Att vara förberedd på att bli överraskad

Sedan november 2015 har Europa drabbats av flera större terrorattentat. Bryssel 2016 med 32 döda och 340 skadade, Berlin 2016 med 12 döda och 49 skadade, London 2017 med 5 döda och mer än 45 skadade och Nice 2016 med 84 döda och 434 skadade efter attacken med lastbil liknande den på Drottninggatan. Utvärderingen av attackerna i Paris i november 2015, som är det största terrorattentatet i Frankrike sedan andra världskriget, visar att trots alla dödsfall och skadade hade betydligt fler kunnat drabbas. I stadion där ca 70 000 personer befann sig hade scenariot kunnat se helt annorlunda ut. På grund av trafiken kom terroristerna försent till matchen och fick därför inte komma in i stadion och sprängde sig själva till döds just utanför istället. Ur ett terroristperspektiv borde genomförandet ses som ett totalt misslyckande. Nu klassades arenan som en säker zon, ingen evakuering gjordes och matchen spelades vidare.

Sverige har i jämförelse med andra utsatta delar av världen varit förskonat från terrorattentat. Dock har det också hänt här. I december 2010 inträffade två explosioner i närheten Drottninggatan i Stockholm då en man sprängde sig till döds. I en väska på platsen hittades ett metallrör med spikar och polisen utredde det som ett terrorbrott. Attacken på Drottninggatan 7:e april hade också kunnat få ett annat utfall om lastbilen kunnat köra vidare efter gatan och om bomben som hittades i lastbilen exploderat. Förutom att många liv sparades är jag extra glad att bomben inte exploderade eftersom några lediga kollegor från Umeå ambulans var först på plats. Terrorns mål är rädsla, kaos och panik. Vid dessa tillfällen har det visat sig att ambulanssjukvården är viktig för resilience, d.v.s. den långsiktiga förmågan hos ett system att hantera förändringar och fortsätta att utvecklas. Att direkt möta ett attentat med ickevåldshandlingar och i stället rädda liv motverkar terrorns mål. Sekundära explosioner som i Madrid 2004 skulle kunna resultera i att ingen vågar gå fram och hjälpa de skadade innan platsen är säkrad.

Just hemkommen från kongressen World Congress for Disaster and Emergency Medicine i Toronto, reflekterar jag nu över alla intryck från veckan inklusive min egen insats. Jag forskar om hypotermi och presenterade en poster om köldexponering vid en tågkrasch i kallt klimat och långt från farbar väg, i ett samarbete med tågsäkerhetsexperten Rebecca Forsberg. Det blev ett litet bidrag till det globala forskningspusslet. På kongressen deltog ca 900 deltagare från 65 länder som delade med sig av forskningsresultat och ”lessons from the field”. Bland annat redovisades resultat från jordbävningen i Haiti, Ebola-utbrottet i Afrika, krisen i Syrien och testning av blödningsprotokoll för att hantera skott och knivskador i Israel. I Israel har attacker som de kallar ”stabbing and run over” eskalerat. Gärningsmannen kommer nära inpå och utdelar hugg eller stick, springer vidare och hugger nästa och fortsätter tills hen blir skjuten av polis. Sträckor upp till två km med flertalet svårt skadade är vanligt. Blödningsprotokollen utvärderas och utvecklas kontinuerligt efter behov och i dagsläget ges färskfrusen plasma i ambulanserna.

Umeå är det en helt annan värld än den jag satte mig in i förra veckan. Även om det begås våldsbrott så har det inte inträffat mord i Umeå på fem år. Här är det tryggt att röra sig och minimal risk att förlora livet. Vi har dessutom rent vatten i kranen och barnen får gå i skola. Jag hoppas att den tryggheten alltid kommer att finnas. Tyvärr kanske vi måste försöka sätta oss in i hur vi skulle agera om något oförutsett skulle hända. En presentation av en amerikansk forskare visade på vikten av att öva på deras framtagna terroristprotokoll. Det känns avlägset att vi skulle öva inför ett attentat på min institution, men vi bör åtminstone reflektera över om vi ska springa och i så fall vart och med vem, om vi ska göra motstånd och i så fall med vad eller om vi ska barrikadera oss. Och hur barrikaderar man sig bäst? Det är väldigt tråkigt att tänka på, jag vet, men att se det som händer i världen och inte sätta det i relation till sin egen situation kan innebära att vi blir naiva och totalt oförberedda om det någon gång i framtiden händer något här i lugna Umeå. I Paris 2015 räddades många liv eftersom det genomfördes en stor övning med många skademarkörer och organisationer inblandade dagen innan attentaten.

