Inlägg

”En blick bortom demokratin”

Tittar på traven av böcker på skrivbordet som inhandlats under detta år. Min blick möts av titlar som How Democracy Ends, The People versus Democracy, How Democracies Die, Against Democracy, Why Nations Fail, What is Populism?, Age of Anger, och Democracy for Realists. Tittar ut genom fönstret och blicken möts av kompakt dimma. Ett uppenbart mönster tycks skönjas, både i väderleken och i litteraturen framför mig. Ett tämligen mörkt sådant dessutom.

Demokratin, så som vi känner den, verkar befinna sig i fritt fall – på vår egen kontinent, men även på andra sidan Atlanten. Freedom House, ett politiskt oberoende forskningsinstitut, noterade i inledning av 2018 att demokratin i världen erfor sin största kris någonsin föregående år. Pressfriheten, yttrandefriheten, minoriteters rättigheter, fria och rättvisa val; fundamenten i den liberala demokratin ansattes på många håll runtom i världen. På mångas läppar finns frågan: Vad är det som egentligen händer?

Titlarna ovan försöker, utifrån olika perspektiv; framförallt historiska, ekonomiska och sociala, besvara just denna fråga. Fokus är ofta på förklaringsmekanismerna bakom denna, vad som i den mest dystopiska av berättelser framställs som, demokratins förestående död. Somliga hävdar att medborgarnas tilltro till demokratin började krackelera som en konsekvens av den globala finanskrisen 2007-2008; demokratiskt valda regeringars, inte minst i Europa, oförmåga att hantera krisen gav upphov till en desillusionerad skara medborgare som numer ifrågasätter det demokratiska systemet i grunden, lyder resonemanget. Andra menar att den kinesiska modellen; Kina som alltjämt upplever ekonomiska framsteg, alltmer framstår som ett icke helt oattraktivt alternativ till den västerländska demokratin. Resonemanget går ut på att den enskilde kanske helt enkelt kan stå ut med begränsad yttrandefrihet och att ens mänskliga rättigheter trampas på, så länge den politiska situationen i alla fall är stabil, och den ekonomiska utvecklingen, inte minst, går spikrakt uppåt. Åter andra menar att i och med de sociala mediernas framfart så har traditionella medier tappat den funktion som ”grindvaktare” de tidigare haft. Numer sprids fejkade nyheter, på dessa plattformar, enkelt utav krafter som av olika skäl vill se alternativ till den liberala demokratin. Ord står mot ord, och i det informationshav som vi befinner oss i verkar den som serverar enkla lösningar – helst på max 280 tecken i ett twittermeddelande – på svåra problem vara vinnaren av vår gunst. Inte särskilt bra för demokratin som lever upp till sin fulla potential då idéer stöts och blöts, gärna i mer utvecklade resonemang än det som tillåts i fem meningar.

Jag följer med stort intresse den debatt som förs i dessa böcker, men också i dagspressen och tycker att sammantaget så presenteras en ganska heltäckande förklaring till varför liberala demokratier av idag upplever en kris. Det må så vara att somliga förklaringar är mer relevanta för situationen i USA, men icke desto mindre så finns det vissa generella perspektiv som ter sig relevanta för även Europeiska stater. I överlag kan dock sägas att experter i ämnet tenderar att fokusera mindre på frågan om vad som kan väntas komma efteråt. Med andra ord; om det faktiskt är den liberala demokratins död vi bevittnar i realtid, vad kan tänkas komma i dess plats. Vad sker post-demokrati? Detta är trots allt spännande att fundera kring.

Jag har alltid trott, och tror fortsatt, att jag kommer att stå på barrikaderna i försvar för den demokrati som jag värdesätter så högt. Men tänk om de domedagsprofetior om demokratins död och de paralleller som icke sällan dras mellan nutid och 1930-talets Europa, inte nödvändigtvis håller. Tänk om det skulle kunna finnas något på andra sidan, ett alternativt styrelseskick som inte tvunget är auktoritärt eller totalitärt, och som till och med utifrån medborgarnas synpunkt och behov visar sig överlägset det demokratiska systemet. Är vi inte skyldiga oss själva att förutsättningslöst utforska hur detta system skulle kunna se ut?  Om jag går tillbaka till mitt eget forskningsfält ser jag även där en glidning från en normativ idé, och praktik, gällande väldigt demokratiska processer vad avser författandet av grundlagar i samhällen som upplevt väpnade konflikter till en mer utpräglat pragmatisk och elitistisk syn. En princip som omhuldat gemene man, och kvinnas, deltagande har ganska tvärt faktiskt, omkullkastats till förmån för att människor med ”rätta kunskaper” – d.v.s. inte ens nödvändigtvis politiker – skall få ägna sig åt detta utan inblandning av invånarna i staten. Detta efter att det i flertal fall visat sig ytterst problematiskt att lämna över författandet av grundlagar till medborgare, som på en övergripande nivå kanske saknar de sakkunskaper som denna arbetsuppgift kräver. Svaret har således blivit en form av meritokrati; de som kan, gör. De som inte kan, får vackert stå vid sidan av.

I kölvattnet av Brexit i Storbritannien, och valet av Trump i USA, har denna idé – fast denna gång med en långt mer omfattande vision än endast meritokrati för den begränsade uppgiften av att skriva en författning – vädrat morgonluft. Jason Brennan, amerikansk statsvetare, gör ett slag för epistokrati. ”Rule of the knowledgeble”. Detta, enligt honom, en överlägsen form av styre just eftersom kunskapsnivån, och framförallt intresset för politiska spörsmål, hos den breda folkmassan generellt sett är låg. Här bör dock nämnas att Sverige skiljer sig från mängden. En studie från 2017[1] visar att svenskarna är världsledande i politisk kunskap – endast irländarna och kanadensarna har högre kunskapsnivåer. Emellertid bör kanske försiktighet iakttas gällande hur djup denna kunskap egentligen är då rankingen baseras på fyra kunskapsfrågor av, mer eller mindre, grundläggande karaktär: namnet på den inhemska finansministern, vilket som är det näst störta partiet i det egna landet, arbetslöshetstal i det egna landet och vem som är FN:s generalsekreterare. Icke desto mindre så har svenskarna hyfsat bra ”koll på läget” – vilket är positivt.

Nu; tillbaka till frågan om epistokrati. I andan av förutsättningslöst utforskande av alternativa styrelseformer till demokratin, kan detta vara en potentiell valmöjlighet? Men vad är det då som egentligen föreslås? Kort sammanfattat består resonemanget i att det må så vara att idén om en-man/kvinna-en-röst är hedervärd, men i praktiken så ger inte detta system politiskt genomtänkta resultat just eftersom gemene man och kvinna inte är politiskt kunniga nog för att fatta välavvägda beslut (här hänvisar förespråkarna av epistokrati gärna till engelsmännen och Brexit-omröstningen). Därmed bör rösträtten begränsas. Tanken är att medborgare kan förtjäna rösträtt, samt förtjäna förmånen att få ställa upp som politiska kandidater i val, endast efter att de fått godkänt på ett kompetenstest som förklarar dem kunniga nog. En annan idé är att en-man/kvinna-en-röst överges till förmån för pluralitet i röster; med andra ord, de som är mer politiskt kunniga välsignas med fler röster än ”vanliga” medborgare som endast tillåts en röst. Förutsättningslöst utforskande i all ära, och en viss förståelse för att dessa idéer har fått ett uppsving sedan Brexit-omröstningen, men det är svårt att inte självantända.

I mina öron framstår epistokrati som dels orättvist, dels auktoritärt. Invändningar som förespråkarna av systemet är vana vid att höra, och som konsekvent avslås genom att vända på argumentet och säga; ”om något så är det väl orättvist att den olärda och ointresserade massan ska ha så pass stor makt att påverka beslut som är ogynnsamma för de mer lärda?” Till dags dato finns ingen stat i världen där epistokrati implementerats, mig veterligen. Själv tänker jag att om demokratins huvudsakliga problem består i att vi medborgare i allmänhet är politisk ointresserade, och därmed politiskt okunniga så bör väl riktade insatser för att komma tillrätta med detta initieras som ett första steg, långt innan det demokratiska projektet i sin helhet kastas över skutan.

Andra idéer som framkastats är, om möjligt, än mer radikala än epistokratin som styre. Varför inte omvandla demokratiska stater till företag (”gov-corp”), där en icke-vald VD sitter i fören? Medborgarna blir inget annat än konsumenter som, om de upplever att de inte får valuta för pengarna – här föreställs således att invånarna betalar någon form av avgift för att företaget i fråga åtminstone skall säkerställa statens suveränitet – kan informera ett service-center om sitt missnöje, och om nödvändigt helt enkelt sluta betala sagd avgift och flytta någon annanstans.  Andra menar att den absoluta monarken kanske inte var en så dålig idé trots allt, så varför inte återintroducera detta system istället för demokrati. Leviathan, någon?  Åter andra menar att diskussioner gällande post-demokrati i grunden är överflödiga. Idag samlas alltmer makt kring Apple, Google, Facebook, Amazon och Yahoo! Dessa förfogar över enorma resurser, både i ekonomiska termer men kanske lika viktigt, i termer av data och information över sina användare. Alltså oss. I framtiden kommer våra preferenser, politiska och andra, än mer formas av dessa digitala jättar – vi talar därmed om någon form av politisk kidnappning vilken enskilda regeringar inte ens kan påverka.

Resonemanget, ett synnerligen dystopiskt sådant, lyder således att det egentligen inte spelar någon roll huruvida stater är liberala demokratier, illerbala demokratier, totalitära regimer, militärdiktaturer eller auktoritära regimer – makten ligger ändå inte hos dessa, utan hos Tech-företagen. Med det sagt bör vår tid spenderas på annat än funderingar kring alternativa styren än det demokratiska.  På liknande tema har artificiell intelligens (AI) även framförts som ett alternativ till demokratiska system så som vi känner dem. En kan emellertid inte motstå att spekulera kring ett eventuellt (stort) politikerförakt hos dem som föreslår robotarnas företräde över människan. Individer som styr stater och som ger sig in i politiken är individer som lärt sig spela politikens (fula) spel tillika individer som spelar detta spel med främst sina egna intressen för ögonen, säger företrädaren för AI. Därmed skulle det vara bättre om artificiell intelligens – opartiskt, neutralt, känslokallt – helt sonika ”räknar ut” vad som är det bästa politiska utfallet för en given stat, utan att korrumperade människor lägger sig i. I den bästa av världar kanske detta till och med skulle leda till det som vissa refererat till som Pax Technica. För oss som sett filmen Ex-Machina med svenskan Alicia Vikander, finns säkert farhågan om det precis omvända; att robotarna utvecklar en intelligens som långt överskrider vår, utvecklar en egen agenda och driver mänskligheten i fördärvet.

Onekligen är det svårt att ta några av alla ovannämnda alternativ på allvar – i alla fall för mig. I sammanhanget tror jag att det är viktigt att hålla i åtanke att det demokratiska systemet även inrymmer andra värden än endast instrumentella – det vill säga att demokratin är bra i sig självt. Detta är nog en aspekt av systemet som vi, som lever i demokratier, inte funderar lika mycket på; istället tycks vi fokusera mer vi på vad systemet levererar. Från min horisont, som en person med rötter i ett land som inte är en demokrati, så ter sig politisk frihet som en fundamental del av mänsklig frihet. Att fritt kunna uttrycka sin politiska åsikt bidrar till ett välbefinnande – fråga vem som helst som inte har denna möjlighet och min ståndpunkt, dristar jag mig att påstå, kommer att bekräftas. Demokratier skänker medborgarna en känsla av värdighet; att ens åsikter, och ens röst, värdesätts av beslutsfattarna och att det dessutom finns mekanismer på plats för att skydda den enskilda människan, om dennes röst försöker tystas av någon annan. Det har sagts att det demokratiska systemet har sina fel och brister, det är inte fullkomligt, inte perfekt – det är det värsta systemet undantaget alla andra politiska system som prövats genom århundrandena.

Tills dess att detta förändras, och något bättre alternativ presenteras i dess ställe; ett politiskt system som säkerställer våra politiska och civila rättigheter minst lika bra som det demokratiska systemet gör, så kommer jag att stå kvar där. På barrikaderna. I försvar för den liberala demokratin.

[1] The Comparative Study of Electoral Systems (CSES) III. https://politologerna.wordpress.com/2017/10/25/sverige-i-varldstoppen-for-politisk-kunskap/

Demokrati som lag – inte som värdering

Strax innan jul satt vi på vårt personalmöte och skulle relatera till Värdegrundsdelegationens slutrapport och de sex värdegrundsprinciper som delegationen kommit fram till att statsanställda behöver känna till. Deras uppdrag var formulerat så här: ”De statsanställda ska ha kunskap om och förståelse för de grundläggande värdena i statsförvaltningen och rollen som statstjänsteman.”

Ni kanske gjorde detsamma, då vi alla har fått i uppdrag att uttala oss om dessa principer och hur de förhåller sig till just vår verksamhet. Då fick ni också principerna presenterade för er, men för säkerhets skull så kommer de här igen:

De sex värdegrundsprinciperna

En statlig myndighets verksamhet bygger på de rättsliga grunder som gäller för alla statliga myndigheter. De kan sammanfattas i sex principer som tillsammans uttrycker den gemensamma värdegrunden för de statsanställda:

• Demokrati – all offentlig makt utgår från folket.
• Legalitet – den offentliga makten utövas under lagarna.
• Objektivitet – allas likhet inför lagen, saklighet och opartiskhet ska iakttas.
• Fri åsiktsbildning – den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning.
• Respekt för lika värde, frihet och värdighet – den offentliga makten ska utövas med respekt för allas lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
• Effektivitet och service- effektivitet och resurshushållning ska förenas med service och tillgänglighet.
(ur Värdegrundsdelegationens slutrapport, sid 14)

Den hågade kan läsa vidare i delegationens skrift från 2013, Den gemensamma värdegrunden för statsanställda, där varje princip gås igenom i mer detalj och där det även framgår att var och en av dessa värdegrundsprinciper hänvisar till ett antal redan existerande lagar, de flesta från Regeringsformen, Förvaltningslagen och Diskrimineringslagen, men nu i mer uppsplittrat och fragmenterat skick. Helt enkelt: lagar ompaketerade till värderingar. Demokrati är, som de flesta vet, ett statsskick som upprätthålls genom specifika lagar och organisationssätt. Demokrati är således inte i sig en värdering, trots att det är allt vanligare att vi stöter på begreppet ”demokratiska värderingar” inom vår samtida politiska och byråkratiska diskurser. Här infinner sig en svårlöst paradox: en demokrati tillåter individer att hysa vilka värderingar de så önskar, så länge de följer de lagar som har stiftats genom fria val och riksdagsmajoritet. Det är exempelvis genom anti-diskrimineringslagarna och lagen om hets mot folkgrupp förbjudet att uttrycka vissa värderingar och åsikter, liksom att omvandla dem till handlingar. Däremot finns inget förbud mot att ha vilka värderingar man nu vill ha, även anti-demokratiska och totalitära. Yttrandefriheten, som garanteras av just Regeringsformen, är således reglerad – inte i form av en gemensam värdering om det goda samtalet eller den fina toleransen, utan genom rätt tydligt formulerade lagparagrafer.

Värderingar är dock inte regleringsbara och bör förmodligen inte heller så vara, för när lag helt överlappar värderingar närmar vi oss ett statsskick som vanligtvis inte definieras som demokratisk. För inte ens något så vackert formulerat som en värdegrund där demokrati listas som den främsta värderingen kan antas som ett påbud och ett obligatorium, varken för statligt anställda eller medborgare i allmänhet. Vi som myndighetsutövare måste i första hand följa de lagar som reglerar vår verksamhet och det är därför viktigt att vi kan skilja på just dessa lagar och hur vi värderar dessa lagar, det vill säga vad vi som privatpersoner helt enkelt tycker om dem. Dessa behöver nämligen inte överlappa varandra. Vill vi av någon anledning förändra lagarna, finns det ett antal vägar att gå: alltifrån den inom-parlamentariska till det civila motståndets utom-parlamentariska vägar. Om vi till och med skulle välja att bryta mot den kritiserade lagen bör vi vara beredda att ta det straff som påbjuds, men med hopp om att själva uppmärksammandet kan leda till en opinion för förändring. Det är på dessa två sätt som de flesta reformer i en demokratisk stat har uppkommit (om man undantar den liberala demokratins födelse i sig, som ju krävde ett rätt brutalt blodbad 1789).

