Knytblusens grammatik

Förra fredagen gick jag till jobbet i knytblus – för första gången i mitt vuxna liv. Jag var inte ensam. Redan kvällen innan hade en aldrig tidigare skådad kollektiv garderobsinventering utbrutit bland vänner och kolleger på Facebook och Twitter. En professorskollega i Uppsala satte sig till och med vid symaskinen i midnattstimmen för att sy sig en provisorisk knytblus av en vanlig blus och en lagom lång sjal.

Det som hade hänt har vid det här laget förstås inte undgått någon. Torsdag 12 april kulminerade tumultet kring Svenska Akademien med vad som utifrån betraktat såg ut som en klassisk palatskupp. Den ständiga sekreteraren Sara Danius, personen bakom försöken till krishantering och förnyelse i kölvattnet av skandalen kring den så kallade ”Kulturprofilen”, var den som tvingades avgå. New York Times krassa rubriksättning på nyheten satte fingret på den ömma punkten – ja, låt oss kalla den knytbluspunkten: ”In Nobel Scandal, a Man Is Accused of Sexual Misconduct. A Woman Takes the Fall”.

Känslan av upprördhet blandades med upprymdhet när tusentals kvinnor (och enstaka män) på arbetsplatser runtomkring i Sverige gick till jobbet och förkroppsligade redan virala hashtaggar som #BackaSaraDanius och #KnytblusFörSara. Manifestationen var lika spontan som effektiv. Och blev på mer än ett vis startskottet för de forskarupprop som har formulerats under den gångna veckan: ett från litteraturvetare och språkvetare och ytterligare ett från forskare inom kulturfältet i bredaste bemärkelse. Sammantaget samlade uppropen drygt tusen forskare, däribland en ansenlig mängd namn från Umeå universitet.

I vanliga fall är forskarvärlden knappast känd för hastiga rörelser från tanke till handling. Men vi var många som förenades i känslan av att läget kring Svenska Akademiens synbara sönderfall fordrade extraordinära åtgärder och snabba svar. För bortom Nobelprisets glans och ära bedriver Akademien ett mindre känt men ovärderligt arbete för språk och litteratur, i utbildning och samhällsliv. Litteraturundervisningen vore betydligt fattigare utan den fantastiska databasen Litteraturbanken, https://litteraturbanken.se/ – för att nämna bara ett exempel.

Men låt oss inte tappa greppet om knytblusen!

Som feministisk litteraturforskare med särskilt intresse för överlappningen mellan vad som kan kallas textuella och textila strategier ser jag en lysande röd tråd i den knuten, en tråd som löper vidare genom både litteraturhistorien och den moderna politiska historien, i nära anslutning till kvinnorörelsen och andra demokratirörelser. Det är för övrigt ett intresse jag delar med Sara Danius själv. Jag instämmer till fullo i hennes analys av klädernas betydelse för romankonsten:  ”I den moderna romanen är kläder lika avgörande som identitetshandlingar vid en gränsstation.”

Utanför de litterära världarna knyter den textila aktivismen ihop suffragetternas vita klänningar vid förra sekelskiftet med det miljonhövdade havet av kvinnor som bar knallrosa ”Pussy Hats” i protestmarscherna mot president Trump förra året. Och även med oss nyblivna knytblusbärare.

Mot bakgrund av detta ter det sig tämligen aningslöst att säga som en av de äldre kvarsittande manliga ledamöterna i Svenska Akademien gjorde häromveckan: ”Vad har Danius bidragit till? En halsduk?” Det låter sig sägas: en halsduk är sällan bara en halsduk. Om den är fäst vid linningen av en knytblus är den också en del i en komplex och genuspräglad språkdräkt; den bär sin egen grammatik. Jag vågar påstå att vi bara står i början av att ta dess unika böjningsformer i vetenskapligt och vardagligt bruk.

En modern sirensång

Texten är tidigare publicerad i Västerbottens-Kuriren 20 mars 2018.

Anthemusa. Sirenernas ö i den grekiska mytologin. Det var här som Jason, på sin jakt efter det gyllene skinnet, bad Orfeus spela så högt och vackert på sin lyra att sirenernas förföriska sång dränktes av lyran och skeppet kunde passera oskatt. En annan sagohjälte var mer intresserad av att leka med elden och höra sången. Hans besättning fick dock surra honom hårt vid masten och fylla sina egna öron med vax för att varken höra sireneras sång eller sin kaptens vädjanden och hotelser om att släppa loss honom. Så lyckas även Odysseus under sina irrfärder hem mot Ithaka efter det Trojanska kriget oskadd ta sig förbi både sireneras ö, sundet mellan Skylla och Charybdis, undfly Kykloperna och överleva underjorden.

Sirenerna var fågellika kvinnoväsen som med den mest förföriska av sånger drev sjömän till vansinne och låta skeppen krossas mot de vassa klipporna runt Anthemusa. Och liksom de flesta av de antika sagorna har även myten om sirenernas förföriska sång något att lära oss om människan och hennes tidlösa villkor. För även om man vet att sirenens sång är livsfarlig, verkar den omöjlig att motstå om man inte äger listen hos sagohjältar som Jason och Odysseus. För sirenernas sång lovar guld och gröna skogar, ett lyckligt liv, rikedomar och makt. Om man bara följer de förföriska rösterna kommer allt detta som i ett trollslag att förverkligas. Det enda man behöver är att lyssna och låta sig svepas med – rakt ner i fördärvet.

När jag lyssnar på dagens politiska samtal påminns jag om sirenerna på Anthemusa. Jag hör de förföriska tonerna, de envetna viskningarna i vinden. Alarmismen. Apokalypsens ryttare väntar i kulisserna, Ragnarök närmar sig. Några talar om systemkollaps, andra pekar med skuldbeläggelsens finger i en och endast en riktning. Så smyger sig sången på. ”Lyssna på oss! Vi har lösningen! Bara släpp taget och låt dig svepas med. Bara låt oss ta tag i det här så blir allt bra.”

Rösterna som tvinnar ihop sirenernas sång är starka, förföriska, övertygande. Övertygade. Vem är jag, svaga lilla människa, är säga emot? Att ifrågasätta? Det är ju så mycket enklare att bara få lämna över. Att inte behöva tänka själv. Och världen blir ju så mycket lättare att hantera när den blir enkel. När det klaraste ljus ställs mot det dunklaste mörker. När den som vet säger som det är.

