Om forskarna på slottet…

Bussen letar sig fram över en krokig landsväg i Uppland. Det är glesbygd men ändå väldigt storstadsnära. På ett slott, 25 minuters bussväg från Arlanda, ska forskarna i Mistra Arctic Sustainable Development (MASD) snart träffas för sista gången. En programperiod på fyra år lider mot sitt slut. Och som forskningskoordinator är det min uppgift att koordinera dessa forskare.

Det finns ett uttryck ”herding cats” – som man ibland hör suckas inom akademins väggar. Det är sådana som jag som suckar på det viset. Och det betyder ungefär att det är lika enkelt att koordinera forskare, som att valla katter.

Uttrycket om att ”valla katter” visar sig vara inte helt utan fog idag.  En bil, full av geografer, har visst åkt vilse på slätten och kommer sent. De klagar på google maps. En annan forskare ber om hjälp att ordna en taxi från busstationen i Rimbo.

Men det finns också stunder då MASD-forskarna låter sig koordineras på ett föredömligt sätt. Lydigt grupperar Arlanda-resenärerna sig framför slottet, när jag ber dem om en gruppbild. Slottet skymtar i bakgrunden av bilden. Miljön runtomkring är minst lika vacker – ett kuperat odlingslandskap frostat av novemberkyla.

Till skillnad mot ”Stjärnorna på slottet” finns dock inga sällskapslekar inplanerade för mina vallnings-objekt. För ”forskarna på slottet” är det istället hårt och fokuserat arbete som gäller nu och i två dagar framöver. Kapitlen i den gemensamma forskningsprogramboken ska diskuteras och så måste vi förbereda det öppna mötet på Nordiska muséet i Stockholm på fredag, där resultat av fyra års forskning ska presenteras.

Själv styr jag upp våra presskontakter och förbereder en pressrelease. Stockholmsmedia är självklara att bjuda in. Men jag har även kontaktat en liten bubblare: Norrtelje tidning. Slottet vi befinner oss på, Johannesbergs slott, ligger nämligen i Norrtälje kommun. Och chefredaktör för Norrtelje tidning är Daniel Nordström – f.d. Umeåbo och mediaprofil.

Norrtelje tidning får träffa ”forskarna på slottet” redan imorgon, om de vill. En bubblare – men vad himla kul det vore om de dök upp!

Läs mer om MASD: www.mistraarctic.se (på samiska, svenska, finska, ryska och engelska)

Om att ha tydliga mål…

Bredvid i soffan sitter ”han som tror sig veta allt om fotboll” och suckar. Ibland tränger det fram lite svärord bland suckarna. Hur länge ska Sverige hålla ut mot italienarna? ”Hon som tror sig veta allt om kaffe” sitter bredvid, känner hans arm om sin axel och tänker på hur viktigt det är med tydliga mål.

I hennes händer ligger den senaste versionen av masterstudentens uppsats, som de ska diskutera tillsammans imorgon. Under kontorstid idag hann hon varken med uppsats eller blogg. Så Sverige får klara sig utan hennes stöd ikväll. Blir det mål, tänker hon kanske titta upp. Men masteruppsatsen – som handlar om kaffe – den vill hon läsa igenom noga.

Uppsatsen lovar gott, men syfte och mål behöver formuleras lite tydligare. ”Hon som tror sig veta allt om kaffe” har också egna mål: att bli docent. Inte av titelsjuka – men av praktiska skäl. Det är lättare att få egna forskningsmedel och att styra sin forskning själv om man är docent.

Idag har vi haft vårt första möte i den nybildade gruppen Docent-2020. Mötet har till stor del handlat om att formulera mål tillsammans – vad och hur vi kan göra för att hjälpa varandra att bli docenter. Vi behöver kursansvar – och vi har specialistkunskaper som vi tror att vi kan marknadsföra tillsammans. Och till skillnad från fotbollsspelarna på teve, så är vi inte motståndare. Visst finns det konkurrens inom akademin – men det finns också många möjligheter till parallella byggen som stärker varandra och som stärker universitetet.

Tänk om alla svenska och italienska spelare jobbade tillsammans mot samma mål – så himla många mål det skulle kunna bli på 90 minuter! Nä, nu ska ”hon som tror sig veta allt om kaffe” sluta tänka så mycket – dags att sjunka ner i soffan bredvid ”han som tror sig veta allt om fotboll”.

Tio minuter senare (varav fem tilläggsminuter) är Sverige VM-klara – och ”han som tror sig veta allt om fotboll” har faktiskt slutat att sucka.

Om att aldrig tappa höjd…

Sol, rimfrost och isfläckar hela vägen ner för ÖK. Skönt att dubbdäcken är på. Susar ner mot fransksvenska forskardagen på Sliperiet och vill helst inte bromsa. Tänker på en av våra äldre i sameförening som inte längre finns kvar: Vad du gör, tappa aldrig i höjd!, brukade han säga. Tappa aldrig i höjd!

Nu tappar jag ändå höjd. Startar man på Ersboda, så finns det inte många ställen man kan ta sig till utan att göra det. Och sliperiet ligger ända nere vid älven. Så jag tappar och tappar – men njuter av farten.

Tappa aldrig i höjd skulle man även kunna tänka om en massa andra saker. Överge aldrig en bra position om du fått en, till exempel. På Arcum har jag en bra position, många möjligheter till intressanta internationella kontakter. Sådana som seminariet idag. Samtidigt begränsar det självklart den tid som finns över till forskning.

Kanske behöver jag ändå tappa i höjd för att få fart framåt i forskningen. Sedan i augusti i år är jag tillbaka på näringsforskning på 50%. Och det händer att jag  tänker tanken att jag borde försöka få ännu mer tid där. Mer forskningstid. Möjlighet till undervisning och att skapa nya kurser.

Men här och nu är också bra. Många av presentationerna idag handlar om saker som jag inte vet särskilt mycket om.  Ser fram emot dagen: Je suis impatient de tous les événements aujourd’hui!

Om näbbskor och rymdkalsonger…

Motvind över Mariehemsängarna. Det är knappt att cykeln rullar framåt, särskilt inte i uppförsbacken fram mot Berghemsdelen av Stadsliden. På dammen guppar en grupp änder i ytsvallet. Och jag tänker på låten ”Blå kalsonger” med ”Vi heter Ja”:

– När jag klev upp i morse, så satte jag på mej dom blå – kalsongerna med rymdraketer på – åh åh!

Några blå rymdkalsonger har jag förstås inte. Men i morse, i valet och kvalet framför spegeln, blev det barmkläde, kavaj, jeanskjol och näbbskor. Inte lika utstickande som en komplett gapte/kolt. Men ändå en tydlig samisk markering.

Det är inte alltid lätt att vara same i akademin. Särskilt om man saknar renskötare i den närmaste familjekretsen.  Då är man ju inte same riktigt på riktigt. Akademin är full av experter som delar med sig av sina kunskaper, kunskapsluckor och fördomar. Men barmkläde och näbbskor gör skillnad – med sitt tysta språk vidgar dom perspektivet. Manar till försiktighet och utmanar tvärsäkra generaliseringar.

På förmiddagen idag är det seminarium på Arcum med den gästande fransk-kanadensiska forskaren Thierry Rodon. Han beskriver urfolkspolitiken i Kanada. Bland inuiter gjorde man tidigare inte skillnad på folk och folk. Inuit betyder människa. Och om en människa gifter sig med en annan människa, vare sig den är inhemsk eller av utländsk härkomst, blir resultatet barn som också är människor, alltså inuiter. Trevlig inställning – men tydligen ganska besvärligt att hantera för mer rasbiologiskt orienterade kanadensiska myndigheter.

Ikväll är det middag med franska ambassaden och deras gäster inför seminariet imorgon. Både då och under förmiddagens seminarium känner jag stöd av mina kläders tysta språk. Blå rymdkalsonger är något privat – det är bara den som tar på sig dom som vet att dom finns där längst in och stöttar upp det allra heligaste. Näbbskor och barmkläde är inte lika diskreta. Men minst lika starka!

Det är inte lätt att vara same i akademin. Men mycket har ändå blivit bättre med åren. Sedan i våras har Umeå universitet till exempel en logotyp på samiska. Den har jag på mitt visitkort. Och Humanisthusets fasad pryds av bonader som i takt med tiden visar de åtta samiska årstiderna en efter en.

Den osynliga offerkoftan – den tog jag inte på mig imorse! Varken den eller dom blå rymdkalsongerna. Idag har jag barmkläde och näbbskor. Höstregnet piskar mot fönsterrutorna och jag är snygg, stolt och stark!

Om att undersöka kaffe utan jäv…

Kylan börjar bita i kinderna nu – det känns under cykelturen till jobbet. Vid ankdammen på Mariehemsängarna är luftfuktigheten hög och det är på gränsen till att luften jag andas ut blir till rimfrost i de hårlockar som sticker fram under mössa och cykelhjälm. Några minusgrader till och vi är där. Men jag tänker på kaffe.

Redan i mitt doktorandprojekt ingick kaffe som en viktig samisk kulturmarkör – kokkaffe alltså. Samer i Västerbotten dricker mer kokkaffe än icke-samer i Västerbotten. I Västerbotten kan vi jämföra de som dricker bryggkaffe med de som dricker kokkaffe. Trots att kokkaffe höjer kolesterolvärdet i blodet, en känd riskfaktor för hjärt-/kärlsjukdom, finns inget tydligt vetenskapligt stöd för att ur ett bredare sjukdomsperspektiv förorda den ena kaffesorten framför den andra.

Ur näringssynpunkt har kaffe beskrivits som den viktigaste antioxidantkällan i västerländsk kost. Antioxidanter kan förenklat beskrivas som ämnen, som hindrar skadliga nedbrytningsprocesser i kroppen. Både kaffe och te innehåller även det uppiggande och centralstimulerande ämnet koffein. Det finns ett starkt vetenskapligt stöd för att koffein skyddar hjärnan mot neurodegenerativa sjukdomar såsom Alzheimers och Parkinsons. I en europeisk studie, där jag deltog som en av 48 medförfattare, och där material från Västerbottens hälsoundersökningar ingick , kunde vi också visa  att de som dricker stora mängder kaffe kan förvänta sig ett längre liv än de som dricker små mängder. Det gällde även koffeinfritt kaffe.

Men, måste jag erkänna, jag dricker inte kaffe själv!  Jag bara forskar om det – utan jäv. Vad betyder det att få en kopp kokkaffe kokad över öppen eld ibland när man är gammal? Kan fikastunden på äldreboendet ha betydelse för kvalitén på vården?

Idag har jag skissat på en projektplan på det temat. Pratat med föreståndaren för Bäckbackas äldreboende i Röbäck och utifrån hans beskrivningar och synpunkter skickat ut ett förslag till mina medarbetare. När dom har fikat klart ska vi diskutera detta vidare.

Om att vara Elastakvinnan…

Sol idag igen. Bakom blodcentralens takås glittrar de övre delarna av en lyftkran. Ljuden från bygget dämpas dock effektivt av sjukhuskroppen. Rummet som jag sitter i idag är stort och ljust, tyst och stilla – väldigt annorlunda det rum jag satt i igår.

Jag jobbar alltså på två ställen, 50 % Arcum och 50% Näringsforskning. 50 + 50 = 100. Rent teoretiskt alltså. I verkligheten är det inte riktigt lika lätt att få det att gå ihop.