Professor Pierre Carli som jobbade i sin ledningsambulans under attackerna I Paris 2015 skickade med ett take home message:The ultimate lesson of terrorist acts is Prepare to be surprised. Det är kanske bra att försöka förbereda sig för något oförutsett. Världen förändras, även för oss. Värnplikten är på väg att aktiveras och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap har i veckan gått ut med information om vad vi behöver för att kunna klara oss utan ström och vatten några dagar samt hur vi ska kunna kommunicera om mobilnätet slås ut. Men det är lockande att sticka huvudet i sanden och tänka att det förmodligen aldrig kommer att ske något här hos oss och fortsätta hoppas att vi slipper utsättas för rädsla, kaos och panik framöver. Efter att förra veckan ha blivit översköljd av global mänsklig misär i form av tromber, jordbävningar, smittor, krig och våld ska jag nog åtminstone följa MSBs rekommendationer för att kunna överleva några dagar utan ström. Men jag måste skynda mig. Snart börjar jag återigen få fullt upp med att irritera mig över att mobiltäckningen inte är perfekt i det nya huset på Tavleliden, att familjens andra surfplatta är trött och att bilen drar för mycket olja.

/Jonas

Så fort det går

Det är förvånansvärt hur fort det går – både med klimatförändringen och med hur denna förändring noteras i nyheter och hos medborgarna. När jag kom till Umeå universitet för nio år sedan och talade om hur klimatförändringens effekter på naturen torde påverka spridning av infektionssjukdomar och få effekter på folkhälsan märktes inget tydligt gensvar. Idag kan man slå på TVn och se ett reportage i Västerbottennytt där det diskuteras hur rennäringen förändras då förändrade årstider skapar is på lavan och det blir svårt med maten. Att utfordra djuren är inte lönsamt och det är oro för framtiden. Att stängsla renar förändrar ekosystem och mikroorganismer som inte noterats tidigare får utrymme att sprida sjukdom. Stress hos djuren skapar nya förutsättningar för sjukdom. Det är svårt att leva i ovisshet för både människor och djur. Därför är det viktigt att forska om hur dessa komplexa sammanhang hänger ihop och hur samhällen påverkas, för att minska ovissheten och ge möjlighet för beslutsfattarna att skapa ett hållbart liv i norr.

Växtlighet i rörelse

För det är så att i norr går klimatförändringen upp till tre gånger fortare än i i andra delar av jordklotet. Det får effekter på naturen, på de skilda ekosystemen. En förändring av växtligheten skapar nya livsutrymmen för djurlivet, allt från insekter till isbjörnar. En del av dessa överför sjukdomar till djur och till människor. Och det här får effekter på samhällsutveckling på många olika vis, ibland blir det bättre förutsättningar för ett gott liv, ibland sämre. Med ett sådant holistiskt perspektiv på studier, att koppla ihop kompetenser och verkligen arbeta över fackgränserna kommer resultat som tiden har nytta av.

Komplexa problem kräver komplexa samarbeten

Finland har en tid haft ett arktiskt program som täcker både naturvetenskap, samhällsforskning och hälsa. Det är rent imponerande hur man satsat pengar, mycket pengar på en forskningsinsats som sträcker sig över olika behov ett samhälle har. Att höra om gasfrisättning från en tundra som tinar tillsammans med trädekologer som vet att vissa träd växer fortare med ökad koldioxidhalt, miljömedicinare som mäter pollenfrisättning, kliniker som har synpunkter på hur kroniska lungsjukdomar kommer att öka och epidemiologer som kan prognosticera för framtiden – det fick jag göra på mötet i Helsinki och det är rent häftigt.