Läser Ann Heberlein, Ivar Arpi, Alice Teodorescu. Katerina Janouch och Hanif Bali på Twitter. Går vidare in i Trumpland och diverse amerikanska tankesmedjor. Hamnar hos Nya Tider och vet inte riktigt när gränsen passerades. Om det ens finns en gräns. Känner hur allt blir fluffigt och bekvämt. Kan det vara så att det enda vi behöver är att lyssna på auktoriteterna och släppa taget? Inse att systemkollapsen inte väntar runt hörnet utan redan har inträffat, smugit sig på oss medan vi var upptagna av godhetsknarkande och verklighetsflykt?

Men så hör jag ekot. Drar mig till minnes hur det var att en hel sommar i mitten av 1990-talet sitta i en mörk skrubb på Hagagatan i Stockholm och plöja igenom 17 årgångar av tidningen Nationen, en av Sveriges mest högljudda antisemitiska megafoner genom tiderna. Minns alarmismen, den apokalyptiska tonen. Hur Krisen var ständigt närvarande och hur slaget ständigt var i det närmaste förlorat, men att det ändå fanns en liten chans att vända utvecklingen rätt. Få svenska folket att vakna, se Sanningen och, till slut, agera. Besegra Mörkret och släppa fram Ljuset. Minns hur alarmismen till slut blev både löjlig, skrattretande och irriterande. Minns att jag tänkte ”Hur i friden orkar karln?” Och så insikten – han trodde naturligtvis på det, att världen var på väg att gå under och att det var bråttom, bråttom, bråttom om inte allt som var välbekant och värdefullt skulle besudlas, förklenas och förloras. För tid och evighet.

Hör samma eko från andra delar av 1920- och 1930-talen. Skrämselpropagandan och de apokalyptiska stämningarna. Hur bråttom det var, vilka avgörande tider man levde i. Talet om kulturens undergång, normlöshetens utbredning och den själlösa materialismens seger. Om hur den falska demokratin satte käppar i hjulet, sinkade och försvårade den heroiska kulturkamp som var nödvändig för att rädda civilisationen. Hur sann demokrati var kraftfull och handlingsinriktad, med riktning och syfte. Alltid med nationens, kulturens, folkets bästa för ögonen. Hur makten borde lämnas till de som vet. För helhetens skull. Allt i singularis. Ett folk, en kultur. En historia och en väg framåt. Pluralism och eftertänksamhet som Charybdis, en gigantisk strömvirvel där hela skepp drogs ner och förintades.

Undrar vad det är som gör att vi människor hellre verkar se det som brister än det som fungerar. Varför det positiva har så svårt att slå igenom. Ligger det där någonstans i vårt gener, i de delar av våra DNA-spiraler som rymmer det djupast mänskliga, att vi hellre ser problem än lösningar? Att vi får kämpa för att inte reducera världen till svart och vitt, kämpa för att hålla fast vid nyanserna och det föränderliga. Har det månntro med överlevnad att göra, att vi hellre målar fan på väggen och anar ugglor i mossen än att se framstegen? Att vi hellre är rädda och att den som trots allt försöker se något ljust och trösterikt ses som naiv och verklighetsfrånvänd? Att rädsla och trygghet sitter ihop?

Bekymras över hur rädda vi verkar ha blivit. Hur vi lyssnar alltmer på sirensången från höger. Hur talet om krislägen, ödestimmar och systemkollaps blir alltmer högljutt och självsäkert, och hur det i sammanhanget verkar alltmer ointressant att ta reda på vad som är sant. Hur fakta blir något man väljer, som smågodis på ICA. Jag tar några bitar pepprig bilbrand, ointressant om de kommer från Umeå, Göteborg eller Kanada. Och så några sega no-go-zoner. Och titta där, jag gillar formen på de där yttrandefrihetsbitarna! Och så toppar vi med några bitar fluffig brottsstatistik, men bara de blå. De andra färgerna är äckliga.

Kommer på mig själv med att undra om det var ungefär så här det var, åren kring 1930. När marken skakade och domedagsprofetiorna fick mer och mer luft. När demokratin sågs som överspelad och handlingsförlamad och röster höjdes för behovet av ett starkt ledarskap. Att demokrati sågs som en fin dröm, men att läget var så allvarligt att demokratin nog behövde sättas på paus ett tag. Tills krisen var löst, då trycker vi på play igen! Det vill säga efter att världen slitits sönder igen av ytterligare ett världskrig.

Fast så kan det ju inte vara. För historien, den upprepar sig ju inte.

 

 

Tankar om historia på film och goda ekon

Texten är tidigare publicerad i Västerbottens-Kuriren 12 februari 2018.

 

Historiska filmer handlar sällan bara om den tid de utspelar sig i. Filmens egen samtid finns också alltid med och oftast är den samtiden till och med viktigare. För varje tid har sitt sätt att se på historien, sin historiekultur. Och varje tid har sina historiska tabun. Någon kanske exempelvis minns debatten som följde framför allt i Tyskland efter Oliver Hirschbiegels alldeles utmärkta film Undergången från 2004. Så mänsklig fick man väl ändå inte göra Adolf Hitler!

Hirschbiegels film var, även om den alltså var kontroversiell, möjlig eftersom den tyska historiekulturen sakta började förändras. Nya frågor kunde ställas om Nazityskland och nya perspektiv började bli möjliga. Samma år som Undergången visas även TV-filmen Stauffenberg i tysk TV. Den går ifrån det enkla svartvita hjältenarrativet i skildringen av attentatet mot Hitler i juli 1944 (ett hjältenarrativ som dock är högst närvarande i Hollywoodpekoralet Valkyria från 2008 med Tom Cruise i huvudrollen). Under 2000-talet har det följt ett antal tyska filmer och TV-produktioner som intar en mer problematiserande position, inte minst vad gäller bilden av nazisten. Det blev möjligt att skildra något annat än skränande eller iskallt kyliga monster som på sin höjd var halvmänskliga. Istället blev nazisten mer och mer människa, som exempelvis i TV-serien Krigets unga hjärtan från 2013. Eller den i Sverige bortglömda Dimma i augusti från 2016, för övrigt med samme Sebastian Koch som 2004 porträtterade Stauffenberg i en av huvudrollerna som den ideologiskt kylige men samtidigt varmhjärtade läkaren Werner Veithausen.

