Om skavande privilegier och att åka bil i Los Angeles

Texten har tidigare publicerats i Västerbottens-Kuriren 27 november 2017.

En vän från Umeå är på besök. Vi är på väg till ett tjusigt konstmuseum, men vår bil fastnar i trafiken på en av Los Angeles många motorvägar och jag får ett utbrott. Kräks på Facebook över hur jag hatar LA och just det här transportföretaget. Egentligen missar vi vår åtråvärda entrétid, men får komma in ändå. Inleder en hetsig brevväxling med transportföretaget om att det inte är okej att vi kommer fram 70 minuter senare än beräknat och att jag inte vill betala fullt pris för resan eftersom föraren valde en urusel rutt. Tjafsar om 28 dollar, vill få rätt. Och någonstans där drabbar mig verkligheten.

Jag är priviligierad. Jag kan betala för att få någon annan att köra mig till ett flashigt konstmuseum. Jag kan välja om jag ska äta middag hemma eller på restaurang. Att jag inte alls skulle kunna äta middag finns liksom inte. Jag kan köpa ett par nya yogatights bara för att de är snygga utan att kolla på prislappen. Jag kan bo nära det stora havet i Santa Monica i fem månader. Men privilegierna skaver. Det skaver mot misären jag ser omkring mig varje dag här i Los Angeles och som är minst lika uppenbar hemma i Umeå om man bara tittar. Hemlöshet, fattigdom, narkotikaproblem, veteraner med vanställda kroppar och krigstrauman som bärs utanpå kroppen. Människor som rör sig genom staden på ett helt annat sätt än jag. Som åker buss i 2 timmar eller mer för att komma till ett dåligt betalt städjobb i ett av slotten i Beverly Hills, ofta utan social trygghet. Blir du sjuk får du inget betalt. Och jag ser markanta skillnader på bara ett år, även här i det liberala Kalifornien. Fler och fler hemlösa, allt större orättvisor. Det hisnar och skrämmer.

När hyrbilen rullar genom Laurel Canyon kommer vi in på musik- och filmproducenten David Geffen. Lite googlande visar att han är en av de snuskigt rika som försökt begränsa allmänhetens tillgång till stränderna kring Malibu. Dock utan framgång. Strandrätten i Kalifornien är stark och kan liknas vid den svenska allemansrätten både i sak och i symbolvärde. Ändå finns de som vill begränsa den, de rikaste som inte kan med att se kreti och pleti på stranden nedanför sina vräkiga hus. Geffen ledsnade och sålde nyligen sitt hus för hisnande 85 miljoner dollar. Tydligen hade han hoppats på 100 miljoner.

Hur kan det komma sig att vissa människor anser sig så förmer än andra att de aktivt vill begränsa andras rätt att befinna sig i deras närhet? Vad är det som gör att männen i Maseratis, Ferraris och Lambourghinis inte tycker att de behöver stanna vid ett övergångsställe? Att USA:s president lägger fram ett skattereformsförslag där skattehöjningar för de som tjänar minst ska finansiera skattesänkningar för de som tjänar mest? Och vad är det som får människor att vilja lösa ”problemet” med tiggare på svenska gator genom att förbjuda tiggeriet? Som får vissa att spotta på andra människor, både bokstavligt och bildligt? Varför verkar vissa människor oförmögna att se speglingen av sig själva i den andre, yttre skillnader till trots? Att se sina egna privilegier istället för att längtansfullt snegla mot den som har mer?

Föreställningen om att framgång och rikedom är en dygd är seglivad, speciellt här i USA där den ingår som ett bärande element i det ideal som ofta sammanfattas i ”The Self-made Man”. Den där som startar med två tomma händer, arbetar hårt, bygger en förmögenhet och därmed uppnår den amerikanska drömmen om Lyckan. Lika seglivad är myten om att rikedom och framgång sipprar nedåt. Att de rika och framgångsrika, om de bara lämnas ifred, kommer att skapa välstånd även för den som finns några pinnhål ner i den sociala hierarkin. Det finns gott om vetenskapliga studier vilande på gedigna statistiska material som ifrågasätter, exempelvis Branko Milanovićs Global ojämlikhet. Nya perspektiv i globaliseringens tidevarv som nyligen utkommit på svenska.

