Trip with the Alpine Ecology course

Did you know that Trollsjön (or Rissájávri in Northern Sami) is the clearest and cleanest lake in Sweden? On June 27, we meet with the students from the introductory course on Alpine Ecology (7,5 credits), held at CIRC via Umeå University, and went together to Kärkevagge and Trollsjön. The aim of today was to learn about alpine pollination and to study alpine bumblebees. Though, Yrsa’s and my main aim was to photographically catch the stunning landscape of Kärkevagge and the students in action. While none of us are experts of the area, the course lecturer, Stig-Olof, told us all about it’s ecological and biological features. While running around with a camera on stones and creeks and trying to catch up with the students catching bumblebees is not the easiest task, the pictures still ended up quite beautiful – with the help of an incredible view. To see all the photos from the field day with the Alpine Ecology students, see CIRC’s Facebook page or Instagram!
/Sebastian


 

First Week as Communication Interns in the Arctic!

First week at the Climate Impact Research Centre (CIRC, part of the Department of Ecology and Environmental Science at Umeå University) and I am already in love with the Swedish mountains! Before going to Abisko, I had only seen the mountains from the train window going up to Narvik. This summer, Sebastian Enhager (see his profile) and I will spend three months here in Abisko, about half an hour from Riksgränsen and about seventeen hours (by car) from both of our hometown, Stockholm, assisting as CIRC’s new communication interns.

This first week at the research station has involved a lot of new faces, exciting events and already a lot of field work, making use of our new hiking boots. During these first days in Abisko, we participated in the grand opening at Naturum with representatives from Gabna Sapmí village, Norrbotten administrative board and the Swedish Government. Taking photos of the new app ”Norrbottens naturkarta” (”Norrbotten’s nature map” in English), the new exhibition at Naturum and the launch of the new gate to Kungsleden, as well as starting up and promoting the event on CIRC’s communication channels (see CIRC’s Instagram, Facebook and webpage).

The remaining days this first week have involved taking photos and producing content from several field works, on a boat in Stordalen mire and the beautiful lake Torneträsk as well as hiking on the Nuolja mountain and in Abisko National Park. The amount of different projects being carried out at CIRC is impressive. During this first week, we have only been able to touch upon the surface of these activities. Additionally, this week we have awed to the Midsummer sun never going down and danced around the Midsummer pole. And tomorrow, we will participate in and contribute with communicative content to a fairly new project called Participatory Mapping, where Swedish Television (SVT) also will join.

There is a lot happening and a lot to do here, as you might notice from this attempt to describe one week here in one blog post. Follow Sebastian’s and my blog to get to know more about everything that is happening in the Arctic and the Swedish northern mountains.

/Yrsa

Brewing beer on recycled water?

Conference participations are a recurring research activity. We are expected to disseminate, communicate and network. Latest example was a one-day conference in Stockholm about current state and future development of the environment. A lot of inspiring talks by scientists, representatives from industrial and governmental agencies. Here, I present my own summary:

  • The future energy sources are renewable (sun, sun, sun, wind and water). However, the present is still crude oil, coal and gas – a transition that will take time!
  • The carbon emissions within Sweden are decreasing, which is a positive development. However, considerable proportions of our food and goods are imported, so a growing part of “our” emissions are generated elsewhere.
  • Great focus on the feasibility to achieve the Global Sustainable Development Goals until 2030 – little focus that we fail badly to achieve important environmental goals on the national level…
  • Planetary boundaries and limited natural resources are obvious. However, the current global economy is still not adequately adjusted and regulated to that rather well-established fact.
  • There is a clear trend that environmental issues are moving from a focus on technology and environment towards behavior and policy.

And, on a personal note:

  • Travelling by train to Stockholm is a more than convenient alternative. Sustainability starts with your own choices!
  • No matter of color, the politicians that were represented at the conference seemed all to have very reasonable arguments concerning environmental politics. Obviously, there are soon elections in Sweden.
  • And, this week, a new beer was released, entirely brewed on recycled water (yes, the water leaving the sewage treatment plants in Sweden apparently has drinking water quality). It will cost me quite an effort, but I will have to try.

