Europavalet i Sveriges grannländer

Huruvida EU-skeptiska och högerradikala partier kommer att få större inflytande var Europavalets stora samtalsämne i år, precis som inför valet 2014. I Sverige utropade flera politiker och ledarskribenter därför årets EU-val till ett ”värderingsval”.

Rent generellt kan vi i nuläget konstatera att stödet till högerradikala och EU-skeptiska partier ökade något (i vissa länder mer än i andra), men ökningen var inte lika hög som förväntades (eller befarades). Men hur ser det ut i våra grannländer? I stället för att blicka mot Finland och Danmark vill jag här analysera valresultat i de tre baltiska länderna: Estland, Lettland och Litauen.

De baltiska länderna kom med i EU för femton år sedan. På sätt och vis är de representativa för nya medlemsländerna. De har stora sociala utmaningar, men de har konkurrenskraftiga ekonomier och ambitiösa politiker. De är kanske skeptiska till EU:s migrationspolitik, men de har entusiastiskt involverat sig i EU:s ekonomiska samarbete och alla tre är medlemmar av ekonomiska och monetära unionen, EMU, vilket innebär att de har euro som sin valuta.

Trots att vi i Norden gillar att tänka om de baltiska länderna som relativt lika, är de på många väsentliga sätt olika. Ta, till exempel, valdeltagande. I Estland – som olika kommentatorer har ofta betecknat som väldigt likt de nordiska länderna – var valdeltagande 37,6 %, i Lettland låg valdeltagande på 33,6 % och i Litauen – 53 %. De slutgiltiga siffrorna är inte fastslagna än (och kan därför justeras något), men trenden verkar vara tydlig – valdeltagandet ökade om man jämför med situationen 2014. Ökningen var störst i Litauen, från drygt 47 % 2014 till 53 % 2019.

Olikheter var tydliga även under valkampanjen. Valkampanjen i Estland utmärkte sig särskilt genom att mycket fokus var på den franska högerpopulistiska politikern Marine Le Pens besök hos det estniska systerpartiet Estlands konservativa folkpartiet (Eesti Konservatiivne Rahvaerakond, EKRE). Besöket var säkert planerat för att öka publiciteten och tjäna som en typ av ”draghjälp” i EKRE:s valkampanj. Tidigare under året hade det högerpopulistiska partiet EKRE:s isolering i det estniska parlamentet brutits då premiärministern erbjöd EKRE plats i regeringskoalitionen och flera ministerposter. I Litauen och Lettland skulle en sådan strategi för ett nytt regeringsparti – att bjuda in och fraternisera med en politiker med så pass positiva attityder mot Ryssland – uppfattats som ett politiskt självmord. I dessa länder är umgänget med Putinvänliga politiska krafter tabubelagt. Putins Ryssland uppfattas som ett mer eller mindre existentiellt hot. Även Mart Helme, EKRE:s ledare, var något skeptisk till Le Pens besök som en yngre partikollega organiserade. Enligt Helme var Le Pen alldeles för pro-Putin och för vänster (till exempel, genom att stötta lagar om registrerat partnerskap för homosexuella). Trots detta fick EKRE endast 12,7 % (d.v.s., ett mandat inom Europaparlamentet), medan det liberala oppositionspartiet Estniska reformpartiet (Eesti Reformierakond, ER) kom ut segrande med 26 %.

I Lettland fokuserade valkampanjen på personligheter och deras kompetens, vilket gynnade de gamla etablerade partierna, i synnerhet partiet ”Nya enighet” (Jaunā vienotība, JV) som blev största parti med 26 %. JV hade den lettiska EU-kommissionären Valdis Dombrovskis som sin toppkandidat. Socialdemokratiska partiet “Harmoni” (Sociāldemokrātiskā partija “Saskaņa”), som oftast attraherar stöd från rysktalande delen av befolkningen, kom på andra plats med drygt 17 %. Det högerradikala partiet ”Nationella alliansen” (Nacionālā apvienība, NA) fick drygt 16 % och två mandat inom Europaparlamentet varav ett gick till Dace Melbārde, Lettlands populära kulturminister. NA är, till skillnad från systerpartiet EKRE i Estland, mildare och mer pragmatisk i sin kritik av EU och har inte lika nära band med franska eller italienska högerradikala populister.

Det proeuropeiska konservativa partiet ”Fosterlandsförbundet – Litauiska kristdemokrater” (Tėvynės sąjunga – Lietuvos krikščionys demokratai, TS-LKD) segrade med 19,6 % och erhöll tre mandat i valet i Litauen. Till skillnad från Estland och Lettland har Litauen inte några tydligt högerpopulistiska partier. ”Valaktionen för polacker i Litauen – kristna familjers allians” (Lietuvos lenkų rinkimų akcija – Krikščioniškų šeimų sąjunga, LLRA–KŠS) kommer kanske närmast denna typ av partier, men dess kritik av det litauiska etablissemanget är snarare kopplad till försvaret av den polska minoritetens rättigheter. LLRA–KŠS har också relativt nära band till Polens regeringsparti ”Lag och rättvisa” (Prawo i Sprawiedliwość) som i sin tur kan klassificeras som högerpopulistiskt. LLRA–KŠS fick något minskat stöd i valet 5,5 %, men behöll sitt enda mandat i Europaparlamentet.

Sammanfattningsvis kan man säga att högerpopulismen och EU-skepsis hade relativt begränsade framgångar i valet. De erhöll några enstaka mandat, men deras prestation är långt ifrån den högerradikala våg som förutspåddes att komma.

Vad är ett lagom EU?

Den liberala demokrati som ska försvaras, hur bör den se ut?

Frågor om relationen mellan medlemsstaterna och EU:s institutioner löper som en röd tråd genom unionens utveckling. Ett vanligt argument är visserligen att valen till Europarlamentet (EP) bör handla om frågor där EP faktiskt har beslutanderätt, men den övergripande maktfrågan finns där hela tiden. I denna debatt står de som anser att betoningen ska ligga på mellanstatliga samarbeten mot de som anser att unionen bör få ett större inslag av överstatlighet. Av de svenska partierna är det Sverigedemokraterna och Liberalerna som ligger närmast respektive ytterlighet. De två partiledarna för dessa partier har insett detta och försöker vända det till sin fördel i kampanjen inför Europaparlamentsvalet genom en turné där de enbart debatterar med varandra.

Övriga sex riksdagspartier föredrar numera att prata i termer av ett ”lagom” EU. Kristdemokraterna har till och med gjort ett mer lagom EU till en slogan i valrörelsen. Ett lagom EU låter både trevligt och rimligt. Men vad menar alla de sex partier som på denna dimension ligger mellan Liberalerna och Sverigedemokraten med ett ”lagom” EU? I grova drag menar man att det överstatliga EU ska göra betydligt mer av vissa saker som man gillar, men inte annat. I kampanjen inför riksdagsvalet i höstas var det dock inte många partier (möjligen åter med undantag för Liberalerna) som gick till val på att lägga över fler uppgifter på EU. Det handlar om olika valrörelser så till viss del kan detta vara förlåtet, men det gör det inte lätt för väljarna att på hösten ha en valrörelse där EU knappast nämns och sedan på våren ha en där EU ska försvara demokratin.

Lagompartierna är nämligen överens om att EP-valet i maj till stor del handlar om att försvara den liberala demokratin med rättsstat och friheter.  Centern, exempelvis, talar i sin valplattform om att ge liberalismen och demokratin en pånyttfödelse. Kristdemokraterna föreslår att EU-medel skall kunna hållas inne vid systematiska brott mot rättsstatsprinciper eller mänskliga rättigheter. Socialdemokraterna ska tampen mot extremhögern på vår kontinent och Moderaterna vill genom kraftfulla insatser på EU-nivå bättre upprätthålla lag och ordning. Miljöpartiet vill skapa förändring och använda de politiska rum som finns för att där arbeta för miljö och solidaritet.

Lagom-partiernas hållning väcker dock en rad normativa frågor kring den demokratiska utvecklingen inom EU. Den inkrementella positionen, eller lagomstrategin, innebär också att EU liknar en hybrid, någonstans mellan nationalstat och överstatlighet.  Hela bilden kompliceras av att flera av de svenska partierna ingår i partigrupper i EP som inte delar deras ställningstaganden i maktfrågor om vad som ska avgöras var och av vem.

I Europaperspektiv 2019 lyfter jag tillsammans med Magnus Blomgren fram den stora kvarstående utmaning som ligger i svårigheten att formulera den framtida flernivådemokratin inom ett lagom EU. Hur ska de majoriteter som de uttrycks i allmänna val på minst fyra olika nivåer (lokal, regional, nationell och europeisk) förenas med ett system där maktdelningen mellan EU och medlemsstaterna är tydlig (och lagom)?

Redan nu bör den som föreslår att något ska göras på EU-nivå tala om huruvida detta innebär att det är EU:s institutioner som ska besluta, eller om det är medlemsstaterna i samarbete, eller om åtgärderna ska genomföras genom någon form av mer informell samordning.  EU-hybriden kan på lång sikt endast vara stabil och demokratisk om politiker och medborgare förmår att göra länken mellan den nationella och den europeiska nivån tydlig. Den nationella demokratin kan inte längre förstås utan dess koppling till EU och tvärtom. Vi behöver en arena för att kunna diskutera både hur och var de politiska frågorna ska avgöras. Att denna diskussion i stort faller mellan stolarna i valen både till Riksdagen och Europaparlamentet är i sig en utmaning mot den liberala demokratin.

Inlägget bygger på Bergman, T., & Blomgren, M. (2019). EU-hybriden och den representativa demokratin : Positioner och framtidsperspektiv. I Europaperspektiv 2019, EU och nationalstatens återkomst. Stockholm: Santérus Academic Press Sweden, s. 37-64.

Wildfires: what can YOU do? Citizen science spotlight

Last week, a warning of a heightened risk from wildfire spreading in Sweden was issued. The alert made me think about public involvement in wildfire management and the benefits of technology. Citizens with the help of technology can either inform the authorities about fire events or nominate assets in their local environment that are important to them and are not well prepared for a fire. Also, individuals can also help monitor changes in a forest area that was once affected by a fire. Here are several examples of what people can do before a fire starts, during and after a forest fire event. 

Identify assets 

First, people should be involved in fire risk assessment consultation processes. I’d like to mention an interesting case from South Australia that experiences bushfires every fire season. The Department of Environment, Water and Natural Resources on behalf of the South Australian Country Fire Service (CFS) encourages people to share what they think are the most important environmental assets in their local environment. It can be a plant or animal species, a vineyard or farm ruins, even an important tree. The nominated objects will be assessed to determine the risk that bushfire may pose to the asset. Then the CFS, through Bushfire Management Planning, where possible, will identify preventative action(s) for the environmental asset protection. Here is a screenshot of the map created by Kangaroo Island Bushfire Management Committee

Report fires

Second, individuals can report fires and map them. My next example case refers to detailed description and localization of forest fires. The information portal Waldbrand-Datenbank Österreich [Forest fire database Austria] has been active since 2008 and allows those interested to use an interactive map to query forest fire events in Austria, Germany, and Switzerland and create statistics or graphics. In addition, it is also possible to report forest fire events. Metadata on the cause of the fire, location, area size, affected tree species, involved fire brigades and others are recorded continuously in a database. The Location is interactive on the web GIS map, additional information such as cause, duration and fire area can be entered and photos/videos are uploaded to the fire incident.

Monitor changes

Photo by @BLetize (Twitter)

Finally, people can observe and report the environmental changes caused by fires. The projects of Nerds for Nature, which are not active anymore, unfortunately, according to the website, turned visitors of the city and national parks in the USA into a remote sensor network. For example, in one project the volunteers were trying to monitor habitat change after the Rim Fire had burned more than 400 square miles in and around Yosemite National Park in 2013. The burnt landscape can appear alarming and vegetation can be severely damaged, and, of course, one can ask, “How quickly will the affected area recover? What species were affected?” etc. That’s what was the project about. The recovery of the area in the aftermath of wildfires was documented in pictures taken by individuals from fixed locations. Those walking or hiking through fire impacted area could stop and take a picture and upload it to social media so others could observe the re-growth patterns and learn about the organic regeneration.

I give only three examples of what individuals can do before, during and after a forest fire event. There are more interesting cases, and I would also like to learn more about similar initiatives in Sweden and around the globe. Please let me know if you are aware of any.

”En blick bortom demokratin”

Tittar på traven av böcker på skrivbordet som inhandlats under detta år. Min blick möts av titlar som How Democracy Ends, The People versus Democracy, How Democracies Die, Against Democracy, Why Nations Fail, What is Populism?, Age of Anger, och Democracy for Realists. Tittar ut genom fönstret och blicken möts av kompakt dimma. Ett uppenbart mönster tycks skönjas, både i väderleken och i litteraturen framför mig. Ett tämligen mörkt sådant dessutom.

Demokratin, så som vi känner den, verkar befinna sig i fritt fall – på vår egen kontinent, men även på andra sidan Atlanten. Freedom House, ett politiskt oberoende forskningsinstitut, noterade i inledning av 2018 att demokratin i världen erfor sin största kris någonsin föregående år. Pressfriheten, yttrandefriheten, minoriteters rättigheter, fria och rättvisa val; fundamenten i den liberala demokratin ansattes på många håll runtom i världen. På mångas läppar finns frågan: Vad är det som egentligen händer?

Titlarna ovan försöker, utifrån olika perspektiv; framförallt historiska, ekonomiska och sociala, besvara just denna fråga. Fokus är ofta på förklaringsmekanismerna bakom denna, vad som i den mest dystopiska av berättelser framställs som, demokratins förestående död. Somliga hävdar att medborgarnas tilltro till demokratin började krackelera som en konsekvens av den globala finanskrisen 2007-2008; demokratiskt valda regeringars, inte minst i Europa, oförmåga att hantera krisen gav upphov till en desillusionerad skara medborgare som numer ifrågasätter det demokratiska systemet i grunden, lyder resonemanget. Andra menar att den kinesiska modellen; Kina som alltjämt upplever ekonomiska framsteg, alltmer framstår som ett icke helt oattraktivt alternativ till den västerländska demokratin. Resonemanget går ut på att den enskilde kanske helt enkelt kan stå ut med begränsad yttrandefrihet och att ens mänskliga rättigheter trampas på, så länge den politiska situationen i alla fall är stabil, och den ekonomiska utvecklingen, inte minst, går spikrakt uppåt. Åter andra menar att i och med de sociala mediernas framfart så har traditionella medier tappat den funktion som ”grindvaktare” de tidigare haft. Numer sprids fejkade nyheter, på dessa plattformar, enkelt utav krafter som av olika skäl vill se alternativ till den liberala demokratin. Ord står mot ord, och i det informationshav som vi befinner oss i verkar den som serverar enkla lösningar – helst på max 280 tecken i ett twittermeddelande – på svåra problem vara vinnaren av vår gunst. Inte särskilt bra för demokratin som lever upp till sin fulla potential då idéer stöts och blöts, gärna i mer utvecklade resonemang än det som tillåts i fem meningar.

