Nyfikenhet och mod

På stolen framför köksfönstret står två av mina småknattar och tittar ut. Det syns tydligt att något har fångat intresset. Med ansiktsrörelserna och kroppsspråket efterhärmar de koncentrerat allt som händer. Jag kastar en blick genom fönstret. Aha, det är sopbilen som kommit. Den tömmer den gröna och den bruna plasttunnan. Sopbilen ryter till och åker vidare till nästa destination. Då kommer frågan.
– Pappa, finns det någon soptipp på ditt jobb?

Inte så dum fråga. På sätt och vis är svaret JA. Visst finns det inslag av soptippsverksamhet. Vi samlar in allt möjligt från vår omvärld, analyserar, sorterar och försöker finna något som kan vara till nytta. Men det finns också likheter med barnens tillvaro. Vi försöker förstå omvärlden och bygga ny kunskap. Till det så behövs mod. Mod att våga erkänna brist på kunskap och att oförtrutet testa oprövade hypoteser.

Ibland knorrar jag och mina kollegor. Man tycker att det ges för lite tid för att utveckla nya tankar. Dagarna är fulltecknade av undervisning, handledning, remisser, allehanda granskningar och utlåtanden, ansökningar som ska lämnas in, föredrag som ska hållas, artikelmanuskript som ska slutföras och nu till råga på allt, bloggar som ska skrivas. Men det finns också en i allt överskuggande uppsida. Förmånen att få vara nyfiken.

Visst är det fantastiskt att få vara med om genombrott. Ett exempel var när vi introducerade en ny metod att göra luftflödesmätningar i hus. Det hade aldrig hänt om inte en av forskarna i gruppen förde in erfarenheter från ett annat fält, analytisk kemi. Den vitalisering som disciplinblandning innebär kan vara både oerhört spännande och effektivt.

Jag måste också få berätta om en arkitektstudent som nyligen bjöd in till ett publikt event. Hon hade undersökt en vild hypotes. Hur kan begagnade snuspåsar återanvändas som isoleringsmaterial i byggnader? Den kritiske kan anföra att snuspåsförbrukningen bara räcker till en bråkdel av nyproduktionens isoleringsbehov i Umeå. Men ansatsens relevans kvarstår. Vi alla bidrar till ett ohållbart sätt att förbruka resurser. Vem har ansvaret för att initiera förändring? Är det politikerna, myndigheterna, industrin, forskarna,…? I det här fallet var det en student som vågade sticka ut hakan. Nyfikenhet och mod, det inger hopp.

Vem gillar att frysa?

Att bibehålla kroppstemperaturen är så pass viktigt för oss människor att temperaturregleringssystemet räknas som ett överordnat system. Ett exempel är en löpare som sprungit långt i varmt klimat och börjar bli överhettad. Även om löparen är yr och har vätskebrist svettas kroppen för att försöka kyla ner huden och sänka kroppstemperaturen. Temperaturen kan bli så viktig att löparen svimmar av lågt blodtryck. Vid kylaexponering har kroppen inga problem att offra den sista energin på att huttra, även om det är ont om energireserver som hos en äldre person som ätit och druckit dåligt under en längre tid.

Vi är så receptiva på temperaturförändringar att vi reagerar vi inom några sekunder. Om vi en vinterkväll, sitter och kollar på Gladiatorerna eller äter middag med vänner och det ringer på dörren. Om personen låter dörren stå öppen blir vi direkt observanta på att miljön förändras. Om fönstret i en föreläsningssal står öppet över natten och temperaturen sjunkit till 17˚C tycker många av oss att det är kallt i rummet och vill direkt stänga fönstret. I subarktiska miljöer som i Umeå exponeras vi under vintermånaderna konstant för kyla utomhus. Det är en del av vardagen och för friska, starka personer är det inte ett problem, eftersom kroppen reglerar temperaturen automatiskt eller gör oss uppmärksamma på att vi måste söka skydd och värme.

Det finns mycket forskning om hypotermi och jag har konsumerat en hel del artiklar inom området. Det råder inget tvivel på hur vi reagerar när kroppstemperaturen sjunker eller stiger. Vi vet exempelvis att det är obehagligt att bli kall, att vi blir kissnödiga och vill söka upp en toalett och att vi kan börja huttra. Om vi vistas utomhus och blir iskall om fötterna spelar det till slut ingen roll hur trevlig aktiviteten är, vi vill gå in och värma oss. Förutom att köldstress är obehaglig och bidrar till att vi blir spända och irriterade, kan den leda till betydligt allvarligare konsekvenser. Risken för infektioner ökar då de vita blodkropparna ”gömmer sig”, men det farligaste av allt är att blodets förmåga att levra sig försämras. Det finns studier som beskriver att blödningsbenägenheten ökar redan vid en sänkning av kroppstemperaturen till 36˚C. Vid ytterligare några graders sänkning finns bara 50 procent av förmågan att stilla blödningen kvar. Slarvigt uttryckt kan man säga att man tillfälligt blir blödarsjuk. Det är förmodligen helt ofarligt för en frisk och oskadad person, men är man utsatt för ett trauma och har ådragit sig inre blödningar är det livsfarligt.

