Abisko, Huvudmannarådet och Budgetpropositionen för 2018

Ännu en händelserik vecka börjar gå mot sitt slut. Terminen har pågått några veckor och det märks på den intensitet som nu råder på universitetet. Efter sommarens lugn är det en stor kontrast, men samtidigt en skön sådan – visst är det roligt när det händer en massa saker.

I början av veckan hade jag förmånen att besöka ANS eller Abisko naturvetenskapliga forskningsstation som drivs av Polarforskningssekretariatet. Förutom Polars verksamhet har vi också en del av forskningsstationen i form av lokaler för Climate Impact Research Center, CIRC, viket är universitetets forskningscentrum för klimatforskning. Jag var där med anledning av att ett annat av universitetets forskningscentra, ARCUM, hade valt att förlägga ett av sina styrelsemöten till ANS.

Som rektor försöker jag få en inblick i all vår verksamhet och nu hade jag möjlighet att kombinera både ett besök hos CIRC med att få en djupare inblick i vår arktiska verksamhet inom ARCUM. Under besöket fick vi ta del av presentationer av Jan Karlsson och Ellen Dorrepaal som föredömligt visade upp i vilken fantastisk miljö de bedriver sin högintressanta klimatforskning.

Just Abisko ligger mycket lämpligt för att studera effekter av klimatförändringar, då det bl.a. går att studera växthusgasers frigörande i samband med upptinande permafrost. Vid styrelsemötet i ARCUM diskuterades många viktiga framtidsfrågor och kommande strategier för forskningscentret.

Från Abisko bar det sedan av till Stockholm för möte med Huvudmannarådet, vilket består av rektorerna för landets största forskningsuniversitet. Där fick vi en dragning om Sveriges ansökan om att få ta över ansvaret för EMA, den europeiska motsvarigheten till Läkemedelsverket. EMA som i dag ligger i Storbritannien, kommer i samband med Brexit att flyttas därifrån. Sverige och Mälardalsregionen är en av 19 möjliga kandidater för att härbärgera EMA. Att få detta till Sverige skulle betyda mycket för landets position inom Life Science, och även om det geografiskt placeras i Stockholm kommer även vi i Umeå, med en erkänt stark forskning inom livsvetenskap, att kunna dra nytta av detta.

Förutom EMA diskuterade vi också vidare i en evig fråga – infrastruktur. Hur vi som lärosäten systematiskt ska kunna koordinera våra intressen och behov av infrastruktur för forskning är en alltigenom viktig fråga. Här pågår nu också ett projekt på hemmaplan där vi just nu inventerar och försöker skapa en helomfattande bild av såväl det vi idag har som våra kommande behov.

Karin Röding, statssekreterare vid utbildningsdepartementet och Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning.

I onsdags kom också regeringens budgetproposition för 2018 och under torsdagseftermiddagen deltog jag i ett seminarium där Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, redogjorde för regeringens planerade satsningar. Statsrådet betonade regeringens avsikt att Sverige ska ha ”högre utbildning och forskning av högsta kvalitet i hela landet”, där framförallt utbildning ska vara tillgänglig för alla ”hela livet”.

När vi sedan tittar på innehållet i propositionen är det glädjande att det satsas på ytterligare utbildningsplatser, såväl ”fria” som styrda mot specifika samhällsutmaningar. Här får vi i Umeå en utökning med ytterligare 130 ej öronmärkta platser, vilket är ytterst välkommet. Vidare får vi en förstärkning av antalet läkarutbildningsplatser, något vi påtalat behovet av i de senaste årens budgetunderlag till regeringen. Glädjande är också att regeringen valt att behålla den kvalitetsförstärkning som går till utbildning inom humaniora och samhällsvetenskap samt till utbildningsvetenskap.

Mer problematiskt är att regeringen valt att öronmärka medel för sommarkurser. Tanken från regeringens sida är att sommarmånaderna kan utnyttjas för att snabbare få igenom studenter i samhällsviktiga professionsutbildningar, exempelvis lärarutbildningarna, samt att vi lärosäten därigenom ska kunna erbjuda alternativ inom ramen för det livslånga lärandet. Från sektorns sida har vi varit tydliga med att sommarveckorna, utan alltför omfattande utbildningsinslag, är mycket viktiga för att våra lärare ska få tid för att kunna bedriva forskning och delta i konferenser, och inte minst för att kunna få en välbehövlig sommarsemester. Jag ser detta uppdrag som en utmaning där vi inom universitetet får diskutera hur vi bäst ska ta hand om detsamma. 

På forskningssidan börjar förslagen som presenterades i forskningspropositionen 2016 nu att realiseras också finansiellt. Regeringen planerade i den propositionen att skjuta till ytterligare 1,3 miljarder kronor i basanslag vilket är ytterst välkommet, och 500 miljoner kronor av dessa fördelas under 2018. Av basanslagen går 90 miljoner direkt till Malmö högskola som vid årsskiftet får universitetsstatus. 306 miljoner kronor fördelas till alla lärosäten utifrån tre olika indikatorer, där bibliometri och externa bidrag är välkända sedan tidigare, och där en samverkansparameter nu lagts till. Denna samverkansparameter baseras på det pilotprojekt som tidigare tilldelats Vinnova för att utveckla och mäta lärosätenas förmåga att bedriva samverkan med det omgivande samhället.