Under mitt professionella liv i klinisk forskning på närmare 40 år har jag alltid hört att man skall samarbeta men sällan sett det. Det har mest varit ett kattrakande efter varandras forskningspengar, många ord och liten levererans. Preklinikerna har varit efter de kliniska ALF-medlen, och är det fortfarande och kanske också vice versa. Ett användande av skattemedel som tillåtits av forskningsfinansiärerna. Det är möjligt att metoderna hittills inte funnits som möjliggör samarbete men idag går det rasande snabbt med utveckling av metoder där det genetiska materialet och dess produkter kan analyseras och relateras till epidemiologiska faktorer som ålder, kön och andra socio-demografiska och kliniska data. Statistiska analysmetoder utvecklas parallellt. Komplexa problem kräver forskarinsatser där man samarbetar över gränserna. Och forskningsfinansiärerna har makten att styra över mycket av utvecklingen.

Ett av föredragen handlade om arters existens i klimatförändringstider på östra Grönland. Det visade sig att en grupp under längre tid tagit prover och registrerat arter och nu har möjlighet att korrelera artförekomsterna med det som händer så fort i Arktis – klimatförändringen här är två, nära tre gånger snabbare än i övriga världen. Men Tomas Roslin beskrev hur gruppen gått vidare från att registrera växter till att se hur dessa interagerar med varandra, dvs in- och utflyttning och mera: hur olika djur interagerar med denna växtlighet i olika steg. Insekter livnär sig på växter, suger nektar, andra ser till att de pollineras och dessa insekter i sin tur är föda för vissa fåglar. Och fåglarna kan föra med sig mikroorganismer i sin avföring från helt andra delar av världen – inklusive genetiskt material som sprider antibiotikaresistens. Det stämmer precis med mitt synsätt; man kommer inte långt med verklighetsbeskrivningen genom att se på en sak i taget.

En imponerande insats av Finland att samla kompetens inom ett geografiskt område i snabb transition. Nu har man en politik som fokuserar på affärsvärlden och snabba pengar, hör jag över kaffet, vilket resulterat i kraftiga nedskärningar inom akademin. Tusen forskare har fått lämna Helsinki universitet hittills under året. Och det är nedskärningar också i Danmark och i Norge. Kompetens lämnar landet.

Sverige kan rekrytera unik kompetens

Jag pratade med Tomas och det visar sig att han numera är professor i insektsekologi vid SLU i Uppsala – vi kommer att höras igen!

Spänningen stiger

Om några timmar kommer en viss spänning att sprida sig i kroppen, jag kommer att gå på gångbron in i flygplanet och känna intresset för den här resan öka. Jag är då på väg till Helsingfors, inbjuden av Finska Akademien att medverka i ett seminarium om Hållbar utveckling i Arktis. Förberedelserna är klara, jag vet vad jag kommer att säga. Men vad kommer deltagarna att säga? Det är det mest intressanta.

Att vara en forskare med visioner, att kunna känna av vad tiden behöver av forskare och forskning och att bygga nätverk; det är vad jag jobbar för. Det ger framgång och resultat, det vet jag. Och här kan jag nu på kort tid möta personer som kan tända idéer, som jag kanske kan samarbeta med. Klart det är spännande, och kul. Jag är inbjuden då jag är i ledningen för ett internationellt konsortium av forskare som nyligen fått ett större forskningsanslag som handlar om just hållbar utveckling i Arktis.

 Vilken forskning behövs?

För en hållbar utveckling behövs forskning som är tillämpbar för samhället och då skall den också snabbt kommuniceras till politiken, beslutsfattarna. Och helst till tjänstepersonerna som skall se att det genomförs. På det här mötet finns även dessa med. Det är lovande.

Finland kom med en arktisk deklaration för några år sedan. Första meningen lyder: Finland är ett arktiskt land.