Just i dessa dagar vet man inte om man ska skratta eller gråta över vädret, men faktum är att personer drabbas av hypotermi även när solen lyser. I ambulanssjukvården hittar vi ibland personer som har legat stilla på kalla golv i flera timmar utan att kunna röra sig och inte heller kunnat skaffa sig energi i form av mat och dryck. Det kan ske alla tider under året eftersom värmeenergi strömmar från en varm kropp till en kall, men aldrig tvärtom. Det innebär i praktiken att personen med höftfraktur som legat på ett golv som är kallare än kroppen kan dräneras på värme oavsett utetemperatur och årstid.

Studier visar att stora och långa operationer leder till sänkningar av patientens kroppstemperatur och många trycker på vikten av att tillföra aktiv värme till patienten, både innan och under operation. Trots det fortsätter patienter i vården att frysa. De blir kalla i ambulansen, på akutmottagningen och vid operation. Vissa implementeringar är svåra att genomföra men det jag beskriver är ett för oss fundamentalt behov som inte blir optimalt tillgodosett. Här finns mycket kvar att göra och jag laddar för att nästa vecka föreläsa på en konferens om postoperativa infektioner som riksföreningen för operationssjukvård håller i Stockholm. Om du eller din anhörig måste genomgå en operation, hoppas jag att ni blir behandlade med aktiv värme och får bibehålla kroppstemperaturen. Forskningen visar att ni då mår bättre, får en kortare vårdtid och behöver mindre antibiotika än om ni blir kalla.

Slutligen antar jag att det är fler än jag som längtar efter varmare väder och börjar tröttna på att det är snö i luften, så därför avslutar jag meddelandet om köldstress, loggar ut och hoppas att ni snart får svalka er med en mjukglass i stället.

/Jonas

 

Teaching intertwined with research

Teaching in the Abisko research Station is a great experience, both for the teachers, the students, and the science itself.  Spending two months here, full time, allows them to immerse in this environment and gives a good understanding of what the scientific world is like.

Actually, in the department of Ecology at UmU, a large number of the PhD students took one of the courses here, and it is not by chance, I think there is a connection: the experience of doing research, full time for few weeks, next to researchers. And for us, the teachers, who few years ago also took this course, now is very rewarding to be on the other side and help the students help us in our own research!

But, this wouldn’t be possible without the infrastructure that we find in the Abisko region. The research station is equipped with all our needs, from field equipment to modern labs and instruments, and is the basis for every day to day work. But it does not only end here, after decades of research in the area, we have several field sites that have been monitored and contain invaluable records of ecological and meteorological variables. For example, we performed our projects in a lake and a stream which are monitored by SITES (Swedish Infrastructure for Ecosystem Science). The sites, are sampled monthly and constitute the basis, the skeleton, for other research to build up. So, together with the large temporal resolution gathered by this kind of infrastructure, and the intense sampling that we can do with the students, hopefully we can help each other in this learning process, as it goes both ways. The researchers can do pilot projects with the help of students, the current infrastructure gather valuable complementary data, and the students learn directly and in the field how ecological science works.

Figure 1. CO2 concentrations across Almberga lake. This lake is monitored in SITES water, being sampled monthly in the central part of the lake. However, the students found a large spatial variation, up to 100%, which can bias the temporal measurements.

 

I hope this synergies continue much longer!

 

/Gerard

 

När startar växtsäsongen?

Det försöker mina studenter på Arktisk Geoekologi ta reda på.

Jag kan genast säga att det är tidigare än ni tror. Det ligger fortfarande metervis av snö på marken, men i vattendragen, där är det fart! Så fort bäckarna får ljus så sätter algproduktionen igång.

Med enkla medel mäter studenterna produktionen av alger och jämför det sedan med ljus, näringsämnen och bäcktyp. Ett litet forskningsprojekt, genomförbart på en månads tid. Så länge inte vadarna läcker så håller vi humöret uppe!

Arctic Geoecology course started in Abisko!

This week at CIRC in Abisko we welcomed the students for the Arctic Geoecology course.

