Om historiker i försoningsprocesser, politisering och sanningsanspråk – vad får en historiker egentligen göra?

Ytterligare ett intressant tema som aktualiserades under symposiet, sen ska jag släppa det här. Under de senaste decennierna har initieringen och genomförandet av sanningskommissioner, vitböcker och försoningsprocesser blivit allt vanligare. Parallellt med framväxten av en mer omfattande internationell lagstiftning för att stärka marginaliserade gruppers rättsliga ställning i samhället, har krav från olika medborgargrupper, intresseorganisationer och forskare tvingat myndigheter och andra organisationer att börja granska sin egen verksamhet i det förflutna på nya sätt, exempelvis hur utsatta samhällsgrupper, minoriteter och ursprungsbefolkningar har behandlats. I Sverige är vitböckerna om statens behandling av romer och kyrkans relation till samerna sådana exempel. Genom att nå kunskap om problematiska förhållanden i det förflutna blir det även lättare att förstå varför nutida problem och konflikter ser ut som de gör, är tanken, och då blir det även lättare att hantera dem på olika sätt.

I de här processerna blir följaktligen historisk kunskap nödvändig. Det innebär att ett nytt område har växt fram där historiker har en viktig roll att fylla och där de aktivt kan bidra till samhället utanför akademin. Samtidigt är det inte ett okomplicerat arbete, eftersom det ofta sker i samverkan med externa aktörer och i processer där gränserna mellan politik och akademisk forskning, och mellan aktivistiska och vetenskapliga förhållningssätt, inte är lika tydliga som i sammanhang enbart knutna till universitetet. Det här har även skapat viktiga inomdisciplinära diskussioner om vad som egentligen ingår i en historikers uppdrag.

Så vad är det då som står på spel? När historiker närmar sig områden som idag är politiskt laddade – och inte minst när det samtidigt handlar om att jobba i samverkan med externa aktörer – tenderar grundläggande frågor om vad historia är, hur vi når historisk kunskap och vad historiker är berättigade att göra att aktualiseras. Förenklat och tillspetsat kan man säga att olika grundpositioner här gör sig gällande, positioner med olika ontologisk och epistemologisk lokalisering, och som därför även har olika svar på frågorna.

Den ledande principen har länge varit att historiker ska vara objektiva och opartiska och inte komma med normativa och moraliserande utsagor. Historiker ska inte agera domare över det förflutna, utan så sant, sakligt och allsidigt det går presentera ett underlag för att förstå historiska händelser och processer. Det ska göras på historiens egna villkor och sedan är det andras uppgift att ta ställning till hur det presenterade kunskapsunderlaget ska användas. Det kan ses som en grundläggande princip för akademin och för demokratiska samhällen, för vad händer om historieskrivningen istället skulle förvandlas till ett politiskt redskap, ett slags vetenskap på beställning för allehanda externa aktörer? Och vad händer med en fri kunskapsprocess om något redan på förhand definieras som en historisk oförrätt? Konflikten kring myndigheten Forum för levande historia och införandet av historieundervisning om kommunistiska regimers övergrepp som en permanent del av dess uppdrag triggade igång en sådan debatt inom historikerskrået för lite drygt 10 år sedan.

En kontrasterande position innebär istället att en sådan neutral och objektiv hållning inte är möjlig att inta för historiker, förutsatt att man inte helt misskänner historieskrivningens villkor och sin egen roll som forskare. Som historiker verkar vi alltid i ett nutida sammanhang som styr vilka områden vi väljer att forska om (och inte forska om), vilka källor vi använder (och inte använder), vilka frågor vi väljer att ställa (och inte ställa) och hur vi paketerar kunskapen språkligt. Vi är alltså högst delaktiga i att, i nuet och underordnade subjektiva och kontextuella faktorer, välja ut och konstruera historia och historiska ”sanningar”, och den processen omgärdas alltid av moraliska och politiska ställningstaganden. Att kombinera historisk forskning med vad som kan uppfattas vara politiska och moraliska ståndpunkter blir här mindre problematiskt. Är det ens möjligt för historiker att förhålla sig moraliskt neutrala till företeelser som folkmord, som någon frågade sig under symposiet?

Ett slags mellanposition är att köpa idén att historiker inte kan inta neutrala hållningar, men att de i rollen av forskare ändå är högst lämpade att engagera sig i nutida brännfrågor där historisk kunskap aktualiseras, och därför aktivt bör göra det. Samtidigt bör det ske med lyhördhet till vetenskapliga arbetssätt och med insikt om att sammankopplingen med politik och aktivism i längden kan hota tilltron till forskning och vetenskapliga sammanhang, samt att det rimligen även kan gå inflation i statliga och politiska ursäkter för förgångna oförrätter.

Många historiker kan sannolikt relatera till alla dessa positioner.

Kopplat till detta finns även grundläggande frågor om historias roll i samhället och om hur vi som medborgare kollektivt förhåller oss till det förflutna. Tenderar en alltför omfattande och ensidig kritik av statligt agerande i det förflutna att splittra gemenskaper i ett samhälle – att skapa ett slags ”black armband”- förhållningssätt till historia för att ta ett konservativt argument från historiedebatten i Australien som exempel – eller är utvecklingen snarare att betrakta som ett sundhetstecken för demokratiska samhällen, där dessa samhällen aktivt börjar undersöka sitt historiska arv för att förstå och hantera nutida existerande konflikter och exkluderande praktiker på mer solidariska grunder. Det är just den här typen av diskussioner som är viktiga att föra för historiker, och som även gjorde symposiet så intressant.

Vad är en historisk orättvisa?

Så vad är då en historisk orättvisa eller oförrätt? Jag ska försöka att inte blogga in mig i ett hörn här eftersom det inte finns något enkelt och okontroversiellt svar på den frågan, men jag kan ta avstamp i några av de exempel som aktualiserats under symposiet.

Ett slags kärnexempel på vad som kan betraktas som ett historiskt övergrepp (om det nu ens är ett ord som är starkt nog), och som de flesta av oss kan relatera till just på grund av skolundervisning, är förintelsen och andra världskrigets folkmord på judar, massmord på romer, med mera. Även om begreppet folkmord och själva företeelsen som det syftar till att beskriva har djupare historiska rötter än så, var det först i efterdyningarna av andra världskriget och i de påföljande rättegångarna mot ledande nazister som begreppet – via den polsk-judiska juristen Raphael Lemkin – fick en djupare språklig och juridisk innebörd. Krigsövergrepp och utrensningar av människor på etniska grunder hade förekommit långt tidigare, men magnituden och systematiken i förintelsen var så kraftig och omfattande att det efteråt måste skapas ett nytt språk för att kunna tala om vidden av händelserna och även ett nytt juridiskt ramverk för att kunna hantera efterföljderna av dem på rättslig väg. 1948 antog FN sedermera en resolution om hur folkmord skulle förstås, förhindras och bestraffas internationellt. Till kategorin folkmord räknas idag bland annat – lite beroende av hur inkluderande begreppet tolkas – även folkmordet på armenier under 1:a världskriget, Röda khmerernas utrensningar av regimmotståndare och annan civilbefolkning i Kambodja under 1970-talet, folkmordet på tutsier i inbördeskrigets Rwanda samt på bosnienmuslimer under jugoslaviska krigen på 1990-talet.

Historiska kränkningar och orättvisor kan även handla om politiska system och om strukturella övergrepp på människor, såsom apartheidsystemet i Sydafrika, ett system som, trots att det formellt avvecklades under 1990-talet, fortfarande har långtgående negativa samhällskonsekvenser. Samma sak gäller de otaliga exempel på statligt och kyrkligt sanktionerade militära, politiska, ekonomiska, religiösa, kulturella och språkliga maktingrepp mot människor som den europeiska kolonialismen har bidragit till sedan inledningen av tidigmodern tid och som fortfarande idag skapar stora spänningar och konflikter runt om i världen. Under symposiet uppmärksammades bland annat situationen för ursprungsbefolkningarna i Australien, Nordamerika och här i Norden/Sverige i relation till de stater de idag är delar av. Till historiska oförrätter kan även staters behandling av inre sociala grupper och minoriteter räknas. I Sverige är behandlingen av barn placerade i institutionell vård och i fosterhem, hanteringen av människor med intellektuella och/eller kognitiva funktionsnedsättningar samt tvångssteriliseringarna under 1900-talet exempel på sådana. Hit hör även statens och kyrkans behandling av romer och av Sveriges ursprungsbefolkning samerna. För att återknyta till den inledande frågan så kan historiska orättvisor alltså relateras till en rad olika historiska sammanhang och händelser.

