Forskningsansökan och den kontraktslösa gråzonen

När jag skrev inlägget om gåvokulturen som alltmer blivit en kontraktskultur så slog det mig att det finns ju en sysselsättning som de flesta av oss ägnar oss åt helt gratis och utanför arbetstid, men som vi förmodligen inte ser som varken en gåva eller ett kontrakt: ansökningsskrivandet. De flesta ser det som ett nödvändigt ont, något vi måste göra för att sedan, om vi har maximal tur, få ägna oss åt den forskning vi så gärna vill göra. En del kanske har förlikat sig med genren och känner sig mindre avogt inställd, men jag tror det är få forskare som ser ansökningsskrivandet som del av en gåvokultur, en ynnest. Det intressanta är att trots det, så ägnar vi en hel del obetald tid åt detta arbete. Få av oss har möjlighet att skriva en ansökan inom ramen för våra tjänster – det finns sällan en timfördelning för ansökningsskrivande i BPS – och ändå är det en uppgift som vi antas göra, för vår egen karriärs skull, för enhetens skull och för universitetets skull.

Nu sitter förmodligen många och ägnar sig åt forskning (skriva, läsa, tänka, diskutera) när tjänstetimmarna har tagit slut, men det är en sysselsättning som mer självklart ingår i gåvokulturen – den där gråzonen mellan arbete och brinnande intresse. Självklart kan inte allt vi gör ingå i den, men det är intressant ur en arbetsrättslig synvinkel hur forskningsansökan ändå har hamnat där. Har man ingen forskningstid är det ingen som förväntar sig att du ska forska överhuvudtaget, men däremot förväntas att du skriver en forskningsansökan på din fritid oavsett hur din tjänst ser ut.

Det är inget nytt att den tid som läggs ner på ansökningsskrivande, samt bedömandet av desamma, skulle kunna räknas i sekler av tid. Resurser saknas så klart för att täcka den tiden. Men om man tar de resurser som ändå går till denna verksamhet, alltifrån sakkunnigas arvode, kostsamma ansökningssystem, overheadkostnader, liksom den omfattande universitetsadministration som ska få oss att skriva bättre ansökningar – en helt ny yrkesgrupp med få vetenskapliga meriter men med löner högre än docenter – så är det fullt möjligt att vi alla ägnar oss åt ett nollsummespel. De pengar vi får till forskning inom humaniora och samhällsvetenskap är en spottstyver i jämförelse med de pengar som går till att hålla uppe själva ansökningskulturen.

Även om vi inte enbart stirrar oss blinda på ekonomi, så finns det goda skäl att inte uppmuntra denna kultur alltför mycket. Enligt den pågående Utredningen om styrning för starka och ansvarfulla lärosäten (Strut) som nyligen kom ut med en ”teaser” (Övergripande modellförslag för styrning av universitet och högskolor) har denna, för Sverige unika kultur, även andra negativa effekter:

”För starkt fokus på externa medel riskerar att begränsa utrymmet för nya och risktagande forskningsfrågor eller för att stärka forskningen och säkra vetenskaplig lärarkompetens inom stora utbildningsområden som exempelvis skolområdet. Bristen på tydliga karriärvägar för forskare/lärare har påtalats länge från arbetstagarorganisationer, av internationella bedömare som deltagit i utvärderingen av forskningen vid ett stort antal lärosäten, och i flera utredningar. Formerna för fördelning av forskningsmedel har haft en negativ påverkan på jämställdheten, vilket har visats i forskning om hur kvinnor förfördelas av forskningsfinansiella organisationer. Det har vid våra dialoger funnits en stor samsyn om att den höga andelen externa medel blivit alltför styrande för lärosätenas anställningar och strategiska inriktning.” (s. 12)

Vindarna kanske är på väg att vända. Idén att konkurrens leder till bättre forskning håller på att underminera sig själv: forskare som borde samarbeta slåss istället om externa medel, fördelningen har ibland en underlig korrelation med vilket universitet som är mest representerat i forskningsrådets ledning, att lära sig den språkgenre som krävs för att få beviljat medel är väsentligare än att tänka kritiskt – en språkgenre som tyvärr även riskerar att sprida sig till själva forskningsarbetet och ge upphov till intetsägande artiklar som enbart publiceras för att man måste. Och kanske viktigast av allt: ingen har tid att läsa andras forskning när det enda som räknas är den egna forskningen. Det blir inte bättre forskning av detta – bara mer isolerade forskare och forskningsgrupper.