Det är nog tveksamt om innevånarna i Helsingfors är helt med på detta, om man frågar kvinnan och mannen på gatan, men så är det skrivet. För att nu inte tala om Stockholm. Sverige fick sin deklaration under ordförandeskapet för Arktiska rådet 2011–2013.  Men kanske är det mer naturligt för Finland, vars huvudstad ligger i den sydligaste delen av landet, att se norrut än det är i Sverige där beslutsfattarna i huvudstaden verkar ha lättare att se söderöver, om det nu inte är inåt, rent av.

Nu hörs det i alla fall mer och mer om satsning på en hållbar utveckling i den arktiska miljön både i Sverige, Norden och i EU.

Resan börjar – välkomna med!

Förstår ni vad jag menar?

Jag hakar gärna upp mig på saker. Som frågan med döda bakterier och molekylära analysmetoder till exempel. Kanske det är en bra egenskap hos en forskare? Att man hakar upp sig på saker och vägrar släppa taget. Utan att ha analyserat frågan alltför mycket så skulle jag tro det. Men det är inte bara det här med de döda bakterierna som jag hakat upp mig på. Det finns andra saker också. Saker som stör mig. Som det här med att förmedla sina resultat.

Det produceras så mycket bra forskning världen över (och ibland dessvärre även mindre bra) som vi måste förmedla till våra studenter och kollegor. Dock har jag suttit på alltför många tillställningar som är så makabert tråkiga så klockan stannar. Trots en gedigen kunskap hos den föreläsande läraren (forskaren) så har jag tappat intresset redan efter andra meningen, även om ämnet fascinerar mig.

Så vad är det jag hakar upp mig på? Detaljerna som kan tyckas oväsentliga? Nej, de fascinerar mig, troligt är de inte oväsentliga alls. Tabeller och diagram? Nej, absolut inte, som naturvetare vill man gärna ha saker inrutat och i rad. Problemet är hur det hela förmedlas muntligt. Jag vet själv hur svårt det är att förstå att alla andra inte har full koll på allt som jag finner är uppenbart, de har ju inte ägnat fyra år åt att fundera på mina frågeställningar.

Det är lätt gjort att lägga presentationen på för hög nivå. Använda för invecklade ord. Fatalt misstag! Om man ska förklara något som är vansinnigt invecklat, varför använder man då ett språk som ingen människa kan förstå? Blir resultaten mer intressanta då? Sannolikt inte, bara mer svårförstådda.

Man ska använda sig av ett vetenskapligt korrekt språk som inte ger utrymme för missförstånd.

Ja, det håller jag med om, men man måste kunna förmedla sitt budskap så auditoriet förstår och finner ämnet intressant. Det är en sann konst, det är lätt att ta till de precisa vetenskapliga termerna. Det resulterar i att man säger det man vill utan att det kan misstolkas – synd bara att hälften av auditoriet inte förstår vad man menar. Det är många kurser som man ska igenom i sin forskarutbildning men var ligger den, inte helt oväsentliga, pedagogiska biten?

För det är faktiskt sant det som Boyers säger: The work of the professor becomes consequential only as it is understood by others.

Härligt, härligt men farligt, farligt?

Stora delar av min vakna tid går åt att roa mig med bakterier. Antingen i min kliniska vardag där patienter med tandvärk skall botas, eller nere på labbet där vi försöker reda ut vad vi egentligen håller på med.

Tandinfektioner är inte ovanligt, man brukar säga att hälften av alla 50 åringar har minst en rotfylld tand. Och det låter rimligt i mina öron. 2013 rotfylldes närmare 250 000 tänder i Sverige. Om man får tro på statistiken. Alla rotfyllningar kanske inte beror på just infektion – man kan nämligen också drabbas av en inflammation i tandpulpan som även det leder till rotfyllning.

Men ofta är det infektion, och den ska behandlas.

I alla år (sedan sent 1800-tal) har odlingstekniken varit den metod som används för att undersöka rotkanalsfloran och se om man fått bort bakterierna. Men nu finns det betydligt mer sofistikerade metoder – snabba, enkla och träffsäkra. Man behöver inte längre vara avhängig mikrobiologen som kan se och lukta sig till genus och art. Det räcker med DNA från en bakterie så vet man vad det är man har att göra med. Bakterier som man inte tidigare kunde detektera på grund av att de inte kan odlas i artificiell miljö har dykt upp i läroböckerna. Som nya patogener. Associerade med abscessbildningar och utebliven läkning. Nya arter upptäcks och bakterierna byter namn som en annan byter strumpor. Febrilt försöker man att hänga med i svängarna.

De nya teknikerna har gett oss oanade möjligheter. Man kan till exempel spekulera om dödsorsaker hos Egyptiska mumier som är över 3000 år gamla genom att amplifiera DNA från Mycobacterium tuberculosis i hoptorkade vävnadsprover. Helt fantastiskt intressant, samtidigt måste man ju börja fundera på hur känsliga dessa metoder egentligen är. Att DNA är stabilt över tid är ingen hemlighet. Ett exempel är Svante Pääbos uppmärksammade arbete där han redan 1985 lyckades isolera DNA från en 2400 år gammal mumie. Och nu är det 2016, teknikerna är ännu mer utvecklade.

Så frågan är hur det är med bakterierna i vår kropp. De lever och dör – förhoppningsvis dör de efter att vi försökt att eliminera dem i samband med infektionsbehandling av olika slag. Som vid rotbehandling till exempel. Och om nu DNA från döda bakterier är så stabilt och vi använder sofistikerade analysmetoder som inte är baserade på att odla levande bakterier utan som är baserade på att detektera DNA från bakterier – hur mycket DNA från döda bakterier kommer vi då att träffa på? Döda bakterier som inte har något med sjukdomsutvecklingen att göra.

De här nya patogenerna som dyker upp i läroböckerna, patogener som vi aldrig tidigare träffat på – är de nya patogener eller är det kontaminationer från döda bakterier? Ligger DNA från döda bakterier kvar i vävnader och påverkar våra analysresultat? Hur länge kan DNA ligga kvar? Om vi analyserar med molekylära tekniker och får svar att infektionen är kvar medan odling av samma prov säger att infektionen är borta – vad ska vi göra då? Friskförklara eller sätta in ännu en antibiotikakur?

Nej, nu blir det ner på labbet och försöka ta reda på vad vi egentligen håller på med!

Från kliniska riskmarkörer till sjungande grodor

Vid fortsättningen av ”Stem The Tide”-konferensen lyssnade vi till en läkare, Ananda Wijewickrama, om vilken det ryktas att hans denguepatienter aldrig mött döden trots att han tagit hand om flera tusen patienter på sitt specialsjukhus för dengue i utkanten av Colombo. Sjukhuset påminner inte om någon svensk institution. Vid ett besök där för några år sedan bestod det mest av öppna byggnader utan väggar, omgärdade av en trädgård med större träd och med smala gångar mellan de olika avdelningarna. Det enda huset som var mer likt en svensk sjukvårdsinstitution var intensivvårdsavdelningen.

Tidigare var dödligheten i dengue hög, upp mot 40 procent i vissa epidemier. Idag har WHO och andra aktörer synkroniserat och höjt den allmänna kunskapen och behandlingsrutinerna världen över och dödligheten är nu nere runt 1 procent av dem som söker sjukvård. När vi diskuterar resultaten av kliniska varningssignaler – som forskare från bland annat Oxford och WHO tagit fram som markörer för risken att utveckla en allvarligare sjukdom – och jämför med resultaten från Sri Lanka, ser vi en inte helt överensstämmande bild. De kliniska styrdokumenten som används är en blandning av ”kliniska erfarenheter” och evidensbaserad kunskap. Även WHO nyttjar alltså den kunskap som finns på klinik, trots att de (och vi) strävar efter att ta fram nya kraftfullare diagnostiska verktyg och terapier för de sjuka.

En faktor som dock väger in utanför styrdokument är hur väl man följer patienten i den kritiska sjukdomsfasen. Läkaren Ananda sägs ha väldigt nära kontakt och kontinuerlig personlig övervakning av sina patienter genom hela den kritiska sjukdomsfasen mellan dag 3 och 6, då kroppen väldigt snabbt kan gå in i ett chocktillstånd till följd av de inre blödningarna. Förhoppningsvis kan dödligheten även utanför hans vård bli lägre framöver. Forskare från Singapore testar nu behandling av denguepatienter med enkla allergimediciner. Man har för ungefär 50 år sedan förkastat teorin, men nu visar djurmodeller lovande resultat av sådan medicinering just för att motverka blödningarna.

Vi vet ju idag inte varför vissa patienter inte utvecklar symptom alls utan förblir ”asymptomatiska” trots att en viss immunologisk respons kan ses i kroppen. Professor Anavaj Sakuntabhai från Pasteurinstitutet i Paris berättar om deras studier om hur asymptomatiskt infekterade inte egentligen kan särskiljas från symptomatiska sjuka vad gäller deras uttryck av virus och som smittospridare. Ungefär 80 procent av alla sjuka är asymptomatiska, tror man. De utgör troligtvis en väldigt viktig del av sjukdomsdynamiken i befolkningen eftersom de rör sig obehindrade av sin sjukdom bland andra friska människor (och myggor). På samma sätt tror man att det är med Zika.

Annelies och Raman efter avslutad konferensens.

Annelies och Raman efter avslutad konferens.

Mötet avslutades familjärt och med känslodarr eftersom projektet lider mot sitt slut. På bilden ses Annelies Wilder-Smith och Raman Preet pusta ut efter två lyckade men intensiva dagar som krävt mycket planering och koordinering. Under helgen togs nya tag med förberedelser för arbetet med att förstå och motverka zika.

Havet utanför Galls Face, Colombo

Havet utanför Galle Face, Colombo.

Efter och vid sidan av mötet hann jag och kollegor från världens olika hörn med ett kvällsbesök vid havet vid Galle Face och långa samtal med Anavaj från Pasteur i Paris, och två myggexperter (Kevin och Paul), samt hälsoekonomen Yesim Tozan från New York. Havet utanför drog stundom tankarna bort från forskningen om än sena kvällsdiskussioner återkom till blandningen av evolution, genetik, sjukdomsdynamik, genmanipulerade myggor och zikapandemin.

IMG_3254

Prasad vid det gamla Holländska sjukhuset, Colombo.

Jag fortsatte sedan för att träffa Umeådoktoranden och läkaren Prasad Liyanage som jag handleder. Prasad jobbar inom hälsoministeriet med att testa huruvida man kan utveckla och implementera ett tidigt varningssystem för dengueepidemier i Sri Lanka. Hans doktorandprojekt i Umeå ingår in hans tjänst vid ministeriet. På det sättet tillbringar han tre–sex månader om året i Umeå, och resten av tiden där hans studier kommer till bäst användning. Vi träffades över en kopp te efter konferensen vid det gamla holländska sjukhuset, som nu blivit kafé.

IMG_3288

Vid middagen hemma hos Prasad. Här ses Prasad med dotter, Yesim och Valerie (höger till vänster).

Senare på kvällen åkte vi vidare mot Kalutaradistriktet där Prasad bor, för en helgutflykt och övernattning. Yesim från New York och Valerie från Heidelberg som också medverkar i Prasads doktorandprojekt följde också med ut på landet. Sent in på helgnatten satt vi på balkongen i huset och lyssnade på cikador och grodor som sjöng oss igenom den fuktiga varma natten. Grönska och risfält anades utanför. Spindlar och ödlor återfanns även inomhus – till vissa besökares förvåning.

Stem The Tide

Sri Lanka, onsdag: Det finns lösningar som lovar en ljusare framtid för infektioner som överförs av Aedes-myggor, d.v.s. för sjukdomar såsom: dengue, gula febern, chikungunya och zika. De nya lösningarna spänner över olika syften, effektivitet, kostnad, risk och användningsområden.

I framtiden bekämpas nog myggorna i hemmen, med nya tilldragande myggfällor och insektsmedel, och genom att impregnera gardiner med myggmedel. Dessa småskaliga lösningar har visats fungera bra för individers hälsofrämjande åtgärder. För att komma åt en storskalig prevention krävs däremot bakterier som gör myggornas livslängd kortare (Wolbachia), eller utplantering av genmanipulerade hanar med dominanta sterila gener. De senare åtgärderna kräver koordinerade och långsiktiga satsningar.

Alternativt kan vaccin utvecklas för sjukdomarna. För dengue finns idag flera lovande kandidater, och utvecklingen de senaste fem åren har varit snabb. Redan idag finns ett vaccin redan på marknaden som gått igenom alla faser av kliniska prövningar. Det finns även ett vaccin som testas i fas 2, och flera kandidater i fas 1. Alla vaccin har idag inte visat samma effektivitet för de 4 serotyperna (undergrupperna) av dengue. Man kan bli sjuk fyra gånger innan man är immun (förmodligen för resten av livet). Problemet är bara att om man inte är helt immun, så riskerar man en svårare sjukdom med inre blödningar om man blir sjuk igen. Samma gäller här för denguevaccin. Hur vet man att vaccinerade inte riskerar en förhöjd risk för svårare komplikationer om vaccinet inte fungerar lika bra för alla serotyper?

Kliniska studier har visat att effektiviteten för vaccinet är bäst för individer som redan haft en  infektion av dengue. Så i dagsläget riktas vaccinationer inte mot barn under nio år. Det berättade Dune Gubler, professor vid Duke-NUS Medical School i Singapore i sitt öppningstal inför Sri Lankas president (klädd i vitt på bilden nedan), ministrar, beslutsfattare, läkarkår och internationella inbjudna gäster. Professor Gubler deltar i DengueTools-projektet, som leds från Umeå universitet. Han avslutade genom att säga att det finns lösningar för många av sjukdomarna, men att det krävs tvärvetenskapligt och sektorsövergripande samarbete, politisk vilja – och att det krävs flera lösningar för att nå hela vägen fram.

I morgon fortsätter konferensen med flera möten mellan forskare och beslutsfattare. Raman Preet och Umeås projektledare och gästprofessor Annelies Wilder-Smith arrangerar eventet Stem the Tide tillsammans med hälsoministeriet i Sri Lanka. Jag förbereder mig för morgondagens presentation om forskningen kring prognoser och varningssystem för dengue i Sri Lanka, något vi gjort tillsammans med samarbetspartners i Storbritannien, USA, Frankrike och Sri Lanka.

IMG_3225 IMG_3228

 

 

 

Försvunnen väska och berättelser om sammanhang

Sydney välkomnade mig med 30 grader, 80 procents luftfuktighet och ett bagageband som snurrade varv efter varv utan att min väska dök upp. Den är på vift i Bangkok. Kanske.

Nåväl, ett av de projekt jag ska jobba med under detta besök är en studie med unga vuxna som blivit intervjuade flera gånger mellan de var ungefär 18 och 24 år. Vi kan kalla dem Matt, Cate och Michael.

Matt valde att gå en fyraårig praktisk utbildning på högskola och var tämligen säker på att han skulle få jobb när han var klar. Han jobbade därför flera pass i veckan på en pub för att betala hyran och andra utgifter. Det tog på hans krafter. När examen var klar var arbetsmarknaden en annan än när han började och att hitta ett jobb blev betydligt svårare och mer påfrestande än vad Matt räknat med. Efter månader av jobbsökande fick han till slut ett jobb 470 mil bort i en liten stad i en av landets mest avlägsna delar. Matt såg jobbet som en bra karriärmöjlighet men mådde dåligt av det heta klimatet, skiftarbetet och saknaden efter familj och vänner.