Further reading needed? Tillståndet i miljö 2018

To balance work and family…

One of those days… the school is closed today due to a planning day, and suddenly the kids follow half a day to the office. I appreciate their company, but don’t expect that you get anything done! So, they do some drawings and we are listening to Samir & Viktor while I try to write this text.

This morning, I promised them to visit my office and to make a session at the microscope to have a look at plankton. No, no, I am not one of those nerdy scientist-parents that try to introduce the kids to natural sciences at early age. The shark book by Sarah Sheppard that my kids received as a gift for Christmas a few years ago did the job much better than I do – so, they really ASKED to have a look at plankton!

Is it possible to balance work and family life as a scientist? I have eight years of personal experience, and had to learn a few things:
(1) Kids decrease the number of hours you spend in the office, but increase your efficiency (“good-enough approach”).
(2) You have to learn to say no (I am still can improve there).
(3) In case your parents live abroad, it is a tremendous advantage to have parents-in-law nearby which are willing to sort out some impossible days.
(4) And, let’s face it: your scientific output will – at least temporarily – decrease.

Any reason to complain? No. After all, also the life as a scientist is all about choices… Let’s go for ice-cream now!

Var det bättre förr?

Dealing with long-term environmental development, our research field faces regularly the challenge to evaluate the present-day conditions against a historical background. Often, the historical conditions are seen as pristine and unaffected by human perturbations, even though there exist many examples that also earlier cultures contributed heavily to the degradation of ecosystems and the environment. A well-known example is certainly the history of the Easter Islands, but there are also many examples in “our backyard”, as for instance the history of mining activities in the Bergslagen region, with tremendous environmental impact.

For the two decades of my own professional career within research and education, I may not yet be able to draw any firm conclusions whether things were better in the past. There was certainly less administration and reporting, but on the other hand, important tools such as the World Wide Web or E-mail systems were not yet available (by the way, never tell your students that you remember the time before E-mails and Cambro – they immediately think you are a dinosaur).

However, one research activity is very well suited for comparisons with the past. No matter what we are dealing with as environmental scientists, at some point we need to collect samples to describe and understand the environment or to test our hypotheses. How did early scientists carry out field work? One of the pioneers of Swedish sediment research was Gerard de Geer, and there exists a wonderful clip about field work from the 1930.

So, please enjoy below the insights in terms of sampling equipment and clothing (personally I appreciate the elegant headgear)! But, frankly, when it comes to data analysis, please ask yourself whether “det var verkligen bättre förr”!

What are diatoms?

Last night our neighborhood got together to take care of the joint property unit (is this the appropriate term for städkväll i samfälligheten?). I was mentioning to my neighbor – also active as writer on this blog – that I was supposed to blog during the coming weeks, and she suggested me to write about my research topic. “What are you working with?”, and I answered “diatoms, sediment and long-term environmental change” – “What are diatoms? This seems way more interesting than the long-term thingy”. Obviously, this is a very adequate opportunity to present diatoms, my favorite environmental indicators, to a wider audience.

Diatoms exist in literally everywhere where you can find water, for example in streams, rivers, lakes, and the oceans, but also in the soil. They are a major group of unicellular algae with important ecological function for oxygen production and food webs. In a typical lake in northern Sweden, you will find millions of diatoms in one liter of water, without recognizing them by eye. And, as you can see on the picture above, they are just stunning! Each diatom has a characteristic, beautiful ornamentation that is only visible using a light microscope. To fully resolve all structures, scanning electron microscope techniques are needed. The diatoms above, Cyclotella, live in our study lake Nylandssjön (Nordingrå), and have a diameter of a few micrometers. Still reading? Then you should go for a more detailed description, for example  https://en.wikipedia.org/wiki/Diatom

Why studying them? In order to understand long-term environmental changes, we are depending on environmental archives and indicators that can tell us something about the conditions that prevailed in prehistoric times, before instrumental data are available. And diatoms fulfill two of the major criteria that are important. First, they are sensitive to the ambient water quality (temperature, salinity and nutrient levels), and record environmental conditions simply through their presence. Secondly, their cell walls that are made of silica may persist in for very, very long time. A rather special application field of diatoms is forensic limnology. The presence of characteristic diatom colonies on clothes or in tissue sample of suspects or victims are matched against samples from the crime scene location. As they diatom assemblage is unique to every lake or pond, a close match of diatom assemblage can provide evidential support.