Vi behöver försvara professionalismen, inte underminera den. Vi behöver ersätta konkurrenskulturen med en läskultur, och ansökningskulturen med en forskningskultur. Ett steg är att ta efter Norge där det ofta ingår minst 50 % forskning i lektoraten. Denna justering – att gå från 20 % till 50 % kompetensutveckling för alla lektorer – skulle inte enbart innebära mindre tids- och pengaslöseri för alla, utan även öppnare forskning, mer kompetenta forskare, och, för all del, även ökad jämställdhet.

På samma sätt kan man tänka sig att ingen forskare bör ägna sig åt enbart forskning; att lägga in ett minimumkrav på undervisning även för den mest framgångsrika stjärnforskare skulle inte enbart göra grundutbildningen mer forskningsnära, den skulle även skapa en starkare solidaritet mellan lektorerna eftersom alla skulle ingå i lärarlaget. Ett mer jämlikt universitet, tror jag, börjar med att vi alla kan vara lika nöjda med vårt arbete: gåvorna och kontrakten måste helt enkelt fördelas lika mellan oss; de måste vara inbyggda i själva strukturen. För den som är hågad, skulle det ju fortfarande vara möjligt att skriva ihop en forskningsansökan och dryga ut sin tjänst med ytterligare forskning – den möjligheten skulle då de facto vara just en gåva, inte ett pålagt ok i en kontraktslös gråzon.

Demokrati som lag – inte som värdering

Strax innan jul satt vi på vårt personalmöte och skulle relatera till Värdegrundsdelegationens slutrapport och de sex värdegrundsprinciper som delegationen kommit fram till att statsanställda behöver känna till. Deras uppdrag var formulerat så här: ”De statsanställda ska ha kunskap om och förståelse för de grundläggande värdena i statsförvaltningen och rollen som statstjänsteman.”

Ni kanske gjorde detsamma, då vi alla har fått i uppdrag att uttala oss om dessa principer och hur de förhåller sig till just vår verksamhet. Då fick ni också principerna presenterade för er, men för säkerhets skull så kommer de här igen:

De sex värdegrundsprinciperna

En statlig myndighets verksamhet bygger på de rättsliga grunder som gäller för alla statliga myndigheter. De kan sammanfattas i sex principer som tillsammans uttrycker den gemensamma värdegrunden för de statsanställda:

• Demokrati – all offentlig makt utgår från folket.
• Legalitet – den offentliga makten utövas under lagarna.
• Objektivitet – allas likhet inför lagen, saklighet och opartiskhet ska iakttas.
• Fri åsiktsbildning – den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning.
• Respekt för lika värde, frihet och värdighet – den offentliga makten ska utövas med respekt för allas lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
• Effektivitet och service- effektivitet och resurshushållning ska förenas med service och tillgänglighet.
(ur Värdegrundsdelegationens slutrapport, sid 14)

Den hågade kan läsa vidare i delegationens skrift från 2013, Den gemensamma värdegrunden för statsanställda, där varje princip gås igenom i mer detalj och där det även framgår att var och en av dessa värdegrundsprinciper hänvisar till ett antal redan existerande lagar, de flesta från Regeringsformen, Förvaltningslagen och Diskrimineringslagen, men nu i mer uppsplittrat och fragmenterat skick. Helt enkelt: lagar ompaketerade till värderingar. Demokrati är, som de flesta vet, ett statsskick som upprätthålls genom specifika lagar och organisationssätt. Demokrati är således inte i sig en värdering, trots att det är allt vanligare att vi stöter på begreppet ”demokratiska värderingar” inom vår samtida politiska och byråkratiska diskurser. Här infinner sig en svårlöst paradox: en demokrati tillåter individer att hysa vilka värderingar de så önskar, så länge de följer de lagar som har stiftats genom fria val och riksdagsmajoritet. Det är exempelvis genom anti-diskrimineringslagarna och lagen om hets mot folkgrupp förbjudet att uttrycka vissa värderingar och åsikter, liksom att omvandla dem till handlingar. Däremot finns inget förbud mot att ha vilka värderingar man nu vill ha, även anti-demokratiska och totalitära. Yttrandefriheten, som garanteras av just Regeringsformen, är således reglerad – inte i form av en gemensam värdering om det goda samtalet eller den fina toleransen, utan genom rätt tydligt formulerade lagparagrafer.