Intentionen må vara god i att också premiera samverkan i medelstilldelning, men tyvärr är modellen för denna fördelning både trubbig och saknar helt transparens. Universitetet får totalt ytterligare 16 miljoner i basanslag och vi lyckas bra i tilldelningen baserad på de båda första indikatorerna, men något sämre med avseende på samverkansparametern. Vi kanske ska vara glada ändå, sist det tilldelades nya basanslag fick vi liksom alla andra större lärosäten blott 5 miljoner var. Nu genomförs det dock en utredning om styr och resurstilldelning till högre utbildning och forskning, så vi får hoppas att den nuvarande fördelningsmodellen blir kortvarig.

 

 

Uppdragsutbildning

I veckan fastställde rektor en ny handläggningsordning för uppdragsutbildning (https://www.aurora.umu.se/nyheter/2015/11/ny-handlaggningsordning-for-uppdragsutbildning/). Till veckan anordnar UPL ett SPA-seminarium för universitetets pedagogiskt ansvariga och så småningom lär säkert frågan dyka upp både på prefekt- och studierektorsträffar och andra sammankomster ute på fakulteterna.

Det här är förmodligen ett bra tillfälle för en nystart för uppdragsutbildningsengagemanget vid Umeå universitet. I statistiken kan det se ut som att vi har ganska stor uppdragsutbildning, men tar vi bort  polisutbildningen, Lärarhögskolan, skolledarutbildningen och en dryg handfull institutioner framförallt vid den samhällsvetenskapliga fakulteten, så är det tämligen knapert. Dessa institutioner (inte minst pedagogik, socialt arbete och juridiska institutionen) är dock viktiga exempel på hur framgångsrik uppdragsutbildning kan bedrivas och vad det kan betyda också för våra vanliga utbildningar.

Varför ska vi då ägna oss åt uppdragsutbildning? Vid samtal eller diskussioner om den här typen av utbildning är bland det första som åtminstone jag nästan alltid får höra saker som uppdragsutbildning inte är. Man säger ofta att den ska bedrivas så att den reguljära utbildningen inte påverkas negativt, att den ska bedrivas med full kostnadstäckning och att den ska följa samma kvalitetskrav som ordinarie utbildning. Det är ju inte så konstigt eftersom det är krav vi måste följa enligt förordningen, men det är ändå lite trist att så ofta börja i den lite mer negativa eller åtminstone inte särskilt utvecklingsinriktade änden. I bästa fall nämns sedan att uppdragsutbildning kan vara en del av vår samverkan med omgivande samhälle.

Jag skulle dock vilja slå ett slag för att våra samtal framöver till mycket större del utgår från hur mycket positivt uppdragsutbildning kan betyda för våra ordinarie utbildningar. Här finns det massor av saker att nämna. En given sak är förstås att uppdragsutbildning ger en institution eller ett program ett ofta helt överlägset sätt att diskutera med aCampus-20130523-DSC_0636vnämare och andra aktörer i samhället om vad de anser är viktigt ur deras perspektiv. Visst, vi har för det mesta externa representanter i våra programråd, utbildningskommittéer och fakultetsnämnder. Ofta försöker de där framföra sina synpunkter och de är både viktiga och oftast mycket kloka och bra, men jag är rädd att de i dessa sammanhang tyvärr alltför ofta drunknar i andra inlägg, åsikter och synpunkter. Kanske också att de externa representanterna i sådana grupperingar inte heller behöver känna att de både framför viktiga åsikter och samtidigt tvingas ta ett stort ansvar. Här finns naturligtvis också mycket att utveckla, men när det gäller uppdragsutbildning har vi mycket av detta helt gratis. Uppdragsgivaren, beställaren av en utbildning eller den som köper en av oss utbjuden utbildning, är såklart väldigt mån om att formulera vad företaget, myndigheten eller organisationen behöver just nu och långsiktigt. I en förhandling kring en uppdragsutbildning borde vi därför kunna få väldigt mycket skarpare förståelse för avnämarnas önskemål och behov. Därmed inte sagt att alla dessa ska in i våra reguljära utbildningar, men guldkornen och det som överensstämmer med vår syn på våra utbildningar, kan bli byggstenar till ännu bättre utbildningsprogram.

En annan positiv del av det hela är naturligtvis det ekonomiska. Inte minst nu när vi kämpar med ett utbildningsutbud som ligger långt över vårt takbelopp och vi inte kan få ersättning för all utbildning vi vill ge. Också här finns flera aspekter. Uppdragsutbildning kan inte minst i dessa tider när flera institutioner inte har det helt lätt med sin ekonomi och i värsta fall står inför övertalighetsprocesser, vara ett sätt att jämna ut intäkterna. När ordinarie utbildning går ner kan, i den bästa av världar, uppdragsutbildningen ta en större del och vice versa.

Kanske viktigare är dock möjligheten att låta uppdragsutbildning och ordinarie utbildning samspela kring utvecklingsarbete. En hygglig portfölj av uppdragsutbildningar ger ekonomiska resurser till utveckling av ordinarie utbildningar, lärares kompetensutveckling och kan – åtminstone inom en del områden – dessutom ge upphov till nya forskningsprojekt.

CampusVinter-20150207-DSC_9133Jag tror att det på många håll finns en oro för att det är väldigt krångligt och krävs väldigt mycket för att ge sig in i det här med uppdragsutbildningar. Det händer att institutioner får förfrågningar, men på grund av osäkerhet om vad man får och inte får göra inom uppdragsutbildning, inte törs ta på sig ett uppdrag. Bara i höst har det förekommit att institutioner tackat nej till miljonuppdrag då man  inte varit säker på vilka regler som gäller eller tolkat dem fel. Kan t.ex. uppdragsutbildningsstudenter sitta i samma sal och följa samma föreläsningar som ordinarie studenter? Kan vissa platser inom ett ordinarie program utlysas som uppdragsutbildning? Hur kan vi marknadsföra utbildningar vi vill ge som uppdragsutbildning? Hur vet vi vad som efterfrågas? Är det skillnad på skräddarsydda kurser och kurser inom ordinarie utbud?