Milanović är noga med att ge en nyanserad bild men visar samtidigt tydligt att samtidigt som ekonomierna i Asien växer vilket innebär en global ekonomisk utjämning, ökar klyftorna mellan rika och fattiga inom nationerna och de allra rikaste och mäktigaste blir bara färre. Peter Englund sammanfattar i sin recension av Milanković i DN (2/11): ”För bara fem år sedan hade 338 individer lika stora ekonomiska tillgångar som hela den fattigaste halvan av jordens befolkning totalt; nu har den förstnämnda gruppen krympt till 62 personer. Med andra ord: en grupp människor som skulle kunna rymmas i en vanlig turistbuss har mer pengar än världens tre och en halv miljard fattigaste. Detta är obscent.”

Ändå överlever både nedsippringsteorin och tanken om rikedom som dygd, liksom myntets baksida – den som misslyckas arbetar inte tillräckligt hårt och har sig själv att skylla. De bidrog till att vinna val för Margaret Thatcher och Ronald Reagan under 1980-talet och var även tydlig genom Donald Trumps kampanj. Tillspetsat – framgång och välstånd är inte ett privilegium, det är en rättighet och en dygd. Och tvärtom – fattigdom och utanförskap är inte ett samhällsproblem, utan ett personligt misslyckande. Och då blir det möjligt att motivera att andra regler gäller för de vackra och rika.

Det blir också möjligt att betrakta kritik mot den rådande ekonomiska ordningen som bisarra tokerier. Men sanningen är nog snarare att det är det blinda försvaret av en ohejdad kapitalism, skambeläggandet av den som befinner sig i underläge och oförmågan att se och hantera privilegier på ett mer konstruktivt sätt än att då och då ge pengar till välgörenhet som utgör inte bara bisarra tokerier utan utgör ett hot mot mänsklighetens överlevnad.

Det är lätt att misströsta. Att knyta näven i fickan. Men kraften i #metoo som nu rullar som en lavin genom Sverige och många andra länder visar oss att förändring är möjlig. Den värld vi lever i är skapad av människor och kan också förvandlas av människor. Politik är inte förvaltning, det är drömmar, möjligheter och kreativ kraft. Men för att världen på allvar ska kunna förändras måste de av oss som har privilegier i kraft av utbildning, social och ekonomisk makt, kön eller hudfärg först och främst se våra privilegier, sedan bli villiga att dela med oss. Att avstå från att utöva makt bara för att vi kan, att kliva åt sidan för någon annan och bemöta varandra med respekt och nyfikenhet istället för misstro och förakt. Oavsett om det gäller tillgång till en strand eller något annat.

 

 

 

Att väga friheter mot rättigheter

Texten har tidigare publicerats i Västerbottens-Kuriren 16 oktober 2017.

Mitt i natten plingar det i telefonen. ”Jag är glad att du inte är i Las Vegas nu!” följt av ett hjärta. Min första tanke är att nu har någon börjat skjuta vilt igen. Men när jag ligger där i sängen i mitt lugna trygga Santa Monica precis vid Stilla Havets kant kan jag ändå knappt tro att det jag läser på mobilskärmen är sant. Femtiotalet döda, flera hundra skadade. Kulregn över en festivalpublik. Tänker på alla de publikhav jag själv stått i. Glädjen, euforin i en bra spelning. Men också på att det ingenstans finns att ta vägen i det havet.

Stephen Paddock var varken nazist eller salafist, någon politisk agenda verkar inte finnas. Inte heller befann han sig i samhällets maginaler. Enligt polisen finns inga terroristkopplingar. Kan det vara så enkelt att det slog slint, att han är en av ”galningarna”? Eller finns förklaringen någon annan stans? Vi kommer sannolikt aldrig få reda på varför det skedde. Det vi vet är att han planerade dådet noga och att han hade ohyggligt många och effektiva vapen till sitt förfogande. Maskingevärseld mot ett folkhav i tio minuter. Tio minuter! Längre tid än det tar att spela tre perfekta poplåtar.

Passerar den ena officiella byggnaden efter den andra. Stjärnbaneret på halv stång. Kalifornien är nära Nevada och Las Vegas, men ändå så fjärran. Delstaten har USA:s hårdaste vapenlagar och på UCLA:s campus där jag tillfälligt jobbar är skjutvapen förbjudna. Ändå har det även där förekommit skjutningar. Försöker hålla kvar tanken att det finns ett annat Amerika och att det är därför jag är här.

En knapp vecka efter massakern i Vegas öppnar The Crossroads of the West Gun Show i Costa Mesa, Orange County, Kalifornien. Arrangörerna kör eventet, som är inne på sitt 35:e år, trots protester. Krutröken från Vegas har ju knappt lagt sig! Argumentationen för att ändå köra känns igen. Vapenmässan har naturligtvis inget med Vegas att göra. Däremot ondgör sig arrangören i Los Angeles Times över knäppgökar som ändå försöker fösa ihop äpplen och päron i samma korg och använda massakern för att attackera det heliga Andra tillägget, det som ger varje amerikan rätten att beväpna sig till tänderna. Eller hur det nu var tänkt när de där första tio tilläggen lades fram för kongressen 1789.