Värderingar är dock inte regleringsbara och bör förmodligen inte heller så vara, för när lag helt överlappar värderingar närmar vi oss ett statsskick som vanligtvis inte definieras som demokratisk. För inte ens något så vackert formulerat som en värdegrund där demokrati listas som den främsta värderingen kan antas som ett påbud och ett obligatorium, varken för statligt anställda eller medborgare i allmänhet. Vi som myndighetsutövare måste i första hand följa de lagar som reglerar vår verksamhet och det är därför viktigt att vi kan skilja på just dessa lagar och hur vi värderar dessa lagar, det vill säga vad vi som privatpersoner helt enkelt tycker om dem. Dessa behöver nämligen inte överlappa varandra. Vill vi av någon anledning förändra lagarna, finns det ett antal vägar att gå: alltifrån den inom-parlamentariska till det civila motståndets utom-parlamentariska vägar. Om vi till och med skulle välja att bryta mot den kritiserade lagen bör vi vara beredda att ta det straff som påbjuds, men med hopp om att själva uppmärksammandet kan leda till en opinion för förändring. Det är på dessa två sätt som de flesta reformer i en demokratisk stat har uppkommit (om man undantar den liberala demokratins födelse i sig, som ju krävde ett rätt brutalt blodbad 1789).

Vad innebär det att universiteten, i egenskap av myndighet, nu åläggs att i första hand utgå från värdegrundsprinciper istället för att bara hänvisa direkt till de lagparagrafer som redan finns? Man kan så klart argumentera för att det är ungefär samma sak: värdegrundprinciperna i slutrapporten refererar alla till ett antal lagar som vi redan har att följa och det är således inget nytt under solen. Men förutom det ovan nämnda problemet med att lagar då behandlas som värderingar, finns det även delar av dessa värderingar som faktiskt inte är möjliga att direkt applicera på universitetet som organisation. Det mest påfallande är så klart att universitetet inte är, och aldrig har varit, en demokratisk organisation i sig. Dess myndighetsuppdrag är förvisso i modern tid sprunget ur ett demokratiskt statsskick, men organisationen i sig är inte demokratisk. Här antas ju meritokratin råda, vilken, om den hade varit ett statsskick, hade gett upphov till en del icke önskvärda samhällsproblem. Men inom högre utbildning och forskning får den nog trots allt anses vara den minst dåliga principen att följa.

Universiteten får således antas värna om denna meritokrati, även om den på golvet oftast är mer bristfällig än vad vi vill visa utåt. Den interna rekryteringen vid Göteborgs universitet visade sig exempelvis vara lite väl hög för att framstå som meritokratiskt baserad och röster har höjts för att UKÄ utreder landets alla universitet då GU förmodligen inte är ett undantag. De privata nätverken, klass, kön och etnicitet avgör (fortfarande) mer än meriter. Kanske att det borde vara ”meritokratiska värderingar” vi behöver säkerställa istället för de demokratiska? Kanske att det är inlasningarna och lektoratens utlysningstexter som skulle behöva kontrolleras bättre så att fler än en person kan söka tjänsten och faktiskt få den genom meriter istället för kontakter? Kanske det inflytande på vår vetenskapliga verksamhet som administratörer med liten eller ingen vetenskaplig erfarenhet har bör begränsas? Kanske universitetsledningarnas beroendeställning gentemot näringsliv och privata fonder och stiftelser behöver synas i sömmarna för att säkerställa att det är forskningsrelevanta beslut som tas, inte monetära eller karriärsstrategiska?

Det bör alltså göras en skillnad mellan en demokratiskt grundad organisation och en demokratiskt organiserad organisation: våra universitet är det förstnämnda med inte nödvändigtvis, eller ens alltid lämpligen, det sistnämnda. Det är dock en skillnad som riskerar att osynliggöras när man i första hand ser demokrati som en värdering, inte praktik eller organisation. Detta innebär inte att vissa delar av universitetets organisation skulle kunna må bra av just lite mer demokratiskt organiserade beslutsprocesser. Innan prefektstyret och linjestyrningens tid kan det nämligen sägas ha rått en något mer demokratisk beslutsprocess vid universiteten och högskolorna. De lokala besluten togs i en institutionsstyrelse istället för enväldigt av en ensam prefekt – numera enbart ansvarig inför fakultet och universitet, inte inför de institutionsanställda som inte längre har möjlighet att ens rösta fram sin egen företrädare. Kollegiet har så att säga blivit fråntagna både rösträtt och möjlighet att ta beslut om den egna verksamheten; företeelser vanligen förknippade med just demokratisk styrning.

