Inlägg

KISS – Keep It Super Simple!

Hallå Everyhopa!

Välkommen till min forskarblogg som jag fått äran att skriva för Umeå universitets räkning.

Det här är både ett roligt och utmanande uppdrag och jag ser nu möjligheten att få ”lägga ut texten” lite. Det bör kanske tilläggas ”lagom mycket” så ingen blir nervös över vad som nu ska avhandlas. Jag är medveten om att jag ibland pratar lite väl impulsivt (och nej, det inte för att jag är psykolog och lider av ADHD). I skrivandets stund finns de där värdefulla sekunderna som hjälper mina mentala processer att hindra de meningar och uttryck som inte lämpar sig i sådana här forum att få svängrum (och nej, jag har inte Tourettes heller); jag är helt enkelt bara skapad så här.

Bloggarna under de följande två veckorna kommer att avhandla min forskarvardag, reflektioner av forskarvärldens hieroglyfer och sanningar som inte går att replikera (upprepas). Jag kommer dock inte att hänge mig åt frosseri av obegripliga facktermer som bara 1 % av jordens befolkning förstår, utan tänkte hålla mig till det enkla. Jag försöker följa en livsvisdom som min gamla och kloka forskningsledare, professor Lage Burström, en gång lärde ut: Keep It Super Simple (KISS). Prata och skriv så folk förstår! Manus till tidskrifter eller ansökningar om forskningsmedel måste bestå av ett språk och budskap som är tydligt och om möjligt okomplicerat för den stora massan.

För några veckor sedan var jag på ett möte med forskarkollegor som också fått ett Wallenberg Academy Fellowship. Där pratade bland andra den före detta redaktören för den ansedda vetenskapliga tidskriften Science om just detta viktiga ämne. Sluta komplicera saker som går att förenkla. Ett enkelt språk kan kanske uppfattas som banalt i vissa mindre kretsar, men ordet är trots allt vårt främsta verktyg för att nå ut med kunskapen. Kan vi inte använda det, så är det som att ro utan åror.

Ingen älskar pessimisten

Det finns många grupper människor som upplever ett utanförskap. I samhället i stort och i olika delar av det, som till exempel i arbetslivet. Exempelvis har Linus Jonkman i sin bok Introvert – den tysta revolutionen, belyst de introvertas upplevelse av sitt utanförskap.

Några som likt de introverta varit bortglömda och oönskade är pessimisterna. Det är kanske inte så konstigt. Pessimisterna blir fördomsfullt betraktade som negativa och trista, som nej-sägare och bakåtsträvare, ja helt enkelt olyckliga. Givet detta, så kan jag förstå att man inte ser pessimismen som något eftersträvansvärt, utan snarare just oönskat och något som bör undvikas.

Men nu är det inte så vi pessimister är. Vi är oftast lyckliga, åtminstone lika ofta som de som ser sig själva som optimister. Det finns lyckliga och olyckliga pessimister, likväl som det finns lyckliga och olyckliga optimister så i det avseendet är vi väldigt lika.

Däremot har vi sannolikt olika syn på hur vi når till lyckan. Vi pessimister chansar mindre, vi förbereder oss ofta mycket mer och vi utgår ofta från att det värsta kommer att hända. Tyvärr finns det en ”sanning” i vårt land som säger att man ska tänka positivt, sätta höga mål och tro på sig själv. Precis som att det i sig själv har ett egenvärde. Så är det inte. Att tänka positivt ska vara en metod som ska leda till ett resultat. Ett bättre förhållande, en bättre arbetsprestation eller något annat. Tänk om man kunde nå dit på ett annat sätt, kanske genom att vara förberedd och förvänta sig det värsta. Det många skulle säga är att tänka negativt.

