Politikerna bör ändra lagen om försäkringen är för dyr

Partipolitiskt obundna forskare inom olika vetenskapsområden har under årtionden granskat politisk styrning och kontroll av offentliga myndigheter. Inom rättsvetenskapen har diskussioner och analyser bland annat förts omkring om, och i så fall hur, regering och riksdag kan eller bör påverka förvaltningsmyndigheters tillämpning av rätten på såväl generell nivå som individnivå.

Detta är frågor som blivit alltmera aktuella i och med Sveriges inträde i EU och europarättens genomslag samt den internationaliseringstrend som följt därefter.

Kolumnisten Hanne Kjöller ondgör sig i Dagens Nyheter (se länk) över veckans rapportering om att chefer vid Försäkringskassan använder avslagsfrekvens som kriterium när de sätter medarbetarnas löner. Det är också något jag som forskare fick möjlighet att kommentera i Agenda i SVT i söndags.

När nu debatten är i full blom är det bara att beklaga att forskarsamhället, och de diskussioner och analyser som förs där, inte gjort större avtryck inom alla delar av samhällsområdet. För om så hade varit fallet hade det möjligen varit lättare att förstå varför jurister och andra samhällsvetare har svårt att godta att politiska målsättningar tillåts styra hur lagen ska tillämpas.

Det finns inga målsättningsstadganden i socialförsäkringsbalken som ger Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten eller domstolar rätten att anpassa tillämpningen av reglerna utifrån hur många som politikerna anser ska har rätt till ersättning eller pension under en period. Det tycks emellertid finnas en uppfattning om att sjukförsäkringen kostar alltför mycket och nyttjas av alltför många, och att det av den anledningen skulle vara legitimt att kringgå rättsstatliga principer om legalitet och rättssäkerhet.
Men om nu försäkringen är för kostsam för den svenska välfärden, vore det då inte bättre att våra folkvalda tar det fulla ansvaret och ändrar lagen, istället för att krypa bakom Försäkringskassan och låta myndigheten ta konsekvenserna?

För den som undrar varför Hanne Kjöller skriver att jag inte har besvarat hennes förfrågningar kan jag bekräfta att jag mycket riktigt blev kontaktad av kolumnisten, genom två telefonsamtal och ett mejl, allt inom samma timme. Att jag inte hade möjlighet att återkomma till henne omedelbart tycks nu ha tagits som inteckning för att jag ingår i någon sorts konspiration mot Försäkringskassan. Ett förhållningssätt som också förtar trovärdigheten i den av henne förda argumentationen.

Läs även Hanne Kjöllers text
https://www.dn.se/ledare/kolumner/hanne-kjoller-bade-fel-och-forutsagbart-nar-svt-beskriver-forsakringskassan/

 

Forskningsansökan och den kontraktslösa gråzonen

När jag skrev inlägget om gåvokulturen som alltmer blivit en kontraktskultur så slog det mig att det finns ju en sysselsättning som de flesta av oss ägnar oss åt helt gratis och utanför arbetstid, men som vi förmodligen inte ser som varken en gåva eller ett kontrakt: ansökningsskrivandet. De flesta ser det som ett nödvändigt ont, något vi måste göra för att sedan, om vi har maximal tur, få ägna oss åt den forskning vi så gärna vill göra. En del kanske har förlikat sig med genren och känner sig mindre avogt inställd, men jag tror det är få forskare som ser ansökningsskrivandet som del av en gåvokultur, en ynnest. Det intressanta är att trots det, så ägnar vi en hel del obetald tid åt detta arbete. Få av oss har möjlighet att skriva en ansökan inom ramen för våra tjänster – det finns sällan en timfördelning för ansökningsskrivande i BPS – och ändå är det en uppgift som vi antas göra, för vår egen karriärs skull, för enhetens skull och för universitetets skull.

Nu sitter förmodligen många och ägnar sig åt forskning (skriva, läsa, tänka, diskutera) när tjänstetimmarna har tagit slut, men det är en sysselsättning som mer självklart ingår i gåvokulturen – den där gråzonen mellan arbete och brinnande intresse. Självklart kan inte allt vi gör ingå i den, men det är intressant ur en arbetsrättslig synvinkel hur forskningsansökan ändå har hamnat där. Har man ingen forskningstid är det ingen som förväntar sig att du ska forska överhuvudtaget, men däremot förväntas att du skriver en forskningsansökan på din fritid oavsett hur din tjänst ser ut.

Det är inget nytt att den tid som läggs ner på ansökningsskrivande, samt bedömandet av desamma, skulle kunna räknas i sekler av tid. Resurser saknas så klart för att täcka den tiden. Men om man tar de resurser som ändå går till denna verksamhet, alltifrån sakkunnigas arvode, kostsamma ansökningssystem, overheadkostnader, liksom den omfattande universitetsadministration som ska få oss att skriva bättre ansökningar – en helt ny yrkesgrupp med få vetenskapliga meriter men med löner högre än docenter – så är det fullt möjligt att vi alla ägnar oss åt ett nollsummespel. De pengar vi får till forskning inom humaniora och samhällsvetenskap är en spottstyver i jämförelse med de pengar som går till att hålla uppe själva ansökningskulturen.

