”Du kom inte, mamma”

Jag är förutom forskare även småbarnsmamma, en inte alltid lätt kombination. Sedan jag fick barn har jag tackat nej till så många intressanta konferenser, samarbeten, internationella utbyten och spännande resor.

Jag vill helt enkelt inte vara bort från de små för mycket, och trots att jag tycker att jag är hemma mycket säger min två-åring varje dag till mig: ”Du kom inte, mamma”, vilket betyder att hon har saknat mig på förskolan. Inte kul att höra även om jag vet att hon för det mesta har det väldigt roligt där…

Sådana kommentarer gör det lättare att tacka nej till spännande jobb.

Rädda liv

Idag har jag och en kollega suttit och räknat på hur många liv per år som skulle räddas om alla transporter i Malmö kommun var avgasfria. Det är preliminära resultat så jag vågar inte skriva här hur många liv vi kom fram till, men det var många.

Vi vet redan att dålig luft orsakar 5000 förtida dödsfall per år i Sverige, men det är abstrakt att ta in eftersom våra sinnen (oftast inte) kan uppfatta den dåliga luften. Därför tror jag det är svårt för många att ta in hur skadliga luftföroreningar faktiskt är för folkhälsan. Det ska därför bli intressant att undersöka vilken effekt som faktiska åtgärder skulle kunna få.

Nordic Epi

Den här veckan är jag på konferens i Lund, Nordic Epi (8th Nordic Meeting in Epidemiology and Registry-based Research). Intressant program och roligt att träffa kollegor från hela Norden.
https://mkon.nu/nordicepi

Ska strax presentera en poster där vi visar effekter av luftföroreningar på akutbesök till psyk, ska bli spännande att höra kollegornas reflektioner kring det.

Hej och Gott Nytt År!

Jag heter Anna Oudin och arbetar som forskare vid enheten för Yrkes-och Miljömedicin, och jag ska blogga här de närmsta veckorna.

Ni kommer få reda mer om mig under de här veckorna men en kort presentation skulle kunna låta så här: 40-årig småbarnsmamma som förutom att brinna för forskning gillar böcker, resor och att vandra.

Under de här veckorna kommer jag säkert skriva en hel del om mitt väldigt spännande forskningsområde, som handlar om hur hjärnan påverkas av luftföroreningar, men även lite mer allmänna reflektioner.

Till sist vill jag önska er alla Gott Nytt År, för så tycker jag det känns vid den här tiden, när allt drar igång efter sommaren och alla studenter är tillbaka!

//Anna

Gör om gör rätt

Jag har varit en hel del i labbet de senaste dagarna, och frusit så jag huttrat. De lagade luftkonditioneringen för ett par veckor sedan, vilket är lite lustigt för det var riktigt svalt och skönt där innan så det fanns ingen anledning att tro att den behövde lagas. Nu är det så kallt i labbet att de som är där varje dag har jacka på sig och jag som bara är där ibland (och dessutom inte har nån jacka med mig, varför ska man packa med sig sånt för en sommar i Florida?) sitter och fryser. Kontrasten mellan inne och ute blir ännu större än vanligt och värmen och luftfuktigheten slår emot en när man går ut.

Även om vädret är ljuvligt med sol och värme så är det också regn och åska här eller i närheten nästan varje dag. De flesta dagarna är det fantastiskt fint på morgonen, börjar dra ihop moln mitt på dagen, och så regnar det på eftermiddagen, kvällen eller natten. När ett åskoväder är nära Kennedy Space Center hörs en larmsignal i alla lokaler och ett röstmeddelande som informerar om i vilken del av KSC-området som det är varning för åska och om det är Phase 1 eller Phase 2, dvs hur stor risken är. En hel del arbete som görs här kan behöva avbrytas om risken för åskoväder är stor, särskilt sånt som görs utomhus naturligtvis.

Det vi gör i gruppen som jag jobbar med är dock inte så känsligt ur den aspekten utan här jobbas det vidare. Förutom att man forskar på tekniker för att omvandla avfall under långa rymdfärder till gas eller andra resurser (vatten och kolmaterial) så jobbar man intensivt med att vidareutveckla och testa en katalytisk omvandling av koldioxid till metan och vatten, vilket är en del av NASAs In-Situ Resource Utilization program – att kunna nyttja de resurser som finns på platsen, dvs månen och Mars. Atmosfären på Mars består till 96% av koldioxid, resten är argon, kväve och ytterst lite syre och kolmonoxid ,så att på ett effektivt sätt kunna omvandla koldioxid till viktiga resurser som metan och vatten är väldigt värdefullt. I fredags gällde det att packa om den katalytiska bädden för att få så nära en perfekt cylindrisk form som möjligt. I den bädd som testats de senaste veckorna har temperaturerna inte riktigt stämt med det man förväntar sig och därför plockade vi i torsdags med oss hela utrustningen och röntgade den, hela uppställningen ur alla vinklar, för att se hur det såg ut. Det var otroligt häftigt att kunna se hur allt såg ut, inte bara den katalytiska bädden utan alla termoelement, värmare och kablar som vi omsorgsfullt monterat som nu är täckta av isoleringsmaterial och glasfiberlindor. Tyvärr visade det att både övre och under gränsskikten är ojämna så det är bara att plocka isär, tänka nytt, och göra om. Gör om gör rätt. Precis som hemma men med lite mer avancerade verktyg till förfogande.

Med detta inlägg tackar jag för mig på bloggen för den här sommaren, hoppas att det varit intressant för er att läsa och på återhörande!

Kvinnlig forskare, forskande kvinna, eller bara forskare?

En sak som jag var nyfiken på inför min vistelse på NASA var hur det ser ut när det gäller jämställdhet och likabehandling. Den bild som i alla fall jag har haft av NASA är att det är en väldigt mansdominerad arbetsplats där foton och olika typer av informationsmaterial väldigt sällan visar annat än vita män. Nu när jag har varit här ett tag kan jag konstatera att det inte är så illa som jag trodde, det finns en hel del kvinnor som arbetar här, på positioner på olika nivåer i organisationen, och även personer från många olika länder och med varierande kulturell bakgrund. NASA har även ett Diversity and Equal Opportunities program med en tydlig ambition att skapa en arbetsplats där alla respekterar och uppskattar individuella och kulturella olikheter.

Men precis som med alla andra ambitioner så är det en sak vad man sätter på papper i styrande dokument och handlingsplaner, och en helt annan hur människor inom organisationen agerar i olika sammanhang och vilka beslut de fattar. Och det gäller naturligtvis inte bara NASA utan lika mycket på andra arbetsplatser och organisationer både i Sverige och USA. Det finns en inbyggd attityd som ofta tillskrivs ”systemet” – det är i ”systemet” ojämlikheterna och orättvisorna finns. Men systemet är ju vi, eller hur? Det är ju vi som jobbar inom en organisation som varje dag måste ta aktiva beslut och rannsaka oss själva. Det är svårt, absolut, men det måste vara görbart.

Insatser för att jämna ut skevheter i könsfördelningen är naturligtvis viktiga, det är inte det jag retar mig på. Men jag tror att det bidrar till att det så ofta sätts en könsetikett på oss, och det retar mig enormt mycket. Spelar det nån roll om jag är kvinnlig forskare, forskande kvinna, eller bara forskare? Om jag söker en tjänst, anmäler intresse för ett förtroendeuppdrag eller på annat sätt hamnar i en situation där jag konkurrerar om en möjlighet, måste det vara så att en av de första saker som lyfts i jämförelsen är kön?

Här på NASA får jag en känsla av att ålder är en mer betydelsefull faktor i tjänstetillsättningar och befordringar, och ålder har ju ofta koppling till erfarenhet så det kan det väl i och för sig ligga nån logik i. Men tänk så skönt det vore om vi kunde bortse ifrån faktorer som kön, ålder, etnicitet och liknande i denna kompetensstyrda verksamhet.

A hero as boss

During the introductory training that I attended together with the interns during my first week at Kennedy Space Center (KSC), we got to meet Director Robert Cabana. The behavior of the introductory training organizers before Cabana even came into the room made it perfectly clear for us all that this was a big thing. They started moving people around to avoid empty seats in the front of the room, and reminded us several times to silence our mobile phones. When Cabana finally entered the room he was presented as an officer in the U.S. Marine Corps, a naval test pilot with over 7,000 flight hours, and a NASA astronaut with four space shuttle missions serving as pilot and commander. He gave a very interesting presentation on the visions of NASA and KSC, and how their organization and activities on center has changed during the last decade.

