Är detta en meteorit?

Här kommer mitt sista inlägg till forskarbloggen. Jag började mina inlägg med ”Den sista meteoritexpeditionen” och så kommer det att bli för min del, då jag strax går i pension. Våra meteoritexpeditioner har haft en hög vetenskaplig ambition att hitta bitar av Tromsö-meteoriten från 2006. Först var vi för långt västerut och sedan på gränsen från öster, men de yttre omständigheterna hindrade effektiva sökinsatser.

Ett läger mitt i sökområdet 2017 (bild Jakub Vaverka).

I somras var vi på rätt ställe vid rätt tidpunkt, en dryg mil södost om Reisavannet där Mikkel hade sett boliden ovanför sig. Vädret var underbart och humöret uppe. Första dagen spanade vi norrut längs bergskammen på området där mindre fragment av några gram möjligen landat och den andra dagen söderut mellan två sjöar dit bitar upp till kg-storlek kan ha landat. Dessa mera detaljerade uppskattningar hade gjorts av matematikern Esko Lyytinen vid den finska amatörastronomförening URSA. Man hittade en meteorit på Kolahalvön 2014 efter Eskos beräkningar från uppskattningar från den rätt så täta finska kameranätverket.

Ricks GPS-spår dagen 1 norrut. Vi andra gick på båda sidor av hans rutt.

Ricks GPS-spår dagen 2 söderut.

Vi hittade nog inte den här gången heller någon uppenbar meteorit, inte i alla fall av järn, vi hoppades och trodde hela tiden att där bakom krönet väntar en stor stenbumling på oss. Så blev det inte. Mot slutet av tiden gick vi igenom fynden som folk hade samlat i de små plastpåsarna och skrivit på koordinaterna.

Jakubs meteoritplastpåsar väl märkta med både position och hittetid (bild Rick McGregor).

I en av påsarna fanns det en annorlunda sten, som inte är magnetisk. Den hade Krister plockat den första kvällen då han tränade för att leta – gå systematiskt för att täcka ett så stort område som möjligt, upp och ner på sluttningen öster om lägret. Stenen var ca 3 cm stor, mörk, bucklig på ytan, så som den kokat upp i den tusengradiga hettan den når på väg ner genom atmosfären. Vi har under veckan fått den delad i två bitar med en fin jämn skäryta. Detta är det nästa steget i processen att identifiera en meteorit. Ett fragment är nu skickad till Naturhistoriska riksmuseet för analys. Om det är en meteorit, följer vidare analyser om dess ursprung.

Jag tackar alla deltagare på våra tre meteoritexpeditioner. Det har varit mycket givande att få samarbeta med alla de fina ungdomarna vi har haft med oss och även bli närmare bekant med de seniora kollegerna när man har haft gott om tid för samtal i brist på nätet och koll på email.

Tjejsnack framför tältet (bild Martin Wieser).

Vi har haft en härlig mångkulturell blandning och en jämn ålders- och könsfördelning på våra turer. Två av våra deltagare, Krister och Ursila kommer från Sápmi, Stockholmstjejen Katarina bor där numera och kunde informera oss andra om dagens renskötsel. Vi fick höra från Pegah om friluftslivet utanför Teheran och från Alexandre från Bryssel samt Jakub från Prag, hur man går i naturen i Centraleuropa. Dessutom hade vi inslag från Nya Zeeland (Rick), Schweiz (Martin), Finland (Asta) samt med Gabriella, Jesper och Charles från olika håll i Sverige.

Expeditionssällskapet 2017, från vänster: Krister Wiklund, Martin Wieser, Ursila Hufva, Gabriella Stenberg Wieser, Katarina Axelsson, Rick McGregor, Asta Pellinen-Wannberg, Alexandre de Spiegeleer, Jakub Vaverka (bild Katarina Axelsson).

Vi har haft underbara dagar ute i naturen. Vi har fått lågflyga över ödemarken med helikopter och bli lämnade till vårt öde. Vi har fått se Lappland explodera till den skira grönskan, moln, blommor, fåglar, djur och insekter, som trots allt är viktiga för de andra levande varelserna än den bekväma människan. Vi har fått njuta av nyfiskad röding. Vi har gått för oss själva med blicken skannande över marken, haft härliga lunchpauser på låga fjälltoppar och samlats till en lägereld på kvällen för att diskutera dagens fynd.

Lunchpaus på toppen av Cáhppesvárri (bild Katarina Axelsson).

Kvällsmys vid lägerelden (bild APW).

Förutom stratosfärsballongen har vi hittat en hel del tomma flaskor, plast- och metallskräp, som vi släpat med till lägret, ombord på helikoptern och levererat till sopsortering.

Vi tackar alla som bidragit till uppskattningar om sökområdet. Jag fick det första samtalet redan sommaren 2006 från professor Ludwik Liszka, IRF-Umeå om var boliden exploderat i luften enligt de första infraljudsobservationerna, Mikkel Nilut såg meteoriten sprängas ovanför sig och den kanadensiska gruppen vid universitetet i Western Ontario, som tagit med atmosfärvariationerna i infraljudsobservationer prickade nästa samma punkt som Mikkel. Esko Lyytinen räknade från de två bilderna tagna av Peter Bruvold och Martin Lyngdal och alla de andra observationerna vart fragmenten möjligen mörkflygit och landat. Peter Voelger, IRF bidrog med höghöjdsvindar till Esko.

Vi alla tackar även Umeå universitet och Institutet för rymdfysik som har stöttat dessa expeditioner.

 

 

 

 

 

Reaching for the sky

Efter den eländiga insektexpeditionen 2014 blev det allt mer störande att själva meteoriten hade blivit kvar inom vårt sökområde. Vi hade lärt oss två läxor, mellan snö och mygg och med helikopter mitt i sökområdet. Den första februari 2017 bokade vi två transporter med helikopter till veckan efter midsommar. Om denna expedition berättar våra tre nykomlingar och Martin, som har varit med på alla expeditioner.

Jakub Vaverka, postdoktor från Prag och Alexandre de Spiegeleer, doktorand från Bryssel, båda dock vid Umeå universitet för tillfället, njuter av lägerelden.

New blood was added up to the more experienced team of meteorite adventurers. We, Jakub, Krister and Alexandre were the three new members for this year’s edition. We are all experienced hikers but have never had the opportunity to hunt down meteorites. We therefore jumped on this unique occasion to join the group and we all headed up north to Kilpisjärvi. From Kilpisjärvi we had our first helicopter experience as we flew towards our base camp, located by a nice lake, in the middle of a vast plain.

Vårt läger låg i södra ändan av sjön Ivnnatjávri (bild Rick McGregor).

Tents pitched and dinner eaten, we started preparing the poles that we would be using in our quest for the next few days. Meteorites are often supposed to be metallic and therefore we equipped our poles with a few magnets. Excited we headed off, wandering near our base camp, with our magnets and our eyes. It only took little time to realize that the search (and find) was going to be difficult. The terrain is full of small bushes and seeing small burnt rocks was going to be really challenging. Nevertheless, we went on and found a few small rocks, located amongst others, that were magnetic.

Unfortunately, Martin informed us that most of the rocks that were found that evening were likely to simply be iron ore. Such a disappointenement, it couldn’t have been that easy of course! And so went our first evening and the following day, without finding more than a couple pieces of iron ore, glass bottles and reindeer antlers.

Naturligt hittegods på fjället.

The weather was kind to us and we both, Jakub and Alexandre, full of energy, decided to stay awake to observe our first midnight sun. The sun was moving very slowly as we kept watching both the time and the compass. It was so exciting to observe the sun at its lowest and then slowly going back up. And so went our first midnight sun experience.

Jakub upplever sin första midnattssol som både klockan och kompassen bevittnar (bild Alexandre de Spiegeleer).

On the following day, we headed up south from our base camp, always equipped with our magnets and hoping to find meteorites weighing up to 2 kg. After crossing a small river by jumping from stone to stone, Alexandre found a relatively large stone more than halfway in the ground. The whole stone was magnetic and the outside seemed to have somewhat been burnt. We digged it out and started the inspection. The rock was big, too big … And was likely not the meteorite we were looking for.

Alexandre och hans järnmeteoritkandidat (bild Jakub Vaverka).

But still, it was a weighing more than 5 kg and really magnetic. Sadly, after further inspections, we observed traces of sedimentation on it suggesting it was not a meteorite but simply an old large piece of iron.

The area is vast and the people are small, the likelihood to find something is small but each discovery is exciting.

För ett antal år sedan kom en ung allvarlig rymddoktor från Bern till Institutet för rymdfysik i Kiruna. Han visade sig vara en mycket skicklig ingenjör och allvaret försvann då han träffade Gabriella. Numera planerar Martin Wieser besök till fyra av Jupiters ismånar och är mycket bra på att lösa alla typer av tekniska problem som kan uppstå under en expedition. Krister Wiklund är en populär lektor på Fysik. Han var med på en meteoritexpedition för första gången, men självklar medlem på grund av sin uppväxt i Jokkmokk (bild Gabriella Stenberg Wieser). 

Out in the vast wilderness north of the polar circle we picture meteorites to be heavenly objects falling down on Earth – to be collected by tirelessly searching Earthlings. Despite all the efforts, chances to find a meteorite are slim, too easily are the precious stones from the sky lost in bushes, lakes, swamps or simply in mud.

There are other things however, less heavenly but more human made that fall down to Earth and that may be found by chance and hard labor.

Krister har hittat en stratosfärballongexperiment på fjället (bild Martin Wieser).

On the 3rd day of our expedition Krister managed to locate such an elusive object thanks to a very thorough search pattern he walked some hundreds of meters east of our base camp: A lost stratospheric balloon payload, a scientific experiment containing electron tubes, high voltage modules and data acquisition electronics, everything packaged in insulation foam and thermal tape, well prepared for its mission in the stratosphere. Yet, at the end of its mission it was lost and crashed in the wilderness.

It may have been at the location on ground for many years. A closer inspection reveals that the type of electronics used indicates the scientific experiment was built in the nineties. A quick check against a database with stratospheric balloon launches did not give a hit though for the landing site at or near where the payload was found.

We have contacted ESRANGE to find out more about the purpose, launch date and scientific objective of the experiment, but the origin of the balloon is still a mystery.

 

Översta bilden: Krister blev inspirerad efter att ha hittat ett ballongexperiment, som av allt vi hittat dittills hade nog varit närmast rymden (bild Martin Wieser).

Vad gör man inte för vetenskapen?

Dagens inlägg kommer från Gabriella Stenberg Wieser. Gabriella har doktorerat i rymdfysik i Umeå och är numera forskare vid Institutet för rymdfysik i Kiruna. Det är smickrande att Gabriella har varit intresserad att delta i alla våra expeditioner för att leta efter småsten i ödemarken, då hon samtidigt har snurrat med rymdsonden Rosetta runt kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko i Europas häftigaste rymdprojekt. Gabriella har varit en kunnig, snabb och mycket rolig expeditionsdeltagare. Här kommer hennes beskrivning om ett eländes expedition.

Gabriella med maken Martin Wieser på väg ut från Jukkasjärvi kyrka i augusti 2013 (bild APW).

Med en bättre uppskattning baserad på Mikkels berättelse av var rymdstenen skulle ha tagit mark var det läge för ny meteoritexpedition sommaren 2014. Vi styrde våra minibussar på Kautokeino en tidig morgon i mitten på juli. Humöret var på topp och vi såg fram emot några härliga dagar på fjället. I väderprognosen fanns inga hot om regn eller kyla.

Då vi ändå inte skulle så långt från vägen så åkte vi bil så nära en lägerplats som möjligt (bild Rick McGregor).

Vår utrustning transporterades till lägret med  en fyrhjuling (bild Rick McGregor).

Sol som strålar från en klarblå himmel. Drygt 25 grader varmt. Nästan vindstilla. Det kanske låter som en dröm. Det är det inte. Det som aldrig syns på de soliga reklambilderna är de små, svarta insekterna. Mygg. Knott. Bromsar. Flugor.

Soligt och för varmt. Något är fel! I all planering hade vi glömt tiden mellan snö och mygg och var två veckor för sent ute (bild Rick McGregor).

Myggen surrar konstant. Knotten kryper in under kläderna om man inte ser till att det är tätt precis överallt: Glöm shortsen och den uppknäppta kortärmade skjortan. Satsa på mygghatt, halsduk, byxor som smiter åt runt vandringskängorna och en jacka som är tillräckligt tjock för att myggen inte ska kunna sticka igenom den.

Eleganta Katarina från Kautokeino hade den rätta stilen i den 25-gradiga hettan (bild APW).

Efter första dagen kunde vår expeditionsledare nästan inte öppna ögonen på grund av svullnaden från insektsbetten i ansiktet och jag ryser när jag tänker tillbaka på toalettbesöken. Vademecum skulle man droppa på betten hade lokalbefolkningen sagt, så det gjorde vi och det kändes lite bättre för stunden, men det luktade förstås tandkräm i hela lägret.

Varje vindfläkt togs emot med dyrkan (bild Rick McGregor).

Vi hade en lavvo med oss. En lavvo är en samisk tältkåta där vi hade tänkt sitta och mysa på kvällarna och summera dagen. Det blev inte så mycket av myset men till lavvon tog vi vår tillflykt så fort det gick. Den hade tyvärr en tendens att fyllas med rök så att vi allihop blev tvungna att ligga ner för att kunna andas. Men det var det värt. Lite rök i lungorna är mycket lindrigare än ett knottmoln runt huvudet.

Pegah och Gabriella under röknivån inne i lavvon (bild Martin Wieser).

Gabriella och Katarina efter för mycket rök i lavvon (bild APW).

Men man kan inte säga att vi inte försökte: Som de hjältar i vetenskapens tjänst vi är letade vi faktiskt efter meteoriten. En av dagarna gjorde vi en åtta-nio timmar lång vandring delvis i myrmark. Solen gassade och på kalfjället finns ingen skugga att få. Det var nästan omöjligt att rasta – så fort man satte sig ner hade man ett stort svart surrande moln omkring sig. Det är inte rofyllt och ger ingen vila. Det är bättre att bara fortsätta att gå. Det gjorde vi. Men nådde ändå inte fram till den plats där meteoriten skulle ha slagit ner enligt de nya beräkningarna. Vårt läger låg helt enkelt för långt från platsen och terrängen var för besvärlig. Utmattade återvände vi på kvällen till lägret. I heltäckande klädsel och i nästan trettio graders värme förlorar man mycket vätska, så vi mådde inte jättebra någon av oss.

Vi såg samma fjäll långt västerut som vi hade varit nära två år tidigare. I terrängen här emellan har rymdstenarna fallit ner (bild Rick McGregor).

Trots att vi ännu en gång hade misslyckats med vårt vetenskapliga uppdrag, lämnade vi fjället med en känsla av lättnad och jag har kanske aldrig uppskattat inomhustoaletter så mycket som just då.

Jättelycklig expeditionssällskap har räddat sig från fjället. Längst till höger har vi Jesper Lindkvist, postdok vid Umeå universitet med flickvännen och numera frun Pegah Lotfian.

Översta bilden: Katarinas lavvo med brasan i mitten som gav oss skydd från miljarder insekter. Det var endast under en häftig åskskur efter två heta dagar, som vi inte vågade sitta under de långa uppstickande störarna. Ett intressant insektsforskningsresultat: åskskuren rensade luften från knotten. Vi nästan kramade om de vanliga myggorna som fyllde luften för en kort stund. De känner man till från sydligare breddgrader och vet hur man handskas med (bild Rick McGregor).

 

Ett ögonvittne

På expeditionen 2012 hade vi inte hittat någon tydlig meteorit, men visserligen magnetiskt grus. Vi skickade det till analys till universitetet i Orsay, Frankrike, där man analyserar meteoriter från Antarktis. I vårt grus hittades nickelrika korn, som bevittnar om gammal utomjordiskt ursprung, men det var tydligt att det inte var frågan om Tromsö-meteoriten.

