100 år allmän rösträtt

Idag, 17 december 2018, är det 100 år sedan att Sverige beslutade om införandet av allmän rösträtt, vilket också anses som start för en demokratisk ordning i Sverige. Det var bland annat därför att Umeå universitet har valt att uppmärksamma demokrati under detta år. Demokrati var temat under Kunskapsnoden på granddagarna och i samband med det nya konceptet Umeå universitet möter… kunde anställda, studenter och allmänhet lyssna på samtal mellan inbjudna rikspolitiker och universitetets forskare och studenter. Det var välbesökta evenemang som lyfte viktiga frågor om demokrati och samhällsutveckling i en orolig tid där just den liberala demokratin ifrågasätts av totalitära ideologier. Det var kul att se att många kom och lyssnade. Samhällsvetenskapliga fakulteten passade på att fira sitt 50 årsjubileum med en hel vecka av aktiviteter och föredrag som belyste demokrati på olika sätt och det finns många andra exempel som berörde demokratitemat under det gånga året. Slutligen utgjorde lördagens föredrag av Denis Mukwege, Nobels fredspristagare och hedersdoktor vid Umeå universitet, ytterligare en höjdpunkt under detta demokratiår.

Åhörare på Umeå universitet möter…

Den demokratiska grundordningens vikt även för utbildning och forskning kan inte understrykas nog mycket. Den är bland annat en förutsättning för att universitetets forskare kan fritt välja forskningsfrågor och att studenter och anställda kan uttrycka sina åsikter utan att behöva befara repressalier. Det är lätt att peka ut Ungern och andra stater som försöker strypa universitetens oberoende men även i Sverige finns det krafter som försöker tysta den fria åsiktsbildningen inom universiteten. Också på Umeå universitet finns det forskare som behöver ta emot hot- och hatmail för att de uttrycker forskningsrön som inte passar in i totalitära världsbilder. Detta kan bara fördömas men dagens situation ger en tydlig signal att demokrati inte kan ta tas för given.

Men tänk också hur trist ett universitet skulle vara där det inte skulle ges utrymme för diskussion. Den liberala demokratin är en förutsättning för ett modernt universitet och en blick tillbaks visar att stater som förknippas med demokratisk ordning också dominerar bland de ledande forskningsnationerna. Det är nog ingen slump utan ett intyg för att fri forskning och kollegial granskning är viktiga pelare för kvalitet i forskning. På så vis är 100årsdagen för den svenska demokratin också en viktig påminnelse om de värden som den fria forskningen bygger på.

 

Om universitetet och regionen

När Umeå universitet grundades i mitten av 1960-talet spelade inte minst regionalpolitiska överväganden en viktig roll för etableringen. Universitetet förväntades bidra till kunskapsförsörjning och ekonomisk tillväxt i Norr. Jag minns väl att min förra kollega Erik Bylund, tillika den första professorn i geografi vid lärosätet, vittnade om att inte alla aktörer omfamnade universitetet med förståelse eller glädje. För sitt eget ämne geografi såg Erik ändå ett litet genombrott när studenterna hjälpte till med mätningen av hoppbacken i Lycksele, vilket tydligt demonstrerade den praktiska nyttan av en universitetsutbildning. Erik själv blev så småningom känd som ”Norrlandsprofessor”, dels för sin glesbygdsforskning, dels för sina interventioner i den svenska regionalpolitiken.

Idag har vi facit för den viktiga roll som universitetet har spelat och fortfarande spelar när det gäller utvecklingen i regionen. Stadens befolkningstillväxt har länge gått hand i hand med universitetets kontinuerliga utbyggnad. Än idag bidrar universitetet till att locka inte minst unga människor till Norrland. Den största gruppen studenter rekryteras idag från Stockholms län, följd av Västerbottens län, utlandet, Västra Götaland och Skåne län. Detta understryker att Umeå universitetet utgör en viktig del av stadens attraktivitet. I motsats till tidigare årtionden tömmer Umeå inte norra inlandssverige. Det flyttar faktiskt fler människor från Umeå till resten av Sverige and tvärtom. Tittar man på befolkningsutvecklingen för Umeå kommun under det senaste decenniet ser man att staden faktiskt huvudsakligen växer på grund av ett stort barnafödande och internationella inflyttare. I den senare gruppen kan man anta att universitetsanställda samt aktiva och före detta studenter är överrepresenterade.

Universitetet har också sedan starten haft ett omfattande engagemang i utbildningar utanför campus. Medan detta tidigare inte minst inneburit många resor till studieorter i inlandet, medför digitaliseringen att utbildningar distribueras nu mer flexibelt och platsoberoende. Läkarutbildningen som idag är en gemensam utbildning i Umeå, Sunderbyn, Sundsvall och Östersund är ett utmärkt exempel för detta och första resultat visar att såväl studenter och studieorter har gynnats av denna satsning. Universitet har också genererat många avknoppningsföretag och inte minst Umeå universitet holding är en aktiv part i den lokala näringslivsutvecklingen.

