en forskargrupp som är den allra viktigaste faktorn för att kreativitet ska frodas. Det måste finnas frihet, glädje, respekt och en tillåtande anda för att man ska våga uttrycka nya idéer, men också vara trygg när man drabbas av kritik. I en forskningsmiljö där människorna inte har roligt finns inte heller kreativiteten. I allt detta spelar forskningsledare som själva är nyfikna, öppna och tillåtande en central roll.

Ett, två eller flera Alexandria?

Varför blev den egyptiska staden Alexandria under en period världens ledande centrum för lärdom och vetenskap? Svaret är enkelt – dess forskningsinfrastruktur. Här fanns, som vi alla vet, det största biblioteket i världen och det innehöll sin tids samlade vetande. En unik infrastruktur drar till sig forskare som flugor till en sockerbit. Det var sant under århundradena före vår tideräkning och det är sant i dag. Men nu finns det starka ”centrifugala” krafter. Infrastrukturen kan bli lättare och distribueras snabbare i dagens digitala värld. Stora databaser och snabbt växande mängder av digitaliserade bibliotek, forskningsdata och arkiv gör infrastrukturen åtkomlig från en liten iPad. Forskningen kan bli allt mer oberoende av plats och byggnad.

Samtidigt ser vi en helt motsatt tendens, där platsen och infrastrukturen fungerar som vår tids Alexandria. Vid partikelfysiklaboratoriet CERN arbetar tusentals forskare och upp emot 50% av världens partikelfysiker är engagerade i experiment knutna till CERN. I Grenoble attraherar man 8.000 forskare varje år i kraft av sina neutron- och synkrotronljusanläggningar. En liknande utveckling lär vi också se hos oss. Öresundsregionens attraktionskraft lär utvecklas kraftigt med den europeiska spallationskällan ESS och synkrotronljuskällan Max IV. På samma sätt kommer det nationella resurscentrumet för molekylär biovetenskap och medicin – Science for Life Laboratory (SciLifeLab) – ge åtminstone universiteten i Stockholm och Uppsala en rejäl fördel.

För att Umeå universitet ska kunna behålla och stärka sin attraktionskraft behöver vi utveckla båda dessa former av infrastrukturer. Det måste finnas plats för fler än två Alexandria, även i Sverige.

Jämställdhet är inte lätt, även om det är rätt

Jag intervjuades nyligen av en forskare om min syn på jämställdhet i allmänhet och på universitetet i synnerhet. Det fick mig att reflektera över några saker, väl medveten om att det naturligtvis finns mycket, mycket annat att säga i frågan. Inom stat och kommun trodde många under 1990-talet att jämställdheten kunde realiseras genom en rad punktinsatser; inom högskolan exempelvis s.k. Thamprofessurer och en rätt rik flora av jämställdhetsorgan, utbildningar, projekt och ombud av olika slag. Under 2000-talet har det inom jämställdhetspolitiken mest talats om ”mainstreaming”. På alla områden och nivåer skulle jämställdhetsperspektivet genomsyra verksamheten. Det ska ingå som en integrerad del i den dagliga verksamheten och skötas av ordinarie chefer och personal. Ingen av dessa huvudlinjer tycks fungera riktigt bra, var och en för sig. Ändå har något hänt sedan 1995, då 31 ”Thamprofessurer”, och 73 doktorandtjänster reserverades för kvinnor. Idag är det mycket få personer som ifrågasätter att något måste göras åt den bristande jämställdheten och det system som oftast missgynnar kvinnor – men ibland också män. Nu handlar debatten mer om hur vi ska komma tillrätta med problemen och få ifrågasätter att de existerar. Vi vet dessutom mycket mer om jämställdhetens förutsättningar genom den genusforskning som kraftigt utvecklats under de senaste decennierna.

Den sista december 2010 upphörde Delegationen för jämställdhet i högskolan. Den hade då varit verksam i två år och spenderat 60 miljoner kronor, varav 47 miljoner på 37 lokala projekt. I sin slutrapport slår man fast: ”Visst har framsteg gjorts. Det är också rimligt att anta att ytterligare framsteg kommer med tiden. Men det går långsamt, för långsamt. Vill vi verklig förändring, behövs det något mer och något annat än vad som hittills prövats.” Det senare är utmaningen för framtiden, också för Umeå universitet. Vad vill vi ska utgöra innehållet i detta ”något mer” och ”något annat”?