En del institutioner har provat och gett några enstaka kurser över åren, men kanske aldrig riktigt fått till det flyt och den regelbundenhet som ofta behövs. När man pratar med personer och institutioner som gjort uppdragsutbildning till en mer eller mindre regelbunden del av verksamheten, så inser man dock att det inte alls behöver vara vare sig skrämmande, oroande eller innebära oöverstigliga utmaningar. Ett visst initialt arbete krävs naturligtvis, men framförallt goda kontakter med erfarna personer/institutioner och en bra stödorganisation som snabbt kan ge svar på frågor och funderingar.

Kanske är det därför vid vårt lärosäte just nu viktigast att vi tar ett litet krafttag för att:

  • Under våren vid prefekt- och studierektorsträffar och liknande bjuda in personer som kan berätta och ge goda tips och råd om uppdragsutbildning, något som kan bidra till en bättre allmän kunskap och inspiration
  • Skapa nätverk där institutioner kan mötas för att diskutera uppdragsutbildningsrelaterade frågor
  • Förstärka den stödorganisation som finns (kanske framförallt inom Externa relationer) för att ännu bättre kunna ge information, stöd och mer specialiserad kunskap dit man kan vända sig för att fråga hur man ska göra.

Själv är jag sannerligen ingen expert utan hyser väldigt rudimentära kunskaper om uppdragsutbildning, men jag är övertygad om att det är ett område vi bör förbättra oss på och attUmU-20151107_DSC_3490 det är något som verkligen – på många sätt – kan leda till en högre kvalitet för våra ordinarie utbildningar, kompetensutveckling för våra lärare och något mycket positivt för våra studenter. När vi nu har en alldeles färsk handläggningsordning bör vi alltså den som utgångspunkt för att den närmaste tiden kraftsamla lite kring detta!

Ett råd är alltså att ansvariga för prefekt-, studierektors-, programansvarig-, studieadministratörs- och andra träffar bjuder in personer att tala och ge goda exempel. Intet är så verkningsfullt som att sprida goda exempel!

/Anders

  1. Ni missar väl inte veckans USSR-seminarium om internationalisering med Gregory Neely, Fredrik Snellman och Peter Lindström: https://www.aurora.umu.se/utbildning-och-forskning/stod-till-utbildning/utbildningskvalitet/ussr-seminarium1/internationalisering-vid-umu/

Grundutbildningsbudget 2016

BudgetI torsdags fattade universitetsstyrelsen beslut om budget för 2016. I detta beslut ingår bl.a. fakulteternas och lärarhögskolans budgetramar för grundutbildning 2016 samt preliminära ramar för 2017 och 2018.

Precis som de senaste åren innebär också 2016 års budget en omfördelning mellan fakulteterna baserad på våra fyra kvalitetskriterier; Internationalisering, forskningsanknytning, utbildning på avancerad nivå och samverkansinslag i utbildningarna. En del nyheter finns också i årets beslut. Förutom en del förenklingar av mer teknisk karaktär i själva fördelningsmodellen, så har universitetsledningen infört två nya poster.

En miljon avsätts för praktikkurser inom hum-samområdet. Det finns ett par anledningar till att detta kommer nu. Att kunna erbjuda praktik och verksamhetsförlagd utbildning anser vi vara viktigt för många utbildningars kvalitet och för studenterna på dessa utbildningar. I takt med att prislapparna urholkas har det blivit allt svårare att finansiera sådan verksamhet inom hum-sam-området. Visserligen urholkas övriga prislappar nog så mycket, men när prislappsskillnaden mellan t.ex. medicinsk och samhällsvetenskaplig prislapp närmar sig 90 000 kr per helårsstudent är det lätt att inse att förutsättningarna ser rätt olika ut. När det kommer till praktik och VFU har Umeå universitet ett särskilt läge. Många andra lärosäten, inte minst de i storstadsregionerna, har betydligt lägre kostnader för studenternas boende och resor, då det ofta är fullt möjligt att bo kvar på studieorten under praktiktiden. Tidigare har en del kurser med VFU/praktik kunnat klassificeras på ett annat sätt, men skärpta regler vad gäller kursklassificering omöjliggör nu detta.

Campus-20141030-DSC_7878Den andra nyheten är att det i budgeten för 2016 avsatts två miljoner för fakultetsöverskridande utbildningar. Umeå universitet, som ett av landets fyra fullbreddsuniversitet, är tämligen framgångsrikt vad gäller öppenhet mellan olika ämnesområden och vi har lätt att samarbeta över alla tänkbara gränser. Trots detta, så tror jag inte att vi till fullo utnyttjar den fördel vi har av att ha allt mellan humaniora och medicin, teknik och konst, naturvetenskap och arkitektur, samhällsvetenskap och mycket mycket mer inom samma organisation. På sikt vill vi gärna stimulera nya program som går över två eller flera fakulteter. Just nu, när vi befinner oss i ett läge när vi fortfarande måste minska vårt utbildningsutbud, handlar det dock kanske nog så mycket om att sådana utbildningar inte är de första det skärs ned på. Något som inte är alldeles ovanligt i ett läge när fakulteterna ofta i första hand kanske prioriterar de program som ligger helt inom sitt eget område. Medel behövs också för att underlätta kvalitetsarbete, programutveckling och andra programgemensamma verksamheter, då sådant – inte sällan på grund av att våra fakulteter har olika system för hur man fördelar pengar till sådant – kan vara mycket svårt att finansiera.