Regionens intresse för universitetet rör dock inte enbart kompetensförsörjningen i bristyrken eller start-up företagen. Istället finns det rätt så omfattande förväntningar på att universitetet ska medverka i många regionala utvecklingssammanhang. Det är naturligtvis alla anställdas aktiviteter inom forskning och utbildning, inte minst i samverkan med privata och offentliga aktörer, som gör att universitetet kan möta dessa förväntningar. Men även universitetsledningen samordnar och diskuterar aktiviteter och strategier vid regelbundna möten med de större kommunerna, Region Västerbotten, Landstinget och Länsstyrelsen. Universitetet är också representerat i många andra viktiga regionala sammanhang och utifrån mitt eget perspektiv kan jag säga att detta utgör en icke oväsentlig post i min almanacka.

Under senaste året har även universitetets samarbete med Luleå tekniska universitetet och Mittuniversitetet stärkts. Tillsammans vill vi satsa på att flytta fram positionerna när det gäller kunskap om nya modeller inom utbildning, regionens arktiska styrkor samt attraktiva samhällen utanför landets storstadsregioner. Detta ska också ske i samverkan med sex större kommuner i de fyra nordligaste länen. Aktörerna har även ett gemensamt intresse för euroepiska frågor kring regional utveckling och forskningsfinansiering.

Universitetet är på så vis fortsättningsvis en viktig aktör när det gäller den regionala utvecklingen, en roll som också understrukits av senaste forskningspropositionen som betonar vikten av samverkan.

Finns det då en risk att vi mer och mer profilerar oss som ett regionalt universitet? Inte utifrån mitt sätt att se det. Så länge universitetet producerar kunskap av hög kvalitet och relevans finns det inte någon större risk att endast ha en regional betydelse. Och även forskningen inom universitetets fakulteter som rör förhållanden i norr behöver inte vara provinsiell och perifer. Det finns mycket att lära från människors erfarenheter i norr, på samma sätt som vi kan lära oss från andra.

På så vis vill jag gärna se Umeå universitet som ett internationellt universitet med stark regional förankring – det är bra om regionen och universitetet är angelägna om att utvecklas tillsammans även i framtiden.

A och O

När jag skriver dessa rader sitter jag på Umeå Arctic Forum, ett litet evenemang med syfte till att diskutera arktiska frågeställningar med aktörer från universitet, näringsliv, offentlig sektor och civilsamhälle. Evenemanget markerar också 5 års jubileum för Arcum och slutet för det arktiska året vid Umeå universitet.

Klimatpanelen på Umeå Arctic Forum

I ett sådant sammanhang är det naturligtvis intressant att dra ett litet facit över ett år av arktiska aktiviteter. Starten vid årets Kunskapsnoden i Stockholm följdes till exempel av stora ICASS-konferensen med mer än 800 deltagare och Klimatseminarium för att uppmärksamma kungens födelsedag i samband med årshögtiden. Det pågick dessutom en mängd Vetenskapsluncher och även utanför campus i Umeå genomfördes arrangemang; så visade CIRC i Abisko upp sin arktiska forskning under Abisko Arctic Days i Juni. Affilieringsprogrammet har hittills samlat mer än 320 forskare som alla är aktiva eller intresserade i arktiska forskningsfrågor.

Universitetets långvariga partnerskap med UiT – Norges arktiska universitet som under åren har inneburit en hel del kontakter på olika nivåer har dessutom byggts ut. I november undertecknade rektor ett samarbetsavtal med UiT, University of Lapland, University of Oulu och LTU. The Arctic Five som gruppen kallar sig, ser goda möjligheter att utveckla gemensamma forskningsprojekt och driva gemensamma forskningsintressen kopplade till lokaliseringen i Arktis.

Den arktiska forskningen vid Umeå universitet börjades varken den 12-12-12 eller vid Kunskapsnoden på Grand Hotell i februari 2017. Den har naturligtvis en lång tradition. Det arktiska året har därför inte minst varit en kommunikationsinsats som fokuserade ett tema under ett år och talade om att Umeå universitet arbetar på arktiska forskningsfrågor. Det är dock inte endast en fråga om kommunikation. Personalen på Arcum med Peter Sköld i spetsen har genom sitt utmärkta arbete bidragit till att göra året till en stor framgång. De och all andra som på olika sätt har bidragit till det arktiska året ska ha stort tack för sina insatser.

