Abisko i fokus*

Abisko är nog den nordligaste platsen där Umeå universitet har personal som bedriver forskning och utbildning. Climate Impacts Research Centre (CIRC) är den största hyresgästen i Abiskos anrika forskningsstation med rötter från början av 1900-talet. Idag ingår stationen i ett nätverk av forskningsstationer runt om i Arktis men åldern och de delvis mer än 100 år långa tidsserierna av ekologiska och klimatologiska data gör stationen överlägsen och populär.

Jag hade strax efter Midsommar nöjet att ta en biltur till Abisko för att delta i stationens Arktiska forskningsdagar. Det var inte första gången jag har varit i Abisko, utan jag har till och med ordnat konferens om polarturism vid stationen, ett evenemang som jag fortfarande blir påmint om av glada kollegor som minns dagarna under lämmelåret 2010 där dessa små gnagare ockuperade den underbara miljön runt stationen. Nu var det CIRC som hade ordnat möte med populärvetenskapliga föredrag och fältbesök. Keith Larson, forskare vid CIRC, presenterade sitt projekt om citizen science där turister inbjuds att själva samla in data som senare kan utvärderas inom forskningen.

 

Forskningsstationen i Abisko. Bild: ANS Philipp Theuring

Besöket gav också möjlighet att prata med universitetets forskare på plats och det var imponerande hur många häftiga projekt som pågår här och ännu mer, vilka idéer det finns för framtida projekt. Utmaningen för verksamheten var bristen på människor snarare än på idéer. Och här handlade det inte bara om naturvetare utan i hög grad också om humanister och samhällsvetare, och detta blev också tydligt i alla presentationer som jag lyssnade på. Frågor om vetenskapshistoria och markanvändningskonflikter är endast två sådana teman jag tänkte på. Så onekligen finns det många spännande frågeställningar i den arktiska forskningen som fortfarande väntar på att bli besvarade.

Under helgen nyttjade vi också möjligheten att presentera en del av forskningen som pågår på CIRC och i Abisko på universitetets arktiska seminarium som anordnades som gåva till kungen med anledning av hans 70 årsdag. Vid sidan om innehavaren av H. M. Konung Carl XVI Gustafs professur i miljövetenskap, John Anderson, professor vid Loughborough University, presenterade universitetets Wallenberg Academy Fellows Ellen Dorrepaal och Jonatan Klaminder aktuell arktisk miljöforskning inför en fullsatt hörsal.

Ett beslut som jag tror kommer att gynna den arktiska forskningen vid Umeå universitet ytterligare är att Polarforskningssekretariatet kommer att flyttas från Djurgården i Stockholm till Luleå. Myndigheten som också ansvarar för forskningsstationen i Abisko, har som uppdrag att samordna svensk polarforskning och omfattar inte många anställda. Men flytten är ändå symboltyngd. Den innebär nämligen att man accepterar och manifesterar Sveriges roll som ett land med territorium i Arktis. Att man dessutom hamnar närmare Umeå universitet och Abiskos forskningsstation kan innebära att den landbaserade forskningen kommer att få större uppmärksamhet inom Polarforskningssekretariatet där annars historiskt mycket kretsade kring isbrytaren Oden. Umeå universitet har sedan några år tillsammans med myndigheten arbetat för att även vidga polarforskningsperspektivet till att även omfatta landbaserade verksamheter i Norra Sverige och humanistisk, samhällsvetenskaplig och medicinsk forskning. I juni i år har vi skrivit ett avtal om fördjupat samarbete med Polarforskningssekretariatet

Så klart kommer det direkt kritik från stockholmsbaserade aktörer som i vanlig ordning uttrycker oro för kompetensförsörjningen i den nordliga periferin. Mot denna bakgrund är det läge att lyfta universitetets starka forskning i, om och för Arktis ytterligare och hjälpa till att göra Polarforskningssekretariatets flytt också till ett lyft för svensk polarforskning. Universitetet har kompetensen att göra så.

___________________________
* Delar av texten har tidigare publicerats i Aktum 2017, nr 3

Abisko, Huvudmannarådet och Budgetpropositionen för 2018

Ännu en händelserik vecka börjar gå mot sitt slut. Terminen har pågått några veckor och det märks på den intensitet som nu råder på universitetet. Efter sommarens lugn är det en stor kontrast, men samtidigt en skön sådan – visst är det roligt när det händer en massa saker.

I början av veckan hade jag förmånen att besöka ANS eller Abisko naturvetenskapliga forskningsstation som drivs av Polarforskningssekretariatet. Förutom Polars verksamhet har vi också en del av forskningsstationen i form av lokaler för Climate Impact Research Center, CIRC, viket är universitetets forskningscentrum för klimatforskning. Jag var där med anledning av att ett annat av universitetets forskningscentra, ARCUM, hade valt att förlägga ett av sina styrelsemöten till ANS.

Som rektor försöker jag få en inblick i all vår verksamhet och nu hade jag möjlighet att kombinera både ett besök hos CIRC med att få en djupare inblick i vår arktiska verksamhet inom ARCUM. Under besöket fick vi ta del av presentationer av Jan Karlsson och Ellen Dorrepaal som föredömligt visade upp i vilken fantastisk miljö de bedriver sin högintressanta klimatforskning.

Just Abisko ligger mycket lämpligt för att studera effekter av klimatförändringar, då det bl.a. går att studera växthusgasers frigörande i samband med upptinande permafrost. Vid styrelsemötet i ARCUM diskuterades många viktiga framtidsfrågor och kommande strategier för forskningscentret.

Från Abisko bar det sedan av till Stockholm för möte med Huvudmannarådet, vilket består av rektorerna för landets största forskningsuniversitet. Där fick vi en dragning om Sveriges ansökan om att få ta över ansvaret för EMA, den europeiska motsvarigheten till Läkemedelsverket. EMA som i dag ligger i Storbritannien, kommer i samband med Brexit att flyttas därifrån. Sverige och Mälardalsregionen är en av 19 möjliga kandidater för att härbärgera EMA. Att få detta till Sverige skulle betyda mycket för landets position inom Life Science, och även om det geografiskt placeras i Stockholm kommer även vi i Umeå, med en erkänt stark forskning inom livsvetenskap, att kunna dra nytta av detta.

Förutom EMA diskuterade vi också vidare i en evig fråga – infrastruktur. Hur vi som lärosäten systematiskt ska kunna koordinera våra intressen och behov av infrastruktur för forskning är en alltigenom viktig fråga. Här pågår nu också ett projekt på hemmaplan där vi just nu inventerar och försöker skapa en helomfattande bild av såväl det vi idag har som våra kommande behov.

Karin Röding, statssekreterare vid utbildningsdepartementet och Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning.

I onsdags kom också regeringens budgetproposition för 2018 och under torsdagseftermiddagen deltog jag i ett seminarium där Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, redogjorde för regeringens planerade satsningar. Statsrådet betonade regeringens avsikt att Sverige ska ha ”högre utbildning och forskning av högsta kvalitet i hela landet”, där framförallt utbildning ska vara tillgänglig för alla ”hela livet”.

När vi sedan tittar på innehållet i propositionen är det glädjande att det satsas på ytterligare utbildningsplatser, såväl ”fria” som styrda mot specifika samhällsutmaningar. Här får vi i Umeå en utökning med ytterligare 130 ej öronmärkta platser, vilket är ytterst välkommet. Vidare får vi en förstärkning av antalet läkarutbildningsplatser, något vi påtalat behovet av i de senaste årens budgetunderlag till regeringen. Glädjande är också att regeringen valt att behålla den kvalitetsförstärkning som går till utbildning inom humaniora och samhällsvetenskap samt till utbildningsvetenskap.

Mer problematiskt är att regeringen valt att öronmärka medel för sommarkurser. Tanken från regeringens sida är att sommarmånaderna kan utnyttjas för att snabbare få igenom studenter i samhällsviktiga professionsutbildningar, exempelvis lärarutbildningarna, samt att vi lärosäten därigenom ska kunna erbjuda alternativ inom ramen för det livslånga lärandet. Från sektorns sida har vi varit tydliga med att sommarveckorna, utan alltför omfattande utbildningsinslag, är mycket viktiga för att våra lärare ska få tid för att kunna bedriva forskning och delta i konferenser, och inte minst för att kunna få en välbehövlig sommarsemester. Jag ser detta uppdrag som en utmaning där vi inom universitetet får diskutera hur vi bäst ska ta hand om detsamma. 

På forskningssidan börjar förslagen som presenterades i forskningspropositionen 2016 nu att realiseras också finansiellt. Regeringen planerade i den propositionen att skjuta till ytterligare 1,3 miljarder kronor i basanslag vilket är ytterst välkommet, och 500 miljoner kronor av dessa fördelas under 2018. Av basanslagen går 90 miljoner direkt till Malmö högskola som vid årsskiftet får universitetsstatus. 306 miljoner kronor fördelas till alla lärosäten utifrån tre olika indikatorer, där bibliometri och externa bidrag är välkända sedan tidigare, och där en samverkansparameter nu lagts till. Denna samverkansparameter baseras på det pilotprojekt som tidigare tilldelats Vinnova för att utveckla och mäta lärosätenas förmåga att bedriva samverkan med det omgivande samhället.

Intentionen må vara god i att också premiera samverkan i medelstilldelning, men tyvärr är modellen för denna fördelning både trubbig och saknar helt transparens. Universitetet får totalt ytterligare 16 miljoner i basanslag och vi lyckas bra i tilldelningen baserad på de båda första indikatorerna, men något sämre med avseende på samverkansparametern. Vi kanske ska vara glada ändå, sist det tilldelades nya basanslag fick vi liksom alla andra större lärosäten blott 5 miljoner var. Nu genomförs det dock en utredning om styr och resurstilldelning till högre utbildning och forskning, så vi får hoppas att den nuvarande fördelningsmodellen blir kortvarig.

 

 

Öppen vetenskap – på väg mot ett paradigmskifte?

Jag lyssnade i veckan på ett intressant seminarium om öppen vetenskap som anordnades av SUHF. Stora förändringar verkar vara på gång. De tyska universitetens vägran att underteckna ett avtal med Elsevier, och olika nya EU-policyer, är tecken i tiden för att dagens publicerings- och meriteringssystem är allt mer ifrågasatta. Statssekreteraren Karin Röding talade om ett förestående paradigmskifte och VR:s Sven Stafström om irreversibla processer som var på gång.