Det i många fall gemensamma med historisk kunskapsgenerering och undervisning kring dessa områden är just att det finns en direkt länk till nutida och fortfarande pågående konflikter och till upplevda behov av att på olika sätt bearbeta historiska händelser för att lösa dem (eller åtminstone hitta mer fungerande vägar framåt). Folkmord är, som en av presentatörerna påtalade under symposiet, inga enskilda händelser som tar slut, utan skapar snarare permanenta tillstånd av trauma och därmed även av behov av hantering. På liknande sätt kan även kolonialmakters historiska behandling av ursprungsbefolkningar – och den förlust av redan etablerade kunskapstraditioner samt religiösa, språkliga och kulturella uttryck som sådana möten ofta inneburit för de senare – ge upphov till bestående situationer av upplevt trauma, exkludering och känslor av förlust. Hanteringen av detta kan ske på många olika sätt. Oftast hanteras sådant inte alls, men i de fall det görs kan flera led bli viktiga. Hit hör att juridiskt uppmärksamma, att etablera en mer rättvisande historieskrivning samt att förmedla kunskap via utbildning. Ibland följs detta även av krav på ekonomisk kompensation och politiskt förankrad gottgörelse av olika slag. Därmed finns en nästan oundviklig nutida politisk laddning kring dessa områden, och detta på ett sätt som mycket av annan historieskrivning och historieundervisning inte har.

Internationellt symposium om historisk rättvisa och historieundervisning

I dagarna pågår ett internationellt symposium på temat ”Historical Justice and History Education” här vid universitetet. Det organiseras av forskningsmiljön Historia med utbildningsvetenskaplig inriktning vid Institutionen för idé- och samhällsstudier, och ska resultera i en antologi just på temat historisk rättvisa och historieundervisning. Intresset för att medverka har varit överraskande stort och deltagarna kommer från Australien, Sydafrika, USA, Kanada, England, Frankrike och Tyskland, och även från våra nordiska grannländer. Symposiet stöds ekonomiskt av lärarhögskolan och humanistiska fakulteten och är även öppet för doktorander som har avhandlingsämnen med historiedidaktisk och historiekulturell inriktning.

Så hur kan man då förklara själva temat för symposiet? Lite förenklat kan man säga att det handlar om hur historievetenskaplig, och ibland även juridiskt fastslagen, kunskap om övergrepp, oförrätter och orättvisor i det förflutna (folkmord, olika typer av krigsövergrepp och brott mot mänskliga rättigheter, kränkningar av minoriteters eller ursprungsbefolkningars rättigheter, o.s.v.) förs vidare och lärs ut idag via offentliga institutioner som skolor och museum, via konst och litteratur, eller i mer avgränsade sammanhang som lokala läsecirklar. Hur går det egentligen till och vad händer med historisk kunskap och lärande om historia i den processen? Hur förändras till exempel akademisk kunskap om vad som kan uppfattas som historiska övergrepp och orättvisor i mötet med skolans styrdokument och klassrumspraktik i de nordiska länderna, hur skiljer sig franska och engelska lärares sätt att undervisa om förintelsen och folkmord, och hur kan läsecirklar för lärarstudenter i Kanada verka för en mer inkluderande hållning till kunskap kopplad till ursprungsbefolkningarnas historia? Och hur kan vi som forskare lära oss att bättre förstå, studera och teoretisera kring detta? Det är några av frågorna som diskuteras under symposiedagarna. Riktigt spännande!

Mer information om symposiet finns här: https://historicaljusticeandhistoryeducation.wordpress.com/

Goodbye Pardubice!

Thursday was the final workshop day. Research integrity and research ethics stood on the agenda. Just like all of the other workshop sessions, our expectations were exceeded. We had interesting discussions with both the instructors and most importantly other PhD candidates – what is good research? What is truth? What is knowledge?

The farewell dinner included the handing out of prizes for the best 5 posters. Umeå University took home both first and second place! Norman’s poster entitled Fighting Chemistry with Chemistry won first place while Lucas’ poster Social Innovation for Environmental Sustainability: A business model lens received second place honors.

Now that the workshop has ended, some questions should be answered: Did you we get anything out of this week? Were our expectations met? Did we successfully network? Did we enjoy ourselves? Would we recommend this experience to others?

 

Both of us are in agreeance that this workshop went above and beyond expectations. We learned a lot, from how to communicate our research, how to think critically about what we are doing to interesting elements of the Czech culture and even how students learn to restore old pieces of artwork.

 

But, with all of that learning, our biggest takeaway is that we had a fun week and the friends we made along that way. We socialized every night, just hanging out, talking, and having fun with the other PhD students. We made bonds with people that we never thought we’d ever meet and not only did we have fun, but we grew as people and as individuals. Hands down, the best part was the cultural exchange and experiences we shared with the other E.I.D.S. participants. Would we recommend attending an E.I.D.S. workshop to other PhD students? – without a doubt! Both of us, along with everyone else, put ourselves out there, and that led us to learn more about ourselves as researchers and individuals, and to us having a great time.