While spring starts to bloom across Sweden, in its northernmost corner a snowy and icy landscape still has few weeks ahead, and with longer days than nights, now is my favorite season to enjoy the Arctic. Good that Easter is coming!

 

Being a student is Abisko is not the same as in Umeå. During the first weeks, they will spend most of the time outdoors instead of inside a classroom. Here, the students have the chance to participate in several research projects to get a real experience of the scientific way of life.

Me and Carolina Olid are doing a project to study in high resolution how groundwater influences one Arctic lake, specially the Carbon cycle.

We will be using new tools to measure groundwater in lakes, tracing some radioactive elements moving through the soil and water, in very novel way. We are still not certain if the methods will work properly, or if the results will be clear enough, but that is the process of science and at the end it is always worth it. And it is a very interesting part to share this path with some tough students!

This year, Maria Myrstener will lead a pilot project to reveal how productive streams are during winter. Streams in the cold, dark winter… probably asleep you may think, but they might be more dynamic than we expected! Maria may explain more about it in the next post.

Om antisemitism och forskarens ansvar

Det är i stort sett omöjligt att på förhand säga något om vilken samhällelig relevans forskning kommer att få på lite längre sikt. När jag i mitten av 1990-talet började mina forskarstudier var nog både jag och mina handledare rätt övertygade om att mitt avhandlingsprojekt om antisemitism i Sverige under mellankrigstiden huvudsakligen handlade om ett historiskt fenomen. Visserligen kunde vi under 1990-talet notera en våg av förnyad aktivitet från de militanta fascistiska miljöerna inte bara i Sverige och en del av denna aktivism var, som seden bjuder, antisemitisk. Men även om flera forskare inom fältet varnade för att den fascistiska aktivismen ökade och var ett reellt hot mot ett öppet demokratiskt samhälle, betraktades den ändå generellt som ett problem på marginalen.

Uppfattningen om att såväl antisemitism som fascism var historiska fenomen var vanliga även inom vetenskapssamhället. Det var inte ovanligt att det höjdes på ögonbrynen av förvåning när jag i olika sammanhang berättade om vad min avhandling handlade om. Varför skulle jag forska om något så perifert, ointressant och överspelat som svensk antisemitism? Och fanns det ens någon svensk antisemitism? Den var väl en direktimport från Tyskland som kom samtidigt som nazismen? Det var heller inte, i linje med detta, ovanligt att folk antog att min forskning om svensk antisemitism med något slags nödvändighet innebar att jag studerade den nazistiska idémiljön. För inte fanns det väl antisemitism någon annan stans?

Idag vet vi betydligt mer än för 20 år sedan. Jag kunde i min avhandling om hur den antisemitism som artikulerades i gränslandet till den svenska ultranationalismen såg ut visa att antisemitismen, inte ens i denna idémiljö, var en och densamma och att den grövsta antisemitismen faktiskt uttrycktes av personer som inte var organiserade fascister. Jag kunde också visa att det i mitt material fanns starka indikatorer på att det inte främst var nationalsocialismen som var inkörsporten till ett antisemitiskt förhållningssätt utan snarare de kulturnationalistiska och nyromantiska strömningar som varit starka i Sverige sedan det sena 1800-talet, strömningar som också var starka inom den tidiga fasen av den svenska rasbiologin.

Parallellt med min avhandling kom ytterligare två avhandlingar om svensk antisemitism. Lars M Andersson visade i sin avhandling En jude är en jude är en jude… övertygande att antisemitismen var minst sagt framträdande inom den svenska skämtpressen under 1900-talets första decennier och Henrik Bachner visade med knivskarp tydlighet i sin avhandling Återkomsten att antisemitismen i Sverige överlevde 1945. Senare arbeten av exempelvis Håkan Blomqvist och många andra har ytterligare ökat våra kunskap om svensk antisemitism och bidragit till att empiriskt belägga att antisemitismen för det första långt ifrån bara artikulerades inom en nationalsocialistisk diskurs utan var brett företrädd och även fanns inom den politiska vänstern. Den svenska antisemitismen verkade alltså, föga förvånande, inte skilja sig speciellt mycket från antisemitismen i andra länder.

Samtidigt var det nog ingen av oss som då, för 20 år sedan, kunde föreställa sig hur dagsaktuellt relevant vår forskning skulle bli. Vi visste mycket väl att vare sig antisemitism eller fascism var fenomen som försvunnit efter 1945, men hur allvarligt läget skulle bli, det var det nog ingen som kunde förespå. Och om vi hade gjort det hade sannolikt ingen trott oss. Om vi hade sagt att Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen och kunna konkurrera om att bli Sveriges andra största parti, om vi hade sagt att rasistiska tillmälen av olika slag skulle bli brett accepterat på de sociala medier som vi då inte heller kunde föreställa oss, om vi hade sagt att hatpropaganda och dödshot (vilket naturligtvis även förekom under 1990-talet, tro inget annat!) skulle bli så vanligt och tysta så många människor. Och att polisen och rättsväsendet skulle göra så lite för att stävja utvecklingen.