When I was sitting there, listening and at the same time watching people around me and their facial expressions during Cabana´s talk, I couldn´t help wondering if something like that would ever take place if it was a Swedish workplace – an auditorium full of interns and long-term employees that listens with undivided attention to the bosses presentation and looks at him with unmistakable respect and admiration. A boss with hero status. How could we imagine a similar scenario in the academic environment? Would that be a head of department, dean, or vice-chancellor with numerous prestigious grants and awards, and four times published in Science or Nature?

I don´t know, but my guess would be – no. I can´t see any scenario in which a room full of Swedish students, university researchers and other staff would give their boss that kind of undivided attention, admiration and awe. To greet him/her as a hero. Not even if it was Christer Fuglesang.

The photo shows Kennedy Space Center Director Robert Cabana (right) with John Glenn (left) inside the flight deck of space shuttle Discovery in the Kennedy Space Center’s Orbiter Processing Facility-1. Glenn flew on Discovery as a mission specialist in 1998 and Cabana served as pilot for Discovery during a mission in 1990 and another in 1992. Image Credit: NASA

Forskning i team

Idag är jag lab buddy. Det betyder att jag ska vara i labbet och vara back-up och säkerhet till en person som jobbar med något experimentellt. Ingen får jobba på lab utan lab buddy, och det är något som man håller stenhårt på och som måste kollas upp varje dag, beroende på vilka som har möjlighet att vara på lab den dagen. För långa experiment som går över lunch och som inte kan avslutas förrän sent på dagen (eller kvällen) kan det bli knöligt förstås, men det är inte förhandlingsbart så det är bara att lösa det. Den som är lab buddy behöver inte göra så mycket mer än att vara på lab och vara tillgänglig om något mot förmodan skulle hända, och därför är det många som tar med sin laptop och sitter och jobbar, eller deltar i möten via skype eller telefon. Så gör jag också för det mesta, men ibland sitter jag bara och observerar och låter tankarna flyga fritt. Det är en hel del som är annorlunda här jämfört med de lab där jag varit tidigare.

Förutom att NASAs forskning till stor del är behovsdriven och väldigt tillämpad så är den även väldigt mycket av en gruppinsats. Forskare och tekniker här jobbar mycket tillsammans, inte nödvändigtvis för att de ingår i samma projekt utan för att de är i labbet ganska stor del av sin arbetstid. Förmodligen har de en hel del att göra men de är i regel inte mer stressade än att de går runt och pratar med varandra om det ena och det andra projektet, och har tid att sätta sig och prata en stund. Och när det är något som ska lösas så är det plötsligt massor av människor som surrar runt och har förslag på hur man kan göra och vad som är bästa lösningen. Det blir problemlösning i grupp även i enmans-projekt, vilket är rätt spännande att se.

”Meh, så gör vi faktiskt här också”, kanske ni säger. Tja, till viss del gör vi ju det, det är ju inte så att vi går runt med skygglappar och vägrar hjälpa varandra när det behövs. Men jag törs påstå att det här är annorlunda. Det finns tid och det finns en struktur för det. Det finns till och med en möblering på lab som uppmuntar till att bara komma in och sitta där, oavsett om man labbar eller inte, och om man är lab buddy eller inte. Ett stort bord mitt i rummet gör att det ibland kommer in folk och bara sitter där ett tag, pratar om gamla och nya och planerade projekt eller ber om att få se datat från förra veckans tester.

Så vill jag också ha det. Jag vill ha mera tid i labmiljön för alla i forskargruppen, inklusive jag själv. Inte för att man absolut måste för att man labbar med nåt just då, utan för att det funkar att vara där i vilket fall, och för att det är en kreativ miljö att vara i. Jag får ta och möblera om i labbet när jag kommer tillbaka.