Campus-20130523-DSC_0636De två miljonerna till fakultetsöverskridande utbildningar är än så länge bara en ram. Detaljer om hur fördelningen ska ske kommer rektor att fatta beslut om i höst. Inför det kommer frågan att diskuteras bl.a. i utbildningsstrategiska rådet, men alla ni som läser detta är också mycket välkomna med tankar om och förslag på vad som är viktigast att prioritera när medlen ska fördelas. Tilläggas bör väl att vi är fullt medvetna om att två miljoner egentligen är en spottstyver och kanske mer av en symbolisk satsning. Inte desto mindre hoppas vi att det kan bidra till att sporra utveckling och förenkla arbetet med de fakultetsöverskridande utbildningarna.

Jag avslutar med ett diagram som visar hur fördelningen av grundutbildningsramen förändrats de senaste fem åren och önskar i övrigt alla en riktigt glad, skön och trevlig sommar!

pkt 49 AF 20150604 Styrelse

 

 

Restauranghögskolan vid Umeå universitet

Det finns några dolda pärlor vid Umeå universitet. En del är dolda på ett lite speciellt sätt eftersom nästan alla känner till dem och tycker sig ha mycket god kunskap om dem. En sådan kan jag tänka mig att restauranghögskolan är. Jag skulle tro att så gott som alla hört talas om den, att väldigt många ätit den mest utsökta lunch eller middagen där och att alla tycker det är väldig trevligt med en sådan exotisk miljö vid campus. Vad förmodligen inte alla har särskilt god kunskap om är dock vilken typ av utbildning och annan verksamhet som bedrivs där, vilka framtidsplaner som finns eller vilket omstruktureringsarbete som gjorts under de senaste åren.

Förra veckan hade universitetsstyrelsen det stora nöjet inte bara att äta lunch vid Restauranghögskolan, utan också – vad viktigare var – få en mycket intressant och bra presentation av högskolans verksamhet och framtid. En verksamhet som är ett synnerligen gott exempel på något jag skrev om för ett par veckor sedan – fakultetsövergripande utbildningar. Studenterna vid restauranghögskolan läser åtminstone inom tre olika fakulteter. Kemi, historia, design och företagsekonomi är bara några exempel på vad de möter och brottas med. Samarbete med arkitekthögskolan är kanske inte heller det första man tänker på när man intar en delikat måltid här.

Restauranghögskolan har genomgått ett remarkabelt omstruktureringsarbete de senaste åren, varför jag tror man kan säga att den utbildning som idag ges är någonting tämligen annorlunda mot för hur det såg ut för några år sedan. Att det lyckats såväl och att man nu är inne på, som jag tror, helt rätt spår, beror inte minst på högskolans nya ledning med föreståndare Ute Walter i spetsen, men också på ett gediget förarbete av lärarhögskolans nuvarande vicerektor Jan Mannberg. Allt med starkt stöd från den samhällsvetenskapliga fakulteten, som är värdfakultet. Ett rejält kvalitetslyft har gjorts och än bättre blir det allteftersom de nya planerna implementeras.

Samtidigt finns, som så ofta med fakultetsövergripande utbildningar och lite speciellare typer av verksamhet, en hel del utmaningar. Forskningsöverbyggnaden skulle behöva bli betydligt större. Bristen på finansiering av doktorander och en väl fungerande forskarutbildning gör att denna så viktiga del ännu inte riktigt kommit igång. Lokalfrågor och grundutbildningsekonomi är de kanske mest akuta utmaningarna. Det är inte en slump att Restauranghögskolan är en mycket frekvent gäst i universitetets kursklassificeringskommitté och inte är det helt lätta ärenden att avgöra heller. Hur mycket är design? Hur mycket naturvetenskap? Restauranghšgskolan vid UmeŒ UniversitetHur mycket samhällskunskap eller humaniora? Ofta slutar det, åtminstone i mitt huvud, med ett konstaterande av hur märkligt vårt tilldelningssystem är. Ett klassificeringssystem som bygger på hur universitetsutbildning såg ut och bedrevs för många många decennier sedan. Den diskussionen och kursklassificeringskommitténs arbete är dock en fråga som tarvar ett eget blogginlägg.

Avslutningsvis skulle jag bara vilja tipsa alla som besöker eller är intresserade av restauranghögskolans mat och servering att också höra sig för om och ta reda på lite mer om den lite djupare verksamheten. Den är värd all heder och uppmärksamhet!

Mer resurser till klassrummet – visst behövs det!

I senaste numret av SULF:s tidning, Universitetsläraren, kan vi ta del av en insändare från en av Umeå universitets studierektorer (http://www.sulf.se/Universitetslararen/Arkiv/2012/Nummer-6-12/Tjugo-och-ett-ansprakslost-tack/). Insändaren tar upp den mätning av kontakttid som universitetsstyrelsen beslutade om 2011. Huvudbudskapet tycks dels vara att universitetsledningen tror att utbildningskvalitet inte kan påverkas av ökade resurser, dels att universitetsledningen tycker att lärare och studierektorer är ”inkompetenta och oförmögna att planera undervisning” och att låg kontakttid är ”en effekt av lärares lättja och ovilja att bistå studenter i deras lärande”.

Det är inte utan att känna en viss sorg i hjärtat som jag tar del av denna insändare. Sorg över att en studierektor tycks tro att avståndet mellan lärare och universitetsledningen skulle vara så stort och sorg över att vi i just detta fall uppenbart inte nått ut till alla med tankarna bakom mätningen.