Även om vi inte enbart stirrar oss blinda på ekonomi, så finns det goda skäl att inte uppmuntra denna kultur alltför mycket. Enligt den pågående Utredningen om styrning för starka och ansvarfulla lärosäten (Strut) som nyligen kom ut med en ”teaser” (Övergripande modellförslag för styrning av universitet och högskolor) har denna, för Sverige unika kultur, även andra negativa effekter:

”För starkt fokus på externa medel riskerar att begränsa utrymmet för nya och risktagande forskningsfrågor eller för att stärka forskningen och säkra vetenskaplig lärarkompetens inom stora utbildningsområden som exempelvis skolområdet. Bristen på tydliga karriärvägar för forskare/lärare har påtalats länge från arbetstagarorganisationer, av internationella bedömare som deltagit i utvärderingen av forskningen vid ett stort antal lärosäten, och i flera utredningar. Formerna för fördelning av forskningsmedel har haft en negativ påverkan på jämställdheten, vilket har visats i forskning om hur kvinnor förfördelas av forskningsfinansiella organisationer. Det har vid våra dialoger funnits en stor samsyn om att den höga andelen externa medel blivit alltför styrande för lärosätenas anställningar och strategiska inriktning.” (s. 12)

Vindarna kanske är på väg att vända. Idén att konkurrens leder till bättre forskning håller på att underminera sig själv: forskare som borde samarbeta slåss istället om externa medel, fördelningen har ibland en underlig korrelation med vilket universitet som är mest representerat i forskningsrådets ledning, att lära sig den språkgenre som krävs för att få beviljat medel är väsentligare än att tänka kritiskt – en språkgenre som tyvärr även riskerar att sprida sig till själva forskningsarbetet och ge upphov till intetsägande artiklar som enbart publiceras för att man måste. Och kanske viktigast av allt: ingen har tid att läsa andras forskning när det enda som räknas är den egna forskningen. Det blir inte bättre forskning av detta – bara mer isolerade forskare och forskningsgrupper.

Vi behöver försvara professionalismen, inte underminera den. Vi behöver ersätta konkurrenskulturen med en läskultur, och ansökningskulturen med en forskningskultur. Ett steg är att ta efter Norge där det ofta ingår minst 50 % forskning i lektoraten. Denna justering – att gå från 20 % till 50 % kompetensutveckling för alla lektorer – skulle inte enbart innebära mindre tids- och pengaslöseri för alla, utan även öppnare forskning, mer kompetenta forskare, och, för all del, även ökad jämställdhet.

På samma sätt kan man tänka sig att ingen forskare bör ägna sig åt enbart forskning; att lägga in ett minimumkrav på undervisning även för den mest framgångsrika stjärnforskare skulle inte enbart göra grundutbildningen mer forskningsnära, den skulle även skapa en starkare solidaritet mellan lektorerna eftersom alla skulle ingå i lärarlaget. Ett mer jämlikt universitet, tror jag, börjar med att vi alla kan vara lika nöjda med vårt arbete: gåvorna och kontrakten måste helt enkelt fördelas lika mellan oss; de måste vara inbyggda i själva strukturen. För den som är hågad, skulle det ju fortfarande vara möjligt att skriva ihop en forskningsansökan och dryga ut sin tjänst med ytterligare forskning – den möjligheten skulle då de facto vara just en gåva, inte ett pålagt ok i en kontraktslös gråzon.

Demokrati betyder ingenting

”’Demokrati’ betyder i stort sett allt – politik, etik, rätt, civilisation – och betyder således ingenting.”

Jean-Luc Nancy, ur Vad innebär det att vara demokrat? (2010), s. 69

Skribenterna i den lilla boken Vad innebär det att vara demokrat? (Tankekraft förlag, 2010) har en utgångspunkt gemensamt: allting börjar med politiken och demokrati kräver politik för att kunna fortleva. De menar också, om än på olika sätt, att demokrati i dag inte tillåts vara politisk då den istället ses som en allomfattande princip som kan fullbordas – om alla bara enas om vad som är demokratiskt.

Litteraturvetaren Kristin Ross menar till och med att den mest grundläggande delen av demokratin, den allmänna rösträtten, är på väg att avskaffas – i demokratins namn. Detta sker genom att ”neutralisera den allmänna rösträttens oönskade effekter” (Ross, 2010 s. 98). Antingen genom att de som röstar inte har några egentliga alternativ att rösta på – alla representanter står för ungefär samma sorts samhällsordning – eller genom att folkviljan rationaliseras. Exempel på det sistnämnda är bland annat folkomröstningarna om EU:s konstitution (Lissabonfördraget), där Irlands ”nej” inte godtogs utan en ny folkomröstning ansågs nödvändig så att irländarna kunde rösta ”rätt”. Ross, som är amerikan, tar även upp exempel från den egna lokalpolitiken där ett, av medborgarna nedröstat, förslag tas upp igen och igen, tills resultatet blir ett annat. För oss umebor är det en inte helt okänd taktik inom vår egen kommunpolitik.

”Att ’rösta igen’ är således inget ovanligt i dagens representativa demokratier. Uppenbarligen betyder ’nej’ inte nej på riktigt. Det slående med följderna av den irländska omröstningen var inte enbart att ett fördrag som dödförklarats genom folkets röst i allra högsta grad fortfarande var levande, utan att irländarna genom att ta valet på allvar och utöva sin demokratiska rättighet att rösta i EU-oligarkins ögon ansågs ha angripit, inte parlamentens makt, utan själva demokratin som sådan. Med Europaparlamentets talman Hans-Gert Pötterings ord: ’Det är givetvis en stor besvikelse för alla oss som ville uppnå mer demokrati, mer politisk effektivitet, tydlighet och transparens i beslutsfattandet i EU, att majoriteten av irländarna inte kunde övertygas om behovet av dessa reformer’.” (Ross, 2010 s. 96)

Att Lissabonfördraget var ett högst politiskt dokument, ett som helt utgick från homo economicus och den nyliberala ekonomiska styrningen, framgick inte. En ordning som senare skulle leda till Greklands kollaps, och ännu en överkörd folkvilja. Vad är demokratiskt med detta? Förutom att ordet demokrati används?