Granskningssamhället

Jag måste erkänna att jag känner ett visst obehag när jag läser att regeringen tänker ge Högskoleverket ett utvidgat uppdrag, att ”följa upp” lärosätenas resursanvändning och utveckla metoder för att mäta effektivitets- och produktivitetsutveckling. Jag tror att vi är rätt många på Umeå universitet som upplever att vi blir mer och mer granskade. Mål- och resultatstyrning är det nya statliga instrument som ackompanjerar talet om autonomi, frihet och självständighet. Universitetet förväntas som statlig myndighet upprätta mål och planer vars effekter sedan ska kunna utvärderas och kontrolleras, helst som mätbara resultat. Forskningen tilldelas redan nu resurser utifrån antalet publiceringar i vissa tidskrifter, mängden externa forskningsanslag och antalet doktorander. Den högre utbildningen i sin helhet kvantitetsgranskas också i allt större utsträckning. Detta är inget unikt för Sverige. Det vi kan kalla granskningssamhället har utvecklats under minst två decennier i en lång rad länder. Ekonomen Michael Power behandlade redan 1999 fenomenet i boken The Audit Society: Rituals of Verification.

Ur ett perspektiv är den inte så svår att förstå, all denna ”kvalitetsgranskning”. Man behöver få veta hur skattebetalarnas pengar används. Ur statens perspektiv bör resultat kontrolleras och resurser styras till områden där man tror sig veta att medlen gör nytta. Men det kan bli för mycket av rapportering och kvalitetssäkring, vilket i sämsta fall kan leda till att den tillit vi en gång hyste till lärare, forskare, studenter och administratörer minskar i takt med att granskningsmaskineriet expanderar. Granskning är inte heller gratis. Utvärderingar, kvalitetsgranskningar, resultat- och målstyrningar kostar pengar. Så, att ”följa upp” med måtta är nog vad vi alla önskar. Att däremot tro att forskare, institutioner, administration, fakulteter och hela lärosäten helt ska undslippa granskningssamhället är nog en allt för from förhoppning.


Det hade jag ingen aning om…

Det är lätt att man blir allt för målinriktad när man genom Universitetsbibliotekets hemsidor söker i de digitala guldgruvorna av vetenskapliga e-tidskrifter och e-böcker. In med några sökord i rutan och vänta på användbara träffar. För att motverka detta brukar jag uppsöka exempelvis Project MUSE eller JSTOR och läsa innehållsförteckningen i tidskrifter som jag tror kan vara av intresse. Men även då är det lätt att man håller sig inom rätt snäva fält; för egen del humaniora och samhällsvetenskap och då helst med historisk, filosofisk eller kulturanalytisk inriktning. Därför kan det vara nyttigt att då och då bläddra i tidskrifter långt borta från den egna vetenskapliga intressesfären, så att man överraskas och förundras.

En tryckt tidskrift i tidningsformat som är helt gratis är IVA-aktuellt. Den handlar om teknik i bred bemärkelse. Jag kom på mig själv med att spendera allt för lång tid med att läsa om att olyckan i Fukushima var oundviklig, Europa bromsar utvecklingen av genteknik och att teknisk allmänbildning är ett väldigt diffust begrep. Här kunde jag också läsa att Kina kommer att publicera fler vetenskapliga artiklar än USA om två år och att Turkiet, Iran, Tunisien och Singapore storsatsar på forskning. Dessutom blev jag glad över att få veta att britterna tycker att vetenskap gör livet lättare och att känslan för rättvisa är inbyggd i hjärnan. Det hade jag ingen aning om.

Filosofen och ämnena består, skägg och institutioner förgår

Bland annat i samband med universitetsstyrelsens beslut om den nya Handelshögskolan har jag möts av en, för mig, svårförståelig reaktion. Jag hör folk hävda att om exempelvis institutionerna för nationalekonomi eller juridik upphör som egna institutioner så skadas dessa ämnen allvarligt. Med denna logik skulle alla discipliner som ingår i större organisatoriska enheter förlora sin egenart, självständighet och synlighet. I så fall skulle mängder med ämnen på humanistisk, medicinsk och teknisk-naturvetenskaplig fakultet ha det mycket besvärligt. Nåja, besvärligt kan de nog ha det, men av helt andra skäl.

Själv tror jag att det kan vara bra att institutioner innehåller många ämnen (men som naturligtvis kan fortsätta med egna seminarier, ämnesföreträdare, kurser, konferenser, nätverk m.m.). Där kan skapas förutsättningar för oväntade möten, samarbeten och kanske kan det skapas embryon till nya discipliner. Många ämnen är mycket gamla, så som filosofi och matematik; andra har en betydligt kortare historia. Nya ämnen uppstår också ständigt i den dynamiska miljö vi kallar universitet och i den process som heter vetenskaplig verksamhet.

Vilken organisatorisk inramning som ämnena har är sällan avgörande, om den nu inte hindrar ämnena från att utvecklas. Den är ointressant för medborgare, studenter, forskare … och även för Högskoleverket som enbart bryr sig om utbildningar och ämnen. Betydligt viktigare är de förutsättningar disciplinerna har att verka i; dvs. vilka resurser, anställningsvillkor, administrativa stödfunktioner, infrastrukturer m.m. som kan erbjudas. Skägget gör inte filosofen och institutionen gör inte heller den vetenskapliga disciplinen.