Vi var lite osäkra om fortsättning överhuvudtaget. Vi hade ju redan lärt oss att leta efter meteoriter är lite som att leta efter en nål i en höstack. Sedan kom Katarina från Kautokeino och hade nyheter.

Katarina och Mikkel på sjön Reisavann (bild APW).

Katarina Axelsson har skrivit det nästa inlägget i vår serie av meteoritexpeditioner. Vid tiden av vår första expedition var hon doktorand vid Institutet för rymdfysik i Kiruna. Hon försvarade sin doktorsavhandling som handlade om optiska norrskensstudier i november 2013. Vi la tidigt märke till hennes resor till Kautokeino och att hon hade lokalkännedom. Därför har hon varit en självklar medlem på våra expeditioner. Numera bor hon i Kautokeino och är lärare på gymnasiet Samisk videregående skole. Här kommer Katarinas berättelse:

I 2012 befann jag mig i Kautokeino och som av en slump kom jag i kontakt med en man vid namn Mikkel. Jag minns inte hur vi kom in på ämnet men det blev tidigt klart att han hade sett en meteorit explodera en sommarnatt för ett antal år sedan. Efter att ha frågat ut honom kom vi fram till att meteoriten han hade sett var exakt samma meteorit som vi letat efter uppe Somasjärvi tidigare det året. När jag återvände till Kiruna var vår meteoritledare den första som fick veta om fyndet – ögonvittnet Mikkel Nilut. Vi bestämde oss snart för att åka att besöka honom för en intervju och för att se på platsen där han befann sig den där sommarnatten, den 7e juni 2006.

Mikkel är renskötare och föredetta yrkespilot. Han har en stuga vid Reisavannet i Nordreisa kommun, på gränsen till Kautokeino kommun, där han spenderar en hel del tid, både i arbetet och privat. En regnig sommardag 2013 begav vi oss dit, jag och Asta. Med en hyrbil och regnkläder tog vi oss till Reisavannet, där Mikkel stod och väntade på oss med sin stora älvbåt och hunden Luhke. Han körde oss över till andra sidan sjön, till hans stuga, där vi kunde sitta i värmen och prata. Vi blev serverade kokkaffe och torkat renkött före han började att berätta om natten då han såg den stora smällen.

Vi blev bjudna på kokkaffe och torkat renkött (bild APW).

 

Mikkel berättar om natten han bevittnade något unikt (bild APW).

Kvällen då han såg boliden explodera befann sig vid strandkanten till Reisavannet, han satt där och rensade kvällens fångst i av fisk. Han berättar om hur han såg ett väldigt stort, blixtliknande ljusfenomen, nästan rätt ovanför honom på den annars klara sommarhimmelen. Det gick ca en minut från att han såg ljuset till det att han hörde flera kraftiga smällar efter varandra, han beskriver det som kraftig åska och säger: ”Jag trodde först at det var ett flygplan som exploderade”. Efter smällen såg han hur det bildades en molnbubbla på himlen, men vad det var som hade exploderat kunde han inte se. Med tanke på att han först trott att det var ett flygplan var han orolig för vad han skulle se falla från himlen. Inte förrän dagen efter när han slog på radion fick han veta att det var en meteorit som han hade observerat. ”Det var inte något flygplan, det var en meteorit som exploderat” skrattar han.

Senare analys med infraljud och dagsaktuella atmosfärsmodeller gav punkten 69.203N, 22.396E på 43 km höjd för meteoritexplosionen lite norr om Reisavann (http://meteor.uwo.ca/research/infrasound/norway2006/synopsis.html). Detta stämmer väl ihop med Mikkels berättelse.

Han nämner också att han efter explosionen kunde observera en stripa, i sydöstlig riktning, på himlen. Med sina erfarenheter från tiden som yrkespilot, och sina utmärkta kunskaper om området, kunde han med säkerhet peka ut riktningen för meteoriten. Med det hade vi fått viktig information med oss hem. Information, som tillsammans med annan information, hjälpte oss att bestämma vår lägerplats för den nästkommande expeditionen.

Översta bilden: Den norra stranden av Reisavann där Mikkel Nilut satt och rensade fisk den 7 juni 2006 efter midnatt och såg eldkulan (bild APW).

Den första meteoritexpeditionen 2012

Rick McGregor, kommunikatör vid Institutet för rymdfysik (IRF) i Kiruna, har skrivit inlägget om vår första meteoritexpedition 2012. Rick kommer urpsrungligen från Nya Zeeland och har disputerat i litteraturvetenskap – om de isländska sagorna och Per Olof Sundmans verk – vid Otago University. Efter två decennier på IRF är han också mycket kunnig i rymdforskning. Rick är hängiven naturmänniska och fjällvandrare och han har klättrat både på klippa och is runt om i världen. Han delar dessa intressen med sambon Ursila Hufva, lärare på Folkhögskolan i Kiruna. Vi alla andra har uppskattat Ursila med hennes bakgrund från Sápmi. Hon har kunnat ge oss många kloka och praktiska råd ute på fjället. Båda har varit självklara deltagare i alla våra expeditioner.

Rick och Ursila var snabba och effektiva på fjället och tog gärna de längsta sträckorna (bild Katarina Axelsson).