Naturligtvis finns det en ekonomisk sida vad gäller historisk film – det går inte att göra film om det förflutna som inte drar publik. Då går man back. Historiekultur och potentiell publik måste alltså samspela – och de som har makt över filmproduktionen måste också vara med på tåget. Förintelsen och andra världskriget har, i alla fall sedan TV-serien ”Förintelsen” från 1978, varit ganska säkra kort för att dra publik och få filmer att gå runt.

Det var därför inte särdeles förvånande att Steven Spielberg gjorde dundersuccé med filmen ”Schindler’s List” 1993. Filmen låg förvisso rätt i tiden, men tjänade också på att Spielberg var en maktfaktor i Hollywood, och filmen kom även att påverka det historiekulturella narrativet om Förintelsen inte bara i USA utan världen över.

Spielberg har under hela sin karriär med jämna mellanrum återkommit till historiska filmer med ett starkt moraliskt och politiskt patos som även kommenterat filmens samtid, men sällan har det varit så tydligt som i Spielbergs senaste film ”The Post”.

”The Post” utspelar sig i början av 1970-talet och handlar på ytan om Washington Post och publiceringen av de så kallade Pentagon papers. Det är en berättelse om kvinnligt ledarskap i en inkrökt manlig tidningsvärd, om heder och ryggrad och om behovet av en fri press som kontrollerar makten. Inflätat finns också berättelsen om korrupta politiker och presidenter som ljuger väljarna rakt i ansiktet, och det är ingen slump att filmen avslutas med en blinkning till Alan J. Pakulas mästerverk ”Alla presidentens män” från 1976, som i sin tur avslutas med Nixons nesliga avgång som president.

Filmen har över lag fått bra recensioner trots att den är amerikanskt melodramatisk och bitvis rätt tråkig, och det är inte alls osannolikt att filmens nutidskontext har påverkat en och annan filmrecensent.

För ”The Post” handlar ju, vilket många också redan har påpekat, inte alls egentligen om tidigt 1970-tal och Washington Post, den handlar om USA idag. Filmen tog också mindre än ett år att göra, vilket är rekordsnabbt för en stor Hollywoodproduktion. Parallellerna mellan Nixonadministrationens försök att stoppa publiceringen av Pentagondokumenten för tankarna, och ska föra tankarna, till Donald Trumps försök att sabotera utredningen om Rysslands inblandning i presidentvalet, hans attacker på den fria pressen, avfärdandet av obehagliga sanningar som ”fake news” och till ett medielandskap som präglas av misstro, skyttegravskrig och klickbeten. En inte helt vild gissning är att Spielberg själv, liksom många andra i Hollywood, även gärna skulle se att parallellen mellan Nixon och Trump finge gå hela vägen till en neslig avgång.

Frågan är dock om en film som ”The Post” har någon reell effekt på politiska skeenden i USA eller om dess budskap bara ekar in i en ekokammare med likasinnade. Sannolikheten att tongivande republikaner ser filmen och plötsligt radikalt ändrar sin syn på den fria pressen är ungefär lika stor som att ”Schindler’s List” kunde omvända en förintelseförnekare.

Är den här typen av filmer med ett budskap då meningslösa? Svar nej. För hur viktigt det än är att röra sig i en åsiktsterräng som känns både främmande, kanske skrämmande och till och med motbjudande för att vidga perspektiven och kunskapen om hur världen verkligen ser ut, tror jag att vi behöver våra ekokammare. Vi behöver få skrika ut våra principer och frustrationer över det som är galet, för det finns en obändlig kraft i att räta på ryggen och vara tydlig. Men ensam är inte alltid stark, och ekokammaren ger oss möjlighet att hitta styrkan i gemenskapen – och i kollektivet finns stor förändringskraft.

Vi behöver också föra samtal med dem som vi delar mycket med, för det är i det sympatiskt och respektfullt kalibrerade samtalet som nya tankar kan prövas, argument slipas och nya perspektiv upptäckas. Att tala med den som håller med ska alltså inte föraktas. Ekot behöver alltså inte komma tillbaka oförändrat, det kan ändra både klang och tonhöjd till det bättre även om det fortfarande är välbekant.

En ekokammare som inte har rädsla och hat som minsta gemensamma nämnare kan bli en trygg plats varifrån man kan betrakta och ta in världen, för verklig trygghet skapar förutsättningar för att våga lära nytt och lära om. Den som är trygg har lättare att hantera inte bara att den egna samtiden är i ständig rörelse, men att den rörelsen också faktiskt justerar berättelsen om vårt förflutna, gör den rikare, mer komplex och innehållsrik.

Nuet och det förflutna sitter ihop, även på vita duken. Och även om en film som ”The Post” kanske inte når den publik som allra mest skulle behöva se och lära av den, så är den en viktig film. För historien har mycket att lära oss om vår egen samtid.

Demokratiska utmaningar

Texten har tidigare publicerats i Västerbottens-Kuriren 2018-01-01.

 

Demokrati ser olika ut i olika länder. Ibland är det teknikaliteter som skiljer, ibland handlar det om stora skillnader i tankesätt. Men något som ofta ses som typiskt svenskt är vårt ovanligt stora förtroende för staten. Vi svenskar har litat på att regering och riksdag agerat med vårt bästa i åtanke och därför har vi någorlunda glatt betalat vår skatt som gått till en förnuftig fördelningspolitik. Svenskar verkar också sällan ha haft några större problem att acceptera att de offentliga transfereringarna gått från dem som har och därför bidrar lite mer till de som inte har. Vi verkar också gilla att vara överens, vilket märkts som saltsjöbadsanda och blocksamarbete.

Denna idyll är naturligtvis en konstruktion. Men mycket av det som för 40 år sedan betraktades som ganska självklart och som nog vaggade in inte bara Sverige utan även andra västliga demokratier i en falsk förvissning om att demokratin hade cementerats är inte längre så självklart. I internationell jämförelse mår svensk demokrati fortfarande bra, men det skakar lite. Svenskens förtroende för staten och partierna minskar, känslan av delaktighet brister när politiken professionaliseras och röstsiffrorna är oroande skeva om socioekonomiska och geografiska faktorer vägs in. Detta visas tydligt och med stor statistisk precision i Olle Wästbergs och Daniel Lindvalls Folkstyre i rädslans tid (Fri Tanke, 2017), som är en uppföljning av den senaste demokratiutredningen där de båda medverkade.

