Leaving Abisko & the Arctic

Suddenly birch leaves in Abisko are turning yellow. The temperature has dropped to 10°C. Mushrooms in all colors are appearing among the blueberry bushes. The Arctic, ”the earth’s cooling system”, is home to the most extreme changes in temperature, weather and seasons. In mid-August, autumn has already arrived to Abisko. This is one of the reasons why researchers come here; the Arctic is where the magnitude of climate change is expected to be the strongest.

By joining various research projects and courses based in Abisko, collecting photographic content and interviewing researchers and students, interns and visitors, we have learned a lot. At first, both of us felt foreign to the research carried out here, neither belonging to nor understanding what the ecologists and biologists actually were doing when collecting samples and measuring out in the mountains. Later on we came to realise that across different disciplines academic research is very much alike, or at least there is one common factor shared by all researchers. That common factor is called climate change. Everyone, irrespective of discipline or academic background; economists, communicators, political scientists, physicists and geologists, have all something to benefit from involving this common factor in there research. In Peace and Conflict Studies, from which we both derive, the changing climate is by many perceived as a pivot point from which greater knowledge of social movements and conflict can be drawn. Research on peace and conflict often focus on the bigger picture and sometimes disregard the importance of the small things, from where ecologists often begin their research and from which they draw their knowledge, such as examining the change of plants’ roots in one specific enclosed area.

It might sound a bit cliché, however, we have come to realise from these past months living in Abisko: to sit in front row watching our nature and climate changing is a privilege but also critical to truly comprehend the importance and critical stage of these changes.

As our internship is soon coming to an end and this is our last blog post, we would like to encourage everyone, irrespective of background, to visit the Climate Impacts Research Centre in Abisko and, if possible, do an internship. Or at least to enjoy and stay close to nature, to be able to truly realise the climate crisis we are in.

/Yrsa & Sebastian

 

Half-time, feelings of ambivalens

Many have seen the graphs, heard of the crisis we face, know about the changing climate and its impacts. Still, many do not know about the considerable efforts these hard facts depend on. To have seen the graphs is one thing, to understand from where and how these conclusions have been drawn is something totally different.

As with all scientific research, hard work is required. Such as ”Fingerprints of change: Abisko plants and phenology”, one of many scientific projects taking place at CIRC. This project depends on one hundred years of research, of time-consuming and continuous identification and measurements of plants and snow on top of the Nuolja mountain, to be able to understand and compare environmental changes and its impact on nature.

There is a need to communicate these processes, for each and everyone to see the big picture – as well as the smaller picture. Both of us, together with many others, have a hard time grasping these scientific facts, even though we are placed in the middle of it all. Is it the scientific research that makes it challenging to apprehend? Or is it the communication of the same research that makes it challenging?

Surrounded by these question marks, we have found the most important part of being a communication intern; to reach out and make accessible the impressive work these hard facts depend on.

This includes involving people that are able to talk to a bigger audience, such as our visit from the Ernman Thunberg family (of the Swedish opera singer, Malena Ernman). With Ernman Thunberg’s help and in their words, though only for a couple of days, CIRC had the opportunity to reach out with their research to a bigger audience.

Half-time, and we are not even close to have visited all CIRC projects. So far, we can both conclude a sort of  ambivalens of feelings after spending half of our summer here in Abisko; a combination of joy and sadness. Joy towards the impressive work taking place here and sadness towards the terrifying forces we and our nature are facing.

/Sebastian & Yrsa

 

Reducing Conflict in Wild Landscapes – Participatory Mapping in Abisko

How can wilderness conservation and planning become more inclusive? In June, Sebastian and I met with Alice Eldridge (University of Sussex), Roger Norum (University of Leeds) and Jonathan Carruthers-Jones (University of Leeds) to participate in their interdisciplinary research on participatory methods for mapping remote and wild landscapes, founded under the INTERACT network of Arctic research stations.

Alice, Roger and Jonathan all come from different scientific fields in the UK, from Soundscape Ecology to Social Anthropology, visiting Abisko and CIRC to involve people and their views on wild spaces, species and mountain landscapes in the area into their project. Sebastian and I had the pleasure to act both as participants as well as communication interns, contributing with our views to the research as well as studying it from a distance with our cameras. Before going out in Abisko National Park, we sat down with Alice, Roger and Jonathan who explained the research project’s aim in more detail; to explore ways to include a wide cross section of people, their knowledge and experience of mountain areas in decision making about those areas. By using mountain walks with different participants, the intent of the project’s results is to help to make more representative and inclusive maps of mountain areas that can be integrated with other ecological data and ultimately used in planning and conservation.

While walking in groups of three through Abisko National Park, discussing the different features of wilderness, ideas of postcolonial character and conflict resolution also rised to the discussion. Such time-consuming, bottom-up approach and innovative methodology used by Alice, Roger and Jonathan is incredibly fascinating and something I plan to bring to my own studies within Peace & Conflict and Terrorism Studies. 

/Yrsa

 

Tid att tänka

Texten har tidigare publicerats i Västerbottens-Kuriren 8 maj 2018.

 

Det tog lite tid att fatta att jag faktiskt hade långtråkigt. Mitt bokprojekt hade av olika anledningar havererat, men det var fortfarande nästan två månader kvar tills jag skulle åka hem till Umeå. Visst fanns det saker att göra, jag befann mig ju trots allt i Kalifornien och nog fanns det andra texter att skriva på. Men det var inget som var så där superangeläget och några deadlines med kniven mot strupen fanns inte. Jag hade mer tid än uppgifter att fylla tiden med.