After all the planning meetings and preparations it felt good to hit the road on our expedition to northern Finland to search for the Tromsø 2006 meteorite. The group of eight consisted mostly of scientists and PhD students from the Swedish Institute of Space Physics in Kiruna and from Umeå University – four men, four women.

Vägen mot Kilpisjärvi går på finska sidan av gränsen längs Muonioälven. Det finns nästan lika mycket renar som bilar längs vägen (bild Martin Wieser).

The search area we had determined for this expedition was right on the border of Finland and Norway, in an area just to the east of a popular fishing lake, Somasjärvi. It would have taken at least a couple of days each way to go on foot, so we flew in to our base camp by helicopter from Kilpisjärvi. We had food and camping gear for four nights and a little generator to recharge camera batteries and GPS watches. The helicopter had to make two trips, taking four people at a time.

Att lasta helikopter med allt för mycket prylar är något man inte tränar allt för ofta. Till all lycka finns det gott om plats även utanför, dock med risk att bli blött om det skulle regna på vägen (bild Martin Wieser).

Those of us who flew in first chose a campsite in the lee of a little rocky hill by a smaller lake just south of Somasjärvi. There was quite a strong wind blowing when we arrived, so we made sure we pegged the tents down securely. The wind blew for most of the time we were in the area. On the few occasions it didn’t the mosquitoes reminded us of why a bit of a breeze is often a good thing when camping in Lapland in the summer…

Under den första expeditionen var vi skonade från myggor och knott tack vare en skön bris som kanske också var kopplad till det korta fönstret mellan snö och mygg. Bara några gånger hittade de lä på våra tält (bild Katarina Axelsson).

After the 285 km drive from Kiruna to Kilpisjärvi and the 40 km helicopter flight it was evening before we were all at camp, all the tents were set up and we’d had a bite to eat. Nevertheless, with rain forecast for the following day, we decided to make a start to the searching at once. There is of course 24-hour daylight in northern Finland in early July, and we were all very keen to find a meteorite.

Noggrann planering av dagens etapper sker med hjälp av kartor. Var och en får en ungefärlig rutt att följa. För säkerhets skull skulle man också hålla sig i närheten av sitt par (bild Martin Wieser).

In true chain gang fashion we formed up in a long line, a few metres apart, and worked our way up the gentle slope to the east of our camp, wielding our ski poles with magnets attached to the tips. Our resident geology expert, Martin, had checked the geology maps to ensure that there were no magnetic rock types in the area, so if we found magnetic stones they could well be meteorites.

The terrain was ideal for the search, mostly flat or gently sloping, with sparse, low-growing vegetation which shouldn’t hide anything unusual which had fallen from the sky only six years before. The view wasn’t too bad either, looking over the surface of the lake to the west, with the highest point in Finland, on the mountain Haldi, 1329 m, on the horizon to the north-west, a long, snow-covered ridge amongst other, lower summits.

The next day it rained on and off, but we managed another 8 km loop on top of the 5 km loop we had done on the first evening. But again without finding those elusive magnetic space rocks.

At last on day 3 there was some excitement. Just as we were leaving our lunch spot, Katarina picked up a small pebble with the magnet on the tip of her ski pole on a patch of bare ground. A number of other small stones there were also magnetic, even if none of them really looked how we expected meteorites to look. Nonetheless, we gathered and bagged up some samples for further analysis. Later in the afternoon I picked up some more pebbles with my magnet – including one with pink granite on either side of a thin layer of black…

Här är entusiasmen stor. Under vår lunchpaus har magneterna på våra stavar samlat på sig magnetiskt stoft (bild Rick McGregor).

After mostly searching together we split up after lunch to cover more areas, if less comprehensively, for the rest of about a 17 km loop. We did the same again on day 4, doing a number of 10 km loops in different areas, but again without success.

Somasjärvi är populär fiskesjö och de fiskeintresserade deltagarna hade t.o.m. betalat för fiskekort (bild APW).

Nyfiskad röding smakade gott vid lägerelden speciellt efter några dagar frystorkat. Veden kom från egen skog i Hälsingland (bild APW).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

The weather was fine for most of the day, with summer cumulus on the horizon, but with some darker shower cloud in the morning and high cloud thickening in the evening to high overcast, and a chill breeze from the north-west. It rained on and off during our last night, and was quite cold. When we woke in the morning there was some new snow on Haldi, the top of which was hidden by the clouds. And there were some brief flurries of snow even down at camp once we had packed up and were waiting for the helicopter to fly us back to Kilpisjärvi.

We had failed to find any obvious meteorites, but we were an experience richer – and we had thought up a good slogan for an expedition T-shirt: ”Raining Stones – the IRF and UmU Meteorite Expedition to Finnish Lapland, July 2012”.

 

Översta bilden: På väg tillbaka till lägret vid Somasjärvi i det lite rödaktiga midnattsolsljuset efter en lång dag i sökområdet (bild Katarina Axelsson).

 

En kort film om expeditionen från 2012 finns att se på youtube https://www.youtube.com/watch?v=4aek_0YFcVs.

Planering av en meteoritexpedition

Planering av en meteoritexpedition

I bland landar meteoriterna mitt i stan, så som det hände i Oslo i mars 2012. Statistiskt sett faller de nog oftast i Stilla havet. Sedan 1900 har två stora händelser skett i Ryssland, i Tunguska 1908 och Tjeljabinsk i februari 2013. I april 2012 slog en meteorit ner i Sutter’s Mill i Kalifornien lättillgängligt. Folk rusade på platsen och hittade tiotals bitar av meteoriten. Efter detta blev meteoriter attraktiva handelsvaror på t.ex. ebay.

I Sverige har man inte hittat färska meteoriter sedan 50-talet. Under en 10-års period borde man kunna hitta flera meteoriter på sökbara ställen efter bolidobservationer om man bara letar efter dem. Man kan läsa om sannolikheten att hitta meteoriter i Sverige i Cecilia Wriges kandidatarbete (http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A789277&dswid=-215) eller populärt på http://www.popularastronomi.se/wp-content/uploads/2015/09/2015_3_meteoriter.pdf.

Vi fastnade för Tromsö-meteoriten där alla observationer indikerade att mycket massa kan ha kommit ner på jordytan. Den praktiska planeringen av en meteoritexpedition, speciellt till ett väglöst område tog sin tid. Då vårt sökområde låg i Lappland, fick vi planera expeditionstiden noggrant. Även jag bodde då i Kiruna och visste att snön ligger nästan fram till midsommar på fjällen. Sedan tar det bara några härliga soliga dagar före myggorna och knotten kommer, efter två veckor blir det outhärdligt. Detta fick vi lära oss en senare gång den hårda vägen och delar med oss av erfarenheterna i ett senare blogginlägg.

 

En av de många planeringsmötena inför den första expeditionen.

Mycket måste planeras; transporterna med bil, hyrbil och helikopter; utrustning; vi använde egen fjällvandringsutrustning som var och en hade sedan tidigare; måltider på vägen och mat på fjället – otroligt hur snabbt de godaste portionerna av frystorkat, ostskivor och mjukbröd försvann – nötter, blåbärssoppa, torkat frukt, choklad, kex, kaffe te, bröd av olika sorter, margarin, ost, korv, senap. Vi hade även en liten apoteksväska för eventuella skavsår, huvudvärk, magsjuka. Myggmedel köpte vi av den starkare sorten som man inte får i Sverige, men nog i Rajabaari i finska Kaaresuvanto.

 

Under tiden mellan snö och mygg börjar grönskan och spira.

Att boka en helikopterfärd kan vara omständligt. Det finns inte så många som flyger till vårt intresseområde från lagom avstånd och de blir fullbokade den första februari för tidsperioden mellan snö och mygg. Vår helikopterbas låg i Kilpisjärvi, nära Treriksröset. Basen öppnas för sommartrafik till midsommaren. Då man även räknar transportsträckorna och anskaffande av förnödenheter så är man inte där förrän på torsdag efter midsommarfirandet. Vi lärde oss efter några års misslyckanden att man måste ha planen klar i januari.

Vår resa skiljde sig från en vanlig fjällvandring på många vis. Vi hade studerat noggrant sökområdet på kartan i förväg. Man måste tänka på att ha lägret ungefär i mitten av området, att man har tillgång till rent rinnande vatten, ha rätt så bra vindskydd, inte för stenigt eller lutande underlag, men torrt för att minimera mygg- och knottinvasioner. När man sedan närmar sig området med helikoptern, måste man mycket snabbt bestämma sig vart man landar. Vi var inte vanliga kunder för våra helikopterpiloter, som oftast flyger fiskare med mycket utrustning. Våra läger har inte varit längs vanliga vandringsleder och vi har aldrig träffat någon på fjället.

När vi en gång slagit läger, så behöver vi inte bära på all utrustning, vilket är bekvämt. På de dagliga turerna har man tagit med sig massäck och sökutrustning. Man vandrar inte i led utan sprider sig i en skallgångskedja med några tiotalsmeters avstånd och sicksackar sig framåt. Det kräver koncentration att hela tiden spana marken efter möjliga meteoriter, som man inte riktigt vet hur de ser ut eller hur stora de ska vara. Om en kandidat har lavväxt på ytan så avfärdar vi den. Om den är magnetisk tar vi en extra titt på den, lägger den i en meteoritplastpåse och skriver upp koordinaterna. I bland kollar vi med grannen eller kontaktar de andra med radiotelefonerna.

Att leta efter meteoriter är inte speciellt socialt, när man är ute i fältet. Staketet i bakgrunden är för att hindra finska renar att vandra på den norska sidan.

Vi har vanligen i förväg kommit överens om en tid och träffpunkt på något fjällkrön på ett lagom avstånd. Den sicksackande vägen dit kan dock bli mycket längre. Det har varit skönt med fikapauserna och gemensam kontroll av meteoritkandidaterna. Vår geologiexpert Martin avfärdar oftast våra hittestenar. Sedan kan man sträcka sig och kanske ta en liten tupplur om inte myggorna har blivit alldeles för besvärliga.

Efter återhämtning planerar man för nästa etapp. Oftast går man då en annan väg tillbaka till baslägret. Våra dagliga vandringar har blivit långa i både tid och avstånd. Efter kvällsmaten brukar man somna djupt trots den eviga midnattssolen i området.

 

Översta bilden: Hela expeditionssällskapet från 2012. Från vänster Rick McGregor, Martin Wieser, Gabriella Stenberg (senare även Wieser), Asta Pellinen-Wannberg, Ursila Hufva, Katarina Axelsson, Charles Lue och Jesper Lindkvist. Både Charles och Jesper var då doktorander vid Umeå universitet, men verksamma vid IRF i Kiruna. Charles disputerade om månen och for på postdok till USA och har inte varit med på senare expeditioner.