”Att lyckas använda beteckningen ”demokrati” på en okontrollerad och avreglerad frimarknadsekonomi, en hänsynslös och otyglad opposition mot kommunism samt en rätt att intervenera med militära och andra medel i otaliga suveräna nationer och deras inre angelägenheter – detta var ett otroligt konststycke. Att lyckas få marknaden att framstå som ett uppenbart villkor för demokrati, och att framställa demokrati som något som ofrånkomligen frammanar marknaden, var en förbluffande prestation.” (Ross, 2010 s. 106)

Statsvetaren Wendy Brown försöker ta reda på hur det kommer sig att demokrati tömts på sitt innehåll och mest används retoriskt av politiker, tjänstemän och ledarskribenter:

”Vår tids stora demokratier kännetecknas av att näringslivets och statens makt inte bara korsar varandra utan faktiskt smälter samman. Vi ser detta i privatiseringen av ett stort antal statliga funktioner, från skolor och fängelser till militära styrkor; i de karriärsbyten som gör investeringsbankirer och verkställande direktörer till ministrar och statssekreterare; i tendensen att stater fungerar som passiva ägare av ofattbart stora finanskapital; samt, viktigast av allt, i statsmaktens sätt att förbehållslöst ägna sig åt kapitalackumulation genom skattepolitik, miljöpolitik, energipolitik, samtidigt som statskassan bidrar med en aldrig sinande ström av direkt stöd och räddningspaket till kapitalets alla sektorer.” (Brown, 2010 s. 57)

Även Brown är amerikan och texten skrevs för rätt många år sen, men hennes beskrivning känns inte mindre aktuell idag, snarare mer. Hon pekar även ut valrörelser som alltmer inriktade på marknadsföring och mediestrategi än av sakfrågor som del av denna avdemokratisering, samt den nyliberala politiska rationaliteten där staten omvandlas från att förkroppsliga folkstyret till att ägna sig åt företagsledning, liksom samma nyliberala globala ekonomis begränsningar av de demokratiska nationsstaternas parlament att faktiskt utöva makt, genomföra regleringar och fullfölja vallöften. Utan nationell suveränitet urholkas tilltron till demokratin.

Till allt detta lägger hon så även domstolarnas ökade inflytande på frågor som tidigare varit politiska frågor; med andra ord, en juridifiering av politiken som förflyttar den politiska makten till en instans som inte ”utgår från folket”:

”[…] domstolarna [har] gått från att bestämma vad som är förbjudet till att säga vad som borde göras – med andra ord har de lämnat sin begränsade funktion och iklätt sig en lagstiftande roll som i praktiken usurperar den demokratiska politikens klassiska uppgift.” (Brown, 2010 s, 59)

Ja, det är inte mycket som går demokratins vägar just nu, samtidigt som demokrati talas om mer än någonsin förr. Men detta tal är nästan alltid i form av ett ”vi som vurmar för demokratiska värderingar” gentemot ”de som vill förstöra demokratins grundvalar”. Enligt alla skribenterna är dock just detta ospecifika och anklagande tal en orsak till vårt demokratiska underskott idag, inte en lösning. Demokratin är alltid ofullbordad och det råder ingen enighet – eller det bör inte råda någon enighet – om vilken makt som ska styra, hur styrandet ska organiseras, vilka institutioner som krävs eller vilka värderingar som är nödvändiga i en demokratisk stat. Det är dessa saker vi ska rösta på när vi går till valurnorna och det är därför dessa saker politikerna har skyldighet att klargöra och diskutera. Det är detta politik borde handla om.

När alla är eniga om ovanstående frågor har vi inte en fullbordad demokrati – som en del verkar anta – vi har en hotad demokrati; hotad inifrån av oss själva, inte av yttre krafter med ondskefulla motiv. IS och andra religiöst motiverade terrorister är snarare – enligt en annan av skribenterna, Slavoj Žižek – ett symptom på just liberaldemokratins självtillräcklighet, inte en rest från ett odemokratiskt förflutet som försvinner genom liberaldemokratins spridning till övriga världen. Detsamma, vill man tillägga, gäller fascismens framväxt i Europa, Indien och USA. Deras orsak bör inte hanteras som ett mysterium eller ens som en effekt av ökad invandring; de är ett symptom på ett demokratiskt underskott där viljan att vara demokratisk har underminerats i decennier av bristen på faktiska möjligheter att påverka politiken genom demokratiska val. Vår tids tal om demokratiska värderingar och hopp om att vi alla bara ska bli snälla mot varandra står sig slätt mot detta. Demokrati har nämligen väldigt lite med fina tal och gott uppförande att göra. Demokratins syfte är inte att göra oss till bättre människor, utan att skydda oss från oss själva och våra behov av slutgiltiga samhällsprojekt:

”Demokrati är varken namnet på en rationell självförvaltning av mänskligheten eller namnet på en definitiv sanning som är inskriven i Idéernas himmel. Det är namnet, ack så illa betecknande, på en mänsklighet som är utsatt för avsaknaden av alla på förhand givna ändamål – avsaknad av all himmel, all framtid, men inte all oändlighet. – Utsatt, existerande.” (Nancy, 2010 s, 84)

Seminariet som försvann

Hur vi ser på vårt jobb som forskare och lärare tror jag varierar beroende på vilken uppgift vi står inför; vissa arbetsuppgifter ser vi som en del av ett kontrakt, något vi måste avverka och göra för att få ut vår lön i utbyte, och vissa uppgifter ser vi mer som en gåva, en ynnest att få arbeta med och som vi ibland kanske är farligt nära att göra gratis trots att vi vet att det innebär en sorts lönedumpning.

Vad som ses som kontrakt respektive gåva kan så klart förändras; ibland på grund av personliga skäl, ibland på grund av organisatoriska skäl och ibland på grund av båda dessa skäl i en intrikat samverkan. Seminariet är en sådan uppgift som verkar ha gått från gåva till kontrakt. Med risk för att nostalgisdunster fördunklar mitt minne, så var seminarierna under min doktorandtid inte bara väl besökta av både doktorander och seniora forskare, de ansågs även vara självklara att delta i. Mellan doktoranderna rådde en sorts outtalad reciprocitet: du kom på mitt seminarium och läste ett paper om ett ämne du inte själv kan något om, så nu kommer jag på ditt seminarium och gör detsamma. Det ansågs vara en del av vår forskarutbildning att bidra på ett seminarium oavsett om ämnet låg nära eller långt ifrån det egna projektet. Att vi skulle kräva kurspoäng för att vi deltog var dock inte en tanke som någonsin föresvävade oss; seminarierna var gemensam verksamhet för alla forskare och lärare på institutionen – ett förvisso imaginärt jämlikt möte mellan kollegor, men icke desto mindre ingick vi alla i samma kollegium. Att en del av kollegorna skulle börja hantera seminarierna som ett kontrakt och kräva poäng för det hade skapat en uppdelning mellan seminariedeltagarna som inte någon kände var önskvärd.