Det är lätt att på avstånd skaka på huvudet över amerikanernas dumhet. Ska det vara så svårt att begripa att det finns ett direkt samband mellan släpphänta vapenlagar och antalet dödsskjutningar? Ofta hålls Australien fram som ett exempel. Hur landet, när vapenlagarna skärptes efter massakern i Port Arthur 1996, inte har sett fler masskjutningar. Många amerikaner ser naturligtvis sambanden och skakar på huvudet tillsammans med resten av världen och delstaterna ser väldigt olika på hur Andra tillägget ska tolkas. Enligt The Law Center to Prevent Gun Violence finns på listan över delstater med strikta vapenlagar, förutom Kalifornien, ett antal delstater i USA:s demokratiska nordöstra hörn. Värstalistan toppas av Louisiana som har sällskap av delstater i södern och mellanvästern.

Den amerikanska konstitutionen har för många amerikaner samma status som Bibeln. För oss svenskar, som i över 150 år levde med den illa skrivna och föregivet provisoriska regeringsformen från 1809 innan den obemärkt ersattes av den nuvarande 1974, är detta närmast obegripligt. Den som vill förstå kan åka till National Archives i Washington DC och se hur orginaldokumenten visas upp som kronjuvelerna i Towern i London eller Mao Zedongs balsamerade kropp i Peking.

Konstitutionen går inte att rucka på och den ska läsas bokstavligt. Om det står att varje amerikan har rätt att bära vapen så är det så. Alla försök att inskränka den rätten blir en inskränkning av den personliga friheten, och är det något amerikaner generellt håller högt är det just den personliga friheten.

Oinskränkt personlig frihet till något, oavsett vad, kommer dock oundvikligen förr eller senare i konflikt med andra personers frihet från något, och när det handlar om de amerikanska vapenlagarna är det för de flesta av oss som står utanför och tittar in självklart att en persons rätt att bära vapen måste ställas mot en annan persons rätt att få behålla livet. Och då kan vi plötsligt inte upprätthålla tydliga principer. Istället måste vi börja väga för och emot, lämna det enkelt och knivskarpt principiella för gränsdragningar med värderingsmässiga och etiska dimensioner. Men eftersom den oinskränkta rätten att bära vapen för många amerikaner framstår som naturgiven, närmast helig, är minsta inskränkning av den rätten ett ifrågasättande av själva kärnan i den amerikanska identiteten. Och så skapas den blinda fläck där vapenlagarna och vapentillgängligheten inte är, inte kan vara, problemet. Problemet blir istället alla galningar som inte kan hantera vapnen.

Det är lätt att se andras blinda fläckar. Men kan vi se våra egna? Kan vi känna igen samma sorts tankelapsus när den dyker upp i vår egen mylla? Det verkar i alla fall svårt. Samma helg som massakern i Vegas avslutades bokmässan i Göteborg, även denna gång med fascistiska Nya Tider på plats. Nordiska Motståndsrörelsen fick visserligen inte genomföra sin planerade marsch samma helg, men de fick sitt demonstrationstillstånd. I debatten om Nya Tiders medverkan på bokmässan och NMR:s kraftigt ökade närvaro i det offentliga rummet har de principiella argumenten plockats fram av fler än en debattör. Såväl yttrandefriheten som demonstrationsfriheten måste vara absolut! Hur kan vi annars kalla oss en demokrati?

Men i förlängningen av den principiella friheten för fascister att utnyttja de demokratiska friheter de vill avskaffa, finns alltid den vars frihet inskränks. Den som tvingas begränsa sina rörelser, skrämt tvingas se sig om. Den som inte längre vågar göra sin röst hörd eftersom den i realiteten tystas både av dem som vill rensa ut och utplåna och de som sitter på höga principhästar och inte kan se sin egen privilegierade position. Den som saknar makt men vars fri- och rättigheter också borde vara viktiga. Borde vägas mot andras. Värnas.

Huvudproblemet är inte att vi inte tar debatten eller att det finns militanta motdemonstranter som blir våldsamma, även om detta naturligtvis är viktigt och bekymmersamt. Problemet är fascisterna och det utrymme vi ger dem utifrån principer som aldrig kan vara absoluta eftersom den totala friheten för vissa faktiskt inte får finnas i en demokrati värd namnet. Och här finns en av den svenska debattens just nu största blinda fläckar.

