Förebilder

I mitt förra inlägg lyfte jag bilden av forskaren. Är bilden så stereotyp som jag beskrev?

En del av min forskning handlar om ungdomars utbildningsval. Jag har genom intervjuer med elever som är på väg att lämna gymnasiet dels undersökt vilka skäl de haft att välja Naturvetenskapsprogrammet (NA) på gymnasiet, dels studerat hur de tänker kring sin fortsatta utbildning. Det vanligaste skälet elever anger till sitt val av NA på gymnasiet, är att de läser just den utbildningen för att de ska kunna läsa vidare på universitetet. ”Natur öppnar alla dörrar” är inte ett ovanligt argument. Argumentet är delvis sant, man kan läsa vidare på universitetets olika utbildningar efter NA, om man har tillräckligt bra betyg (eller lyckas bra på högskoleprovet). Men vad vill ungdomarna läsa på universitetet? Här finns det självklart många olika svar, tittar man på antagningsstatistik är läkare och psykolog universitetsutbildningar med höga antagningspoäng och därmed kan anses populära. I mina intervjuer lyfter gymnasieeleverna främst upp två yrken, läkare och ingenjör. Varför just dessa?

När ungdomarna får förklara mer ingående varför dessa yrken uppfattas lockande beskrivs läkaren som en förebild, den gör gott, jobbar med människor, är empatisk som person. Ingenjören beskrivs oftare med andra egenskaper, den är problemlösare, smart, jobbar med datorer och är ibland lite mer nördig (fast beskrivet på ett positivt sätt). När jag träffar ingenjörer och pratar om detta reagerar de ofta med kommentaren, ”Men vi jobbar ju också med människor, och läkare sitter väl vid datorer rätt ofta?”. Varför har vi en specifik bild av olika yrken?

I forskningen lyfts förebilder fram som viktiga för utbildningsvalen. Förebilder känner vi kanske oftare igen från livet utanför skolbänken. Inom sport och musik kan vi säkert ge exempel, även förebilder från vanliga livet. När jag under ett föredrag ställde frågan till en stor grupp vuxna var den vanligaste förebilden ”mamma”. Kändisar som Zlatan, Christian Ronaldo, Zara Larsson, Kardashians eller Emma Watson kan fungera som förebilder för unga, men vilka specifika förebilder finns inom forskning och utbildning? Vilka förebilder möter vi i media som kan knytas till forskning?

Många av de ungdomar jag intervjuade beskrev hur de faktiskt påverkas av just den mediala bilden. Även om man vet att bilden inte är sann, var det flera som gav exemplet med Grey’s Anatomy, läkarserien som får läkaryrket att verka både spännande och glamoröst. Frågar man en läkare brukar de antingen skratta eller gråta när man frågar om livet som läkare verkligen är på samma sätt som bilden vi ser på TV.

Hur kan vi som forskare verka som förebilder för våra ungdomar? Men då inte bara genom att locka med sådant som uppenbart är kul och spännande utan genom att ge en rättvisande bild av livet som forskare. Det skulle jag önska att vi pratade mer om.

Kemi, undervisning och lärande, kan det locka?

Under de två kommande veckorna har jag fått möjlighet att skriva på Umeå universitets forskarblogg, ett uppdrag som både känns hedrande men samtidigt lite skrämmande. Efter att i mer än 20 år verkat som lärare, först på gymnasiet och sedan på universitetet, ska jag nu blogga om livet som forskare. Var börjar man då? Jo kanske med en kort presentation om vem jag är och vad jag tycker är viktigt, både som forskare och som lärare.

Mitt forskningsämne är kemididaktik. Kemi är ett ämne som många har en tydlig uppfattning om, något jag kommer att återkomma till under kommande blogginlägg. Ofta möter jag en ganska mörk bild av kemiämnet, antingen från upplevelser under sin egen skolgång eller från media. Didaktik kan förenklat översättas till undervisningslära; didaktikforskning studerar faktorer som påverkar undervisning och lärande. Undervisning och lärande är något som jag tror att alla har en relation till, antingen är man barn eller ungdom och går i skolan, som vuxen har man gått i skolan eller så är man förälder till barn i skolan. Äldre människor minns hur det var förr i skolan, skol- och utbildningsfrågor diskuteras vid middagsbordet och de flesta av oss minns lärare som vi mött. Dessutom lär man sig nya saker hela tiden!

Och det är just dessa två, kemi och didaktik, som jag finner fantastiskt fascinerande. Båda områdena är intressanta i sig, men när man kombinerar dem blir det riktigt spännande! I min forskning får jag möjlighet att studera hur unga människor uppfattar kemin, hur de löser kemiproblem, hur de tänker kring sina framtida utbildningsval. Som forskare får jag chans att hela tiden lära mig nya saker, som lärare får jag chans att möta studenter och diskutera det jag lärt mig från forskningen. Jag hoppas att ni under min bloggtid kommer att bli nyfikna på både kemi och på undervisning och lärande – forskning menar att om man är nyfiken blir man både lyckligare och lever längre. En ganska bra utgångspunkt!

