Abisko i fokus*

Abisko är nog den nordligaste platsen där Umeå universitet har personal som bedriver forskning och utbildning. Climate Impacts Research Centre (CIRC) är den största hyresgästen i Abiskos anrika forskningsstation med rötter från början av 1900-talet. Idag ingår stationen i ett nätverk av forskningsstationer runt om i Arktis men åldern och de delvis mer än 100 år långa tidsserierna av ekologiska och klimatologiska data gör stationen överlägsen och populär.

Jag hade strax efter Midsommar nöjet att ta en biltur till Abisko för att delta i stationens Arktiska forskningsdagar. Det var inte första gången jag har varit i Abisko, utan jag har till och med ordnat konferens om polarturism vid stationen, ett evenemang som jag fortfarande blir påmint om av glada kollegor som minns dagarna under lämmelåret 2010 där dessa små gnagare ockuperade den underbara miljön runt stationen. Nu var det CIRC som hade ordnat möte med populärvetenskapliga föredrag och fältbesök. Keith Larson, forskare vid CIRC, presenterade sitt projekt om citizen science där turister inbjuds att själva samla in data som senare kan utvärderas inom forskningen.

 

Forskningsstationen i Abisko. Bild: ANS Philipp Theuring

Besöket gav också möjlighet att prata med universitetets forskare på plats och det var imponerande hur många häftiga projekt som pågår här och ännu mer, vilka idéer det finns för framtida projekt. Utmaningen för verksamheten var bristen på människor snarare än på idéer. Och här handlade det inte bara om naturvetare utan i hög grad också om humanister och samhällsvetare, och detta blev också tydligt i alla presentationer som jag lyssnade på. Frågor om vetenskapshistoria och markanvändningskonflikter är endast två sådana teman jag tänkte på. Så onekligen finns det många spännande frågeställningar i den arktiska forskningen som fortfarande väntar på att bli besvarade.

Under helgen nyttjade vi också möjligheten att presentera en del av forskningen som pågår på CIRC och i Abisko på universitetets arktiska seminarium som anordnades som gåva till kungen med anledning av hans 70 årsdag. Vid sidan om innehavaren av H. M. Konung Carl XVI Gustafs professur i miljövetenskap, John Anderson, professor vid Loughborough University, presenterade universitetets Wallenberg Academy Fellows Ellen Dorrepaal och Jonatan Klaminder aktuell arktisk miljöforskning inför en fullsatt hörsal.

Ett beslut som jag tror kommer att gynna den arktiska forskningen vid Umeå universitet ytterligare är att Polarforskningssekretariatet kommer att flyttas från Djurgården i Stockholm till Luleå. Myndigheten som också ansvarar för forskningsstationen i Abisko, har som uppdrag att samordna svensk polarforskning och omfattar inte många anställda. Men flytten är ändå symboltyngd. Den innebär nämligen att man accepterar och manifesterar Sveriges roll som ett land med territorium i Arktis. Att man dessutom hamnar närmare Umeå universitet och Abiskos forskningsstation kan innebära att den landbaserade forskningen kommer att få större uppmärksamhet inom Polarforskningssekretariatet där annars historiskt mycket kretsade kring isbrytaren Oden. Umeå universitet har sedan några år tillsammans med myndigheten arbetat för att även vidga polarforskningsperspektivet till att även omfatta landbaserade verksamheter i Norra Sverige och humanistisk, samhällsvetenskaplig och medicinsk forskning. I juni i år har vi skrivit ett avtal om fördjupat samarbete med Polarforskningssekretariatet

Så klart kommer det direkt kritik från stockholmsbaserade aktörer som i vanlig ordning uttrycker oro för kompetensförsörjningen i den nordliga periferin. Mot denna bakgrund är det läge att lyfta universitetets starka forskning i, om och för Arktis ytterligare och hjälpa till att göra Polarforskningssekretariatets flytt också till ett lyft för svensk polarforskning. Universitetet har kompetensen att göra så.

___________________________
* Delar av texten har tidigare publicerats i Aktum 2017, nr 3

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *