Populism – en trojansk häst

Under de senaste decennierna har den politiska scenen radikalt förändrats i många etablerade demokratier. Olika former av rörelser som utmanat de politiska etablissemangen har vunnit folkligt stöd. Det handlar om rörelser som gärna ställer sig själva utanför det etablerade och hävdar att de uttrycker det som ingen annan vågar, medan den politiska eliten skyr de verkliga problemen. Dessa rörelser ser lite olika ut i olika länder, men har det gemensamma att de gärna beskriver sig som offer i ett politiskt smutsspel. I vår absoluta samtid kan vi exemplifiera med Donald Trump i USA, Marine Le Pen i Frankrike och Sverigedemokraterna i vårt eget land.

Dessa rörelser definieras ofta med begreppet populism. Som förväntat har också användandet av detta begrepp ökat markant i den allmänna diskussionen under senare år. En enkel sammanställning av hur ofta ordet ”populism” använts i svensk tryckt press åren 1990–2016 (graf nedan) visar tydligt detta faktum. 1990 förekom ordet 19 gånger, medan motsvarande siffra 2016 var 2255 gånger.

 

 

Populism som politiskt fenomen är inget nytt. Tvärtom så har s.k. populistiska rörelser av väldigt olika karaktär haft en stor inverkan på den historiska utvecklingen i en lång rad av länder. Allt ifrån populisterna i den romanska senaten kring 100 f kr som kämpade för plebejernas intressen till Peronismen i Argentina som verkat sedan 1940-talet. Det växande mediala användandet av begreppet tyder dock på att något gör fenomenet extra viktigt idag.

Hur ska vi då förstå detta begrepp? Den akademiska diskussionen är långt ifrån enig. Det är omöjligt för mig att i detta format ge en fullödig redogörelse för denna omfattande debatt, men några nedslag pekar på problemet. Antingen kan vi se populism som en idé om hur politiken bör gestalta sig, det vill säga som en ideologisk utgångspunkt. Cas Mudde, nestor inom forskning om extremhögern, menar att “[Populism is] an ideology that considers society to be ultimately separated into two homogeneous and antagonistic groups, ‘the pure people’ versus ‘the corrupt elite’, and which argues that politics should be an expression of the volonté générale (general will) of the people.[i] Om vi nu definierar populism som en ideologisk utgångspunkt så uppstår den naturliga frågan vad den i så fall inbegriper i termer av politiska vägval? Problemet är att etiketten populism sätts på en lång rad av disparata rörelser med väldigt olika politiska agendor och det är därför oklart vad begreppet egentligen beskriver.

Ett annat sätt är att istället tala om populism som en strategi snarare än en ideologi. De belgiska forskarna Jagers och Walgrave uttrycker ”Populism […] is a communication frame that appeals to and identifies with the people, and pretends to speak in their name”. [ii] Även detta förhållningssätt är tämligen problematiskt. Alla partier vrider och vänder på sitt budskap för att attrahera fler väljare och inte sällan handlar det om att prata i egenskap av att företräda folkets mening. Om mer eller mindre samtliga partier gör detta, vad blir då det specifika för de politiska rörelser vi pratar om här? Jag är fullt medveten om att jag förenklar en mycket komplicerad diskussion, men til syvende och sidst kvarstår dessa grundfrågor.

Givet dessa oklarheter så är det problematiskt att begreppet populism i så hög grad används för att fånga de olika politiska strömningar som just nu växer sig starka. Det är framför allt tre aspekter som bör lyftas fram. För det första så är begreppet populism apolitiskt till sin karaktär. Som redan påpekats, det säger väldigt lite om de egentliga politiska målsättningar som dessa rörelser proklamerar. Bland dessa strömningar finns det de som talar om ett folk och en nation, som i grunden föraktar svaghet, som visar empati för de sina men likgiltighet för de andra, som delar upp världen i vi och dem – det är ett tankegods som pekar i tydlig fascistisk riktning. Andra rörelser kanske inte går så långt i sina ideologiska utsagor, men ansluter sig till ett politiskt budskap som innebär vissas rätt över andra på grund av härkomst, protektionism och mytologisering av det egna. Således, dessa strömningar kommer i lite olika skepnader och uttrycks i lite olika grad, men det råder ingen tvekan om att begreppet populism på ett dåligt sätt beskriver vad det handlar om.

För det andra, att definiera politiska rörelser som populistiska får dessa krafter att framstå som att de enbart förmedlar redan etablerade uppfattningar. ”Vi säger ju bara det som folk redan tycker”. Tvärtom är det troligt att dessa rörelser i hög grad påverkar opinioner och etablerar ”sanningar” med sitt ofta dikotoma och förenklade budskap. Motsatt förklaring skulle vara att dessa idéer finns latent bland befolkningen och att det enda som krävs är ett organiserat politiskt uttryck. Så är det knappast.

För det tredje framstår dessa rörelser som oskyldiga i jämförelse med de etablerade partiernas rationella kalkylerande, medan de själva är närmast altruistiska sanningssägare. Inte sällan intar de en tydlig underdog-position och försöker frammana bilden av att de är den lilla pojken som ropar att kejsaren är naken. Så är det givetvis inte. Dessa politiker har samma maktambitioner och är lika kalkylerande som alla andra framgångsrika makthavare.

Alltså, tvärtom vad begreppet populism (och ibland opportunism) signalerar så driver dessa rörelser sedan länge en mycket medveten och konsekvent politisk linje. De har i grunden inte justerat politikens innehåll för att bättre appellera till en större massa, förutom möjligen skruvat något på den profil de presenterar (som de flesta partier gör då och då). Om vi återgår till våra tre exempel. Den s.k. Teapartyrörelsen har under många år envist arbetat för att omdefiniera det amerikanska republikanska partiets agenda åt ett mer nationalistiskt, protektionistiskt och värdekonservativt håll. Visserligen var inte Donald Trump till en början fraktionens favoritkandidat, men ju längre kampanjen utvecklades så blev han det. Idag ser vi hur det republikanska partiets agenda förskjutits radikalt och det övriga partietablissemanget framstår som överraskade över hur man kunnat hamna här.

Det franska partiet Nationella fronten har sedan länge utmanat det politiska systemet utifrån en nationalkonservativ och rasistisk plattform. Enträget har partiet arbetat för att få en stabil partiorganisation, med en politiskt erfaren kader och en, utifrån sina utgångspunkter, genomtänkt agenda. Men för att lyckas krävs att de övriga politiska partierna misslyckas med att forma ett gemensamt motstånd och i någon mån bidar Nationella fronten sin tid. Det franska valet senare i vår får visa om detta arbete bär frukt i så stor utsträckning att Marine Le Pen vinner presidentposten.

Vad gäller Sverigedemokraterna är historien inte så annorlunda. Partiet har systematiskt arbetat med att bygga upp en stabil organisation, tålmodigt skaffat sig erfarenhet och kompetens och efter valet 2014 kan partiet stoltsera med att vara det tredje största i landet. Visserligen har partiet orienterat sig från nationalkonservativism till socialkonservativism (säger de själva), men i termer av politisk agenda är partiet synnerligen konsekvent. Även här, precis som hos det Republikanska partiet och i Nationella fronten, avgörs partiets inflytande av hur den politiska omgivningen förmår hantera dem. Även här bidar partiet sin tid.

Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof har uttryckt, ”Vi brukar bli kallade populister ibland, men jag tycker inte populism är någonting dåligt, det vill säga att lyssna på vad människor och folket vill”. [iii] Att definiera dessa rörelser som populistiska snarare än något annat riskerar skyla snarare än fånga det fenomen vi betraktar. Det riskerar legitimera och normalisera värderingar som i grunden strider mot demokratiska principer, mänskliga rättigheter och det öppna samhället. Ett misstag som kan bli fatalt.


[i] Cas Mudde, “The Populist Zeitgeist”, Government and Opposition 39, no. 4 (1 September 2004): 541–63, doi:10.1111/j.1477-7053.2004.00135.x.

[ii] Jan Jagers and Stefaan Walgrave, “Populism as Political Communication Style: An Empirical Study of Political Parties’ Discourse in Belgium”, European Journal of Political Research 46, no. 3 (1 May 2007): 319–45, doi:10.1111/j.1475-6765.2006.00690.x.

[iii] Sundsvalls tidning, ”SD:s Partisekreterare Försvarar Populism: ’Inte Dåligt Att Lyssna På Vad Folket Vill’”, (10 December 2016), https://www.st.nu/logga-in/sd-s-partisekreterare-forsvarar-populism-inte-daligt-att-lyssna-pa-vad-folket-vill.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Politikens seismologi

Under mitt liv har jag upplevt tre vad som i litteraturen ofta definieras som formativa ögonblick. 1989 blev både slutpunkten på en era och starten på en ny. En ny världsordning formas i kölvattnet av att Sovjetunionen och dess allierade regimer föll ihop som korthus. Trots att vi i efterhand kan se hur alla indikatorer leder i samma riktning så var det ingen (eller mycket få) inom samhällsvetenskapen som förmådde förutse denna dramatiska utveckling.

Den 11 september 2001 flyger två kapade passagerarplan in i the Twin Towers på Manhattan i New York. Under en blinkning förändras vår värld rakt framför våra ögon. Ökade konflikter, brutalare kontroll och osäkerhet blev resultatet. Även om motsättningar mellan olika världsåskådningar länge varit på tapeten i den samhälleliga och vetenskapliga diskussionen, var det få som kunde förutse denna händelseutveckling.

Den 20 januari 2017 installeras USA:s 45:e president. Många var vi som med stigande förfäran följde hur den helt otänkbare kandidaten växte sig allt starkare och starkare. Ända in på valnatten var det få som på allvar trodde att Donald Trump verkligen skulle sluta som segrare. Men det gjorde han. Och ja, det som just nu händer i USA och i Europa, tror jag är av samma dignitet som 1989 och 2001.

