Med gemensamma krafter och med stor kunskap och insikt lägger vi grunden för framtiden

Svenska lärosäten för högre utbildning och forskning befinner sig i en intensiv, och på flera sätt kritisk och omtumlande utvecklingsperiod. Det är många väldigt viktiga diskussioner som för närvarande pågår och som är avgörande för Sveriges framtida kurs för att borga för hög kvalitet i forskningen och den högre utbildningen. Integrerat med utbildningen och forskningen utgör vi som lärosäte en viktig kugge i samhällets innovationssystem och kan tillsammans med andra parter i samhället, regionalt till globalt, vara en kraftfull drivkraft i samhällsutvecklingen.

Vi har en forskningspolitisk proposition framför oss och landets lärosäten har också som tidigare år inbjudits att inkomma med budgetunderlag till regeringen. Ett nytt kvalitetssäkringssystem för högre utbildning är på väg och kommer enligt uppgift upp i Riksdagen i slutet av februari. Eftersom en tänkt ny modell innebär att landets lärosäten måste utveckla sina egna kvalitetsutvärderingssystem så pågår arbetet för fullt ute i landet. Vi har på Umeå universitet redan kommit långt med att utarbeta vårt egna system.

En uppmärksammad diskussion om kvalitet i den högre utbildningen, som initierades av historieprofessorn Dick Harrison vid Lunds universitet (läs artikeln i Svenska Dagbladet), tog fart under januari. En del av Harrisons kritik länkar till resurstilldelningsmodellen för högre utbildning vid landets lärosäten. Vi har själva, till exempel i vårt underlag till den forskningspolitiska propositionen (länk till underlaget), fört fram behovet av att tillsätta en utredning för att utforma ett nytt system som vilar på kvalitetsincitament istället för att främja stordrift och största möjliga produktion. En väg att öka resurserna till högre utbildning är att ta bort produktivitetsavsdraget, som under många år urholkat resurserna och därmed underminerar arbetet med en hög kvalitet i utbildningen.

En annan viktig fråga som Harrison debatterade i sitt inlägg var att det svenska utbildningssystemet lider av att studentkårerna har alltför stor makt. Det är inte lätt att följa logiken i detta, då å ena sidan det är svårt att se vari denna otillbörliga makt ligger och å andra sidan så har jag under alla mina år inom akademin sett studenternas medverkan som klart kvalitetshöjande och en viktig del i vårt gemensamma utvecklingsarbete. Snarare bör vi i än högre grad se till att studenterna på ett effektivt och konkret sätt kan delta i verksamhetsutvecklingen.

När det gäller forskningen så har det av Vetenskapsrådet utarbetade förslaget (FOKUS) av ett nytt kvalitetsutvärderingssystem av forskningen, tillika nytt system för fördelning av resurser till forskningen, remissbehandlats. Umeå universitet avvisar som helhet FOKUS och är liksom många andra lärosäten starkt kritisk till förslaget av flera olika anledningar (läs universitetets remissvar). Förutom att FOKUS är ett mycket kostsamt system, så ser jag den stora faran med modellen i att transformera resultatet av ett gigantiskt peer review system till ett antal poäng som i sin tur transformeras till fördelning av forskningsanslaget till landets lärosäten. Vi riskerar att styra mot likformighet, istället för att främja mångfald och profilering över landets lärosäten. Och dessvärre kan en sådan sifferlek invagga oss i tron att detta leder till ökad transparens, men istället riskerar vi med ett sådant system att gå mot en likriktning som inte främjar tvärvetenskap eller ett långsiktigt strategiskt arbete där hög risk i forskningen måste ha ett rejält utrymme.

Dessutom remissbehandlas för närvarande den så kallade Ledningsutredningen, som Kåre Bremer svarat för, samtidigt som diskussion pågår om däri mycket centrala frågeställningar för högskolans framtid. Ytterligare en viktig regeringstillsatt utredning handlar om villkor och karriärvägar för unga forskare, leds av Ann Fust, förvaltningschef på Vetenskapsrådet, ska läggas fram inom någon månad.