 

Den svåra konsten att hitta vilse

Texten har tidigare publicerats i Västerbottens-Kuriren 11 september 2017.

Jag gjorde slut på trettondagen 2015 och lättnaden var stor. Äntligen skulle jag få släppa den här gamla geggan och gå vidare! Beslutet hade vuxit i mig länge, så där som det brukar vara när man gör slut. Men när tajmingen var rätt kom beslutet som en stark och omedelbar insikt. När jag satte mig i bilen i Forsa var allt som vanligt, men när jag svängde ut på asfaltvägen efter Rumsta bara kom den, insikten. Så i backen ovanför Åsak stannade jag bilen och sa det rätt ut, högt för mig själv: ”Hörru Hälsingland, jag gör slut med dig nu!”

Jag minns att det var en vacker vinterdag. Inte speciellt mycket snö, men tillräckligt för att det låga solskenet skulle gnistra i det vita och svepa in allt i det sköraste av vinterljus. Landskapet var så där vackert att hjärtat nästan ville brista och jag bara satt där och tog in allt. Grät en skvätt, men kände samtidigt lättnadens leende i mungipan. Mitt Hälsingland. Platsen där jag växt upp, där jag hittar både till turistbroschyrernas höjdpunkter och till mina egna hemliga platser. Där landskapet i sig bär på så mycket känslor och minnen. Där mina rötter sägs finnas.

Mitt ursprung kommer alltid att finnas i Hälsingland. Och det finns en trygghet att veta att det finns en plats där det mesta är välbekant, där många av mina viktigaste människor är samlade. Till några har jag blodsband medan andra, precis lika viktiga, har kommit in i mitt liv på andra vägar. Andra av dessa de viktigaste finns i Umeå, där jag bott större delen av mitt liv. Ytterligare andra finns utspridda lite här och där i världen, och jag har själv också rört mig i den där världen. Över hav och kontinenter, genom regnskog och öknar och genom städer. Oftast ägnat mig åt flyktiga besök men gärna återvänt som för att ändå rota mig en aning på platser som landat rätt i hjärtat. Slagit ner fastare bopålar både i England och på den amerikanska västkusten. Snart åker jag ”hem” till mitt Santa Monica och till den pulserande kraft som är Los Angeles, till den ofantliga rymden över oceanen, till fler fantastiska slumpartade möten och till den ständiga rörelsen i den ängelstad som har vunnit mitt hjärta.

Jag är en av alla dem som lämnat, som gått vidare till nya platser och nya sätt. Men det har alltid funnits en dragning tillbaka, en röst som viskat att jag borde försonas med ursprunget. Hitta rötterna, sluta fred med historien. Landa i det trygga. Flytta hem. Nöja mig.

Samtidigt har det funnits en annan röst. Den som viskat att världen är större och vackrare och öppnare än Hälsinglands blånande berg, glittrande sjöar och ståtliga träslott. Den som drivit mig ut, bort, vidare. Och det var den rösten som fick mig att göra slut med hembygden.

Missförstå mig inte. All respekt för den som väljer att stanna, för den som väljer att söka sina rötter. Världen kan vara stor och vid även i det minsta hörnet av Norrlands inland och rötter kan vara oumbärliga. Men för mig symboliserade de instängdhet, småsinthet och litenhet. Smärta och skam.

I mitt nya självvalt rotlösa tillstånd såg jag mig sedan om i världen och slogs jag av hur rötter bara verkar bli viktigare och viktigare. Svenska värderingar, svenskt kulturarv, svenska traditioner som måste vårdas. Dokumentärserie på dokumentärserie om sökandet efter just rötter. Vittnesmålen om hur trasigt det kan bli när rötterna skärs av för tidigt och kontakten bryts. Jag vet inte hur det känns att sakna rötter, jag vet bara hur det känns att fjättras av dem. Och jag ser hur ett krampaktigt och räddhågset fasthållande vid rötter och tydliga identiteter kan förminska människors värld. Hur det inte finns plats för nytt och annorlunda, spännande och utmanande utan där det välbekanta och trygga i det trånga och oföränderliga skapar ett bedrägligt lugn som under ytan härbärgerar en misstroende aggressivitet mot det främmande som kan aktiveras lika snabbt och fatalt som en spottkobra.