Med dessa tre formativa ögonblick i bakhuvudet blir det naturligt att fundera över mitt ämnes förmåga att förutse viktiga politiska händelser. Ofta lever vi med förväntan att vi ska kunna säga något om vad som väntar runt hörnet, ofta i samband med väldigt kritiska ögonblick. Sanningen är dock att vi väldigt sällan, vid just dessa tillfällen, förmår att göra det. Det mest påtagliga i dagens diskussion rör givetvis opinionsundersökningarnas träffsäkerhet, men frågan är mycket större än så. I en tid då vetenskapens samhällsnytta sätts i första rum, blir också diskussionen om förmågan att förutse en politisk utveckling en logisk konsekvens. En ståndpunkt kan givetvis vara att samhällsvetenskapen inte ens ska försöka peka i en viss riktning, antingen på grund av att vårt studieobjekt är så pass komplext att sådana försöka är meningslösa eller därför att sådana prediktioner i sig är uttryck för den felaktiga tron att det finns en objektiv sanning som går att fånga. Mitt svar är ett annat.

Det måste ställas rimliga förväntningar på samhällsvetenskapens förmåga att förutse specifika händelser. Även om slutsatsen inte bör vara att vi inte ens ska försöka ge en bild över en trolig utveckling, så är det ett faktum att vårt studieobjekt är komplext och att det innefattar en myriad variabler och där sekventiella aspekter är avgörande. På så vis har samhällsvetare, likt många andra komplexa vetenskaper, problem att förutse extrema händelser.

Likt seismologer har svårt att förutse ett jordskalv, har statsvetare svårigheter att förutse en plötsligt uppblossande politisk konflikt. Det ska dock inte leda till slutsatsen att vår kunskap är meningslös. Tvärtom vet vi mer än vad vi ibland gör gällande och tog andra aktörer samhällsvetenskapens slutsatser på allvar skulle vi ha en annan debatt och kanske andra politiska beslut. Seismologer har mycket svårt att förutse när och exakt var ett jordskalv kommer att ske, men de är duktiga på att peka på var det finns risk för en sådan händelseutveckling. Samma sak gäller för samhällsvetenskapen. Att förklara på förhand när en kritisk process sätter igång är mycket svårt, men att peka på risker (alternativt möjligheter) är något vi gör hela tiden.

Låt oss se på den senaste utveckling i USA. Signalerna att mer djuplodande politiska förändringar var i görningen har egentligen kommit under lång tid. En tilltagande klasskonflikt där både rika och fattiga är missnöjda, har länge varit ett faktum. De allra rikaste har vunnit på de senaste decenniernas ekonomiska turbulens, medan medel- och låginkomsttagarna har stått still eller fått försämrade förutsättningar. Den välmeriterade Berkeley-ekonomen Laura Tyson avslutar 2014 en analys i Huffington Post med orden ”… [the] income inequality in the U.S. has risen to levels that threaten not only the economy’s growth, but also the health of its democracy”. [i] Tillsammans med en ökad misstro mot det politiska systemet och dess förmåga att lösa problem ger detta en grogrund för en dramatisk politisk utveckling. Statsvetaren Robert Putnam visar i sin senaste bok Our Kids, hur dessa klassklyftor går i arv genom sämre förutsättningar i utbildningssystem och i andra delar av livet. Han skriver ”… we have seen how in recent decades the challenges and opportunities facing rich and poor kids have grown more disparate”.[ii]

Allt detta, tillsammans med den alltid så närvarande rasismen i amerikansk politik, riskerar leda till ett politiskt uppror. Vi kunde inte förutse Trump, men vi kunde visa att risken för en utveckling där en politisk rörelse som den Trump representerar skulle kunna vinna gehör var överhängande.

Om vi istället vänder blicken mot Europa och den kris som de politiska systemet nu upplever. Många är vi som studerat EU i decennier och som pekat på de allvarliga demokratiska brister som systemet besitter. I långa stycken brister kedjan av representativt beslutsfattande när det kommer till EU-frågor.

Redan när förslaget om en konstitution behandlades inom EU 2005 så röstade fransmän och holländare i varsin folkomröstning ner förslaget. Därefter har unionen växt sig allt starkare och tidigare nationalstater har genomgått en metamorfos till att bli medlemsstater. Ett system där den nationella suveräniteten har, om än inte upphört, så åtminstone radikalt kringskurits. Som ett resultat av detta har det inte växt fram ett alternativt demokratiskt system, utan nationalstatens begränsning har blivit den representativa demokratins begränsning. Vinnarna i denna process är de olika ländernas politiska eliter. Statsvetaren Christopher Bickerton med kollegor skriver i sin bok The New Intergovernmentalism att ”…political elites combine in their outlooks at the European level, and together confront from above their own domestic constituents whose frustration and anger appear to them as something they must contain rather than engage with or represent”.[iii]

Att en folklig EU-skepsis, blandad med en nynationalistisk vurm (med rasistiska förtecken), ger grogrunden för en händelseutveckling som Brexit är något som framstår som tydligt.

Slutsatsen är således att som samhällsvetare vet vi en hel del om förutsättningarna för olika potentiella utvecklingsvägar, men då våra ämnen ofta till sin natur är retrospektiva, har vi svårigheter att sia om den konkreta framtiden (precis som de flesta andra vetenskapsområden). Bör vi då stanna vid detta? Mitt svar är nej och enligt min mening borde vi bli mer fantasifulla i att nyttja tekniker som syftar till förutsägelser.

Olika simulerings- och scenariometoder används allt flitigare inom det statsvetenskapliga ämnet och det är bra. Dessa bygger givetvis på teorier om hur världen är beskaffad, som i sin tur bygger på analyser av vad vi kan lära av historien. Att ta steget ut och mer systematiskt fundera över vad dessa kunskaper kan lära oss om den troliga framtiden är en bra sak. En sådan ambition förutsätter dock en helt avgörande självbehärskning – att tydligt göra skillnad när vi gör kvalificerade spekulationer och när vi uttalar oss om vad vi faktiskt vet. Likaså bör det omgivande samhället vara uppmärksam och ha respekt för denna svåra balansgång.


[i] Laura Tyson, ‘The Rising Costs of U.S. Income Inequality’, Huffington Post, 1 December 2014, http://www.huffingtonpost.com/laura-tyson/us-income-inequality-costs_b_6249904.html.

[ii] Robert D. Putnam, Our Kids: The American Dream in Crisis (Simon and Schuster, 2016).

[iii] Chris J. Bickerton, Dermot Hodson, and Uwe Puetter, The New Intergovernmentalism: States and Supranational Actors in the Post-Maastrich Era (Oxford: Oxford University Press, 2015).

Kan vi lita på (andras) publicerade forskningsresultat?

“Hardly anyone takes data analysis seriously. Or perhaps more accurately, hardly anyone takes anyone else’s data analysis seriously.”

 

Ovanstående citat härstammar från en över 30-årig artikel av nationalekonomen Edward Leamer.[i] Ett citat som ganska ofta dyker upp i debatter om forskningsresultat som baserar sig på olika typer av statistiska metoder och data.

 

Det hela handlar om vi kan lita på forskningsresultat eller rättare sagt andras forskningsresultat. Det finns flera faktorer som spelar in huruvida vi kan vara någorlunda säkra på nya forskningsresultat. En kvalitetsstämpel är givetvis den vetenskapliga granskningen av publicerade artiklar. En annan, att nya studier kan replikeras med hjälp av samma eller oberoende datamaterial. I detta avseende finns det en idé om att forskningen är en självkorrigerande process. Att forskare har en sund skepticism till enskilda och nya forskningresultat vilket uppmuntrar till replikationer och nya relaterade studier, vilket i slutändan kan leda till att de forskningsresultat som till slut blir mer eller mindre etablerade ”sanningar” faktiskt har en gedigen vetenskaplig grund.

 

Inom delar av samhällsvetenskapen, eller i alla fall inom statsvetenskapen, fungerar detta inte speciellt bra i praktiken. Dels finns det sällan strikta krav att göra datamaterialet tillgängligt i samband med publicering eller att förse granskarna med det aktuella datamaterialet (om det skulle röra sig av data som av olika skäl inte kan eller får spridas).  Dels publicerar de vetenskapliga tidskrifterna helst artiklar med nya fynd och påståenden, än korrigeringar av gamla. Och ett flertal tidskrifter publicerar överhuvudtaget inte kritik mot publicerade artiklar i den egna tidskriften.

 

Sedan diskussionen om att försöka få mer transparenta forskningsprocesser tog fart för drygt 30 år sedan har det blivit bättre, men ännu är det långt till en tillfredställande granskning av nya forskningsresultat.[ii] Ser du påståenden som t.ex. att kvinnors menstruationscykel eller mäns armstyrka påverkar hur de röstar, finns det anledning att vara skeptisk! Båda är dessutom exempel på påståenden som blivit avfärdade, dvs. där den självkorrigerade processen fungerat. Vilka andra forskningsresultat som aldrig skulle blivit publicerade eller relativt snabbt tillbakavisats är svårt att svara på. För detta krävs det att datamaterial för forskning blir mer tillgängligt under granskningsprocesser och/eller i samband med publicering.

 


[i] Leamer, Edward (1983). Let’s Take the Con Out of Econometrics, American Economic Review 73, 1, 31-43.

[ii] Inom statsvetenskapen var ett viktigt bidrag till debatten Gary King:s rekommendationer om hur vi möjliggör granskningar av publicerad forskning, se t.ex. King, Gary (1995). Replication, Replication. PS: Political Science & Politics,28(03), 444-452.

Forskningspolitik – vem bryr sig?

Inom statsvetenskapen har vi ett speciellt begrepp för politiska frågor som inte engagerar väljare eller politiska partier, en så kallad valence issue. Det saknas en bra svensk översättning, men skulle kunna översättas till ”tycka-lika-fråga” eller ”ingen-bryr-sig-fråga”. Det handlar med andra ord inte om frågor där vi kan urskilja olika åsikter inom väljarkåren eller som väljare tycker är viktiga. Inte heller frågor som leder till hätska debatter mellan de politiska partierna. Istället handlar det om politiska frågor som nästan tycks vara ”opolitiska”. Ett förenklat läroboksexempel är frågan om man vill ha en bättre grundskola. Ingen vill väl ha en sämre grundskola? Självklart inte, men till skillnad från forskningspolitiken finns det olika politiska förslag på hur vi kan få en bättre grundskola. Det kan gälla formen för undervisningen, om och under vilka villkor vinstdrivande privata alternativ ska tillåtas, o.s.v.

 

Hur ser det ut med forskningspolitiken? Enligt de väljarundersökningar som görs i Sverige och runt om i världen verkar det inte vara en fråga som står speciellt högt upp i prioritetslistan. Men det kanske inte hindrar att de politiska partierna ändå vill attrahera det fåtal väljare som faktiskt väger in skillnaderna i forskningspolitik mellan partierna vid valurnan? Tidningen Curie frågade Sveriges riksdagspartier vilken den viktigaste forskningspolitiska frågan var inför valet 2014. Svaren från samtliga partierna kan sammanfattas som ”forskning behövs”, men någon större vägledning kring vad partierna egentligen vill med forskningspolitiken ges inte.  Studerar vi partiernas valmanifest är det lite lättare att se skillnader mellan partiernas forskningspolitik, t.ex. rörande satsningar på forskning om kärnkraft, könskvotering av forskningsanslag och om det främst ska satsas på forskning som har goda möjligheter att ge en ekonomisk avkastning. Tyvärr handlar skillnaderna om en fortsatt politisk styrning av forskningsanslagen, något som de flesta som forskar inom universiteten inte vill se.

 

Gällande den fråga som kanske intresserar lärare och forskare mest, nämligen basanslagen och finansieringen av forskningen, råder en konsensus. Det är bra som det är. Detta trots att universitetens ökade kostnader de senaste åren inte till fullo har täckts upp av ökade statsmedel.

Det råder inte någon tvekan att debatten kring forskningspolitiken är levande i Sverige, men idag förs den främst inom den akademiska världen och inte inom eller mellan de politiska partierna. Kanske har vi hittat ett nytt läroboksexempel på en valence issue? Svensk forskningspolitik.

Statsvetare och andra ”proffstyckare”

Statsvetare får ofta uttala sig i media. Väldigt ofta. Inte minst vart fjärde år när de allmänna valen står på agendan. Jag har till och med kollegor som veckorna innan valen berättat att de varit tvungna att stänga av telefonen för att kunna få något annat arbete utfört. Men även mellan valen är statsvetarna efterfrågade av journalister. Inte minst jämfört med andra samhällsvetare där nationalekonomer, sociologer, kulturgeografer och genusvetare sammantaget inte syns i media lika mycket som statsvetare.

Tidningen Dagens Samhälle rangordnade svenska akademiker under valåret 2014 efter hur ofta de hade synts i media. Inte överraskande toppades listan av just statsvetare. Fast det kanske inte är så konstigt egentligen, då ganska mycket av det totala mediautrymmet tillägnas just dagspolitik. Vad som är märkligare är att det oftast är samma 10 statsvetare (9 män och 1 kvinna) som uttalar sig i media. Många, men inte alla, av dessa är också de skickligaste forskarna i Sverige. Dock finns det många andra skickliga forskare som inte ges möjlighet eller avstår från att kommentera dagspolitiska händelser. Det är synd, då en direkt konsekvens av detta är att en väldigt liten andel av uttalandena som statsvetarna gör har en direkt forskningsanknytning. Det behöver inte alltid vara ett problem då många frågor från journalister berör sådant som lärs ut på grundutbildningen. I andra fall kan det dock finnas bättre lämpade forskare att intervjua som faktiskt forskar specifikt på det som nyheten eller reportaget handlar om.

Att journalister efterfrågar samma personer är inte överraskande. Personerna är lätta att hitta, de har en historia av att ställa upp på intervjuer, men inte minst – de kan ge svar som är begripliga. Ett uttryck av journalistisk lathet måhända, men likväl god journalistik.

Samtidigt finns det uppenbara fördelar med att journalister främst vänder sig till ett fåtal seniora professorer. Vi andra får mer tid till att forska och undervisa, även veckorna före de allmänna valen.

Bild på Karlsbron i Prag.

Råd till nya och yngre forskare – använd andras data!

Detta blogginlägg handlar om varför nya och yngre forskare bör undvika tidskrävande datainsamling, även om det skulle gynna forskningen i stort och flytta fram forskningsfronten.

 

I början av hösten hölls den största europeiska statsvetarkonferensen i ett alldeles för varmt Prag. I samband med konferensen samtalade jag med en tysk kollega som liksom jag ansvarar för ett datainsamlingsprojekt eller ett ’infrastrukturprojekt’ som det ibland kallas. I dessa projekt går en ansenlig mängd av vår arbetstid till att planera, koordinera, samla in, koda och på olika sätt bygga upp databaser som fritt kan användas inom forskningen. Vårt samtal kom snart in på dessa projekt, fast merparten av samtalet kom att handla om vi var helt bakom flötet eller inte, eller åtminstone i vilken grad detta var sant. Inte minst, diskuterade vi hur många fler publikationer vi skulle haft tid att skriva om vi skulle använt oss av befintliga datamaterial. Vi konstaterade snabbt att de alternativa och redan befintliga datamaterialen inte skulle ha varit idealiska för syftet, till och med olämpliga, men ändå hade de högst sannolikt varit acceptabla för redaktörer, granskare och läsare i brist på bättre befintligt material. Att publicera utifrån data som redan finns tillgängliga är en framgångsstrategi, det kände vi igen då vi snabbt började citera ur minnet mer omdömesfulla yngre kollegor med imponerande publikationslistor.

