Inlägg

"Vad gör de egentligen?"

När jag fick jobbet som forskningssköterska 2012 förstod jag snart att jag hade hittat rätt. Förmånen att få fördjupa sig och riktigt gräva, inte sällan i gamla arkiverade dokument, gav mersmak. Känslan var, och är, att ju mer man lär sig om ett ämne, desto mer intressant blir det. Man vill bara veta mer!

Efterhand utkristalliserades ett ämnesområde inom den njurmedicinska forskningen som gav mig möjlighet att kombinera arbetet som forskningssköterska med doktorandstudier. En ny värld öppnades. Jag skriver nu en avhandling, som syftar till att utreda vilka alternativ till blodförtunnande läkemedel som finns då man vill utföra dialysbehandling på en patient som har en ökad, eller pågående, blödningsrisk. Har även ett delarbete som syftar till att beskriva patienters upplevelse av att plötsligt och akut behöva dialysbehandling. Ett omvårdnadsperspektiv som en knorr på den medicinska forskningen, eftersom de båda delarna hör ihop.

Efter att tidigare ha letat fram och bistått andra doktorander och forskare med material skulle jag nu bistå mig själv med data. En frihet som kan vara både skrämmande och lockande.

Det tog ett tag för mig att acceptera att doktorandspåret sällan är rakt. Snarare krokigt och upp och ner samtidigt. Perioder med ”flow” avlöser perioder med motgångar och misströstan. Men med en huvudhandledare och en bihandledare som är erfarna har jag fått bekräftat att det är så det ser ut. Jag fick en skiss av hur doktorandens tillvaro ser ut och förstod att de här topparna och dalarna hörde till. En liten tröst då det kändes som att alla runtomkring nästan skrek ”vad är det ni gör egentligen” och ”tror ni verkligen att det där ska ge något”?

Det är inte lätt att förklara sin forskning för de som inte varit inom samma sfär. Det blir oftast en förenkling och man lär sig eftersom att inte krångla till det. Där tror jag också att kärnan till att tämja de ropande rösterna ligger – förklara så att även din mamma förstår, sa min handledare en gång. Man snärjer sig lätt med de termer som används inom forskargruppen och blir en grekisktalande och hieroglyfspottande alien. Jag försöker att inte vara så.

Jag tror att intresset för både forskningsresultat, men även forskning i sig, skulle kunna bli större om man talar och skriver så att alla förstår. Ibland kan nivån på språket i artiklar och presentationer ligga på en nivå som gör språket obegripligt även för den som läst hundratals artiklar. En liten värld av hemmablinda må hända?

Jag hoppas att jag i framtiden kan få fler sköterskor och blivande sköterskor att ta chansen att kika in i forskarvärlden med allt den innebär. Det ger nästan alltid mer än det tar. Vi behöver bli fler sköterskor i forskarteamen så att även den biten av vårt yrke integreras mer fortlöpande med verksamheten. Den bör bli en naturlig del av utvecklingen av arbetet. Det skulle dessutom ge våra arbetsmetoder en större tyngd i slutänden.

Ingen älskar pessimisten

Det finns många grupper människor som upplever ett utanförskap. I samhället i stort och i olika delar av det, som till exempel i arbetslivet. Exempelvis har Linus Jonkman i sin bok Introvert – den tysta revolutionen, belyst de introvertas upplevelse av sitt utanförskap.

Några som likt de introverta varit bortglömda och oönskade är pessimisterna. Det är kanske inte så konstigt. Pessimisterna blir fördomsfullt betraktade som negativa och trista, som nej-sägare och bakåtsträvare, ja helt enkelt olyckliga. Givet detta, så kan jag förstå att man inte ser pessimismen som något eftersträvansvärt, utan snarare just oönskat och något som bör undvikas.

Men nu är det inte så vi pessimister är. Vi är oftast lyckliga, åtminstone lika ofta som de som ser sig själva som optimister. Det finns lyckliga och olyckliga pessimister, likväl som det finns lyckliga och olyckliga optimister så i det avseendet är vi väldigt lika.

Däremot har vi sannolikt olika syn på hur vi når till lyckan. Vi pessimister chansar mindre, vi förbereder oss ofta mycket mer och vi utgår ofta från att det värsta kommer att hända. Tyvärr finns det en ”sanning” i vårt land som säger att man ska tänka positivt, sätta höga mål och tro på sig själv. Precis som att det i sig själv har ett egenvärde. Så är det inte. Att tänka positivt ska vara en metod som ska leda till ett resultat. Ett bättre förhållande, en bättre arbetsprestation eller något annat. Tänk om man kunde nå dit på ett annat sätt, kanske genom att vara förberedd och förvänta sig det värsta. Det många skulle säga är att tänka negativt.