Vad innebär det att universiteten, i egenskap av myndighet, nu åläggs att i första hand utgå från värdegrundsprinciper istället för att bara hänvisa direkt till de lagparagrafer som redan finns? Man kan så klart argumentera för att det är ungefär samma sak: värdegrundprinciperna i slutrapporten refererar alla till ett antal lagar som vi redan har att följa och det är således inget nytt under solen. Men förutom det ovan nämnda problemet med att lagar då behandlas som värderingar, finns det även delar av dessa värderingar som faktiskt inte är möjliga att direkt applicera på universitetet som organisation. Det mest påfallande är så klart att universitetet inte är, och aldrig har varit, en demokratisk organisation i sig. Dess myndighetsuppdrag är förvisso i modern tid sprunget ur ett demokratiskt statsskick, men organisationen i sig är inte demokratisk. Här antas ju meritokratin råda, vilken, om den hade varit ett statsskick, hade gett upphov till en del icke önskvärda samhällsproblem. Men inom högre utbildning och forskning får den nog trots allt anses vara den minst dåliga principen att följa.

Universiteten får således antas värna om denna meritokrati, även om den på golvet oftast är mer bristfällig än vad vi vill visa utåt. Den interna rekryteringen vid Göteborgs universitet visade sig exempelvis vara lite väl hög för att framstå som meritokratiskt baserad och röster har höjts för att UKÄ utreder landets alla universitet då GU förmodligen inte är ett undantag. De privata nätverken, klass, kön och etnicitet avgör (fortfarande) mer än meriter. Kanske att det borde vara ”meritokratiska värderingar” vi behöver säkerställa istället för de demokratiska? Kanske att det är inlasningarna och lektoratens utlysningstexter som skulle behöva kontrolleras bättre så att fler än en person kan söka tjänsten och faktiskt få den genom meriter istället för kontakter? Kanske det inflytande på vår vetenskapliga verksamhet som administratörer med liten eller ingen vetenskaplig erfarenhet har bör begränsas? Kanske universitetsledningarnas beroendeställning gentemot näringsliv och privata fonder och stiftelser behöver synas i sömmarna för att säkerställa att det är forskningsrelevanta beslut som tas, inte monetära eller karriärsstrategiska?

Det bör alltså göras en skillnad mellan en demokratiskt grundad organisation och en demokratiskt organiserad organisation: våra universitet är det förstnämnda med inte nödvändigtvis, eller ens alltid lämpligen, det sistnämnda. Det är dock en skillnad som riskerar att osynliggöras när man i första hand ser demokrati som en värdering, inte praktik eller organisation. Detta innebär inte att vissa delar av universitetets organisation skulle kunna må bra av just lite mer demokratiskt organiserade beslutsprocesser. Innan prefektstyret och linjestyrningens tid kan det nämligen sägas ha rått en något mer demokratisk beslutsprocess vid universiteten och högskolorna. De lokala besluten togs i en institutionsstyrelse istället för enväldigt av en ensam prefekt – numera enbart ansvarig inför fakultet och universitet, inte inför de institutionsanställda som inte längre har möjlighet att ens rösta fram sin egen företrädare. Kollegiet har så att säga blivit fråntagna både rösträtt och möjlighet att ta beslut om den egna verksamheten; företeelser vanligen förknippade med just demokratisk styrning.

Skulle en större medvetenhet om demokrati som värdegrund kunna ändra detta så att universitetsanställda återfår sitt inflytande på beslutsprocessen? Eftersom det var enskilda universitetsledningar som införde prefektstyret (vid UmU sedan 2009) och då det innan prefektstyret inte fanns något tal uppifrån om demokrati som värdegrund trots att den delen av verksamheten de facto var mer demokratisk, är det förmodligen snarare ett nytt beslut, inte en värdering, som skulle behövas för att ändra detta demokratiska underskott som vi nu lider under.

Umeå universitet har valt ”demokrati” som vårens tema. Frågan är vad vi hoppas få ut av det? Är det de sex värdegrundsprinciperna vi förväntas anamma nu under våren? För som värdering är demokrati svårdiskuterat och begränsat; risken är att en sådan diskussion enbart kan ske inom ramarna för en implicit avprofessionaliserande styrningsmentalitet där demokratibegreppet används för att bevara status quo och där kritiska röster och debatter kommer avfärdas som, ironiskt nog, odemokratiska. Men som statsskick och organisation i förhållande till ett meritokratiskt ideal uppstår helt andra frågor och diskussioner, där demokrati kan ses varken som redan given eller per automatik önskvärd inom alla delar av vår specifika samhällsorganisation. Som kritiska samhällsforskare ligger det sistnämnda betydligt närmare vårt statliga uppdrag än det förstnämnda. Och det är ju trots allt vårt statliga uppdrag vi är ålagda att genomföra.