Den relativa arbetsförmågas moment 22

En stor del av min forskning har under senare år handlat om arbetsförmåga. Fokus har legat på att analysera och problematisera den juridiska definitionen och tillämpningen av begreppet inom den allmänna och offentliga sjukförsäkringen. Och vad har jag då kommit fram till? Grovt förenklat, och möjligen också något fördummande, kan resultaten sammanfattas i slutsatsen ”Den relativa arbetsförmågas moment 22”. Vad kan det avse undrar ni säkert.

Allt sedan sjukförsäkringens tillkomst på 1950-talet har förmågan att arbeta varit avgörande för rätten till ersättning, och i lagtexten framgår än i dag att det är nedsättningen av förmågan som ska bedömas. I motiven till regleringen understryks att förmågan är individuell och ska kopplas till hur sjukdom påverkar olika individer. Fysisk sjukdom får andra konsekvenser än en psykisk sjukdom, och samma sjukdom kan påverka olika personer på olika sätt. Men förmågan att arbeta är också ytterst beroende på vilket arbete den ska relateras till. För undersköterskan eller taxichauffören innebär ett brutet ben att arbetet inte kan utföras, medan universitetsläraren i de flesta fall kan arbeta trots gipsat ben. På samma sätt kan möjligen någon som lider av ett förstämningssyndrom, exempelvis depression, klara ett enklare städ- eller lagerarbete, men inte ett koncentrationskrävande arbete eller arbetsuppgifter inom kontaktyrken som skola, vård och omsorg. Så sammantaget är människor alltså olika, vilket gör att samma sjukdom kan påverka dem på skilda sätt, och därtill är också förmågan att arbeta högst beroende på vilket arbete man förväntas utföra.

Inom sjukförsäkringen ska också arbetsförmågan bedömas mot olika typer av arbeten inom vissa i lagen fastlagda tidsintervaller. Det betyder att under de första 180 sjukskrivningsdagar ska min förmåga att arbeta bedömas mot mitt arbete som professor vid Umeå universitet, men därefter ska bedömningen göras mot alla normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden. Det som blir extra besvärligt är att varken jag, läkaren eller Försäkringskassan har särskilt bra kännedom om vilka arbeten som faktiskt är någotsånär vanligt förekommande på arbetsmarknaden, eller för den delen vilka arbetsuppgifter som ingår i sådana arbeten på arbetsmarknaden. Och för att komplicera det hela lite ytterligare så spelar det ingen roll om sjukfrånvaron beror på en och samma sjukdom, eller om jag endast haft oturen att drabbas av flera olika sjukdomar efter varandra. Bedöms jag klara ett arbete på arbetsmarknaden förlorar jag rätten till ersättning, men eftersom jag fortfarande inte klarar mitt arbete på universitetet blir jag hänvisad till arbetsförmedlingen. För att få rätt till arbetslöshetsförsäkring och arbetsmarknadsåtgärder måste jag stå till arbetsmarknadens förfogande, vilket gör att jag med största sannolikhet inte kan behålla min anställning vid Umeå universitet.

Vad får då regelverket för konsekvenser? Ur samhällets perspektiv finns en uppenbar risk att kostnaden för sjukfrånvaron endast flyttas från ett myndighetsområde (Försäkringskassan) till ett annat (Arbetsförmedlingen), vilket i längden torde öka samhällskostnaderna. Ur individens perspektiv finns en uppenbar risk för att ”hamna mellan stolarna”. Den relativa arbetsförmågan leder till att jag kan anses att tillräcklig förmåga för att arbeta, men otillräcklig förmåga för att få ett arbete. Jag måste ju nämligen konkurrera med andra fullt friska människor om arbeten på arbetsmarknaden, och arbetsgivare anställer hellre någon med full arbetsförmåga som är flexibel och stresstålig, än den med begränsade resurser. Detta samtidigt som forskning visar att förutsättningen att komma tillbaka i arbete efter en sjukskrivning är betydligt bättre om man har ett arbete och därmed en förankring på arbetsmarknaden. Ja, det blir helt enkelt den relativa arbetsförmågans moment 22.

Rör inte min kompis

Många med mig kommer säkert ihåg kampanjen ”Rör inte min kompis” under 1980-talet, som ursprungligen startades i Frankrike och sedan spreds till Sverige. Med orden tryckta på en knapp symboliserande en handflata som signalerades stopp, skulle mobbing, främlingsfientlighet och rasism motverkas. Det såldes ca 1 miljon knappar, och kampanjen har sedan återkommit, i mindre omfattning och i begränsad spridning ett antal gånger därefter, sista gången så sent som år 2016.

Såväl samhälle som politiska förutsättningar har under dessa 30 år förändrats, och idag står vi (återigen) inför betydande utmaningar när det gäller rasism och främlingsfientlighet. Diskussioner om svenskhet och svenska värderingar, krav på förbud mot tiggeri och rädslor för att invandring hotar vår nationella identitet blandas med påståenden om att den sammanlagda nettoeffekten av så kallad massinvandringen från avlägsna länder är starkt negativt, såväl ekonomiskt som socialt. Vad som är fakta, fantasi, förutfattade meningar eller ren och skär rasism debatteras, analyseras och granskas i riksdagsarbete, på dagstidningarnas ledarsidor och i sociala medier, men också inom forskningen.

För att öka förståelsen för bakgrunden till rasism, dess utveckling över tid samt konsekvenser för människor och samhälle utlyste därför Vetenskapsrådet, på uppdrag av regeringen och i samråd med Forte, särskilda medel under våren 2016. Projekt som finansieras studerar bland annat rasism inom hälso- och sjukvård, svenskhet och fördomar inom humaniora och samhällsvetenskap. Ett av dessa projekt är ”Offer för rasism”, som drivs av en forskargrupp i rättsvetenskap vid Juridiska institutionen här vid Umeå universitet.

Forskargruppen har under ett flertal år studerat brottsoffer i rätten och rättsväsendet, och avsikten med det nya projektet är att koppla ihop traditionella rättigheter som tillkommer offer utsatta för exempelvis våldtäkt eller misshandel, med eventuellt skydd eller upprättelse som offer för rasism kan få. Syftet är att analysera och problematisera om, och i så fall hur, samer och romer som utsatts för rasistiska brott i Sverige betraktas som brottsoffer i rättslig mening och därmed kan omfattas de rättigheter som ska tillkomma brottsoffer. Forskningen omfattar bland annat rasistiska brott i sociala medier, polis och åklagares ansvar för att rasistiska brott utreds och går vidare till domstol samt ersättningsmöjligheter till offer som utsatts för rasism.

Varför avgränsas då offergruppen till att omfatta romer och samer? Förklaringen är att offer för rasistiska och främlingsfientliga brott är en heterogen kategori, och att personer vanligen utsätts på grund av föreställningar om exempelvis ras, hudfärg, etnicitet och nationalitet. Dessa aspekter går ofta in i varandra och det kan därför vara svårt att identifiera vilken grund som lett till utsattheten. Ur juridiskt perspektiv blir då den bevisning som samlas in, i bland annat form av vittnesmål, samt hur de rättsliga aktörerna tolkar och definierar det som hänt, helt avgörande. Samer som brottsoffergrupp är intressant utifrån att de både har ställning som urfolk vars möjlighet att behålla eller utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas, och är, och har historiskt sett varit, utsatta för både hat och fördomar från majoritetsbefolkningen. Detta gör att samer som grupp är särskilt utsatt, men frågan är vad som händer i förhållandet till rättsväsendet? De romer som kommer till Sverige för att bland annat tigga är socialt utsatta och saknar medel för sitt uppehälle, vilket gör att de riskerar att utnyttjas i brottsliga sammanhang eller drabbas av brott, vilket också gör denna grupp särskilt intressant.

Projektet har just påbörjats och kommer att pågå ytterligare några år, och dess resultat kan man endast spekulera omkring. Men visst är väl ändå förhoppningen att forskningen ska leda till en ökad medvetenhet såväl i samhället generellt, som inom rättsväsende specifikt. En medvetenhet som gör att det i framtiden finns mindre behov av kampanjer om att inte röra min kompis.

En sjuk(-)försäkring?

För en tid sedan fick jag ett telefonsamtal från en för mig helt okänd kvinna. Hon hade hittat mitt namn på internet, och i ett desperat försök att få råd och hjälp ringde hon. Uppgivet och samtidigt känslosamt berättade hon vad som hade hänt; att hon varit sjukskriven på grund av ångest och depression, men att Försäkringskassa nu hade dragit in sjukpenningen. Hon beskrev sin sjukdom och dess konsekvenser med svårigheter att sova och koppla av, känslor av sorg och likgiltighet, och en förlorad förmåga att fokusera och koncentrera sig. Hon menade att Försäkringskassans agerade gjort henne om möjligt ännu sjukare, och att både hon och läkaren kände sig ifrågasatt och misstänkliggjord.

Jag får den här typen av samtal med jämna mellanrum, och de är aldrig enkla eller triviala. Det handlar om människor som upplever att de förlorat rätten till rättvisa och rättssäkerhet i en alltmer begränsad välfärd. Lagens självklara utgångspunkt – att den som trots sjukdom har förmåga att arbeta saknar rätt till sjukförsäkring – uppfattas av många som ett ifrågasättande av sjukdomen. För den enskilde kan det vara svårt att se vilket arbete som han eller hon faktiskt kan klara med hänsyn till sjukdom och skada, och i tillämpningen vid Försäkringskassan ges sällan – eller aldrig – ett konkret besked om vilket arbete kassan anser att den enskilde kan klara av.

Som forskare studerar jag sjukförsäkringen utifrån dess juridiska konstruktion och tillämpning, från tillkomsten i mitten av 1950-talet fram till idag. Och visst har försäkringen blivit kringskuren, såväl i tid som omfattning, liksom tillämpningen blivit betydligt striktare. Politiska krav och målsättningar om effektivisering och kostnadsbegränsning har omformulerats till inkludering (motsatsen till utanförskap!) och likabehandling, och det övergripande målet med sjukförsäkringen i dag tycks vara att sänka de så kallade sjuktalen. En utveckling som tog sin början i mitten av 1990-talet och alltjämt pågår, oavsett partipolitisk konstellation i regeringsställning.