Senare förstod jag att min institution hade en så kallad god seminariekultur; det fanns andra institutioner som hade en dålig dito. Detta innebar dock inte att ingen gick på seminarierna, bara att fler led under seminarierna. Idag är det främsta problemet med seminarierna att få folk att komma överhuvudtaget. Det beror inte enbart på att doktorander ser seminarier som en uppgift som inte ingår i kontraktet (det vill säga ger högskolepoäng) och därför inte dyker upp, utan det beror kanske främst på att seniora forskare gör detsamma. Inte för att vi behöver högskolepoäng – för oss är det timmar som gäller: hade vi fått timmar för seminariedeltagande så hade kanske fler gått – men av fel anledning. Nu går vi enbart om vi råkar ha tid just den dagen – oavsett hur lång tid i förväg seminariet har utannonserats – och vi tenderar att gå enbart om seminariet handlar om något som ligger väldigt nära vårt eget område.

Vår egen fortbildning verkar ibland begränsa sig till det som krävs för att kunna skriva en trovärdig sammanställning av tidigare forskning i våra forskningsansökningar. Detta beror dock inte nödvändigtvis på att vi alla blivit mer egocentriska; den organisation vi ingår i har de facto slimmats över tid och kraven på att prioritera den egna forskningen kommer inte enbart från oss själva, utan även uppifrån. Men det besynnerliga är att det ändå finns andra delar av vår verksamhet som vi fortfarande ser som gåvor: om vi tänker kontrakt vid seminarier, personalmöten och arbete efter kl. 15.30, så tenderar vi att tänka gåva när det gäller saker som exempelvis flexibla arbetstider, forskning under föräldraledighet och långväga konferensresor med lite innehåll. Någonting går inte riktigt ihop här: om vi i ena stunden menar att vi har för lite tid för att hinna gå på seminarierna, hur kan vi i nästa stund sitta och fika i en och en halv timme, åka bort en vecka på konferens eller känna att vi har tid över hemma för forskning? Inget av detta ger några timmar i BPS:en och ändå gör vi det.

Jag fikar gärna själv länge och tycker om konferenser (men inte långa flygresor, så jag är rätt självreglerande där). Min arbetstid jämnar ut sig i längden – en halvdag på jobbet regleras med helgarbete, och så vidare. Den flexibla arbetstiden är en gåva som jag ser meningen med. Så problemet är inte att dessa saker ses som gåvor (att forska under föräldraledighet är dock bidragsbedrägeri så det kan jag ju inte direkt uppmuntra). Problemet är, som jag ser det, att seminarier har halkat ner på prio-listan samtidigt som vi använder argumentet att vi inte har tid att gå på dem, när det nog egentligen handlar om något annat.

Allt handlar inte om nyliberala krav på arbetshets och det kan vara kontraproduktivt att slentrianmässigt använda sig av det som förklaring till alla förändringar inom universitetet. Kontraktskulturen har sin plats även här, arbetsrättsligt om inte annat, och vi bör ju arbeta för att få lön, precis som alla andra. Att se det låga seminariedeltagandet som någon sorts reaktion mot universitetets krav på internationell publicering och hög arbetsbelastning riskerar därför att bli felriktat. Vi måste nog titta lite närmare på oss själva och hur vi har påverkats av den mål- och resultatstyrning vi dagligen relaterar till.

Jag tror nämligen att det är vi forskare som har slutat att se värdet med en fungerande seminariekultur. Vi förstår inte själva vad vi ska ha den till: seminariet som idé passar inte längre in i vår bild av universitetet. Inom ramen för utvärderingar och mätbara resultat är seminariet närmast obegripligt: ett kontinuerligt återkommande möte med kollegor där fokus ligger på någon annans forskning och texter, inte på enhetens verksamhetsplan, den nästkommande forskningsansökan eller mastersprogrammets utbildningsplan – vad i hela fridens namn är poängen med det? Som ett hemligt sällskap som möts utan att vara mätbar, utan att relatera till något av universitetens mål eller skrapa ihop poäng i citeringsindexet. Det låter ju nästan subversivt! Universitetet har kommit långt bort från sitt ursprung när det som en gång var dess utgångspunkt – kollegiet och seminariet – inte nämns i styrdokumenten eller ses som meningsfulla delar av vårt arbete, varken som gåva eller som kontrakt. Inte konstigt att seminariet försvinner.

Demokrati som lag – inte som värdering

Strax innan jul satt vi på vårt personalmöte och skulle relatera till Värdegrundsdelegationens slutrapport och de sex värdegrundsprinciper som delegationen kommit fram till att statsanställda behöver känna till. Deras uppdrag var formulerat så här: ”De statsanställda ska ha kunskap om och förståelse för de grundläggande värdena i statsförvaltningen och rollen som statstjänsteman.”

Ni kanske gjorde detsamma, då vi alla har fått i uppdrag att uttala oss om dessa principer och hur de förhåller sig till just vår verksamhet. Då fick ni också principerna presenterade för er, men för säkerhets skull så kommer de här igen:

De sex värdegrundsprinciperna

En statlig myndighets verksamhet bygger på de rättsliga grunder som gäller för alla statliga myndigheter. De kan sammanfattas i sex principer som tillsammans uttrycker den gemensamma värdegrunden för de statsanställda:

• Demokrati – all offentlig makt utgår från folket.
• Legalitet – den offentliga makten utövas under lagarna.
• Objektivitet – allas likhet inför lagen, saklighet och opartiskhet ska iakttas.
• Fri åsiktsbildning – den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning.
• Respekt för lika värde, frihet och värdighet – den offentliga makten ska utövas med respekt för allas lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
• Effektivitet och service- effektivitet och resurshushållning ska förenas med service och tillgänglighet.
(ur Värdegrundsdelegationens slutrapport, sid 14)

Den hågade kan läsa vidare i delegationens skrift från 2013, Den gemensamma värdegrunden för statsanställda, där varje princip gås igenom i mer detalj och där det även framgår att var och en av dessa värdegrundsprinciper hänvisar till ett antal redan existerande lagar, de flesta från Regeringsformen, Förvaltningslagen och Diskrimineringslagen, men nu i mer uppsplittrat och fragmenterat skick. Helt enkelt: lagar ompaketerade till värderingar. Demokrati är, som de flesta vet, ett statsskick som upprätthålls genom specifika lagar och organisationssätt. Demokrati är således inte i sig en värdering, trots att det är allt vanligare att vi stöter på begreppet ”demokratiska värderingar” inom vår samtida politiska och byråkratiska diskurser. Här infinner sig en svårlöst paradox: en demokrati tillåter individer att hysa vilka värderingar de så önskar, så länge de följer de lagar som har stiftats genom fria val och riksdagsmajoritet. Det är exempelvis genom anti-diskrimineringslagarna och lagen om hets mot folkgrupp förbjudet att uttrycka vissa värderingar och åsikter, liksom att omvandla dem till handlingar. Däremot finns inget förbud mot att ha vilka värderingar man nu vill ha, även anti-demokratiska och totalitära. Yttrandefriheten, som garanteras av just Regeringsformen, är således reglerad – inte i form av en gemensam värdering om det goda samtalet eller den fina toleransen, utan genom rätt tydligt formulerade lagparagrafer.

Värderingar är dock inte regleringsbara och bör förmodligen inte heller så vara, för när lag helt överlappar värderingar närmar vi oss ett statsskick som vanligtvis inte definieras som demokratisk. För inte ens något så vackert formulerat som en värdegrund där demokrati listas som den främsta värderingen kan antas som ett påbud och ett obligatorium, varken för statligt anställda eller medborgare i allmänhet. Vi som myndighetsutövare måste i första hand följa de lagar som reglerar vår verksamhet och det är därför viktigt att vi kan skilja på just dessa lagar och hur vi värderar dessa lagar, det vill säga vad vi som privatpersoner helt enkelt tycker om dem. Dessa behöver nämligen inte överlappa varandra. Vill vi av någon anledning förändra lagarna, finns det ett antal vägar att gå: alltifrån den inom-parlamentariska till det civila motståndets utom-parlamentariska vägar. Om vi till och med skulle välja att bryta mot den kritiserade lagen bör vi vara beredda att ta det straff som påbjuds, men med hopp om att själva uppmärksammandet kan leda till en opinion för förändring. Det är på dessa två sätt som de flesta reformer i en demokratisk stat har uppkommit (om man undantar den liberala demokratins födelse i sig, som ju krävde ett rätt brutalt blodbad 1789).

Vad innebär det att universiteten, i egenskap av myndighet, nu åläggs att i första hand utgå från värdegrundsprinciper istället för att bara hänvisa direkt till de lagparagrafer som redan finns? Man kan så klart argumentera för att det är ungefär samma sak: värdegrundprinciperna i slutrapporten refererar alla till ett antal lagar som vi redan har att följa och det är således inget nytt under solen. Men förutom det ovan nämnda problemet med att lagar då behandlas som värderingar, finns det även delar av dessa värderingar som faktiskt inte är möjliga att direkt applicera på universitetet som organisation. Det mest påfallande är så klart att universitetet inte är, och aldrig har varit, en demokratisk organisation i sig. Dess myndighetsuppdrag är förvisso i modern tid sprunget ur ett demokratiskt statsskick, men organisationen i sig är inte demokratisk. Här antas ju meritokratin råda, vilken, om den hade varit ett statsskick, hade gett upphov till en del icke önskvärda samhällsproblem. Men inom högre utbildning och forskning får den nog trots allt anses vara den minst dåliga principen att följa.

Universiteten får således antas värna om denna meritokrati, även om den på golvet oftast är mer bristfällig än vad vi vill visa utåt. Den interna rekryteringen vid Göteborgs universitet visade sig exempelvis vara lite väl hög för att framstå som meritokratiskt baserad och röster har höjts för att UKÄ utreder landets alla universitet då GU förmodligen inte är ett undantag. De privata nätverken, klass, kön och etnicitet avgör (fortfarande) mer än meriter. Kanske att det borde vara ”meritokratiska värderingar” vi behöver säkerställa istället för de demokratiska? Kanske att det är inlasningarna och lektoratens utlysningstexter som skulle behöva kontrolleras bättre så att fler än en person kan söka tjänsten och faktiskt få den genom meriter istället för kontakter? Kanske det inflytande på vår vetenskapliga verksamhet som administratörer med liten eller ingen vetenskaplig erfarenhet har bör begränsas? Kanske universitetsledningarnas beroendeställning gentemot näringsliv och privata fonder och stiftelser behöver synas i sömmarna för att säkerställa att det är forskningsrelevanta beslut som tas, inte monetära eller karriärsstrategiska?

Det bör alltså göras en skillnad mellan en demokratiskt grundad organisation och en demokratiskt organiserad organisation: våra universitet är det förstnämnda med inte nödvändigtvis, eller ens alltid lämpligen, det sistnämnda. Det är dock en skillnad som riskerar att osynliggöras när man i första hand ser demokrati som en värdering, inte praktik eller organisation. Detta innebär inte att vissa delar av universitetets organisation skulle kunna må bra av just lite mer demokratiskt organiserade beslutsprocesser. Innan prefektstyret och linjestyrningens tid kan det nämligen sägas ha rått en något mer demokratisk beslutsprocess vid universiteten och högskolorna. De lokala besluten togs i en institutionsstyrelse istället för enväldigt av en ensam prefekt – numera enbart ansvarig inför fakultet och universitet, inte inför de institutionsanställda som inte längre har möjlighet att ens rösta fram sin egen företrädare. Kollegiet har så att säga blivit fråntagna både rösträtt och möjlighet att ta beslut om den egna verksamheten; företeelser vanligen förknippade med just demokratisk styrning.