 

Den sista meteoritexpeditionen

 

Den 7 juni, 2006, efter midnatt observerades en kraftig eldkula ovanför Troms fylke i Nordnorge. Den, trots midnattssolen, starkt lysande boliden följdes av kraftiga explosionsljud. Det gjordes flera observationer på detta naturfenomen. Ännu då hade inte alla så bra kameror till hands på sina mobiler, men det finns i alla fall två bilder på ljusfenomenet från olika platser i närheten av Tromsö.

Eldkulan fotograferad av Peter Bruvold, som hade en kamera till hands för att fotografera ett nyfött föl i Lyngseidet.

Smällen bevittnades denna fina sommarnatt av en same rakt ovanför honom, när han höll på att rensa fisk vid sjön Raisjavri i Guovdageaidnu (Kautokeino) kommun samt av två ungdomar som fiskade på Torneälven. Dessutom bottnade den närmaste infraljudsdetektorn i Kiruna av händelsen som också registrerades av stationerna i Jämtön och Lycksele och den mest avlägsna i Uppsala av nätverket som drivs av Institutet för rymdfysik. Lågfrekventa signaler av händelsen registrerades även i Tyskland och Kazakstan på nästan 300 mils avstånd.

Händelsen väckte stor uppmärksamhet internationellt med smärre vetenskapliga skandaler som följd. Både norrmän och kanadensare rusade inom några dagar till platsen för att hitta den stora inkräktaren från rymden, men utan framgång.

 

Jag som meteorforskare fångades också av entusiasmen att hitta en meteorit, en sten som kommit från rymden, överlevt den heta passage genom atmosfären och som kunde berätta om solsystemets skapelse. Ännu då hade inte meteoriter mer än ett samlarpris för entusiaster, idag kan folk betala som om de bestod av guld.

Alla de upplevda ljusfenomenen och registrerade smällarna antydde på att något stort hade kommit ner. Det kan väl inte vara så svårt att hitta en stor stenbumling i det öppna fjällandskapet? Samla bara ihop ett fjällkunnigt sällskap och gå skallgång inom sökområdet.

Vid universitetet i London i Western Ontario, Kanada finns forskare som har varit mycket framgångsrika och hittat många meteoriter. Jag frågade professor Peter Brown hur man bäst kan identifiera en meteorit på marken. Det viktigaste var naturligtvis ögonen, man letar efter en lite svartbrunnen sten med rundad yta utan någon lavväxt om det är frågan om en färsk meteorit, så som i vårt fall. Det är lättare att hitta magnetiska meteoriter, så en stark magnet i toppen av en stav är ett bra instrument.

Grimsby-meteoriten som hittades i Kanada strax efter att boliden hade registrerats med flera olika instrument (bild UWO).

Våra viktigaste detektorer var ögonen och starka magneter i ändan på skidstavar (bild Rick McGregor).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har nu lett tre meteoritexpeditioner, alltid till säkra ställen, även om erfarenheten och ny information har flyttat lite på sökområdet. De första uppskattningarna om nedslagsplatsen från de två bilderna och infraljudsdetektorerna gav oberoende antydan om att fragment från inkräktaren kan ha nått marken någonstans vid gränsområdet av Norge och Finland.

Sex år efter den stora smällen i juni 2012, fick vi slutligen ihop till den första expeditionen. Vårt sökområde låg på lågfjällen ca 4 mil från den närmaste vägen. Den 5 juli lyftes vi och expeditionsutrustningen med helikopter från Kilpisjärvi nära Treriksröset med sikte norrut mot sjön Somaslompolo vid den finsk-norska gränsen.

Helikoptern fylld av utrustning och mat lyfter ivriga meteoritjägare i vetenskapens tjänst (bild Martin Wieser).

 

I den här bloggen kommer jag att tillsammans med de andra expeditionsdeltagarna under de kommande veckorna att beskriva vad som krävs och hur svårt eller lätt det kan vara att hitta en meteorit. Välkommen att följa med på vårt äventyr på fjällen…

 

 

 

 

Översta bilden: En sektor av sökområdet med Finlands högsta punkt på fjället Haltis sluttning i bakgrunden (bild Katarina Axelsson).

 

Begrepp

De små partiklarna heter meteoroider i rymden, ljusfenomenet stjärnfall orsakat av dem heter meteor och slutligen om en del av meteoroiden överlever fram till jordytan, kallas den för en meteorit. Om kroppen i rymden är större än en fotboll, tränger den djupare ner i atmosfären före den förintas genom en explosion och kallas då för en eldkula eller bolid. I den storleksordningen ligger också gränsen till att kroppen kan fälla en meteorit.

Un petit post en français pour finir …

Bonjour!

vu que c’est de saison: Joyeuses fêtes de fin d’année et tous mes voeux pour 2018!

Bonne journée.
David

PS: Possible answers to the question from my previous post:
How many mathematicians does it take to screw in a light bulb?
A1: None. A mathematician can’t screw in a light bulb, but he can easily prove the work can be done.
A2: Just one, once you’ve managed to present the problem in terms he is familiar with.
A3: One, who gives it to six Californians, thereby reducing it to an earlier riddle.
A4: 3.9967 (after six iterations).
A5: In which group is the light bulb?
A6: etc.

What!? You are still here?

Good morning,

yesterday I wrote a post on some famous mathematicians.