Not only are the surroundings in our neighborhood now tidy after the long winter in northern Sweden. More important, I got by chance a topic for the first blog post. Thanks, Bodil!

Är detta en meteorit?

Här kommer mitt sista inlägg till forskarbloggen. Jag började mina inlägg med ”Den sista meteoritexpeditionen” och så kommer det att bli för min del, då jag strax går i pension. Våra meteoritexpeditioner har haft en hög vetenskaplig ambition att hitta bitar av Tromsö-meteoriten från 2006. Först var vi för långt västerut och sedan på gränsen från öster, men de yttre omständigheterna hindrade effektiva sökinsatser.

Ett läger mitt i sökområdet 2017 (bild Jakub Vaverka).

I somras var vi på rätt ställe vid rätt tidpunkt, en dryg mil södost om Reisavannet där Mikkel hade sett boliden ovanför sig. Vädret var underbart och humöret uppe. Första dagen spanade vi norrut längs bergskammen på området där mindre fragment av några gram möjligen landat och den andra dagen söderut mellan två sjöar dit bitar upp till kg-storlek kan ha landat. Dessa mera detaljerade uppskattningar hade gjorts av matematikern Esko Lyytinen vid den finska amatörastronomförening URSA. Man hittade en meteorit på Kolahalvön 2014 efter Eskos beräkningar från uppskattningar från den rätt så täta finska kameranätverket.

Ricks GPS-spår dagen 1 norrut. Vi andra gick på båda sidor av hans rutt.

Ricks GPS-spår dagen 2 söderut.

Vi hittade nog inte den här gången heller någon uppenbar meteorit, inte i alla fall av järn, vi hoppades och trodde hela tiden att där bakom krönet väntar en stor stenbumling på oss. Så blev det inte. Mot slutet av tiden gick vi igenom fynden som folk hade samlat i de små plastpåsarna och skrivit på koordinaterna.

Jakubs meteoritplastpåsar väl märkta med både position och hittetid (bild Rick McGregor).

I en av påsarna fanns det en annorlunda sten, som inte är magnetisk. Den hade Krister plockat den första kvällen då han tränade för att leta – gå systematiskt för att täcka ett så stort område som möjligt, upp och ner på sluttningen öster om lägret. Stenen var ca 3 cm stor, mörk, bucklig på ytan, så som den kokat upp i den tusengradiga hettan den når på väg ner genom atmosfären. Vi har under veckan fått den delad i två bitar med en fin jämn skäryta. Detta är det nästa steget i processen att identifiera en meteorit. Ett fragment är nu skickad till Naturhistoriska riksmuseet för analys. Om det är en meteorit, följer vidare analyser om dess ursprung.

Jag tackar alla deltagare på våra tre meteoritexpeditioner. Det har varit mycket givande att få samarbeta med alla de fina ungdomarna vi har haft med oss och även bli närmare bekant med de seniora kollegerna när man har haft gott om tid för samtal i brist på nätet och koll på email.

Tjejsnack framför tältet (bild Martin Wieser).

Vi har haft en härlig mångkulturell blandning och en jämn ålders- och könsfördelning på våra turer. Två av våra deltagare, Krister och Ursila kommer från Sápmi, Stockholmstjejen Katarina bor där numera och kunde informera oss andra om dagens renskötsel. Vi fick höra från Pegah om friluftslivet utanför Teheran och från Alexandre från Bryssel samt Jakub från Prag, hur man går i naturen i Centraleuropa. Dessutom hade vi inslag från Nya Zeeland (Rick), Schweiz (Martin), Finland (Asta) samt med Gabriella, Jesper och Charles från olika håll i Sverige.

Expeditionssällskapet 2017, från vänster: Krister Wiklund, Martin Wieser, Ursila Hufva, Gabriella Stenberg Wieser, Katarina Axelsson, Rick McGregor, Asta Pellinen-Wannberg, Alexandre de Spiegeleer, Jakub Vaverka (bild Katarina Axelsson).