Så jag vandrade på stränderna och i bergen. Yogade och mediterade. Tittade i kalendern och det enda jag kunde se var långa sjok av tid som inte var intecknade av just något alls.

Och då kom de, tankarna. Om och om igen kom de och knackade på. Först kom de mer omedelbara frågorna. Var det verkligen rätt beslut att lämna forskarkarriären bakom sig för att istället bli fri skribent? Var jag egentligen riktigt klok i huvudet? Sedan kom även de mer existentiella. Vad var ett gott liv för mig? Vad var viktigt? Hur ville jag vara mot mig själv och andra? Varför?

Jag minns att jag gick där på stränderna med mina tankar och njöt av långtråkigheten. Hur jag lät saker ta tid och utrymme och hur jag kunde låta en dag plötsligt vrida sig i en helt annan riktning än jag först tänkt. Att agera på plötsliga impulser, men också plocka bort det som hade planerats. Och jag minns också hur ovant det kändes och hur jag emellanåt stressade upp mig för att jag inte hade en plan och ett tajt schema. Hur jag liksom föll ur ramen.

När jag nu läser om lundafysikern Bodil Jönssons briljanta lilla bok Tio tankar om tid som nästa år firar tjugoårsjubileum, slår det mig att jag ju fick hela paketet serverat, där i den kaliforniska solen. Där fanns all ställtid i världen, nästan all min tid var ostyckad, den upplevda tiden och klocktiden befann sig i harmoni med varandra, och jag kunde hitta en rytm i allt jag gjorde som var bara min. Tankarna fick gå framlänges och baklänges och framför allt så fick de ta tid.

Tankarna fick också ta gestalt i samtal. En del samtal förde jag med mig själv, antingen inne i huvudet eller i skrift. Men det fanns också tvåpartssamtal, både de som ekade genom tidszonerna hem till Sverige och de som öppnade nya horisonter där vid det stora Stilla Havets kant. Samtal som förändrade något eftersom de fick ta tid, göra omtag och snirkla sig fram i ömsesidig respekt. Bodil Jönsson uttrycker det alldeles lysande klart: ”Samtal borde få ske i störningsskyddade zoner. Det koncentrerade, inspirerade samtalet är en vida underskattad källa till ny kunskap, nya känslor, nya impulser. Så mycket finns inuti varje människa, så mycket som vi kan utveckla och berika varandra med. Men också tankarnas barnmorskearbete – att ge varandra förlösande impulser – tar tid, och avbrutna tankeförlossningar är ofta förspillda.”

Associationerna går till Platons dialoger och den ständigt närvarande Sokrates, som med obändig entusiasm och envishet lirkade upp tanketrådar och resonemang för att få människor att inse det de redan visste. Dialogerna vindlar över sidorna med en kvickhet och ett driv som gör även den snårigaste dialog till ett läsäventyr. Men precis som det sokratiska samtalet krävde tid och tanke, kräver läsningen både noggrannhet och eftertanke. Den som investerar tiden och mödan blir dock belönad. Inte nödvändigtvis med tankar som passar vår tid. Mycket hos Platon skaver och provocerar, men även provokationen kan vara produktiv om man ger det första instinktiva avståndstagandet tid att lägga sig. Bodil Jönssons förlösande impuls behöver alltså inte nödvändigtvis stryka medhårs, ibland kan den till och med tänkas bli än mer effektfull när den går på tvärs.

Tid är, i den västvärld som är oupphörligt uppslukad av utveckling, framgång och produktivitet, en lyxvara. Och när jag vandrade där längs stränderna och hade all tid i världen till mitt förfogande, skavde det. Vad hade jag gjort för att förtjäna all denna tid? Och borde jag inte istället hitta något produktivt att göra? Att gå där och bara vara, det var väl ändå slöseri med tid? Borde jag inte sätta lite fart, få något gjort? Sluta tänka så mycket?

Tid och tänkande hör ihop. Och när människor får tid att tänka är risken stor att de bryter mönster och ifrågasätter rådande ordningar. Därför är det viktigt för den som vill samla makten i sina egna händer att se till att människors möjligheter till eftertanke och omtag begränsas, för i (efter)tankens kraft lurar den politiska revolten. Därför omger sig den totalitära staten alltid med mer eller mindre fantasirika sysselsättningar som tvingas på medborgarna, för den som ständigt är sysselsatt har inte tid att tänka efter och blir därför en väldresserad ja-sägare. Detta blir även brutalt, om än något tillspetsat, tydligt i de litterära politiska dystopierna. I Orwells 1984, Huxleys Du sköna nya värld och Boyes Kallocain hålls medborgarna mer än lovligt sysselsatta för att inte hinna tänka.

Såväl i den totalitära staten som i den litterära dystopin laboreras även med känslan av att befinna sig i den yttersta av tider. Apokalypsen är ständigt närvarande, vilket skapar en fundamental brådska som är sammanflätad med en många gånger existentiell skräck för att det fasta skall förflyktigas. Och den som är rädd tänker sällan klart. Om det då inte heller finns tid att tänka, riskerar civilisationens fernissa att helt skavas bort. Istället framträder konturerna av Le Bons massa eller Nietzsches hjordmänniska, redo att manipuleras av den som ser övermänniskan i sig själv.