Frågan om det inte rent av blir bättre? Genom sina förberedelser och sina negativa spådomar skaffar sig pessimisten ofta ett antal lösningsalternativ och bättre resurser att hantera en oönskad situation då den inträffar. Dessutom, genom sina lågt ställda förväntningar kan han glädjas extra mycket då han lyckas med det han företagit sig.  Det blir dessutom ofta pessimisten som städar efter optimisten då något gått åt helvete.

Men vem vill minnas det?

Det finns många i vårt samhälle som inte känner igen sig i den sanning som säger att man ska tänka positivt, alltid se glaset som halvfullt och inte vill leva efter mantrat att ”allt löser sig”nämligen vi pessimister.  

Vi som är pessimister känner ofta en stor press att förändra oss och att vi ska passa in i den optimistiska mallen för att bli sedda och uppskattade i såväl privat- som arbetsliv. Den press som vi upplever gör att vi blir spända och obekväma och paradoxalt nog upplevs som än mer negativa. Vart pessimisten än vänder sig så har han alltså sin pessimistiska ända bak.

Vi lever i en tid där öppenheten ökar, jämställdheten och acceptansen för människors olikhet växer för alla möjliga grupper i samhället. Låt det även bli så för oss pessimister. Låt även vårt sätt att se på världen bli något normalt och önskat.  Idag är det inte så.

Leve den lyckliga pessimismen!

Det är ditt fel att kollegan kommer sent till mötet!

Hur många gånger har vi inte suckat åt kollegan som kommer sent till mötet, precis som han/hon gjort de senaste tio mötena. Vi himlar med ögonen gentemot våra andra kollegor och vill skrika ”Jäkla människa”, men vi vinkar bara in personen och fortsätter mötet som att inget hänt.

Att det är besvärligt med människor som inte passar tiden är helt klart. Att tycka det är respektlöst och slarvigt är också naturligt. Det finns dock sällan något ont i tidsoptimisten. Jag menar, det är ju inte så att tidsoptimisten ställer väckarklockan 30 minuter sent med avsikt, bara för att kunna jävlas med oss genom att komma sent. Det är snarare så att tidsoptimisten ofta är en ganska gla´och go´ människa som de flesta på arbetsplatsen tycker om. Om det inte varit för detta med att passa tider. Därför kan det vara svårt att bli förbannad på tidsoptimisten.

Sedan alla dessa bortförklaringar. Det finns alltid en förklaring/bortförklaring till varför personen är sen. Det kan vara punktering, eller en kraschad dator. Om den inte blivit stulen förstås, och egentligen, egentligen vet vi att det bara är just en bortförklaring som sällan har någon grund i verkligheten.

Och det är nu vi kommer till varför det kan vara DITT fel att tidsoptimisten aldrig bättrar sig.

För lika väl som vi egentligen vet att bortförklaringen är en bortförklaring, lika självklart är det att inte ifrågasätta den. På något sätt är det som en överenskommelse där tidsoptimisten vet att du inte tror på den, men du går med på att låtsas att du tror på den. Alla är nöjda och det blir inget bråk.  Hur låter det förresten då tidsoptimisten ramlar in i mötesrummet några minuter för sent? Jo, det blir som en sketch där han ursäktar sig, och du glatt säger:

– Äh, inte gör det nåt, sätt dig så kör vi!

Det är precis detta som gör att du faktiskt för skylla dig själv. Ditt beteende skapar inget incitament för förändring utan tidsoptimisten snarast förstärks i att det inte spelar någon roll om man passar tiden. Vi måste börja vara ärliga mot varandra och faktiskt visa vad vi tycker.

Att tidsoptimisten ofta kan vara respektlös och en slarver är helt klart, men du är sällan helt oskyldig själv!

Ack, ni fega svenskar!

Efter många år som psykologkonsult i arbetslivet konstaterar jag att vi därute finner många rädda och ibland också fega individer. Rädda inför konflikter och för fega för att låta konflikter ta plats, eller ens få finnas. Det tar sig bland annat till uttryck genom att man så snart två medarbetare hamnar i oenighet och höjer rösterna mot varandra, kallar man in företagshälsovården, facket, prästen och hade det bara gått hade man kallat in FN för att försöka lösa konflikten

Men vad är det då man är så rädd för?