Vi har haft underbara dagar ute i naturen. Vi har fått lågflyga över ödemarken med helikopter och bli lämnade till vårt öde. Vi har fått se Lappland explodera till den skira grönskan, moln, blommor, fåglar, djur och insekter, som trots allt är viktiga för de andra levande varelserna än den bekväma människan. Vi har fått njuta av nyfiskad röding. Vi har gått för oss själva med blicken skannande över marken, haft härliga lunchpauser på låga fjälltoppar och samlats till en lägereld på kvällen för att diskutera dagens fynd.

Lunchpaus på toppen av Cáhppesvárri (bild Katarina Axelsson).

Kvällsmys vid lägerelden (bild APW).

Förutom stratosfärsballongen har vi hittat en hel del tomma flaskor, plast- och metallskräp, som vi släpat med till lägret, ombord på helikoptern och levererat till sopsortering.

Vi tackar alla som bidragit till uppskattningar om sökområdet. Jag fick det första samtalet redan sommaren 2006 från professor Ludwik Liszka, IRF-Umeå om var boliden exploderat i luften enligt de första infraljudsobservationerna, Mikkel Nilut såg meteoriten sprängas ovanför sig och den kanadensiska gruppen vid universitetet i Western Ontario, som tagit med atmosfärvariationerna i infraljudsobservationer prickade nästa samma punkt som Mikkel. Esko Lyytinen räknade från de två bilderna tagna av Peter Bruvold och Martin Lyngdal och alla de andra observationerna vart fragmenten möjligen mörkflygit och landat. Peter Voelger, IRF bidrog med höghöjdsvindar till Esko.

Vi alla tackar även Umeå universitet och Institutet för rymdfysik som har stöttat dessa expeditioner.

 

 

 

 

 

Reaching for the sky

Efter den eländiga insektexpeditionen 2014 blev det allt mer störande att själva meteoriten hade blivit kvar inom vårt sökområde. Vi hade lärt oss två läxor, mellan snö och mygg och med helikopter mitt i sökområdet. Den första februari 2017 bokade vi två transporter med helikopter till veckan efter midsommar. Om denna expedition berättar våra tre nykomlingar och Martin, som har varit med på alla expeditioner.

Jakub Vaverka, postdoktor från Prag och Alexandre de Spiegeleer, doktorand från Bryssel, båda dock vid Umeå universitet för tillfället, njuter av lägerelden.

New blood was added up to the more experienced team of meteorite adventurers. We, Jakub, Krister and Alexandre were the three new members for this year’s edition. We are all experienced hikers but have never had the opportunity to hunt down meteorites. We therefore jumped on this unique occasion to join the group and we all headed up north to Kilpisjärvi. From Kilpisjärvi we had our first helicopter experience as we flew towards our base camp, located by a nice lake, in the middle of a vast plain.

Vårt läger låg i södra ändan av sjön Ivnnatjávri (bild Rick McGregor).

Tents pitched and dinner eaten, we started preparing the poles that we would be using in our quest for the next few days. Meteorites are often supposed to be metallic and therefore we equipped our poles with a few magnets. Excited we headed off, wandering near our base camp, with our magnets and our eyes. It only took little time to realize that the search (and find) was going to be difficult. The terrain is full of small bushes and seeing small burnt rocks was going to be really challenging. Nevertheless, we went on and found a few small rocks, located amongst others, that were magnetic.

Unfortunately, Martin informed us that most of the rocks that were found that evening were likely to simply be iron ore. Such a disappointenement, it couldn’t have been that easy of course! And so went our first evening and the following day, without finding more than a couple pieces of iron ore, glass bottles and reindeer antlers.

Naturligt hittegods på fjället.

The weather was kind to us and we both, Jakub and Alexandre, full of energy, decided to stay awake to observe our first midnight sun. The sun was moving very slowly as we kept watching both the time and the compass. It was so exciting to observe the sun at its lowest and then slowly going back up. And so went our first midnight sun experience.

Jakub upplever sin första midnattssol som både klockan och kompassen bevittnar (bild Alexandre de Spiegeleer).