Det är naturligtvis lätt att hålla med om den grundläggande idén att göra vetenskapliga resultat i form av publikationer och forskningsdata öppet tillgängliga (hur tänkte man egentligen när forskningen inte blev allmänt tillgängligt?). Skenande kostnader för publicering och prenumerationer – där universitet får betala för att publicera och sedan betala igen för att läsa – är helt enkelt inte gångbart i längden. Även om många initiativ idag syftar till att ställa om till öppen vetenskap är det uppenbart svårt att gå från vision till handling.

I diskussionerna som dels rörde publicering, dels datatillgång, blev det tämligen snabbt tydligt att det återstår stora utmaningar. En fråga i sammanhanget rör meriteringen. Om den enskilde forskaren uppmanas till publicering i open access-tidskrifter innebär detta att även bedömare av ansökningar till anställningar och forskningsmedel måste vara medvetna om att tidskriften där forskningen är publicerad inte ska beaktas. Men hur åstadkommer man detta? Att VR arbetar på riktlinjer kring bedömning av forskning kommer nog inte att hjälpa hela vägen. Meriteringsvärdet av att publicera sig i renommerade tidskrifter är ingen svensk företeelse. Och även om EU-länderna tycks kunna enas om principer kring öppen vetenskap, är forskningen i ökande grad global – ett faktum seminariediskussionerna tyvärr missade. För den enskilde forskaren som eftersträvar en internationell karriär är europeiska särlösningar knepiga, även om man kan anta att nya vetenskapsnationer som Kina och Singapore står inför liknande problem.

En biblioteksjurist från Stockholms universitet lyfte lagliga aspekter kring open access. EU:s dataskyddsförordning kräver en striktare hantering av inte minst persondata, som är ett annat hett ämne när det gäller open access. Här finns det tydligen en målkonflikt mellan å ena sidan open access och å andra sidan krav på bevarad personlig integritet, som även behöver skötas genom ny lagstiftning för hantering av forskningsdata och etikprövning.

Det finns även andra axiomatiska påståenden som jag kan se som tveksamma. Så antas det att alla forskare är intresserade av redan existerande data som idag inte står till förfogande. Det antas också att återanvändning av data är ett effektivt och kvalitetshöjande förfaringssätt. Även om detta kan stämma i vissa sammanhang, är det inte alltid så. Det som bekymrar mig är att diskussionerna (även här) är styrda utifrån en norm som kan kopplas till de exakta vetenskaperna; diskussionerna präglas av en epistemologisk omedvetenhet och ibland ignorans. Att mycket av samhällsvetenskapliga och humanistiska data (men även vissa naturvetenskapliga och medicinska data) är starkt kontextuella är något som få tycks vara medvetna om. Återanvändandet av data utan att vara medveten om denna egenskap kan i själva verket sänka forskningskvaliteten.

På så vis kunde man lätt sympatisera med Peter Aronsson, Linnéuniversitet, som undrade vad som händer när man har löst de ”enkla” frågorna om teknik och juridik runt datalagringen som idag tar all uppmärksamhet – i slutändan handlar det ju om att använda data till att möta de stora samhällsutmaningarna. Hur lyckas man göra något meningsfullt med den i framtiden tillgängliga informationen? Att svara på denna fråga kräver en diskussion om hela forskningsprocessen och är i själva verket naturligtvis mycket viktigare än open access data och publicering.

Avslutningsvis kan man konstatera att det fanns en viss villrådighet i diskussionerna kring frågan hur man startar en revolution och genomför det förestående paradigmskiftet. Statssekreteraren passade på att hänvisa till lärosätenas ansvar. Och så klart åberopades den nyligen aviserade resursförstärkningen till universitet och högskolor som finansieringslösning för alla uppstående kostnader i detta sammanhang. Annars var staten en stark anhängare av övergången till öppen vetenskap. Fast en fråga som jag glömde att ställa till Karin Röding var när statens egna data från SCB, lantmäteri och andra myndigheter kommer att vara öppna och kostnadsfria för forskare…

 

Humaniora och samhällsvetenskap i forskningspropositionen

Under veckan har jag deltagit i ett seminarium på Rosenbad där Helene Hellmark Knutsson presenterade forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft. Det var en påtagligt nöjd minister som uppenbart var road över att kvaliteten av propositionen kommenterades utifrån hur många gånger vissa ord hade används. En kommentator hade lagt märke till att ordet excellens saknas i propositionen, vilket Hellmark Knutsson såg som en viktig markering i relation till tidigare propositioner.

Samhällsvetenskap och humaniora brukar sällan utgöra mer framträdande delar av en forskningsproposition. Därför var förväntningarna inför årets proposition inte särskilt höga även om det politiska läget i Europa efter de senaste årens krig och terrorattacker nog gav upphov till en insikt att samhälleliga frågor också förtjänar vetenskaplig uppmärksamhet. På så vis var det en positiv överraskning att regeringen väljer att lyfta samhällsvetenskapliga/humanistiska frågeställningar bland annat i vad man kallar för 10 åriga forskningsprogram. Formas, Forte och Vinnova kommer att tillföras resurser för att genomföra program på följande teman: Hållbart samhällsbyggande, social bostadspolitik, tillgänglighetsdesign, migration och integration, tillämpad välfärdsforskning och arbetslivsforskning.

Därutöver avser regeringen att förstärka forskningen inom särskilt omnämnda områden; Humaniora och samhällsvetenskap, registerbaserad forskning, välfärdens kvalitet, organisation och processer samt jämlika villkor. När det gäller skolfrågor avser regeringen att satsa på försöksverksamhet för en starkare vetenskaplig grund i skolan samt forskarskolor.