Jag följer med stort intresse den debatt som förs i dessa böcker, men också i dagspressen och tycker att sammantaget så presenteras en ganska heltäckande förklaring till varför liberala demokratier av idag upplever en kris. Det må så vara att somliga förklaringar är mer relevanta för situationen i USA, men icke desto mindre så finns det vissa generella perspektiv som ter sig relevanta för även Europeiska stater. I överlag kan dock sägas att experter i ämnet tenderar att fokusera mindre på frågan om vad som kan väntas komma efteråt. Med andra ord; om det faktiskt är den liberala demokratins död vi bevittnar i realtid, vad kan tänkas komma i dess plats. Vad sker post-demokrati? Detta är trots allt spännande att fundera kring.

Jag har alltid trott, och tror fortsatt, att jag kommer att stå på barrikaderna i försvar för den demokrati som jag värdesätter så högt. Men tänk om de domedagsprofetior om demokratins död och de paralleller som icke sällan dras mellan nutid och 1930-talets Europa, inte nödvändigtvis håller. Tänk om det skulle kunna finnas något på andra sidan, ett alternativt styrelseskick som inte tvunget är auktoritärt eller totalitärt, och som till och med utifrån medborgarnas synpunkt och behov visar sig överlägset det demokratiska systemet. Är vi inte skyldiga oss själva att förutsättningslöst utforska hur detta system skulle kunna se ut?  Om jag går tillbaka till mitt eget forskningsfält ser jag även där en glidning från en normativ idé, och praktik, gällande väldigt demokratiska processer vad avser författandet av grundlagar i samhällen som upplevt väpnade konflikter till en mer utpräglat pragmatisk och elitistisk syn. En princip som omhuldat gemene man, och kvinnas, deltagande har ganska tvärt faktiskt, omkullkastats till förmån för att människor med ”rätta kunskaper” – d.v.s. inte ens nödvändigtvis politiker – skall få ägna sig åt detta utan inblandning av invånarna i staten. Detta efter att det i flertal fall visat sig ytterst problematiskt att lämna över författandet av grundlagar till medborgare, som på en övergripande nivå kanske saknar de sakkunskaper som denna arbetsuppgift kräver. Svaret har således blivit en form av meritokrati; de som kan, gör. De som inte kan, får vackert stå vid sidan av.

I kölvattnet av Brexit i Storbritannien, och valet av Trump i USA, har denna idé – fast denna gång med en långt mer omfattande vision än endast meritokrati för den begränsade uppgiften av att skriva en författning – vädrat morgonluft. Jason Brennan, amerikansk statsvetare, gör ett slag för epistokrati. ”Rule of the knowledgeble”. Detta, enligt honom, en överlägsen form av styre just eftersom kunskapsnivån, och framförallt intresset för politiska spörsmål, hos den breda folkmassan generellt sett är låg. Här bör dock nämnas att Sverige skiljer sig från mängden. En studie från 2017[1] visar att svenskarna är världsledande i politisk kunskap – endast irländarna och kanadensarna har högre kunskapsnivåer. Emellertid bör kanske försiktighet iakttas gällande hur djup denna kunskap egentligen är då rankingen baseras på fyra kunskapsfrågor av, mer eller mindre, grundläggande karaktär: namnet på den inhemska finansministern, vilket som är det näst störta partiet i det egna landet, arbetslöshetstal i det egna landet och vem som är FN:s generalsekreterare. Icke desto mindre så har svenskarna hyfsat bra ”koll på läget” – vilket är positivt.

Nu; tillbaka till frågan om epistokrati. I andan av förutsättningslöst utforskande av alternativa styrelseformer till demokratin, kan detta vara en potentiell valmöjlighet? Men vad är det då som egentligen föreslås? Kort sammanfattat består resonemanget i att det må så vara att idén om en-man/kvinna-en-röst är hedervärd, men i praktiken så ger inte detta system politiskt genomtänkta resultat just eftersom gemene man och kvinna inte är politiskt kunniga nog för att fatta välavvägda beslut (här hänvisar förespråkarna av epistokrati gärna till engelsmännen och Brexit-omröstningen). Därmed bör rösträtten begränsas. Tanken är att medborgare kan förtjäna rösträtt, samt förtjäna förmånen att få ställa upp som politiska kandidater i val, endast efter att de fått godkänt på ett kompetenstest som förklarar dem kunniga nog. En annan idé är att en-man/kvinna-en-röst överges till förmån för pluralitet i röster; med andra ord, de som är mer politiskt kunniga välsignas med fler röster än ”vanliga” medborgare som endast tillåts en röst. Förutsättningslöst utforskande i all ära, och en viss förståelse för att dessa idéer har fått ett uppsving sedan Brexit-omröstningen, men det är svårt att inte självantända.

I mina öron framstår epistokrati som dels orättvist, dels auktoritärt. Invändningar som förespråkarna av systemet är vana vid att höra, och som konsekvent avslås genom att vända på argumentet och säga; ”om något så är det väl orättvist att den olärda och ointresserade massan ska ha så pass stor makt att påverka beslut som är ogynnsamma för de mer lärda?” Till dags dato finns ingen stat i världen där epistokrati implementerats, mig veterligen. Själv tänker jag att om demokratins huvudsakliga problem består i att vi medborgare i allmänhet är politisk ointresserade, och därmed politiskt okunniga så bör väl riktade insatser för att komma tillrätta med detta initieras som ett första steg, långt innan det demokratiska projektet i sin helhet kastas över skutan.

Andra idéer som framkastats är, om möjligt, än mer radikala än epistokratin som styre. Varför inte omvandla demokratiska stater till företag (”gov-corp”), där en icke-vald VD sitter i fören? Medborgarna blir inget annat än konsumenter som, om de upplever att de inte får valuta för pengarna – här föreställs således att invånarna betalar någon form av avgift för att företaget i fråga åtminstone skall säkerställa statens suveränitet – kan informera ett service-center om sitt missnöje, och om nödvändigt helt enkelt sluta betala sagd avgift och flytta någon annanstans.  Andra menar att den absoluta monarken kanske inte var en så dålig idé trots allt, så varför inte återintroducera detta system istället för demokrati. Leviathan, någon?  Åter andra menar att diskussioner gällande post-demokrati i grunden är överflödiga. Idag samlas alltmer makt kring Apple, Google, Facebook, Amazon och Yahoo! Dessa förfogar över enorma resurser, både i ekonomiska termer men kanske lika viktigt, i termer av data och information över sina användare. Alltså oss. I framtiden kommer våra preferenser, politiska och andra, än mer formas av dessa digitala jättar – vi talar därmed om någon form av politisk kidnappning vilken enskilda regeringar inte ens kan påverka.

Resonemanget, ett synnerligen dystopiskt sådant, lyder således att det egentligen inte spelar någon roll huruvida stater är liberala demokratier, illerbala demokratier, totalitära regimer, militärdiktaturer eller auktoritära regimer – makten ligger ändå inte hos dessa, utan hos Tech-företagen. Med det sagt bör vår tid spenderas på annat än funderingar kring alternativa styren än det demokratiska.  På liknande tema har artificiell intelligens (AI) även framförts som ett alternativ till demokratiska system så som vi känner dem. En kan emellertid inte motstå att spekulera kring ett eventuellt (stort) politikerförakt hos dem som föreslår robotarnas företräde över människan. Individer som styr stater och som ger sig in i politiken är individer som lärt sig spela politikens (fula) spel tillika individer som spelar detta spel med främst sina egna intressen för ögonen, säger företrädaren för AI. Därmed skulle det vara bättre om artificiell intelligens – opartiskt, neutralt, känslokallt – helt sonika ”räknar ut” vad som är det bästa politiska utfallet för en given stat, utan att korrumperade människor lägger sig i. I den bästa av världar kanske detta till och med skulle leda till det som vissa refererat till som Pax Technica. För oss som sett filmen Ex-Machina med svenskan Alicia Vikander, finns säkert farhågan om det precis omvända; att robotarna utvecklar en intelligens som långt överskrider vår, utvecklar en egen agenda och driver mänskligheten i fördärvet.