 

We’d like to thank Benk(g)t, Anders, and Anna, the organizers, especially the Czech staff, and all participants of this year’s E.I.D.S. spring school for this unique experience.

/Lucas and Norman

Diskuteras EU inför svenska riksdagsval?

Inför Europaparlamentsval är debatten om Europa relativt livlig, men valrörelserna är både kortare och mindre uppmärksammade än inför riksdagsval. Vad som oftast glöms bort är dock att Europaparlamentet endast är en EU:s institutioner, medan Sveriges representanter i ministerrådet, Europeiska rådet och (delvis) kommissionen är ett resultat av riksdagsvalet och den regering som tillträder. Samtidigt har även riksdagens EU-nämnd en viktig roll i att förankra regeringens positioner i ministerrådet. Med andra ord, det är inte enbart Europaparlamentsvalet, utan även riksdagsvalet som är relevant för hur svenska väljare kan påverka EU:s politik. Och av denna anledning är det även viktigt att svenska politiker uppmärksammar och diskuterar de frågor som berör Europasamarbetet även inför riksdagsval. Med andra ord, att väljarna faktiskt ges möjlighet att väga in den stora mängden av politiska beslut fattas på europeisk och inte enbart på nationell nivå i sina partival.

Givet detta diskuteras det Europeiska samarbetet inför riksdagsvalen? Eller är det bara inför Europarlamentsvalet som dessa frågor ges utrymme? För att ta reda på detta kan vi kolla på hur mycket av partiernas valmanifest inför riksdagsvalen som ägnas åt EU-samarbetet. Figuren nedan visar således andelen av partiernas valmanifest som handlar om EU mellan åren 1991-2018.

Andel EU-uttalanden i partiernas valmanifest 1991-2018. [1]

I figuren framgår det att EU-frågor främst diskuterades i samband riksdagsvalet 1994 som var mindre än två månader före folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU. Även om inte den mest intensiva debatten om medlemskapet startat var detta en av många politiska frågor inför riksdagsvalet 1994. Efter det att Sverige blev medlem i EU 1995 har dock intresset för att lyfta fram EU minskat hos de flesta partier. Och inför det senaste riksvalet är det förvånansvärt tyst om Europasamarbetet i partiernas valmanifest. Ett undantag mot denna trend är Liberalerna som i sitt valmanifest för de senaste riksdagsvalet ägnade ungefär lika mycket uppmärksamhet till EU som inför riksdagsvalen 1994 och 2002 (innan folkomröstningen om Euron 2003).

Även om det går att argumentera för att vore önskvärt ur ett demokratiskt perspektiv, är det egentligen är det inget märkligt med att politiska partier undviker att diskutera hur EU:s politik och framtid ska se ut inför riksdagsval. EU är ingen prioriterad fråga inom väljarkåren eller hos politikerna. Dessutom brukar politiska partier undvika att lyfta frågor som inte gynnar dem väljarmässigt eller till och med riskerar att skada deras stöd. Och i detta avseende har de flesta partier har väljare med en mer eller mindre splittrad syn på huruvida det nuvarande EU-samarbetet är bra eller dåligt och olika åsikter om hur det ska utvecklats i framtiden. Av de svenska riksdagspartierna är det främst Liberalerna som har den mest likartade synen på europasamarbetet som sina väljare, vilket också avspeglar sig att partiet också ägnar mest utrymme till EU i sitt partimanifest inför det senaste riksdagsvalet. I kontrast hade Vänsterpartiet den mest splittrade väljarkåren där ungefär lika många av väljare stödde det svenska EU-medlemskapet som var emot.[2] Att i detta läge välja att lyfta fram och debattera EU-frågor inför riksdagsval skulle därför vara en riskfull strategi och Vänsterpartiet valde därför att fullständigt ignorera EU i sitt partimanifest.[3]

Referenser:

[1] Datakälla: Hellström, Johan, Torbjörn Bergman & Hanna Bäck (2019). Party Government in Europe Database (PAGED), Unpublished database (Open-access in 2020). Main sponsor: Riksbankens Jubileumsfond (IN150306:1). https://erdda.org/party-government-in-europe-database/Volkens, Andrea, Werner Krause, Pola Lehmann, Theres Matthieß, Nicolas Merz, Sven Regel & Bernhard Weßels (2018): The Manifesto Data Collection. Manifesto Project (MRG/CMP/MARPOR). Version 2018b. Berlin: Wissenschaftszentrum Berlin für Sozialforschung (WZB). https://doi.org/10.25522/manifesto.mpds.2018b

[2]  Numera är en majoritet av Vänsterpartiets väljare för det svenska EU-medlemskapet och av samtliga riksdagspartier är det endast Sverigedemokraterna som har en majoritet av EU-skeptiska väljare.

[3]  För utförligare resonemang gällande under vilka förutsättningar som politiska partier uppmärksammar respektive undviker EU-frågor i valkampanjer se t.ex. Hellström, Johan & Magnus Blomgren (2016). Party debate over Europe in national election campaigns: electoral disunity and party cohesion, European Journal of Political Research, 55(2): 265-282. https://doi.org/10.1111/1475-6765.12125

More Czech Republic fun

We are continuing to enjoy our busy days in the Czech Republic. After poster presentations and lunch on Tuesday, we had department visits at the University of Pardubice (Lucas at the school of economics and administration and Norman at the chemistry department). Visiting with other researchers yielded mixed experiences. Lucas was able to find potential future avenues for collaboration while Norman was working on communicating with the Czechs. Nonetheless, it was an enjoyable experience to see the university campus. Thereafter we had some teambuilding/personal development/reflection exercises with the group and then explored Pardubice with the other PhD students.

 

Day 3 led us to visit two other Czech cities. First, we headed to Usti nad Orlici where we visited an international textile manufacturing company called Rieter.  It was very interesting to learn about the company and to see their manufacturing facilities where they make yarn along with other parts for textile machines.

Then, we headed to the city of Litomysl where we visited another campus of the University of Pardubice and the restoration campus. Housed in an old monastery, we learned about how the Czech students at in the restoration program learn how to restore old paintings, books, statues, along with other historical items in need of being restored.

Another very interesting and fruitful day where in addition to the abovementioned activities, we continued networking and enjoying the company of the other PhD students.

/Lucas and Norman

Fun filled days in Pardubice

 

 

Ahoj!

We had a smooth trip to Prague which led to a nice sight-seeing tour with our very own free walking tour with our own Benkt! After that, we headed to Pardubice late Sunday evening and checked into the hotel.

Monday started with a generous hotel breakfast. Thereafter, we headed to the university and there the workshop began. It was an action-packed day with icebreakers, Czech culture, and language lessons, along with 4-minute presentations of our research along with a lot of constructed feedback.

 

In total, there are 21 PhD students from Wales, Czech Republic, Belgium, and Portugal. We have had a lot of discussions and networking our first day that led to some cheap adult refreshments, cheaper than water!

Day two started with a poster presentation and feedback about presentations, woven into poster feedback. Now, it’s time for us to visit respective departments at the university here in Pardubice.

 

 

 

 

Tune in tomorrow for updates!

/Lucas and Norman

Den internationella bi-dagen 20 maj 2019 / The world bee day

Humla. Källa: mostphotos

Vi har fått en ny dag att fira: den internationella bi-dagen –  tack vare ett beslut via Förenta Nationerna under år 2017. Syftet med detta är att lyfta fram vilken betydelse våra flitiga bin har för våra ekosystem och vårt samhälle. De senaste larmrapporterna om insekternas allmänna nedgång (mellan 40 till 75 %, vilket omfattar inte bara bin utan även flera andra insektskategorier) på jorden har väl knappast undgått någon. Denna negativa trend började faktiskt redan för flera decennier sedan, men det är tyvärr först nu som det har börjat uppmärksammas på allvar. Även om det är fantastiskt att så många nu engagerar sig för detta, så är det viktigt att inte ryckas med i oseriösa generaliseringar, då kan naiva räddningsaktioner orsaka mera skada än hjälp.

Den nuvarande situationen med insekterna är ett utmärkt exempel på hur flera av våra mindre kloka ambitioner under vår moderna tid har skapat denna situation. Vidare så belyser det också hur viktigt det är med både kunskap och grundforskning. Tyvärr är det så att grundforskningen och undervisningen kring  insekter och andra leddjur har oftast kommit i skymyndan jämfört med andra tillämpade områden.