Skulle en större medvetenhet om demokrati som värdegrund kunna ändra detta så att universitetsanställda återfår sitt inflytande på beslutsprocessen? Eftersom det var enskilda universitetsledningar som införde prefektstyret (vid UmU sedan 2009) och då det innan prefektstyret inte fanns något tal uppifrån om demokrati som värdegrund trots att den delen av verksamheten de facto var mer demokratisk, är det förmodligen snarare ett nytt beslut, inte en värdering, som skulle behövas för att ändra detta demokratiska underskott som vi nu lider under.

Umeå universitet har valt ”demokrati” som vårens tema. Frågan är vad vi hoppas få ut av det? Är det de sex värdegrundsprinciperna vi förväntas anamma nu under våren? För som värdering är demokrati svårdiskuterat och begränsat; risken är att en sådan diskussion enbart kan ske inom ramarna för en implicit avprofessionaliserande styrningsmentalitet där demokratibegreppet används för att bevara status quo och där kritiska röster och debatter kommer avfärdas som, ironiskt nog, odemokratiska. Men som statsskick och organisation i förhållande till ett meritokratiskt ideal uppstår helt andra frågor och diskussioner, där demokrati kan ses varken som redan given eller per automatik önskvärd inom alla delar av vår specifika samhällsorganisation. Som kritiska samhällsforskare ligger det sistnämnda betydligt närmare vårt statliga uppdrag än det förstnämnda. Och det är ju trots allt vårt statliga uppdrag vi är ålagda att genomföra.

Att lyssna på någon nu som var med då

Under 2017 och 2018 firas genusforskningens långa tradition vid Umeå universitet under namnet Genusjubel. Det som firas, genom en rad olika evenemang och aktiviteter, är att det är 30 år sedan Kvinnovetenskapligt forum grundades, 15 år sedan Genusforskarskolan startade och 10 år sedan Umeå centrum för genusstudier (UCGS) bildades genom en sammanslagning av just Kvinnovetenskapligt forum och Genusforskarskolan.

Förra fredagen var det Genusforskarskolans tur att firas! Detta i samband med ett evenemang som inleddes med att jag och Lena Eskilsson möttes i en generationsdialog på temat ”Kvinnovetandes framväxt – tid och rum”. Lena Eskilsson, som nyligen gick i pension, var förutom docent i idéhistoria och tidigare prefekt på Institutionen för idé- och samhällstudier en av drivande krafterna bakom etablerandet av Genusforskarskolan.

Det här var faktiskt andra gången som jag och Lena samtalade inför publik om våra olika vägar till akademin, våra respektive arbetsliv inom universitet, inom genusvetenskapen och vårt intresse för kvinnohistoria. Första gången var i samband Föreningen SKOGH:s (Sveriges kvinno- och genushistoriker) årsmöte förra året.  För mig har samtalet med Lena varit ett sätt att försöka få till en form för en mer explicit kunskaps- och erfarenhetsdelning mellan olika generationer av kvinno- och genushistoriker, men också för att lyfta fram den mänskliga dimensionen i skapandet av akademiska sammanhang och kreativa intellektuella miljöer.

När jag först frågade Lena om hon ville arbeta fram ett samtal med mig så bemöttes min entusiasm med viss skepsis. Lena tyckte inte alls att hon gjort så mycket eller varit så viktig som jag påstod. Och kanske är det precis därför som den här typen av generationsöverskridande samtal är så viktiga. I det dagliga görande under ett helt yrkesliv är det säkert svårt att få syn både på den långsiktiga betydelsen av sitt görande och vad detta möjliggjort för yngre generationer av forskare. Jag kan också tänka mig att den typen av etableringsprocess som Lena varit med att genomföra har en tendens att falla samman i ett myller av olika små uppgifter som behöver lösas.

Lena började arbeta på Umeå universitet en vecka innan jag föddes. Ett faktum som jag tycker sätter in arbetet vid ett universitet i ett viktigt perspektiv. Inte minst då det manar det till ödmjukhet inför allt strävsamt arbete som lagts ned för att möjliggöra den genusmiljön vid Umeå universitet som idag är lätt att ta för given. Ett arbete som gjordes under tiden som jag hade fullt upp med att lära mig krypa, gå, tala, cykla, simma, läsa och så vidare. Det var först i den yngre tonåren som jag började få styr på mig själv – mycket tack vare att jag hittade Lenas avhandling Drömmen om kamratsamhället. Om kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad 1925-35 på Akademibokhandeln i Eskilstuna. Kort sagt, i mig finns en småstadstjej som väntat länge på att få prata med Lena om hennes akademiska gärning. Jag jublar inombords!

Förebilder

I mitt förra inlägg lyfte jag bilden av forskaren. Är bilden så stereotyp som jag beskrev?

En del av min forskning handlar om ungdomars utbildningsval. Jag har genom intervjuer med elever som är på väg att lämna gymnasiet dels undersökt vilka skäl de haft att välja Naturvetenskapsprogrammet (NA) på gymnasiet, dels studerat hur de tänker kring sin fortsatta utbildning. Det vanligaste skälet elever anger till sitt val av NA på gymnasiet, är att de läser just den utbildningen för att de ska kunna läsa vidare på universitetet. ”Natur öppnar alla dörrar” är inte ett ovanligt argument. Argumentet är delvis sant, man kan läsa vidare på universitetets olika utbildningar efter NA, om man har tillräckligt bra betyg (eller lyckas bra på högskoleprovet). Men vad vill ungdomarna läsa på universitetet? Här finns det självklart många olika svar, tittar man på antagningsstatistik är läkare och psykolog universitetsutbildningar med höga antagningspoäng och därmed kan anses populära. I mina intervjuer lyfter gymnasieeleverna främst upp två yrken, läkare och ingenjör. Varför just dessa?