Onekligen är det svårt att ta några av alla ovannämnda alternativ på allvar – i alla fall för mig. I sammanhanget tror jag att det är viktigt att hålla i åtanke att det demokratiska systemet även inrymmer andra värden än endast instrumentella – det vill säga att demokratin är bra i sig självt. Detta är nog en aspekt av systemet som vi, som lever i demokratier, inte funderar lika mycket på; istället tycks vi fokusera mer vi på vad systemet levererar. Från min horisont, som en person med rötter i ett land som inte är en demokrati, så ter sig politisk frihet som en fundamental del av mänsklig frihet. Att fritt kunna uttrycka sin politiska åsikt bidrar till ett välbefinnande – fråga vem som helst som inte har denna möjlighet och min ståndpunkt, dristar jag mig att påstå, kommer att bekräftas. Demokratier skänker medborgarna en känsla av värdighet; att ens åsikter, och ens röst, värdesätts av beslutsfattarna och att det dessutom finns mekanismer på plats för att skydda den enskilda människan, om dennes röst försöker tystas av någon annan. Det har sagts att det demokratiska systemet har sina fel och brister, det är inte fullkomligt, inte perfekt – det är det värsta systemet undantaget alla andra politiska system som prövats genom århundrandena.

Tills dess att detta förändras, och något bättre alternativ presenteras i dess ställe; ett politiskt system som säkerställer våra politiska och civila rättigheter minst lika bra som det demokratiska systemet gör, så kommer jag att stå kvar där. På barrikaderna. I försvar för den liberala demokratin.

[1] The Comparative Study of Electoral Systems (CSES) III. https://politologerna.wordpress.com/2017/10/25/sverige-i-varldstoppen-for-politisk-kunskap/

G som i Genus, H som i Hjärnsläpp

Egentligen skulle jag vilja skriva om något annat den här gången än det katastrofområde som tidigare var känt som Svenska Akademien. Men bullret som alstrats omkring den ärevördiga institutionen har knappast dämpats under den gångna veckan. Tvärtom. Den mediala bullereffekten kan närmast liknas vid den berömda raden ur den medeltida Erikskrönikan: ”The giordo rusk ok mykit bangh”.

Veckan började med en duns. En rejäl. Och avslutades med en sannskyldig bang. Lördag morgon kom pressmeddelandet om att även författaren Sara Stridsberg väljer att lämna sin stol. Ett par timmar senare följt av rykten om att kronprinsessan kan vara ytterligare ett offer för den s k Kulturprofilens sexuella trakasserier.

Den första ljudillustrationen stod den ständige sekreteraren Horace Engdahl för, när han i tisdags lät sig intervjuas i radions P1. I en redan legendarisk replik hävdade han att det enda som kunde förklara förra veckans forskarupprop mot Svenska Akademiens bristfälliga krishantering var ett kollektivt ”hjärnsläpp”. Därav dunsen.

Herr Engdahl lät sig nu inte nöja med det, utan kommenterade dagen efter (DN 25.4) sin egen kommentar med orden: ”Jag tycker inte att forskare ska ägna sig åt den här typen av aktioner och uttalanden, de ska förfina vår uppfattning om verkligheten. Det har de inte gjort den här gången.”

Bortser vi en stund från den förolämpning mot forskarsamhället som Engdahls utspel rymmer, så blottställer repliken både komiken och tragiken i det aktuella läget i Svenska Akademien. Hjärnsläppet och förfiningen skaver rätt så illa mot varandra. Och de tecknar en minst sagt märklig bild av vad forskning förmodas vara och vad forskare förväntas ägna sig åt i sitt värv.

Att ”förfina” är en syskonsyssla till försköning, frisering. Att stå för finliret. Vill man vara generös skulle man alltså kunna förstå Engdahl som att forskningens uppgift skulle vara att bidra med definition och skärpning av verklighetens detaljer och konturer. Vill man vara ärlig kan man däremot se uttalandet som en uppmaning till vad som på engelska kallas ”sugar coating”. Det var bland annat ett antal akademiledamöters försök till sådana sockerrullningar som de humanistiska och samhällsvetenskapliga forskarna i de två uppropen protesterade mot.

När det handlar om en sådan sjaskig verklighet av sexuella trakasserier, som krisen i Akademien i grund och om botten handlar om – ja, då är ”förfina” knappast ett alternativ. Oavsett tolkningen av ordet. Allra minst för forskningen.

Tvärtom är det beredskapen att ställa de kritiska frågorna – och i det aktuella fallet:  att lyfta fram och skärskåda den tystnadskultur, de genuspräglade maktstrukturer och mönster av förtryck som avtecknar sig i ett sådant stycke verklighet som är vår uppgift. Kanske i synnerhet för de av oss som är genusforskare, men inte bara för oss.

Tar vi vårt intellektuella uppdrag på allvar måste vi slå bort tröttheten och impulserna att avfärda den pågående händelseutvecklingen kring Svenska Akademien som ett mediadrev. Det låter sig sägas: utan historiekunskaper blir förståelsen av vår samtid grund och platt. Men jag vågar påstå att också det omvända gäller. Genom att ta plats i debatten, att sätta de historiskt förankrande frågorna om genus och makt i centrum, blir inte bara strukturerna tydligare – utan också de möjliga strategierna för att förändra dem.

I slutet av den vecka som nu ligger framför oss, lördag 5 maj, finns möjlighet att lyssna på och delta i den debatten, i ett samarrangemang mellan Umeå Centrum för Genusstudier och Kvinnohistoriska museet. Genusforskningen vid Umeå universitet firar sitt 30-årsjubileum och välkomnar alla intresserade till en eftermiddag med presentationer av aktuell forskning samt poetiska tolkningar av och samtal mellan forskare och kulturarbetare kring #metoo-rörelsen. Mer information och program finns här: http://www.kvinnohistoriskt.se/5.77196f66162ef6b22284dd.html

Kort sagt (och för att fortsätta att veckla ut den språkliga metaforik jag smugglade in i mitt förra blogginlägg): arbetet med att ge innehåll och tyngd åt vetenskapens alfabet fortsätter. Att göra det brukbart, tänkbart och levbart. Så att G som i Genus ställs före H som i Hjärnsläpp. Utan sockerrullning.

Politikerna bör ändra lagen om försäkringen är för dyr

Partipolitiskt obundna forskare inom olika vetenskapsområden har under årtionden granskat politisk styrning och kontroll av offentliga myndigheter. Inom rättsvetenskapen har diskussioner och analyser bland annat förts omkring om, och i så fall hur, regering och riksdag kan eller bör påverka förvaltningsmyndigheters tillämpning av rätten på såväl generell nivå som individnivå.

Detta är frågor som blivit alltmera aktuella i och med Sveriges inträde i EU och europarättens genomslag samt den internationaliseringstrend som följt därefter.

Kolumnisten Hanne Kjöller ondgör sig i Dagens Nyheter (se länk) över veckans rapportering om att chefer vid Försäkringskassan använder avslagsfrekvens som kriterium när de sätter medarbetarnas löner. Det är också något jag som forskare fick möjlighet att kommentera i Agenda i SVT i söndags.