Så läser jag Rebecca Solnits fältguide för den som vill gå vilse och inser att jag är något på spåret. Läser om nomadliv och rotlöshet som normalitet och om hur detta att gå vilse, att släppa kanten och våga sig ut i det okända, föder nya tankar och insikter. Ibland små och till synes triviala, ibland storartat världsförändrande. Hur upprepat vilsegående kan föda en längtan att göra det igen och igen. Att aktivt söka det som kan vidga horisonten och föda nya tankar, men som också tvingar oss att stanna upp och orientera oss i det främmande landskapet och där ge oss själva tid att få syn på det vi redan känner till. Att se en bekant bergstopp från en ny vinkel, upptäcka nya detaljer i det välkända.

Fortsätter in i Donna Fahris yogaböcker. Läser om hur vi moderna västerlänningar misstar materiell stabilitet för lycka, när livets enda konstant egentligen är rörelse. Påminns om Herakleitos’ maxim Panta Rei, insikten om att allt flyter och att vi därför aldrig kan kliva ner i samma flod två gånger hur mycket vi än försöker. Den andra gången är vattnet nämligen ett annat. Läser vidare om hur det blir viktigare med färgmatchade handdukar än att finnas till hands för sina medmänniskor i jakten på Lyckan. Om hur vi sliter för att få kontroll istället för att låta oss svepas med av livet.

Läser Tomas Tranströmer, om gläntan i skogen som bara kan hittas av den som gått vilse. Och inser att det är just detta jag vill. Gå vilse. Landa i det som ständigt rör sig. Våga trassla mig igenom de tätt sammanskruvade döda träden ”ett steg framåt och två åt sidan, som en schackspringare” och förhoppningsvis hitta fram till gläntan där det förflutna har tystnat.

Jag tror visst att det finns frihet i det välbekanta. Men jag tror att den friheten är skör, att den lätt blir till revirtänkande och rädsla. Till en lättretlig spottkobra. Själv söker jag en annan sorts frihet, den som emellanåt kräver att man söker upp den där hisnande känslan i maggropen. Den som gör att man släpper sargen, skjuter ifrån och glider ut på isen på hockeyrören utan taggar utan att ha en aning om hur man stannar men ändå tänker att det löser sig. Den där friheten som växer av nyfikenhet och öppenhet, som gör livet vibrerande vackert och skapar känslan av att allt är möjligt. Att Människan har makten att skapa Goda och Storartade ting om hon bara vågar gå vilse. För mig var det nödvändigt att kapa rötterna för att till slut hitta vilse. Hur det är för dig vet jag inte, men jag önskar dig lycka till på vägen och hoppas att även du kan finna ditt sätt att hitta schackspringarens rörelse i dina fötter. Finna ditt sätt att hitta vilse.

Att anpassa sig till nya förutsättningar

Vi befinner oss i början av en revolution som inkluderar digitalisering, automatisering och generering av mycket stora och komplexa digitala datamängder (Big data). Data genereras då vi använder internet, mobiltelefoner, kör bil, sekvenserar DNA och producerar lastbilar.

För några år sedan gick IBM ut med att 90 % av världens data har genererats under de senaste två åren. Om det stämmer så betyder det att mängden data mer än fördubblas varje år. Om vi tänker oss att all värdens data år 2017 väger 1 kg och extrapolerar IBMs resultat så kommer all världens data år 2098 att väga lika mycket som månen. Även om extrapolationen skulle vara felaktig så är det rimligt att anta att vi är precis i början av datarevolutionen!  Utmaningen idag handlar inte om att generera data utan att omvandla data till information, och förstå hur vi ska använda all ny information för att skapa ett bättre samhälle. Möjligheterna är enorma, men så är även riskerna.

Statistik är ett ungt ämne som växte fram under 1900-talet. Traditionellt har vi statistiker fokuserat på att utveckla metoder för att analysera och extrahera information från relativt små data, men nu ”tvingas vi hantera” stora och komplexa data. Denna omställning är en svår utmaning, inte minst för statistiker som tvingas ut på okända vatten.

Metodutveckling inom dataanalys bedrivs självfallet inom flera andra områden, t.ex. bioinformatik, datavetenskap, ekonometri, kemometri och matematik. Komplexiteten och dimensionen på framtidens data kommer att kräva breda samarbeten som inkluderar såväl ämneskunskap, datahanteringskompetens och dataanalyskompetens. De lärosäten som tidigt lyckas att få till breda ämnesöverskridande satsningar inom Big data området, både inom forskning och grundutbildning, kommer att vara framgångsrika.

