Att vara en av de andra

Den 27 april hade Umeå universitet förmånen att få arrangera de nationella träffen för Include, nätverket för breddad rekrytering till högskolan. Det kändes väldigt rätt att mötet var förlagt till Umeå universitet som ju på många sätt kan betraktas som i sig självt ett exempel på breddat deltagande. När universitet etablerades för lite drygt femtio år sedan var det just en ökad tillgänglighet på utbildning i ett område utan starka akademiska traditioner som var en av de viktigaste drivkrafterna. Vid den tiden talade man fortfarande om den s k begåvningsreserven, människor i glesbygd, med knappa ekonomiska resurser som hade stor potential men sällan eller aldrig övervägde högre studier. Som Sveriges då nordligaste lärosäte fick Umeå universitet en enorm betydelse för att förändra bilden av högre utbildning i norr.

Samtidigt levde bilden av exklusivitet vidare, jämsides med bilden av tillgänglighet. Högskolans stora utmaning är ju att den är och ska vara både elitistisk och egalitär. Många har säkert hört talas om hur man i universitetets barndom placerade en professor i ett skyltfönster i centrala Umeå. Samtidigt som påhittet var ett skämtsamt sätt att bryta ner gränserna mellan stad och akademi, förstärkte man en känsla av avstånd genom att visa upp professorn som ett utställningsföremål.

Om man överför resonemanget till dagens arbete med breddat deltagande kan man säga att det inte är tillräckligt att universitetet finns inom räckhåll, geografiskt eller genom sitt utbud av distansutbildningar. Det handlar också om att nya studentgrupper ska ta universitetet i besittning och känna att de hör hemma här.

Med risk för att verka självupptagen tror jag att det är viktigt att återföra frågorna om breddat deltagande till sig själv. För någon tid sedan hade jag en besvärlig förkylning och hörde avsevärt sämre än vanligt. Vid ett möte där jag deltog märkte jag att jag snabbt halkade efter, både för att jag inte alltid uppfattade diskussionen och för att jag inte kunde ta plats i samtalet. Det här är förstås långt ifrån den verklighet som råder varje dag för studenter med olika typer av funktionsvariation och jag vill på inget sätt likställa min tillfälliga erfarenhet med deras. Men upplevelsen av att inte hänga med – trots att jag visste vad den berodde på – gjorde att jag kände mig dum. Det fick mig att inse hur lätt det är att överföra en känsla av misslyckande till en annan och att ge upp i stället för att ställa krav på berättigad hjälp.

Rädslan att en dag bli avslöjad som en bluffmakare lär vara ett allmänmänskligt fenomen, men kanske är oron att inte passa in större inom högskolan än på många andra håll. I arbetet med breddat deltagande behöver vi använda insikterna från vår egen vardagsvariation, kompetensmässigt, kraftmässigt och humörmässigt. Då blir det tydligt att de där andra som vi ska hjälpa in i högskolan egentligen är vi själva.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *