Inlägg

Ingen älskar pessimisten

Det finns många grupper människor som upplever ett utanförskap. I samhället i stort och i olika delar av det, som till exempel i arbetslivet. Exempelvis har Linus Jonkman i sin bok Introvert – den tysta revolutionen, belyst de introvertas upplevelse av sitt utanförskap.

Några som likt de introverta varit bortglömda och oönskade är pessimisterna. Det är kanske inte så konstigt. Pessimisterna blir fördomsfullt betraktade som negativa och trista, som nej-sägare och bakåtsträvare, ja helt enkelt olyckliga. Givet detta, så kan jag förstå att man inte ser pessimismen som något eftersträvansvärt, utan snarare just oönskat och något som bör undvikas.

Men nu är det inte så vi pessimister är. Vi är oftast lyckliga, åtminstone lika ofta som de som ser sig själva som optimister. Det finns lyckliga och olyckliga pessimister, likväl som det finns lyckliga och olyckliga optimister så i det avseendet är vi väldigt lika.

Däremot har vi sannolikt olika syn på hur vi når till lyckan. Vi pessimister chansar mindre, vi förbereder oss ofta mycket mer och vi utgår ofta från att det värsta kommer att hända. Tyvärr finns det en ”sanning” i vårt land som säger att man ska tänka positivt, sätta höga mål och tro på sig själv. Precis som att det i sig själv har ett egenvärde. Så är det inte. Att tänka positivt ska vara en metod som ska leda till ett resultat. Ett bättre förhållande, en bättre arbetsprestation eller något annat. Tänk om man kunde nå dit på ett annat sätt, kanske genom att vara förberedd och förvänta sig det värsta. Det många skulle säga är att tänka negativt.

Frågan om det inte rent av blir bättre? Genom sina förberedelser och sina negativa spådomar skaffar sig pessimisten ofta ett antal lösningsalternativ och bättre resurser att hantera en oönskad situation då den inträffar. Dessutom, genom sina lågt ställda förväntningar kan han glädjas extra mycket då han lyckas med det han företagit sig.  Det blir dessutom ofta pessimisten som städar efter optimisten då något gått åt helvete.

Men vem vill minnas det?

Det finns många i vårt samhälle som inte känner igen sig i den sanning som säger att man ska tänka positivt, alltid se glaset som halvfullt och inte vill leva efter mantrat att ”allt löser sig”nämligen vi pessimister.  

Vi som är pessimister känner ofta en stor press att förändra oss och att vi ska passa in i den optimistiska mallen för att bli sedda och uppskattade i såväl privat- som arbetsliv. Den press som vi upplever gör att vi blir spända och obekväma och paradoxalt nog upplevs som än mer negativa. Vart pessimisten än vänder sig så har han alltså sin pessimistiska ända bak.

Vi lever i en tid där öppenheten ökar, jämställdheten och acceptansen för människors olikhet växer för alla möjliga grupper i samhället. Låt det även bli så för oss pessimister. Låt även vårt sätt att se på världen bli något normalt och önskat.  Idag är det inte så.

Leve den lyckliga pessimismen!

Det är ditt fel att kollegan kommer sent till mötet!

Hur många gånger har vi inte suckat åt kollegan som kommer sent till mötet, precis som han/hon gjort de senaste tio mötena. Vi himlar med ögonen gentemot våra andra kollegor och vill skrika ”Jäkla människa”, men vi vinkar bara in personen och fortsätter mötet som att inget hänt.

Att det är besvärligt med människor som inte passar tiden är helt klart. Att tycka det är respektlöst och slarvigt är också naturligt. Det finns dock sällan något ont i tidsoptimisten. Jag menar, det är ju inte så att tidsoptimisten ställer väckarklockan 30 minuter sent med avsikt, bara för att kunna jävlas med oss genom att komma sent. Det är snarare så att tidsoptimisten ofta är en ganska gla´och go´ människa som de flesta på arbetsplatsen tycker om. Om det inte varit för detta med att passa tider. Därför kan det vara svårt att bli förbannad på tidsoptimisten.

Sedan alla dessa bortförklaringar. Det finns alltid en förklaring/bortförklaring till varför personen är sen. Det kan vara punktering, eller en kraschad dator. Om den inte blivit stulen förstås, och egentligen, egentligen vet vi att det bara är just en bortförklaring som sällan har någon grund i verkligheten.