Om vi då hade sagt att om 20 år kommer svenska judar att flytta till Israel eftersom de inte känner sig säkra i Sverige, hade det avfärdas som okunnig skrämselpropaganda. Idag är det verklighet, och det är en skrämmande verklighet.

Antisemitismen har långa historiska rötter i den västerländska idétraditionen. Vissa forskare spårar den tillbaka till antiken och kristendomens framväxt, andra menar att den tar sig tydliga uttryck under tidig medeltid. Oavsett perspektiv råder enighet om att antisemitismen är en vital del av den kristna traditionen, och att det konspirationstänkande som kännetecknar antisemitismen och ger den dess speciella karaktär i förhållande till andra rasismer har funnits med åtminstone sedan högmedeltiden.

Antisemitismen hade alltså från början en religiös legitimeringsgrund, men under seklernas lopp har detta religiösa lager fått sällskap av ett ekonomiskt lager, ett kulturellt lager, ett filosofiskt lager, ett politiskt lager och, med start under det sena 1800-talet, ett rasbiologiskt lager. Dessa lager har genom historien flätats samman med varandra, vilket har gjort antisemitismen än mer segdragen. Och runt allt, som ett sammanhållande kitt, finns konspirationsteorin. Den fullständigt befängda idén om att det skulle finnas en judisk världsmakt som konspirerar i det fördolda för att uppnå världsherravälde och förslava eller förinta de kristna, den västerländska civilisationen eller den ariska alternativt vita rasen. Eller för den delen islam eller den muslimska kulturen, för antisemitism finns idag inte bara inom den kristet präglade västvärlden utan är även vanlig inom islamsk kultur.

Det är viktigt att förstå att antisemitism inte alls bara handlar om de judeförföljelser på förment rasbiologisk grund som resulterade i Förintelsen och som ingalunda bara fanns företrädda i Tyskland under mellankrigstiden och krigsåren. Jag skriver förment rasbiologisk, eftersom det även i Nazityskland, där rastänkandet drogs till sin spets, inte alls bara handlade om biologisk rastillhörighet. Det vi ser i den nazityska propagandan är en aktivering av samtliga antisemitiska lager, inklusive det religiösa. Juden sågs inte bara som ett hot mot den ariska rasen utan även mot den så kallat germanska kulturen, germansk filosofi och etik, germanska politiska och ekonomiska sedvänjor och germansk religiositet, allt kryddat med konspirationsteori.

Det som händer efter 1945 och som kan sägas vara konsekvenser av den nazityska rasideologins praktiska konsekvenser i Förintelsen är framför allt tre saker. För det första försvinner, förutom inom delar av den övervintrande fascismen, antisemitismens rasbiologiska aspekt. För det andra försvinner den grova antisemitiska propagandan. Det är helt enkelt inte längre möjligt att uttrycka sig som tidigare. Det senare innebär att det uppstår en falsk föreställning om att eftersom antisemitismen inte längre tydligt artikuleras har den upphört att existera. Henrik Bachner visar i sin avhandling klart och tydligt och utifrån ett svenskt källmaterial att så inte är fallet. Antisemitismen finns kvar, men den blir, eftersom den efter 1945 är tabuiserad, mer omedveten. Detta föranleder Bachner att tala om antisemitism utan antisemiter och han menar att detta fenomen kan förklaras med antisemitismens långa och trassliga relation till den västerländska idétraditionen.

Det tredje som händer är att antisemitismen till viss del ersätts av en filosemitism som centreras kring det rättfärdiga i grundandet av staten Israel som judisk stat. Denna filosemitism innehåller inslag av vad som skulle kunna beskrivas som ett moraliskt piedestalsättande av judarna. Det judiska folket tilldelades här, genom sitt lidande i Förintelsen och genom historien, ett slags moralisk särställning. Kruxet med detta är för det första att i och med att detta moraliska piedestalsättande kopplades samman med staten Israels grundande, kopplades även alla judar, inte bara de som var bosatta i Israel, till Israel. Och för det andra, när denna filosemitism, på grund av att Israels politiska agerande i närområdet har varit människorättsligt tveksamt, gång på gång under efterkrigstiden har krackelerat, har detta ofta lett till att filosemitismen slagit över i antisemitiska resonemang som inte bara drabbat judar i Israel utan i hela världen.[*]