Författarna visar också, trots att detta egentligen inte är ett huvudspår, att det som ibland kallas för ”demokratins kris” faktiskt inte är så himla nytt. Många problem som brukar lyftas idag är sådant som både maktutredningen på 80-talet och den förra demokratiutredningen på 90-talet också brottades med och det handlar delvis om problem som liksom är inbyggda i demokratin. Hur får man människor att känna förtroende för det politiska systemet? Hur får man människor att delta och engagera sig? Hur ska det politiska samtalet föras och av vem? Vem räknas in och vem utesluts?

Jag slås ibland av att vi människor så väldigt gärna verkar vilja en gång för alla slå fast vad saker och ting är. Att ordna världen i vänner och fiender, renodla och dela in i vitt och svart. I höger mot vänster, eller GAL (grönt, alternativt, liberalt) mot TAN (traditionellt, auktoritärt, nationalistiskt). Skatt är stöld eller en solidaritetshandling. Vinster i välfärden är bra eller dåligt. Vi är dåliga på att säga både ”det beror på” och ”jag har ändrat mig”. Istället vill vi vara principfasta, konsekventa och säkra. Men frågan är om det är så smart om man vill slå vakt om demokratin.

Jag fastnade nyligen i en diskussion som ursprungligen handlade om den skattereform som är på gång i USA och om vad sjukvård och utbildning ”kostar” för den enskilde. Det var lärorikt, för efterhand gled det över i en diskussion om de skillnader i politisk mentalitet som finns mellan Sverige och USA. Jag blev den som försvarade en välfärdspolitisk modell som bygger på generella offentliga strukturer, omfördelning från de som har mycket till de som har mindre (eller inte alls) via skatten och där hela systemet vilar just på det förtroende för att staten agerar altruistiskt för helhetens bästa som historiskt varit väldigt starkt i Sverige.

Mothuggen lät inte vänta på sig trots att vi befann oss i den radikale före detta arbetsmarknadsministern och Berkeley-professorn Robert Reichs Facebookflöde, som är väldigt liberalt och anti-republikanskt. Hur kunde jag säga att utbildning var gratis och sjukvård kostade max 130 dollar per år i Sverige? Vi betalar ju upp mot 70%, eller i alla fall nästan 50%, i skatt!

Det blev så tydligt att många amerikaner inte alls har samma förtroende för stat och regering som i de flesta andra västländer. Istället för att lita på att staten kan förvalta dina skattepengar väl vill du själv ha kontroll. Skatt betalas motvilligt, politik handlar främst om egenintresse och statens främsta uppgift är att skydda den individuella friheten. Socialt ansvarstagande sker genom privata organisationer, donationer och välgörenhet, och den som tar emot ska dels vara tacksam, dels inse att hen hamnat i den utsatta situationen genom egen förskyllan.

Jag hårdrar naturligtvis, men faktum är att ”skatt är stöld”-retoriken är vanlig även i de liberalaste kretsar här i USA och en generell välfärdspolitik, även i en betydligt mer nedtonad variant än den svenska, skulle vara omöjlig här.

Det här förvånande inte. Mer förvånande var hur lätt argumenten liksom bara rann fram, nästan utan att passera hjärnan. Att ”vi svenskar” gladeligen betalar skatt och inte ser det som en kostnad utan snarare som en investering både i vår egen trygghet och i samhället i stort. Att skatteburen omfördelning är ”freaking awesome”, att det skapar solidaritet och gemenskap. Att ett generellt välfärdssystem inte skapar ett utpekat underläge eftersom detta att ta del av välfärden blir en medborgerlig rättighet snarare än en allmosa.

Mitt i allt detta väcktes två tankar. Den första att jag, eftersom argumenten liksom bara sprutade som självklarheter, någonstans ju måste ha lärt mig att se världen så, även om jag för mitt liv inte kan minnas när och hur. Och även om min argumentation faktiskt var rätt ensidig så kunde jag se styrkan i den.  Både den logiska och den moraliska. Samtidigt insåg jag att jag ju målade upp en bild av ett Sverige som egentligen aldrig har funnits annat än som ett politiskt ideal. Och att den svenska politiken har förändrats. De individualistiska ideal som präglar den amerikanska debatten finns där även i Sverige. Det där som gör politik främst till egenintresse och som öppnar upp för offerkoftor, lättkränkthet och etablissemangskritik. Det där som gör det okej att tjäna ohemult mycket pengar på utsatta och svaga grupper. Det som gör politik till en kamp om medieutrymme och makt snarare än ett samtal om politiska framtidsvisioner.

Svensk demokrati står inför stora utmaningar. Det blir tydligt av Wästbergs och Lindvalls bok som borde läsas av alla med ett intresse för demokratifrågor. Den ger en gedigen grund för fortsatt diskussion och ställer många viktiga frågor. Jag tror inte att riksdagsvalet nästa år är mer av ett ödesval än något annat. Men jag tror att vi i den kommande valrörelsen behöver tala om vad vi ska ha demokratin till och vi behöver nog även tänka bortom kategorierna vän och fiende. Se det komplexa och sluta vara så tvärsäkra. Annars riskerar vi att den sakta börjar förtvina, och det vore förfärligt tråkigt.

Ny dag nya chanser?

Hej!

Välkomna till en solig vårvinterdag! Efter lite ”stök och bök” med att bemästra bloggverktyget, är jag nu beredd att dela med mig av mina tankar om skolans och läraryrkets utveckling. Som du kanske märker så har jag redan ett övertag som bloggare. Det är min uppfattning om verkligheten (just nu från mitt köksfönster) som sätter agendan och definierar ”sanningen” om verklighetens beskaffenhet. Så oavsett om du som läser råkar ha ett helt annat och kanske till och med dåligt väder (vilket jag verkligen beklagar – vill ju inte vara sån :-)) så är det sol och gnistrande sol för mig.  Bloggen, liksom alla andra medier är i alla fall i mitt sätt att tänka inte alls neutrala. Med stöd av Marshall Mc Luhans ord vill jag härmed mana till allmän mediekritisk eftertanke. Kom ihåg att Media is the message! Den som behärskar medierna äger makt att definiera verkligheten. Makten över att definiera utbildningens roll i samhället är så också en fråga om förhållandet mellan medier, politik, forskning och skolans praktik. Det som oroar mig är vilken bild av skolan som medierna och vi som forskare förmedlar. Vem styr den berättelsen och vilket/vilka syften finns bakom PISA paniken och den svenska skolans förfall? Finns det andra berättelser, motberättelser, som kan balansera samtalet om skolans utveckling?

