Inlägg

Populism – en trojansk häst

Under de senaste decennierna har den politiska scenen radikalt förändrats i många etablerade demokratier. Olika former av rörelser som utmanat de politiska etablissemangen har vunnit folkligt stöd. Det handlar om rörelser som gärna ställer sig själva utanför det etablerade och hävdar att de uttrycker det som ingen annan vågar, medan den politiska eliten skyr de verkliga problemen. Dessa rörelser ser lite olika ut i olika länder, men har det gemensamma att de gärna beskriver sig som offer i ett politiskt smutsspel. I vår absoluta samtid kan vi exemplifiera med Donald Trump i USA, Marine Le Pen i Frankrike och Sverigedemokraterna i vårt eget land.

Dessa rörelser definieras ofta med begreppet populism. Som förväntat har också användandet av detta begrepp ökat markant i den allmänna diskussionen under senare år. En enkel sammanställning av hur ofta ordet ”populism” använts i svensk tryckt press åren 1990–2016 (graf nedan) visar tydligt detta faktum. 1990 förekom ordet 19 gånger, medan motsvarande siffra 2016 var 2255 gånger.

 

 

Populism som politiskt fenomen är inget nytt. Tvärtom så har s.k. populistiska rörelser av väldigt olika karaktär haft en stor inverkan på den historiska utvecklingen i en lång rad av länder. Allt ifrån populisterna i den romanska senaten kring 100 f kr som kämpade för plebejernas intressen till Peronismen i Argentina som verkat sedan 1940-talet. Det växande mediala användandet av begreppet tyder dock på att något gör fenomenet extra viktigt idag.

Hur ska vi då förstå detta begrepp? Den akademiska diskussionen är långt ifrån enig. Det är omöjligt för mig att i detta format ge en fullödig redogörelse för denna omfattande debatt, men några nedslag pekar på problemet. Antingen kan vi se populism som en idé om hur politiken bör gestalta sig, det vill säga som en ideologisk utgångspunkt. Cas Mudde, nestor inom forskning om extremhögern, menar att “[Populism is] an ideology that considers society to be ultimately separated into two homogeneous and antagonistic groups, ‘the pure people’ versus ‘the corrupt elite’, and which argues that politics should be an expression of the volonté générale (general will) of the people.[i] Om vi nu definierar populism som en ideologisk utgångspunkt så uppstår den naturliga frågan vad den i så fall inbegriper i termer av politiska vägval? Problemet är att etiketten populism sätts på en lång rad av disparata rörelser med väldigt olika politiska agendor och det är därför oklart vad begreppet egentligen beskriver.

Ett annat sätt är att istället tala om populism som en strategi snarare än en ideologi. De belgiska forskarna Jagers och Walgrave uttrycker ”Populism […] is a communication frame that appeals to and identifies with the people, and pretends to speak in their name”. [ii] Även detta förhållningssätt är tämligen problematiskt. Alla partier vrider och vänder på sitt budskap för att attrahera fler väljare och inte sällan handlar det om att prata i egenskap av att företräda folkets mening. Om mer eller mindre samtliga partier gör detta, vad blir då det specifika för de politiska rörelser vi pratar om här? Jag är fullt medveten om att jag förenklar en mycket komplicerad diskussion, men til syvende och sidst kvarstår dessa grundfrågor.

Givet dessa oklarheter så är det problematiskt att begreppet populism i så hög grad används för att fånga de olika politiska strömningar som just nu växer sig starka. Det är framför allt tre aspekter som bör lyftas fram. För det första så är begreppet populism apolitiskt till sin karaktär. Som redan påpekats, det säger väldigt lite om de egentliga politiska målsättningar som dessa rörelser proklamerar. Bland dessa strömningar finns det de som talar om ett folk och en nation, som i grunden föraktar svaghet, som visar empati för de sina men likgiltighet för de andra, som delar upp världen i vi och dem – det är ett tankegods som pekar i tydlig fascistisk riktning. Andra rörelser kanske inte går så långt i sina ideologiska utsagor, men ansluter sig till ett politiskt budskap som innebär vissas rätt över andra på grund av härkomst, protektionism och mytologisering av det egna. Således, dessa strömningar kommer i lite olika skepnader och uttrycks i lite olika grad, men det råder ingen tvekan om att begreppet populism på ett dåligt sätt beskriver vad det handlar om.