Tidens snabba gång är inget nytt för vår tid. Människan har under åtminstone de senaste 300 åren rört sig genom tiden i svindlande hastigheter och en av mänsklighetens viktigare utmaningar har länge varit att skapa ett samhälle som ger utrymme för fler att få tid och utrymme för att tänka och för att samtala med den ömsesidiga respekten som bottenplatta. Måhända kommer motrörelsen, begränsningen av tanken och upphackningen av tiden, alltid finnas med oss som ett gissel. Men när jag ser mig om i den tid som är just här och nu kan jag inte undgå de associationsbanor som leder i den totalitära statens riktning. Och mot det finns bara ett botemedel. Att vi ger oss själva tid att tänka efter snarare än att hemfalla åt moralisk ryggmärgspanik och flockbeteenden, oavsett hur hedervärt och angeläget syftet vid första anblicken kan te sig.

Knytblusens grammatik

Förra fredagen gick jag till jobbet i knytblus – för första gången i mitt vuxna liv. Jag var inte ensam. Redan kvällen innan hade en aldrig tidigare skådad kollektiv garderobsinventering utbrutit bland vänner och kolleger på Facebook och Twitter. En professorskollega i Uppsala satte sig till och med vid symaskinen i midnattstimmen för att sy sig en provisorisk knytblus av en vanlig blus och en lagom lång sjal.

Det som hade hänt har vid det här laget förstås inte undgått någon. Torsdag 12 april kulminerade tumultet kring Svenska Akademien med vad som utifrån betraktat såg ut som en klassisk palatskupp. Den ständiga sekreteraren Sara Danius, personen bakom försöken till krishantering och förnyelse i kölvattnet av skandalen kring den så kallade ”Kulturprofilen”, var den som tvingades avgå. New York Times krassa rubriksättning på nyheten satte fingret på den ömma punkten – ja, låt oss kalla den knytbluspunkten: ”In Nobel Scandal, a Man Is Accused of Sexual Misconduct. A Woman Takes the Fall”.

Känslan av upprördhet blandades med upprymdhet när tusentals kvinnor (och enstaka män) på arbetsplatser runtomkring i Sverige gick till jobbet och förkroppsligade redan virala hashtaggar som #BackaSaraDanius och #KnytblusFörSara. Manifestationen var lika spontan som effektiv. Och blev på mer än ett vis startskottet för de forskarupprop som har formulerats under den gångna veckan: ett från litteraturvetare och språkvetare och ytterligare ett från forskare inom kulturfältet i bredaste bemärkelse. Sammantaget samlade uppropen drygt tusen forskare, däribland en ansenlig mängd namn från Umeå universitet.

I vanliga fall är forskarvärlden knappast känd för hastiga rörelser från tanke till handling. Men vi var många som förenades i känslan av att läget kring Svenska Akademiens synbara sönderfall fordrade extraordinära åtgärder och snabba svar. För bortom Nobelprisets glans och ära bedriver Akademien ett mindre känt men ovärderligt arbete för språk och litteratur, i utbildning och samhällsliv. Litteraturundervisningen vore betydligt fattigare utan den fantastiska databasen Litteraturbanken, https://litteraturbanken.se/ – för att nämna bara ett exempel.

Men låt oss inte tappa greppet om knytblusen!

Som feministisk litteraturforskare med särskilt intresse för överlappningen mellan vad som kan kallas textuella och textila strategier ser jag en lysande röd tråd i den knuten, en tråd som löper vidare genom både litteraturhistorien och den moderna politiska historien, i nära anslutning till kvinnorörelsen och andra demokratirörelser. Det är för övrigt ett intresse jag delar med Sara Danius själv. Jag instämmer till fullo i hennes analys av klädernas betydelse för romankonsten:  ”I den moderna romanen är kläder lika avgörande som identitetshandlingar vid en gränsstation.”

Utanför de litterära världarna knyter den textila aktivismen ihop suffragetternas vita klänningar vid förra sekelskiftet med det miljonhövdade havet av kvinnor som bar knallrosa ”Pussy Hats” i protestmarscherna mot president Trump förra året. Och även med oss nyblivna knytblusbärare.

Mot bakgrund av detta ter det sig tämligen aningslöst att säga som en av de äldre kvarsittande manliga ledamöterna i Svenska Akademien gjorde häromveckan: ”Vad har Danius bidragit till? En halsduk?” Det låter sig sägas: en halsduk är sällan bara en halsduk. Om den är fäst vid linningen av en knytblus är den också en del i en komplex och genuspräglad språkdräkt; den bär sin egen grammatik. Jag vågar påstå att vi bara står i början av att ta dess unika böjningsformer i vetenskapligt och vardagligt bruk.

En modern sirensång

Texten är tidigare publicerad i Västerbottens-Kuriren 20 mars 2018.

Anthemusa. Sirenernas ö i den grekiska mytologin. Det var här som Jason, på sin jakt efter det gyllene skinnet, bad Orfeus spela så högt och vackert på sin lyra att sirenernas förföriska sång dränktes av lyran och skeppet kunde passera oskatt. En annan sagohjälte var mer intresserad av att leka med elden och höra sången. Hans besättning fick dock surra honom hårt vid masten och fylla sina egna öron med vax för att varken höra sireneras sång eller sin kaptens vädjanden och hotelser om att släppa loss honom. Så lyckas även Odysseus under sina irrfärder hem mot Ithaka efter det Trojanska kriget oskadd ta sig förbi både sireneras ö, sundet mellan Skylla och Charybdis, undfly Kykloperna och överleva underjorden.

Sirenerna var fågellika kvinnoväsen som med den mest förföriska av sånger drev sjömän till vansinne och låta skeppen krossas mot de vassa klipporna runt Anthemusa. Och liksom de flesta av de antika sagorna har även myten om sirenernas förföriska sång något att lära oss om människan och hennes tidlösa villkor. För även om man vet att sirenens sång är livsfarlig, verkar den omöjlig att motstå om man inte äger listen hos sagohjältar som Jason och Odysseus. För sirenernas sång lovar guld och gröna skogar, ett lyckligt liv, rikedomar och makt. Om man bara följer de förföriska rösterna kommer allt detta som i ett trollslag att förverkligas. Det enda man behöver är att lyssna och låta sig svepas med – rakt ner i fördärvet.

När jag lyssnar på dagens politiska samtal påminns jag om sirenerna på Anthemusa. Jag hör de förföriska tonerna, de envetna viskningarna i vinden. Alarmismen. Apokalypsens ryttare väntar i kulisserna, Ragnarök närmar sig. Några talar om systemkollaps, andra pekar med skuldbeläggelsens finger i en och endast en riktning. Så smyger sig sången på. ”Lyssna på oss! Vi har lösningen! Bara släpp taget och låt dig svepas med. Bara låt oss ta tag i det här så blir allt bra.”

Rösterna som tvinnar ihop sirenernas sång är starka, förföriska, övertygande. Övertygade. Vem är jag, svaga lilla människa, är säga emot? Att ifrågasätta? Det är ju så mycket enklare att bara få lämna över. Att inte behöva tänka själv. Och världen blir ju så mycket lättare att hantera när den blir enkel. När det klaraste ljus ställs mot det dunklaste mörker. När den som vet säger som det är.

Läser Ann Heberlein, Ivar Arpi, Alice Teodorescu. Katerina Janouch och Hanif Bali på Twitter. Går vidare in i Trumpland och diverse amerikanska tankesmedjor. Hamnar hos Nya Tider och vet inte riktigt när gränsen passerades. Om det ens finns en gräns. Känner hur allt blir fluffigt och bekvämt. Kan det vara så att det enda vi behöver är att lyssna på auktoriteterna och släppa taget? Inse att systemkollapsen inte väntar runt hörnet utan redan har inträffat, smugit sig på oss medan vi var upptagna av godhetsknarkande och verklighetsflykt?

Men så hör jag ekot. Drar mig till minnes hur det var att en hel sommar i mitten av 1990-talet sitta i en mörk skrubb på Hagagatan i Stockholm och plöja igenom 17 årgångar av tidningen Nationen, en av Sveriges mest högljudda antisemitiska megafoner genom tiderna. Minns alarmismen, den apokalyptiska tonen. Hur Krisen var ständigt närvarande och hur slaget ständigt var i det närmaste förlorat, men att det ändå fanns en liten chans att vända utvecklingen rätt. Få svenska folket att vakna, se Sanningen och, till slut, agera. Besegra Mörkret och släppa fram Ljuset. Minns hur alarmismen till slut blev både löjlig, skrattretande och irriterande. Minns att jag tänkte ”Hur i friden orkar karln?” Och så insikten – han trodde naturligtvis på det, att världen var på väg att gå under och att det var bråttom, bråttom, bråttom om inte allt som var välbekant och värdefullt skulle besudlas, förklenas och förloras. För tid och evighet.

Hör samma eko från andra delar av 1920- och 1930-talen. Skrämselpropagandan och de apokalyptiska stämningarna. Hur bråttom det var, vilka avgörande tider man levde i. Talet om kulturens undergång, normlöshetens utbredning och den själlösa materialismens seger. Om hur den falska demokratin satte käppar i hjulet, sinkade och försvårade den heroiska kulturkamp som var nödvändig för att rädda civilisationen. Hur sann demokrati var kraftfull och handlingsinriktad, med riktning och syfte. Alltid med nationens, kulturens, folkets bästa för ögonen. Hur makten borde lämnas till de som vet. För helhetens skull. Allt i singularis. Ett folk, en kultur. En historia och en väg framåt. Pluralism och eftertänksamhet som Charybdis, en gigantisk strömvirvel där hela skepp drogs ner och förintades.

Undrar vad det är som gör att vi människor hellre verkar se det som brister än det som fungerar. Varför det positiva har så svårt att slå igenom. Ligger det där någonstans i vårt gener, i de delar av våra DNA-spiraler som rymmer det djupast mänskliga, att vi hellre ser problem än lösningar? Att vi får kämpa för att inte reducera världen till svart och vitt, kämpa för att hålla fast vid nyanserna och det föränderliga. Har det månntro med överlevnad att göra, att vi hellre målar fan på väggen och anar ugglor i mossen än att se framstegen? Att vi hellre är rädda och att den som trots allt försöker se något ljust och trösterikt ses som naiv och verklighetsfrånvänd? Att rädsla och trygghet sitter ihop?

Bekymras över hur rädda vi verkar ha blivit. Hur vi lyssnar alltmer på sirensången från höger. Hur talet om krislägen, ödestimmar och systemkollaps blir alltmer högljutt och självsäkert, och hur det i sammanhanget verkar alltmer ointressant att ta reda på vad som är sant. Hur fakta blir något man väljer, som smågodis på ICA. Jag tar några bitar pepprig bilbrand, ointressant om de kommer från Umeå, Göteborg eller Kanada. Och så några sega no-go-zoner. Och titta där, jag gillar formen på de där yttrandefrihetsbitarna! Och så toppar vi med några bitar fluffig brottsstatistik, men bara de blå. De andra färgerna är äckliga.

Kommer på mig själv med att undra om det var ungefär så här det var, åren kring 1930. När marken skakade och domedagsprofetiorna fick mer och mer luft. När demokratin sågs som överspelad och handlingsförlamad och röster höjdes för behovet av ett starkt ledarskap. Att demokrati sågs som en fin dröm, men att läget var så allvarligt att demokratin nog behövde sättas på paus ett tag. Tills krisen var löst, då trycker vi på play igen! Det vill säga efter att världen slitits sönder igen av ytterligare ett världskrig.

Fast så kan det ju inte vara. För historien, den upprepar sig ju inte.

 

 

Tankar om historia på film och goda ekon

Texten är tidigare publicerad i Västerbottens-Kuriren 12 februari 2018.

 

Historiska filmer handlar sällan bara om den tid de utspelar sig i. Filmens egen samtid finns också alltid med och oftast är den samtiden till och med viktigare. För varje tid har sitt sätt att se på historien, sin historiekultur. Och varje tid har sina historiska tabun. Någon kanske exempelvis minns debatten som följde framför allt i Tyskland efter Oliver Hirschbiegels alldeles utmärkta film Undergången från 2004. Så mänsklig fick man väl ändå inte göra Adolf Hitler!

Hirschbiegels film var, även om den alltså var kontroversiell, möjlig eftersom den tyska historiekulturen sakta började förändras. Nya frågor kunde ställas om Nazityskland och nya perspektiv började bli möjliga. Samma år som Undergången visas även TV-filmen Stauffenberg i tysk TV. Den går ifrån det enkla svartvita hjältenarrativet i skildringen av attentatet mot Hitler i juli 1944 (ett hjältenarrativ som dock är högst närvarande i Hollywoodpekoralet Valkyria från 2008 med Tom Cruise i huvudrollen). Under 2000-talet har det följt ett antal tyska filmer och TV-produktioner som intar en mer problematiserande position, inte minst vad gäller bilden av nazisten. Det blev möjligt att skildra något annat än skränande eller iskallt kyliga monster som på sin höjd var halvmänskliga. Istället blev nazisten mer och mer människa, som exempelvis i TV-serien Krigets unga hjärtan från 2013. Eller den i Sverige bortglömda Dimma i augusti från 2016, för övrigt med samme Sebastian Koch som 2004 porträtterade Stauffenberg i en av huvudrollerna som den ideologiskt kylige men samtidigt varmhjärtade läkaren Werner Veithausen.

Naturligtvis finns det en ekonomisk sida vad gäller historisk film – det går inte att göra film om det förflutna som inte drar publik. Då går man back. Historiekultur och potentiell publik måste alltså samspela – och de som har makt över filmproduktionen måste också vara med på tåget. Förintelsen och andra världskriget har, i alla fall sedan TV-serien ”Förintelsen” från 1978, varit ganska säkra kort för att dra publik och få filmer att gå runt.

Det var därför inte särdeles förvånande att Steven Spielberg gjorde dundersuccé med filmen ”Schindler’s List” 1993. Filmen låg förvisso rätt i tiden, men tjänade också på att Spielberg var en maktfaktor i Hollywood, och filmen kom även att påverka det historiekulturella narrativet om Förintelsen inte bara i USA utan världen över.

Spielberg har under hela sin karriär med jämna mellanrum återkommit till historiska filmer med ett starkt moraliskt och politiskt patos som även kommenterat filmens samtid, men sällan har det varit så tydligt som i Spielbergs senaste film ”The Post”.

”The Post” utspelar sig i början av 1970-talet och handlar på ytan om Washington Post och publiceringen av de så kallade Pentagon papers. Det är en berättelse om kvinnligt ledarskap i en inkrökt manlig tidningsvärd, om heder och ryggrad och om behovet av en fri press som kontrollerar makten. Inflätat finns också berättelsen om korrupta politiker och presidenter som ljuger väljarna rakt i ansiktet, och det är ingen slump att filmen avslutas med en blinkning till Alan J. Pakulas mästerverk ”Alla presidentens män” från 1976, som i sin tur avslutas med Nixons nesliga avgång som president.

Filmen har över lag fått bra recensioner trots att den är amerikanskt melodramatisk och bitvis rätt tråkig, och det är inte alls osannolikt att filmens nutidskontext har påverkat en och annan filmrecensent.

För ”The Post” handlar ju, vilket många också redan har påpekat, inte alls egentligen om tidigt 1970-tal och Washington Post, den handlar om USA idag. Filmen tog också mindre än ett år att göra, vilket är rekordsnabbt för en stor Hollywoodproduktion. Parallellerna mellan Nixonadministrationens försök att stoppa publiceringen av Pentagondokumenten för tankarna, och ska föra tankarna, till Donald Trumps försök att sabotera utredningen om Rysslands inblandning i presidentvalet, hans attacker på den fria pressen, avfärdandet av obehagliga sanningar som ”fake news” och till ett medielandskap som präglas av misstro, skyttegravskrig och klickbeten. En inte helt vild gissning är att Spielberg själv, liksom många andra i Hollywood, även gärna skulle se att parallellen mellan Nixon och Trump finge gå hela vägen till en neslig avgång.

Frågan är dock om en film som ”The Post” har någon reell effekt på politiska skeenden i USA eller om dess budskap bara ekar in i en ekokammare med likasinnade. Sannolikheten att tongivande republikaner ser filmen och plötsligt radikalt ändrar sin syn på den fria pressen är ungefär lika stor som att ”Schindler’s List” kunde omvända en förintelseförnekare.

Är den här typen av filmer med ett budskap då meningslösa? Svar nej. För hur viktigt det än är att röra sig i en åsiktsterräng som känns både främmande, kanske skrämmande och till och med motbjudande för att vidga perspektiven och kunskapen om hur världen verkligen ser ut, tror jag att vi behöver våra ekokammare. Vi behöver få skrika ut våra principer och frustrationer över det som är galet, för det finns en obändlig kraft i att räta på ryggen och vara tydlig. Men ensam är inte alltid stark, och ekokammaren ger oss möjlighet att hitta styrkan i gemenskapen – och i kollektivet finns stor förändringskraft.