Fundera och hör gärna av dig i kommentarsfältet! Jag återkommer i frågan, men tyvärr visar klockan att  det dags för mig att ge mig iväg till Skellefteå för att träffa skolföreträdare för att hitta sätt att samverka för att skapa förutsättningar för lärares deltagande i praktiknära forskning.

Om skavande privilegier och att åka bil i Los Angeles

Texten har tidigare publicerats i Västerbottens-Kuriren 27 november 2017.

En vän från Umeå är på besök. Vi är på väg till ett tjusigt konstmuseum, men vår bil fastnar i trafiken på en av Los Angeles många motorvägar och jag får ett utbrott. Kräks på Facebook över hur jag hatar LA och just det här transportföretaget. Egentligen missar vi vår åtråvärda entrétid, men får komma in ändå. Inleder en hetsig brevväxling med transportföretaget om att det inte är okej att vi kommer fram 70 minuter senare än beräknat och att jag inte vill betala fullt pris för resan eftersom föraren valde en urusel rutt. Tjafsar om 28 dollar, vill få rätt. Och någonstans där drabbar mig verkligheten.

Jag är priviligierad. Jag kan betala för att få någon annan att köra mig till ett flashigt konstmuseum. Jag kan välja om jag ska äta middag hemma eller på restaurang. Att jag inte alls skulle kunna äta middag finns liksom inte. Jag kan köpa ett par nya yogatights bara för att de är snygga utan att kolla på prislappen. Jag kan bo nära det stora havet i Santa Monica i fem månader. Men privilegierna skaver. Det skaver mot misären jag ser omkring mig varje dag här i Los Angeles och som är minst lika uppenbar hemma i Umeå om man bara tittar. Hemlöshet, fattigdom, narkotikaproblem, veteraner med vanställda kroppar och krigstrauman som bärs utanpå kroppen. Människor som rör sig genom staden på ett helt annat sätt än jag. Som åker buss i 2 timmar eller mer för att komma till ett dåligt betalt städjobb i ett av slotten i Beverly Hills, ofta utan social trygghet. Blir du sjuk får du inget betalt. Och jag ser markanta skillnader på bara ett år, även här i det liberala Kalifornien. Fler och fler hemlösa, allt större orättvisor. Det hisnar och skrämmer.

När hyrbilen rullar genom Laurel Canyon kommer vi in på musik- och filmproducenten David Geffen. Lite googlande visar att han är en av de snuskigt rika som försökt begränsa allmänhetens tillgång till stränderna kring Malibu. Dock utan framgång. Strandrätten i Kalifornien är stark och kan liknas vid den svenska allemansrätten både i sak och i symbolvärde. Ändå finns de som vill begränsa den, de rikaste som inte kan med att se kreti och pleti på stranden nedanför sina vräkiga hus. Geffen ledsnade och sålde nyligen sitt hus för hisnande 85 miljoner dollar. Tydligen hade han hoppats på 100 miljoner.

Hur kan det komma sig att vissa människor anser sig så förmer än andra att de aktivt vill begränsa andras rätt att befinna sig i deras närhet? Vad är det som gör att männen i Maseratis, Ferraris och Lambourghinis inte tycker att de behöver stanna vid ett övergångsställe? Att USA:s president lägger fram ett skattereformsförslag där skattehöjningar för de som tjänar minst ska finansiera skattesänkningar för de som tjänar mest? Och vad är det som får människor att vilja lösa ”problemet” med tiggare på svenska gator genom att förbjuda tiggeriet? Som får vissa att spotta på andra människor, både bokstavligt och bildligt? Varför verkar vissa människor oförmögna att se speglingen av sig själva i den andre, yttre skillnader till trots? Att se sina egna privilegier istället för att längtansfullt snegla mot den som har mer?

Föreställningen om att framgång och rikedom är en dygd är seglivad, speciellt här i USA där den ingår som ett bärande element i det ideal som ofta sammanfattas i ”The Self-made Man”. Den där som startar med två tomma händer, arbetar hårt, bygger en förmögenhet och därmed uppnår den amerikanska drömmen om Lyckan. Lika seglivad är myten om att rikedom och framgång sipprar nedåt. Att de rika och framgångsrika, om de bara lämnas ifred, kommer att skapa välstånd även för den som finns några pinnhål ner i den sociala hierarkin. Det finns gott om vetenskapliga studier vilande på gedigna statistiska material som ifrågasätter, exempelvis Branko Milanovićs Global ojämlikhet. Nya perspektiv i globaliseringens tidevarv som nyligen utkommit på svenska.

Milanović är noga med att ge en nyanserad bild men visar samtidigt tydligt att samtidigt som ekonomierna i Asien växer vilket innebär en global ekonomisk utjämning, ökar klyftorna mellan rika och fattiga inom nationerna och de allra rikaste och mäktigaste blir bara färre. Peter Englund sammanfattar i sin recension av Milanković i DN (2/11): ”För bara fem år sedan hade 338 individer lika stora ekonomiska tillgångar som hela den fattigaste halvan av jordens befolkning totalt; nu har den förstnämnda gruppen krympt till 62 personer. Med andra ord: en grupp människor som skulle kunna rymmas i en vanlig turistbuss har mer pengar än världens tre och en halv miljard fattigaste. Detta är obscent.”

Ändå överlever både nedsippringsteorin och tanken om rikedom som dygd, liksom myntets baksida – den som misslyckas arbetar inte tillräckligt hårt och har sig själv att skylla. De bidrog till att vinna val för Margaret Thatcher och Ronald Reagan under 1980-talet och var även tydlig genom Donald Trumps kampanj. Tillspetsat – framgång och välstånd är inte ett privilegium, det är en rättighet och en dygd. Och tvärtom – fattigdom och utanförskap är inte ett samhällsproblem, utan ett personligt misslyckande. Och då blir det möjligt att motivera att andra regler gäller för de vackra och rika.

Det blir också möjligt att betrakta kritik mot den rådande ekonomiska ordningen som bisarra tokerier. Men sanningen är nog snarare att det är det blinda försvaret av en ohejdad kapitalism, skambeläggandet av den som befinner sig i underläge och oförmågan att se och hantera privilegier på ett mer konstruktivt sätt än att då och då ge pengar till välgörenhet som utgör inte bara bisarra tokerier utan utgör ett hot mot mänsklighetens överlevnad.

Det är lätt att misströsta. Att knyta näven i fickan. Men kraften i #metoo som nu rullar som en lavin genom Sverige och många andra länder visar oss att förändring är möjlig. Den värld vi lever i är skapad av människor och kan också förvandlas av människor. Politik är inte förvaltning, det är drömmar, möjligheter och kreativ kraft. Men för att världen på allvar ska kunna förändras måste de av oss som har privilegier i kraft av utbildning, social och ekonomisk makt, kön eller hudfärg först och främst se våra privilegier, sedan bli villiga att dela med oss. Att avstå från att utöva makt bara för att vi kan, att kliva åt sidan för någon annan och bemöta varandra med respekt och nyfikenhet istället för misstro och förakt. Oavsett om det gäller tillgång till en strand eller något annat.

 

 

 

Att väga friheter mot rättigheter

Texten har tidigare publicerats i Västerbottens-Kuriren 16 oktober 2017.

Mitt i natten plingar det i telefonen. ”Jag är glad att du inte är i Las Vegas nu!” följt av ett hjärta. Min första tanke är att nu har någon börjat skjuta vilt igen. Men när jag ligger där i sängen i mitt lugna trygga Santa Monica precis vid Stilla Havets kant kan jag ändå knappt tro att det jag läser på mobilskärmen är sant. Femtiotalet döda, flera hundra skadade. Kulregn över en festivalpublik. Tänker på alla de publikhav jag själv stått i. Glädjen, euforin i en bra spelning. Men också på att det ingenstans finns att ta vägen i det havet.

Stephen Paddock var varken nazist eller salafist, någon politisk agenda verkar inte finnas. Inte heller befann han sig i samhällets maginaler. Enligt polisen finns inga terroristkopplingar. Kan det vara så enkelt att det slog slint, att han är en av ”galningarna”? Eller finns förklaringen någon annan stans? Vi kommer sannolikt aldrig få reda på varför det skedde. Det vi vet är att han planerade dådet noga och att han hade ohyggligt många och effektiva vapen till sitt förfogande. Maskingevärseld mot ett folkhav i tio minuter. Tio minuter! Längre tid än det tar att spela tre perfekta poplåtar.

Passerar den ena officiella byggnaden efter den andra. Stjärnbaneret på halv stång. Kalifornien är nära Nevada och Las Vegas, men ändå så fjärran. Delstaten har USA:s hårdaste vapenlagar och på UCLA:s campus där jag tillfälligt jobbar är skjutvapen förbjudna. Ändå har det även där förekommit skjutningar. Försöker hålla kvar tanken att det finns ett annat Amerika och att det är därför jag är här.

En knapp vecka efter massakern i Vegas öppnar The Crossroads of the West Gun Show i Costa Mesa, Orange County, Kalifornien. Arrangörerna kör eventet, som är inne på sitt 35:e år, trots protester. Krutröken från Vegas har ju knappt lagt sig! Argumentationen för att ändå köra känns igen. Vapenmässan har naturligtvis inget med Vegas att göra. Däremot ondgör sig arrangören i Los Angeles Times över knäppgökar som ändå försöker fösa ihop äpplen och päron i samma korg och använda massakern för att attackera det heliga Andra tillägget, det som ger varje amerikan rätten att beväpna sig till tänderna. Eller hur det nu var tänkt när de där första tio tilläggen lades fram för kongressen 1789.

Det är lätt att på avstånd skaka på huvudet över amerikanernas dumhet. Ska det vara så svårt att begripa att det finns ett direkt samband mellan släpphänta vapenlagar och antalet dödsskjutningar? Ofta hålls Australien fram som ett exempel. Hur landet, när vapenlagarna skärptes efter massakern i Port Arthur 1996, inte har sett fler masskjutningar. Många amerikaner ser naturligtvis sambanden och skakar på huvudet tillsammans med resten av världen och delstaterna ser väldigt olika på hur Andra tillägget ska tolkas. Enligt The Law Center to Prevent Gun Violence finns på listan över delstater med strikta vapenlagar, förutom Kalifornien, ett antal delstater i USA:s demokratiska nordöstra hörn. Värstalistan toppas av Louisiana som har sällskap av delstater i södern och mellanvästern.

Den amerikanska konstitutionen har för många amerikaner samma status som Bibeln. För oss svenskar, som i över 150 år levde med den illa skrivna och föregivet provisoriska regeringsformen från 1809 innan den obemärkt ersattes av den nuvarande 1974, är detta närmast obegripligt. Den som vill förstå kan åka till National Archives i Washington DC och se hur orginaldokumenten visas upp som kronjuvelerna i Towern i London eller Mao Zedongs balsamerade kropp i Peking.

Konstitutionen går inte att rucka på och den ska läsas bokstavligt. Om det står att varje amerikan har rätt att bära vapen så är det så. Alla försök att inskränka den rätten blir en inskränkning av den personliga friheten, och är det något amerikaner generellt håller högt är det just den personliga friheten.

Oinskränkt personlig frihet till något, oavsett vad, kommer dock oundvikligen förr eller senare i konflikt med andra personers frihet från något, och när det handlar om de amerikanska vapenlagarna är det för de flesta av oss som står utanför och tittar in självklart att en persons rätt att bära vapen måste ställas mot en annan persons rätt att få behålla livet. Och då kan vi plötsligt inte upprätthålla tydliga principer. Istället måste vi börja väga för och emot, lämna det enkelt och knivskarpt principiella för gränsdragningar med värderingsmässiga och etiska dimensioner. Men eftersom den oinskränkta rätten att bära vapen för många amerikaner framstår som naturgiven, närmast helig, är minsta inskränkning av den rätten ett ifrågasättande av själva kärnan i den amerikanska identiteten. Och så skapas den blinda fläck där vapenlagarna och vapentillgängligheten inte är, inte kan vara, problemet. Problemet blir istället alla galningar som inte kan hantera vapnen.

Det är lätt att se andras blinda fläckar. Men kan vi se våra egna? Kan vi känna igen samma sorts tankelapsus när den dyker upp i vår egen mylla? Det verkar i alla fall svårt. Samma helg som massakern i Vegas avslutades bokmässan i Göteborg, även denna gång med fascistiska Nya Tider på plats. Nordiska Motståndsrörelsen fick visserligen inte genomföra sin planerade marsch samma helg, men de fick sitt demonstrationstillstånd. I debatten om Nya Tiders medverkan på bokmässan och NMR:s kraftigt ökade närvaro i det offentliga rummet har de principiella argumenten plockats fram av fler än en debattör. Såväl yttrandefriheten som demonstrationsfriheten måste vara absolut! Hur kan vi annars kalla oss en demokrati?

Men i förlängningen av den principiella friheten för fascister att utnyttja de demokratiska friheter de vill avskaffa, finns alltid den vars frihet inskränks. Den som tvingas begränsa sina rörelser, skrämt tvingas se sig om. Den som inte längre vågar göra sin röst hörd eftersom den i realiteten tystas både av dem som vill rensa ut och utplåna och de som sitter på höga principhästar och inte kan se sin egen privilegierade position. Den som saknar makt men vars fri- och rättigheter också borde vara viktiga. Borde vägas mot andras. Värnas.

Huvudproblemet är inte att vi inte tar debatten eller att det finns militanta motdemonstranter som blir våldsamma, även om detta naturligtvis är viktigt och bekymmersamt. Problemet är fascisterna och det utrymme vi ger dem utifrån principer som aldrig kan vara absoluta eftersom den totala friheten för vissa faktiskt inte får finnas i en demokrati värd namnet. Och här finns en av den svenska debattens just nu största blinda fläckar.

 

Den svåra konsten att hitta vilse

Texten har tidigare publicerats i Västerbottens-Kuriren 11 september 2017.

Jag gjorde slut på trettondagen 2015 och lättnaden var stor. Äntligen skulle jag få släppa den här gamla geggan och gå vidare! Beslutet hade vuxit i mig länge, så där som det brukar vara när man gör slut. Men när tajmingen var rätt kom beslutet som en stark och omedelbar insikt. När jag satte mig i bilen i Forsa var allt som vanligt, men när jag svängde ut på asfaltvägen efter Rumsta bara kom den, insikten. Så i backen ovanför Åsak stannade jag bilen och sa det rätt ut, högt för mig själv: ”Hörru Hälsingland, jag gör slut med dig nu!”

Jag minns att det var en vacker vinterdag. Inte speciellt mycket snö, men tillräckligt för att det låga solskenet skulle gnistra i det vita och svepa in allt i det sköraste av vinterljus. Landskapet var så där vackert att hjärtat nästan ville brista och jag bara satt där och tog in allt. Grät en skvätt, men kände samtidigt lättnadens leende i mungipan. Mitt Hälsingland. Platsen där jag växt upp, där jag hittar både till turistbroschyrernas höjdpunkter och till mina egna hemliga platser. Där landskapet i sig bär på så mycket känslor och minnen. Där mina rötter sägs finnas.

Mitt ursprung kommer alltid att finnas i Hälsingland. Och det finns en trygghet att veta att det finns en plats där det mesta är välbekant, där många av mina viktigaste människor är samlade. Till några har jag blodsband medan andra, precis lika viktiga, har kommit in i mitt liv på andra vägar. Andra av dessa de viktigaste finns i Umeå, där jag bott större delen av mitt liv. Ytterligare andra finns utspridda lite här och där i världen, och jag har själv också rört mig i den där världen. Över hav och kontinenter, genom regnskog och öknar och genom städer. Oftast ägnat mig åt flyktiga besök men gärna återvänt som för att ändå rota mig en aning på platser som landat rätt i hjärtat. Slagit ner fastare bopålar både i England och på den amerikanska västkusten. Snart åker jag ”hem” till mitt Santa Monica och till den pulserande kraft som är Los Angeles, till den ofantliga rymden över oceanen, till fler fantastiska slumpartade möten och till den ständiga rörelsen i den ängelstad som har vunnit mitt hjärta.

Jag är en av alla dem som lämnat, som gått vidare till nya platser och nya sätt. Men det har alltid funnits en dragning tillbaka, en röst som viskat att jag borde försonas med ursprunget. Hitta rötterna, sluta fred med historien. Landa i det trygga. Flytta hem. Nöja mig.

Samtidigt har det funnits en annan röst. Den som viskat att världen är större och vackrare och öppnare än Hälsinglands blånande berg, glittrande sjöar och ståtliga träslott. Den som drivit mig ut, bort, vidare. Och det var den rösten som fick mig att göra slut med hembygden.

Missförstå mig inte. All respekt för den som väljer att stanna, för den som väljer att söka sina rötter. Världen kan vara stor och vid även i det minsta hörnet av Norrlands inland och rötter kan vara oumbärliga. Men för mig symboliserade de instängdhet, småsinthet och litenhet. Smärta och skam.

I mitt nya självvalt rotlösa tillstånd såg jag mig sedan om i världen och slogs jag av hur rötter bara verkar bli viktigare och viktigare. Svenska värderingar, svenskt kulturarv, svenska traditioner som måste vårdas. Dokumentärserie på dokumentärserie om sökandet efter just rötter. Vittnesmålen om hur trasigt det kan bli när rötterna skärs av för tidigt och kontakten bryts. Jag vet inte hur det känns att sakna rötter, jag vet bara hur det känns att fjättras av dem. Och jag ser hur ett krampaktigt och räddhågset fasthållande vid rötter och tydliga identiteter kan förminska människors värld. Hur det inte finns plats för nytt och annorlunda, spännande och utmanande utan där det välbekanta och trygga i det trånga och oföränderliga skapar ett bedrägligt lugn som under ytan härbärgerar en misstroende aggressivitet mot det främmande som kan aktiveras lika snabbt och fatalt som en spottkobra.

Så läser jag Rebecca Solnits fältguide för den som vill gå vilse och inser att jag är något på spåret. Läser om nomadliv och rotlöshet som normalitet och om hur detta att gå vilse, att släppa kanten och våga sig ut i det okända, föder nya tankar och insikter. Ibland små och till synes triviala, ibland storartat världsförändrande. Hur upprepat vilsegående kan föda en längtan att göra det igen och igen. Att aktivt söka det som kan vidga horisonten och föda nya tankar, men som också tvingar oss att stanna upp och orientera oss i det främmande landskapet och där ge oss själva tid att få syn på det vi redan känner till. Att se en bekant bergstopp från en ny vinkel, upptäcka nya detaljer i det välkända.

Fortsätter in i Donna Fahris yogaböcker. Läser om hur vi moderna västerlänningar misstar materiell stabilitet för lycka, när livets enda konstant egentligen är rörelse. Påminns om Herakleitos’ maxim Panta Rei, insikten om att allt flyter och att vi därför aldrig kan kliva ner i samma flod två gånger hur mycket vi än försöker. Den andra gången är vattnet nämligen ett annat. Läser vidare om hur det blir viktigare med färgmatchade handdukar än att finnas till hands för sina medmänniskor i jakten på Lyckan. Om hur vi sliter för att få kontroll istället för att låta oss svepas med av livet.