För det andra, att definiera politiska rörelser som populistiska får dessa krafter att framstå som att de enbart förmedlar redan etablerade uppfattningar. ”Vi säger ju bara det som folk redan tycker”. Tvärtom är det troligt att dessa rörelser i hög grad påverkar opinioner och etablerar ”sanningar” med sitt ofta dikotoma och förenklade budskap. Motsatt förklaring skulle vara att dessa idéer finns latent bland befolkningen och att det enda som krävs är ett organiserat politiskt uttryck. Så är det knappast.

För det tredje framstår dessa rörelser som oskyldiga i jämförelse med de etablerade partiernas rationella kalkylerande, medan de själva är närmast altruistiska sanningssägare. Inte sällan intar de en tydlig underdog-position och försöker frammana bilden av att de är den lilla pojken som ropar att kejsaren är naken. Så är det givetvis inte. Dessa politiker har samma maktambitioner och är lika kalkylerande som alla andra framgångsrika makthavare.

Alltså, tvärtom vad begreppet populism (och ibland opportunism) signalerar så driver dessa rörelser sedan länge en mycket medveten och konsekvent politisk linje. De har i grunden inte justerat politikens innehåll för att bättre appellera till en större massa, förutom möjligen skruvat något på den profil de presenterar (som de flesta partier gör då och då). Om vi återgår till våra tre exempel. Den s.k. Teapartyrörelsen har under många år envist arbetat för att omdefiniera det amerikanska republikanska partiets agenda åt ett mer nationalistiskt, protektionistiskt och värdekonservativt håll. Visserligen var inte Donald Trump till en början fraktionens favoritkandidat, men ju längre kampanjen utvecklades så blev han det. Idag ser vi hur det republikanska partiets agenda förskjutits radikalt och det övriga partietablissemanget framstår som överraskade över hur man kunnat hamna här.

Det franska partiet Nationella fronten har sedan länge utmanat det politiska systemet utifrån en nationalkonservativ och rasistisk plattform. Enträget har partiet arbetat för att få en stabil partiorganisation, med en politiskt erfaren kader och en, utifrån sina utgångspunkter, genomtänkt agenda. Men för att lyckas krävs att de övriga politiska partierna misslyckas med att forma ett gemensamt motstånd och i någon mån bidar Nationella fronten sin tid. Det franska valet senare i vår får visa om detta arbete bär frukt i så stor utsträckning att Marine Le Pen vinner presidentposten.

Vad gäller Sverigedemokraterna är historien inte så annorlunda. Partiet har systematiskt arbetat med att bygga upp en stabil organisation, tålmodigt skaffat sig erfarenhet och kompetens och efter valet 2014 kan partiet stoltsera med att vara det tredje största i landet. Visserligen har partiet orienterat sig från nationalkonservativism till socialkonservativism (säger de själva), men i termer av politisk agenda är partiet synnerligen konsekvent. Även här, precis som hos det Republikanska partiet och i Nationella fronten, avgörs partiets inflytande av hur den politiska omgivningen förmår hantera dem. Även här bidar partiet sin tid.

Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof har uttryckt, ”Vi brukar bli kallade populister ibland, men jag tycker inte populism är någonting dåligt, det vill säga att lyssna på vad människor och folket vill”. [iii] Att definiera dessa rörelser som populistiska snarare än något annat riskerar skyla snarare än fånga det fenomen vi betraktar. Det riskerar legitimera och normalisera värderingar som i grunden strider mot demokratiska principer, mänskliga rättigheter och det öppna samhället. Ett misstag som kan bli fatalt.


[i] Cas Mudde, “The Populist Zeitgeist”, Government and Opposition 39, no. 4 (1 September 2004): 541–63, doi:10.1111/j.1477-7053.2004.00135.x.

[ii] Jan Jagers and Stefaan Walgrave, “Populism as Political Communication Style: An Empirical Study of Political Parties’ Discourse in Belgium”, European Journal of Political Research 46, no. 3 (1 May 2007): 319–45, doi:10.1111/j.1475-6765.2006.00690.x.

[iii] Sundsvalls tidning, ”SD:s Partisekreterare Försvarar Populism: ’Inte Dåligt Att Lyssna På Vad Folket Vill’”, (10 December 2016), https://www.st.nu/logga-in/sd-s-partisekreterare-forsvarar-populism-inte-daligt-att-lyssna-pa-vad-folket-vill.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fascismens återkomst

November 2016

Det är dagen efter valet. Över hela campus vilar en blöt filt av förstämning. Jag ska föreläsa om den fascistiska rasideologins rötter, men när jag kommer in i föreläsningssalen i källaren i Haines Hall på UCLA i Los Angeles inser jag att det inter går. Mina amerikanska studenter sitter hopsjunkna, med tomma ögon. Känslan av förtvivlan och uppgivenhet ångar i rummet. Donald Trump blir USA:s nästa president, och vi ägnar hälften av föreläsningstiden åt debriefing. Åt att hantera nuet snarare än historien. Någon säger att han, på grund av sina mexikanska rötter, nu definierats ut. Det finns inte längre någon plats för honom i det USA som han är medborgare i. Andra studenter instämmer, någon vittnar om att tankarna går åt samma håll inom HBTQ-kretsar. Rädslan är påtaglig, även i det liberala Kalifornien där Trump förlorade stort. Jag känner hur det skaver i mitt vita skinn. Jag, som är här som gästlärare från ett Sverige mina studenter knappt vet var det ligger under en ynka termin, passar bättre in i det nya USA som ska komma än de som i generationer bebott landet. Bättre än de vars förfäder fördrevs från de marker de bebott i generationer av vita soldater och nybyggare. På grund av min vita hud. Får applåder när jag säger att det enda sättet att bygga en rättvisare värld är att vi med vita privilegier måste lära oss att se dem och bli villiga att avstå från dem. Och min vita hud skaver ännu mer. Jag skäms, undrar hur i hela friden jag ska förhålla mig till detta men finner inga svar, bara tomhet.

 

Nyårsafton

Jag är hemma i Sverige igen, i ett Umeå som är påfrestande mörkt efter solskenet i Kalifornien. Just den här dagen har jag alltid försökt att ändå se det positiva. Alltid försökt tänka att de goda krafterna ändå är starkare. Att de som vill öppna upp är fler än de som vill stänga in. Alltid försökt tänka att det borde kunna bli ett bättre år. Men i år tänker jag motsatt, kan inte hålla emot. Det ser inte bra ut, där ute i världen. Det är som om den håller andan, i väntan på katastrofen.

 

Januari

Hörsal G i humanisthuset är full med folk. Jag sitter i en panel som ska diskutera fenomenet Donald Trump en knapp vecka efter hans installation som USA:s fyrtiosjätte president. Kaoset har redan börjat och förvåningen verkar stor över att han beter sig på samma sätt som under valrörelsen och att han har börjat infria sina vallöften. Att han inte lugnat ner sig, blivit mer presidentlik. Från panelen säger vi att politiker av Trumps kaliber, de där som vill återupprätta Nationens storhet och ena Folket alltid säger vad de menar och, när de får möjlighet, alltid gör vad de säger och att det är naivt att tro något annat. Att både historien och samtiden är full av exempel på det. På frågan om vad som skulle kunna motverka den hårda vinden säger någon klokt att politiken, den goda politiken, måste fyllas med visioner, av vilja att förändra och skapa nytt. Att läka. Jag säger att vi borde göra demokrati, inte bara prata demokrati. Att det spelar roll vad vi gör i det lilla. Citerar som så många gånger förr från Berlinmuren, att många små människor på många små platser som gör många små saker kan förändra världen. Men misströstar redan när jag säger det. Panelen är pessimistisk, inte bara vad gäller USA utan även Europa. Parlamentsval ska hållas i Holland och Tyskland, och i Frankrike väntar ett presidentval.

Ingen verkar tro att Frankrike kommer att få sin första kvinnliga president. Trots chocken efter Brexit, chocken efter det amerikanska valresultatet. Trots Putin, Erdogan, Orbán och Kaczyński. Trots Sverigedemokraternas växande 13 procent. Jag tror att det är fullt möjligt att Frankrikes nästa president heter Marine Le Pen.

 

Februari

Jag har forskningspengar i år. Ska skriva en bok om svensk fascism, men inte gå längre fram i tiden än 1950. Försöker stänga in mig i en historisk bubbla för projektets tidsramar är tajta. Sitter på Kungliga Biblioteket i Stockholm och gräver i svensk radikalkonservatism under sent 1920- och tidigt 1930-tal. När blir radikalkonservatism fascism? Vad skiljer, vad förenar? Spelar det någon roll?

Bubblan spricker och historiens eko dånar i mina öron. Dånar in i min egen samtid. Ser likheterna, både i idéer och kontexter. Ser hur det dåtida högerpartiet agerar och kan inte låta bli att tänka på Anna Kinberg Batra och Moderaterna, som bjuder in Sverigedemokraterna till ”samtal”. Blir inte förvånad när det visar sig att de rasar i opinionsundersökningarna. Det var väntat, men Moderaterna själva verkar förvånade. Kan inte låta bli att tänka på Allmänna Valmansförbundets konservativa kollegor i mellankrigstidens Europa. Kan inte låta bli att tänka på hur naivt det är att tro att det ska gå att tämja ultranationalistiska strömningar och ultranationalistiska demagoger, alltså de där som pratar om att återupprätta Nationens storhet och ena Folket, både mot etablissemang och eliter och mot de som inte passar in. De som använder historien som ett politiskt slagträ, de som gör skillnad på människor och som ger de enkla svaren på de svåraste frågorna. De som skriker om att deras yttrandefrihet kränks när någon säger emot dem, som vill använda demokratin för att kullkasta den. Hur lite vi verkar veta om hur dessa politiska krafter fungerar. Och hur okunniga vi helst verkar vilja vara.

Pratar med DN på lunchen. Tre män sitter häktade i Göteborg. Tillhör de Nordiska Motståndsrörelsen? Är de terrorister? Förklarar igen hur den ultranationalistiska miljön fungerar. Vilken roll våldet har som politiskt verktyg. Vad de vill åstadkomma. Att det finns en kontinuitet sedan 1920-talet och att aktivisterna inte är dumma i huvudet, att de säger vad de menar och gör vad de säger och att de måste tas på allvar. Att våldet som alstras ur den här idémiljön dödar. Gång på gång på gång. Att det inte är något nytt, och att det måste ses i sitt sammanhang. Att allt måste ses i sitt sammanhang och att inget är enkelt.

Tänker att världen håller på att gå sönder, slitas isär. Och att vi egentligen gör väldigt lite för att lappa ihop den. Istället definierar vi om verkligheten. Bänder språket så att det passar verkligheten, definierar om, konnoterar om, justerar betydelser. Hittar på nya ord och stänger in tanken. Tänker på Ludwig Wittgenstein, på att vi måste tiga om det vi inte kan tala om. Tänker på Victor Klemperer, på orden som kan vara som små arsenikdoser, först omärkliga, efterhand dödliga. Tänker på George Orwell, på att den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Men vem kontrollerar historien? Tänker på att Orwells klassiker 1984 toppar Amazons försäljningslista i USA och att det naturligtvis inte är någon slump. Tänker på språkets makt över tanken, på hur vi skapar skillnader där inga borde finnas och likriktning för att skyla över olikheter som borde skära genom hjärtat. Hur den politiska nationalismens bondfångeri får fattiga vita att älska narcissistiska kapitalister och strunta i deras uppenbara lögner och hur underprivilegierade grupper istället ställs mot varandra för att ge makten respit. Hur fascistiska rötter plötsligt blir auktoritära rötter och hur en rasistisk praktik plötsligt inte alls är rasistisk när ordet ras byts mot kultur. Hur en spade inte längre är en spade.

*****

Inget är enkelt. Det finns inte en modell som förklarar varför Donald Trump nu är president i USA. Det finns inte en sorts SD-väljare. Det funkar inte att ge kapitalismen hela skuldbördan för att världen slits sönder mellan fattiga och rika. Rasism finns inte bara hos vita och beror inte bara på kvardröjande koloniala strukturer. Politik är inte en kamp mellan gott och ont. Och ultranationalisterna har faktiskt inte bara fel.