Dels finns det en missuppfattning om att en konflikt i sig själv är farlig, vilken i sin tur bygger på föreställningen om att vi alltid skall trivas och vara vänner på arbetet. Att alla alltid skall vara vänner på arbetet går inte. Det är helt enkelt inte rimligt att lyckas med en sådan målsättning. En arbetsplats är ett ställe där någon har föst ihop en massa människor, som inte valt varandra, och ställt dem inför en massa press och utmaningar i form av prestation, relationer, regelverk osv. I en sådan kontakt måste oenighet och konflikter uppstå.

Konflikten är inte farlig, den är nödvändig. Resultatet av konflikten kan däremot potentiellt innebära problem och där finns det en befogad rädsla. Om vi inte HANTERAR konflikten på rätt sätt kan det få onödiga konsekvenser. Att HANTERA konflikten är dock inte samma sak som att LÖSA konflikten. Att lösa konflikten tenderar nämligen ofta att innebära att vi med alla medel söker en kompromiss. En kompromiss är som bekant att ingen får bli riktigt nöjd, alla skall ska gå därifrån lika missnöjda.

Kompromisser kan visserligen vara bra, men inte för kompromissens skull. Syftet med kompromissen måste vara att finna den bästa lösningen på problemet, inte att båda skall få backa i sina uppfattningar.

Min uppfattning är också att man bryter in i konflikten för tidigt. Långt innan medarbetarna har kommit till den tidpunkt då de börjar använda sin kreativitet och sin ofta tillräckliga problemlösningsförmåga för att hitta nya lösningar på sin oenighet. Att låta konflikter blomstra skapar inte sällan mervärden. När saker ställs på sin spets kan vi se att såväl kreativitet som problemlösning på helt andra nivåer än i det vanliga arbetet. Inte sällan kan man i efterhand också se att konflikten lett till starkare relationer och sekundärt en bättre arbetsmiljö.

Istället för att ha lite is imagen lämnas ansvaret över till olika konsulter, ofta från företagshälsovården. Det kan säkert vara klokt, men skulle man våga gå avvakta lite och i stället uppmuntra det egna ansvaret för situationen, så skulle konflikten kunna hanteras tidigare, och pengar skulle sparas både i termer av minskat produktionsbortfall och minskade konsultkostnader.

Det behövs mer konflikter i arbetslivet helt enkelt!

– – – – – –
PS från redaktionen
. Läs också DN-artikeln: ”Negativa kolleger bra för arbetsmiljön”

Psykologernas egna problem

Det är ju allmänt känt att man läser till psykolog för att man vill reda ut sina egna problem.”

Jag lovar, det var inte första gången jag fick höra den strofen när jag fick den i ansiktet i går.  Nåväl, att det finns fördomar om olika yrken och yrkesval är inget märkvärdigt och sålunda har jag lite svårt att hetsa upp mig över den kommentaren.

Främst för att det är sant. Eller åtminstone att det kanske VAR sant.

Innan jag utlöser masshjärnblödningar hos mina kollegor genom mitt påstående är det bäst att komma med en liten förklaring.

Psykologin som vetenskap och professionen som psykolog är ganska ung och från dess födelse till långt in på 1900-talet, kanske så långt som in på 70-talet var psykologin väldigt hemlig och vi psykologer ansåg oss väldigt märkvärdiga. Det var viktigt att den psykologiska kunskapen bara fanns hos oss, vi som var lite märkvärdigare än alla andra. Vi som kunde förstå oss på och tolka. Ingen annan skulle veta hur vi tänkte eller vad vi gjorde.

Det var otroligt korkat.