En viktig förklaring till varför antisemitismen till sitt väsen i stort sett alltid innehåller någon form av konspirationstänkande är att judarna, till skillnad från andra grupper som utsatts för rasistisk hets och diskriminering, redan i den tidigaste antisemitismen beskrevs som intelligenta, listiga och beräknande, alltså i någon mån överlägsna. Stereotypen om den listige och konspirerande juden möter vi bland annat i den ovanligt seglivade föreställningen om den judiske ockraren som under det sena 1800-talet översattes i gestaltningen av den judiske kapitalisten och den judiska så kallade storfinansen, men även i föreställningen om den så kallade judebolsjevismen, den judiske förföraren av intet ont anande ariska kvinnor och i föreställningen om juden både som modernitetens påskyndare som bland annat aktivt verkade för ungdomens fördärvare och som civilisationens fiende i och med ett starkt kvarhållande av gamla traditioner.

Det torde här framstå som ganska klart att det egentligen inte spelar någon roll hur judar beter sig för att de ska bli måltavlor för antisemitism. Oavsett om de lever på traditionellt eller modernt vis, oavsett om de befinner sig på den politiska höger- eller vänsterkanten, oavsett om vi talar om ett judiskt proletariat eller om välutbildade judar inom de fria yrkena, så drabbas judar av antisemitism. Antisemitismen har alltså mycket lite, för att säga ingenting, med hur judar väljer att agera eller leva sina liv, men allt med föreställningar i det omgivande samhället.

Men eftersom bilden av juden som intellektuellt överlägsen lever kvar och i Västvärlden efter 1945 också har förstärkts dels av judar i stor utsträckning varit väl assimilerade, dels av att staten Israel i mycket setts som en stark röst för judar över hela världen, finns det idag en besvärande tendens till att bagatellisera eller negligera antisemitismen, speciellt när den jämförs med andra former av rasism som islamofobi, antiziganism eller hudfärgsrasism. Juden betraktas både som stark nog att själv hantera eventuella antisemitiska utspel, samtidigt som kvarlevande segdragna antisemitiska konspirationsteorier, exempelvis föreställningar om judarnas överdrivna och konspiratoriska inflytande över Wall Street, USA:s utrikespolitik eller för den delen svenskt kulturliv fortfarande kan dyka upp i de mest oväntade situationer och, likt ett eko från historien, göra gällande att antisemitismen är befogad och i själva verket handlar om ett försvar mot suspekta judiska konspirationer.

Låt mig så avslutningsvis fast slå några saker. För det första – det finns inte och har aldrig funnits några judiska konspirationer. Faktum är att alla typer av konspirationsteorier, oavsett om det handlar om judar, det politiska etablissemanget, feminismen, utomjordingar, ICA-handlare eller vad man nu kan hitta på, är falska. För det andra – antisemitism är inte detsamma som nationalsocialistisk rasideologi och den försvann inte efter Andra världskrigets slut. Precis som alla andra former av rasism är antisemitismen i första hand baserat på vrångföreställningar om kulturell essens, alltså att kulturer är statiska och ”tvingande”, inte på biologiskt rastänkande. För det tredje – antisemitism är lika mycket rasism som någon annan sorts rasism och precis som all rasism ska den tas på allvar såväl politiskt som polisiärt. Att människor hotas, diskrimineras och upplever sig otrygga eller begränsade i sin kultur- och religionsutövning så länge detta sker inom lagens råmärken är en skam för varje demokratiskt samhälle.

Ingen skulle vara gladare än jag om min forskning kunde bli mindre samtidsrelevant. Om fascism, rasism och antisemitism verkligen kunde förpassas till historiens skräphög. Tyvärr ser världen inte ut så idag, och tyvärr florerar väldigt mycket förenklade (och moraliserande) sanningar och vad som skulle kunna beskrivas som sunt-förnuft-uppfattningar om hur dessa fenomen fungerar. Mycket av detta växer ur en god vilja att begripliggöra och hitta motargument, men ofta leder detta till moraliska panikreaktioner som till och med kan bli kontraproduktiva. Det är därför viktigt att de av oss som har välgrundad kunskap om hur fascism, ultranationalism och rasism fungerar fortsätter att låta våra röster höras även utanför det akademiska elfenbenstornet. Att vi fortsätter att bidra till kunskapsspridning och uppmuntrar till kunskapssökande och politiskt klokskap som kan bidra till att breda motmanifestationer mot den utveckling vi kan se idag blir verksamma och effektiva.

För mig är detta en plikt, inte bara som forskare utan även som samhällsmedborgare.

 

[*] Låt mig i sammanhanget bara klargöra att kritik av staten Israels agerande ofta är både politiskt och moraliskt befogad och att det är fullt möjligt att rikta mycket skarp kritik mot Israel utan att det rör sig om antisemitism.

Fri forskning?

Under de kommande två veckorna kommer jag och Gerard Rocher-Ros att blogga från ett snötungt Abisko. Vi tänkte börja med att presentera oss genom att dela med oss av Ellen Wohls svar på de inskränkningar som sker på naturvetenskaplig forskning i USA för tillfället. Mer speficikt, angående avslutandet av ”The stream protection rule”, vilken var menad att skydda vattendrag från farligt avfall från kolindustrin. Gerard och jag forskar till vardags på näringsdynamik och koldioxidbalans i vattendrag i Abisko.

For I will consider small streams.

For small streams make up 70 to 80% of the length of the world’s rivers.

For a stream may be small in size yet great in effect.

For small streams are the entry point of fine sediment and contaminants moving downslope into rivers

For the ability of small streams to store or transmit these materials strongly influences water quality throughout river networks.

For small streams provide unique habitats.

For salamanders and fish travel to small streams in their seasons and stages of life, seeking refuge from floods and extreme temperatures.

For small streams are beautiful and comprehensible, and we must have beauty and comprehension in the world.

For small streams in forests catch and store bits of leaves and pine needles.

For microbes and insects feed upon these bits of dead plants.

For insects emerging from small streams drift downriver and feed fish, or fly into the neighboring forest and feed songbirds.

For elfin, emerald gardens of algae and mosses grow in the clear water of small streams.

For mayflies dance like fairies in the early morning mist of small streams.

For to destroy the small streams is to rip off the leaves and branches of the tree until all that remains is a barren trunk.

For we bury them beneath the remains of decapitated mountains.

For we encase them in pipes in both cities and farmlands.

For we plow over them, drain them and ditch them to resemble canals.

For one can reasonably ask, if it’s small enough to step across, does it count?

For those with a reverence for the natural world understand that even the smallest cogs and wheels can be vitally important.

Ellen Wohl är professor i geologi vid Colorado State University.

 

Tankar om vita privilegier, tårtor och svensk rasism

Trots att jag sett honom tidigare slås jag igen av hur liten han är. Kanske beror förvåningen fortfarande lite på att hans ord alltid varit så angelägna. Att ordens styrka och vikt ger författaren en resning som man på något sätt förväntar sig ska synas utanpå. När Jason ”Timbuktu” Diakité kommer in på scenen tillsammans med Annika Norlin för att avsluta Littfests fredagsprogram är Idunteatern fullsatt och förväntansfull. Hans bok En droppe midnatt som utkom på Albert Bonniers förlag i höstas är, enligt förlaget, ”en gripande berättelse om härkomst, identitet, motstånd, rasism och längtan efter tillhörighet” som rör sig från en amerikansk söder som fortfarande är väldigt präglad av slaveriet till ett sönderfallande folkhemssverige.

Det blir ett bra samtal. Annika Norlin är en alldeles utmärkt samtalspartner till Jason, delvis för att de båda är musiker och låtskrivare, men också för att hon är prestigelös och genuint nyfiken i sitt utfrågande. Jasons berättelse griper tag och berör.

Så börjar han läsa. Han läser om hur olika andelar svart blod betecknas och hur hudfärgen beskrivs. Hur många generationer det tar att bli vit, respektive att bli svart. Det vänder sig i min mage. Jag kan inte låta bli att tänka på de amerikanska studenter jag hade förmånen att få möta och undervisa under höstens gästlärarvistelse vid UCLA i Los Angeles och som dagligen lever med en rasism som fortfarande är i allra högsta grad närvarande i det amerikanska samhället. Och vad det amerikanska systemskifte som för närvarande pågår kommer att innebära för alla dem vars hud inte är kritvit som min.

Så kommer de smygande genom publiken där i Idunteatern, de första nervösa skratten. Ju längre Jason läser, desto fler blir de. Människor omkring mig sitter alltså och skrattar åt något som för miljontals och åter miljontals svarta amerikaner fortfarande är en realitet som om det vore blott och bart en historisk kuriositet. Jag blir så arg att jag kokar och vill bara ställa mig upp och skrika ”Det här är ingenting att skratta åt!” Men naturligtvis sitter jag tyst och väluppfostrat kvar utan att säga något men med sammanbitna käkar och tårarna brännande bakom ögonlocken, både för att det Jason läser är så smärtsamt berörande i sig och för att människor omkring mig skrattar.