Analyser av empiriska data kommer att bli allt mer krävande och tillgång till kvalificerad lokal dataanalyskompetens kommer att vara en förutsättning för att bedriva framgångsrik empirisk forskning. Det argumenteras ibland för att lokal analyskompetens kan ersättas med nationell infrastruktur. Det är jag mycket tveksam till, framgångsrik dataanalys kännetecknas ofta av ett långsiktigt och integrerat samarbete mellan empiriker och experter inom dataanalys. Att skapa förutsättningar för denna typ av samarbete är en utmaning. Vetenskapsrådet gjorde ett försök med satsningen statistik inom empiriska vetenskaper, som tyvärr numera är nedlagd.

Så sammanfattningsvis; revolutionen har precis startat och den går inte att stoppa. Som alltid kommer vår förmåga att anpassa oss att avgöra framtiden.

Om forskarna på slottet…

Bussen letar sig fram över en krokig landsväg i Uppland. Det är glesbygd men ändå väldigt storstadsnära. På ett slott, 25 minuters bussväg från Arlanda, ska forskarna i Mistra Arctic Sustainable Development (MASD) snart träffas för sista gången. En programperiod på fyra år lider mot sitt slut. Och som forskningskoordinator är det min uppgift att koordinera dessa forskare.

Det finns ett uttryck ”herding cats” – som man ibland hör suckas inom akademins väggar. Det är sådana som jag som suckar på det viset. Och det betyder ungefär att det är lika enkelt att koordinera forskare, som att valla katter.

Uttrycket om att ”valla katter” visar sig vara inte helt utan fog idag.  En bil, full av geografer, har visst åkt vilse på slätten och kommer sent. De klagar på google maps. En annan forskare ber om hjälp att ordna en taxi från busstationen i Rimbo.

Men det finns också stunder då MASD-forskarna låter sig koordineras på ett föredömligt sätt. Lydigt grupperar Arlanda-resenärerna sig framför slottet, när jag ber dem om en gruppbild. Slottet skymtar i bakgrunden av bilden. Miljön runtomkring är minst lika vacker – ett kuperat odlingslandskap frostat av novemberkyla.

Till skillnad mot ”Stjärnorna på slottet” finns dock inga sällskapslekar inplanerade för mina vallnings-objekt. För ”forskarna på slottet” är det istället hårt och fokuserat arbete som gäller nu och i två dagar framöver. Kapitlen i den gemensamma forskningsprogramboken ska diskuteras och så måste vi förbereda det öppna mötet på Nordiska muséet i Stockholm på fredag, där resultat av fyra års forskning ska presenteras.

Själv styr jag upp våra presskontakter och förbereder en pressrelease. Stockholmsmedia är självklara att bjuda in. Men jag har även kontaktat en liten bubblare: Norrtelje tidning. Slottet vi befinner oss på, Johannesbergs slott, ligger nämligen i Norrtälje kommun. Och chefredaktör för Norrtelje tidning är Daniel Nordström – f.d. Umeåbo och mediaprofil.

Norrtelje tidning får träffa ”forskarna på slottet” redan imorgon, om de vill. En bubblare – men vad himla kul det vore om de dök upp!

Läs mer om MASD: www.mistraarctic.se (på samiska, svenska, finska, ryska och engelska)

Om att ha tydliga mål…

Bredvid i soffan sitter ”han som tror sig veta allt om fotboll” och suckar. Ibland tränger det fram lite svärord bland suckarna. Hur länge ska Sverige hålla ut mot italienarna? ”Hon som tror sig veta allt om kaffe” sitter bredvid, känner hans arm om sin axel och tänker på hur viktigt det är med tydliga mål.

I hennes händer ligger den senaste versionen av masterstudentens uppsats, som de ska diskutera tillsammans imorgon. Under kontorstid idag hann hon varken med uppsats eller blogg. Så Sverige får klara sig utan hennes stöd ikväll. Blir det mål, tänker hon kanske titta upp. Men masteruppsatsen – som handlar om kaffe – den vill hon läsa igenom noga.

Uppsatsen lovar gott, men syfte och mål behöver formuleras lite tydligare. ”Hon som tror sig veta allt om kaffe” har också egna mål: att bli docent. Inte av titelsjuka – men av praktiska skäl. Det är lättare att få egna forskningsmedel och att styra sin forskning själv om man är docent.

Idag har vi haft vårt första möte i den nybildade gruppen Docent-2020. Mötet har till stor del handlat om att formulera mål tillsammans – vad och hur vi kan göra för att hjälpa varandra att bli docenter. Vi behöver kursansvar – och vi har specialistkunskaper som vi tror att vi kan marknadsföra tillsammans. Och till skillnad från fotbollsspelarna på teve, så är vi inte motståndare. Visst finns det konkurrens inom akademin – men det finns också många möjligheter till parallella byggen som stärker varandra och som stärker universitetet.