Så, vad gör jag då när människor ringer? Jag hjälper inte till att driva rättsliga processer mot Försäkringskassan (eller någon annan för den delen), utan jag lyssnar, bekräftar och försöker förklara. Jag förklarar hur lagen är utformad, innehållet i Försäkringskassans beslut och om möjligheten att gå vidare till domstol utifrån juridikens innehåll och tolkning. Men som forskare undrar jag; hur står det egentligen till med sjukförsäkringen?

 

Populism – en trojansk häst

Under de senaste decennierna har den politiska scenen radikalt förändrats i många etablerade demokratier. Olika former av rörelser som utmanat de politiska etablissemangen har vunnit folkligt stöd. Det handlar om rörelser som gärna ställer sig själva utanför det etablerade och hävdar att de uttrycker det som ingen annan vågar, medan den politiska eliten skyr de verkliga problemen. Dessa rörelser ser lite olika ut i olika länder, men har det gemensamma att de gärna beskriver sig som offer i ett politiskt smutsspel. I vår absoluta samtid kan vi exemplifiera med Donald Trump i USA, Marine Le Pen i Frankrike och Sverigedemokraterna i vårt eget land.

Dessa rörelser definieras ofta med begreppet populism. Som förväntat har också användandet av detta begrepp ökat markant i den allmänna diskussionen under senare år. En enkel sammanställning av hur ofta ordet ”populism” använts i svensk tryckt press åren 1990–2016 (graf nedan) visar tydligt detta faktum. 1990 förekom ordet 19 gånger, medan motsvarande siffra 2016 var 2255 gånger.

 

 

Populism som politiskt fenomen är inget nytt. Tvärtom så har s.k. populistiska rörelser av väldigt olika karaktär haft en stor inverkan på den historiska utvecklingen i en lång rad av länder. Allt ifrån populisterna i den romanska senaten kring 100 f kr som kämpade för plebejernas intressen till Peronismen i Argentina som verkat sedan 1940-talet. Det växande mediala användandet av begreppet tyder dock på att något gör fenomenet extra viktigt idag.

Hur ska vi då förstå detta begrepp? Den akademiska diskussionen är långt ifrån enig. Det är omöjligt för mig att i detta format ge en fullödig redogörelse för denna omfattande debatt, men några nedslag pekar på problemet. Antingen kan vi se populism som en idé om hur politiken bör gestalta sig, det vill säga som en ideologisk utgångspunkt. Cas Mudde, nestor inom forskning om extremhögern, menar att “[Populism is] an ideology that considers society to be ultimately separated into two homogeneous and antagonistic groups, ‘the pure people’ versus ‘the corrupt elite’, and which argues that politics should be an expression of the volonté générale (general will) of the people.[i] Om vi nu definierar populism som en ideologisk utgångspunkt så uppstår den naturliga frågan vad den i så fall inbegriper i termer av politiska vägval? Problemet är att etiketten populism sätts på en lång rad av disparata rörelser med väldigt olika politiska agendor och det är därför oklart vad begreppet egentligen beskriver.

Ett annat sätt är att istället tala om populism som en strategi snarare än en ideologi. De belgiska forskarna Jagers och Walgrave uttrycker ”Populism […] is a communication frame that appeals to and identifies with the people, and pretends to speak in their name”. [ii] Även detta förhållningssätt är tämligen problematiskt. Alla partier vrider och vänder på sitt budskap för att attrahera fler väljare och inte sällan handlar det om att prata i egenskap av att företräda folkets mening. Om mer eller mindre samtliga partier gör detta, vad blir då det specifika för de politiska rörelser vi pratar om här? Jag är fullt medveten om att jag förenklar en mycket komplicerad diskussion, men til syvende och sidst kvarstår dessa grundfrågor.

Givet dessa oklarheter så är det problematiskt att begreppet populism i så hög grad används för att fånga de olika politiska strömningar som just nu växer sig starka. Det är framför allt tre aspekter som bör lyftas fram. För det första så är begreppet populism apolitiskt till sin karaktär. Som redan påpekats, det säger väldigt lite om de egentliga politiska målsättningar som dessa rörelser proklamerar. Bland dessa strömningar finns det de som talar om ett folk och en nation, som i grunden föraktar svaghet, som visar empati för de sina men likgiltighet för de andra, som delar upp världen i vi och dem – det är ett tankegods som pekar i tydlig fascistisk riktning. Andra rörelser kanske inte går så långt i sina ideologiska utsagor, men ansluter sig till ett politiskt budskap som innebär vissas rätt över andra på grund av härkomst, protektionism och mytologisering av det egna. Således, dessa strömningar kommer i lite olika skepnader och uttrycks i lite olika grad, men det råder ingen tvekan om att begreppet populism på ett dåligt sätt beskriver vad det handlar om.

