Inlägg

Ack, ni fega svenskar!

Efter många år som psykologkonsult i arbetslivet konstaterar jag att vi därute finner många rädda och ibland också fega individer. Rädda inför konflikter och för fega för att låta konflikter ta plats, eller ens få finnas. Det tar sig bland annat till uttryck genom att man så snart två medarbetare hamnar i oenighet och höjer rösterna mot varandra, kallar man in företagshälsovården, facket, prästen och hade det bara gått hade man kallat in FN för att försöka lösa konflikten

Men vad är det då man är så rädd för?

Dels finns det en missuppfattning om att en konflikt i sig själv är farlig, vilken i sin tur bygger på föreställningen om att vi alltid skall trivas och vara vänner på arbetet. Att alla alltid skall vara vänner på arbetet går inte. Det är helt enkelt inte rimligt att lyckas med en sådan målsättning. En arbetsplats är ett ställe där någon har föst ihop en massa människor, som inte valt varandra, och ställt dem inför en massa press och utmaningar i form av prestation, relationer, regelverk osv. I en sådan kontakt måste oenighet och konflikter uppstå.

Konflikten är inte farlig, den är nödvändig. Resultatet av konflikten kan däremot potentiellt innebära problem och där finns det en befogad rädsla. Om vi inte HANTERAR konflikten på rätt sätt kan det få onödiga konsekvenser. Att HANTERA konflikten är dock inte samma sak som att LÖSA konflikten. Att lösa konflikten tenderar nämligen ofta att innebära att vi med alla medel söker en kompromiss. En kompromiss är som bekant att ingen får bli riktigt nöjd, alla skall ska gå därifrån lika missnöjda.

Kompromisser kan visserligen vara bra, men inte för kompromissens skull. Syftet med kompromissen måste vara att finna den bästa lösningen på problemet, inte att båda skall få backa i sina uppfattningar.

Min uppfattning är också att man bryter in i konflikten för tidigt. Långt innan medarbetarna har kommit till den tidpunkt då de börjar använda sin kreativitet och sin ofta tillräckliga problemlösningsförmåga för att hitta nya lösningar på sin oenighet. Att låta konflikter blomstra skapar inte sällan mervärden. När saker ställs på sin spets kan vi se att såväl kreativitet som problemlösning på helt andra nivåer än i det vanliga arbetet. Inte sällan kan man i efterhand också se att konflikten lett till starkare relationer och sekundärt en bättre arbetsmiljö.

Istället för att ha lite is imagen lämnas ansvaret över till olika konsulter, ofta från företagshälsovården. Det kan säkert vara klokt, men skulle man våga gå avvakta lite och i stället uppmuntra det egna ansvaret för situationen, så skulle konflikten kunna hanteras tidigare, och pengar skulle sparas både i termer av minskat produktionsbortfall och minskade konsultkostnader.

Det behövs mer konflikter i arbetslivet helt enkelt!

– – – – – –
PS från redaktionen
. Läs också DN-artikeln: ”Negativa kolleger bra för arbetsmiljön”

Back to Silicon Valley: Skapandet av entreprenöriella forskningsmiljöer

 

Och så börjar den här resan nå vägs ända. Eller i det här fallet handlar det om att återvända till där jag började, Menlo park i hjärtat av Silicon Valley (området Palo alto/Menlo park i Kalifornien är hjärtat därav). Det har onekligen varit en intensiv, hektisk och på många sätt utmanande resa på ”vår” sida av Atlanten men samtidigt väldigt rolig och intressant. Vem sa att en akademikers arbete var tråkigt och enahanda?! Hur som helst så sitter jag nu på Arlanda med en kaffe från en välkänd amerikansk kaffekedja. Det känns liksom passande då jag ibland sitter och arbetar på ett sådant kafé i närheten där vi bor där borta i landet i väst.

Det här för mig osökt in på den energi som finns på nämnda kafé. Det är en riktigt häftig upplevelse att sitta där och arbeta. Ett kafé är ett kafé givetvis men på just det här samlas VC´s (Venture capitalists) och huggande entreprenörer. Jag har arbetat cirka en dag varannan vecka i 18 månader på nämnda kafé och VARJE gång som jag suttit där har jag hört hur man har pratat om den ena eller andra typen av investeringsmöjlighet, affärsplan eller affärsidé.

Det är i och för sig inte så konstigt att man hör den här typen av samtal då de flesta VC kontoren finns på gatan som ligger alldeles i närheten av kafét. Det är allmänt känt att en liten procent av alla de jag lyssnat på kommer att ”lyckas” (vad då det är), men likväl kommer de flesta av de människor jag lyssnat på att återkomma om och om igen. Istället för att tycka att det är anmärkningsvärt att man hör den här typen av diskussioner är det därför anmärkningsvärt att människorna har viljan och modet att pröva.

Otaliga är de universitet och innovationsorganisationer som kommit till just det är området för att förstå beteendet och återskapa miljön. Många gånger görs återskapandet med den något naiva tanken att ”vi ser hur de gör, sedan gör vi ungefär likadant men anpassat till vår miljö”. Min personliga åsikt är att det är dömt att misslyckas. Silicon Valley går inte att replikera. Det handlar om ett ekonomiskt ekosystem och en kultur som vuxit fram i flera decennier och som underhålls av ett fördelaktigt väder. Viljan och modet att pröva kommer från en dynamik som inte går att ta på, än mindre exportera. Framförallt är det inget som går att förstå genom att intervjua några personer och resa runt i området i en vecka-fjorton dagar med ett stopp på en vingård eller två. Vad som går att göra är dock att skapa strukturer i form av finansiering och stöd för de som vågar pröva vingarna, i mångt och mycket vad som görs på Uminova eller andra liknanden organisationer runt om i vårt avlånga land.

Det här skulle jag också vilja koppla till den forskning som bedrivs och kan bedrivas på Umeå universitet och annorstädes. Det handlar om att bygga miljöer som har viljan att pröva, och framförallt modet att misslyckas. Det handlar om en tro på att forskningen ska leda till något utan att alltid ha ett bestämt mål, eller en bestämd uppfattning varthän resan kommer att bära. I en majoritet av alla fall kommer forskningen att leda till små (om några) förbättringar, men viss forskning kommer likväl att vara inom de få procenten som ”lyckas”.

Lika lite som det går att kopiera Silicon Valley (eller Stanford) går det att ta fram ett universellt recept för att skapa vinnande forskningsmiljöer. Min personliga åsikt är dock att det går att åtminstone skapa strukturella förutsättningar för entreprenöriella forskningsmiljöer genom att våga satsa på unga förmågor som har viljan och modet att utmana gängse strukturer. Förr eller senare kommer ett eller några få initiativ befinna sig inom de få procenten med banbrytande forskning.

Den typen av satsningar som jag förespråkar innebär dock ett väldigt stort ansvar på de yngre, ett ansvar som kan vara svårt att axla utan den vishet som följer av mångårig erfarenhet. Det måste därför finnas en struktur där erfarenhet möter mod och vilja, men där erfarenheten inte tar över och håller tillbaka desamma. För yngre handlar det därför om att hitta rätt typ av mentor, och för de mer seniora handlar det om att våga lita på de yngre och inte hålla tillbaka desamma med bittra kommentarer om att ”det har jag redan prövat”. Finns inte modet och viljan att pröva så har vi inte bara redan förlorat slaget men hela kriget, innan vi ens prövat. Och det vore väl olyckligt?