Tänk om alla svenska och italienska spelare jobbade tillsammans mot samma mål – så himla många mål det skulle kunna bli på 90 minuter! Nä, nu ska ”hon som tror sig veta allt om kaffe” sluta tänka så mycket – dags att sjunka ner i soffan bredvid ”han som tror sig veta allt om fotboll”.

Tio minuter senare (varav fem tilläggsminuter) är Sverige VM-klara – och ”han som tror sig veta allt om fotboll” har faktiskt slutat att sucka.

Om att aldrig tappa höjd…

Sol, rimfrost och isfläckar hela vägen ner för ÖK. Skönt att dubbdäcken är på. Susar ner mot fransksvenska forskardagen på Sliperiet och vill helst inte bromsa. Tänker på en av våra äldre i sameförening som inte längre finns kvar: Vad du gör, tappa aldrig i höjd!, brukade han säga. Tappa aldrig i höjd!

Nu tappar jag ändå höjd. Startar man på Ersboda, så finns det inte många ställen man kan ta sig till utan att göra det. Och sliperiet ligger ända nere vid älven. Så jag tappar och tappar – men njuter av farten.

Tappa aldrig i höjd skulle man även kunna tänka om en massa andra saker. Överge aldrig en bra position om du fått en, till exempel. På Arcum har jag en bra position, många möjligheter till intressanta internationella kontakter. Sådana som seminariet idag. Samtidigt begränsar det självklart den tid som finns över till forskning.

Kanske behöver jag ändå tappa i höjd för att få fart framåt i forskningen. Sedan i augusti i år är jag tillbaka på näringsforskning på 50%. Och det händer att jag  tänker tanken att jag borde försöka få ännu mer tid där. Mer forskningstid. Möjlighet till undervisning och att skapa nya kurser.

Men här och nu är också bra. Många av presentationerna idag handlar om saker som jag inte vet särskilt mycket om.  Ser fram emot dagen: Je suis impatient de tous les événements aujourd’hui!

Om näbbskor och rymdkalsonger…

Motvind över Mariehemsängarna. Det är knappt att cykeln rullar framåt, särskilt inte i uppförsbacken fram mot Berghemsdelen av Stadsliden. På dammen guppar en grupp änder i ytsvallet. Och jag tänker på låten ”Blå kalsonger” med ”Vi heter Ja”:

– När jag klev upp i morse, så satte jag på mej dom blå – kalsongerna med rymdraketer på – åh åh!

Några blå rymdkalsonger har jag förstås inte. Men i morse, i valet och kvalet framför spegeln, blev det barmkläde, kavaj, jeanskjol och näbbskor. Inte lika utstickande som en komplett gapte/kolt. Men ändå en tydlig samisk markering.

Det är inte alltid lätt att vara same i akademin. Särskilt om man saknar renskötare i den närmaste familjekretsen.  Då är man ju inte same riktigt på riktigt. Akademin är full av experter som delar med sig av sina kunskaper, kunskapsluckor och fördomar. Men barmkläde och näbbskor gör skillnad – med sitt tysta språk vidgar dom perspektivet. Manar till försiktighet och utmanar tvärsäkra generaliseringar.

På förmiddagen idag är det seminarium på Arcum med den gästande fransk-kanadensiska forskaren Thierry Rodon. Han beskriver urfolkspolitiken i Kanada. Bland inuiter gjorde man tidigare inte skillnad på folk och folk. Inuit betyder människa. Och om en människa gifter sig med en annan människa, vare sig den är inhemsk eller av utländsk härkomst, blir resultatet barn som också är människor, alltså inuiter. Trevlig inställning – men tydligen ganska besvärligt att hantera för mer rasbiologiskt orienterade kanadensiska myndigheter.

Ikväll är det middag med franska ambassaden och deras gäster inför seminariet imorgon. Både då och under förmiddagens seminarium känner jag stöd av mina kläders tysta språk. Blå rymdkalsonger är något privat – det är bara den som tar på sig dom som vet att dom finns där längst in och stöttar upp det allra heligaste. Näbbskor och barmkläde är inte lika diskreta. Men minst lika starka!

Det är inte lätt att vara same i akademin. Men mycket har ändå blivit bättre med åren. Sedan i våras har Umeå universitet till exempel en logotyp på samiska. Den har jag på mitt visitkort. Och Humanisthusets fasad pryds av bonader som i takt med tiden visar de åtta samiska årstiderna en efter en.