Arcum-föreståndare Peter Sköld öppnar Umeå Arctic Forum

På så vis känns det bra att Umeå Arctic Forum också har lockat många externa intressenter som utgör viktiga samarbetspartner för att utveckla den arktiska forskningen vid universitetet även framöver. För en sak som kan konstateras redan nu, är att det arktiska året har varit ett lyft för den arktiska forskningen vid Umeå universitet, kommunikativt såväl som innehållsligt, och man kan också hoppas att Umeå Arctic Forum kommer att vara ett årligt återkommande evenemang för samtal om Arktis.

Slutet på det arktiska året vid Umeå universitet innebär också början av ett nytt tema för det kommande året. Temat är demokrati och redan nu vågar jag att säga att även detta år kommer att innehålla många spännande inslag: programmet kommer att uppmärksamma valåret, forskningens och kunskapens roll i dagens samhälle, samt 50 års jubileet av 1968, vilket ju ofta anses som speciellt inte minst i relation till studenters politiska engagemang. Mycket att se framemot – och säkert också ett bra sätt att understryka universitetets roll för och inom ett demokratiskt samhälle.

 

Abisko i fokus*

Abisko är nog den nordligaste platsen där Umeå universitet har personal som bedriver forskning och utbildning. Climate Impacts Research Centre (CIRC) är den största hyresgästen i Abiskos anrika forskningsstation med rötter från början av 1900-talet. Idag ingår stationen i ett nätverk av forskningsstationer runt om i Arktis men åldern och de delvis mer än 100 år långa tidsserierna av ekologiska och klimatologiska data gör stationen överlägsen och populär.

Jag hade strax efter Midsommar nöjet att ta en biltur till Abisko för att delta i stationens Arktiska forskningsdagar. Det var inte första gången jag har varit i Abisko, utan jag har till och med ordnat konferens om polarturism vid stationen, ett evenemang som jag fortfarande blir påmint om av glada kollegor som minns dagarna under lämmelåret 2010 där dessa små gnagare ockuperade den underbara miljön runt stationen. Nu var det CIRC som hade ordnat möte med populärvetenskapliga föredrag och fältbesök. Keith Larson, forskare vid CIRC, presenterade sitt projekt om citizen science där turister inbjuds att själva samla in data som senare kan utvärderas inom forskningen.

 

Forskningsstationen i Abisko. Bild: ANS Philipp Theuring

Besöket gav också möjlighet att prata med universitetets forskare på plats och det var imponerande hur många häftiga projekt som pågår här och ännu mer, vilka idéer det finns för framtida projekt. Utmaningen för verksamheten var bristen på människor snarare än på idéer. Och här handlade det inte bara om naturvetare utan i hög grad också om humanister och samhällsvetare, och detta blev också tydligt i alla presentationer som jag lyssnade på. Frågor om vetenskapshistoria och markanvändningskonflikter är endast två sådana teman jag tänkte på. Så onekligen finns det många spännande frågeställningar i den arktiska forskningen som fortfarande väntar på att bli besvarade.

Under helgen nyttjade vi också möjligheten att presentera en del av forskningen som pågår på CIRC och i Abisko på universitetets arktiska seminarium som anordnades som gåva till kungen med anledning av hans 70 årsdag. Vid sidan om innehavaren av H. M. Konung Carl XVI Gustafs professur i miljövetenskap, John Anderson, professor vid Loughborough University, presenterade universitetets Wallenberg Academy Fellows Ellen Dorrepaal och Jonatan Klaminder aktuell arktisk miljöforskning inför en fullsatt hörsal.

Ett beslut som jag tror kommer att gynna den arktiska forskningen vid Umeå universitet ytterligare är att Polarforskningssekretariatet kommer att flyttas från Djurgården i Stockholm till Luleå. Myndigheten som också ansvarar för forskningsstationen i Abisko, har som uppdrag att samordna svensk polarforskning och omfattar inte många anställda. Men flytten är ändå symboltyngd. Den innebär nämligen att man accepterar och manifesterar Sveriges roll som ett land med territorium i Arktis. Att man dessutom hamnar närmare Umeå universitet och Abiskos forskningsstation kan innebära att den landbaserade forskningen kommer att få större uppmärksamhet inom Polarforskningssekretariatet där annars historiskt mycket kretsade kring isbrytaren Oden. Umeå universitet har sedan några år tillsammans med myndigheten arbetat för att även vidga polarforskningsperspektivet till att även omfatta landbaserade verksamheter i Norra Sverige och humanistisk, samhällsvetenskaplig och medicinsk forskning. I juni i år har vi skrivit ett avtal om fördjupat samarbete med Polarforskningssekretariatet

Så klart kommer det direkt kritik från stockholmsbaserade aktörer som i vanlig ordning uttrycker oro för kompetensförsörjningen i den nordliga periferin. Mot denna bakgrund är det läge att lyfta universitetets starka forskning i, om och för Arktis ytterligare och hjälpa till att göra Polarforskningssekretariatets flytt också till ett lyft för svensk polarforskning. Universitetet har kompetensen att göra så.