Vi behöver också föra samtal med dem som vi delar mycket med, för det är i det sympatiskt och respektfullt kalibrerade samtalet som nya tankar kan prövas, argument slipas och nya perspektiv upptäckas. Att tala med den som håller med ska alltså inte föraktas. Ekot behöver alltså inte komma tillbaka oförändrat, det kan ändra både klang och tonhöjd till det bättre även om det fortfarande är välbekant.

En ekokammare som inte har rädsla och hat som minsta gemensamma nämnare kan bli en trygg plats varifrån man kan betrakta och ta in världen, för verklig trygghet skapar förutsättningar för att våga lära nytt och lära om. Den som är trygg har lättare att hantera inte bara att den egna samtiden är i ständig rörelse, men att den rörelsen också faktiskt justerar berättelsen om vårt förflutna, gör den rikare, mer komplex och innehållsrik.

Nuet och det förflutna sitter ihop, även på vita duken. Och även om en film som ”The Post” kanske inte når den publik som allra mest skulle behöva se och lära av den, så är den en viktig film. För historien har mycket att lära oss om vår egen samtid.

Demokratiska utmaningar

Texten har tidigare publicerats i Västerbottens-Kuriren 2018-01-01.

 

Demokrati ser olika ut i olika länder. Ibland är det teknikaliteter som skiljer, ibland handlar det om stora skillnader i tankesätt. Men något som ofta ses som typiskt svenskt är vårt ovanligt stora förtroende för staten. Vi svenskar har litat på att regering och riksdag agerat med vårt bästa i åtanke och därför har vi någorlunda glatt betalat vår skatt som gått till en förnuftig fördelningspolitik. Svenskar verkar också sällan ha haft några större problem att acceptera att de offentliga transfereringarna gått från dem som har och därför bidrar lite mer till de som inte har. Vi verkar också gilla att vara överens, vilket märkts som saltsjöbadsanda och blocksamarbete.

Denna idyll är naturligtvis en konstruktion. Men mycket av det som för 40 år sedan betraktades som ganska självklart och som nog vaggade in inte bara Sverige utan även andra västliga demokratier i en falsk förvissning om att demokratin hade cementerats är inte längre så självklart. I internationell jämförelse mår svensk demokrati fortfarande bra, men det skakar lite. Svenskens förtroende för staten och partierna minskar, känslan av delaktighet brister när politiken professionaliseras och röstsiffrorna är oroande skeva om socioekonomiska och geografiska faktorer vägs in. Detta visas tydligt och med stor statistisk precision i Olle Wästbergs och Daniel Lindvalls Folkstyre i rädslans tid (Fri Tanke, 2017), som är en uppföljning av den senaste demokratiutredningen där de båda medverkade.

Författarna visar också, trots att detta egentligen inte är ett huvudspår, att det som ibland kallas för ”demokratins kris” faktiskt inte är så himla nytt. Många problem som brukar lyftas idag är sådant som både maktutredningen på 80-talet och den förra demokratiutredningen på 90-talet också brottades med och det handlar delvis om problem som liksom är inbyggda i demokratin. Hur får man människor att känna förtroende för det politiska systemet? Hur får man människor att delta och engagera sig? Hur ska det politiska samtalet föras och av vem? Vem räknas in och vem utesluts?

Jag slås ibland av att vi människor så väldigt gärna verkar vilja en gång för alla slå fast vad saker och ting är. Att ordna världen i vänner och fiender, renodla och dela in i vitt och svart. I höger mot vänster, eller GAL (grönt, alternativt, liberalt) mot TAN (traditionellt, auktoritärt, nationalistiskt). Skatt är stöld eller en solidaritetshandling. Vinster i välfärden är bra eller dåligt. Vi är dåliga på att säga både ”det beror på” och ”jag har ändrat mig”. Istället vill vi vara principfasta, konsekventa och säkra. Men frågan är om det är så smart om man vill slå vakt om demokratin.

Jag fastnade nyligen i en diskussion som ursprungligen handlade om den skattereform som är på gång i USA och om vad sjukvård och utbildning ”kostar” för den enskilde. Det var lärorikt, för efterhand gled det över i en diskussion om de skillnader i politisk mentalitet som finns mellan Sverige och USA. Jag blev den som försvarade en välfärdspolitisk modell som bygger på generella offentliga strukturer, omfördelning från de som har mycket till de som har mindre (eller inte alls) via skatten och där hela systemet vilar just på det förtroende för att staten agerar altruistiskt för helhetens bästa som historiskt varit väldigt starkt i Sverige.

Mothuggen lät inte vänta på sig trots att vi befann oss i den radikale före detta arbetsmarknadsministern och Berkeley-professorn Robert Reichs Facebookflöde, som är väldigt liberalt och anti-republikanskt. Hur kunde jag säga att utbildning var gratis och sjukvård kostade max 130 dollar per år i Sverige? Vi betalar ju upp mot 70%, eller i alla fall nästan 50%, i skatt!

Det blev så tydligt att många amerikaner inte alls har samma förtroende för stat och regering som i de flesta andra västländer. Istället för att lita på att staten kan förvalta dina skattepengar väl vill du själv ha kontroll. Skatt betalas motvilligt, politik handlar främst om egenintresse och statens främsta uppgift är att skydda den individuella friheten. Socialt ansvarstagande sker genom privata organisationer, donationer och välgörenhet, och den som tar emot ska dels vara tacksam, dels inse att hen hamnat i den utsatta situationen genom egen förskyllan.