Universitetsledningen är ju ingen abstrakt grupp som befinner sig långt ifrån universitetets verksamhet. Tvärtom innehåller ledningen personer som, precis som prefekter, dekaner och studierektorer, parallellt med sina ledningsuppdrag både undervisar, handleder och forskar aktivt. Vi är alltså mer än väl medvetna om lärares och forskares villkor. Universitetsledningen, med rektor i spetsen, är dessutom nu inne på sin, inom loppet av ett år, andra runda av institutionsbesök, där både problem och möjligheter lyfts.

När det gäller den aktuella mätningen av kontakttid, så är den, såsom insändarskribenten mycket riktigt påpekar, något som beslutats av universitetsstyrelsen. Bakgrunden är dels, lokalt i Umeå, en skrivelse från Umeå studentkår om krav på ökad kontakttid vid humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna, dels den mycket aktiva debatt som förts över landet under lång tid.
De flesta tycks vara överens om att kontakttiden är för låg, dock utan att egentligen kunna precisera vad man menar med kontakttid. Det är också där en stor del av problemet ligger.

I en tid, när ny teknik, ny pedagogik och nya undervisningsmetoder växer fram som aldrig förr, när nät-, distans- och campusutbildning växer ihop och när föreläsningar, gruppövningar, seminarier, laborationer och praktik mer och mer går in i varandra, då är det inte längre så lätt att vara överens om vad kontakttid är – och det är också en av anledningarna till att universitetsledningen tillsammans med planeringsenheten och fakulternas utbildningsledare begränsat mätningen till ett ytterst litet antal kurser spridda över universitetet.
Skribenten tycks tro att bakgrunden till mätningen är att universitetsledningen vill få bättre kontroll över vad lärarna faktiskt ägnar sin tid åt. Inget kunde naturligtvis vara mer fel. Tvärtom handlar debatten i allmänhet och mätningen i synnerhet om hur och om vi ska kunna öka tiden lärarna kan ägna sig åt undervisning.  Både universitetsstyrelsen och såväl föregående som nuvarande universitetsledning har arbetat intensivt med att minska kostnaderna för stödverksamheten för att frigöra resurser till kärnverksamheten, dvs, när det gäller utbildning, mer resurser direkt ut i klassrummet. Umeå universitet tillhör också de lärosäten som har allra lägst andel ”gemensamma OH-kostnader”. Det är också därför uppdraget till fakulteterna i fjol, som skribenten mycket riktigt påpekar, var att ”öka kontakttiden med befintliga resurser”. Det betydde naturligtvis inte, som insändarskribenten tycks tro, att lärarna ska jobba mer på fritiden, utan att fakulteterna ska se över sin administration och övrig verksamhet så att mer resurser kan användas ”i klassrummet”.

Vid Umeå universitet finns ca 2 500 kurser. Den första mätning som gjordes strax före jul omfattade sju(!) av dessa, varav en på humfak och två vardera på övriga fakulteter. Denna mätning följs i dagarna upp med en enkät till universitetets studierektorer, där studierektor ska läsa av schemat för ett par kurser vid institutionen och fylla i hur många föreläsningstimmar, grupptimmar etc som schemalagts. Jag har själv fyllt i ett sådant formulär och det tog för mig för två kurser ungefär tio minuter. Det optimala hade naturligtvis varit om dessa uppgifter kunnat hämtas ur centrala system, så att varken lärare eller studierektorer hade behövt tillfrågas, men i väntan på att det nya bemanningsplanesystemet är igång kan jag ändå tycka att det är en relativt liten arbetsinsats som behövs om man betänker att syftet är just att underlätta vår (lärarnas) situation så att vi framöver i större utsträckning kan ägna oss åt det vi verkligen brinner för – undervisning.

Att det här med kontakttid är svårt och komplicerat kan vi nog alla vara överens om. Till skillnad från insändarskribenten tror jag det är viktigt att vi har en aktiv och god diskussion om hur vi kan öka den tid våra studenter får möjlighet att på ett eller annat sätt ha kontakt med sina lärare.

Om det är så – såsom studenterna hävdar i sin skrivelse och som många lärare och ledare också menar – att den tiden bör öka, då krävs förmodligen viss förändring i de sätt på vilka våra lärosäten arbetar idag, men för att kunna göra en sådan förändring och för att kunna diskutera på ett bra sätt, tycker jag det är en fördel om vi kan ha åtminstone ett någorlunda hyggligt underlag för vår diskussion. Eftersom det är så svårt att definiera vad vi menar med kontakttid, blir inte heller den mätning som nu görs ett optimalt och entydigt svar på hur det ser ut, men den ger i alla fall väsentligt mycket bättre möjlighet att jämföra olika utbildningar och utbildningsområden. Kanske är en kvart av studierektorns tid ändå väl investerade medel för att få en något bättre underbyggd diskussion både i universitetsstyrelsen, universitetsledningen och oss lärare och studenter emellan.

/Anders

 

Snart är det 2013

Igår sammanträdde universitetsstyrelsen och de kriterier som vi jobbat med fastslogs. I 2013 års budget kommer därför omkring 135 miljoner kronor och från 2014 och framåt i storleksordningen 190 miljoner kronor av grundutbildningsbudgeten att fördelas utifrån de fyra kriterier vi nu pratat ganska länge om: internationalisering, avancerad nivå, forskningsanknytning och samverkansinslag i utbildningarna.