Small pieces of a huge puzzle

Last week I attended a conference in Charleston, South Carolina, together with some of my co-workers from Kennedy Space Center. The name of the conference is ”47th International Conference on Environmental Systems” (ICES 2017), and it included topics related to humans living and working in extreme environments with applications inside or outside of terrestrial or outer space habitats or vehicles, human factors, environmental control and life-support systems. Naturally, most presentations were either focusing on current and future technologies to be used on the International Space Station (ISS) or technologies needed for the journey to Mars. And what really struck me was the enormous amount of work needed for such an endeavor, such an amazing number of different innovations needed, challenges that has to be addressed, and problems to be solved.

It´s a coordinated team effort of course, it would have to be. But for an outsider like me it hasn´t been very clear how the different parts will finally fit together and form a unity in which materials and technical equipment can be used in a maximized way, and who actually has the responsibility of coordinating the different efforts. However, at the ICES conference, presentations from people in management positions allowed a better overview and insight in how the preparations and technical development work is conducted. Important, particularly since everyone is working intensively on their own small piece of this huge puzzle. Giving all that are involved a clear view of how everything is connected and how other parts develop and progress is crucial and something that I believe is often neglected. Not only in a project of this size, spanning over decades of research and technical development work to travel to and colonizing another planet, but also in smaller projects that spans over a shorter time. Many university researchers, myself included, should probably put more effort into putting projects in context in a better way and thereby allow our PhD students, postdocs, master students, engineers, etc to get a better idea of how their work fits into a larger scope. Another thing to put on my list of things-to-do-when-I-get-back!

(Image credit: NASA)

Forskning för rymden eller för jorden?

Det forskningsprojekt jag jobbar inom under min vistelse på Kennedy Space Center heter ‘Trash-to-Gas’ och är en del av NASAs förberedelser inför resan till Mars. Målsättningen med ‘Trash-to-Gas’ är att utveckla behandlingsmetoder för omvandling av avfall till gas, och eventuellt också till kolmaterial eller andra produkter som kan användas som en resurs. Vid kortvariga rymdresor eller vid rymdaktiviteter relativt nära jorden (exempelvis vid internationella rymdstationen, ISS) samlas avfall i en behållare som tas tillbaka till jorden, eller brinner upp vid återinträdet till jordens atmosfär. Men vid en så lång resa som till Mars har man inget annat val än att på något sätt behandla avfallet, om inte annat för att minska vikt och volym och för att hygienisera det.

Ibland när jag pratar med människor om mitt samarbete med NASA och det projekt jag jobbar inom får jag frågan om det verkligen är rimligt att satsa pengar och resurser på forskning av det här slaget, som syftar till att kunna skicka ut människor i rymden under långa perioder, och kanske till och med kolonisera månen eller Mars. Är det rimligt att satsa på forskning för rymden eller ska man istället lägga pengarna på forskning kring frågor som är viktiga för livet på den här planeten?

Det är en bra fråga som inte är helt enkel att svara på. Det är många olika faktorer som spelar in, inte minst politiska. Men om jag skulle bli tvingad att svara på om vi bör prioritera forskning för rymdteknologi eller forskning för att möta utmaningar på Jorden så skulle svaret bli att vi naturligtvis i första hand måste jobba med de utmaningar som vi står inför här på Jorden. Vi har ett ansvar för den planet vi bor på. Det blir i och för sig ett ganska märkligt tankeexperiment att ställa rymdforskning mot all annan forskning, och dessutom finns det väldigt många tekniska innovationer som vi tar för givna idag som från början utvecklats som en rymdteknologi. Så uppenbarligen finns det forskning och teknikutveckling som gynnar både rymdsatsningar och människors tillvaro på Jorden.

Avfallshantering är en fråga som är ständigt aktuell. För att på ett hållbart sätt nyttja jordens resurser måste vi använda material och energi mer effektivt än idag. Och även om avfallshantering är en viktig fråga för alla delar i samhället finns det nog inget som ställer frågan så på sin spets som en långvarig rymdfärd. Forskning kring effektiva avfallshanteringsmetoder för hantering av olika typer av avfall i rymden kommer att generera kunskap och teknik för att på ett mer effektivt sätt använda material och resurser på Jorden. Rymdfarkosten Jorden är nämligen ganska lik den rymdfarkost som NASA har tänkt skicka till Mars. Vi har begränsade resurser till vårt förfogande och dessa måste användas på ett långsiktigt hållbart sätt.