När nu debatten är i full blom är det bara att beklaga att forskarsamhället, och de diskussioner och analyser som förs där, inte gjort större avtryck inom alla delar av samhällsområdet. För om så hade varit fallet hade det möjligen varit lättare att förstå varför jurister och andra samhällsvetare har svårt att godta att politiska målsättningar tillåts styra hur lagen ska tillämpas.

Det finns inga målsättningsstadganden i socialförsäkringsbalken som ger Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten eller domstolar rätten att anpassa tillämpningen av reglerna utifrån hur många som politikerna anser ska har rätt till ersättning eller pension under en period. Det tycks emellertid finnas en uppfattning om att sjukförsäkringen kostar alltför mycket och nyttjas av alltför många, och att det av den anledningen skulle vara legitimt att kringgå rättsstatliga principer om legalitet och rättssäkerhet.
Men om nu försäkringen är för kostsam för den svenska välfärden, vore det då inte bättre att våra folkvalda tar det fulla ansvaret och ändrar lagen, istället för att krypa bakom Försäkringskassan och låta myndigheten ta konsekvenserna?

För den som undrar varför Hanne Kjöller skriver att jag inte har besvarat hennes förfrågningar kan jag bekräfta att jag mycket riktigt blev kontaktad av kolumnisten, genom två telefonsamtal och ett mejl, allt inom samma timme. Att jag inte hade möjlighet att återkomma till henne omedelbart tycks nu ha tagits som inteckning för att jag ingår i någon sorts konspiration mot Försäkringskassan. Ett förhållningssätt som också förtar trovärdigheten i den av henne förda argumentationen.

Läs även Hanne Kjöllers text
https://www.dn.se/ledare/kolumner/hanne-kjoller-bade-fel-och-forutsagbart-nar-svt-beskriver-forsakringskassan/

 

Forskningsansökan och den kontraktslösa gråzonen

När jag skrev inlägget om gåvokulturen som alltmer blivit en kontraktskultur så slog det mig att det finns ju en sysselsättning som de flesta av oss ägnar oss åt helt gratis och utanför arbetstid, men som vi förmodligen inte ser som varken en gåva eller ett kontrakt: ansökningsskrivandet. De flesta ser det som ett nödvändigt ont, något vi måste göra för att sedan, om vi har maximal tur, få ägna oss åt den forskning vi så gärna vill göra. En del kanske har förlikat sig med genren och känner sig mindre avogt inställd, men jag tror det är få forskare som ser ansökningsskrivandet som del av en gåvokultur, en ynnest. Det intressanta är att trots det, så ägnar vi en hel del obetald tid åt detta arbete. Få av oss har möjlighet att skriva en ansökan inom ramen för våra tjänster – det finns sällan en timfördelning för ansökningsskrivande i BPS – och ändå är det en uppgift som vi antas göra, för vår egen karriärs skull, för enhetens skull och för universitetets skull.

Nu sitter förmodligen många och ägnar sig åt forskning (skriva, läsa, tänka, diskutera) när tjänstetimmarna har tagit slut, men det är en sysselsättning som mer självklart ingår i gåvokulturen – den där gråzonen mellan arbete och brinnande intresse. Självklart kan inte allt vi gör ingå i den, men det är intressant ur en arbetsrättslig synvinkel hur forskningsansökan ändå har hamnat där. Har man ingen forskningstid är det ingen som förväntar sig att du ska forska överhuvudtaget, men däremot förväntas att du skriver en forskningsansökan på din fritid oavsett hur din tjänst ser ut.

Det är inget nytt att den tid som läggs ner på ansökningsskrivande, samt bedömandet av desamma, skulle kunna räknas i sekler av tid. Resurser saknas så klart för att täcka den tiden. Men om man tar de resurser som ändå går till denna verksamhet, alltifrån sakkunnigas arvode, kostsamma ansökningssystem, overheadkostnader, liksom den omfattande universitetsadministration som ska få oss att skriva bättre ansökningar – en helt ny yrkesgrupp med få vetenskapliga meriter men med löner högre än docenter – så är det fullt möjligt att vi alla ägnar oss åt ett nollsummespel. De pengar vi får till forskning inom humaniora och samhällsvetenskap är en spottstyver i jämförelse med de pengar som går till att hålla uppe själva ansökningskulturen.

Även om vi inte enbart stirrar oss blinda på ekonomi, så finns det goda skäl att inte uppmuntra denna kultur alltför mycket. Enligt den pågående Utredningen om styrning för starka och ansvarfulla lärosäten (Strut) som nyligen kom ut med en ”teaser” (Övergripande modellförslag för styrning av universitet och högskolor) har denna, för Sverige unika kultur, även andra negativa effekter:

”För starkt fokus på externa medel riskerar att begränsa utrymmet för nya och risktagande forskningsfrågor eller för att stärka forskningen och säkra vetenskaplig lärarkompetens inom stora utbildningsområden som exempelvis skolområdet. Bristen på tydliga karriärvägar för forskare/lärare har påtalats länge från arbetstagarorganisationer, av internationella bedömare som deltagit i utvärderingen av forskningen vid ett stort antal lärosäten, och i flera utredningar. Formerna för fördelning av forskningsmedel har haft en negativ påverkan på jämställdheten, vilket har visats i forskning om hur kvinnor förfördelas av forskningsfinansiella organisationer. Det har vid våra dialoger funnits en stor samsyn om att den höga andelen externa medel blivit alltför styrande för lärosätenas anställningar och strategiska inriktning.” (s. 12)

Vindarna kanske är på väg att vända. Idén att konkurrens leder till bättre forskning håller på att underminera sig själv: forskare som borde samarbeta slåss istället om externa medel, fördelningen har ibland en underlig korrelation med vilket universitet som är mest representerat i forskningsrådets ledning, att lära sig den språkgenre som krävs för att få beviljat medel är väsentligare än att tänka kritiskt – en språkgenre som tyvärr även riskerar att sprida sig till själva forskningsarbetet och ge upphov till intetsägande artiklar som enbart publiceras för att man måste. Och kanske viktigast av allt: ingen har tid att läsa andras forskning när det enda som räknas är den egna forskningen. Det blir inte bättre forskning av detta – bara mer isolerade forskare och forskningsgrupper.

Vi behöver försvara professionalismen, inte underminera den. Vi behöver ersätta konkurrenskulturen med en läskultur, och ansökningskulturen med en forskningskultur. Ett steg är att ta efter Norge där det ofta ingår minst 50 % forskning i lektoraten. Denna justering – att gå från 20 % till 50 % kompetensutveckling för alla lektorer – skulle inte enbart innebära mindre tids- och pengaslöseri för alla, utan även öppnare forskning, mer kompetenta forskare, och, för all del, även ökad jämställdhet.

På samma sätt kan man tänka sig att ingen forskare bör ägna sig åt enbart forskning; att lägga in ett minimumkrav på undervisning även för den mest framgångsrika stjärnforskare skulle inte enbart göra grundutbildningen mer forskningsnära, den skulle även skapa en starkare solidaritet mellan lektorerna eftersom alla skulle ingå i lärarlaget. Ett mer jämlikt universitet, tror jag, börjar med att vi alla kan vara lika nöjda med vårt arbete: gåvorna och kontrakten måste helt enkelt fördelas lika mellan oss; de måste vara inbyggda i själva strukturen. För den som är hågad, skulle det ju fortfarande vara möjligt att skriva ihop en forskningsansökan och dryga ut sin tjänst med ytterligare forskning – den möjligheten skulle då de facto vara just en gåva, inte ett pålagt ok i en kontraktslös gråzon.

Demokrati betyder ingenting

”’Demokrati’ betyder i stort sett allt – politik, etik, rätt, civilisation – och betyder således ingenting.”

Jean-Luc Nancy, ur Vad innebär det att vara demokrat? (2010), s. 69

Skribenterna i den lilla boken Vad innebär det att vara demokrat? (Tankekraft förlag, 2010) har en utgångspunkt gemensamt: allting börjar med politiken och demokrati kräver politik för att kunna fortleva. De menar också, om än på olika sätt, att demokrati i dag inte tillåts vara politisk då den istället ses som en allomfattande princip som kan fullbordas – om alla bara enas om vad som är demokratiskt.

Litteraturvetaren Kristin Ross menar till och med att den mest grundläggande delen av demokratin, den allmänna rösträtten, är på väg att avskaffas – i demokratins namn. Detta sker genom att ”neutralisera den allmänna rösträttens oönskade effekter” (Ross, 2010 s. 98). Antingen genom att de som röstar inte har några egentliga alternativ att rösta på – alla representanter står för ungefär samma sorts samhällsordning – eller genom att folkviljan rationaliseras. Exempel på det sistnämnda är bland annat folkomröstningarna om EU:s konstitution (Lissabonfördraget), där Irlands ”nej” inte godtogs utan en ny folkomröstning ansågs nödvändig så att irländarna kunde rösta ”rätt”. Ross, som är amerikan, tar även upp exempel från den egna lokalpolitiken där ett, av medborgarna nedröstat, förslag tas upp igen och igen, tills resultatet blir ett annat. För oss umebor är det en inte helt okänd taktik inom vår egen kommunpolitik.

”Att ’rösta igen’ är således inget ovanligt i dagens representativa demokratier. Uppenbarligen betyder ’nej’ inte nej på riktigt. Det slående med följderna av den irländska omröstningen var inte enbart att ett fördrag som dödförklarats genom folkets röst i allra högsta grad fortfarande var levande, utan att irländarna genom att ta valet på allvar och utöva sin demokratiska rättighet att rösta i EU-oligarkins ögon ansågs ha angripit, inte parlamentens makt, utan själva demokratin som sådan. Med Europaparlamentets talman Hans-Gert Pötterings ord: ’Det är givetvis en stor besvikelse för alla oss som ville uppnå mer demokrati, mer politisk effektivitet, tydlighet och transparens i beslutsfattandet i EU, att majoriteten av irländarna inte kunde övertygas om behovet av dessa reformer’.” (Ross, 2010 s. 96)

Att Lissabonfördraget var ett högst politiskt dokument, ett som helt utgick från homo economicus och den nyliberala ekonomiska styrningen, framgick inte. En ordning som senare skulle leda till Greklands kollaps, och ännu en överkörd folkvilja. Vad är demokratiskt med detta? Förutom att ordet demokrati används?

”Att lyckas använda beteckningen ”demokrati” på en okontrollerad och avreglerad frimarknadsekonomi, en hänsynslös och otyglad opposition mot kommunism samt en rätt att intervenera med militära och andra medel i otaliga suveräna nationer och deras inre angelägenheter – detta var ett otroligt konststycke. Att lyckas få marknaden att framstå som ett uppenbart villkor för demokrati, och att framställa demokrati som något som ofrånkomligen frammanar marknaden, var en förbluffande prestation.” (Ross, 2010 s. 106)

Statsvetaren Wendy Brown försöker ta reda på hur det kommer sig att demokrati tömts på sitt innehåll och mest används retoriskt av politiker, tjänstemän och ledarskribenter:

”Vår tids stora demokratier kännetecknas av att näringslivets och statens makt inte bara korsar varandra utan faktiskt smälter samman. Vi ser detta i privatiseringen av ett stort antal statliga funktioner, från skolor och fängelser till militära styrkor; i de karriärsbyten som gör investeringsbankirer och verkställande direktörer till ministrar och statssekreterare; i tendensen att stater fungerar som passiva ägare av ofattbart stora finanskapital; samt, viktigast av allt, i statsmaktens sätt att förbehållslöst ägna sig åt kapitalackumulation genom skattepolitik, miljöpolitik, energipolitik, samtidigt som statskassan bidrar med en aldrig sinande ström av direkt stöd och räddningspaket till kapitalets alla sektorer.” (Brown, 2010 s. 57)

Även Brown är amerikan och texten skrevs för rätt många år sen, men hennes beskrivning känns inte mindre aktuell idag, snarare mer. Hon pekar även ut valrörelser som alltmer inriktade på marknadsföring och mediestrategi än av sakfrågor som del av denna avdemokratisering, samt den nyliberala politiska rationaliteten där staten omvandlas från att förkroppsliga folkstyret till att ägna sig åt företagsledning, liksom samma nyliberala globala ekonomis begränsningar av de demokratiska nationsstaternas parlament att faktiskt utöva makt, genomföra regleringar och fullfölja vallöften. Utan nationell suveränitet urholkas tilltron till demokratin.

Till allt detta lägger hon så även domstolarnas ökade inflytande på frågor som tidigare varit politiska frågor; med andra ord, en juridifiering av politiken som förflyttar den politiska makten till en instans som inte ”utgår från folket”:

”[…] domstolarna [har] gått från att bestämma vad som är förbjudet till att säga vad som borde göras – med andra ord har de lämnat sin begränsade funktion och iklätt sig en lagstiftande roll som i praktiken usurperar den demokratiska politikens klassiska uppgift.” (Brown, 2010 s, 59)

Ja, det är inte mycket som går demokratins vägar just nu, samtidigt som demokrati talas om mer än någonsin förr. Men detta tal är nästan alltid i form av ett ”vi som vurmar för demokratiska värderingar” gentemot ”de som vill förstöra demokratins grundvalar”. Enligt alla skribenterna är dock just detta ospecifika och anklagande tal en orsak till vårt demokratiska underskott idag, inte en lösning. Demokratin är alltid ofullbordad och det råder ingen enighet – eller det bör inte råda någon enighet – om vilken makt som ska styra, hur styrandet ska organiseras, vilka institutioner som krävs eller vilka värderingar som är nödvändiga i en demokratisk stat. Det är dessa saker vi ska rösta på när vi går till valurnorna och det är därför dessa saker politikerna har skyldighet att klargöra och diskutera. Det är detta politik borde handla om.

När alla är eniga om ovanstående frågor har vi inte en fullbordad demokrati – som en del verkar anta – vi har en hotad demokrati; hotad inifrån av oss själva, inte av yttre krafter med ondskefulla motiv. IS och andra religiöst motiverade terrorister är snarare – enligt en annan av skribenterna, Slavoj Žižek – ett symptom på just liberaldemokratins självtillräcklighet, inte en rest från ett odemokratiskt förflutet som försvinner genom liberaldemokratins spridning till övriga världen. Detsamma, vill man tillägga, gäller fascismens framväxt i Europa, Indien och USA. Deras orsak bör inte hanteras som ett mysterium eller ens som en effekt av ökad invandring; de är ett symptom på ett demokratiskt underskott där viljan att vara demokratisk har underminerats i decennier av bristen på faktiska möjligheter att påverka politiken genom demokratiska val. Vår tids tal om demokratiska värderingar och hopp om att vi alla bara ska bli snälla mot varandra står sig slätt mot detta. Demokrati har nämligen väldigt lite med fina tal och gott uppförande att göra. Demokratins syfte är inte att göra oss till bättre människor, utan att skydda oss från oss själva och våra behov av slutgiltiga samhällsprojekt:

”Demokrati är varken namnet på en rationell självförvaltning av mänskligheten eller namnet på en definitiv sanning som är inskriven i Idéernas himmel. Det är namnet, ack så illa betecknande, på en mänsklighet som är utsatt för avsaknaden av alla på förhand givna ändamål – avsaknad av all himmel, all framtid, men inte all oändlighet. – Utsatt, existerande.” (Nancy, 2010 s, 84)

Seminariet som försvann

Hur vi ser på vårt jobb som forskare och lärare tror jag varierar beroende på vilken uppgift vi står inför; vissa arbetsuppgifter ser vi som en del av ett kontrakt, något vi måste avverka och göra för att få ut vår lön i utbyte, och vissa uppgifter ser vi mer som en gåva, en ynnest att få arbeta med och som vi ibland kanske är farligt nära att göra gratis trots att vi vet att det innebär en sorts lönedumpning.