Det här låter egentligen bra men det finns ändå skäl för oro. När det gäller allmänna anslagsförstärkningar så verkar dessa huvudsakligen gå till yngre universitet och högskolor samtidigt som universiteten förväntas ta större ekonomiskt ansvar för infrastrukturkostnader.

En annan ekvation som är svårt att få ihop är att universiteten ska vara starka och oberoende och forskningen fri samtidigt som regeringen passar på att styra genom speciella satsningar i en riktning som huvudsakligen handlar om att skapa samverkan och innovation. Den största mottagaren av nya resurser blir Vinnova. Samverkan ska också tas hänsyn till när nya medel fördelas till universitet och högskolor.

Denna position har kritiserats sedan propositionen presenterades. Många tycker att det dominerar en mycket funktionell syn på forskning som en verksamhet som helst ska leda till innovation. Lite tanke ägnas däremot åt bildningsideal och sökande efter kunskap för sin egen skull. Med hänsyn till att Vinnova är den största mottagaren av nya pengar undrade också en rektor under seminariet om och hur man hade tänkt kring jämställdhet och inkludering.

Hellmark Knutsson påpekade att samverkan i hennes ögon inte bara omfattar samverkan med näringsliv utan också med offentlig sektor och andra samhällsaktörer. Indikatorer för att bedöma samverkan bör dessutom väljas på ett sådant sätt att de driver kvalitet: samverkan kompenserar inte för dålig forskning. Ministern tyckte också att det visserligen var viktigt med fri forskning men att man inte kunde förvänta sig att skattebetalarna inte ville se resultat och tillämpbar nytta.

Man kan i detta sammanhang undra varför Svensk näringsliv som under senaste året skapade en hel del uppmärksamhet för sitt nyvunna intresse för universitetssektorn har varit så tyst i debatten kring propositionen. Kanske är det för att Svensk näringsliv och dess medlemmar som under många år har minskat sina forskningsbudgeter är nöjda med en hörsam regering som tycks kompensera för bolagsstyrelsers kortsiktighet? Även ministern uttalade sig kritiskt kring Svensk näringslivs utspel men det återstår att se hur denna fråga utvecklas när man behöver skrida från ord till handling.

Ordet för dagen var annars ”kvalitetskultur”. Det var vad Hellmark Knutsson vill se som den viktigaste målsättningen med propositionen. Forskningen behöver genomsyras av ett konstant kvalitetsarbete, och därför var målsättningen inte heller en kvantitativ expansion av sektorn utan snarare att forskningskvaliteten höjs och forskningen kommer till nytta för utbildning och samverkan.

Propositionens effekter på universitetens budgetar är än så länge oklara. Därför kan man nog redan nu konstatera att fortsättning följer…

Proposition med samverkan i fokus

Så var den då här, regeringens proposition ”Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft”, den forsknings- och innovationsproposition som vi väntat på hela hösten. Tanken med proppen är att denna ska vara långsiktig, och mycket riktigt innehåller den ett antal tioåriga nationella forskningsprogram, strategiska satsningar för att möta samhälleliga utmaningar och problem såsom klimat, hållbar samhällsutveckling och antibiotikaresistens.

Det som dock tydligt präglar forskningsproppens innehåll är dess stora fokus på samverkan, samverkan mellan lärosäten och det omgivande samhället, såväl med näringsliv som med offentlig sektor. Vi förväntas också i högre grad verka för nyttiggörande av forskning och bidra med utveckling inom innovationsområdet.

Regeringen kommer som tidigare aviserats i budgetproppen att under perioden 2017-2020 öka basanslagen för forskning till universitet och högskolor. Det är en välkommen höjning och något som vi starkt propagerade för i vårt inspel till forskningsproppen. Höjningen motiveras med att vi på lärosätena ska ta ett större ansvar för att öka jämställdheten samt för att stärka kopplingen mellan forskning och utbildning.

Vidare vill regeringen att samtliga lärosäten i landet ska bedriva forskning, vilket är en förutsättning för högkvalitativa utbildningar. De ökade anslagen ska också möjliggöra för lärosätena att ta ett helhetsansvar för utbildning på forskarnivå och för forskares karriärvägar, för att vi ska kunna rekrytera de bästa forskarna, ta ansvar för finansiering av för forskningen viktig infrastruktur, och kunna medfinansiera större EU-program.

Det är lätt att konstatera att regeringen har höga ambitioner för vad de nya medlen ska räcka till. Fördelningen av dessa nya medel kommer att presenteras först i samband med att budgeten för 2018 offentliggörs, och kommer då att göras utifrån en ny princip. Regeringen avser att fördela merparten av medlen utifrån de tidigare använda kvalitetsindikatorerna externa bidrag till forskning och bibliometri, som nu kompletteras med parametern samverkan med det omgivande samhället.

Samverkansindikatorn kommer att ges samma vikt som de övriga indikatorerna, och vid fördelningen kommer regeringen att utnyttja Vinnovas bedömningar av lärosätenas samverkansinsatser. Flera utredningar har påtalat behovet av ett nytt resursfördelningssystem och regeringen kommer att tillsätta en utredning som syftar till att ta fram förslag på ett system som väntas kunna användas vid budgetarbetet inför budgetåret 2020. Fram till dess kommer ovanstående system att användas.

Den satsning som det flaggas för med att sprida resurser till alla lärosäten kan dock leda till att vi inte får de ”starka och ansvarsfulla lärosäten” som ministern talar om, utan snarare mediokra och konkurrenssvaga motsvarande. Hursomhelst, då inget specificeras i forskningsproppen så får vi vänta tills i höst för att se i vilken mån vi får del av de ökande resurserna.

 

 

En vecka med budgetpropositionen i fokus

I tisdags släppte regeringen budgetpropositionen för 2017 och som vanligt var mycket av innehållet redan känt. Det är numera praxis att statsråden i förväg kommunicerar delar av de satsningar som kommer att presenteras i propositionen, och förra helgen kunde vi i Svenska Dagbladet läsa om hur regeringen ”miljardsatsar på svensk forskning”. I en debattartikel presenterade Helen Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, hur regeringen avser att tillföra nya resurser för att på ett ansvarsfullt sätt långsiktigt höja kvaliteten på svensk forskning, utbildning och innovation.

Sammanlagt ska anslagen ökas med 2.8 miljarder kronor till år 2020. Av dessa medel är 1.3 miljarder avsedda att gå till universitet och högskolors basanslag för forskning och forskarutbildning. Det här är naturligtvis mycket glädjande information då vi länge tryckt på vikten av ökade basanslag i förhållande till externa medel. Vid ett halvdagsseminarium på Rosenbad i onsdags presenterade ministern innehållet i budgetpropositionen för rektorer och styrelseordföranden från landets lärosäten. I propositionen och vid presentationen ser vi dock att de resterande 1.5 miljarder går till forskningsråden, Vinnova, Rymdstyrelsen och RISE, för olika samhällsviktiga satsningar.

Det gör att regeringens ambition med att höja basanslagen så att vi som lärosäten ska kunna kan skapa attraktiva och trygga karriäranställningar, och långsiktigt ta ansvar för forskningsinfrastruktur tenderar att gå om intet. Med en fortsatt hög grad av externfinansierad verksamhet kommer en stor del av basanslagen även i framtiden att behöva användas till medfinansiering. Att de reella kostnadsökningarna sedan med marginal överträffas av ersättningen för pris och löneomräkningen gör att det inte blir mycket kvar av dessa ökade basanslag. En ytterligare fråga som ännu inte besvarats utan som kommer att presenteras i forskningspropositionen som beräknas komma i november, är hur höjningen av basanslagen kommer att fördelas.

Regeringen skriver i budgetpropositionen att de avser stärka forskningsresurserna vid de mindre statliga högskolorna och vissa enskilda utbildningsanordnare för att säkerställa utbildningens anknytning till forskning, vilket kan ge en föraning om att de forskningsstarka universiteten inte kommer att prioriteras. I slutet av november lär vi veta mer.

Lärar- och förskollärarutbildning är en högt prioriterad fråga för regeringen och här räknar man med att tidigare och nuvarande satsningar ska resultera i en ökning av antalet utbildningsplatser från 30 000 till 40 000 fram till 2021. Behovet är stort men frågan är om vi kommer att ha såväl studentunderlag som forskarutbildade universitetslärare för att kunna utbilda så många nya lärare. Den föreslagna ökningen i årets budgetproposition är 960 platser där Umeå universitet får 40 av dessa.

För vår del betyder satsningarna i budgetpropositionen också att vi äntligen får stöd för att bedriva läkarutbildning på fyra orter. Det här är en verksamhet som inneburit ökade kostnader och som nu uppmärksammas av regeringen genom att vi får 6 miljoner som ett särskilt åtagande. Det är ett mycket glädjande besked.

Nya studenter och kungligt besök

Den här veckan startade höstterminen med att vi till Umeå universitet kunde välkomna mer än 20 000 studenter till höstens kurser och program. Efter sommarens stiltje på campus var det både roligt och skönt att se ett sjudande liv med många människor i rörelse.

Umeå universitet är verkligen populärt, vilket visas av att vi är landets tredje största i att anta studenter till hösten. Det är bara universiteten i Stockholm och Uppsala som har fler förstahandssökande till sina utbildningar. Det är ett  gott betyg till vårt universitet och jag hoppas att alla ni studenter, både nya och ni som redan studerat ett tag, kommer att trivas bra också detta år. Jag vill hälsa er alla välkomna och önska er ett stort lycka till med studierna. 

Igår hade jag nöjet att få delta i en exkursion till skogarna kring Vindeln, arrangerat av forskningsprogrammet Future Forests. Future Forests är ett tvärvetenskapligt forskningssamarbete mellan Umeå universitet, Sveriges lantbruksuniversitet och Skogforsk, där forskare huvudsakligen från UmU och SLU tillsammans sedan 2009 belyst olika delar av skogsbruk i ett brett perspektiv.

Från universitetets sida är det huvudsakligen forskare från humanistisk och samhällsvetenskaplig fakultet som deltagit, vilka framgångsrikt samarbetat med sina mer naturvetenskapligt inriktade kollegor från SLU. Forskningsprojektet har sedan starten producerat resultat som lett till mer än 300 vetenskapliga artiklar publicerade i internationellt välrenommerade tidskrifter.