Varför då dessa kriterier? Jag ska återkomma till det i framtida bloggar, men framförallt handlar det om vad vi vill vara för slags universitet i framtiden och var vi har våra svagheter idag. När det gäller såväl andel disputerade lärare som in- och utresande studenter och andel utbildning på den avancerade nivån, halkar vi oroväckande efter övriga universitet i landet och ligger i vissa fall närmare de större högskolorna. Vi behöver stimulera dessa områden.

2013 – det låter långt bort. Vi vet ju dock alla hur trög materia utbildningsutbudet är och förstår därför att det snarare nu borde brinna i knutarna ute på fakulteterna. Om vi ska förändra de områden som nu är aktuella tror jag att inte minst fakulteter, men i vissa fall kanske också institutioner, behöver avsätta en del utvecklingsmedel i sina budgetar redan för 2012. Ska vi jobba med utveckling av t.ex. den avancerade nivån eller av internationalisering, så kommer det att behövas också ekonomiska satsningar. Det är dock viktigt att varje fakutet själv får bedöma på vilket sätt medel ska avsättas för att det ska ge så god verkan som möjligt inom sina utbildningar.

Att ramarna till fakulteterna nu minskar en aning pga takbeloppet till universitetet får naturligtvis inte medföra att medel för utveckling uteblir. Tvärtom. Det är nu vi verkligen måste utveckla våra utbildningar för att bli än mer attraktiva i framtiden.

Jag återkommer som sagt i kommande bloggar till de olika kriterierna och hur våra utbildningar kan utvecklas.
/Anders

Handelshögskolan och Designhögskolan flest avgiftsstudenter

Shandonguniversitetet 2011

Shandonguniversitetet 2011

Nu börjar vi få en slutlig sammanställning över höstens avgiftsstudenter. Som vi konstaterat tidigare, så är det en stor minskning av free-movers från länder utanför EU/EES. Det är allvarligt. Inte så mycket för det ekonomiska, som för den kvalitetsminskning det innebär och för att vi på så sätt får en större uppförsbacke innan vi når ett riktigt internationellt campus.

Trots det, så kan vi konstatera att vi kommit hyggligt ut ur ett nationellt perspektiv. Trots att vi inte satsat några särskilda resurser på detta, så står vi oss rätt väl i en jämförelse med övriga svenska lärosäten. Tittar man på erfarenheter från andra europeiska länder som infört studieavgifter, så överensstämmer bilden i Sverige ganska väl med dessa. Då bör vi också kunna hoppas på att vi om några år återgått till tidigare nivåer. Något som dock inte sker av sig själv utan som kräver hårt och idogt arbete.

I höst har vi 41 betalande studenter motsvarande en studieavgift (för höstterminen) på drygt 3,1 miljoner kronor (så vi kan räkna med 6,2 miljoner på ett år). Med tanke på att vi till följd av ”avgiftsreformen” från och med 2013 får ett minskat takbelopp från staten med 18 miljoner (helår), så ser vi att vi har en hel del kvar att göra om vi skulle titta rent ekonomiskt. Som jag nämnt tidigare är avgiftsstudenter ett sätt också för fakulteter och institutioner att öka antalet helårsstudenter utan att behöva tänka på takbelopp. Men det ekonomiska är som sagt inte det viktigaste.

Av de 41 studenterna har 26 st stipendier och 15 stycken betalar ur egen ficka. De flesta (10 st) kommer från Kina, därefter kommer Nigeria (3) och Kenya (3) och sedan är det spridda skurar från både Asien, Afrika, Nord- och Sydamerika.

De framgångsrikaste miljöerna är Handelshögskolan (15 studenter), Designhögskolan (12 studenter) och Folkhälsovetenskap (8 studenter). När utbildningsstrategiska rådet för några veckor sedan beslutade om en prioritetsordning för nästa års stipendiefördelning var det också dessa miljöer som var mest aktuella. Högst prioritet gavs Folkhälsa. Därefter prioriteterades Designhögskolan, Handelshögskolan och Konsthögskolan (som en klump med samma prioritering).

Skulle stipendier räcka ytterligare, så kommer övriga program i fråga. Detta gäller alltså de statliga stipendierna från internationella programkontoret. Vi har alla ett stort arbete framför oss med att hitta sponsorer till privata stipendier också. I dagsläget har vi en del sådana stipendiemedel, men det kan och måste sannerligen öka. Vi har att göra!

Just nu skiner en underbar höstsol över vårt campus. Förmodligen Sveriges vackraste campus. I helgen går universitetets årshögtid av stapeln och jag hoppas att ni alla, oavsett om ni är med på högtiden eller inte, får en riktigt skön och avkopplande hösthelg. På måndag är det dags att kavla upp armarna och jobba för ökad internationalisering igen! Tillsammans! Över institutions-, fakultets- och förvaltningsenhetsgränser!
/Anders

Vad gör vi i stället? Satsar framåt!

Om bara några dagar kommer budgetpropositionen. Den kommer att innehålla en hel del nyheter vad gäller grundutbildningsfinansiering. Inga nya medel är att vänta, men däremot en hel del omfördelningar mellan olika lärosäten och olika områden inom lärosätena. Mycket av det vi sett ser ut att gå väl i linje med det vi vid vårt universitet jobbat med under det senaste året – och kanske kan det mesta sammanfattas med vad vi sagt i drygt ett år nu: ”mindre men bättre”.