Jag hårdrar naturligtvis, men faktum är att ”skatt är stöld”-retoriken är vanlig även i de liberalaste kretsar här i USA och en generell välfärdspolitik, även i en betydligt mer nedtonad variant än den svenska, skulle vara omöjlig här.

Det här förvånande inte. Mer förvånande var hur lätt argumenten liksom bara rann fram, nästan utan att passera hjärnan. Att ”vi svenskar” gladeligen betalar skatt och inte ser det som en kostnad utan snarare som en investering både i vår egen trygghet och i samhället i stort. Att skatteburen omfördelning är ”freaking awesome”, att det skapar solidaritet och gemenskap. Att ett generellt välfärdssystem inte skapar ett utpekat underläge eftersom detta att ta del av välfärden blir en medborgerlig rättighet snarare än en allmosa.

Mitt i allt detta väcktes två tankar. Den första att jag, eftersom argumenten liksom bara sprutade som självklarheter, någonstans ju måste ha lärt mig att se världen så, även om jag för mitt liv inte kan minnas när och hur. Och även om min argumentation faktiskt var rätt ensidig så kunde jag se styrkan i den.  Både den logiska och den moraliska. Samtidigt insåg jag att jag ju målade upp en bild av ett Sverige som egentligen aldrig har funnits annat än som ett politiskt ideal. Och att den svenska politiken har förändrats. De individualistiska ideal som präglar den amerikanska debatten finns där även i Sverige. Det där som gör politik främst till egenintresse och som öppnar upp för offerkoftor, lättkränkthet och etablissemangskritik. Det där som gör det okej att tjäna ohemult mycket pengar på utsatta och svaga grupper. Det som gör politik till en kamp om medieutrymme och makt snarare än ett samtal om politiska framtidsvisioner.

Svensk demokrati står inför stora utmaningar. Det blir tydligt av Wästbergs och Lindvalls bok som borde läsas av alla med ett intresse för demokratifrågor. Den ger en gedigen grund för fortsatt diskussion och ställer många viktiga frågor. Jag tror inte att riksdagsvalet nästa år är mer av ett ödesval än något annat. Men jag tror att vi i den kommande valrörelsen behöver tala om vad vi ska ha demokratin till och vi behöver nog även tänka bortom kategorierna vän och fiende. Se det komplexa och sluta vara så tvärsäkra. Annars riskerar vi att den sakta börjar förtvina, och det vore förfärligt tråkigt.

Ny dag nya chanser?

Hej!

Välkomna till en solig vårvinterdag! Efter lite ”stök och bök” med att bemästra bloggverktyget, är jag nu beredd att dela med mig av mina tankar om skolans och läraryrkets utveckling. Som du kanske märker så har jag redan ett övertag som bloggare. Det är min uppfattning om verkligheten (just nu från mitt köksfönster) som sätter agendan och definierar ”sanningen” om verklighetens beskaffenhet. Så oavsett om du som läser råkar ha ett helt annat och kanske till och med dåligt väder (vilket jag verkligen beklagar – vill ju inte vara sån :-)) så är det sol och gnistrande sol för mig.  Bloggen, liksom alla andra medier är i alla fall i mitt sätt att tänka inte alls neutrala. Med stöd av Marshall Mc Luhans ord vill jag härmed mana till allmän mediekritisk eftertanke. Kom ihåg att Media is the message! Den som behärskar medierna äger makt att definiera verkligheten. Makten över att definiera utbildningens roll i samhället är så också en fråga om förhållandet mellan medier, politik, forskning och skolans praktik. Det som oroar mig är vilken bild av skolan som medierna och vi som forskare förmedlar. Vem styr den berättelsen och vilket/vilka syften finns bakom PISA paniken och den svenska skolans förfall? Finns det andra berättelser, motberättelser, som kan balansera samtalet om skolans utveckling?

Fundera och hör gärna av dig i kommentarsfältet! Jag återkommer i frågan, men tyvärr visar klockan att  det dags för mig att ge mig iväg till Skellefteå för att träffa skolföreträdare för att hitta sätt att samverka för att skapa förutsättningar för lärares deltagande i praktiknära forskning.

Om skavande privilegier och att åka bil i Los Angeles

Texten har tidigare publicerats i Västerbottens-Kuriren 27 november 2017.

En vän från Umeå är på besök. Vi är på väg till ett tjusigt konstmuseum, men vår bil fastnar i trafiken på en av Los Angeles många motorvägar och jag får ett utbrott. Kräks på Facebook över hur jag hatar LA och just det här transportföretaget. Egentligen missar vi vår åtråvärda entrétid, men får komma in ändå. Inleder en hetsig brevväxling med transportföretaget om att det inte är okej att vi kommer fram 70 minuter senare än beräknat och att jag inte vill betala fullt pris för resan eftersom föraren valde en urusel rutt. Tjafsar om 28 dollar, vill få rätt. Och någonstans där drabbar mig verkligheten.