Skulle en större medvetenhet om demokrati som värdegrund kunna ändra detta så att universitetsanställda återfår sitt inflytande på beslutsprocessen? Eftersom det var enskilda universitetsledningar som införde prefektstyret (vid UmU sedan 2009) och då det innan prefektstyret inte fanns något tal uppifrån om demokrati som värdegrund trots att den delen av verksamheten de facto var mer demokratisk, är det förmodligen snarare ett nytt beslut, inte en värdering, som skulle behövas för att ändra detta demokratiska underskott som vi nu lider under.

Umeå universitet har valt ”demokrati” som vårens tema. Frågan är vad vi hoppas få ut av det? Är det de sex värdegrundsprinciperna vi förväntas anamma nu under våren? För som värdering är demokrati svårdiskuterat och begränsat; risken är att en sådan diskussion enbart kan ske inom ramarna för en implicit avprofessionaliserande styrningsmentalitet där demokratibegreppet används för att bevara status quo och där kritiska röster och debatter kommer avfärdas som, ironiskt nog, odemokratiska. Men som statsskick och organisation i förhållande till ett meritokratiskt ideal uppstår helt andra frågor och diskussioner, där demokrati kan ses varken som redan given eller per automatik önskvärd inom alla delar av vår specifika samhällsorganisation. Som kritiska samhällsforskare ligger det sistnämnda betydligt närmare vårt statliga uppdrag än det förstnämnda. Och det är ju trots allt vårt statliga uppdrag vi är ålagda att genomföra.

Tack vare Elsa Laula Renberg: Lärdomar av en planeringsprocess

Igår firades för första gången Elsa Laula Renbergs födelsedag som en allmän samisk flaggdag. Denna nya flaggdag högtidlighåller Elsa Laula Renbergs betydelse för den politiska organiseringen i Sápmi. 1904 författande hon exempelvis kampskriften ”Inför lif eller död: Sanningsord i de lappska förhållandena”. Under det senaste halvåret har jag varit med i planeringen av evenemanget ”Inför liv eller död: Kvinnohistorisk konferensdag till minne av Elsa Laula Renberg” som hölls på Kvinnohistoriskt museum igår – den 29 november. Det var en imponerande samling organisationer och aktörer i Umeå som gått samman för att uppmärksamma denna historiska dag; Föreningen Sveriges kvinno- och genushistoriker (SKOGH), Såhkie – Umeå Sameförening, Kvinnohistoriskt museum, Vaartoe – Centrum för samisk forskning och Umeå centrum för genusstudier. Givetvis arrangerades även konferensen inom ramen för Genusjubel.

Det blev en fantastiskt intensiv och märkvärdig konferensdag. I dag är huvudet fullt av tankar, intryck och nya kunskaper som jag känner att jag vill avvakta en stund med att formulera. Men det finns en tanke som redan nu känns hyfsat greppbar; nämligen hur jag genom planeringsarbetet med konferensen har hittat tillbaka till ett mer öppet och prestigelöst akademiskt förhållningssätt. Och jag tänker på förhållandet mellan ”Vi är engagerade i det som engagerar oss” respektive ”Vi engagerar oss i det som vi är engagerade i”.

Så här: För sex månader sen visste inte jag vem Elsa Laula Renberg var. Det är pinsamt att behöva skriva det. Men det måste skrivas – för det är sant. Att jag inte visste har självklart att göra med både kolonialism och kön samt de konkreta effekter dessa maktordningar har när det gäller kunskapsproduktion och historieskrivande. Så ja, även för en genusteoretiskt skolad flick- och kvinnohistoriker kan det bli så att vissa personer ter sig mindre minnesvärda och viktiga att känna till än andra. Att jag själv, genom min okunskap, går omkring och förkroppsligar såna där stora och abstrakta maktordningar har arbetet med konferensdagen till Elsa Laula Renbergs minne varit en viktig påminnelse om. Arbetet med konferensen har också varit en lärorik övning i att både våga vara i, och våga erkänna, att jag befunnit mig i en terräng där jag inte har någon nämnvärd spetskompetens. Min högst påtagliga brist på kunskap om samisk historia har under planeringsarbetet öppnat upp för ett mer trevande sätt att lyssna och fråga. Ett lite mer försiktigt och mindre skrävligt sätt att vara som jag inte visste hur mycket jag saknat. En tanke: kanske borde vi som forskare, i alla fall någon gång emellanåt, aktivt leta upp och engagera oss i arbetsprocesser som befinner sig lite på sniskan i relation till våra egna expertområden?