Och det är nu vi kommer till varför det kan vara DITT fel att tidsoptimisten aldrig bättrar sig.

För lika väl som vi egentligen vet att bortförklaringen är en bortförklaring, lika självklart är det att inte ifrågasätta den. På något sätt är det som en överenskommelse där tidsoptimisten vet att du inte tror på den, men du går med på att låtsas att du tror på den. Alla är nöjda och det blir inget bråk.  Hur låter det förresten då tidsoptimisten ramlar in i mötesrummet några minuter för sent? Jo, det blir som en sketch där han ursäktar sig, och du glatt säger:

– Äh, inte gör det nåt, sätt dig så kör vi!

Det är precis detta som gör att du faktiskt för skylla dig själv. Ditt beteende skapar inget incitament för förändring utan tidsoptimisten snarast förstärks i att det inte spelar någon roll om man passar tiden. Vi måste börja vara ärliga mot varandra och faktiskt visa vad vi tycker.

Att tidsoptimisten ofta kan vara respektlös och en slarver är helt klart, men du är sällan helt oskyldig själv!

Ack, ni fega svenskar!

Efter många år som psykologkonsult i arbetslivet konstaterar jag att vi därute finner många rädda och ibland också fega individer. Rädda inför konflikter och för fega för att låta konflikter ta plats, eller ens få finnas. Det tar sig bland annat till uttryck genom att man så snart två medarbetare hamnar i oenighet och höjer rösterna mot varandra, kallar man in företagshälsovården, facket, prästen och hade det bara gått hade man kallat in FN för att försöka lösa konflikten

Men vad är det då man är så rädd för?

Dels finns det en missuppfattning om att en konflikt i sig själv är farlig, vilken i sin tur bygger på föreställningen om att vi alltid skall trivas och vara vänner på arbetet. Att alla alltid skall vara vänner på arbetet går inte. Det är helt enkelt inte rimligt att lyckas med en sådan målsättning. En arbetsplats är ett ställe där någon har föst ihop en massa människor, som inte valt varandra, och ställt dem inför en massa press och utmaningar i form av prestation, relationer, regelverk osv. I en sådan kontakt måste oenighet och konflikter uppstå.

Konflikten är inte farlig, den är nödvändig. Resultatet av konflikten kan däremot potentiellt innebära problem och där finns det en befogad rädsla. Om vi inte HANTERAR konflikten på rätt sätt kan det få onödiga konsekvenser. Att HANTERA konflikten är dock inte samma sak som att LÖSA konflikten. Att lösa konflikten tenderar nämligen ofta att innebära att vi med alla medel söker en kompromiss. En kompromiss är som bekant att ingen får bli riktigt nöjd, alla skall ska gå därifrån lika missnöjda.

Kompromisser kan visserligen vara bra, men inte för kompromissens skull. Syftet med kompromissen måste vara att finna den bästa lösningen på problemet, inte att båda skall få backa i sina uppfattningar.

Min uppfattning är också att man bryter in i konflikten för tidigt. Långt innan medarbetarna har kommit till den tidpunkt då de börjar använda sin kreativitet och sin ofta tillräckliga problemlösningsförmåga för att hitta nya lösningar på sin oenighet. Att låta konflikter blomstra skapar inte sällan mervärden. När saker ställs på sin spets kan vi se att såväl kreativitet som problemlösning på helt andra nivåer än i det vanliga arbetet. Inte sällan kan man i efterhand också se att konflikten lett till starkare relationer och sekundärt en bättre arbetsmiljö.

Istället för att ha lite is imagen lämnas ansvaret över till olika konsulter, ofta från företagshälsovården. Det kan säkert vara klokt, men skulle man våga gå avvakta lite och i stället uppmuntra det egna ansvaret för situationen, så skulle konflikten kunna hanteras tidigare, och pengar skulle sparas både i termer av minskat produktionsbortfall och minskade konsultkostnader.

Det behövs mer konflikter i arbetslivet helt enkelt!

– – – – – –
PS från redaktionen
. Läs också DN-artikeln: ”Negativa kolleger bra för arbetsmiljön”