Vid veckans chefs- och prefektträff berättades om en del förändringar som är på gång i medelstilldelningen för grundutbildningen lokalt inom universitetet. Detta hänger såklart ihop med vad vi har att förvänta oss av budgetpropositionen, men ännu viktigare är kanske att det hänger ihop med de diskussioner om vårt utbildningsutbud som vi haft under det gångna året . Vi vet att vi står inför en period då vi inte längre kommer att växa. Takbelopp och studentkullar sätter stopp för det. Det betyder tuffare tider på institutioner och fakulteter, men jag tycker det är viktigt att vi ser det på ett positivt sätt. Nu har vi en verklig chans (och piska) att göra nödvändiga förändringar i vårt utbud.

Vid chefs- och prefektträffen nämndes några exempel på förändringar i medelstilldelningen. Det kan handla om att fakulteter får en viss del (10–15%) av sin tilldelning utifrån hur ”duktiga” man är på t.ex. internationalisering, utbildning på avancerad nivå, samverkansinslag i utbildningarna och forskningsanknytning i utbildningarna. Något annat som aviserats från statsmakterna och som också med stor sannolikhet kommer att slå igenom lokalt, är s.k. ”inaktiva studenter”: Nedskärningar i tilldelning utifrån ett lärosätes andel studenter som registrerar sig på kurser men aldrig tar några poäng under året. Det här kan komma att drabba Umeå lite värre än andra lärosäten eftersom vi har en relativt stor volym på nät- och distanskurser.

Om det nu talas en hel del om omprioriteringar och neddragningar, så är det viktigt att komma ihåg att sådant inte är ekvivalent med stagnation i utvecklingsarbetet. Tvärtom är det nu kanske viktigare än någonsin att utveckla, förbättra och spetsa vårt utbildningsutbud. Men det kommer att kräva prioriteringar och strategiskt tänkande på alla nivåer. Ibland också riktigt svåra prioriteringar.

Ibland nås jag av frågor om vi nu inte längre ska satsa på nät- och distansutbildning. Inget kunde vara mer fel tycker jag. Vi är stora på detta område och vi ska naturligtvis utnyttja vår erfarenhet och vår storlek till att bli ännu bättre. Det är också så att vi inte på något enkelt sätt längre kan skilja på nät- och campusutbildning. Universitetsledningens inriktning är här solklar. Vi ska jobba mer och mer mot flexutbildning, där campus- och nätutbildning går i ett. Där stora delar av campusutbildningen distribueras via nätet, där man kan läsa samma utbildning i t.ex. Umeå, Skellefteå och Örnsköldsvik. Här krävs mycket utveckling och jobb, men vi har all chans i världen att lyckas väl.

Vi har som sagt idag en stor volym nät- och distans-kurser. En del av dessa är fantastiskt bra och tillhör de kurser eller utbildningar som har den allra högsta kvaliteten vid vårt lärosäte. Andra är betydligt sämre och håller en både teknisk och pedagogisk nivå som har mycket att önska. Budskapet är alltså inte att sluta utveckla nätkurser utan tvärtom; lägga ned det dåliga men verkligen satsa på och utveckla det som är eller kan bli riktigt bra. Och framförallt i tanken av flex! Vi ska vara tydliga med att skilja på själva utbildningarna och på distributionsformen.

Ett annat område där vi verkligen har chans att växa och där vi både kan och behöver ta marknadsandelar är uppdragsutbildningen. Idag är vi, bortsett från två ganska speciella (polis- och rektorsutbildningarna) inte särskilt duktiga på detta område, men där är vi i gott sällskap av väldigt många andra lärosäten. När först takbeloppet sätter tillväxtgränser och sedan studentkullarna går ner, får vi svårt att växa på vår ”huvudmarknad”. Däremot har vi världens chans att nu utveckla och börja erbjuda ett gott utbud av uppdragsutbildning. Fortbildning och livslångt lärande är här viktiga ord.

Så, även om det kan tyckas pratas mycket om neddragningar, så är det nu vi ska satsa framåt och spetsa vårt utbud. Nät, flex, avancerad nivå, internationalisering, forskningsanknytning och samverkansinslag i utbildningarna – där har vi mycket att jobba med och det är detta som – på en universitetsgemensam nivå – ska garantera en ljus och god framtid för Umeå universitet. Sedan är det naturligtvis viktigt att komma ihåg att ett stort strategiskt arbete vilar på dekaner och fakulteter. Inom en fakultet måste man också kunna erbjuda sådant som inte optimerar alla dessa kriterier samtidigt, men som kan vara grunden för att helheten ska bli bra!

Nu får vi se fram emot en spännande budgetproposition på tisdag. Till dess: Trevlig helg,

Anders

Utbildningsutbud i styrelsen och glad sommar

Den gågnga veckan var hektisk. På torsdagen hanterades flera tunga och viktiga ärenden i universitetsstyrelsen och på fredagen träffade universitets-ledningen utbildningsdepartementet för dialog. Vid båda dessa tillfällen var utbildningsutbudet uppe till diskussion.
I universitetsstyrelsen presenterade jag och budgetchef Per Ragnarsson strategierna för vårt framtida utbildningsutbud. De kriterier som diskuterades i styrelsen och som under början av hösten ska konkretiseras är de som i vår diskuterats i såväl utbildningsstrategiska rådet som ledningsrådet. Det gäller internationalisering, samverkansinslag i utbildnignarna, anställningsbarhet, ”program framför fristående kurser”, ”kurser som är förutsättningar för högre nivå och viktiga för program” och ”kurser på avancerad nivå”.
Styrelsen var noga med att kriterierna ska bli mät- och uppfölningsbara och det är en del av den tidiga höstens jobb. Dessa kriterier kommer inte att påverka fakulteternas ekonomiska ramar i budgeten för 2012, men däremot för 2013 och 2014.

