Ett arv från 1968?

I den svenska högskolan är det självklart att studenterna ska ha makt att påverka sin utbildning och studiesituation. Studentinflytandet är lagstadgat och följs upp i utbildningsutvärderingar och årsredovisningar. Men det har inte alltid varit en självklarhet. Studenternas rätt att delta i det formella beslutsfattandet vid våra högre lärosäten har en historia som på många sätt kan spåras tillbaka till studentrevolternas år 1968.

I mitten av 1960-talet fanns det fler studenter än någonsin tidigare vid de svenska universiteten och det var inte ovanligt att studiegången saknade en tydlig yrkesinriktning. Från regeringens sida ville man öka genomströmningen, så 1966 tillsattes Universitetskanslerämbetets arbetsgrupp för fasta studiegångar, UKAS. Målet var att högre utbildning skulle bli mera kostnadseffektiv. UKAS-betänkandet presenterades i april 1968 och innehöll bland annat förslag på fasta, treåriga studiegångar, inskränkning av fria ämnesval och avstängning av studenter som inte tog tillräckligt många poäng.

Förslaget mötte massivt motstånd från studenterna .UKAS skulle förvandla universiteten till utbildningsfabriker och begränsade tankens frihet ansåg man. Det var ett försök från statsmakterna att kontrollera utbildningen och därigenom i förlängningen medborgarna. Protesterna kulminerade i kårhusockupationen i Stockholm 24-27 maj.

Men 1969 infördes en mjukare variant av förslaget och i och med Högskolereformen 1977 var programutbildningarna ett faktum – all utbildning skulle bedrivas i form av yrkesinriktade linjer och utgå från samhällets och arbetslivets behov. Betyder det här att studenterna förlorade slaget om den fria utbildningen? Betyder det att kraften i studentrevolterna pyste ut? Är det faktiskt så att 1968 var ett utslag av en revolutionsromantik och ungdomskultur utan överlevnadsförmåga?

I och med 68-rörelserna blev ungdomar och kanske i synnerhet studenter en egen samhällsgrupp och en politisk faktor som det inte längre var möjligt att ignorera. Det internationella engagemanget mot apartheid, mot Vietnam-kriget, för den amerikanska medborgarrättsrörelsen öppnade Sverige mot världen och var i sig en betydande orsak till att den svenska biståndsbudgeten ökade. Debatten styrdes inte längre bara av män med makt utan påverkades av demonstrationer, husockupationer, sittstrejker och protesaktioner av olika slag. De demokratiska uttryckssätten förnyades och auktoriteten minskade.

Under sina första decennier var Umeå universitet känt som ”det röda universitetet”. I jubileumsboken Umeå universitet 25 år (1990) skriver Gunnel Gustafsson, professor i statsvetenskap och prorektor vid universitetet 2000-2004 att Umeåstudenterna ”hade starkare vänstersympatier än på andra håll i landet” och att detta ”hade sin bakgrund i lång och ofta personlig erfarenhet av utsugning från överhetens sida” (140). Vänstervågen i Umeå skilde sig därför från den dominerande vänstertendensen i Sverige som var romantisk, anarkistisk och överklassbetonad menar hon.

Hur det förhåller sig med den personliga erfarenheten av utsugning kan vara svårt att bedöma, men det står klart att Umeå universitet i stor utsträckning befolkades av studenter som var första generationens akademiker. Det innebar en frihet från exkluderande akademiska traditioner och ofta också en mindre formell relation mellan Umeåstudenterna och deras lärare. Ovanan att betrakta professorer och lektorer som en del av överheten gav en kortare startsträcka för implementeringen av studentinflytandet på alla nivåer.

Berättelserna om 1968 glömmer ofta bort att mycket av engagemanget var politisk obundet och handlade om vårt sätt att relatera till varandra och vår omvärld som medmänniskor. Protester och opinionsyttringar handlade lika ofta om att bygga upp som att riva ner. Visst kännetecknades perioden av såväl naivitet som revolutionsromantik, men i grunden fanns ett starkt engagemang och förhoppningar för en bättre värld, nära och långt borta. Det som började med demonstrationer mot en utbildningsreform slutade med att studenterna fick ta plats i universitetens demokratiska församlingar. Det arvet är värt att förvalta.

Om kompetensförsörjning och omlokaliseringen av myndigheter

Statens politik att flytta olika myndigheter från Stockholm har under senaste året rönt viss uppmärksamhet och ofta, tyvärr något oemotsagt kritik. Nyligen var det dags igen; Ardalan Shekarabi meddelade att flera myndigheter skulle lämna Stockholm och flyttas till Botkyrka, Göteborg, Malmö och några andra periferier. Som vanligt lyfte debattörer frågan huruvida detta skulle undergräva myndigheternas kompetensförsörjning och om sådana åtgärder verkligen kan rädda landsbygden. Det senare var tema för en radiointervju med Charlotta Melander, professor i nationalekonomi vid Högskolan i Jönköping, som jag lyssnade på. Visst, tyckte reportern, kunde man förstå att landsbygden behöver ha poliser och arbetsförmedlare men andra statliga myndigheter kunde väl inte göra någon nytta.