Exkursionen ägde rum i SLUs försöksparker och var upplagd så att deltagarna, huvudsakligen ledande representanter från landets stora skogsbolag,  vandrade runt mellan olika stationer där forskare presenterade sina resultat. Forskarna hade också dagen till ära en mycket prominent åhörare, då HMK Carl XVI Gustaf närvarade under hela exkursionen. Kungen, som är erkänt intresserad av miljöfrågor, deltog entusiastiskt i de diskussioner som följde efter presentationerna.

Vid dagens slut hade vi fått ta del av allt från diskussioner om behovet av ett nytt samhällskontrakt för skogen, om skoglig naturvård, till klimatfrågor som berör skogen och där ett rätt skött skogsbruk kan leda till att skogen gör stor klimatnytta. Programmet lider nu mot sitt slut och forskarna hoppas kunna fortsätta med detta mycket lyckade tvärvetenskapliga samarbete.

Myndighetsdialog och den forskningspolitiska propositionen i samma färdriktning!

Debatterandet inför den kommande forskningspolitiska propositionen kommer att fortsätta in i det sista, det vill säga näst intill dess att regeringen i höst presenterar densamma. Det finns all anledning att fortsatt delta i diskussionen då avgörande systemfrågor av central betydelse för förutsättningarna för högre utbildning och forskning fortfarande vänds- och vrids på och troligtvis kommer att göra så in i det sista. Ett av de större problemen är att det i debatten inte sällan saknas tillräckligt djup i förståelse både för nuvarande systems uppbyggnad som dess svagheter och styrkor.

Den proposition som kommer att läggas fram till hösten är en forskningspolitisk proposition, men som vi i sektorn om igen och igen fått bekräftat av Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, så kommer glädjande nog den att knytas till utbildning och innovation. Vi vet ännu inte vad detta kommer att innebära, men det är hög tid att utbildning och forskning i Sverige ses i ett sammanhang. Att så blir fallet är inte minst viktigt för den högre utbildningens och forskningens betydelse för samhällets utveckling, sett i ett innovationsperspektiv och för att möta de stora globala samhällsutmaningarna. Jag är långt ifrån ensam om att efterfråga en övergripande och sammanhängande forsknings- och utbildningspolitik för vårt land, vilket skulle kunna ha stor betydelse för landets innovationspotential och vidare utveckling.

Förra måndagen, den 2 maj, hade Umeå universitet sin årligen återkommande myndighetsdialog med Utbildningsdepartementet, då vi förstås också diskuterade frågor av betydelse för den kommande propositionen. Liksom förra året så deltog Statssekreteraren i dialogen, vilket uppskattas mycket! Ny i rollen för året är tidigare rektorskollegan Karin Röding, tidigare rektor för Mälardalens högskola. Vi hade en mycket bra dialog och avhandlade många frågor av stor betydelse för vårt fortsatta arbete, både landets och specifikt Umeå universitets.

Glädjande var att man på departementet var mycket väl medveten om vårt arbete utifrån Umeå universitets Vision 2020! Vi fick en mycket positiv feedback och först och främst hade vårt helhetstänk och sammanhållna arbete över hela universitetet imponerat. Att Vision 2020 implementerats i vårt verksamhetsarbete genom ”ägarskap” och delaktighet i våra olika fakulteters liksom i Lärarhögskolans arbete värderades mycket positiv. Konkreta verksamhetsfrågor kopplade till verksamhetsplanen som intresserade var vårt arbete med karriärvägar (kopplat till jämställdhet och mobilitet), kreativa (interaktiva) miljöer, Umeå universitets system för pedagogisk meritering, vår syn på samverkansbegreppet och universitetets betydelse för den regionala utvecklingen. Förstås diskuterade vi också jämställdhetsfrågor i ett brett perspektiv, men också specifikt arbetet med att öka andelen kvinnliga professorer. Även om vi hör till de lärosäten som har relativt stor andel kvinnliga professorer i landet, så är ju inte 30 % mycket att yvas över. Dock har vi bland nyrekryterade professorer avsevärt överskridit (47 % över åren 2012-2015) av regeringen uppsatt rekryteringsmål (39 % för perioden 2012-2015) för jämnare könsfördelning bland professorer för landet (Regleringsbrevet 2015). Det gör att vi förflyttar oss i rätt riktning, vilket förstås är glädjande men inte tillräckligt för att inte målmedvetet fortsätta vårt eget arbete. Vi var dock rätt eniga om att jämställdhetsarbetet liksom andra frågor av genomgripande karaktär måste utgöra del i arbetet med många andra frågor, inte minst i detta fall i rekryteringsarbetet och i arbetet med hela tjänstesystemet inkluderade de individuella förutsättningarna i arbetet.

Givetvis diskuterade vi också frågor såsom validerings- och etableringsfrågor avseende nyanlända och specifikt vårt arbete på Umeå universitet. Man kan konstatera att det råder stor aktivitet i landet och att våra lärosäten tagit tag i ett stort antal frågor med stor ambition i en glädjande positiv anda – så ock Umeå universitet!

En annan ofrånkomlig fråga var hur vi arbetar med oredlighetsfrågor, där särskilt vårt samarbete med Linköpings universitet intresserade.

Karins Rödings slutkläm var att man fann Umeå universitets verksamhetsarbete framåtdrivet.

Lenablogg Möter framtid

Men då måste jag passa på att understryka att ingenting av detta skulle vara möjligt om inte ni alla ambitiösa och kloka medarbetare – inte att förglömma studenterna i sammanhanget – gemensamt på olika sätt med stor vilja och stora insatser hela tiden driver arbetet framåt! Jag passar på att tacka för allt gott samarbete då nu min överlämning till Hans närmar sig med stormkliv!