Ett prioriteringsarbete bör såklart dock inledas omgående på fakulteter och institutioner.
I detta sammanhang tycker jag det är viktigt att påminna om dekaners, fakultetsnämnders och prefekters roll som ledare och hur viktigt det är att dessa gör långsiktiga strategier för sina respektive områden. Från central nivå kan och ska det inte pekas ut eller styras exakt vilka kurser eller program som man ska skära i. I vissa fall kan kurser som går tvärs emot de ovan nämnda kriterierna vara av högsta strategiska vikt. Prioriteringsarbetet måste göras av personer nära verksamheten och det är viktigt att komma ihåg att det är just ramar som det beslutas om på central nivå.

Till de ovan nämnda kriterierna ska läggas förändringar som kommer i budgetpropsitionen den 20/9. Där kan vi från departementet vänta oss att vi inte kommer att få räkna av HST för s.k. nollpresterare (studenter som registrerar sig men inte presterar några HPR). En effektivisering i lärarutbildningen har aviserats.

Nu närmar vi oss dock sommar och semester. Det här bli det sista blogginlägget för den här terminen och jag vill avsluta med att önska alla en riktigt skön och glad sommar. Samtidigt vill jag tacka alla som bidragit med så många konstruktiva och intressanta diskussioner och åsikter. Det må vara som kommentarer här, via epost eller när vi setts.
Må vi nu njuta av ledighet, ladda våra batterier och återkomma med fullt engagemang när den sköna sommaren börjar klinga av i stillsam höst,
Anders

Utbildningsstrategiska rådet

Idag har det utbildningsstrategiska rådet träffats. På rådets möten finns pro- eller vicedekan och utbildningsledare från varje fakultet, kanslichef och rektor för USE samt rektorsrådet Staffan Uvell och Kurt-Allan Andersson med. Rådets möten har alltid präglats av mycket stor öppenhet, aktiva och goda diskussioner och kloka åsikter. Här är det alltid nära mellan glada skratt och intelligenta debattinlägg. För mig är det alltid en fröjd att gå både till och från rådet. Jag tror att utbildningsstrategiska rådet spelar en mycket viktig roll i arbetet med att skapa en ökad förståelse för våra fakulteters olikheter och en ökad samsyn kring vad som är viktigt för universitetet som helhet. Åtminstone hittills har jag sett mycket lite, för att inte säga ingenting, av revirtänkande men väldigt mycket av nyfikenhet för hur andra fakulteter tacklar problem och utvecklingsmöjligheter.

Vid dagens möte beslutades bland annat att den i fjol genomförda studiebarometern ska genomföras vartannat år.  Det var roligt att höra att samtliga fakulteter och även studentkårerna jobbat eller ligger i startgroparna för att jobba med den genomförda barometern och att den därför spelar roll i bland annat fakulteternas kvalitetsarbete. Jag hoppas att barometern också används i alla institutioners kvalitetsarbete.
Hösten 2012 kommer nästa undersökning att äga rum. Upplägget kommer att likna fjolårets på så sätt att fakulteterna ansvarar för utskick och insamling och att sammanställningen genomförs centralt. För att öka svarsfrekvensen ska enkäten genomföras på schemalagd tid. Det kanske viktigaste med den här typen av undersökningar är dock återkopplingen. Studiebarometern kommer att diskuteras i dialoger mellan universitets- och faklutetsledning i början av höstterminen och det är min förhoppning att också fakulteterna har dialoger med sina institutioner kring barometern.

En viktig punkt under dagen var en preesentation av samhällsvetenskapliga fakultetens arbete med ett pedagogiskt meriteringssystem. På presentationen följde en god diskussion. Fakultetsföreträdarna tar nu hem diskussionen till sig så att vi vid nästa möte kan fatta beslut om vi ska gå vidare mot ett universitetsövergripande system. Jag tror på ett sådant system, men jag tror också att det universitetsgemensamma bör vara på en ganska övergripande nivå och att varje fakultet sedan kan anpassa detaljer utifrån sina förutsättningar och kulturer.

Vi hade idag också en fortsatt diskussion kring utbildningsutbudet. Det stora arbetet handlar om hur vårt långsiktiga utbud ska se ut, men primärt måste vi också kunna sätta ramar till fakulteterna i och med takbeloppsproblematiken. Jag tycker vi i rådet haft goda diskussioner och många viktiga inspel har kommit. Det finns en relativt stor enighet om vad som ska prioriteras i första hand och vad som är av lägre prioritet. I slutändan är jag ändå ganska övertygad om att utbildningsrådet inte är det som kan eller ska komma med skarpa förslag till hur vi ska skära i ramarna. Jag tror inte rådet orkar med det. Trots det är det viktigt med våra diskussioner, ty de spelar en stor roll både för framtiden och för universitetsledningens slutliga ställningstagande kring de eknomiska ramarna till respekktiva område.

Nästa gång träffas rådet i början av juni. Kontakta gärna era pro-/vicedekaner eller utbildningsledare om ni vill höra mer om rådets diskussioner eller vill föra in frågor som ni tror är viktiga för rådet. Eller skriv en kommentar här. Jag önskar alla anställda kunde få ha den stora förmånen att delta i denna positiva och kloka församling.

I övrigt hoppas jag alla njuter av värmen och hinner med att njuta av vårt vackra och trevliga campus i riktig vårskrud!
/Anders

PS. Som väl alla har sett, så beslutade igår HSV ge oss examensrätt för yrkeslärarutbildningen. Mycket glädjande! Nu ser vi med spänning fram emot kommande beslut kring lärarutbildningen under juni.