Och förresten: Tidigare under veckan hade jag för första gången anledning att läsa in mig på Umeå universitets regler när det gäller flaggning. I måndags slog det mig plötsligt: ”Nej, oj, tänk vad pinsamt det blir för universitetet om vi som organisation missat att det finns en ny samisk flaggdag!” Den impulsen ledde vidare till frågorna: På vilka samiska flaggdagar flaggar Umeå universitet? Vem kan tänkas vara ansvarig för att hålla koll på att det i år finns en ny samisk flaggdag? Fanns det någon flaggning planerad till den 29 november? Det visade sig att enligt reglerna så flaggas det bara vid UmU i samband med samernas nationaldag den 6 februari. Så ingen flaggning vid UmU till minne av Elsa Laula Renberg igår. Efter fyra år inom universitetsförvaltningen fattar jag verkligen värdet av att ha regler. Jag tror ingen önskar det godtyckliga flaggkaos som skulle uppstå om inga regler fanns. Men helt allvarligt – är det bara jag som tycker att Drottning Silvias namnsdag känns fjäderviktig i jämförelse?

Att lyssna på någon nu som var med då

Under 2017 och 2018 firas genusforskningens långa tradition vid Umeå universitet under namnet Genusjubel. Det som firas, genom en rad olika evenemang och aktiviteter, är att det är 30 år sedan Kvinnovetenskapligt forum grundades, 15 år sedan Genusforskarskolan startade och 10 år sedan Umeå centrum för genusstudier (UCGS) bildades genom en sammanslagning av just Kvinnovetenskapligt forum och Genusforskarskolan.

Förra fredagen var det Genusforskarskolans tur att firas! Detta i samband med ett evenemang som inleddes med att jag och Lena Eskilsson möttes i en generationsdialog på temat ”Kvinnovetandes framväxt – tid och rum”. Lena Eskilsson, som nyligen gick i pension, var förutom docent i idéhistoria och tidigare prefekt på Institutionen för idé- och samhällstudier en av drivande krafterna bakom etablerandet av Genusforskarskolan.

Det här var faktiskt andra gången som jag och Lena samtalade inför publik om våra olika vägar till akademin, våra respektive arbetsliv inom universitet, inom genusvetenskapen och vårt intresse för kvinnohistoria. Första gången var i samband Föreningen SKOGH:s (Sveriges kvinno- och genushistoriker) årsmöte förra året.  För mig har samtalet med Lena varit ett sätt att försöka få till en form för en mer explicit kunskaps- och erfarenhetsdelning mellan olika generationer av kvinno- och genushistoriker, men också för att lyfta fram den mänskliga dimensionen i skapandet av akademiska sammanhang och kreativa intellektuella miljöer.

När jag först frågade Lena om hon ville arbeta fram ett samtal med mig så bemöttes min entusiasm med viss skepsis. Lena tyckte inte alls att hon gjort så mycket eller varit så viktig som jag påstod. Och kanske är det precis därför som den här typen av generationsöverskridande samtal är så viktiga. I det dagliga görande under ett helt yrkesliv är det säkert svårt att få syn både på den långsiktiga betydelsen av sitt görande och vad detta möjliggjort för yngre generationer av forskare. Jag kan också tänka mig att den typen av etableringsprocess som Lena varit med att genomföra har en tendens att falla samman i ett myller av olika små uppgifter som behöver lösas.

Lena började arbeta på Umeå universitet en vecka innan jag föddes. Ett faktum som jag tycker sätter in arbetet vid ett universitet i ett viktigt perspektiv. Inte minst då det manar det till ödmjukhet inför allt strävsamt arbete som lagts ned för att möjliggöra den genusmiljön vid Umeå universitet som idag är lätt att ta för given. Ett arbete som gjordes under tiden som jag hade fullt upp med att lära mig krypa, gå, tala, cykla, simma, läsa och så vidare. Det var först i den yngre tonåren som jag började få styr på mig själv – mycket tack vare att jag hittade Lenas avhandling Drömmen om kamratsamhället. Om kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad 1925-35 på Akademibokhandeln i Eskilstuna. Kort sagt, i mig finns en småstadstjej som väntat länge på att få prata med Lena om hennes akademiska gärning. Jag jublar inombords!