Cate åkte utomlands som volontär direkt efter gymnasiet och har sedan dess bott hemma hos föräldrarna och arbetat heltid för en välgörenhetsorganisation. Hon gillar att hon kan spara lite pengar men känner sig uttråkad.  Att plugga vidare finns i tankarna men hon tvekar. Familjen förväntar sig att hon ska köpa en lägenhet och så småningom gifta sig. Hon är inte lika pigg på det. Cate byter jobb och funderar vidare på vad hon vill i livet. Efter att hon fått kontakt med släktingar i Europa och besökt dem vill hon resa mer och det slutar med att hon migrerar till föräldrarnas europeiska hemland. Saker blev inte alls som varken hon eller hennes föräldrar hade räknat med.

Michael kommer från en mindre ort utanför en storstad. Han vill komma in på en utbildning till ambulanssjukvårdare men betygen räcker inte till. Istället flyttar han ett par timmar bort för att plugga till sjuksköterska vilket han inte alls trivs med.  Michael hoppar av och hans föräldrar blir besvikna på honom. Han får knappt flytta hem igen och mår dåligt psykiskt. Efter att ha jobbat kvällar och nätter på en pub under ett år väljer han att plugga till lärare och livet vänder. Han ser fram emot att jobba och känner att livet är meningsfullt.

Dessa tre historier innehåller givetvis mycket mycket mer. Det gemensamma är att de alla upplevt osäkerhet kring framtiden och press att ”bli något”. En känsla av sammanhang har varit viktigt för att må bra och den är beroende av materiellt och socialt stöd. Sammanfattningsvis: psykiskt välbefinnande är både en förutsättning för, och en konsekvens av processen att bli vuxen.

De ringde från flygplatsen. De har hittat min väska i Bangkok. Kanske.

Att resa – i kunskap, geografiskt och socialt

Att vara forskare och lärare är att alltid vara i rörelse. Inte nödvändigtvis fysiskt (ibland är jag rädd att stolen ska växa fast) men i sinnet och geografiskt. Tänk dig att ha ett jobb där du får lära dig nya saker hela tiden samt förmedla dem och där det finns möjligheter att finna likasinnade över hela världen och utbyta idéer. Visst, akademin är märklig på många sätt men den har ändå sina ljusa sidor. Annars skulle jag inte stanna. Att vara i rörelse ska dock inte innebära att byta chef och arbetskamrater vartannat år. I mina ögon är en av universitetets viktigaste uppgifter som arbetsgivare att säkerställa tryggare anställningar. Kreativitet, produktivitet och passion för att lära ut kräver trygghet. Annars riskerar den nyfikenhet som drev många av oss till den här miljön riskerar att kvävas.

Jag har haft turen att få samarbeta med kollegor i Australien och på onsdag åker jag dit för att jobba under några veckor. I likhet med många andra länder, inklusive Sverige, mår unga i Australien allt sämre psykiskt. Ett av projekten handlar om att försöka förstå hur livsvillkoren för unga vuxna är kopplade till psykisk (o)hälsa. Resultaten visar att stress och psykisk ohälsa är relaterat till ekonomisk utsatthet under studietiden. Universitetsstudier i Australien är avgiftsbelagda för alla, även om ”inhemska” studenter betalar mindre än utländska. Studenter som inte har föräldrar som kan betala får ta lån för att betala avgifterna, inte för att betala hyran. Hyrorna är för övrigt extremt höga och de flesta bor hemma under studietiden. För att ha råd att leva tvingas de att extrajobba vilket inte bara går ut över studier och relationer men också det psykiska välbefinnandet.

Studenter vid svenska lärosäten kan skatta sig lyckliga över den avgiftsfria utbildningen (bortsett från alla som nu måste betala sedan avgifter för studenter från vissa länder införts). Jag vill påminna om idén bakom detta – att alla, oavsett bakgrund ska ha möjlighet att studera. Nu finns det fortfarande en social snedrekrytering till högre utbildning men pengar ska inte utgöra hinder.

Utan fri utbildning hade arbetarklasstjejen Evelina inte haft möjlighet att studera vidare.