Vad som ses som kontrakt respektive gåva kan så klart förändras; ibland på grund av personliga skäl, ibland på grund av organisatoriska skäl och ibland på grund av båda dessa skäl i en intrikat samverkan. Seminariet är en sådan uppgift som verkar ha gått från gåva till kontrakt. Med risk för att nostalgisdunster fördunklar mitt minne, så var seminarierna under min doktorandtid inte bara väl besökta av både doktorander och seniora forskare, de ansågs även vara självklara att delta i. Mellan doktoranderna rådde en sorts outtalad reciprocitet: du kom på mitt seminarium och läste ett paper om ett ämne du inte själv kan något om, så nu kommer jag på ditt seminarium och gör detsamma. Det ansågs vara en del av vår forskarutbildning att bidra på ett seminarium oavsett om ämnet låg nära eller långt ifrån det egna projektet. Att vi skulle kräva kurspoäng för att vi deltog var dock inte en tanke som någonsin föresvävade oss; seminarierna var gemensam verksamhet för alla forskare och lärare på institutionen – ett förvisso imaginärt jämlikt möte mellan kollegor, men icke desto mindre ingick vi alla i samma kollegium. Att en del av kollegorna skulle börja hantera seminarierna som ett kontrakt och kräva poäng för det hade skapat en uppdelning mellan seminariedeltagarna som inte någon kände var önskvärd.

Senare förstod jag att min institution hade en så kallad god seminariekultur; det fanns andra institutioner som hade en dålig dito. Detta innebar dock inte att ingen gick på seminarierna, bara att fler led under seminarierna. Idag är det främsta problemet med seminarierna att få folk att komma överhuvudtaget. Det beror inte enbart på att doktorander ser seminarier som en uppgift som inte ingår i kontraktet (det vill säga ger högskolepoäng) och därför inte dyker upp, utan det beror kanske främst på att seniora forskare gör detsamma. Inte för att vi behöver högskolepoäng – för oss är det timmar som gäller: hade vi fått timmar för seminariedeltagande så hade kanske fler gått – men av fel anledning. Nu går vi enbart om vi råkar ha tid just den dagen – oavsett hur lång tid i förväg seminariet har utannonserats – och vi tenderar att gå enbart om seminariet handlar om något som ligger väldigt nära vårt eget område.

Vår egen fortbildning verkar ibland begränsa sig till det som krävs för att kunna skriva en trovärdig sammanställning av tidigare forskning i våra forskningsansökningar. Detta beror dock inte nödvändigtvis på att vi alla blivit mer egocentriska; den organisation vi ingår i har de facto slimmats över tid och kraven på att prioritera den egna forskningen kommer inte enbart från oss själva, utan även uppifrån. Men det besynnerliga är att det ändå finns andra delar av vår verksamhet som vi fortfarande ser som gåvor: om vi tänker kontrakt vid seminarier, personalmöten och arbete efter kl. 15.30, så tenderar vi att tänka gåva när det gäller saker som exempelvis flexibla arbetstider, forskning under föräldraledighet och långväga konferensresor med lite innehåll. Någonting går inte riktigt ihop här: om vi i ena stunden menar att vi har för lite tid för att hinna gå på seminarierna, hur kan vi i nästa stund sitta och fika i en och en halv timme, åka bort en vecka på konferens eller känna att vi har tid över hemma för forskning? Inget av detta ger några timmar i BPS:en och ändå gör vi det.

Jag fikar gärna själv länge och tycker om konferenser (men inte långa flygresor, så jag är rätt självreglerande där). Min arbetstid jämnar ut sig i längden – en halvdag på jobbet regleras med helgarbete, och så vidare. Den flexibla arbetstiden är en gåva som jag ser meningen med. Så problemet är inte att dessa saker ses som gåvor (att forska under föräldraledighet är dock bidragsbedrägeri så det kan jag ju inte direkt uppmuntra). Problemet är, som jag ser det, att seminarier har halkat ner på prio-listan samtidigt som vi använder argumentet att vi inte har tid att gå på dem, när det nog egentligen handlar om något annat.

Allt handlar inte om nyliberala krav på arbetshets och det kan vara kontraproduktivt att slentrianmässigt använda sig av det som förklaring till alla förändringar inom universitetet. Kontraktskulturen har sin plats även här, arbetsrättsligt om inte annat, och vi bör ju arbeta för att få lön, precis som alla andra. Att se det låga seminariedeltagandet som någon sorts reaktion mot universitetets krav på internationell publicering och hög arbetsbelastning riskerar därför att bli felriktat. Vi måste nog titta lite närmare på oss själva och hur vi har påverkats av den mål- och resultatstyrning vi dagligen relaterar till.

Jag tror nämligen att det är vi forskare som har slutat att se värdet med en fungerande seminariekultur. Vi förstår inte själva vad vi ska ha den till: seminariet som idé passar inte längre in i vår bild av universitetet. Inom ramen för utvärderingar och mätbara resultat är seminariet närmast obegripligt: ett kontinuerligt återkommande möte med kollegor där fokus ligger på någon annans forskning och texter, inte på enhetens verksamhetsplan, den nästkommande forskningsansökan eller mastersprogrammets utbildningsplan – vad i hela fridens namn är poängen med det? Som ett hemligt sällskap som möts utan att vara mätbar, utan att relatera till något av universitetens mål eller skrapa ihop poäng i citeringsindexet. Det låter ju nästan subversivt! Universitetet har kommit långt bort från sitt ursprung när det som en gång var dess utgångspunkt – kollegiet och seminariet – inte nämns i styrdokumenten eller ses som meningsfulla delar av vårt arbete, varken som gåva eller som kontrakt. Inte konstigt att seminariet försvinner.

Demokrati som lag – inte som värdering

Strax innan jul satt vi på vårt personalmöte och skulle relatera till Värdegrundsdelegationens slutrapport och de sex värdegrundsprinciper som delegationen kommit fram till att statsanställda behöver känna till. Deras uppdrag var formulerat så här: ”De statsanställda ska ha kunskap om och förståelse för de grundläggande värdena i statsförvaltningen och rollen som statstjänsteman.”