Näringsforskning är mitt ”hemhemman” på universitetet, det är här jag lärt upp mig till forskare – en underbar kreativ miljö, men också en plats präglad av externa, hårdkokta, akademiska strider. Jag vet inte om jag vågar använda ordet ”vuxenmobbing”. Kanske säkrast att låta bli. Fokusera på det kreativa…

Jag tänker på Elastakvinnan – mamman i Pixarfilmen ”Superhjältarna” från 2004. Hennes superkraft består i att hon vid behov kan töja ut sina armar in absurdum och på så sätt göra en massa saker samtidigt, inklusive diverse hjältedåd.

Min nuvarande arbetssituation på näringsforskning kräver verkligen ett stort mått av elasticitet. Medicinska teknikbiobanken, ett forskningsprogram med EU-stöd via tillväxtverket, handlar om att skapa nya företagsidéer med hjälp eller stöd av biobanks- och registerforskning i Västerbotten. Och mitt arbete handlar om att stötta och utveckla forskning tillsammans med de inblandade företagen. Alla måste hjälpa till och vara med i processen – det är villkoren för EU-stödet.

Vid strömbrytarna i mitt rum hänger en delvis trasig docka som föreställer Elastakvinnan. Hon har följt mej genom åren. En uppmuntran om att sträcka på sig och ta för sig – men också en varning, superelastiska kvinnor är inte särskilt hållbara i längden. Det gäller inte minst i forskningsvärlden.

Jag tänker på kaffe: skulle vi kunna göra något tillsammans om kaffe?

Om mat, hälsa och klimat på franska…

Höstlöv glittrar i solen utanför mitt tjänsterum på Norra beteendevetarhuset. Bullret från byggmaskinerna utanför får väggarna att vibrera – snart ska det nya polisutbildningshuset slå upp sina portar. Men jag tänker på mat. På mat, hälsa och klimat.

Förra hösten, i november, tillbringade jag en forskarmånad i Frankrike som Eva de la Gardie stipendiat och fick resa runt i Matlandet nummer 1 och knyta forskarkontakter. Det var en underbar november som jag ser tillbaka på med stor tacksamhet. Tacksam mot min chef Peter Sköld som lät mej åka. Tacksam mot Svenska institutet i Paris, där jag fick bo. Tacksam mot alla vänliga franska forskarkolleger som tog emot mig med öppen famn under mina rundresor.

På fredag är det Umeå universitets tur att bjuda tillbaka. Då står Sliperiet värd för franska ambassadens fransk-svenska forskardag, en 20-årig tradition – som i år för första gången någonsin –  genomförs på en annan ort än Stockholm. Jag säger bara: Bienvenue à Umeå!

”Sustainable development goals and the north” är temat för forskardagen. Inom detta tema ska jag hålla en presentation om ett nytt samarbete kring global uppvärmning och tillgången på mat i norr. Det är ett internationellt projekt med stöd av Nordregio, där Umeå universitet/Arcum samarbetar med kolleger från Frankrike, Kanada, Finland, Norge och Ryssland. Under vistelsen i Frankrike förra året formades den fransk/kanadensiska delen i detta projekt. Det är bland annat det jag ska beskriva på fredag.

För den som är nyfiken, så lär det fortfarande finnas platser kvar på seminariet. Här finns information om hur man anmäler sig: http://www.institutfrancais-suede.com/wp-content/uploads/2017/09/JFSR-2017-prog-final.pdf (PS! Katarina Barruk ska jojka)

Nu måste jag förbereda min presentation. Tur att det är engelska som gäller i vetenskapen. Eller synd – franska är ett vackrare språk! Återkommer imorgon med fler tankar om mat, hälsa och klimat.

À bientôt!