När ungdomarna får förklara mer ingående varför dessa yrken uppfattas lockande beskrivs läkaren som en förebild, den gör gott, jobbar med människor, är empatisk som person. Ingenjören beskrivs oftare med andra egenskaper, den är problemlösare, smart, jobbar med datorer och är ibland lite mer nördig (fast beskrivet på ett positivt sätt). När jag träffar ingenjörer och pratar om detta reagerar de ofta med kommentaren, ”Men vi jobbar ju också med människor, och läkare sitter väl vid datorer rätt ofta?”. Varför har vi en specifik bild av olika yrken?

I forskningen lyfts förebilder fram som viktiga för utbildningsvalen. Förebilder känner vi kanske oftare igen från livet utanför skolbänken. Inom sport och musik kan vi säkert ge exempel, även förebilder från vanliga livet. När jag under ett föredrag ställde frågan till en stor grupp vuxna var den vanligaste förebilden ”mamma”. Kändisar som Zlatan, Christian Ronaldo, Zara Larsson, Kardashians eller Emma Watson kan fungera som förebilder för unga, men vilka specifika förebilder finns inom forskning och utbildning? Vilka förebilder möter vi i media som kan knytas till forskning?

Många av de ungdomar jag intervjuade beskrev hur de faktiskt påverkas av just den mediala bilden. Även om man vet att bilden inte är sann, var det flera som gav exemplet med Grey’s Anatomy, läkarserien som får läkaryrket att verka både spännande och glamoröst. Frågar man en läkare brukar de antingen skratta eller gråta när man frågar om livet som läkare verkligen är på samma sätt som bilden vi ser på TV.

Hur kan vi som forskare verka som förebilder för våra ungdomar? Men då inte bara genom att locka med sådant som uppenbart är kul och spännande utan genom att ge en rättvisande bild av livet som forskare. Det skulle jag önska att vi pratade mer om.

Kemi, undervisning och lärande, kan det locka?

Under de två kommande veckorna har jag fått möjlighet att skriva på Umeå universitets forskarblogg, ett uppdrag som både känns hedrande men samtidigt lite skrämmande. Efter att i mer än 20 år verkat som lärare, först på gymnasiet och sedan på universitetet, ska jag nu blogga om livet som forskare. Var börjar man då? Jo kanske med en kort presentation om vem jag är och vad jag tycker är viktigt, både som forskare och som lärare.

Mitt forskningsämne är kemididaktik. Kemi är ett ämne som många har en tydlig uppfattning om, något jag kommer att återkomma till under kommande blogginlägg. Ofta möter jag en ganska mörk bild av kemiämnet, antingen från upplevelser under sin egen skolgång eller från media. Didaktik kan förenklat översättas till undervisningslära; didaktikforskning studerar faktorer som påverkar undervisning och lärande. Undervisning och lärande är något som jag tror att alla har en relation till, antingen är man barn eller ungdom och går i skolan, som vuxen har man gått i skolan eller så är man förälder till barn i skolan. Äldre människor minns hur det var förr i skolan, skol- och utbildningsfrågor diskuteras vid middagsbordet och de flesta av oss minns lärare som vi mött. Dessutom lär man sig nya saker hela tiden!

Och det är just dessa två, kemi och didaktik, som jag finner fantastiskt fascinerande. Båda områdena är intressanta i sig, men när man kombinerar dem blir det riktigt spännande! I min forskning får jag möjlighet att studera hur unga människor uppfattar kemin, hur de löser kemiproblem, hur de tänker kring sina framtida utbildningsval. Som forskare får jag chans att hela tiden lära mig nya saker, som lärare får jag chans att möta studenter och diskutera det jag lärt mig från forskningen. Jag hoppas att ni under min bloggtid kommer att bli nyfikna på både kemi och på undervisning och lärande – forskning menar att om man är nyfiken blir man både lyckligare och lever längre. En ganska bra utgångspunkt!

Den relativa arbetsförmågas moment 22

En stor del av min forskning har under senare år handlat om arbetsförmåga. Fokus har legat på att analysera och problematisera den juridiska definitionen och tillämpningen av begreppet inom den allmänna och offentliga sjukförsäkringen. Och vad har jag då kommit fram till? Grovt förenklat, och möjligen också något fördummande, kan resultaten sammanfattas i slutsatsen ”Den relativa arbetsförmågas moment 22”. Vad kan det avse undrar ni säkert.

Allt sedan sjukförsäkringens tillkomst på 1950-talet har förmågan att arbeta varit avgörande för rätten till ersättning, och i lagtexten framgår än i dag att det är nedsättningen av förmågan som ska bedömas. I motiven till regleringen understryks att förmågan är individuell och ska kopplas till hur sjukdom påverkar olika individer. Fysisk sjukdom får andra konsekvenser än en psykisk sjukdom, och samma sjukdom kan påverka olika personer på olika sätt. Men förmågan att arbeta är också ytterst beroende på vilket arbete den ska relateras till. För undersköterskan eller taxichauffören innebär ett brutet ben att arbetet inte kan utföras, medan universitetsläraren i de flesta fall kan arbeta trots gipsat ben. På samma sätt kan möjligen någon som lider av ett förstämningssyndrom, exempelvis depression, klara ett enklare städ- eller lagerarbete, men inte ett koncentrationskrävande arbete eller arbetsuppgifter inom kontaktyrken som skola, vård och omsorg. Så sammantaget är människor alltså olika, vilket gör att samma sjukdom kan påverka dem på skilda sätt, och därtill är också förmågan att arbeta högst beroende på vilket arbete man förväntas utföra.