___________________________
* Delar av texten har tidigare publicerats i Aktum 2017, nr 3

Abisko, Huvudmannarådet och Budgetpropositionen för 2018

Ännu en händelserik vecka börjar gå mot sitt slut. Terminen har pågått några veckor och det märks på den intensitet som nu råder på universitetet. Efter sommarens lugn är det en stor kontrast, men samtidigt en skön sådan – visst är det roligt när det händer en massa saker.

I början av veckan hade jag förmånen att besöka ANS eller Abisko naturvetenskapliga forskningsstation som drivs av Polarforskningssekretariatet. Förutom Polars verksamhet har vi också en del av forskningsstationen i form av lokaler för Climate Impact Research Center, CIRC, viket är universitetets forskningscentrum för klimatforskning. Jag var där med anledning av att ett annat av universitetets forskningscentra, ARCUM, hade valt att förlägga ett av sina styrelsemöten till ANS.

Som rektor försöker jag få en inblick i all vår verksamhet och nu hade jag möjlighet att kombinera både ett besök hos CIRC med att få en djupare inblick i vår arktiska verksamhet inom ARCUM. Under besöket fick vi ta del av presentationer av Jan Karlsson och Ellen Dorrepaal som föredömligt visade upp i vilken fantastisk miljö de bedriver sin högintressanta klimatforskning.

Just Abisko ligger mycket lämpligt för att studera effekter av klimatförändringar, då det bl.a. går att studera växthusgasers frigörande i samband med upptinande permafrost. Vid styrelsemötet i ARCUM diskuterades många viktiga framtidsfrågor och kommande strategier för forskningscentret.

Från Abisko bar det sedan av till Stockholm för möte med Huvudmannarådet, vilket består av rektorerna för landets största forskningsuniversitet. Där fick vi en dragning om Sveriges ansökan om att få ta över ansvaret för EMA, den europeiska motsvarigheten till Läkemedelsverket. EMA som i dag ligger i Storbritannien, kommer i samband med Brexit att flyttas därifrån. Sverige och Mälardalsregionen är en av 19 möjliga kandidater för att härbärgera EMA. Att få detta till Sverige skulle betyda mycket för landets position inom Life Science, och även om det geografiskt placeras i Stockholm kommer även vi i Umeå, med en erkänt stark forskning inom livsvetenskap, att kunna dra nytta av detta.

Förutom EMA diskuterade vi också vidare i en evig fråga – infrastruktur. Hur vi som lärosäten systematiskt ska kunna koordinera våra intressen och behov av infrastruktur för forskning är en alltigenom viktig fråga. Här pågår nu också ett projekt på hemmaplan där vi just nu inventerar och försöker skapa en helomfattande bild av såväl det vi idag har som våra kommande behov.

Karin Röding, statssekreterare vid utbildningsdepartementet och Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning.

I onsdags kom också regeringens budgetproposition för 2018 och under torsdagseftermiddagen deltog jag i ett seminarium där Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, redogjorde för regeringens planerade satsningar. Statsrådet betonade regeringens avsikt att Sverige ska ha ”högre utbildning och forskning av högsta kvalitet i hela landet”, där framförallt utbildning ska vara tillgänglig för alla ”hela livet”.

När vi sedan tittar på innehållet i propositionen är det glädjande att det satsas på ytterligare utbildningsplatser, såväl ”fria” som styrda mot specifika samhällsutmaningar. Här får vi i Umeå en utökning med ytterligare 130 ej öronmärkta platser, vilket är ytterst välkommet. Vidare får vi en förstärkning av antalet läkarutbildningsplatser, något vi påtalat behovet av i de senaste årens budgetunderlag till regeringen. Glädjande är också att regeringen valt att behålla den kvalitetsförstärkning som går till utbildning inom humaniora och samhällsvetenskap samt till utbildningsvetenskap.

Mer problematiskt är att regeringen valt att öronmärka medel för sommarkurser. Tanken från regeringens sida är att sommarmånaderna kan utnyttjas för att snabbare få igenom studenter i samhällsviktiga professionsutbildningar, exempelvis lärarutbildningarna, samt att vi lärosäten därigenom ska kunna erbjuda alternativ inom ramen för det livslånga lärandet. Från sektorns sida har vi varit tydliga med att sommarveckorna, utan alltför omfattande utbildningsinslag, är mycket viktiga för att våra lärare ska få tid för att kunna bedriva forskning och delta i konferenser, och inte minst för att kunna få en välbehövlig sommarsemester. Jag ser detta uppdrag som en utmaning där vi inom universitetet får diskutera hur vi bäst ska ta hand om detsamma. 

På forskningssidan börjar förslagen som presenterades i forskningspropositionen 2016 nu att realiseras också finansiellt. Regeringen planerade i den propositionen att skjuta till ytterligare 1,3 miljarder kronor i basanslag vilket är ytterst välkommet, och 500 miljoner kronor av dessa fördelas under 2018. Av basanslagen går 90 miljoner direkt till Malmö högskola som vid årsskiftet får universitetsstatus. 306 miljoner kronor fördelas till alla lärosäten utifrån tre olika indikatorer, där bibliometri och externa bidrag är välkända sedan tidigare, och där en samverkansparameter nu lagts till. Denna samverkansparameter baseras på det pilotprojekt som tidigare tilldelats Vinnova för att utveckla och mäta lärosätenas förmåga att bedriva samverkan med det omgivande samhället.

Intentionen må vara god i att också premiera samverkan i medelstilldelning, men tyvärr är modellen för denna fördelning både trubbig och saknar helt transparens. Universitetet får totalt ytterligare 16 miljoner i basanslag och vi lyckas bra i tilldelningen baserad på de båda första indikatorerna, men något sämre med avseende på samverkansparametern. Vi kanske ska vara glada ändå, sist det tilldelades nya basanslag fick vi liksom alla andra större lärosäten blott 5 miljoner var. Nu genomförs det dock en utredning om styr och resurstilldelning till högre utbildning och forskning, så vi får hoppas att den nuvarande fördelningsmodellen blir kortvarig.

 

 

Öppen vetenskap – på väg mot ett paradigmskifte?

Jag lyssnade i veckan på ett intressant seminarium om öppen vetenskap som anordnades av SUHF. Stora förändringar verkar vara på gång. De tyska universitetens vägran att underteckna ett avtal med Elsevier, och olika nya EU-policyer, är tecken i tiden för att dagens publicerings- och meriteringssystem är allt mer ifrågasatta. Statssekreteraren Karin Röding talade om ett förestående paradigmskifte och VR:s Sven Stafström om irreversibla processer som var på gång.

Det är naturligtvis lätt att hålla med om den grundläggande idén att göra vetenskapliga resultat i form av publikationer och forskningsdata öppet tillgängliga (hur tänkte man egentligen när forskningen inte blev allmänt tillgängligt?). Skenande kostnader för publicering och prenumerationer – där universitet får betala för att publicera och sedan betala igen för att läsa – är helt enkelt inte gångbart i längden. Även om många initiativ idag syftar till att ställa om till öppen vetenskap är det uppenbart svårt att gå från vision till handling.

I diskussionerna som dels rörde publicering, dels datatillgång, blev det tämligen snabbt tydligt att det återstår stora utmaningar. En fråga i sammanhanget rör meriteringen. Om den enskilde forskaren uppmanas till publicering i open access-tidskrifter innebär detta att även bedömare av ansökningar till anställningar och forskningsmedel måste vara medvetna om att tidskriften där forskningen är publicerad inte ska beaktas. Men hur åstadkommer man detta? Att VR arbetar på riktlinjer kring bedömning av forskning kommer nog inte att hjälpa hela vägen. Meriteringsvärdet av att publicera sig i renommerade tidskrifter är ingen svensk företeelse. Och även om EU-länderna tycks kunna enas om principer kring öppen vetenskap, är forskningen i ökande grad global – ett faktum seminariediskussionerna tyvärr missade. För den enskilde forskaren som eftersträvar en internationell karriär är europeiska särlösningar knepiga, även om man kan anta att nya vetenskapsnationer som Kina och Singapore står inför liknande problem.

En biblioteksjurist från Stockholms universitet lyfte lagliga aspekter kring open access. EU:s dataskyddsförordning kräver en striktare hantering av inte minst persondata, som är ett annat hett ämne när det gäller open access. Här finns det tydligen en målkonflikt mellan å ena sidan open access och å andra sidan krav på bevarad personlig integritet, som även behöver skötas genom ny lagstiftning för hantering av forskningsdata och etikprövning.

Det finns även andra axiomatiska påståenden som jag kan se som tveksamma. Så antas det att alla forskare är intresserade av redan existerande data som idag inte står till förfogande. Det antas också att återanvändning av data är ett effektivt och kvalitetshöjande förfaringssätt. Även om detta kan stämma i vissa sammanhang, är det inte alltid så. Det som bekymrar mig är att diskussionerna (även här) är styrda utifrån en norm som kan kopplas till de exakta vetenskaperna; diskussionerna präglas av en epistemologisk omedvetenhet och ibland ignorans. Att mycket av samhällsvetenskapliga och humanistiska data (men även vissa naturvetenskapliga och medicinska data) är starkt kontextuella är något som få tycks vara medvetna om. Återanvändandet av data utan att vara medveten om denna egenskap kan i själva verket sänka forskningskvaliteten.

På så vis kunde man lätt sympatisera med Peter Aronsson, Linnéuniversitet, som undrade vad som händer när man har löst de ”enkla” frågorna om teknik och juridik runt datalagringen som idag tar all uppmärksamhet – i slutändan handlar det ju om att använda data till att möta de stora samhällsutmaningarna. Hur lyckas man göra något meningsfullt med den i framtiden tillgängliga informationen? Att svara på denna fråga kräver en diskussion om hela forskningsprocessen och är i själva verket naturligtvis mycket viktigare än open access data och publicering.

Avslutningsvis kan man konstatera att det fanns en viss villrådighet i diskussionerna kring frågan hur man startar en revolution och genomför det förestående paradigmskiftet. Statssekreteraren passade på att hänvisa till lärosätenas ansvar. Och så klart åberopades den nyligen aviserade resursförstärkningen till universitet och högskolor som finansieringslösning för alla uppstående kostnader i detta sammanhang. Annars var staten en stark anhängare av övergången till öppen vetenskap. Fast en fråga som jag glömde att ställa till Karin Röding var när statens egna data från SCB, lantmäteri och andra myndigheter kommer att vara öppna och kostnadsfria för forskare…

 

Humaniora och samhällsvetenskap i forskningspropositionen

Under veckan har jag deltagit i ett seminarium på Rosenbad där Helene Hellmark Knutsson presenterade forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft. Det var en påtagligt nöjd minister som uppenbart var road över att kvaliteten av propositionen kommenterades utifrån hur många gånger vissa ord hade används. En kommentator hade lagt märke till att ordet excellens saknas i propositionen, vilket Hellmark Knutsson såg som en viktig markering i relation till tidigare propositioner.

Samhällsvetenskap och humaniora brukar sällan utgöra mer framträdande delar av en forskningsproposition. Därför var förväntningarna inför årets proposition inte särskilt höga även om det politiska läget i Europa efter de senaste årens krig och terrorattacker nog gav upphov till en insikt att samhälleliga frågor också förtjänar vetenskaplig uppmärksamhet. På så vis var det en positiv överraskning att regeringen väljer att lyfta samhällsvetenskapliga/humanistiska frågeställningar bland annat i vad man kallar för 10 åriga forskningsprogram. Formas, Forte och Vinnova kommer att tillföras resurser för att genomföra program på följande teman: Hållbart samhällsbyggande, social bostadspolitik, tillgänglighetsdesign, migration och integration, tillämpad välfärdsforskning och arbetslivsforskning.

Därutöver avser regeringen att förstärka forskningen inom särskilt omnämnda områden; Humaniora och samhällsvetenskap, registerbaserad forskning, välfärdens kvalitet, organisation och processer samt jämlika villkor. När det gäller skolfrågor avser regeringen att satsa på försöksverksamhet för en starkare vetenskaplig grund i skolan samt forskarskolor.

Det här låter egentligen bra men det finns ändå skäl för oro. När det gäller allmänna anslagsförstärkningar så verkar dessa huvudsakligen gå till yngre universitet och högskolor samtidigt som universiteten förväntas ta större ekonomiskt ansvar för infrastrukturkostnader.

En annan ekvation som är svårt att få ihop är att universiteten ska vara starka och oberoende och forskningen fri samtidigt som regeringen passar på att styra genom speciella satsningar i en riktning som huvudsakligen handlar om att skapa samverkan och innovation. Den största mottagaren av nya resurser blir Vinnova. Samverkan ska också tas hänsyn till när nya medel fördelas till universitet och högskolor.

Denna position har kritiserats sedan propositionen presenterades. Många tycker att det dominerar en mycket funktionell syn på forskning som en verksamhet som helst ska leda till innovation. Lite tanke ägnas däremot åt bildningsideal och sökande efter kunskap för sin egen skull. Med hänsyn till att Vinnova är den största mottagaren av nya pengar undrade också en rektor under seminariet om och hur man hade tänkt kring jämställdhet och inkludering.

Hellmark Knutsson påpekade att samverkan i hennes ögon inte bara omfattar samverkan med näringsliv utan också med offentlig sektor och andra samhällsaktörer. Indikatorer för att bedöma samverkan bör dessutom väljas på ett sådant sätt att de driver kvalitet: samverkan kompenserar inte för dålig forskning. Ministern tyckte också att det visserligen var viktigt med fri forskning men att man inte kunde förvänta sig att skattebetalarna inte ville se resultat och tillämpbar nytta.

Man kan i detta sammanhang undra varför Svensk näringsliv som under senaste året skapade en hel del uppmärksamhet för sitt nyvunna intresse för universitetssektorn har varit så tyst i debatten kring propositionen. Kanske är det för att Svensk näringsliv och dess medlemmar som under många år har minskat sina forskningsbudgeter är nöjda med en hörsam regering som tycks kompensera för bolagsstyrelsers kortsiktighet? Även ministern uttalade sig kritiskt kring Svensk näringslivs utspel men det återstår att se hur denna fråga utvecklas när man behöver skrida från ord till handling.

Ordet för dagen var annars ”kvalitetskultur”. Det var vad Hellmark Knutsson vill se som den viktigaste målsättningen med propositionen. Forskningen behöver genomsyras av ett konstant kvalitetsarbete, och därför var målsättningen inte heller en kvantitativ expansion av sektorn utan snarare att forskningskvaliteten höjs och forskningen kommer till nytta för utbildning och samverkan.

Propositionens effekter på universitetens budgetar är än så länge oklara. Därför kan man nog redan nu konstatera att fortsättning följer…

Proposition med samverkan i fokus

Så var den då här, regeringens proposition ”Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft”, den forsknings- och innovationsproposition som vi väntat på hela hösten. Tanken med proppen är att denna ska vara långsiktig, och mycket riktigt innehåller den ett antal tioåriga nationella forskningsprogram, strategiska satsningar för att möta samhälleliga utmaningar och problem såsom klimat, hållbar samhällsutveckling och antibiotikaresistens.

Det som dock tydligt präglar forskningsproppens innehåll är dess stora fokus på samverkan, samverkan mellan lärosäten och det omgivande samhället, såväl med näringsliv som med offentlig sektor. Vi förväntas också i högre grad verka för nyttiggörande av forskning och bidra med utveckling inom innovationsområdet.

Regeringen kommer som tidigare aviserats i budgetproppen att under perioden 2017-2020 öka basanslagen för forskning till universitet och högskolor. Det är en välkommen höjning och något som vi starkt propagerade för i vårt inspel till forskningsproppen. Höjningen motiveras med att vi på lärosätena ska ta ett större ansvar för att öka jämställdheten samt för att stärka kopplingen mellan forskning och utbildning.

Vidare vill regeringen att samtliga lärosäten i landet ska bedriva forskning, vilket är en förutsättning för högkvalitativa utbildningar. De ökade anslagen ska också möjliggöra för lärosätena att ta ett helhetsansvar för utbildning på forskarnivå och för forskares karriärvägar, för att vi ska kunna rekrytera de bästa forskarna, ta ansvar för finansiering av för forskningen viktig infrastruktur, och kunna medfinansiera större EU-program.

Det är lätt att konstatera att regeringen har höga ambitioner för vad de nya medlen ska räcka till. Fördelningen av dessa nya medel kommer att presenteras först i samband med att budgeten för 2018 offentliggörs, och kommer då att göras utifrån en ny princip. Regeringen avser att fördela merparten av medlen utifrån de tidigare använda kvalitetsindikatorerna externa bidrag till forskning och bibliometri, som nu kompletteras med parametern samverkan med det omgivande samhället.

Samverkansindikatorn kommer att ges samma vikt som de övriga indikatorerna, och vid fördelningen kommer regeringen att utnyttja Vinnovas bedömningar av lärosätenas samverkansinsatser. Flera utredningar har påtalat behovet av ett nytt resursfördelningssystem och regeringen kommer att tillsätta en utredning som syftar till att ta fram förslag på ett system som väntas kunna användas vid budgetarbetet inför budgetåret 2020. Fram till dess kommer ovanstående system att användas.

Den satsning som det flaggas för med att sprida resurser till alla lärosäten kan dock leda till att vi inte får de ”starka och ansvarsfulla lärosäten” som ministern talar om, utan snarare mediokra och konkurrenssvaga motsvarande. Hursomhelst, då inget specificeras i forskningsproppen så får vi vänta tills i höst för att se i vilken mån vi får del av de ökande resurserna.

 

 

En vecka med budgetpropositionen i fokus

I tisdags släppte regeringen budgetpropositionen för 2017 och som vanligt var mycket av innehållet redan känt. Det är numera praxis att statsråden i förväg kommunicerar delar av de satsningar som kommer att presenteras i propositionen, och förra helgen kunde vi i Svenska Dagbladet läsa om hur regeringen ”miljardsatsar på svensk forskning”. I en debattartikel presenterade Helen Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, hur regeringen avser att tillföra nya resurser för att på ett ansvarsfullt sätt långsiktigt höja kvaliteten på svensk forskning, utbildning och innovation.