Den osynliga offerkoftan – den tog jag inte på mig imorse! Varken den eller dom blå rymdkalsongerna. Idag har jag barmkläde och näbbskor. Höstregnet piskar mot fönsterrutorna och jag är snygg, stolt och stark!

Om att undersöka kaffe utan jäv…

Kylan börjar bita i kinderna nu – det känns under cykelturen till jobbet. Vid ankdammen på Mariehemsängarna är luftfuktigheten hög och det är på gränsen till att luften jag andas ut blir till rimfrost i de hårlockar som sticker fram under mössa och cykelhjälm. Några minusgrader till och vi är där. Men jag tänker på kaffe.

Redan i mitt doktorandprojekt ingick kaffe som en viktig samisk kulturmarkör – kokkaffe alltså. Samer i Västerbotten dricker mer kokkaffe än icke-samer i Västerbotten. I Västerbotten kan vi jämföra de som dricker bryggkaffe med de som dricker kokkaffe. Trots att kokkaffe höjer kolesterolvärdet i blodet, en känd riskfaktor för hjärt-/kärlsjukdom, finns inget tydligt vetenskapligt stöd för att ur ett bredare sjukdomsperspektiv förorda den ena kaffesorten framför den andra.

Ur näringssynpunkt har kaffe beskrivits som den viktigaste antioxidantkällan i västerländsk kost. Antioxidanter kan förenklat beskrivas som ämnen, som hindrar skadliga nedbrytningsprocesser i kroppen. Både kaffe och te innehåller även det uppiggande och centralstimulerande ämnet koffein. Det finns ett starkt vetenskapligt stöd för att koffein skyddar hjärnan mot neurodegenerativa sjukdomar såsom Alzheimers och Parkinsons. I en europeisk studie, där jag deltog som en av 48 medförfattare, och där material från Västerbottens hälsoundersökningar ingick , kunde vi också visa  att de som dricker stora mängder kaffe kan förvänta sig ett längre liv än de som dricker små mängder. Det gällde även koffeinfritt kaffe.

Men, måste jag erkänna, jag dricker inte kaffe själv!  Jag bara forskar om det – utan jäv. Vad betyder det att få en kopp kokkaffe kokad över öppen eld ibland när man är gammal? Kan fikastunden på äldreboendet ha betydelse för kvalitén på vården?

Idag har jag skissat på en projektplan på det temat. Pratat med föreståndaren för Bäckbackas äldreboende i Röbäck och utifrån hans beskrivningar och synpunkter skickat ut ett förslag till mina medarbetare. När dom har fikat klart ska vi diskutera detta vidare.

Om att vara Elastakvinnan…

Sol idag igen. Bakom blodcentralens takås glittrar de övre delarna av en lyftkran. Ljuden från bygget dämpas dock effektivt av sjukhuskroppen. Rummet som jag sitter i idag är stort och ljust, tyst och stilla – väldigt annorlunda det rum jag satt i igår.

Jag jobbar alltså på två ställen, 50 % Arcum och 50% Näringsforskning. 50 + 50 = 100. Rent teoretiskt alltså. I verkligheten är det inte riktigt lika lätt att få det att gå ihop.

Näringsforskning är mitt ”hemhemman” på universitetet, det är här jag lärt upp mig till forskare – en underbar kreativ miljö, men också en plats präglad av externa, hårdkokta, akademiska strider. Jag vet inte om jag vågar använda ordet ”vuxenmobbing”. Kanske säkrast att låta bli. Fokusera på det kreativa…

Jag tänker på Elastakvinnan – mamman i Pixarfilmen ”Superhjältarna” från 2004. Hennes superkraft består i att hon vid behov kan töja ut sina armar in absurdum och på så sätt göra en massa saker samtidigt, inklusive diverse hjältedåd.

Min nuvarande arbetssituation på näringsforskning kräver verkligen ett stort mått av elasticitet. Medicinska teknikbiobanken, ett forskningsprogram med EU-stöd via tillväxtverket, handlar om att skapa nya företagsidéer med hjälp eller stöd av biobanks- och registerforskning i Västerbotten. Och mitt arbete handlar om att stötta och utveckla forskning tillsammans med de inblandade företagen. Alla måste hjälpa till och vara med i processen – det är villkoren för EU-stödet.

Vid strömbrytarna i mitt rum hänger en delvis trasig docka som föreställer Elastakvinnan. Hon har följt mej genom åren. En uppmuntran om att sträcka på sig och ta för sig – men också en varning, superelastiska kvinnor är inte särskilt hållbara i längden. Det gäller inte minst i forskningsvärlden.

Jag tänker på kaffe: skulle vi kunna göra något tillsammans om kaffe?