Inom sjukförsäkringen ska också arbetsförmågan bedömas mot olika typer av arbeten inom vissa i lagen fastlagda tidsintervaller. Det betyder att under de första 180 sjukskrivningsdagar ska min förmåga att arbeta bedömas mot mitt arbete som professor vid Umeå universitet, men därefter ska bedömningen göras mot alla normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden. Det som blir extra besvärligt är att varken jag, läkaren eller Försäkringskassan har särskilt bra kännedom om vilka arbeten som faktiskt är någotsånär vanligt förekommande på arbetsmarknaden, eller för den delen vilka arbetsuppgifter som ingår i sådana arbeten på arbetsmarknaden. Och för att komplicera det hela lite ytterligare så spelar det ingen roll om sjukfrånvaron beror på en och samma sjukdom, eller om jag endast haft oturen att drabbas av flera olika sjukdomar efter varandra. Bedöms jag klara ett arbete på arbetsmarknaden förlorar jag rätten till ersättning, men eftersom jag fortfarande inte klarar mitt arbete på universitetet blir jag hänvisad till arbetsförmedlingen. För att få rätt till arbetslöshetsförsäkring och arbetsmarknadsåtgärder måste jag stå till arbetsmarknadens förfogande, vilket gör att jag med största sannolikhet inte kan behålla min anställning vid Umeå universitet.

Vad får då regelverket för konsekvenser? Ur samhällets perspektiv finns en uppenbar risk att kostnaden för sjukfrånvaron endast flyttas från ett myndighetsområde (Försäkringskassan) till ett annat (Arbetsförmedlingen), vilket i längden torde öka samhällskostnaderna. Ur individens perspektiv finns en uppenbar risk för att ”hamna mellan stolarna”. Den relativa arbetsförmågan leder till att jag kan anses att tillräcklig förmåga för att arbeta, men otillräcklig förmåga för att få ett arbete. Jag måste ju nämligen konkurrera med andra fullt friska människor om arbeten på arbetsmarknaden, och arbetsgivare anställer hellre någon med full arbetsförmåga som är flexibel och stresstålig, än den med begränsade resurser. Detta samtidigt som forskning visar att förutsättningen att komma tillbaka i arbete efter en sjukskrivning är betydligt bättre om man har ett arbete och därmed en förankring på arbetsmarknaden. Ja, det blir helt enkelt den relativa arbetsförmågans moment 22.

Rör inte min kompis

Många med mig kommer säkert ihåg kampanjen ”Rör inte min kompis” under 1980-talet, som ursprungligen startades i Frankrike och sedan spreds till Sverige. Med orden tryckta på en knapp symboliserande en handflata som signalerades stopp, skulle mobbing, främlingsfientlighet och rasism motverkas. Det såldes ca 1 miljon knappar, och kampanjen har sedan återkommit, i mindre omfattning och i begränsad spridning ett antal gånger därefter, sista gången så sent som år 2016.

Såväl samhälle som politiska förutsättningar har under dessa 30 år förändrats, och idag står vi (återigen) inför betydande utmaningar när det gäller rasism och främlingsfientlighet. Diskussioner om svenskhet och svenska värderingar, krav på förbud mot tiggeri och rädslor för att invandring hotar vår nationella identitet blandas med påståenden om att den sammanlagda nettoeffekten av så kallad massinvandringen från avlägsna länder är starkt negativt, såväl ekonomiskt som socialt. Vad som är fakta, fantasi, förutfattade meningar eller ren och skär rasism debatteras, analyseras och granskas i riksdagsarbete, på dagstidningarnas ledarsidor och i sociala medier, men också inom forskningen.

För att öka förståelsen för bakgrunden till rasism, dess utveckling över tid samt konsekvenser för människor och samhälle utlyste därför Vetenskapsrådet, på uppdrag av regeringen och i samråd med Forte, särskilda medel under våren 2016. Projekt som finansieras studerar bland annat rasism inom hälso- och sjukvård, svenskhet och fördomar inom humaniora och samhällsvetenskap. Ett av dessa projekt är ”Offer för rasism”, som drivs av en forskargrupp i rättsvetenskap vid Juridiska institutionen här vid Umeå universitet.

Forskargruppen har under ett flertal år studerat brottsoffer i rätten och rättsväsendet, och avsikten med det nya projektet är att koppla ihop traditionella rättigheter som tillkommer offer utsatta för exempelvis våldtäkt eller misshandel, med eventuellt skydd eller upprättelse som offer för rasism kan få. Syftet är att analysera och problematisera om, och i så fall hur, samer och romer som utsatts för rasistiska brott i Sverige betraktas som brottsoffer i rättslig mening och därmed kan omfattas de rättigheter som ska tillkomma brottsoffer. Forskningen omfattar bland annat rasistiska brott i sociala medier, polis och åklagares ansvar för att rasistiska brott utreds och går vidare till domstol samt ersättningsmöjligheter till offer som utsatts för rasism.

Varför avgränsas då offergruppen till att omfatta romer och samer? Förklaringen är att offer för rasistiska och främlingsfientliga brott är en heterogen kategori, och att personer vanligen utsätts på grund av föreställningar om exempelvis ras, hudfärg, etnicitet och nationalitet. Dessa aspekter går ofta in i varandra och det kan därför vara svårt att identifiera vilken grund som lett till utsattheten. Ur juridiskt perspektiv blir då den bevisning som samlas in, i bland annat form av vittnesmål, samt hur de rättsliga aktörerna tolkar och definierar det som hänt, helt avgörande. Samer som brottsoffergrupp är intressant utifrån att de både har ställning som urfolk vars möjlighet att behålla eller utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas, och är, och har historiskt sett varit, utsatta för både hat och fördomar från majoritetsbefolkningen. Detta gör att samer som grupp är särskilt utsatt, men frågan är vad som händer i förhållandet till rättsväsendet? De romer som kommer till Sverige för att bland annat tigga är socialt utsatta och saknar medel för sitt uppehälle, vilket gör att de riskerar att utnyttjas i brottsliga sammanhang eller drabbas av brott, vilket också gör denna grupp särskilt intressant.

Projektet har just påbörjats och kommer att pågå ytterligare några år, och dess resultat kan man endast spekulera omkring. Men visst är väl ändå förhoppningen att forskningen ska leda till en ökad medvetenhet såväl i samhället generellt, som inom rättsväsende specifikt. En medvetenhet som gör att det i framtiden finns mindre behov av kampanjer om att inte röra min kompis.