Jag är priviligierad. Jag kan betala för att få någon annan att köra mig till ett flashigt konstmuseum. Jag kan välja om jag ska äta middag hemma eller på restaurang. Att jag inte alls skulle kunna äta middag finns liksom inte. Jag kan köpa ett par nya yogatights bara för att de är snygga utan att kolla på prislappen. Jag kan bo nära det stora havet i Santa Monica i fem månader. Men privilegierna skaver. Det skaver mot misären jag ser omkring mig varje dag här i Los Angeles och som är minst lika uppenbar hemma i Umeå om man bara tittar. Hemlöshet, fattigdom, narkotikaproblem, veteraner med vanställda kroppar och krigstrauman som bärs utanpå kroppen. Människor som rör sig genom staden på ett helt annat sätt än jag. Som åker buss i 2 timmar eller mer för att komma till ett dåligt betalt städjobb i ett av slotten i Beverly Hills, ofta utan social trygghet. Blir du sjuk får du inget betalt. Och jag ser markanta skillnader på bara ett år, även här i det liberala Kalifornien. Fler och fler hemlösa, allt större orättvisor. Det hisnar och skrämmer.

När hyrbilen rullar genom Laurel Canyon kommer vi in på musik- och filmproducenten David Geffen. Lite googlande visar att han är en av de snuskigt rika som försökt begränsa allmänhetens tillgång till stränderna kring Malibu. Dock utan framgång. Strandrätten i Kalifornien är stark och kan liknas vid den svenska allemansrätten både i sak och i symbolvärde. Ändå finns de som vill begränsa den, de rikaste som inte kan med att se kreti och pleti på stranden nedanför sina vräkiga hus. Geffen ledsnade och sålde nyligen sitt hus för hisnande 85 miljoner dollar. Tydligen hade han hoppats på 100 miljoner.

Hur kan det komma sig att vissa människor anser sig så förmer än andra att de aktivt vill begränsa andras rätt att befinna sig i deras närhet? Vad är det som gör att männen i Maseratis, Ferraris och Lambourghinis inte tycker att de behöver stanna vid ett övergångsställe? Att USA:s president lägger fram ett skattereformsförslag där skattehöjningar för de som tjänar minst ska finansiera skattesänkningar för de som tjänar mest? Och vad är det som får människor att vilja lösa ”problemet” med tiggare på svenska gator genom att förbjuda tiggeriet? Som får vissa att spotta på andra människor, både bokstavligt och bildligt? Varför verkar vissa människor oförmögna att se speglingen av sig själva i den andre, yttre skillnader till trots? Att se sina egna privilegier istället för att längtansfullt snegla mot den som har mer?

Föreställningen om att framgång och rikedom är en dygd är seglivad, speciellt här i USA där den ingår som ett bärande element i det ideal som ofta sammanfattas i ”The Self-made Man”. Den där som startar med två tomma händer, arbetar hårt, bygger en förmögenhet och därmed uppnår den amerikanska drömmen om Lyckan. Lika seglivad är myten om att rikedom och framgång sipprar nedåt. Att de rika och framgångsrika, om de bara lämnas ifred, kommer att skapa välstånd även för den som finns några pinnhål ner i den sociala hierarkin. Det finns gott om vetenskapliga studier vilande på gedigna statistiska material som ifrågasätter, exempelvis Branko Milanovićs Global ojämlikhet. Nya perspektiv i globaliseringens tidevarv som nyligen utkommit på svenska.

Milanović är noga med att ge en nyanserad bild men visar samtidigt tydligt att samtidigt som ekonomierna i Asien växer vilket innebär en global ekonomisk utjämning, ökar klyftorna mellan rika och fattiga inom nationerna och de allra rikaste och mäktigaste blir bara färre. Peter Englund sammanfattar i sin recension av Milanković i DN (2/11): ”För bara fem år sedan hade 338 individer lika stora ekonomiska tillgångar som hela den fattigaste halvan av jordens befolkning totalt; nu har den förstnämnda gruppen krympt till 62 personer. Med andra ord: en grupp människor som skulle kunna rymmas i en vanlig turistbuss har mer pengar än världens tre och en halv miljard fattigaste. Detta är obscent.”

Ändå överlever både nedsippringsteorin och tanken om rikedom som dygd, liksom myntets baksida – den som misslyckas arbetar inte tillräckligt hårt och har sig själv att skylla. De bidrog till att vinna val för Margaret Thatcher och Ronald Reagan under 1980-talet och var även tydlig genom Donald Trumps kampanj. Tillspetsat – framgång och välstånd är inte ett privilegium, det är en rättighet och en dygd. Och tvärtom – fattigdom och utanförskap är inte ett samhällsproblem, utan ett personligt misslyckande. Och då blir det möjligt att motivera att andra regler gäller för de vackra och rika.

Det blir också möjligt att betrakta kritik mot den rådande ekonomiska ordningen som bisarra tokerier. Men sanningen är nog snarare att det är det blinda försvaret av en ohejdad kapitalism, skambeläggandet av den som befinner sig i underläge och oförmågan att se och hantera privilegier på ett mer konstruktivt sätt än att då och då ge pengar till välgörenhet som utgör inte bara bisarra tokerier utan utgör ett hot mot mänsklighetens överlevnad.

Det är lätt att misströsta. Att knyta näven i fickan. Men kraften i #metoo som nu rullar som en lavin genom Sverige och många andra länder visar oss att förändring är möjlig. Den värld vi lever i är skapad av människor och kan också förvandlas av människor. Politik är inte förvaltning, det är drömmar, möjligheter och kreativ kraft. Men för att världen på allvar ska kunna förändras måste de av oss som har privilegier i kraft av utbildning, social och ekonomisk makt, kön eller hudfärg först och främst se våra privilegier, sedan bli villiga att dela med oss. Att avstå från att utöva makt bara för att vi kan, att kliva åt sidan för någon annan och bemöta varandra med respekt och nyfikenhet istället för misstro och förakt. Oavsett om det gäller tillgång till en strand eller något annat.