För det andra, att definiera politiska rörelser som populistiska får dessa krafter att framstå som att de enbart förmedlar redan etablerade uppfattningar. ”Vi säger ju bara det som folk redan tycker”. Tvärtom är det troligt att dessa rörelser i hög grad påverkar opinioner och etablerar ”sanningar” med sitt ofta dikotoma och förenklade budskap. Motsatt förklaring skulle vara att dessa idéer finns latent bland befolkningen och att det enda som krävs är ett organiserat politiskt uttryck. Så är det knappast.

För det tredje framstår dessa rörelser som oskyldiga i jämförelse med de etablerade partiernas rationella kalkylerande, medan de själva är närmast altruistiska sanningssägare. Inte sällan intar de en tydlig underdog-position och försöker frammana bilden av att de är den lilla pojken som ropar att kejsaren är naken. Så är det givetvis inte. Dessa politiker har samma maktambitioner och är lika kalkylerande som alla andra framgångsrika makthavare.

Alltså, tvärtom vad begreppet populism (och ibland opportunism) signalerar så driver dessa rörelser sedan länge en mycket medveten och konsekvent politisk linje. De har i grunden inte justerat politikens innehåll för att bättre appellera till en större massa, förutom möjligen skruvat något på den profil de presenterar (som de flesta partier gör då och då). Om vi återgår till våra tre exempel. Den s.k. Teapartyrörelsen har under många år envist arbetat för att omdefiniera det amerikanska republikanska partiets agenda åt ett mer nationalistiskt, protektionistiskt och värdekonservativt håll. Visserligen var inte Donald Trump till en början fraktionens favoritkandidat, men ju längre kampanjen utvecklades så blev han det. Idag ser vi hur det republikanska partiets agenda förskjutits radikalt och det övriga partietablissemanget framstår som överraskade över hur man kunnat hamna här.

Det franska partiet Nationella fronten har sedan länge utmanat det politiska systemet utifrån en nationalkonservativ och rasistisk plattform. Enträget har partiet arbetat för att få en stabil partiorganisation, med en politiskt erfaren kader och en, utifrån sina utgångspunkter, genomtänkt agenda. Men för att lyckas krävs att de övriga politiska partierna misslyckas med att forma ett gemensamt motstånd och i någon mån bidar Nationella fronten sin tid. Det franska valet senare i vår får visa om detta arbete bär frukt i så stor utsträckning att Marine Le Pen vinner presidentposten.

Vad gäller Sverigedemokraterna är historien inte så annorlunda. Partiet har systematiskt arbetat med att bygga upp en stabil organisation, tålmodigt skaffat sig erfarenhet och kompetens och efter valet 2014 kan partiet stoltsera med att vara det tredje största i landet. Visserligen har partiet orienterat sig från nationalkonservativism till socialkonservativism (säger de själva), men i termer av politisk agenda är partiet synnerligen konsekvent. Även här, precis som hos det Republikanska partiet och i Nationella fronten, avgörs partiets inflytande av hur den politiska omgivningen förmår hantera dem. Även här bidar partiet sin tid.

Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof har uttryckt, ”Vi brukar bli kallade populister ibland, men jag tycker inte populism är någonting dåligt, det vill säga att lyssna på vad människor och folket vill”. [iii] Att definiera dessa rörelser som populistiska snarare än något annat riskerar skyla snarare än fånga det fenomen vi betraktar. Det riskerar legitimera och normalisera värderingar som i grunden strider mot demokratiska principer, mänskliga rättigheter och det öppna samhället. Ett misstag som kan bli fatalt.


[i] Cas Mudde, “The Populist Zeitgeist”, Government and Opposition 39, no. 4 (1 September 2004): 541–63, doi:10.1111/j.1477-7053.2004.00135.x.

[ii] Jan Jagers and Stefaan Walgrave, “Populism as Political Communication Style: An Empirical Study of Political Parties’ Discourse in Belgium”, European Journal of Political Research 46, no. 3 (1 May 2007): 319–45, doi:10.1111/j.1475-6765.2006.00690.x.

[iii] Sundsvalls tidning, ”SD:s Partisekreterare Försvarar Populism: ’Inte Dåligt Att Lyssna På Vad Folket Vill’”, (10 December 2016), https://www.st.nu/logga-in/sd-s-partisekreterare-forsvarar-populism-inte-daligt-att-lyssna-pa-vad-folket-vill.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Politikens seismologi

Under mitt liv har jag upplevt tre vad som i litteraturen ofta definieras som formativa ögonblick. 1989 blev både slutpunkten på en era och starten på en ny. En ny världsordning formas i kölvattnet av att Sovjetunionen och dess allierade regimer föll ihop som korthus. Trots att vi i efterhand kan se hur alla indikatorer leder i samma riktning så var det ingen (eller mycket få) inom samhällsvetenskapen som förmådde förutse denna dramatiska utveckling.

Den 11 september 2001 flyger två kapade passagerarplan in i the Twin Towers på Manhattan i New York. Under en blinkning förändras vår värld rakt framför våra ögon. Ökade konflikter, brutalare kontroll och osäkerhet blev resultatet. Även om motsättningar mellan olika världsåskådningar länge varit på tapeten i den samhälleliga och vetenskapliga diskussionen, var det få som kunde förutse denna händelseutveckling.

Den 20 januari 2017 installeras USA:s 45:e president. Många var vi som med stigande förfäran följde hur den helt otänkbare kandidaten växte sig allt starkare och starkare. Ända in på valnatten var det få som på allvar trodde att Donald Trump verkligen skulle sluta som segrare. Men det gjorde han. Och ja, det som just nu händer i USA och i Europa, tror jag är av samma dignitet som 1989 och 2001.

Med dessa tre formativa ögonblick i bakhuvudet blir det naturligt att fundera över mitt ämnes förmåga att förutse viktiga politiska händelser. Ofta lever vi med förväntan att vi ska kunna säga något om vad som väntar runt hörnet, ofta i samband med väldigt kritiska ögonblick. Sanningen är dock att vi väldigt sällan, vid just dessa tillfällen, förmår att göra det. Det mest påtagliga i dagens diskussion rör givetvis opinionsundersökningarnas träffsäkerhet, men frågan är mycket större än så. I en tid då vetenskapens samhällsnytta sätts i första rum, blir också diskussionen om förmågan att förutse en politisk utveckling en logisk konsekvens. En ståndpunkt kan givetvis vara att samhällsvetenskapen inte ens ska försöka peka i en viss riktning, antingen på grund av att vårt studieobjekt är så pass komplext att sådana försöka är meningslösa eller därför att sådana prediktioner i sig är uttryck för den felaktiga tron att det finns en objektiv sanning som går att fånga. Mitt svar är ett annat.

Det måste ställas rimliga förväntningar på samhällsvetenskapens förmåga att förutse specifika händelser. Även om slutsatsen inte bör vara att vi inte ens ska försöka ge en bild över en trolig utveckling, så är det ett faktum att vårt studieobjekt är komplext och att det innefattar en myriad variabler och där sekventiella aspekter är avgörande. På så vis har samhällsvetare, likt många andra komplexa vetenskaper, problem att förutse extrema händelser.

Likt seismologer har svårt att förutse ett jordskalv, har statsvetare svårigheter att förutse en plötsligt uppblossande politisk konflikt. Det ska dock inte leda till slutsatsen att vår kunskap är meningslös. Tvärtom vet vi mer än vad vi ibland gör gällande och tog andra aktörer samhällsvetenskapens slutsatser på allvar skulle vi ha en annan debatt och kanske andra politiska beslut. Seismologer har mycket svårt att förutse när och exakt var ett jordskalv kommer att ske, men de är duktiga på att peka på var det finns risk för en sådan händelseutveckling. Samma sak gäller för samhällsvetenskapen. Att förklara på förhand när en kritisk process sätter igång är mycket svårt, men att peka på risker (alternativt möjligheter) är något vi gör hela tiden.

Låt oss se på den senaste utveckling i USA. Signalerna att mer djuplodande politiska förändringar var i görningen har egentligen kommit under lång tid. En tilltagande klasskonflikt där både rika och fattiga är missnöjda, har länge varit ett faktum. De allra rikaste har vunnit på de senaste decenniernas ekonomiska turbulens, medan medel- och låginkomsttagarna har stått still eller fått försämrade förutsättningar. Den välmeriterade Berkeley-ekonomen Laura Tyson avslutar 2014 en analys i Huffington Post med orden ”… [the] income inequality in the U.S. has risen to levels that threaten not only the economy’s growth, but also the health of its democracy”. [i] Tillsammans med en ökad misstro mot det politiska systemet och dess förmåga att lösa problem ger detta en grogrund för en dramatisk politisk utveckling. Statsvetaren Robert Putnam visar i sin senaste bok Our Kids, hur dessa klassklyftor går i arv genom sämre förutsättningar i utbildningssystem och i andra delar av livet. Han skriver ”… we have seen how in recent decades the challenges and opportunities facing rich and poor kids have grown more disparate”.[ii]

Allt detta, tillsammans med den alltid så närvarande rasismen i amerikansk politik, riskerar leda till ett politiskt uppror. Vi kunde inte förutse Trump, men vi kunde visa att risken för en utveckling där en politisk rörelse som den Trump representerar skulle kunna vinna gehör var överhängande.

Om vi istället vänder blicken mot Europa och den kris som de politiska systemet nu upplever. Många är vi som studerat EU i decennier och som pekat på de allvarliga demokratiska brister som systemet besitter. I långa stycken brister kedjan av representativt beslutsfattande när det kommer till EU-frågor.

Redan när förslaget om en konstitution behandlades inom EU 2005 så röstade fransmän och holländare i varsin folkomröstning ner förslaget. Därefter har unionen växt sig allt starkare och tidigare nationalstater har genomgått en metamorfos till att bli medlemsstater. Ett system där den nationella suveräniteten har, om än inte upphört, så åtminstone radikalt kringskurits. Som ett resultat av detta har det inte växt fram ett alternativt demokratiskt system, utan nationalstatens begränsning har blivit den representativa demokratins begränsning. Vinnarna i denna process är de olika ländernas politiska eliter. Statsvetaren Christopher Bickerton med kollegor skriver i sin bok The New Intergovernmentalism att ”…political elites combine in their outlooks at the European level, and together confront from above their own domestic constituents whose frustration and anger appear to them as something they must contain rather than engage with or represent”.[iii]

Att en folklig EU-skepsis, blandad med en nynationalistisk vurm (med rasistiska förtecken), ger grogrunden för en händelseutveckling som Brexit är något som framstår som tydligt.

Slutsatsen är således att som samhällsvetare vet vi en hel del om förutsättningarna för olika potentiella utvecklingsvägar, men då våra ämnen ofta till sin natur är retrospektiva, har vi svårigheter att sia om den konkreta framtiden (precis som de flesta andra vetenskapsområden). Bör vi då stanna vid detta? Mitt svar är nej och enligt min mening borde vi bli mer fantasifulla i att nyttja tekniker som syftar till förutsägelser.

Olika simulerings- och scenariometoder används allt flitigare inom det statsvetenskapliga ämnet och det är bra. Dessa bygger givetvis på teorier om hur världen är beskaffad, som i sin tur bygger på analyser av vad vi kan lära av historien. Att ta steget ut och mer systematiskt fundera över vad dessa kunskaper kan lära oss om den troliga framtiden är en bra sak. En sådan ambition förutsätter dock en helt avgörande självbehärskning – att tydligt göra skillnad när vi gör kvalificerade spekulationer och när vi uttalar oss om vad vi faktiskt vet. Likaså bör det omgivande samhället vara uppmärksam och ha respekt för denna svåra balansgång.


[i] Laura Tyson, ‘The Rising Costs of U.S. Income Inequality’, Huffington Post, 1 December 2014, http://www.huffingtonpost.com/laura-tyson/us-income-inequality-costs_b_6249904.html.

[ii] Robert D. Putnam, Our Kids: The American Dream in Crisis (Simon and Schuster, 2016).

[iii] Chris J. Bickerton, Dermot Hodson, and Uwe Puetter, The New Intergovernmentalism: States and Supranational Actors in the Post-Maastrich Era (Oxford: Oxford University Press, 2015).

Kan vi lita på (andras) publicerade forskningsresultat?

“Hardly anyone takes data analysis seriously. Or perhaps more accurately, hardly anyone takes anyone else’s data analysis seriously.”

 

Ovanstående citat härstammar från en över 30-årig artikel av nationalekonomen Edward Leamer.[i] Ett citat som ganska ofta dyker upp i debatter om forskningsresultat som baserar sig på olika typer av statistiska metoder och data.

 

Det hela handlar om vi kan lita på forskningsresultat eller rättare sagt andras forskningsresultat. Det finns flera faktorer som spelar in huruvida vi kan vara någorlunda säkra på nya forskningsresultat. En kvalitetsstämpel är givetvis den vetenskapliga granskningen av publicerade artiklar. En annan, att nya studier kan replikeras med hjälp av samma eller oberoende datamaterial. I detta avseende finns det en idé om att forskningen är en självkorrigerande process. Att forskare har en sund skepticism till enskilda och nya forskningresultat vilket uppmuntrar till replikationer och nya relaterade studier, vilket i slutändan kan leda till att de forskningsresultat som till slut blir mer eller mindre etablerade ”sanningar” faktiskt har en gedigen vetenskaplig grund.

 

Inom delar av samhällsvetenskapen, eller i alla fall inom statsvetenskapen, fungerar detta inte speciellt bra i praktiken. Dels finns det sällan strikta krav att göra datamaterialet tillgängligt i samband med publicering eller att förse granskarna med det aktuella datamaterialet (om det skulle röra sig av data som av olika skäl inte kan eller får spridas).  Dels publicerar de vetenskapliga tidskrifterna helst artiklar med nya fynd och påståenden, än korrigeringar av gamla. Och ett flertal tidskrifter publicerar överhuvudtaget inte kritik mot publicerade artiklar i den egna tidskriften.

 

Sedan diskussionen om att försöka få mer transparenta forskningsprocesser tog fart för drygt 30 år sedan har det blivit bättre, men ännu är det långt till en tillfredställande granskning av nya forskningsresultat.[ii] Ser du påståenden som t.ex. att kvinnors menstruationscykel eller mäns armstyrka påverkar hur de röstar, finns det anledning att vara skeptisk! Båda är dessutom exempel på påståenden som blivit avfärdade, dvs. där den självkorrigerade processen fungerat. Vilka andra forskningsresultat som aldrig skulle blivit publicerade eller relativt snabbt tillbakavisats är svårt att svara på. För detta krävs det att datamaterial för forskning blir mer tillgängligt under granskningsprocesser och/eller i samband med publicering.

 


[i] Leamer, Edward (1983). Let’s Take the Con Out of Econometrics, American Economic Review 73, 1, 31-43.

[ii] Inom statsvetenskapen var ett viktigt bidrag till debatten Gary King:s rekommendationer om hur vi möjliggör granskningar av publicerad forskning, se t.ex. King, Gary (1995). Replication, Replication. PS: Political Science & Politics,28(03), 444-452.

Forskningspolitik – vem bryr sig?

Inom statsvetenskapen har vi ett speciellt begrepp för politiska frågor som inte engagerar väljare eller politiska partier, en så kallad valence issue. Det saknas en bra svensk översättning, men skulle kunna översättas till ”tycka-lika-fråga” eller ”ingen-bryr-sig-fråga”. Det handlar med andra ord inte om frågor där vi kan urskilja olika åsikter inom väljarkåren eller som väljare tycker är viktiga. Inte heller frågor som leder till hätska debatter mellan de politiska partierna. Istället handlar det om politiska frågor som nästan tycks vara ”opolitiska”. Ett förenklat läroboksexempel är frågan om man vill ha en bättre grundskola. Ingen vill väl ha en sämre grundskola? Självklart inte, men till skillnad från forskningspolitiken finns det olika politiska förslag på hur vi kan få en bättre grundskola. Det kan gälla formen för undervisningen, om och under vilka villkor vinstdrivande privata alternativ ska tillåtas, o.s.v.

 

Hur ser det ut med forskningspolitiken? Enligt de väljarundersökningar som görs i Sverige och runt om i världen verkar det inte vara en fråga som står speciellt högt upp i prioritetslistan. Men det kanske inte hindrar att de politiska partierna ändå vill attrahera det fåtal väljare som faktiskt väger in skillnaderna i forskningspolitik mellan partierna vid valurnan? Tidningen Curie frågade Sveriges riksdagspartier vilken den viktigaste forskningspolitiska frågan var inför valet 2014. Svaren från samtliga partierna kan sammanfattas som ”forskning behövs”, men någon större vägledning kring vad partierna egentligen vill med forskningspolitiken ges inte.  Studerar vi partiernas valmanifest är det lite lättare att se skillnader mellan partiernas forskningspolitik, t.ex. rörande satsningar på forskning om kärnkraft, könskvotering av forskningsanslag och om det främst ska satsas på forskning som har goda möjligheter att ge en ekonomisk avkastning. Tyvärr handlar skillnaderna om en fortsatt politisk styrning av forskningsanslagen, något som de flesta som forskar inom universiteten inte vill se.

 

Gällande den fråga som kanske intresserar lärare och forskare mest, nämligen basanslagen och finansieringen av forskningen, råder en konsensus. Det är bra som det är. Detta trots att universitetens ökade kostnader de senaste åren inte till fullo har täckts upp av ökade statsmedel.

Det råder inte någon tvekan att debatten kring forskningspolitiken är levande i Sverige, men idag förs den främst inom den akademiska världen och inte inom eller mellan de politiska partierna. Kanske har vi hittat ett nytt läroboksexempel på en valence issue? Svensk forskningspolitik.

Statsvetare och andra ”proffstyckare”

Statsvetare får ofta uttala sig i media. Väldigt ofta. Inte minst vart fjärde år när de allmänna valen står på agendan. Jag har till och med kollegor som veckorna innan valen berättat att de varit tvungna att stänga av telefonen för att kunna få något annat arbete utfört. Men även mellan valen är statsvetarna efterfrågade av journalister. Inte minst jämfört med andra samhällsvetare där nationalekonomer, sociologer, kulturgeografer och genusvetare sammantaget inte syns i media lika mycket som statsvetare.

Tidningen Dagens Samhälle rangordnade svenska akademiker under valåret 2014 efter hur ofta de hade synts i media. Inte överraskande toppades listan av just statsvetare. Fast det kanske inte är så konstigt egentligen, då ganska mycket av det totala mediautrymmet tillägnas just dagspolitik. Vad som är märkligare är att det oftast är samma 10 statsvetare (9 män och 1 kvinna) som uttalar sig i media. Många, men inte alla, av dessa är också de skickligaste forskarna i Sverige. Dock finns det många andra skickliga forskare som inte ges möjlighet eller avstår från att kommentera dagspolitiska händelser. Det är synd, då en direkt konsekvens av detta är att en väldigt liten andel av uttalandena som statsvetarna gör har en direkt forskningsanknytning. Det behöver inte alltid vara ett problem då många frågor från journalister berör sådant som lärs ut på grundutbildningen. I andra fall kan det dock finnas bättre lämpade forskare att intervjua som faktiskt forskar specifikt på det som nyheten eller reportaget handlar om.

Att journalister efterfrågar samma personer är inte överraskande. Personerna är lätta att hitta, de har en historia av att ställa upp på intervjuer, men inte minst – de kan ge svar som är begripliga. Ett uttryck av journalistisk lathet måhända, men likväl god journalistik.

Samtidigt finns det uppenbara fördelar med att journalister främst vänder sig till ett fåtal seniora professorer. Vi andra får mer tid till att forska och undervisa, även veckorna före de allmänna valen.