Det innebar att den som, oavsett orsak, var intresserade av människor, deras beteende eller drivkrafter, hade två möjligheter att komma i kontakt med denna kunskap. Antingen ”blev” man patient, och det var väl inte det de flesta önskade. Eller så blev man psykolog, eller började läsa till det. Det innebar sannolikt att många som sökte, i enlighet med kommentaren i början, hade egna problem och bekymmer som den sökte en lösning på.

Idag söker de flesta till Psykologprogrammet för att man har ett genuint intresse för människan och för att förstå sig på hur människan fungerar i olika sammanhang och ser sig kunna använda detta intresse i en framtida yrkesroll.

Psykologprogrammet av idag är en av de mest attraktiva utbildningarna i landet och där konkurrensen är hårdast om att komma in. Psykologprogrammet i Umeå hade högst söktryck/utbildningsplats av alla utbildningsprogram.  Det innebär att psykologstudenten är högpresterande, skriver som lägst cirka 1,6–1,7 på högskoleprovet eller kommer med extremt höga betyg från gymnasiet. Psykologprogrammets studenter har en genomströmning , dvs hur många av de som påbörjar utbildningen som tar examen) på cirka 95–96 procent vilket är svårslaget. Efter psykologprogrammets 5 år är psykologen en av de längst utbildade professionerna vi har i landet.

Men det viktigaste är att psykologstudenter precis som alla andra är människor, människor med styrkor och svagheter.

Och högst sannolikt finns det en och annan som själv har bekymmer och funderingar. Men det finns inte fler på psykologutbildningen än på polisutbildningen, sjuksköterskeprogrammet eller kemilärarprogrammet. Den stora skillnaden är att på psykologprogrammet kan man som bonus utöver det kunskap man behöver för sitt framtida yrke, även få kunskap som kan hjälpa en själv att räta ut sina egna frågetecken.

Bra va’ ?!

När det inte funkar att tänka positivt

När skådespelaren Robin Williams tog sitt liv började vi prata om psykisk ohälsa igen. Som vi ofta gör då någon artist, idrottsman eller tv-profil väljer att berätta om sitt eget psykiska mående. Det är synd att vi inte gör det oftare, pratar om det alltså. Så många lider i det tysta. Det är tyst för att ämnet är svårt, skamfyllt och sällan får den plats det förtjänar i media och i debatten.

Debatten kring varför folk mår dåligt och varför vi är så dåliga på att hantera det kan föras på många plan och vi kan alltid tillskriva våra myndigheter och politiker stort ansvar för att inte ”lösa gåtan” eller göra sin plikt och fatta de rätta besluten. En del vill också lägga ansvar på den enskilde individen att ta ansvar för sitt liv och på dennes arbetskamrater och vänner att våga prata med individen om den psykiska hälsan.

Det finns dock ett område som sällan berörs och det är den kulturella eller samhälleliga förväntan som ligger på oss medborgare. En kultur som skapats utan någon direkt upphovsman eller någon som kan ställa till svars för den. En kultur som vuxit till en sanning om hur livet är, ska vara och vad som förväntas av dig om du ska vara en bra och lycklig medborgare.

Tron på det positiva tänkandet och det optimistiska synsättet.

För visst är det så att det är bättre att vara optimistisk och positiv. Man ska se ljust på tillvaron och helst gå omkring med ett leende på läpparna och titta framåt?.

För inte är det tvärtom. Det är inte den pessimistiske, negative som oftast ser faror och risker i det mesta som lyfts fram som förebild. Nej, det är en olycklig människa.

Titta dig omkring i samhället så ser du att du hela tiden får dig itutat budskapet om att livet blir lättare om du tänker positivt. Du kommer att gå igenom dina svårigheter mycket enklare och du kommer att få möjligheter som du inte skulle få annars. Du kan läsa det i självhjälpsböcker, lyssna på inspirationsföreläsningar och du kan se experter i morgonsofforna i tv beskriva 5 enkla råd för att uppnå just detta.

Trenden med optimistkonsulter har varit lång. Sedan början av 80-talet har det positiva tänkandets lov sjungits. Visst borde det hänt något nu. Givit resultat alltså.

Men vi mår ju sämre nu. Det är något som inte stämmer för sjutton!

Det låter ju attraktivt att tänka positivt, men det finns en baksida, eller kanske flera. För det första finns det inget magiskt med ett positivt tänkande. Det botar ingen lunginflammation, det är det penicillin som gör. Det skapar inte ekonomisk trygghet, det är det ordning och reda, en rimlig budget och planering som gör osv. Vi måste sluta tro att ett optimistiskt synsätt och ett positivt tänkande är en egen entitet, något eget, något som per automatik gör oss lyckliga.

För det andra är det positiva tänkandet skuldbeläggande, för en del till och med nedbrytande. Tänk dig den person som har det tungt, den som mår dåligt och av samhällskulturen, av föreläsare och av medmänniskor hela tiden får höra att det är bättre att tänka positivt. Tänk om personen inte klarar att tänka positivt, eller tänk om denne tänker positivt, men trots det inte mår bättre. Då blir bördan dubbel:

Då har vi bidragit till personens situation genom att implicit säga att ”Inte ens tänka positivt kan du…”, eller ”du har inte tänkt tillräckligt positivt…”.

Det här bidrar till att folk mår dåligt idag. Det är på grund av tron på det positiva tänkandet och de förväntningar och krav som det ställer oss, som gör att många av oss går omkring med en orosklump i magen, en klump som i vissa fall växer ut till ett ångestsyndrom eller en depression och blir hämmande och i vissa fall förlamande.

Livet är för jävligt ibland och vi kommer alla att må dåligt av det någon gång. Det är bättre att ställa in sig på det än att försöka stoppa in det och gömma det i optimismens luftslott.

Och det är framför allt viktigt att vi pratar om det.

PRATA OM DET!

Politiker på sociala medier skapar det smutsigaste valet någonsin?

Valkampanjandet har skruvats upp ordentligt inför riksdagsvalet den 14 september. För mig är det slående att tonläget väldigt snabbt blivit hårt och fokus mer och mer läggs på att förkasta de politiska meningsmotståndarnas idéer istället för att lyfta fram det egna partiets fördelar. Om partierna vinner eller förlorar på en sådan hållning låter jag vara osagt, men den svenska politiken och demokratin är en förlorare.

Jag lägger en stor del av skulden på politiker med stort sug av att använda sociala medier för att ösa ut sina respektive budskap, men som har liten förståelse för de implicita budskap de sänder till mottagarna.

En tydlig trend, som kan ses hos såväl ministrar och riksdagspolitiker som den lokale kommunpolitikern är ett frekvent retweetande, ett massivt gillande och kommenterande i inlägg som antingen stöder det egna partiet, eller som slår ner på motståndarna. Eftersom detta bara är ett klick bort, är det väldigt lätt i ivern, att retweeta och gilla alla inlägg, ibland utan att ha läst inläggen till sista punkt.

Ofta uppstår situationen att politikern sänder vidare ett budskap som denne aldrig skulle kunna tänka sig säga till en väljare, eller än mindre till en politikerkollega. Helt enkelt för att det är plumpt, felaktigt eller bara otrevligt.

Sociala medier i form av retweetande och gillande blir en fristad där politikern medvetet eller omedvetet låter de lite mer unkna tongångarna få komma fram och man låter mottagaren/väljaren ta ansvar för att tolka vad politikern egentligen menar

Det innebär att den väljare som följer politikerna på Twitter eller är vän på Facebook, kan uppfatta det som att politikern står bakom budskapet till fullo. Det blir sålunda ett inlägg i den officiella politiska debatten från politikern och i förlängningen från dennes parti.

Detta gör att politikern bidrar till att spä på ett tonläge, eller till och med bidra till att skapa ett smutsigt val, där det viktiga är att förlöjliga, ironisera och tillintetgöra, motståndaren, snarare än att visa hur man tänker bygga Sverige i framtiden.

Det här är en del av Psykologin i Politiken.