On the following day, we headed up south from our base camp, always equipped with our magnets and hoping to find meteorites weighing up to 2 kg. After crossing a small river by jumping from stone to stone, Alexandre found a relatively large stone more than halfway in the ground. The whole stone was magnetic and the outside seemed to have somewhat been burnt. We digged it out and started the inspection. The rock was big, too big … And was likely not the meteorite we were looking for.

Alexandre och hans järnmeteoritkandidat (bild Jakub Vaverka).

But still, it was a weighing more than 5 kg and really magnetic. Sadly, after further inspections, we observed traces of sedimentation on it suggesting it was not a meteorite but simply an old large piece of iron.

The area is vast and the people are small, the likelihood to find something is small but each discovery is exciting.

För ett antal år sedan kom en ung allvarlig rymddoktor från Bern till Institutet för rymdfysik i Kiruna. Han visade sig vara en mycket skicklig ingenjör och allvaret försvann då han träffade Gabriella. Numera planerar Martin Wieser besök till fyra av Jupiters ismånar och är mycket bra på att lösa alla typer av tekniska problem som kan uppstå under en expedition. Krister Wiklund är en populär lektor på Fysik. Han var med på en meteoritexpedition för första gången, men självklar medlem på grund av sin uppväxt i Jokkmokk (bild Gabriella Stenberg Wieser). 

Out in the vast wilderness north of the polar circle we picture meteorites to be heavenly objects falling down on Earth – to be collected by tirelessly searching Earthlings. Despite all the efforts, chances to find a meteorite are slim, too easily are the precious stones from the sky lost in bushes, lakes, swamps or simply in mud.

There are other things however, less heavenly but more human made that fall down to Earth and that may be found by chance and hard labor.

Krister har hittat en stratosfärballongexperiment på fjället (bild Martin Wieser).

On the 3rd day of our expedition Krister managed to locate such an elusive object thanks to a very thorough search pattern he walked some hundreds of meters east of our base camp: A lost stratospheric balloon payload, a scientific experiment containing electron tubes, high voltage modules and data acquisition electronics, everything packaged in insulation foam and thermal tape, well prepared for its mission in the stratosphere. Yet, at the end of its mission it was lost and crashed in the wilderness.

It may have been at the location on ground for many years. A closer inspection reveals that the type of electronics used indicates the scientific experiment was built in the nineties. A quick check against a database with stratospheric balloon launches did not give a hit though for the landing site at or near where the payload was found.

We have contacted ESRANGE to find out more about the purpose, launch date and scientific objective of the experiment, but the origin of the balloon is still a mystery.

 

Översta bilden: Krister blev inspirerad efter att ha hittat ett ballongexperiment, som av allt vi hittat dittills hade nog varit närmast rymden (bild Martin Wieser).

Vad gör man inte för vetenskapen?

Dagens inlägg kommer från Gabriella Stenberg Wieser. Gabriella har doktorerat i rymdfysik i Umeå och är numera forskare vid Institutet för rymdfysik i Kiruna. Det är smickrande att Gabriella har varit intresserad att delta i alla våra expeditioner för att leta efter småsten i ödemarken, då hon samtidigt har snurrat med rymdsonden Rosetta runt kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko i Europas häftigaste rymdprojekt. Gabriella har varit en kunnig, snabb och mycket rolig expeditionsdeltagare. Här kommer hennes beskrivning om ett eländes expedition.

Gabriella med maken Martin Wieser på väg ut från Jukkasjärvi kyrka i augusti 2013 (bild APW).

Med en bättre uppskattning baserad på Mikkels berättelse av var rymdstenen skulle ha tagit mark var det läge för ny meteoritexpedition sommaren 2014. Vi styrde våra minibussar på Kautokeino en tidig morgon i mitten på juli. Humöret var på topp och vi såg fram emot några härliga dagar på fjället. I väderprognosen fanns inga hot om regn eller kyla.

Då vi ändå inte skulle så långt från vägen så åkte vi bil så nära en lägerplats som möjligt (bild Rick McGregor).

Vår utrustning transporterades till lägret med  en fyrhjuling (bild Rick McGregor).

Sol som strålar från en klarblå himmel. Drygt 25 grader varmt. Nästan vindstilla. Det kanske låter som en dröm. Det är det inte. Det som aldrig syns på de soliga reklambilderna är de små, svarta insekterna. Mygg. Knott. Bromsar. Flugor.