Ni kanske gjorde detsamma, då vi alla har fått i uppdrag att uttala oss om dessa principer och hur de förhåller sig till just vår verksamhet. Då fick ni också principerna presenterade för er, men för säkerhets skull så kommer de här igen:

De sex värdegrundsprinciperna

En statlig myndighets verksamhet bygger på de rättsliga grunder som gäller för alla statliga myndigheter. De kan sammanfattas i sex principer som tillsammans uttrycker den gemensamma värdegrunden för de statsanställda:

• Demokrati – all offentlig makt utgår från folket.
• Legalitet – den offentliga makten utövas under lagarna.
• Objektivitet – allas likhet inför lagen, saklighet och opartiskhet ska iakttas.
• Fri åsiktsbildning – den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning.
• Respekt för lika värde, frihet och värdighet – den offentliga makten ska utövas med respekt för allas lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
• Effektivitet och service- effektivitet och resurshushållning ska förenas med service och tillgänglighet.
(ur Värdegrundsdelegationens slutrapport, sid 14)

Den hågade kan läsa vidare i delegationens skrift från 2013, Den gemensamma värdegrunden för statsanställda, där varje princip gås igenom i mer detalj och där det även framgår att var och en av dessa värdegrundsprinciper hänvisar till ett antal redan existerande lagar, de flesta från Regeringsformen, Förvaltningslagen och Diskrimineringslagen, men nu i mer uppsplittrat och fragmenterat skick. Helt enkelt: lagar ompaketerade till värderingar. Demokrati är, som de flesta vet, ett statsskick som upprätthålls genom specifika lagar och organisationssätt. Demokrati är således inte i sig en värdering, trots att det är allt vanligare att vi stöter på begreppet ”demokratiska värderingar” inom vår samtida politiska och byråkratiska diskurser. Här infinner sig en svårlöst paradox: en demokrati tillåter individer att hysa vilka värderingar de så önskar, så länge de följer de lagar som har stiftats genom fria val och riksdagsmajoritet. Det är exempelvis genom anti-diskrimineringslagarna och lagen om hets mot folkgrupp förbjudet att uttrycka vissa värderingar och åsikter, liksom att omvandla dem till handlingar. Däremot finns inget förbud mot att ha vilka värderingar man nu vill ha, även anti-demokratiska och totalitära. Yttrandefriheten, som garanteras av just Regeringsformen, är således reglerad – inte i form av en gemensam värdering om det goda samtalet eller den fina toleransen, utan genom rätt tydligt formulerade lagparagrafer.

Värderingar är dock inte regleringsbara och bör förmodligen inte heller så vara, för när lag helt överlappar värderingar närmar vi oss ett statsskick som vanligtvis inte definieras som demokratisk. För inte ens något så vackert formulerat som en värdegrund där demokrati listas som den främsta värderingen kan antas som ett påbud och ett obligatorium, varken för statligt anställda eller medborgare i allmänhet. Vi som myndighetsutövare måste i första hand följa de lagar som reglerar vår verksamhet och det är därför viktigt att vi kan skilja på just dessa lagar och hur vi värderar dessa lagar, det vill säga vad vi som privatpersoner helt enkelt tycker om dem. Dessa behöver nämligen inte överlappa varandra. Vill vi av någon anledning förändra lagarna, finns det ett antal vägar att gå: alltifrån den inom-parlamentariska till det civila motståndets utom-parlamentariska vägar. Om vi till och med skulle välja att bryta mot den kritiserade lagen bör vi vara beredda att ta det straff som påbjuds, men med hopp om att själva uppmärksammandet kan leda till en opinion för förändring. Det är på dessa två sätt som de flesta reformer i en demokratisk stat har uppkommit (om man undantar den liberala demokratins födelse i sig, som ju krävde ett rätt brutalt blodbad 1789).

Vad innebär det att universiteten, i egenskap av myndighet, nu åläggs att i första hand utgå från värdegrundsprinciper istället för att bara hänvisa direkt till de lagparagrafer som redan finns? Man kan så klart argumentera för att det är ungefär samma sak: värdegrundprinciperna i slutrapporten refererar alla till ett antal lagar som vi redan har att följa och det är således inget nytt under solen. Men förutom det ovan nämnda problemet med att lagar då behandlas som värderingar, finns det även delar av dessa värderingar som faktiskt inte är möjliga att direkt applicera på universitetet som organisation. Det mest påfallande är så klart att universitetet inte är, och aldrig har varit, en demokratisk organisation i sig. Dess myndighetsuppdrag är förvisso i modern tid sprunget ur ett demokratiskt statsskick, men organisationen i sig är inte demokratisk. Här antas ju meritokratin råda, vilken, om den hade varit ett statsskick, hade gett upphov till en del icke önskvärda samhällsproblem. Men inom högre utbildning och forskning får den nog trots allt anses vara den minst dåliga principen att följa.

Universiteten får således antas värna om denna meritokrati, även om den på golvet oftast är mer bristfällig än vad vi vill visa utåt. Den interna rekryteringen vid Göteborgs universitet visade sig exempelvis vara lite väl hög för att framstå som meritokratiskt baserad och röster har höjts för att UKÄ utreder landets alla universitet då GU förmodligen inte är ett undantag. De privata nätverken, klass, kön och etnicitet avgör (fortfarande) mer än meriter. Kanske att det borde vara ”meritokratiska värderingar” vi behöver säkerställa istället för de demokratiska? Kanske att det är inlasningarna och lektoratens utlysningstexter som skulle behöva kontrolleras bättre så att fler än en person kan söka tjänsten och faktiskt få den genom meriter istället för kontakter? Kanske det inflytande på vår vetenskapliga verksamhet som administratörer med liten eller ingen vetenskaplig erfarenhet har bör begränsas? Kanske universitetsledningarnas beroendeställning gentemot näringsliv och privata fonder och stiftelser behöver synas i sömmarna för att säkerställa att det är forskningsrelevanta beslut som tas, inte monetära eller karriärsstrategiska?

Det bör alltså göras en skillnad mellan en demokratiskt grundad organisation och en demokratiskt organiserad organisation: våra universitet är det förstnämnda med inte nödvändigtvis, eller ens alltid lämpligen, det sistnämnda. Det är dock en skillnad som riskerar att osynliggöras när man i första hand ser demokrati som en värdering, inte praktik eller organisation. Detta innebär inte att vissa delar av universitetets organisation skulle kunna må bra av just lite mer demokratiskt organiserade beslutsprocesser. Innan prefektstyret och linjestyrningens tid kan det nämligen sägas ha rått en något mer demokratisk beslutsprocess vid universiteten och högskolorna. De lokala besluten togs i en institutionsstyrelse istället för enväldigt av en ensam prefekt – numera enbart ansvarig inför fakultet och universitet, inte inför de institutionsanställda som inte längre har möjlighet att ens rösta fram sin egen företrädare. Kollegiet har så att säga blivit fråntagna både rösträtt och möjlighet att ta beslut om den egna verksamheten; företeelser vanligen förknippade med just demokratisk styrning.

Skulle en större medvetenhet om demokrati som värdegrund kunna ändra detta så att universitetsanställda återfår sitt inflytande på beslutsprocessen? Eftersom det var enskilda universitetsledningar som införde prefektstyret (vid UmU sedan 2009) och då det innan prefektstyret inte fanns något tal uppifrån om demokrati som värdegrund trots att den delen av verksamheten de facto var mer demokratisk, är det förmodligen snarare ett nytt beslut, inte en värdering, som skulle behövas för att ändra detta demokratiska underskott som vi nu lider under.

Umeå universitet har valt ”demokrati” som vårens tema. Frågan är vad vi hoppas få ut av det? Är det de sex värdegrundsprinciperna vi förväntas anamma nu under våren? För som värdering är demokrati svårdiskuterat och begränsat; risken är att en sådan diskussion enbart kan ske inom ramarna för en implicit avprofessionaliserande styrningsmentalitet där demokratibegreppet används för att bevara status quo och där kritiska röster och debatter kommer avfärdas som, ironiskt nog, odemokratiska. Men som statsskick och organisation i förhållande till ett meritokratiskt ideal uppstår helt andra frågor och diskussioner, där demokrati kan ses varken som redan given eller per automatik önskvärd inom alla delar av vår specifika samhällsorganisation. Som kritiska samhällsforskare ligger det sistnämnda betydligt närmare vårt statliga uppdrag än det förstnämnda. Och det är ju trots allt vårt statliga uppdrag vi är ålagda att genomföra.