I övrigt summerade statssekreteraren en del övergripande områden som regeringen jobbar med i propositionsarbetet. Det hon nämnde var att särskild uppmärksamhet troligen kommer att riktas mot vissa områden: Klimat; Hälsa; Digitalisering; Nya industrialiseringen; Starka samhällen (inte minst utifrån de stora flyktingströmmarna); Sammanhållna kunskapsmiljöer (forskning, utbildning, samverkan). Andra frågor som ministern lyft ett flertal gånger är höjda basanslag till forskningen och utbildningen på forskarnivå, karriärvägar, jämställdhetsfrågor och internationalisering. Slutligen sa Karin Röding, det vi redan var förberedda på, att det blir inga stora tillskott i budgeten. Det enda område som kan få visst utökat budgetutrymme är lärarutbildningen!

Lenablogg Fjällen

För att nu avsluta med något helt annat så kan jag inte låta bli att dela med mig av ett par bilder från ett underbart vackert Hemavan, helgen den 9-10 april. Det var min (och makens) första besök där (vi har i tanken varit på väg i 6 år!) och fick nu uppleva ett underbart vackert landskap – klätt i nysnö under en klarblå himmel! Västerbotten har mycket att erbjuda, något Umeå universitet kan dra ännu större nytta av för att attrahera studenter, medarbetare och samarbetspartners från när och fjärran!

Lenablogg fjällen 2

Men nu är våren på allvar här och därmed önskar jag oss alla en glad och framåtriktad vår och försommar!

Lena

Med gemensamma krafter och med stor kunskap och insikt lägger vi grunden för framtiden

Svenska lärosäten för högre utbildning och forskning befinner sig i en intensiv, och på flera sätt kritisk och omtumlande utvecklingsperiod. Det är många väldigt viktiga diskussioner som för närvarande pågår och som är avgörande för Sveriges framtida kurs för att borga för hög kvalitet i forskningen och den högre utbildningen. Integrerat med utbildningen och forskningen utgör vi som lärosäte en viktig kugge i samhällets innovationssystem och kan tillsammans med andra parter i samhället, regionalt till globalt, vara en kraftfull drivkraft i samhällsutvecklingen.

Vi har en forskningspolitisk proposition framför oss och landets lärosäten har också som tidigare år inbjudits att inkomma med budgetunderlag till regeringen. Ett nytt kvalitetssäkringssystem för högre utbildning är på väg och kommer enligt uppgift upp i Riksdagen i slutet av februari. Eftersom en tänkt ny modell innebär att landets lärosäten måste utveckla sina egna kvalitetsutvärderingssystem så pågår arbetet för fullt ute i landet. Vi har på Umeå universitet redan kommit långt med att utarbeta vårt egna system.

En uppmärksammad diskussion om kvalitet i den högre utbildningen, som initierades av historieprofessorn Dick Harrison vid Lunds universitet (läs artikeln i Svenska Dagbladet), tog fart under januari. En del av Harrisons kritik länkar till resurstilldelningsmodellen för högre utbildning vid landets lärosäten. Vi har själva, till exempel i vårt underlag till den forskningspolitiska propositionen (länk till underlaget), fört fram behovet av att tillsätta en utredning för att utforma ett nytt system som vilar på kvalitetsincitament istället för att främja stordrift och största möjliga produktion. En väg att öka resurserna till högre utbildning är att ta bort produktivitetsavsdraget, som under många år urholkat resurserna och därmed underminerar arbetet med en hög kvalitet i utbildningen.

En annan viktig fråga som Harrison debatterade i sitt inlägg var att det svenska utbildningssystemet lider av att studentkårerna har alltför stor makt. Det är inte lätt att följa logiken i detta, då å ena sidan det är svårt att se vari denna otillbörliga makt ligger och å andra sidan så har jag under alla mina år inom akademin sett studenternas medverkan som klart kvalitetshöjande och en viktig del i vårt gemensamma utvecklingsarbete. Snarare bör vi i än högre grad se till att studenterna på ett effektivt och konkret sätt kan delta i verksamhetsutvecklingen.

När det gäller forskningen så har det av Vetenskapsrådet utarbetade förslaget (FOKUS) av ett nytt kvalitetsutvärderingssystem av forskningen, tillika nytt system för fördelning av resurser till forskningen, remissbehandlats. Umeå universitet avvisar som helhet FOKUS och är liksom många andra lärosäten starkt kritisk till förslaget av flera olika anledningar (läs universitetets remissvar). Förutom att FOKUS är ett mycket kostsamt system, så ser jag den stora faran med modellen i att transformera resultatet av ett gigantiskt peer review system till ett antal poäng som i sin tur transformeras till fördelning av forskningsanslaget till landets lärosäten. Vi riskerar att styra mot likformighet, istället för att främja mångfald och profilering över landets lärosäten. Och dessvärre kan en sådan sifferlek invagga oss i tron att detta leder till ökad transparens, men istället riskerar vi med ett sådant system att gå mot en likriktning som inte främjar tvärvetenskap eller ett långsiktigt strategiskt arbete där hög risk i forskningen måste ha ett rejält utrymme.