Today, I’ll try to comment on research in mathematics without using one single LaTeX formula …

First of all:

No, we are not counting until 2000000120000212100434458 in our office the whole day (we take fika sometimes).
No, we are not inventing new numbers everyday in our office (or?).

Yes, ”a mathematician is a machine for turning coffee [or tea in my case] into theorems” (Alfréd Rényi, 1921-1970)
Yes, thanks to tea, coffee, or what ever, we write weird and obscure formulas, figures, or drawings on whiteboards, blackboards, papers, or everything that we find. But most importantly, we like to discuss this and show this to other mathematicians. I believe that our research is extremely collaborative. The fun part in my job is (most of the time) not to seat alone in my office, but rather to go to conferences, visit colleagues and make a blackboard white again (no reference to D.J.T.).
Yes, most of the time mathematics is abstract and useless, so what? Who knows if these things could not be used in the future? Number of applications of ”abstract” mathematics are used nowadays with mathematical results
that go back years ago, for instance:
Reed-Solomon error correction for CD, DVD, or Blue-ray (if you are not using Spotify) uses to some extend Galois theory seen in my previous post.
Applications from cryptography or spectroscopy may use group theory or algebraic geometry.
Knot theory is used in some DNA models.
The study of large and complicated network such as Facebook uses graph theory.
The design and animation of characters of any Pixar films use (old) mathematics.
Simulation of fluid flows cannot be done without solid mathematical theories.
Mathematical finance strongly rely on statistics, stochastic calculus, and probability theory.
Animal coat pattern, tumor growth models, climate models may use analysis and (stochastic) partial differential equations.

Finally: Yes, we think that mathematics is challenging and somehow beautiful.
Isn’t this the purpose of any research in any field?

If you really want to know more about my research (currently on the very s**y topic of numerical methods for stochastic partial differential equations), feel free to contact me. I’ll be happy to offer you a tea or a coffee, some Swiss chocolate (if you are lucky), and we will have some fun with a blackboard (no innuendo)!

Some nice further reading for the cold (?) winter (some of them were used as sources for this post):
http://blog.tanyakhovanova.com/
https://blogs.ams.org/blogonmathblogs/
https://mathblogging.org/
https://www.rd.com/jokes/math/
https://mathoverflow.net/questions/2556/real-world-applications-of-mathematics-by-arxiv-subject-area
https://terrytao.wordpress.com/
(by Terence Tao, Fields medalist and excellent writer!)

Thank you and have a nice day!
David

PS: How many mathematicians does it take to screw in a light bulb?

Why mathematics?

First of all: good morning!

My name is David, I was born and grew up in (the good part of) Switzerland: Geneva.
After defending my PhD thesis in mathematics in 2004, I worked in Tübingen, Trondheim, Basel, Karlsruhe and ended up in Umeå some years ago.

As most of the people that I meet, you will probably ask me two questions: why mathematics? How did you come to Umeå?

Let’s start with the second question: by plane.

Sorry, I don’t have a particular answer to the first question ….

But I will try to provide you and redirect you to some information on why someone could perhaps, with some luck, like mathematics.

First of all, mathematics is one of the oldest (legal) profession in the world. The history of our field is rich, full of exciting characters, and fantastic!
You are probably familiar with Thales, Pythagoras, or Euclid. But …

Did you know that the proof of Pierre de Fermat’s (1607-1665) last theorem puzzled mathematicians from all over the world for more than 350 years?
Indeed, it was only in 1994 that the British mathematician Andrew Wiles found a correct (129 pages long!) proof of Fermat’s last theorem. Perhaps most importantly,
this last theorem tremendously stimulated (and is still stimulating) an important field of mathematics: algebraic number theory.

What about the greatest mathematician of all time: the Swiss Leonhard Euler (1707-1783) (ok, if you are German, you will probably say that it is Carl Friedrich Gauss (1777-1855))?
Euler worked in almost all areas of mathematics and despite being blind since 1766, he worked until his death. If put together, his scientific contributions would occupy ca. 50 books!
Euler greatly influenced modern mathematics and physics. You will see one of his result in any courses in mathematics taken at the university (with probability 1).

Let’s finish this amuse-bouche by briefly looking at the life of Évariste Galois (1811-1832) and Srinivasa Ramanujan (1887-1920) since they are worthy of a Hollywood movie (ok Ramanujan already has his film: The Man Who Knew Infinity (2015))!
First of all, Évariste Galois solved (for instance) an important problem that was standing for almost 350 years! In addition to this, he was involved in politics, went to jail at many occasions, and died in a duel possibly due to a love affair … Let us not forget that the mathematical work of Galois is the foundation for two fields of algebra: Galois theory and group theory.
Ramanujan was an Indian mathematician who taught himself mathematics and proved nearly 3900 results independently. In 1914, he was invited by Hardy to work in Cambridge (UK),
leaving his wife alone in India for almost five years … In top of that Ramanujan had serious health problems and died at the age of 32. His work has inspired a vast amount of nowadays research in mathematics.

With such a rich history and passionate characters, it makes no doubt that one could like mathematics!

Did I catch your interest?
If you want to know more about famous mathematicians and the history of mathematics, take a look at the following webpages (some of them were used to produce this post):
http://www.storyofmathematics.com/mathematicians.html
http://www.storyofmathematics.com/story.html
https://en.wikipedia.org/wiki/History_of_mathematics
http://www-history.mcs.st-and.ac.uk/history/

The second reason why someone could perhaps like mathematics is TBC

Thank you for reading this first blog and have a nice day!
David