Soligt och för varmt. Något är fel! I all planering hade vi glömt tiden mellan snö och mygg och var två veckor för sent ute (bild Rick McGregor).

Myggen surrar konstant. Knotten kryper in under kläderna om man inte ser till att det är tätt precis överallt: Glöm shortsen och den uppknäppta kortärmade skjortan. Satsa på mygghatt, halsduk, byxor som smiter åt runt vandringskängorna och en jacka som är tillräckligt tjock för att myggen inte ska kunna sticka igenom den.

Eleganta Katarina från Kautokeino hade den rätta stilen i den 25-gradiga hettan (bild APW).

Efter första dagen kunde vår expeditionsledare nästan inte öppna ögonen på grund av svullnaden från insektsbetten i ansiktet och jag ryser när jag tänker tillbaka på toalettbesöken. Vademecum skulle man droppa på betten hade lokalbefolkningen sagt, så det gjorde vi och det kändes lite bättre för stunden, men det luktade förstås tandkräm i hela lägret.

Varje vindfläkt togs emot med dyrkan (bild Rick McGregor).

Vi hade en lavvo med oss. En lavvo är en samisk tältkåta där vi hade tänkt sitta och mysa på kvällarna och summera dagen. Det blev inte så mycket av myset men till lavvon tog vi vår tillflykt så fort det gick. Den hade tyvärr en tendens att fyllas med rök så att vi allihop blev tvungna att ligga ner för att kunna andas. Men det var det värt. Lite rök i lungorna är mycket lindrigare än ett knottmoln runt huvudet.

Pegah och Gabriella under röknivån inne i lavvon (bild Martin Wieser).

Gabriella och Katarina efter för mycket rök i lavvon (bild APW).

Men man kan inte säga att vi inte försökte: Som de hjältar i vetenskapens tjänst vi är letade vi faktiskt efter meteoriten. En av dagarna gjorde vi en åtta-nio timmar lång vandring delvis i myrmark. Solen gassade och på kalfjället finns ingen skugga att få. Det var nästan omöjligt att rasta – så fort man satte sig ner hade man ett stort svart surrande moln omkring sig. Det är inte rofyllt och ger ingen vila. Det är bättre att bara fortsätta att gå. Det gjorde vi. Men nådde ändå inte fram till den plats där meteoriten skulle ha slagit ner enligt de nya beräkningarna. Vårt läger låg helt enkelt för långt från platsen och terrängen var för besvärlig. Utmattade återvände vi på kvällen till lägret. I heltäckande klädsel och i nästan trettio graders värme förlorar man mycket vätska, så vi mådde inte jättebra någon av oss.

Vi såg samma fjäll långt västerut som vi hade varit nära två år tidigare. I terrängen här emellan har rymdstenarna fallit ner (bild Rick McGregor).

Trots att vi ännu en gång hade misslyckats med vårt vetenskapliga uppdrag, lämnade vi fjället med en känsla av lättnad och jag har kanske aldrig uppskattat inomhustoaletter så mycket som just då.

Jättelycklig expeditionssällskap har räddat sig från fjället. Längst till höger har vi Jesper Lindkvist, postdok vid Umeå universitet med flickvännen och numera frun Pegah Lotfian.

Översta bilden: Katarinas lavvo med brasan i mitten som gav oss skydd från miljarder insekter. Det var endast under en häftig åskskur efter två heta dagar, som vi inte vågade sitta under de långa uppstickande störarna. Ett intressant insektsforskningsresultat: åskskuren rensade luften från knotten. Vi nästan kramade om de vanliga myggorna som fyllde luften för en kort stund. De känner man till från sydligare breddgrader och vet hur man handskas med (bild Rick McGregor).

 

Ett ögonvittne

På expeditionen 2012 hade vi inte hittat någon tydlig meteorit, men visserligen magnetiskt grus. Vi skickade det till analys till universitetet i Orsay, Frankrike, där man analyserar meteoriter från Antarktis. I vårt grus hittades nickelrika korn, som bevittnar om gammal utomjordiskt ursprung, men det var tydligt att det inte var frågan om Tromsö-meteoriten.

Vi var lite osäkra om fortsättning överhuvudtaget. Vi hade ju redan lärt oss att leta efter meteoriter är lite som att leta efter en nål i en höstack. Sedan kom Katarina från Kautokeino och hade nyheter.

Katarina och Mikkel på sjön Reisavann (bild APW).

Katarina Axelsson har skrivit det nästa inlägget i vår serie av meteoritexpeditioner. Vid tiden av vår första expedition var hon doktorand vid Institutet för rymdfysik i Kiruna. Hon försvarade sin doktorsavhandling som handlade om optiska norrskensstudier i november 2013. Vi la tidigt märke till hennes resor till Kautokeino och att hon hade lokalkännedom. Därför har hon varit en självklar medlem på våra expeditioner. Numera bor hon i Kautokeino och är lärare på gymnasiet Samisk videregående skole. Här kommer Katarinas berättelse:

I 2012 befann jag mig i Kautokeino och som av en slump kom jag i kontakt med en man vid namn Mikkel. Jag minns inte hur vi kom in på ämnet men det blev tidigt klart att han hade sett en meteorit explodera en sommarnatt för ett antal år sedan. Efter att ha frågat ut honom kom vi fram till att meteoriten han hade sett var exakt samma meteorit som vi letat efter uppe Somasjärvi tidigare det året. När jag återvände till Kiruna var vår meteoritledare den första som fick veta om fyndet – ögonvittnet Mikkel Nilut. Vi bestämde oss snart för att åka att besöka honom för en intervju och för att se på platsen där han befann sig den där sommarnatten, den 7e juni 2006.

Mikkel är renskötare och föredetta yrkespilot. Han har en stuga vid Reisavannet i Nordreisa kommun, på gränsen till Kautokeino kommun, där han spenderar en hel del tid, både i arbetet och privat. En regnig sommardag 2013 begav vi oss dit, jag och Asta. Med en hyrbil och regnkläder tog vi oss till Reisavannet, där Mikkel stod och väntade på oss med sin stora älvbåt och hunden Luhke. Han körde oss över till andra sidan sjön, till hans stuga, där vi kunde sitta i värmen och prata. Vi blev serverade kokkaffe och torkat renkött före han började att berätta om natten då han såg den stora smällen.

Vi blev bjudna på kokkaffe och torkat renkött (bild APW).

 

Mikkel berättar om natten han bevittnade något unikt (bild APW).

Kvällen då han såg boliden explodera befann sig vid strandkanten till Reisavannet, han satt där och rensade kvällens fångst i av fisk. Han berättar om hur han såg ett väldigt stort, blixtliknande ljusfenomen, nästan rätt ovanför honom på den annars klara sommarhimmelen. Det gick ca en minut från att han såg ljuset till det att han hörde flera kraftiga smällar efter varandra, han beskriver det som kraftig åska och säger: ”Jag trodde först at det var ett flygplan som exploderade”. Efter smällen såg han hur det bildades en molnbubbla på himlen, men vad det var som hade exploderat kunde han inte se. Med tanke på att han först trott att det var ett flygplan var han orolig för vad han skulle se falla från himlen. Inte förrän dagen efter när han slog på radion fick han veta att det var en meteorit som han hade observerat. ”Det var inte något flygplan, det var en meteorit som exploderat” skrattar han.

Senare analys med infraljud och dagsaktuella atmosfärsmodeller gav punkten 69.203N, 22.396E på 43 km höjd för meteoritexplosionen lite norr om Reisavann (http://meteor.uwo.ca/research/infrasound/norway2006/synopsis.html). Detta stämmer väl ihop med Mikkels berättelse.

Han nämner också att han efter explosionen kunde observera en stripa, i sydöstlig riktning, på himlen. Med sina erfarenheter från tiden som yrkespilot, och sina utmärkta kunskaper om området, kunde han med säkerhet peka ut riktningen för meteoriten. Med det hade vi fått viktig information med oss hem. Information, som tillsammans med annan information, hjälpte oss att bestämma vår lägerplats för den nästkommande expeditionen.

Översta bilden: Den norra stranden av Reisavann där Mikkel Nilut satt och rensade fisk den 7 juni 2006 efter midnatt och såg eldkulan (bild APW).