Som tur är så har vi vår ”UmU anda” på universitetscampuset – och därför så har nu en grupp forskare och pedagoger vid Umeå Universitet och Sveriges lantbruksuniversitet startat ett nytt nätverk  för att samla all kompetens kring detta i Umeå region.  Tillsammans med  Akademiska Hus, Umeå kommun, Länsttyrelsen Västerbotten och ett flertal andra organisationer och aktörer inom olika områden (från naturskyddsföreningar, insektsföreningar till konstnärer) kommer vi att planera olika aktioner för att vända den negativa utvecklingstrenden för många insekter. Vi kommer även att  diskutera olika forskningsprojekt samt ordna  föredrag och kurser kring dessa teman.

Vårens aktiviteter inleder vi med att bjuda in den kända TV journalisten och honungsexperten Alexandra de Paoli som ska hålla ett föredrag för allmänheten kring honungsprodukter och örter.

Under sommaren 2019 och framåt kommer vi att starta olika aktioner, såsom:

  • Medborgarforskningsaktioner för allmänheten: Upprätta platser för allmänheten för att kunna följa lokala insekter och växter mera systematiskt. I samband med detta kommer vi även att ordna  växt- och insekts-safari turer i Umeå region och där möjligt i andra delar av Norrland.
  • Uppställning av konstnärligt designade insektshotell baserat på adekvat ekologisk kunskap på ett urval platser på Universitetscampuset och i Umeå region.
  • Uppställning av bikupor på Universitetscampuset för både forsknings- och utbildningssyften. Detta projekt utförs i samarbete med lokala biodlingsföreningar och Studieförbundet Vuxenskolan som är ansvarig för bioldingskurser i Umeå region.
  • Nytt uppslagsverk kring relevanta växter för pollinatörer i Sverige för att underlätta det för oss alla att dels identifiera växter och pollinatörer ute i naturen, dels börja kunna anpassa vår omgivning (trädgård etc.)  till lokala insekter.

Konkret information om dessa aktioner kommer att annonseras när de kommer att äga rum. För mera information, kontakta natuschka.lee@umu.se

Förslag på relevanta weblänkar:

Preparing for Pardubice

On Sunday (May 19th) we’re headed to Pardubice, the Czech Republic for the annual European Industrial Doctoral School Workshop for PhD students. Sunday is quickly approaching and there is still lots of related and unrelated workshop work to be done. Currently, I’m working on an article and gathering data. However, that work will have to be put on hold to prepare for the workshop presentations. Despite the workload, I am looking forward to a week in Pardubice and am excited for an action-packed week. It’s my hope that this workshop will provide us with a viable platform for networking with other PhD students. In addition, I look forward to receiving valuable feedback for abstract writing, giving oral presentations, and poster presentations. Feel free to check our blog daily (starting on Monday) to see how Norman and I are getting along in Pardubice. /Lucas

The future is female

Spring is arriving in South Korean and Ansan, the cherry flowers are in full bloom. Spring is telling us that new and brighter times are coming. A prosperous future awaits where all flowers get the opportunity to flourish. I am looking forward to it. I am also looking forward to a prosperous scientific community with diversity and inclusion.

I have a t-shirt that I use on selected occasions, it says “the future is female” in big bold letters. For me it means a future where men and women have the same opportunities and gender norms do not exist. I will dedicate this blog post today to women in research.

I am somewhat living in the female future already. My grandmother always tell me about her dreams to study when she was young and how her parents did not support it. She never got the opportunities that I have gotten, studying to get a PhD and visit a foreign university for six months. There is still however work to be done to reach an equal research community.

At my department, the department of Applied Physics and Electronics at Umeå Uiversity, females are and has always been a minority. In the undergraduate educations the mix between women and men are quite well balanced. For the PhD education it might be a bit higher representation of men, but still women are quite well represented. There is however no female professor and there has never been.

I can see this phenomenon at the office here at Hanyang Univeristy as well. The picture show me and my colleagues. You probably see my point. However, I am not here to pointing fingers, there are probably many possible explanations for this. But what efforts are being made to change this?

Role models are an important source of motivation and self-confidence – when people who are similar to ourselves do something incredible, we realize that we can do the same. A good idea would be a platform where female researchers are given the opportunity to be role models for undergraduate students and PhD students. A platform only dedicated to this matter.

This platform does not exist as far as I know, so I will help create a small platform here with some names of female researchers that I have had the opportunity to meet and that are role models for me. Anna Linusson, Britt Andersson, Johanna Björklund, Erika Sörensson and Maria Bengtsson. I can also recommend women.doing.science on Instagram. Please add your female role models within research in the comments below.

I feel like I have to write a disclaimer saying that I am extremely proud of my male coworkers and have a few role models among them as well. However, I am not writing about them today.