Dessutom remissbehandlas för närvarande den så kallade Ledningsutredningen, som Kåre Bremer svarat för, samtidigt som diskussion pågår om däri mycket centrala frågeställningar för högskolans framtid. Ytterligare en viktig regeringstillsatt utredning handlar om villkor och karriärvägar för unga forskare, leds av Ann Fust, förvaltningschef på Vetenskapsrådet, ska läggas fram inom någon månad.

Det är alltså väldigt mycket av stor vikt på gång inom sektorn, samtidigt som det finns en del mycket tydliga orosmoln. Ett av dessa rör forskningsinfrastruktur, där medel som fördelas av Vetenskapsrådet kraftigt har krympt på grund av Sveriges deltagande i internationella forskningsinfrastrukturer, som kraftigt fördyrats för landets räkning på grund av förändringar i valutakurser – till Sveriges nackdel! För att Sverige ska kunna inta en framträdande position som forskningsnation också framöver så är vi beroende av tillgång på avancerad forskningsinfrastruktur. Det gäller förstås också specifikt Umeå universitet, om vi ska utveckla vår internationella, men också regionala position, och vara ett attraktivt utbildnings- och forskningsuniversitet. Så även om vi nationellt under det senaste året haft ett mycket intressant och så långt vi kan överblick framgångsrikt samarbete mellan de största forskningsuniversiteten (till vilka Umeå universitet hör) och Vetenskapsrådet, för att tillsammans utveckla ett nationellt effektivt, tillgängligt och komplementärt infrastruktursystem av hög klass, så är och förblir finansieringsfrågan ett stort gemensamt orosmoln.

Under 2015 så ställdes vi dessutom inför en ny situation, som jag redan tagit upp tidigare, och som är ett resultat av de mycket stora flyktingströmmarna till bland annat Sverige från främst det härjade Syrien, men som också inbegriper nyanlända från andra delar av världen. Umeå universitet, liksom andra lärosäten i landet, arbetar nu bland annat med kompletteringsutbildningar, breddad rekrytering och breddad delaktighet, som ett led i att integrera flyktingar och andra nyanlända så snabbt och bra som möjligt i det svenska samhället. Detta bidrar också till en internationalisering på hemmaplan. Vi ser från vår sida arbetet som mycket viktigt både vad gäller vårt ansvarstagande, men också utifrån möjligheten att tillvarata människors erfarenheter och kompetens från andra del av världen. Rätt hanterat så ser vid detta som viktigt för att öka vår kvalitet i vårt arbete på Umeå universitet och samtidigt att så kraftfullt som möjligt bidra till ökad kvalitet och kompetens i olika samhällsfunktioner – regionalt och nationellt.

Ovanpå allt annat så skakas vi nu av höstens och den senaste tidens händelser på Karolinska institutet. Tillsatta utredningar måste nu ha sin gång och som Sten Heckscher, som ska leda den externa utredningen av Macchiarini-ärendet på Karolinska Institutet, säger så har han som mål att jobba så skyndsamt som möjligt, men att kvaliteten är viktigare än snabbheten. Givetvis är det som skett omskakande för landets lärosäten, för vår sektor i stort och för landet. Att detta skadar Sveriges rykte som forskningsnation och allmänhetens förtroende för forskare är oundvikligt, men förhoppningen är nu att den kommande processen vinner förtroende både nationellt och över världen.

Inget lärosäte i landet kan nu blunda för att undra hur våra egna säkerhetssystem ser ut när det gäller att upptäcka och förhindra forskningsfusk? Har vi på Umeå universitet ett ”vattentätt system”, som gör att vi kan säga att ingenting dylikt kan hända på vårt eget lärosäte? Nej, det vore förmätet av mig att lämna en hundraprocentig garanti för att inte oredlighet i forskningen – eller annan oredlighet – kan förekomma, men frågan återstår hur vi kan säkra att vi fångar upp misstänkta fall tillräckligt tidigt och effektivt, samt förstås att vi vid eventuell upptäckt har system för att hantera detta för att undvika stor skada. Vi har på Umeå universitet flera inbyggda kontrollsteg i vårt system, något som jag kommer att återkomma till. Bara som ett inspel till diskussionen så är en möjlighet att Sverige inför ett nationellt system för att hantera oredlighet i forskningen. Danmark har ett sådant system som går under beteckningen ”The Danish Committes on Scientific Dishonesty” (DCSD). Kanske skulle det vara fördelaktigt att ha en utomstående organisation som kan hantera misstänkta fall av forskningsfusk?

Men vad jag också vill ta upp till diskussion är förhoppningen att inte det inträffade ska utnyttjas som utgångspunkt för irrelevanta debatter, som på olika sätt kan försvåra det viktiga arbete vi gemensamt har framför oss för att utveckla inte bara vårt eget universitet utan också hela det svenska universitets- och högskolesystemet. Vill samtidigt kraftig understryka att jag med den kommentaren inte manar till tystnad! Tvärtom inbjuder jag till en livgivande och viktig diskussion i alla möjliga frågor av stor vikt för framtiden och inte minst till delaktighet i arbetet. Det är med gemensamma krafter, utgående från stor kunskap och insikt, vi kan använda den närmaste tiden till att lägga grunden för framtiden.

Det finns väldigt många frågeställningar att återkomma till med hänvisning till vad jag tagit upp ovan och allt det arbete som nu är på gång inom högskolesektorn, vilket jag och Anders Fällström, prorektor, kommer att återkomma till i kommande bloggar.

Med bästa hälsningar,

Lena Gustafsson