Läser Tomas Tranströmer, om gläntan i skogen som bara kan hittas av den som gått vilse. Och inser att det är just detta jag vill. Gå vilse. Landa i det som ständigt rör sig. Våga trassla mig igenom de tätt sammanskruvade döda träden ”ett steg framåt och två åt sidan, som en schackspringare” och förhoppningsvis hitta fram till gläntan där det förflutna har tystnat.

Jag tror visst att det finns frihet i det välbekanta. Men jag tror att den friheten är skör, att den lätt blir till revirtänkande och rädsla. Till en lättretlig spottkobra. Själv söker jag en annan sorts frihet, den som emellanåt kräver att man söker upp den där hisnande känslan i maggropen. Den som gör att man släpper sargen, skjuter ifrån och glider ut på isen på hockeyrören utan taggar utan att ha en aning om hur man stannar men ändå tänker att det löser sig. Den där friheten som växer av nyfikenhet och öppenhet, som gör livet vibrerande vackert och skapar känslan av att allt är möjligt. Att Människan har makten att skapa Goda och Storartade ting om hon bara vågar gå vilse. För mig var det nödvändigt att kapa rötterna för att till slut hitta vilse. Hur det är för dig vet jag inte, men jag önskar dig lycka till på vägen och hoppas att även du kan finna ditt sätt att hitta schackspringarens rörelse i dina fötter. Finna ditt sätt att hitta vilse.

Att anpassa sig till nya förutsättningar

Vi befinner oss i början av en revolution som inkluderar digitalisering, automatisering och generering av mycket stora och komplexa digitala datamängder (Big data). Data genereras då vi använder internet, mobiltelefoner, kör bil, sekvenserar DNA och producerar lastbilar.

För några år sedan gick IBM ut med att 90 % av världens data har genererats under de senaste två åren. Om det stämmer så betyder det att mängden data mer än fördubblas varje år. Om vi tänker oss att all värdens data år 2017 väger 1 kg och extrapolerar IBMs resultat så kommer all världens data år 2098 att väga lika mycket som månen. Även om extrapolationen skulle vara felaktig så är det rimligt att anta att vi är precis i början av datarevolutionen!  Utmaningen idag handlar inte om att generera data utan att omvandla data till information, och förstå hur vi ska använda all ny information för att skapa ett bättre samhälle. Möjligheterna är enorma, men så är även riskerna.

Statistik är ett ungt ämne som växte fram under 1900-talet. Traditionellt har vi statistiker fokuserat på att utveckla metoder för att analysera och extrahera information från relativt små data, men nu ”tvingas vi hantera” stora och komplexa data. Denna omställning är en svår utmaning, inte minst för statistiker som tvingas ut på okända vatten.

Metodutveckling inom dataanalys bedrivs självfallet inom flera andra områden, t.ex. bioinformatik, datavetenskap, ekonometri, kemometri och matematik. Komplexiteten och dimensionen på framtidens data kommer att kräva breda samarbeten som inkluderar såväl ämneskunskap, datahanteringskompetens och dataanalyskompetens. De lärosäten som tidigt lyckas att få till breda ämnesöverskridande satsningar inom Big data området, både inom forskning och grundutbildning, kommer att vara framgångsrika.

Analyser av empiriska data kommer att bli allt mer krävande och tillgång till kvalificerad lokal dataanalyskompetens kommer att vara en förutsättning för att bedriva framgångsrik empirisk forskning. Det argumenteras ibland för att lokal analyskompetens kan ersättas med nationell infrastruktur. Det är jag mycket tveksam till, framgångsrik dataanalys kännetecknas ofta av ett långsiktigt och integrerat samarbete mellan empiriker och experter inom dataanalys. Att skapa förutsättningar för denna typ av samarbete är en utmaning. Vetenskapsrådet gjorde ett försök med satsningen statistik inom empiriska vetenskaper, som tyvärr numera är nedlagd.

Så sammanfattningsvis; revolutionen har precis startat och den går inte att stoppa. Som alltid kommer vår förmåga att anpassa oss att avgöra framtiden.

Om forskarna på slottet…

Bussen letar sig fram över en krokig landsväg i Uppland. Det är glesbygd men ändå väldigt storstadsnära. På ett slott, 25 minuters bussväg från Arlanda, ska forskarna i Mistra Arctic Sustainable Development (MASD) snart träffas för sista gången. En programperiod på fyra år lider mot sitt slut. Och som forskningskoordinator är det min uppgift att koordinera dessa forskare.

Det finns ett uttryck ”herding cats” – som man ibland hör suckas inom akademins väggar. Det är sådana som jag som suckar på det viset. Och det betyder ungefär att det är lika enkelt att koordinera forskare, som att valla katter.

Uttrycket om att ”valla katter” visar sig vara inte helt utan fog idag.  En bil, full av geografer, har visst åkt vilse på slätten och kommer sent. De klagar på google maps. En annan forskare ber om hjälp att ordna en taxi från busstationen i Rimbo.

Men det finns också stunder då MASD-forskarna låter sig koordineras på ett föredömligt sätt. Lydigt grupperar Arlanda-resenärerna sig framför slottet, när jag ber dem om en gruppbild. Slottet skymtar i bakgrunden av bilden. Miljön runtomkring är minst lika vacker – ett kuperat odlingslandskap frostat av novemberkyla.

Till skillnad mot ”Stjärnorna på slottet” finns dock inga sällskapslekar inplanerade för mina vallnings-objekt. För ”forskarna på slottet” är det istället hårt och fokuserat arbete som gäller nu och i två dagar framöver. Kapitlen i den gemensamma forskningsprogramboken ska diskuteras och så måste vi förbereda det öppna mötet på Nordiska muséet i Stockholm på fredag, där resultat av fyra års forskning ska presenteras.

Själv styr jag upp våra presskontakter och förbereder en pressrelease. Stockholmsmedia är självklara att bjuda in. Men jag har även kontaktat en liten bubblare: Norrtelje tidning. Slottet vi befinner oss på, Johannesbergs slott, ligger nämligen i Norrtälje kommun. Och chefredaktör för Norrtelje tidning är Daniel Nordström – f.d. Umeåbo och mediaprofil.

Norrtelje tidning får träffa ”forskarna på slottet” redan imorgon, om de vill. En bubblare – men vad himla kul det vore om de dök upp!

Läs mer om MASD: www.mistraarctic.se (på samiska, svenska, finska, ryska och engelska)