Samverkan mellan universitet och samhälle – vad saknas?

Den pinfärska forskningspropositionen skapar nu vågor inom den akademiska världen. En av regeringens intentioner är att skapa mer samverkan mellan universiteten och övriga samhällen. Själv upplever jag det inte som ett nytt önskemål utan det har framförts under många år. Att kunskap förs ut till samhället är naturligtvis viktigt och görs redan på flera sätt men anses tydligen inte tillräckligt. Högre utbildning är ju i sig det sätt på aktuell kunskap löpande tiden tillförs nya generationer, även uppdatering av ny kunskap via till exempel fortbildning av den viktiga gruppen lärare inom grund- och gymnasieskola. Forskningsfinansiärer har sedan många år krävt tydliga planer för kunskapsspridning inom projekten och program för forskningsprojekt med industridoktorander inom näringslivet pågår.

Inom havsmiljöforskningen skapades för 27 år sedan marina forskningscentra som skulle svara för en sammanhållen och balanserad kunskapsspridning om havsmiljö och dess tillstånd till allmänhet som myndigheter. Webbportalen havet.nu är en värdefull produkt av detta arbete. De flesta lärosäten, projekt och forskare har idag egna informativa webbsidor. Samverkan är som sagt viktig för att motivera skattemedel till lärosätena. Tillkommer inte nya medel för detta måste dock tid och pengar tas från befintlig forskning och utbildning.

Regeringen säger sig samtidigt i propositionen värna den fria forskningen. För mig ligger i detta friheten att tillämpa det nyfikna sökandet efter kunskap. Värdet i att förutsättningslöst öka förståelsen för vårt outgrundliga universum kan inte underskattas. Hur vi uppfattar vår värld är grundläggande för en god samhällsutveckling. Det är också en förutsättning för de verkliga kunskapssprången som leder utvecklingen framåt. Utan att någon egentligen kunnat förutsäga hur det skulle gå till. Vem kunde förutse att studier av den värmeälskande bakterien Thermus aquaticus från heta källor skulle leda till att brottslingar idag säkrare kan bindas vid sina brott med DNA?

Jag tolkar forskningspropositionen som att regeringen både vill ha fri forskning och mer samverkan med samhället. Det finns dock ett motsattsförhållande inbyggt i detta. Kommer som aviseras tilldelningen av medel att även baseras på omfattningen av samverkan behöver denna genomföras och redovisas. Ett tips är att se till att allt som redan görs för samverkan vid universiteten också uppmärksammas och värderas.

Filosofen och ämnena består, skägg och institutioner förgår

Bland annat i samband med universitetsstyrelsens beslut om den nya Handelshögskolan har jag möts av en, för mig, svårförståelig reaktion. Jag hör folk hävda att om exempelvis institutionerna för nationalekonomi eller juridik upphör som egna institutioner så skadas dessa ämnen allvarligt. Med denna logik skulle alla discipliner som ingår i större organisatoriska enheter förlora sin egenart, självständighet och synlighet. I så fall skulle mängder med ämnen på humanistisk, medicinsk och teknisk-naturvetenskaplig fakultet ha det mycket besvärligt. Nåja, besvärligt kan de nog ha det, men av helt andra skäl.

Själv tror jag att det kan vara bra att institutioner innehåller många ämnen (men som naturligtvis kan fortsätta med egna seminarier, ämnesföreträdare, kurser, konferenser, nätverk m.m.). Där kan skapas förutsättningar för oväntade möten, samarbeten och kanske kan det skapas embryon till nya discipliner. Många ämnen är mycket gamla, så som filosofi och matematik; andra har en betydligt kortare historia. Nya ämnen uppstår också ständigt i den dynamiska miljö vi kallar universitet och i den process som heter vetenskaplig verksamhet.

Vilken organisatorisk inramning som ämnena har är sällan avgörande, om den nu inte hindrar ämnena från att utvecklas. Den är ointressant för medborgare, studenter, forskare … och även för Högskoleverket som enbart bryr sig om utbildningar och ämnen. Betydligt viktigare är de förutsättningar disciplinerna har att verka i; dvs. vilka resurser, anställningsvillkor, administrativa stödfunktioner, infrastrukturer m.m. som kan erbjudas. Skägget gör inte filosofen och institutionen gör inte heller den vetenskapliga disciplinen.