Tyvärr kom diskussionen aldrig mycket längre och stannade vid de kända argumenten. Kompetensförlusten vid en flytt, förorsakat dels av att anställda inte flyttade med , dels av att kompetent personal kanske var svårt att få tag i, var de främsta skäl att behålla myndigheterna centralt i Stockholm. Regeringens skäl för en utlokalisering har varit att det är viktigt med statens närvaro och legitimitet.

Det finns flera saker som jag kan tycka saknas i resonemanget. Redan begreppsvalet irriterar. ’Utlokalisering’ antyder att någonting flyttas från den plats det hör hemma. Det döljer däremot att det under många år har skett en smygcentralisering där flera statliga myndigheter har koncentrerad sin verksamhet till Stockholm även om kanske vissa funktioner har behållits i olika regional centra. Denna ’utlokalisering’ till Stockholm glöms dock ofta bort.

Det huvudsakliga argumentet för en omlokalisering av myndigheter är dock tillgången till kompetens. Det finns 53 000 forskarutbildade utanför Stockholms län jämfört med 25 000 inom länet. Därutöver kan det konstateras att mer än 70 procent av de personerna med längre eftergymnasial utbildning (>2 år) bor utanför Stockholms län. Ca 80 % av alla universitetsexamen utfärdas utanför Stockholms län. Mot denna bakgrund kan man undra varför just 20-30 % som råkar bo eller utbildas i Stockholms län är mest lämpade att utföra myndighetsarbeten? Bostadsmarknaden och pendlingsmöjligheter i Stockholm utgör effektiva barriärer som förhindrar att människor kan ta sig dit (i fall de skulle vilja, vilket inte alls är självklart). Mina egna erfarenheter med myndigheter i Stockholm ger dessutom upphov att tro att den ackumulerade kompetensen kanske inte är så stor, vilket inte förvånar med hänsyn till den stora konkurrensen om personal som många myndigheter tycks vara utsatta för inte minst från den privata sektorn.

På så vis handlar frågan om myndighetsomlokalisering inte om riket utanför Stockholm kan räddas med några statliga jobb. Frågan är snarare om Sverige har råd att avstå från all kompetens som finns utanför Stockholms län och som staten satsar mycket pengar på att utbilda?  Umeå universitet och Västerbotten spelar i detta sammanhang en viktig roll. När det gäller forskarutbildade ligger Västerbotten efter storstadslänen och Uppsala på plats fyra i landet med 4,3 % av landets alla forskarutbildade. Och när det gäller andelen examina som kräver studier längre än 2 år och som har utfärdats under de senaste 10 åren – 5,9% utfärdades i Västerbotten – står sig Västerbotten väl.

Med andra ord är länet väl förberett att ta emot nationella myndigheter och universitetet bidrar i alla högsta grad att tillhandahålla den nödvändiga kompetensen.

 

Demokratin är under hot

I den statliga värdegrunden står demokrati allra först av sex grundläggande principer. Dess överordnade ställning slår fast att all offentlig makt i Sverige ska utgå från folket. För statliga universitet och högskolor innebär det att vi som anställda ska ha insikt om att medborgarna är våra uppdragsgivare och att verksamheten finansieras med skattemedel, men också att vi ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden.

Demokrati är något som vi som lever i Sverige idag ofta tar för givet, men så har det inte alltid varit. 2018 är det 100 år sedan Sverige införde allmän och lika rösträtt i kommunala val och det kan ses som det avgörande steget till att landet fick ett demokratiskt
styrelseskick, även om det skulle dröja ytterligare ett år innan riksdagen beslutade om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män också till vårt högsta styrande organ.

Demokrati är dock inte lika självklart i resten av världen. Stora delar av jordens befolkning lever i länder utan demokratiska val och där medborgerligt inflytande inte står högt på agendan. Men även i många av världens demokratier är medbestämmande och åsiktsfrihet något som alltmer naggas i kanten.

Är demokratin hotad? Ja, tyvärr är det så. Vi ser detta på flera fronter, även i vår direkta närhet. Det tar sig uttryck genom bland annat medborgerliga frihetsinskränkningar, men även genom restriktioner och till och med förbud mot samhällsviktiga institutioner i länder där demokratiskt valda församlingar styr.

En annan faktor är en alltmer ökad misstro mot politiken, vilket medför ett vikande valdeltagande som därmed indirekt underminerar demokratin. Frågan om politiska val kan manipuleras är också synnerligen aktuell och företeelsen är ytterligare ett hot mot såväl trovärdigheten till systemet som demokratin själv.

2018 är det återigen val i Sverige, vilket aktualiserar 100-årsjubileet av införandet av allmän och lika rösträtt, men också frågan om demokratins stabilitet och framtid.

Tänk 1 2018 Svenska

Think 1 2018 Engelska

Texten är publicerad i tidningen Tänk, som denna gång har temat Demokrati. I detta nummer har vi samlat ett antal av Umeå universitets forskare som ger sin syn på vad som ryms inom demokrati begreppet, vad som är viktigt för demokratins upprätthållande och vilka hoten mot demokratin är. Läs fler artiklar här. Vill du ha tidningen i pappersform, kontakta Kommunikationsenheten, komm@umu.se