 

Vi har dock hunnit med några publikationer, men publikationslistan är tunnare då vi spenderat mycket tid på datainsamling. Min kollega skulle troligtvis ha en fast tjänst också. Även om hans databas har använts i över 200 vetenskapliga publiceringar av andra forskare, så visade det sig att det inte var mycket värt i den hårda konkurrensen av fasta universitetstjänster. Där det är publikationer i form av artiklar och böcker som räknas! Att insamlandet av samhällsvetenskaplig data inte står högt i kurs är dock inte bara beklagligt för omdömeslösa yngre forskare som tar sig an sådana uppgifter, utan även för samhällsvetenskapen som helhet. Vi saknar därmed i stort möjligheten till att nå säkra forskningsresultat. Till exempel inom mycket medicinsk forskning betraktas enskilda forskningsresultat som osäkra och tentativa till dess att resultaten bekräftas av andra oberoende studier. Allra helst ska en så kallad metaanalys genomföras, dvs. en systematisk analys av ett större antal vetenskapliga publikationer för att kunna utröna en gemensam, sammanfattande slutsats. Idealiskt kräver dock metaanalyser flera olika oberoende datamaterial, dvs. att det finns forskare som faktiskt ägnar sig åt datainsamling. Kanske är det därför det existerar så få metaanalyser inom statsvetenskapen och de flesta andra samhällsvetenskaper? Och kanske är det därför vi inte har något bra svar på många viktiga forskningsfrågor? För få vill helt enkelt ägna sig åt tidskrävande datainsamling i början av karriären.

 

Ett stort hinder för mer omfattande systematisk datainsamlingar och för kumulativ forskning är att forskare, och inte minst nya och yngre forskare, inte har tillräckligt höga incitament till att bemöda sig att samla in datamaterial eller att replikera studier från sina kollegor. Det som idag gynnar unga akademikers karriärer är endast slutprodukten av forskningen, dvs. Antalet publicerade artiklar och böcker. Att samla in stora datamaterial, koda, klassificera, och skapa databaser till gagn för ett forskningsfält i stort är inget som premieras vid tillsättande av tjänster eller befordringar vid universiteten. Detta synsätt på vad forskningsproduktion är och bör vara missgynnar därför yngre forskare som samlar sina egna data och driver andra mot forskningsområden där det redan finns gott om data. Dvs. data som kollegor eller myndigheter, gjort mer eller mindre allmänt tillgängliga. En annan effekt är att forskare som trots allt ägnat månader eller år till att samla in egna data inte har incitament att göra detta material tillgängliga för sina kollegor (i den mån det kan undvikas, eller förrän idéerna för nya publikationer har sinat eller tills det att datamaterialet har blivit obsolet). Detta omöjliggör tillfredsställande granskning (i form av replikation av analyser) av den forskning som publiceras.

 

Det har dock blivit bättre på senare år. Även om rena replikationer av tidigare studier fortfarande är sällsynta och inte efterfrågas av speciellt många vetenskapliga tidskrifter, finns det ljusglimtar. Idag välkomnar flera tidskrifter kortare artiklar där nya eller större uppdateringar av datamaterial presenteras och beskrivs. Fler och fler tidskrifter kräver dessutom att data som används för en artikel publiceras samtidigt som artikeln. Detta är en positiv utveckling, men som tyvärr endast marginellt kommer åt grundproblematiken att nya och yngre forskare bör undvika att engagera sig i allt för tidskrävande datainsamlingar för att kunna göra en (snabb) framgångsrik akademisk karriär.

 

Vad kan då göras för att förändra incitamenten till bedriva forskning som kräver omfattande datainsamling? Den enklaste lösningen vore helt enkelt att få till en policy- och attitydförändring vid universiteten. Att produktion av datamaterial som gjorts fritt tillgängliga för kollegor, och allmänheten i stort, faktiskt premieras högre vid tillsättandet av tjänster och vid befordringar. Ett annat alternativ, men också en för samhällsvetare troligtvis  alltför främmande lösning vore att göra producenten/producenterna av ett datamaterial till medförfattare i de artiklar som använder sig av datamaterialet. Min tyske kollega skulle med störst sannolikhet ha en fast tjänst oavsett vilken lösning man skulle välja.

Foto: Wikimedia

Försvunnen väska och berättelser om sammanhang

Sydney välkomnade mig med 30 grader, 80 procents luftfuktighet och ett bagageband som snurrade varv efter varv utan att min väska dök upp. Den är på vift i Bangkok. Kanske.

Nåväl, ett av de projekt jag ska jobba med under detta besök är en studie med unga vuxna som blivit intervjuade flera gånger mellan de var ungefär 18 och 24 år. Vi kan kalla dem Matt, Cate och Michael.

Matt valde att gå en fyraårig praktisk utbildning på högskola och var tämligen säker på att han skulle få jobb när han var klar. Han jobbade därför flera pass i veckan på en pub för att betala hyran och andra utgifter. Det tog på hans krafter. När examen var klar var arbetsmarknaden en annan än när han började och att hitta ett jobb blev betydligt svårare och mer påfrestande än vad Matt räknat med. Efter månader av jobbsökande fick han till slut ett jobb 470 mil bort i en liten stad i en av landets mest avlägsna delar. Matt såg jobbet som en bra karriärmöjlighet men mådde dåligt av det heta klimatet, skiftarbetet och saknaden efter familj och vänner.

Cate åkte utomlands som volontär direkt efter gymnasiet och har sedan dess bott hemma hos föräldrarna och arbetat heltid för en välgörenhetsorganisation. Hon gillar att hon kan spara lite pengar men känner sig uttråkad.  Att plugga vidare finns i tankarna men hon tvekar. Familjen förväntar sig att hon ska köpa en lägenhet och så småningom gifta sig. Hon är inte lika pigg på det. Cate byter jobb och funderar vidare på vad hon vill i livet. Efter att hon fått kontakt med släktingar i Europa och besökt dem vill hon resa mer och det slutar med att hon migrerar till föräldrarnas europeiska hemland. Saker blev inte alls som varken hon eller hennes föräldrar hade räknat med.

Michael kommer från en mindre ort utanför en storstad. Han vill komma in på en utbildning till ambulanssjukvårdare men betygen räcker inte till. Istället flyttar han ett par timmar bort för att plugga till sjuksköterska vilket han inte alls trivs med.  Michael hoppar av och hans föräldrar blir besvikna på honom. Han får knappt flytta hem igen och mår dåligt psykiskt. Efter att ha jobbat kvällar och nätter på en pub under ett år väljer han att plugga till lärare och livet vänder. Han ser fram emot att jobba och känner att livet är meningsfullt.

Dessa tre historier innehåller givetvis mycket mycket mer. Det gemensamma är att de alla upplevt osäkerhet kring framtiden och press att ”bli något”. En känsla av sammanhang har varit viktigt för att må bra och den är beroende av materiellt och socialt stöd. Sammanfattningsvis: psykiskt välbefinnande är både en förutsättning för, och en konsekvens av processen att bli vuxen.

De ringde från flygplatsen. De har hittat min väska i Bangkok. Kanske.

Att resa – i kunskap, geografiskt och socialt

Att vara forskare och lärare är att alltid vara i rörelse. Inte nödvändigtvis fysiskt (ibland är jag rädd att stolen ska växa fast) men i sinnet och geografiskt. Tänk dig att ha ett jobb där du får lära dig nya saker hela tiden samt förmedla dem och där det finns möjligheter att finna likasinnade över hela världen och utbyta idéer. Visst, akademin är märklig på många sätt men den har ändå sina ljusa sidor. Annars skulle jag inte stanna. Att vara i rörelse ska dock inte innebära att byta chef och arbetskamrater vartannat år. I mina ögon är en av universitetets viktigaste uppgifter som arbetsgivare att säkerställa tryggare anställningar. Kreativitet, produktivitet och passion för att lära ut kräver trygghet. Annars riskerar den nyfikenhet som drev många av oss till den här miljön riskerar att kvävas.

Jag har haft turen att få samarbeta med kollegor i Australien och på onsdag åker jag dit för att jobba under några veckor. I likhet med många andra länder, inklusive Sverige, mår unga i Australien allt sämre psykiskt. Ett av projekten handlar om att försöka förstå hur livsvillkoren för unga vuxna är kopplade till psykisk (o)hälsa. Resultaten visar att stress och psykisk ohälsa är relaterat till ekonomisk utsatthet under studietiden. Universitetsstudier i Australien är avgiftsbelagda för alla, även om ”inhemska” studenter betalar mindre än utländska. Studenter som inte har föräldrar som kan betala får ta lån för att betala avgifterna, inte för att betala hyran. Hyrorna är för övrigt extremt höga och de flesta bor hemma under studietiden. För att ha råd att leva tvingas de att extrajobba vilket inte bara går ut över studier och relationer men också det psykiska välbefinnandet.

Studenter vid svenska lärosäten kan skatta sig lyckliga över den avgiftsfria utbildningen (bortsett från alla som nu måste betala sedan avgifter för studenter från vissa länder införts). Jag vill påminna om idén bakom detta – att alla, oavsett bakgrund ska ha möjlighet att studera. Nu finns det fortfarande en social snedrekrytering till högre utbildning men pengar ska inte utgöra hinder.

Utan fri utbildning hade arbetarklasstjejen Evelina inte haft möjlighet att studera vidare.

Sexualiserat våld – röster om förändring

Nu hörs de, rösterna om hur tjejer och kvinnor ofredas sexuellt. På torg i Köln och festival i Stockholm. Rösterna som alltid talat men inte hörts, rösterna som tillhör generationer av (i huvudsak) kvinnor men som nu ges offentligt utrymme via media. Det är inget nytt fenomen vi talar om. Det är också därför som rösterna inte hörts. Sexuella trakasserier är så normaliserade, så självklara, att rösterna i många fall har kommit att stanna ohörda i de drabbade. Varför tala, skrika, om något som ofta ses komplimanger?

Här kommer en förenklad röst från min och andras forskning om sexuella trakasserier i relation till ungas psykiska hälsa. Sexuella trakasserier är mycket utbrett i svenska skolor. Tjejer och killar rapporterar utsatthet på olika sätt. Till exempel: homofobisk verbal mobbning riktas oftare mot killar än mot tjejer men är kopplad till ökad risk för psykisk ohälsa för både tjejer och killar. Erfarenheter av att bli tafsad på och att få sexuella kommentarer om sitt utseende är vanligare bland tjejer och visar sig ha starka samband med psykisk ohälsa. I synnerhet bland tjejer.

Att sexuella trakasserier inte tas på allvar av vuxenvärlden blev tydligt under en workshop om min forskning i en gymnasieklass. Jag frågade försiktigt om sexuella trakasserier förekommer på skolan. Då svarar den manliga läraren i 50-årsåldern: ”Som ensam man i ett kvinnodominerat yrke så tycker jag att det vore bra med lite mer sexuella trakasserier! Höhö.”

Sammanfattningsvis: Om klasskompisens eller främlingen i publikhavets händer på brösten är menade och upplevs som en komplimang, så borde de inte upplevas som obehagliga och bidra till psykisk stress. Eller hur? Det handlar om vem som tar sig rätten över vems kropp.

Slutsats: Sexuella trakasserier är maktutövning som negligeras, trivialiseras och osynliggörs eftersom de bekräftar sakernas ordning. Vårt samhälle värderar det som (i huvudsak heterosexuella vita) män är och gör högre än det som kvinnor och icke-hetero-män är och gör. Med en sådan könsordning så är det inte konstigt att vissa tar sig rätten över andras kroppar. Att de drabbade mår dåligt av att de betraktas som objekt, är ju sedan deras eget fel eftersom de inte kan ta ett skämt och är otacksamma för den uppmärksamhet de fått (OBS: sarkasm).

Måtte rösterna övergå i skrik om förändring.

 

Forskning – mycket snack och lite hockey?

För många forskare betyder januari ett intensivt skrivande av forskningsansökningar. Idéer ska förpackas på ett attraktivt sätt för att stå ut i konkurrens med hundratals andra. Det är inget fel i detta, kunskap springer ur kreativitet och nytänkande, eller?

Inom mitt område, ungas psykiska ohälsa, så vet (och snackar) vi massor om vilka besvär som är vanligast, om det skett en ökning eller inte, om vilka som är mer drabbade och hur psykisk hälsa är kopplat till omständigheter i de ungas vardag. Det finns betydligt mindre kunskap om vad som kan och bör göras för att hejda den negativa utvecklingen av psykisk hälsa bland unga samt minska klyftorna mellan till exempel killar och tjejer. För att utveckla reella förslag på förändringar så krävs interventioner – konkreta insatser som utvärderas.

De stora forskningsfinansiärerna har under de senaste åren, på uppdrag av regeringen, satsat på forskning om ungas psykiska hälsa och forskningsprojekt med fokus på interventioner har varit ”extra välkomna”.  Äntligen! Ropar vi som menar att det är dags att byta snack mot hockey; äntligen kan interventionsprojekt få stöd.

Idén om interventioner är tämligen enkel: utifrån existerande vetenskaplig kunskap utvecklar vi en intervention som syftar till att hela skolan ska jobba med att, exempelvis motverka sexuella trakasserier och mobbning, främja jämställdhet genom att till exempel problematisera stereotypa och förminskande normer om vad det innebär att vara tjej och kille, samt främja deltagande och goda kamratrelationer. Detta är inte lika enkelt kontrollerat som ett laboratorieexperiment (missförstå mig inte nu, jag säger inte att experiment är simpla, bara att ”in-real-life” interventioner/experiment innehåller många osäkerhetsfaktorer). Men om vi ska kunna skapa förändring och veta vad som fungerar så behövs någonting göras.  Sagt och gjort. Vi har tio högstadieskolor i två kommuner i olika delar av landet. Intervjuer och enkätundersökningar genomförs i samtliga skolor för att få en inblick i hur situationen ser ut. I fyra av dem implementeras därefter programmet under två år. I de andra sex skolorna pågår verksamheten som vanligt. Efter halva tiden görs en uppföljning liksom efter två år. Resultaten jämförs med hur det såg ut från början.

Tillbaka till forskningsfinansiärernas satsning. I två stora utlysningar under 2011 och 2014 tilldelades medel till 24 projekt. Hur många av dem var interventionsforskning? Fem. Hur många av dem skulle genomföras i skolan i de åldrar där psykisk ohälsa är vanligt (och ökar)? Inget.

Slutsats: ja, vi forskare som jobbar utifrån att unga människors psykiska hälsa påverkas av den miljö de befinner sig i snackar en massa eftersom vi inte har det individfokuserade forskarsamhällets stöd att undersöka vad det blir för resultat av lite hockey.