Väntan på beslut

Det är alltid spännande när Vetenskapsrådets bidragsbeslut kommer. Idag har vi väntat på den utbildningsvetenskapliga kommitténs beslut. Det är nästan olidligt när man själv har en projektansökan som kan få (eller inte få) medel. Eftersom ansökan lämnas in i mars/april och beslut oftast kommer i slutet av oktober/början av november, hinner tron på det egna projektet ofta gå några varv. Först är man bara glad att man hann få ihop ansökan (perioden april–maj). Senare, under sommaren, glömmer man bort eller börjar tvivla (”det kommer aldrig gå, det finns så många som är bättre än mig; varför skulle just jag få, vad är egentligen chansen?”). Om man plockar fram ansökan igen på hösten ser man alla felen (”Det här är ju helt omöjligt, ansökan är ju rent dålig!”), men ändå finns det en del av en som tror in i det sista och omdömet på det egna arbetet varierar betänkligt (”Tänk om det går! Ansökan är ju faktiskt riktigt bra!”). Eftersom jag inte hade sökt några pengar inom just utbildningsvetenskap i år har det idag bara varit lagom spännande.

Och vilket roligt besked det blev för Umeå universitet, som kammar hem över 45 miljoner kronor fördelat på sex forskningsprojekt och en forskarskola! Jätteroligt för den utbildningsvetenskapliga forskningen vid universitetet.

Som humanistisk utbildningsforskare i just Umeå gläds jag särskilt åt att Anna Larssons tvärvetenskapliga projekt ”Kontroversiella frågor i samhällsorienterande undervisning” fick närmare 5,8 miljoner kronor.

Samtidigt är det också roligt att en hel del humanistisk utbildningsvetenskaplig forskning förlagd till andra lärosäten också fick medel, exempelvis David Sjögren (Uppsala universitet) och hans projekt ”Varför krisar i skolan? Föränderliga diskurser och trögrörliga tankefigurer i skolkrisdebatten 1950-2020”, och Niklas Ammerts (Linnéuniversitetet) ”Möten mellan historia och moralisk reflektion”. Spännande forskningsprojekt som förhoppningsvis kommer att generera intressanta forskningsresultat.

Grattis till alla som fick medel, och vi andra säger: ”Nästa år, då j*>!ar!… eller året efter det.”

Fira forskningen!

I helgen firas det vid Umeå universitet. Vid årshögtiden får vi chans att hylla duktiga forskare när nya professorer och hedersdoktorer ska installeras. Bland dessa vill jag extra gratulera min didaktikkollega Christina och min kemikollega Patrik.

Under mina två veckor som bloggare (eller influencer som det tydligen kallas nuförtiden) har jag bland annat fått lyfta frågan om förebilder och bilden av forskaren. En fredag som denna känns det extra viktigt att få fira forskningen och att få vara en stolt forskare. Om vi som forskare uppskattar vårt arbete och visar det för vår omgivning kan det kanske också medföra att vi kan inspirera ungdomar så att de ser hur viktigt och spännande det är att vara forskare och lärare. Därför vill jag avsluta mina bloggveckor med att säga grattis till oss alla, vilket fantastiskt jobb vi har! Tack för mig och fira forskningen i helgen!

Forskning – undervisning – samverkan

Universitet och högskolor har tre huvuduppgifter, att bedriva undervisning, forskning samt att samverka med det omgivande samhället. För mig sker samverkan mestadels med skolor där jag får möjlighet att träffa lärare och besöka lärarstudenter som gör sin verksamhetsförlagda utbildning på skolor i hela Sverige. Att få träffa lärare för att samarbeta och samverka är en av mina absoluta favoritarbetsuppgifter. Det är då man verkligen kan känna att den forskning man gjort kan komma till användning. Fick jag önska något skulle det vara att denna samverkan skulle ”räknas” lite mer inom akademin. Den tid jag lägger ned på att forska och undervisa får jag betalt för, men mycket av den tid som läggs ned på att samverka är något som görs på fritiden.

Om en dryg månad får jag möjlighet att träffa kemilärare och prata om kemi och mat, i teori och praktik. Och även om det är en lördag som går till jobb ser jag väldigt mycket fram mot att få åka till Lund och prata kemi med lärare. Att få samverka med lärare och känna att det man forskat om kan få bli betydelsefullt för någon som jobbar ”på riktigt”, det är en ynnest!