Måndagsångest? Det är rätt åt dig!

Låt mig gissa. Du sitter där med lite extra måndagsångest nu. Speciellt du som så många andra går tillbaka till jobbet i morgon efter en lång och varm semester. Du sitter där med en klump i magen, med tankarna på alla de krav som kommer att ställas på dig och allt det där som du borde gjort i innan sommaren.

Det är rätt åt dig!

Ja, inte som ett straff för att du var lite lat i juni, eller att du inte har kollat av och svarat på mail under semestern så att du har 572 mail som väntar. Absolut inte.

Nej, du förtjänar det för att din måndags/åter-till-jobbet-efter-semesterångest behövs för att du ska fungera och må bra på jobbet i morgon. Den ångest du känner är ditt sätt att förbereda dig på och ställa in dina kognitiva funktioner, ditt stressystem och för all del även förbereda magen på surkaffet ur automaten. Allt för att du ska vara redo att möta just de krav som arbetet för med sig.

Allt är nämligen inte enkelt, och det hjälper inte att försöka tänka positivt för att saker och ting ska ordna sig. Inget ordnar sig. Någon måste göra det. Och den som lyckas bäst är den som är förberedd för det.

”Tänk positivt”-maffian har under många år fått härska fritt på våra arbetsplatser och bli inte förvånad om du i morgon i fikarummet hittar en glansig inbjudan till en ”inspirationsföreläsning” där någon leende guru ska berätta sin självupplevda historia och beskriva hur du ska övervinna livets alla förtretligheter om du bara ”tänker positivt”, ”sätter höga mål”, eller, vilket verkar vara det viktigaste just nu, ”lever i nuet”

Visst, din arbetsgivare bjuder gärna dig och dina arbetskamrater på en halvdag i en nedsläckt salong, där du kan få dig ett gott skratt åt föreläsarens små anekdoter. Anekdoter som av någon anledning oftast innehåller en rolig passage och avslutas med någon som liknar Niclas Wahlgrens textrad i reklamen för Vitae Pro ”Om det funkar för mig, så bör det funka för dig.”

För det första är det inte så. Speciellt inte eftersom de exempel som dras på dessa inspirationsföreläsningar är konstruerade, eller åtminstone anpassade för att i första hand locka till skratt och få dig att köpa föreläsarens bok efteråt.

För det andra, visst sitter du på denna föreläsning med blandade känslor. Du skrattar med, men samtidigt tänker du att ”så enkelt är det inte”, eller ”försök leva i nuet med ett heltidsjobb, 4 ungar som ska skjutsas hit och dit” osv. Det paradoxala inträffar att din kritiska sida slår till och bromsar det flöde av inspiration som det var meningen att du skulle känna. Du får till och med lite ångest för att du inte kan ta till dig av det budskap som försöker förmedlas.

Grattis. Du fungerar.

För till skillnad mot den tandblekta föreläsaren ska du tillbaka till en annan verklighet. Din verklighet som föreläsaren sällan kan förstå hur den är. En verklighet där det inte räcker med att tänka positivt, sätta höga mål eller leva i nuet. I en verklighet där det DU måste ta ansvar för att saker och ting blir gjorda, att omsätta eventuella positiva tankar och höga mål i konkreta resultat och planera för framtiden, långt bortom nuet.

Det ÄR belastande, men det går att klara av. Om du förbereder dig. På att det kan gå åt helvete, att det blir jobbigt och att du kanske inte kommer att hinna klart i tid. Allt det där som låter allt annat än det positiva som optimisten tycker du ska tänka på.

Det är detta som måndagsångesten är till för. Den kommer att ge dig en möjlighet att förbereda dig på allt skit som kommer i morgon då du kliver in på jobbet.

Och kommer det ingen skit, ja då är det ju bara att tacka och ta emot.

Pessimistisk syn på livet?

Ja, du har just läst en text från en pessimist, en riktigt lycklig pessimist!