Efter ett tag släpper ilskan greppet om mig och jag blir igen helt absorberad av ett samtal som är så brännande viktigt. Så i slutet säger han något som liksom går på tvärs och som skaver. Att han genom arbetet med boken insett hur privilegierad han är, eftersom han är född i Sverige och inte i USA. Jag slås av ödmjukheten i detta. Hur någon, som genom större delen av sitt liv mött särbehandling på grund av sin hudfärg även i Sverige, alltså också kan se sina egna privilegier.

Det får mig att tänka på skratten igen. Nu med mindre ilska, mer en önskan om att begripa hur det kan komma sig att vissa människor skrattar i det läget. Humor kan i många lägen vara förlösande, inte minst som ett sätt att komma igenom samtalsämnen som liksom brinner av skam och skuld, eller där det enda (allvarliga) språk som finns är så laddat med skavande värderingar och gammal bråte att det inte går att använda. Humor och skratt kan också användas som ett sätt att distansera sig själv från det man för allt i världen inte vill låta komma nära och påverka. Lite som om man, om man skrattar åt det som egentligen berör en allra mest men som man inte vill ta i, kan få det att försvinna.

Jag tänker att skratten i Idunteatern var av det andra slaget. Att de var ett sätt att slå ifrån sig något som kändes väldigt obehagligt. Men när jag sätter ihop det med frågan om att se sina egna privilegier händer något mer, och jag får en snabb minnesbild från samtalet mellan Kent Wisti, Carl Johan De Geer och Björn Wiman på samma scen tidigare under eftermiddagen. Tårtan. Och då tänker jag inte på De Geers fantastiska TV-serie från 1973, utan på Makode Lindes tårta på Moderna museet 2012.

Några kanske minns det. Makode Linde hade bakat in sig själv i en enorm tårta som föreställde en svart kvinna i blackface, en stereotypiserad och rasistiskt färgad gestaltning. När den dåvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth började skära i tårtan, började Linde skrika, vilket utlöste samma typ av nervösa skratt som i Idunteatern i fredags. Det intressanta, och problematiska, med hela tårtaffären är dock det som händer efter att kulturministern tagit sin tårtbit. Person efter person skär nämligen bitar ur tårtan trots att konstnären fortsätter att skrika, till synes omedvetna om att det de gör kan ses som en symbolisk skändning av en stiliserad svart kvinna och alltså faktiskt som en rasistisk handling. Omedvetna om att det de gör är att manifestera vita privilegier.

Min vistelse i Los Angeles under hösten 2016 blev i mycket ett rätt brutalt uppvaknande. Det jag började ana under resor i Sydafrika 2011 och 2013 blev obehagligt tydligt, speciellt i den blixtbelysning som det amerikanska presidentvalet kom att innebära. Rasismen lever och frodas, och det faktum att du är vit gör att du har ett ansvar för detta, ÄVEN om du själv inte uppfattar dig som rasist. Vit hudfärg ger privilegier som de flesta av oss som är vita inte är medvetna om, på samma sätt som manligt kön ger privilegier som många män inte ser. Och på samma sätt som alla män, även de som inte har en tanke på att diskriminera, misshandla, våldta eller döda, bär upp det system med manliga privilegier som brukar kallas patriarkat, bidrar alla vi som är vita, oavsett om vi vill eller inte, till att bära upp ett uråldrigt hierarkiserande system där vi delar upp människor på grundval av hudfärg, religion, språk och ”kultur”. Och precis som ett jämställt samhälle ytterst är beroende av att män som kollektiv blir beredda att ge upp sin makt och sina privilegier, kommer rasismen att bestå så länge vi som har vita privilegier inte är beredda att ge upp dessa.

Tillbaka till skratten i Idunteatern och tårtätandet på Moderna museet, för jag tror att dessa två exempel har något viktigt att säga oss om svensk rasism.

Jag är uppvuxen i den bästa av världar. Född 1970, utbildad under den tid då den svenska skolan var som allra bäst, då framtidstron var om inte orubblig så i alla fall rätt solid. Jag fick lära mig att vara stolt över ett Sverige som var generöst och öppet, där det fanns skyddsnät av olika slag för de som behövde dem och där demokratin fungerade. Men på ett mer subtilt sätt fick jag samtidigt lära mig att Sverige var ett land utan konflikter (förutom ett och annat vapenskrammel då och då från LO-facken). Möjligtvis fanns det lite kvar att göra vad gällde jämställdheten, men i övrigt var nog det mesta rätt perfekt. Vad gäller jämställdheten mellan män och kvinnor blev mötet med universitetsvärlden, både i teori och praktik, en ordentlig väckarklocka. Men jag kunde fortsätta tro att det där med rasism, det skedde inte här. Och om det skedde här så var det undantag från regeln, något som obskyra nazister och andra galningar höll på med.

Idag vet vi att Sverige inte på något sätt skiljer sig från andra länder vad gäller rasismens karaktär, styrka och inflytande. Men frågan är om inte den bild av rasismen som något i grunden osvenskt som jag fick med mig från min uppväxt fortfarande är rätt stark. Att rasism är något att förfasa sig över när vi talar om länder som USA eller Sydafrika, eller för den delen om en svensk historia som tveklöst innehåller lapp-ska-vara-lapp-politik, zigenarregister och rasbiologi, men som har mycket lite att göra med oss som lever våra liv i en mysig medelålders och medelklassig kulturvänstertillvaro. Vi som har de rätta värderingarna, som är feminister, goda demokrater och antirasister. Vi som är goda människor med vitt skinn som manifesterar, protesterar och förfasas. Vi har väl ändå inget ansvar för rasismen?

Jag tror att vi har det, och jag tror att den svenska debatten skulle må bra av om vi som är vita kritiskt kunde granska oss själva och se de privilegier vi faktiskt har. Om vi kunde se att vithet, oavsett om vi tänker USA, Sydafrika eller Sverige, faktiskt spelar roll. Och att det vi gör även på ett symboliskt plan, som att skratta åt det vi uppfattar som absurda rasbaserade benämningar eller skära bitar ur en skrikande tårta, faktiskt spelar roll.

Jag vet inte hur man bäst hanterar vita privilegier. Det jag däremot vet är att det uppvaknade jag fick i USA i höstas hade stora likheter med mitt feministiska uppvaknande i början av 1990-talet. Ibland har jag genom åren önskat att jag skulle slippa se könsmaktsordningen. Att det skulle vara möjligt att blunda. Men det går inte eftersom jag på ett eller annat sätt törnar i sagda ordning mest varje dag. På samma sätt börjar jag nu se rasismen omkring mig på ett annat sätt, men med den stora skillnaden att jag som kvinna betraktar världens ordning ur ett underordnat perspektiv, som vit ur ett överordnat.

Jag menar inte att jag på något sätt skulle vara bättre än de vars nervösa skratt hördes i Idunteatern i fredags. Men kanske har mina resor till Sydafrika och min vistelse i USA lärt mig något viktigt om den här världen som vi kanske skulle kunna resonera vidare om. Jag vet inte. Det jag vet är i alla fall att min vithet har börjat skava och jag är rätt säker på att skavet inte kommer att försvinna. Och det är inte ett dyft synd om mig att det är så. Det är nog snarare som det ska vara.

I väntan på en forskningsartikels födelse

Syrehalterna i Bottenhavet har under en 15 års period stadigt minskat. Det är angeläget att förstå om samhället kan vidta några åtgärder för att säkerställa ett syresatt Bottenhav framöver. De långa ekologiska tidsserier som på ett noggrant och tålmodigt sätt insamlats av personalen vid Umeå marina forskningscentrum är en möjlighet att undersöka detta. Jag och kollegor vid Havsmiljöinstitutet har analyserat tidsserierna på djupet (bildligt och bokstavligt talat). Vi går nu i väntans tider på svar från den vetenskapliga tidskriften ”Journal of Marine Systems”, om vår slutsatser godkänns. Tändandet av våra adventsljus representerar lika mycket ett hopp om att vår artikel ska födas till Jul.

Att producera en forskningsartikel är lite som en graviditet (vad en man som jag nu kan veta om det). Redaktörens besked att manuset skickats på granskning, och förmodligen kan bli en riktig forskningsartikel, är som att få ultraljudsbeskedet att alla tår och fingrar verkar intakta. När granskarnas mer eller mindre hårda kritik kommer sätter krystvärkarna in. Beroende på hur bra man kan bemöta kritiken inträder kraftiga hormonsvängningar in med humöret svängande därefter. I familjen blir man en oönskad person. I de flesta fall blir förlossningen en svår procedur med sätesbjudning eller navelsträng om halsen. Att ta till kejsarsnitt är dock inte att tänka på. Artikeln behöver infekteras av granskare som redaktörens giftiga kommentarer för att få ett bra immunförsvar och tåla omgivningens kritik i offentligheten. Då får man bra med citeringar. Hjälp med förlossningsandningen kan man främst få av medförfattarna och någon vänligt sinnad kollega. När artikeln väl får komma ut i dagsljuset mottar man glatt gratulationer från vänner och familj. Amning sker ett kort tag, märkligt nog ofta med öl och vin. Snart är dock en ny forskningsfrågeställning befruktad, ett embryo till forskningsartikel växer till och hela proceduren börjar om på nytt. Har man tur blir det tvillingar nästa gång…. God Jul!