Det är alltså väldigt mycket av stor vikt på gång inom sektorn, samtidigt som det finns en del mycket tydliga orosmoln. Ett av dessa rör forskningsinfrastruktur, där medel som fördelas av Vetenskapsrådet kraftigt har krympt på grund av Sveriges deltagande i internationella forskningsinfrastrukturer, som kraftigt fördyrats för landets räkning på grund av förändringar i valutakurser – till Sveriges nackdel! För att Sverige ska kunna inta en framträdande position som forskningsnation också framöver så är vi beroende av tillgång på avancerad forskningsinfrastruktur. Det gäller förstås också specifikt Umeå universitet, om vi ska utveckla vår internationella, men också regionala position, och vara ett attraktivt utbildnings- och forskningsuniversitet. Så även om vi nationellt under det senaste året haft ett mycket intressant och så långt vi kan överblick framgångsrikt samarbete mellan de största forskningsuniversiteten (till vilka Umeå universitet hör) och Vetenskapsrådet, för att tillsammans utveckla ett nationellt effektivt, tillgängligt och komplementärt infrastruktursystem av hög klass, så är och förblir finansieringsfrågan ett stort gemensamt orosmoln.

Under 2015 så ställdes vi dessutom inför en ny situation, som jag redan tagit upp tidigare, och som är ett resultat av de mycket stora flyktingströmmarna till bland annat Sverige från främst det härjade Syrien, men som också inbegriper nyanlända från andra delar av världen. Umeå universitet, liksom andra lärosäten i landet, arbetar nu bland annat med kompletteringsutbildningar, breddad rekrytering och breddad delaktighet, som ett led i att integrera flyktingar och andra nyanlända så snabbt och bra som möjligt i det svenska samhället. Detta bidrar också till en internationalisering på hemmaplan. Vi ser från vår sida arbetet som mycket viktigt både vad gäller vårt ansvarstagande, men också utifrån möjligheten att tillvarata människors erfarenheter och kompetens från andra del av världen. Rätt hanterat så ser vid detta som viktigt för att öka vår kvalitet i vårt arbete på Umeå universitet och samtidigt att så kraftfullt som möjligt bidra till ökad kvalitet och kompetens i olika samhällsfunktioner – regionalt och nationellt.

Ovanpå allt annat så skakas vi nu av höstens och den senaste tidens händelser på Karolinska institutet. Tillsatta utredningar måste nu ha sin gång och som Sten Heckscher, som ska leda den externa utredningen av Macchiarini-ärendet på Karolinska Institutet, säger så har han som mål att jobba så skyndsamt som möjligt, men att kvaliteten är viktigare än snabbheten. Givetvis är det som skett omskakande för landets lärosäten, för vår sektor i stort och för landet. Att detta skadar Sveriges rykte som forskningsnation och allmänhetens förtroende för forskare är oundvikligt, men förhoppningen är nu att den kommande processen vinner förtroende både nationellt och över världen.

Inget lärosäte i landet kan nu blunda för att undra hur våra egna säkerhetssystem ser ut när det gäller att upptäcka och förhindra forskningsfusk? Har vi på Umeå universitet ett ”vattentätt system”, som gör att vi kan säga att ingenting dylikt kan hända på vårt eget lärosäte? Nej, det vore förmätet av mig att lämna en hundraprocentig garanti för att inte oredlighet i forskningen – eller annan oredlighet – kan förekomma, men frågan återstår hur vi kan säkra att vi fångar upp misstänkta fall tillräckligt tidigt och effektivt, samt förstås att vi vid eventuell upptäckt har system för att hantera detta för att undvika stor skada. Vi har på Umeå universitet flera inbyggda kontrollsteg i vårt system, något som jag kommer att återkomma till. Bara som ett inspel till diskussionen så är en möjlighet att Sverige inför ett nationellt system för att hantera oredlighet i forskningen. Danmark har ett sådant system som går under beteckningen ”The Danish Committes on Scientific Dishonesty” (DCSD). Kanske skulle det vara fördelaktigt att ha en utomstående organisation som kan hantera misstänkta fall av forskningsfusk?

Men vad jag också vill ta upp till diskussion är förhoppningen att inte det inträffade ska utnyttjas som utgångspunkt för irrelevanta debatter, som på olika sätt kan försvåra det viktiga arbete vi gemensamt har framför oss för att utveckla inte bara vårt eget universitet utan också hela det svenska universitets- och högskolesystemet. Vill samtidigt kraftig understryka att jag med den kommentaren inte manar till tystnad! Tvärtom inbjuder jag till en livgivande och viktig diskussion i alla möjliga frågor av stor vikt för framtiden och inte minst till delaktighet i arbetet. Det är med gemensamma krafter, utgående från stor kunskap och insikt, vi kan använda den närmaste tiden till att lägga grunden för framtiden.

Det finns väldigt många frågeställningar att återkomma till med hänvisning till vad jag tagit upp ovan och allt det arbete som nu är på gång inom högskolesektorn, vilket jag och Anders Fällström, prorektor, kommer att återkomma till i kommande bloggar.

Med bästa hälsningar,

Lena Gustafsson

Samhällsutmaningar – hur möter vi dem?

Vi står gemensamt över världens länder inför enormt stora globala samhällsutmaningar. Högaktuella frågor lyftes av några av våra framstående forskare på Umeå universitets Kunskapsnod, som gick av stapeln i Stockholm i veckan som gick, närmare bestämt den 26 januari 2016. Samtidigt som allvaret i frågorna som diskuterades inte kan vara höljt i dunkel för någon, så är det med tillfredsställelse man ser att vår egen forskning vid Umeå universitet håller så hög kvalitet. Det betyder dessutom att vi har möjlighet att bidra med kunskap och kompetens till lösningen av ett antal komplexa samhällsfrågor, som mänskligheten helt enkelt måste hitta framkomliga och uthålliga lösningar för om vi ska kunna lämna över en värld av värde till våra barn och barnbarn.

De samhällsutmaningar vi står inför är av vitt skilda slag, vissa har vi levt med vetskapen om länge – även om det i flera fall under lång tid funnits alltför stora mått av förnekelse och ovilja i att erkänna problemen. Andra är inte heller okända fenomen, men har överrumplat oss i och med en mycket snabb ökning av problematiken. Två väl kända och högaktuella utmaningar för väldens länder, som under hösten 2015 varit föremål för stor uppmärksamhet är:

  • Klimatförändringen: Glädjande nog så lyckades världens länder under dagarna från den 30 november till den 11 december nå ett nytt bindande globalt klimatavtal under COP21 i Paris.
  • Flyktingströmmen: 2015 blev ett år då vi gemensamt med många andra länder ställdes inför nya omfattande utmaningar, med stora flyktingströmmar som följd av olika omänskliga situationer i människors hemländer. Människor som fått lämna allt, där familjer splittrats och barn skiljts från sina föräldrar.

Av förklarliga skäl har under hösten ett mycket stort fokus riktats mot ett bra mottagande av alla nyanlända i det svenska samhället. Frågor som snabbt aktualiserats är utmaningarna för snar integrering av nyanlända i det svenska samhället. Människor på flykt, ett klimat som förändras med förödande konsekvenser, ohälsa, antibiotikaresistens, tärandet på världens naturresurser, brist på vatten, krig och oro – utmaningarna är många och letar efter sin hållbara lösning! Hur ska vi inom olika offentliga och privata organisationer agera och balansera vårt arbete och olika insatser i alla dessa globala samhällsutmaningar? Hur ska vi agera på landets lärosäten?

Universitet världen över är tveklöst en drivkraft för samhällets utveckling, helt enkelt genom att ha en stor roll i utvecklingen av ny och behövlig kunskap och utbildning av hög kompetens! Ska detta ses som en leverans av kunskap och kompetens till samhället i en riktning från lärosäten till samhället utan interaktion?

  • Är universitet och högskolor en samverkanspart i arbetet med stora samhällsutmaningar mer än att vara leverantör av kunskap och kompetens?
  • Om svaret på frågan är ja, är nästa fråga hur vi tacklar dessa utmaningar?
  • Mer specifikt – vad gör vi på Umeå universitet?

Nu tänker jag först stanna upp vid den högre utbildningen vid vårt lärosäte och referera till vad Anders Fällström lyfte vid introduktionen till årets Kunskapsnod! Vi har under de senaste fem åren jobbat intensivt med att stöpa om vår utbildningsportfölj – allt för att höja kvaliteten ytterligare i vår utbildning. Det är framförallt fyra viktiga kvalitetshöjande områden som vi ur ett långsiktigt perspektiv har prioriterat, vilket inte kan vara någon nyhet för er som jobbar på Umeå universitet!

1) Avancerad nivå – den del av utbildningen som endast kan utföras på landets universitet och högskolor.

2) Forskningsanknytning – här syftar vi på ömsesidigheten mellan forskning och utbildning, det vill säga att likväl som utbildningens kvalitet ökar genom forskningsanknytning, så ökar forskningens kvalitet genom kopplingen till utbildningen.

3) Internationalisering – är självklart en avgörande komponent för hög kvalitet i utbildningen i en globaliserad värld, för mångfald och för interaktiva och innovativa miljöer!

4) Förbättrade och ökade inslag av samverkan med näringsliv, myndigheter, landsting, kommuner och regioner: Detta utgör en viktig komponent för vårt berättigande och vårt samhällsengagemang och som har en stor kvalitetspotential som systematiskt kan utvecklas. Inte minst är studenterna bärare mellan olika parter av tankar, idéer, kunskap, metoder, vilket gör studenterna och utbildningarna till viktiga element i samhällets innovationssystem.

Dessa fyra områden har vi utvecklat med extra resurstilldelning – beroende på utfall – som incitament! Allt med syfte att ge våra studenter en bättre start i livet efter sina studier och att ge våra avnämare, bättre möjligheter till mycket god kompetensförsörjning, men också för att direkt delta i samhällsbygget!

I vårt fortsatta arbete med våra utbildningar, har samtidigt nya omfattande utmaningar ramlat över oss – en följd av de ökade flyktingströmmarna. Regeringen satsar allt ökande resurser på efterfrågade insatser och man kan nog konstatera att universitet och högskolor under den gångna hösten reagerat tämligen snabbt, något som inte är helt självklart och lätt då de ordinarie utbildningarna ju inte kan överges – i alla fall inte i brådrappet! Ett nytt block som därmed startats och planeras vidare innefattar:

  • Kompletteringsutbildningar för nyanlända och invandrare med utländsk examen, liksom breddad rekrytering och breddat deltagande. Men precis som internationalisering, ser vi dessa inslag som en viktig kvalitetsingrediens i våra utbildningar.

Att bidra med kompletteringsutbildningar och mycket annat som rör nyanlända är ett av våra viktigaste samlade samhällsengagemang just nu där det egentligen bara handlar om win-win-situationer för alla: För individen, för universitetet och för samhället i stort.

Men mer generellt – så ökar vi nu också stöd och incitament för:

  • Fakultetsöverskridande utbildningar – av vikt för att våra studenter ska bli framgångsrika på framtidens arbetsmarknad och för att samhället ska kunna ta sig an de stora samhällsutmaningarna. Men här gäller det att behålla djupet i specialiteterna samtidigt som det gränsöverskridande främjas.

Sammantaget handlar dessa exempel på utbildningssidan på utvecklingsinsatser som å ena sidan stärker kvaliteten i vår utbildning och vår forskning – och samtidigt stärker vår region och vårt samhälle. Det handlar helt enkelt om samhällsengagemang!

Går vi över till forskningen så utgår många frågor direkt eller indirekt från stora samhällsutmaningar på alla möjliga områden! Förstås finns ett engagemang för att till exempel lösa klimatrelaterade frågor inom vitt skilda områden, såsom grödors och skogens förädling sett ur ett klimatperspektiv, men också klimatrelaterade hälsoutmaningar, eller klimatrelaterad konfliktutbredning. – Bara för att nämna några få!

Men hur reagerar vi som universitet på avgörande händelser och överenskommelser som klimatavtalet i Paris? Den frågan fick jag och övriga talare, som var Johan Rockström, SU och Stockholms Resilience Centre och Jonas Björck, Utbildningsdepartementet, vid Formas frukostmöte: Hur påverkar resultatet från klimatmötet i Paris forskningspolitiken? – den 29 januari på Nobelmuseet. Svarar vi som universitet omgående med specifika prioriteringar på klimatrelaterade frågor utifrån den framgång som klimatavtalet i Paris utgör? Nej, det gör vi inte, men nog kommer i ett något längre perspektiv överenskommelser av den digniteten att på olika sätt påverka vårt fortsatta arbete.

Ett globalt avtal öppnar för nya förutsättningar och öppningar av olika slag, till exempel för nya samarbeten. Forskningsresurserna via forskningsfinansiärer ökar förmodligen för klimatrelaterade frågor, inte minst inom EU samarbetet, industrin eller andra parter. På säkert alla universitet i landet så pågår ju redan ett omfattande arbete som länkar till just överenskommelser inom klimatavtalet och många har deltagit i det internationella samarbetet under och inför Parismötet.

Generellt sett, för att möta vilken samhällsutmaning som helst, så behöver vi ny och fördjupad kunskap, gränsöverskridande kunskap och utökad kompetens för att ta oss an de stora samhällsutmaningarna. Samtidigt vet vi att de stora samhällsfrågorna inte kan lösas av enstaka part! Det krävs samverkan över många olika gränser – över olika kunskapsområden, branscher, parter, kulturer, språkliga barriärer och länder.

Men för att på ett väsentligt sätt bidra till att möta de stora och komplexa samhällsutmaningarna, så är det avgörande att i ett internationellt perspektiv värna främst kvaliteten i vår forskning och i vår utbildning. Det betyder att ge stor frihet både i val av forskningsfrågor, metoder och vägen framåt! Det är den kreativa individen som gör skillnad, men inte i isolering! Men vi som lärosäte måste ge förutsättningar i form av långsiktighet i tjänstesituationen, attraktiva karriärvägar, möjliggöra utveckling av interaktiva och öppna miljöer, god infrastruktur, främjad interaktion mellan utbildning och forskning och med andra parter i samhället välden över och ökad mobilitet!

Kan vi i detta också dra ytterligare nytta av att vi är det breda eller det kompletta universitetet? Och därmed främja genombrott i forskningen och i utvecklingen av en än attraktivare utbildning och samtidigt öka vårt bidrag för lösningar av de stora samhällsutmaningarna? Under våren så planerar vi vid Umeå universitet att ge ytterligare incitament för att närma oss frågor i gränslandet mellan olika vetenskapliga- och konstnärliga områden. Hur kan dessa incitament utformas? Förutom i form av ökad medelstilldelning?

Jag bjuder in er alla att komma med förslag om hur vi skulle kunna främja gränsöverskridande forskning och utbildning ytterligare? Skicka gärna förslag om dina tankar kring detta till mig: Lena.Gustafsson@umu.se – jag väntar med spänning på om jag får någon post. 🙂 Välkomna!

Med bästa hälsningar,

Lena