Sammanlagt ska anslagen ökas med 2.8 miljarder kronor till år 2020. Av dessa medel är 1.3 miljarder avsedda att gå till universitet och högskolors basanslag för forskning och forskarutbildning. Det här är naturligtvis mycket glädjande information då vi länge tryckt på vikten av ökade basanslag i förhållande till externa medel. Vid ett halvdagsseminarium på Rosenbad i onsdags presenterade ministern innehållet i budgetpropositionen för rektorer och styrelseordföranden från landets lärosäten. I propositionen och vid presentationen ser vi dock att de resterande 1.5 miljarder går till forskningsråden, Vinnova, Rymdstyrelsen och RISE, för olika samhällsviktiga satsningar.

Det gör att regeringens ambition med att höja basanslagen så att vi som lärosäten ska kunna kan skapa attraktiva och trygga karriäranställningar, och långsiktigt ta ansvar för forskningsinfrastruktur tenderar att gå om intet. Med en fortsatt hög grad av externfinansierad verksamhet kommer en stor del av basanslagen även i framtiden att behöva användas till medfinansiering. Att de reella kostnadsökningarna sedan med marginal överträffas av ersättningen för pris och löneomräkningen gör att det inte blir mycket kvar av dessa ökade basanslag. En ytterligare fråga som ännu inte besvarats utan som kommer att presenteras i forskningspropositionen som beräknas komma i november, är hur höjningen av basanslagen kommer att fördelas.

Regeringen skriver i budgetpropositionen att de avser stärka forskningsresurserna vid de mindre statliga högskolorna och vissa enskilda utbildningsanordnare för att säkerställa utbildningens anknytning till forskning, vilket kan ge en föraning om att de forskningsstarka universiteten inte kommer att prioriteras. I slutet av november lär vi veta mer.

Lärar- och förskollärarutbildning är en högt prioriterad fråga för regeringen och här räknar man med att tidigare och nuvarande satsningar ska resultera i en ökning av antalet utbildningsplatser från 30 000 till 40 000 fram till 2021. Behovet är stort men frågan är om vi kommer att ha såväl studentunderlag som forskarutbildade universitetslärare för att kunna utbilda så många nya lärare. Den föreslagna ökningen i årets budgetproposition är 960 platser där Umeå universitet får 40 av dessa.

För vår del betyder satsningarna i budgetpropositionen också att vi äntligen får stöd för att bedriva läkarutbildning på fyra orter. Det här är en verksamhet som inneburit ökade kostnader och som nu uppmärksammas av regeringen genom att vi får 6 miljoner som ett särskilt åtagande. Det är ett mycket glädjande besked.

Nya studenter och kungligt besök

Den här veckan startade höstterminen med att vi till Umeå universitet kunde välkomna mer än 20 000 studenter till höstens kurser och program. Efter sommarens stiltje på campus var det både roligt och skönt att se ett sjudande liv med många människor i rörelse.

Umeå universitet är verkligen populärt, vilket visas av att vi är landets tredje största i att anta studenter till hösten. Det är bara universiteten i Stockholm och Uppsala som har fler förstahandssökande till sina utbildningar. Det är ett  gott betyg till vårt universitet och jag hoppas att alla ni studenter, både nya och ni som redan studerat ett tag, kommer att trivas bra också detta år. Jag vill hälsa er alla välkomna och önska er ett stort lycka till med studierna. 

Igår hade jag nöjet att få delta i en exkursion till skogarna kring Vindeln, arrangerat av forskningsprogrammet Future Forests. Future Forests är ett tvärvetenskapligt forskningssamarbete mellan Umeå universitet, Sveriges lantbruksuniversitet och Skogforsk, där forskare huvudsakligen från UmU och SLU tillsammans sedan 2009 belyst olika delar av skogsbruk i ett brett perspektiv.

Från universitetets sida är det huvudsakligen forskare från humanistisk och samhällsvetenskaplig fakultet som deltagit, vilka framgångsrikt samarbetat med sina mer naturvetenskapligt inriktade kollegor från SLU. Forskningsprojektet har sedan starten producerat resultat som lett till mer än 300 vetenskapliga artiklar publicerade i internationellt välrenommerade tidskrifter.

Exkursionen ägde rum i SLUs försöksparker och var upplagd så att deltagarna, huvudsakligen ledande representanter från landets stora skogsbolag,  vandrade runt mellan olika stationer där forskare presenterade sina resultat. Forskarna hade också dagen till ära en mycket prominent åhörare, då HMK Carl XVI Gustaf närvarade under hela exkursionen. Kungen, som är erkänt intresserad av miljöfrågor, deltog entusiastiskt i de diskussioner som följde efter presentationerna.

Vid dagens slut hade vi fått ta del av allt från diskussioner om behovet av ett nytt samhällskontrakt för skogen, om skoglig naturvård, till klimatfrågor som berör skogen och där ett rätt skött skogsbruk kan leda till att skogen gör stor klimatnytta. Programmet lider nu mot sitt slut och forskarna hoppas kunna fortsätta med detta mycket lyckade tvärvetenskapliga samarbete.