Frågan om det inte rent av blir bättre? Genom sina förberedelser och sina negativa spådomar skaffar sig pessimisten ofta ett antal lösningsalternativ och bättre resurser att hantera en oönskad situation då den inträffar. Dessutom, genom sina lågt ställda förväntningar kan han glädjas extra mycket då han lyckas med det han företagit sig.  Det blir dessutom ofta pessimisten som städar efter optimisten då något gått åt helvete.

Men vem vill minnas det?

Det finns många i vårt samhälle som inte känner igen sig i den sanning som säger att man ska tänka positivt, alltid se glaset som halvfullt och inte vill leva efter mantrat att ”allt löser sig”nämligen vi pessimister.  

Vi som är pessimister känner ofta en stor press att förändra oss och att vi ska passa in i den optimistiska mallen för att bli sedda och uppskattade i såväl privat- som arbetsliv. Den press som vi upplever gör att vi blir spända och obekväma och paradoxalt nog upplevs som än mer negativa. Vart pessimisten än vänder sig så har han alltså sin pessimistiska ända bak.

Vi lever i en tid där öppenheten ökar, jämställdheten och acceptansen för människors olikhet växer för alla möjliga grupper i samhället. Låt det även bli så för oss pessimister. Låt även vårt sätt att se på världen bli något normalt och önskat.  Idag är det inte så.

Leve den lyckliga pessimismen!

Ack, ni fega svenskar!

Efter många år som psykologkonsult i arbetslivet konstaterar jag att vi därute finner många rädda och ibland också fega individer. Rädda inför konflikter och för fega för att låta konflikter ta plats, eller ens få finnas. Det tar sig bland annat till uttryck genom att man så snart två medarbetare hamnar i oenighet och höjer rösterna mot varandra, kallar man in företagshälsovården, facket, prästen och hade det bara gått hade man kallat in FN för att försöka lösa konflikten

Men vad är det då man är så rädd för?

Dels finns det en missuppfattning om att en konflikt i sig själv är farlig, vilken i sin tur bygger på föreställningen om att vi alltid skall trivas och vara vänner på arbetet. Att alla alltid skall vara vänner på arbetet går inte. Det är helt enkelt inte rimligt att lyckas med en sådan målsättning. En arbetsplats är ett ställe där någon har föst ihop en massa människor, som inte valt varandra, och ställt dem inför en massa press och utmaningar i form av prestation, relationer, regelverk osv. I en sådan kontakt måste oenighet och konflikter uppstå.

Konflikten är inte farlig, den är nödvändig. Resultatet av konflikten kan däremot potentiellt innebära problem och där finns det en befogad rädsla. Om vi inte HANTERAR konflikten på rätt sätt kan det få onödiga konsekvenser. Att HANTERA konflikten är dock inte samma sak som att LÖSA konflikten. Att lösa konflikten tenderar nämligen ofta att innebära att vi med alla medel söker en kompromiss. En kompromiss är som bekant att ingen får bli riktigt nöjd, alla skall ska gå därifrån lika missnöjda.

Kompromisser kan visserligen vara bra, men inte för kompromissens skull. Syftet med kompromissen måste vara att finna den bästa lösningen på problemet, inte att båda skall få backa i sina uppfattningar.

Min uppfattning är också att man bryter in i konflikten för tidigt. Långt innan medarbetarna har kommit till den tidpunkt då de börjar använda sin kreativitet och sin ofta tillräckliga problemlösningsförmåga för att hitta nya lösningar på sin oenighet. Att låta konflikter blomstra skapar inte sällan mervärden. När saker ställs på sin spets kan vi se att såväl kreativitet som problemlösning på helt andra nivåer än i det vanliga arbetet. Inte sällan kan man i efterhand också se att konflikten lett till starkare relationer och sekundärt en bättre arbetsmiljö.

Istället för att ha lite is imagen lämnas ansvaret över till olika konsulter, ofta från företagshälsovården. Det kan säkert vara klokt, men skulle man våga gå avvakta lite och i stället uppmuntra det egna ansvaret för situationen, så skulle konflikten kunna hanteras tidigare, och pengar skulle sparas både i termer av minskat produktionsbortfall och minskade konsultkostnader.

Det behövs mer konflikter i arbetslivet helt enkelt!

– – – – – –
PS från redaktionen
. Läs också DN-artikeln: ”Negativa kolleger bra för arbetsmiljön”