Samtidigt är det enkelt. Vi är människor, ”födda fria och lika i värde och rättigheter”. Vi har ”utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap”. Det står där i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. I förlängningen finns de grundsatser som rättsstaten vilar på. Likheten inför lagen, rätten till opartisk rättsskipning. Fru Justitia med ögonbindel, för att hudfärg, kön och bakgrund inte ska påverka. För att dubbla måttstockar och selektiv rättskipning faktiskt inte är förenligt med en fungerande rättsstat. Yttrande- och tryckfriheten som aldrig varit oinskränkt, som aldrig kan vara oinskränkt. För förr eller senare kommer min frihet att kränka andras, och då måste den begränsas. Största möjliga frihet till största antal människor, men samtidigt värnandet om rätten att slippa kränkas i frihetens namn. Därför finns lagar, praxis, normer, moral som syftar till att värna det faktum att vi är födda fria och lika i värde och rättigheter. Rättsstaten kan därför aldrig bara vara frihet. Den måste också vara skyldighet, för vi har förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. När lufttrycket sjunker förväntas vi hjälpa andra när vi väl fått på oss vår egen syrgasmask, inte sno åt oss så många masker vi kan för eget bruk. Om vi inte förstår bör vi välja empatins väg, inte den rädsloaktiverade isolationismens. Vi bör försöka göra begripligt, försöka förstå. Men även förstå att förståelsen inte omfattar ett urskuldande av det som inte är rätt, det som skaver. Tvärtom.

Detta går naturligtvis att ifrågasätta. Vissa gör det medvetet eftersom de faktiskt vill göra skillnad på människor utifrån hudfärg, kultur, kön eller religion. Gemenskapen krymps, rättsstaten blir en angelägenhet för ett utvalt fåtal. Det rör sig inte om något missförstånd eller om okunskap, det är medvetna, rationella val. Vissa människor väljer att bli rasister eller sexister. De väljer att värdera olika, att krympa världen. Jag väljer att utgå från att grundsatserna i FN-stadgan är riktiga. Ser rationella, moralfilosofiska skäl till detta. Ser den demokratiska traditionens långa trassliga historiska rötter. Ser vetenskaplig grund och empiriska belägg. Men vet samtidigt att andra väljer annorlunda, väljer att skapa en sfär av alternativa fakta. Väljer att göra skillnad. De har alltid funnits där, men de verkar ha blivit fler och det oroar. Det är en aldrig tidigare känd oro.

Kanske är det dags att börja kalla en spade för en spade. Kanske ska vi låta historien eka in i vår egen samtid, men samtidigt minnas att historien aldrig upprepar sig och att den inte är lagbunden. Ingen vill idag vara fascist. Ingen vill vara rasist. Men när jag läser de gamla texterna, ser de politiska handlingarna i en dåtid som aldrig skulle tillåtas återkomma, svindlar det. Så mycket är likt, även om annat är nytt. Andra ord, andra begrepp, nykonstruerade gemenskaper. Men fundamentet är obehagligt likt. Så likt att det finns fog för att tala om fascismens återkomst. Tanken svindlar.

*****

Tillbaka till Hörsal G. Tillbaka till att göra demokrati. Hur gör man då? Är det okej att demonisera, att frysa ut, att stämpla, att göra skillnad? Är det okej att, i godhetens namn, ha dubbla måttstockar? Får demokratin försvara sig med odemokratiska medel? En gång i tiden trodde jag det, argumenterade för det. Idag är jag inte alls lika säker. Ser snarare faror i att demokratin eroderar sig själv inifrån. Om vi tillåter dubbla måttstockar, om vi låter ändamålet helga medlen, om vi ruckar på viktiga principer i godhetens namn, vad händer då den dag vi tappar greppet om den politiska makten?

Den sorts demokrati som utgår från universella värden och en stabil rättsstat är inte enkel. Den tar tid och den kräver att vi lyssnar, lär, omprövar och tar om. Den kräver respekt och öppenhet. Den bygger på en fri och öppen debatt, på förmågan att sätta sig in i andras situation, att kunna tänka sig att gå den där milen i någon annans skor. Även om man landar i slutsatsen att vägen man gick på leder fel eller till och med käpprätt åt helvete. Den ger oss rätt till våra åsikter, men förväntar sig även att vi ska vara beredda att försvara dem mot den som håller med. Den förväntar sig att vi emellanåt tar oss ut ur vår ekokammare, hyr mysigt fluffig och gosig den än är. Och att vi, när vi gör det, möter andra med respekt även om ilskan och frustrationen pyser ur öronen på oss.

Jag är helt övertygad om att ilska, rädsla och okunskap hör samman och att de flesta av oss har betydligt lättare att se detta hos andra än oss själva. Hur det blir oproblematiskt att förklara framgången för en Trump, en Le Pen eller en Åkesson med hänvisning till arga vita män. Hur det blir oproblematiskt att kritisera den ekokammare som utgörs av Avpixlat, Breitbart och Fox News, men svårare att erkänna eller ens se den egna. Hur vi, med fog, kan kritisera dem som slänger sig med alternativa fakta, talar om en konspiration inom liberala medier och bortser från vetenskaplig evidens när det passar den egna politiska agendan, men samtidigt inte vill se hur okunniga vi själva är om hur ”den andra sidan” fungerar. Hur lite vi egentligen vill veta.

Att göra demokrati är att våga närma sig, att faktiskt vilja lära sig även om det som känns främmande. Att vilja lära sig även om det som skapar kalla kårar längs ryggraden. Att våga riskera igenkännandet i en enda ynka sekund. Att våga riskera att se nyanser utan att för den skull kapitulera. Att våga inse att inget är svart eller vitt, att våga se komplexiteten. Att kunna skilja på människor och åsikter. Att vägra dubbla måttstockar. Att göra demokrati kräver att vi vågar lyssna. Inte okritiskt, inte förbehållslöst. Men att lyssna för att lära. Lära för att kunna ställa de rätta frågorna.

Att göra demokrati är inte enkelt, men jag tror i det idag är än mer nödvändigt än det varit på väldigt länge.

– – –
* Denna text publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren – tisdag 14 februari 2017.

Forskningspolitik – vem bryr sig?

Inom statsvetenskapen har vi ett speciellt begrepp för politiska frågor som inte engagerar väljare eller politiska partier, en så kallad valence issue. Det saknas en bra svensk översättning, men skulle kunna översättas till ”tycka-lika-fråga” eller ”ingen-bryr-sig-fråga”. Det handlar med andra ord inte om frågor där vi kan urskilja olika åsikter inom väljarkåren eller som väljare tycker är viktiga. Inte heller frågor som leder till hätska debatter mellan de politiska partierna. Istället handlar det om politiska frågor som nästan tycks vara ”opolitiska”. Ett förenklat läroboksexempel är frågan om man vill ha en bättre grundskola. Ingen vill väl ha en sämre grundskola? Självklart inte, men till skillnad från forskningspolitiken finns det olika politiska förslag på hur vi kan få en bättre grundskola. Det kan gälla formen för undervisningen, om och under vilka villkor vinstdrivande privata alternativ ska tillåtas, o.s.v.

 

Hur ser det ut med forskningspolitiken? Enligt de väljarundersökningar som görs i Sverige och runt om i världen verkar det inte vara en fråga som står speciellt högt upp i prioritetslistan. Men det kanske inte hindrar att de politiska partierna ändå vill attrahera det fåtal väljare som faktiskt väger in skillnaderna i forskningspolitik mellan partierna vid valurnan? Tidningen Curie frågade Sveriges riksdagspartier vilken den viktigaste forskningspolitiska frågan var inför valet 2014. Svaren från samtliga partierna kan sammanfattas som ”forskning behövs”, men någon större vägledning kring vad partierna egentligen vill med forskningspolitiken ges inte.  Studerar vi partiernas valmanifest är det lite lättare att se skillnader mellan partiernas forskningspolitik, t.ex. rörande satsningar på forskning om kärnkraft, könskvotering av forskningsanslag och om det främst ska satsas på forskning som har goda möjligheter att ge en ekonomisk avkastning. Tyvärr handlar skillnaderna om en fortsatt politisk styrning av forskningsanslagen, något som de flesta som forskar inom universiteten inte vill se.

 

Gällande den fråga som kanske intresserar lärare och forskare mest, nämligen basanslagen och finansieringen av forskningen, råder en konsensus. Det är bra som det är. Detta trots att universitetens ökade kostnader de senaste åren inte till fullo har täckts upp av ökade statsmedel.

Det råder inte någon tvekan att debatten kring forskningspolitiken är levande i Sverige, men idag förs den främst inom den akademiska världen och inte inom eller mellan de politiska partierna. Kanske har vi hittat ett nytt läroboksexempel på en valence issue? Svensk forskningspolitik.

Statsvetare och andra ”proffstyckare”

Statsvetare får ofta uttala sig i media. Väldigt ofta. Inte minst vart fjärde år när de allmänna valen står på agendan. Jag har till och med kollegor som veckorna innan valen berättat att de varit tvungna att stänga av telefonen för att kunna få något annat arbete utfört. Men även mellan valen är statsvetarna efterfrågade av journalister. Inte minst jämfört med andra samhällsvetare där nationalekonomer, sociologer, kulturgeografer och genusvetare sammantaget inte syns i media lika mycket som statsvetare.

Tidningen Dagens Samhälle rangordnade svenska akademiker under valåret 2014 efter hur ofta de hade synts i media. Inte överraskande toppades listan av just statsvetare. Fast det kanske inte är så konstigt egentligen, då ganska mycket av det totala mediautrymmet tillägnas just dagspolitik. Vad som är märkligare är att det oftast är samma 10 statsvetare (9 män och 1 kvinna) som uttalar sig i media. Många, men inte alla, av dessa är också de skickligaste forskarna i Sverige. Dock finns det många andra skickliga forskare som inte ges möjlighet eller avstår från att kommentera dagspolitiska händelser. Det är synd, då en direkt konsekvens av detta är att en väldigt liten andel av uttalandena som statsvetarna gör har en direkt forskningsanknytning. Det behöver inte alltid vara ett problem då många frågor från journalister berör sådant som lärs ut på grundutbildningen. I andra fall kan det dock finnas bättre lämpade forskare att intervjua som faktiskt forskar specifikt på det som nyheten eller reportaget handlar om.

Att journalister efterfrågar samma personer är inte överraskande. Personerna är lätta att hitta, de har en historia av att ställa upp på intervjuer, men inte minst – de kan ge svar som är begripliga. Ett uttryck av journalistisk lathet måhända, men likväl god journalistik.

Samtidigt finns det uppenbara fördelar med att journalister främst vänder sig till ett fåtal seniora professorer. Vi andra får mer tid till att forska och undervisa, även veckorna före de allmänna valen.

Politiker på sociala medier skapar det smutsigaste valet någonsin?

Valkampanjandet har skruvats upp ordentligt inför riksdagsvalet den 14 september. För mig är det slående att tonläget väldigt snabbt blivit hårt och fokus mer och mer läggs på att förkasta de politiska meningsmotståndarnas idéer istället för att lyfta fram det egna partiets fördelar. Om partierna vinner eller förlorar på en sådan hållning låter jag vara osagt, men den svenska politiken och demokratin är en förlorare.

Jag lägger en stor del av skulden på politiker med stort sug av att använda sociala medier för att ösa ut sina respektive budskap, men som har liten förståelse för de implicita budskap de sänder till mottagarna.

En tydlig trend, som kan ses hos såväl ministrar och riksdagspolitiker som den lokale kommunpolitikern är ett frekvent retweetande, ett massivt gillande och kommenterande i inlägg som antingen stöder det egna partiet, eller som slår ner på motståndarna. Eftersom detta bara är ett klick bort, är det väldigt lätt i ivern, att retweeta och gilla alla inlägg, ibland utan att ha läst inläggen till sista punkt.

Ofta uppstår situationen att politikern sänder vidare ett budskap som denne aldrig skulle kunna tänka sig säga till en väljare, eller än mindre till en politikerkollega. Helt enkelt för att det är plumpt, felaktigt eller bara otrevligt.

Sociala medier i form av retweetande och gillande blir en fristad där politikern medvetet eller omedvetet låter de lite mer unkna tongångarna få komma fram och man låter mottagaren/väljaren ta ansvar för att tolka vad politikern egentligen menar

Det innebär att den väljare som följer politikerna på Twitter eller är vän på Facebook, kan uppfatta det som att politikern står bakom budskapet till fullo. Det blir sålunda ett inlägg i den officiella politiska debatten från politikern och i förlängningen från dennes parti.

Detta gör att politikern bidrar till att spä på ett tonläge, eller till och med bidra till att skapa ett smutsigt val, där det viktiga är att förlöjliga, ironisera och tillintetgöra, motståndaren, snarare än att visa hur man tänker bygga Sverige i framtiden.

Det här är en del av Psykologin i Politiken.