Med gemensamma krafter och med stor kunskap och insikt lägger vi grunden för framtiden

Svenska lärosäten för högre utbildning och forskning befinner sig i en intensiv, och på flera sätt kritisk och omtumlande utvecklingsperiod. Det är många väldigt viktiga diskussioner som för närvarande pågår och som är avgörande för Sveriges framtida kurs för att borga för hög kvalitet i forskningen och den högre utbildningen. Integrerat med utbildningen och forskningen utgör vi som lärosäte en viktig kugge i samhällets innovationssystem och kan tillsammans med andra parter i samhället, regionalt till globalt, vara en kraftfull drivkraft i samhällsutvecklingen.

Vi har en forskningspolitisk proposition framför oss och landets lärosäten har också som tidigare år inbjudits att inkomma med budgetunderlag till regeringen. Ett nytt kvalitetssäkringssystem för högre utbildning är på väg och kommer enligt uppgift upp i Riksdagen i slutet av februari. Eftersom en tänkt ny modell innebär att landets lärosäten måste utveckla sina egna kvalitetsutvärderingssystem så pågår arbetet för fullt ute i landet. Vi har på Umeå universitet redan kommit långt med att utarbeta vårt egna system.

En uppmärksammad diskussion om kvalitet i den högre utbildningen, som initierades av historieprofessorn Dick Harrison vid Lunds universitet (läs artikeln i Svenska Dagbladet), tog fart under januari. En del av Harrisons kritik länkar till resurstilldelningsmodellen för högre utbildning vid landets lärosäten. Vi har själva, till exempel i vårt underlag till den forskningspolitiska propositionen (länk till underlaget), fört fram behovet av att tillsätta en utredning för att utforma ett nytt system som vilar på kvalitetsincitament istället för att främja stordrift och största möjliga produktion. En väg att öka resurserna till högre utbildning är att ta bort produktivitetsavsdraget, som under många år urholkat resurserna och därmed underminerar arbetet med en hög kvalitet i utbildningen.

En annan viktig fråga som Harrison debatterade i sitt inlägg var att det svenska utbildningssystemet lider av att studentkårerna har alltför stor makt. Det är inte lätt att följa logiken i detta, då å ena sidan det är svårt att se vari denna otillbörliga makt ligger och å andra sidan så har jag under alla mina år inom akademin sett studenternas medverkan som klart kvalitetshöjande och en viktig del i vårt gemensamma utvecklingsarbete. Snarare bör vi i än högre grad se till att studenterna på ett effektivt och konkret sätt kan delta i verksamhetsutvecklingen.

När det gäller forskningen så har det av Vetenskapsrådet utarbetade förslaget (FOKUS) av ett nytt kvalitetsutvärderingssystem av forskningen, tillika nytt system för fördelning av resurser till forskningen, remissbehandlats. Umeå universitet avvisar som helhet FOKUS och är liksom många andra lärosäten starkt kritisk till förslaget av flera olika anledningar (läs universitetets remissvar). Förutom att FOKUS är ett mycket kostsamt system, så ser jag den stora faran med modellen i att transformera resultatet av ett gigantiskt peer review system till ett antal poäng som i sin tur transformeras till fördelning av forskningsanslaget till landets lärosäten. Vi riskerar att styra mot likformighet, istället för att främja mångfald och profilering över landets lärosäten. Och dessvärre kan en sådan sifferlek invagga oss i tron att detta leder till ökad transparens, men istället riskerar vi med ett sådant system att gå mot en likriktning som inte främjar tvärvetenskap eller ett långsiktigt strategiskt arbete där hög risk i forskningen måste ha ett rejält utrymme.

Dessutom remissbehandlas för närvarande den så kallade Ledningsutredningen, som Kåre Bremer svarat för, samtidigt som diskussion pågår om däri mycket centrala frågeställningar för högskolans framtid. Ytterligare en viktig regeringstillsatt utredning handlar om villkor och karriärvägar för unga forskare, leds av Ann Fust, förvaltningschef på Vetenskapsrådet, ska läggas fram inom någon månad.

Det är alltså väldigt mycket av stor vikt på gång inom sektorn, samtidigt som det finns en del mycket tydliga orosmoln. Ett av dessa rör forskningsinfrastruktur, där medel som fördelas av Vetenskapsrådet kraftigt har krympt på grund av Sveriges deltagande i internationella forskningsinfrastrukturer, som kraftigt fördyrats för landets räkning på grund av förändringar i valutakurser – till Sveriges nackdel! För att Sverige ska kunna inta en framträdande position som forskningsnation också framöver så är vi beroende av tillgång på avancerad forskningsinfrastruktur. Det gäller förstås också specifikt Umeå universitet, om vi ska utveckla vår internationella, men också regionala position, och vara ett attraktivt utbildnings- och forskningsuniversitet. Så även om vi nationellt under det senaste året haft ett mycket intressant och så långt vi kan överblick framgångsrikt samarbete mellan de största forskningsuniversiteten (till vilka Umeå universitet hör) och Vetenskapsrådet, för att tillsammans utveckla ett nationellt effektivt, tillgängligt och komplementärt infrastruktursystem av hög klass, så är och förblir finansieringsfrågan ett stort gemensamt orosmoln.

Under 2015 så ställdes vi dessutom inför en ny situation, som jag redan tagit upp tidigare, och som är ett resultat av de mycket stora flyktingströmmarna till bland annat Sverige från främst det härjade Syrien, men som också inbegriper nyanlända från andra delar av världen. Umeå universitet, liksom andra lärosäten i landet, arbetar nu bland annat med kompletteringsutbildningar, breddad rekrytering och breddad delaktighet, som ett led i att integrera flyktingar och andra nyanlända så snabbt och bra som möjligt i det svenska samhället. Detta bidrar också till en internationalisering på hemmaplan. Vi ser från vår sida arbetet som mycket viktigt både vad gäller vårt ansvarstagande, men också utifrån möjligheten att tillvarata människors erfarenheter och kompetens från andra del av världen. Rätt hanterat så ser vid detta som viktigt för att öka vår kvalitet i vårt arbete på Umeå universitet och samtidigt att så kraftfullt som möjligt bidra till ökad kvalitet och kompetens i olika samhällsfunktioner – regionalt och nationellt.

Ovanpå allt annat så skakas vi nu av höstens och den senaste tidens händelser på Karolinska institutet. Tillsatta utredningar måste nu ha sin gång och som Sten Heckscher, som ska leda den externa utredningen av Macchiarini-ärendet på Karolinska Institutet, säger så har han som mål att jobba så skyndsamt som möjligt, men att kvaliteten är viktigare än snabbheten. Givetvis är det som skett omskakande för landets lärosäten, för vår sektor i stort och för landet. Att detta skadar Sveriges rykte som forskningsnation och allmänhetens förtroende för forskare är oundvikligt, men förhoppningen är nu att den kommande processen vinner förtroende både nationellt och över världen.

Inget lärosäte i landet kan nu blunda för att undra hur våra egna säkerhetssystem ser ut när det gäller att upptäcka och förhindra forskningsfusk? Har vi på Umeå universitet ett ”vattentätt system”, som gör att vi kan säga att ingenting dylikt kan hända på vårt eget lärosäte? Nej, det vore förmätet av mig att lämna en hundraprocentig garanti för att inte oredlighet i forskningen – eller annan oredlighet – kan förekomma, men frågan återstår hur vi kan säkra att vi fångar upp misstänkta fall tillräckligt tidigt och effektivt, samt förstås att vi vid eventuell upptäckt har system för att hantera detta för att undvika stor skada. Vi har på Umeå universitet flera inbyggda kontrollsteg i vårt system, något som jag kommer att återkomma till. Bara som ett inspel till diskussionen så är en möjlighet att Sverige inför ett nationellt system för att hantera oredlighet i forskningen. Danmark har ett sådant system som går under beteckningen ”The Danish Committes on Scientific Dishonesty” (DCSD). Kanske skulle det vara fördelaktigt att ha en utomstående organisation som kan hantera misstänkta fall av forskningsfusk?

Men vad jag också vill ta upp till diskussion är förhoppningen att inte det inträffade ska utnyttjas som utgångspunkt för irrelevanta debatter, som på olika sätt kan försvåra det viktiga arbete vi gemensamt har framför oss för att utveckla inte bara vårt eget universitet utan också hela det svenska universitets- och högskolesystemet. Vill samtidigt kraftig understryka att jag med den kommentaren inte manar till tystnad! Tvärtom inbjuder jag till en livgivande och viktig diskussion i alla möjliga frågor av stor vikt för framtiden och inte minst till delaktighet i arbetet. Det är med gemensamma krafter, utgående från stor kunskap och insikt, vi kan använda den närmaste tiden till att lägga grunden för framtiden.

Det finns väldigt många frågeställningar att återkomma till med hänvisning till vad jag tagit upp ovan och allt det arbete som nu är på gång inom högskolesektorn, vilket jag och Anders Fällström, prorektor, kommer att återkomma till i kommande bloggar.

Med bästa hälsningar,

Lena Gustafsson

Samhällsutmaningar – hur möter vi dem?

Vi står gemensamt över världens länder inför enormt stora globala samhällsutmaningar. Högaktuella frågor lyftes av några av våra framstående forskare på Umeå universitets Kunskapsnod, som gick av stapeln i Stockholm i veckan som gick, närmare bestämt den 26 januari 2016. Samtidigt som allvaret i frågorna som diskuterades inte kan vara höljt i dunkel för någon, så är det med tillfredsställelse man ser att vår egen forskning vid Umeå universitet håller så hög kvalitet. Det betyder dessutom att vi har möjlighet att bidra med kunskap och kompetens till lösningen av ett antal komplexa samhällsfrågor, som mänskligheten helt enkelt måste hitta framkomliga och uthålliga lösningar för om vi ska kunna lämna över en värld av värde till våra barn och barnbarn.

De samhällsutmaningar vi står inför är av vitt skilda slag, vissa har vi levt med vetskapen om länge – även om det i flera fall under lång tid funnits alltför stora mått av förnekelse och ovilja i att erkänna problemen. Andra är inte heller okända fenomen, men har överrumplat oss i och med en mycket snabb ökning av problematiken. Två väl kända och högaktuella utmaningar för väldens länder, som under hösten 2015 varit föremål för stor uppmärksamhet är:

  • Klimatförändringen: Glädjande nog så lyckades världens länder under dagarna från den 30 november till den 11 december nå ett nytt bindande globalt klimatavtal under COP21 i Paris.
  • Flyktingströmmen: 2015 blev ett år då vi gemensamt med många andra länder ställdes inför nya omfattande utmaningar, med stora flyktingströmmar som följd av olika omänskliga situationer i människors hemländer. Människor som fått lämna allt, där familjer splittrats och barn skiljts från sina föräldrar.

Av förklarliga skäl har under hösten ett mycket stort fokus riktats mot ett bra mottagande av alla nyanlända i det svenska samhället. Frågor som snabbt aktualiserats är utmaningarna för snar integrering av nyanlända i det svenska samhället. Människor på flykt, ett klimat som förändras med förödande konsekvenser, ohälsa, antibiotikaresistens, tärandet på världens naturresurser, brist på vatten, krig och oro – utmaningarna är många och letar efter sin hållbara lösning! Hur ska vi inom olika offentliga och privata organisationer agera och balansera vårt arbete och olika insatser i alla dessa globala samhällsutmaningar? Hur ska vi agera på landets lärosäten?

Universitet världen över är tveklöst en drivkraft för samhällets utveckling, helt enkelt genom att ha en stor roll i utvecklingen av ny och behövlig kunskap och utbildning av hög kompetens! Ska detta ses som en leverans av kunskap och kompetens till samhället i en riktning från lärosäten till samhället utan interaktion?

  • Är universitet och högskolor en samverkanspart i arbetet med stora samhällsutmaningar mer än att vara leverantör av kunskap och kompetens?
  • Om svaret på frågan är ja, är nästa fråga hur vi tacklar dessa utmaningar?
  • Mer specifikt – vad gör vi på Umeå universitet?

Nu tänker jag först stanna upp vid den högre utbildningen vid vårt lärosäte och referera till vad Anders Fällström lyfte vid introduktionen till årets Kunskapsnod! Vi har under de senaste fem åren jobbat intensivt med att stöpa om vår utbildningsportfölj – allt för att höja kvaliteten ytterligare i vår utbildning. Det är framförallt fyra viktiga kvalitetshöjande områden som vi ur ett långsiktigt perspektiv har prioriterat, vilket inte kan vara någon nyhet för er som jobbar på Umeå universitet!

1) Avancerad nivå – den del av utbildningen som endast kan utföras på landets universitet och högskolor.

2) Forskningsanknytning – här syftar vi på ömsesidigheten mellan forskning och utbildning, det vill säga att likväl som utbildningens kvalitet ökar genom forskningsanknytning, så ökar forskningens kvalitet genom kopplingen till utbildningen.

3) Internationalisering – är självklart en avgörande komponent för hög kvalitet i utbildningen i en globaliserad värld, för mångfald och för interaktiva och innovativa miljöer!

4) Förbättrade och ökade inslag av samverkan med näringsliv, myndigheter, landsting, kommuner och regioner: Detta utgör en viktig komponent för vårt berättigande och vårt samhällsengagemang och som har en stor kvalitetspotential som systematiskt kan utvecklas. Inte minst är studenterna bärare mellan olika parter av tankar, idéer, kunskap, metoder, vilket gör studenterna och utbildningarna till viktiga element i samhällets innovationssystem.

Dessa fyra områden har vi utvecklat med extra resurstilldelning – beroende på utfall – som incitament! Allt med syfte att ge våra studenter en bättre start i livet efter sina studier och att ge våra avnämare, bättre möjligheter till mycket god kompetensförsörjning, men också för att direkt delta i samhällsbygget!

I vårt fortsatta arbete med våra utbildningar, har samtidigt nya omfattande utmaningar ramlat över oss – en följd av de ökade flyktingströmmarna. Regeringen satsar allt ökande resurser på efterfrågade insatser och man kan nog konstatera att universitet och högskolor under den gångna hösten reagerat tämligen snabbt, något som inte är helt självklart och lätt då de ordinarie utbildningarna ju inte kan överges – i alla fall inte i brådrappet! Ett nytt block som därmed startats och planeras vidare innefattar:

  • Kompletteringsutbildningar för nyanlända och invandrare med utländsk examen, liksom breddad rekrytering och breddat deltagande. Men precis som internationalisering, ser vi dessa inslag som en viktig kvalitetsingrediens i våra utbildningar.

Att bidra med kompletteringsutbildningar och mycket annat som rör nyanlända är ett av våra viktigaste samlade samhällsengagemang just nu där det egentligen bara handlar om win-win-situationer för alla: För individen, för universitetet och för samhället i stort.

Men mer generellt – så ökar vi nu också stöd och incitament för:

  • Fakultetsöverskridande utbildningar – av vikt för att våra studenter ska bli framgångsrika på framtidens arbetsmarknad och för att samhället ska kunna ta sig an de stora samhällsutmaningarna. Men här gäller det att behålla djupet i specialiteterna samtidigt som det gränsöverskridande främjas.

Sammantaget handlar dessa exempel på utbildningssidan på utvecklingsinsatser som å ena sidan stärker kvaliteten i vår utbildning och vår forskning – och samtidigt stärker vår region och vårt samhälle. Det handlar helt enkelt om samhällsengagemang!

Går vi över till forskningen så utgår många frågor direkt eller indirekt från stora samhällsutmaningar på alla möjliga områden! Förstås finns ett engagemang för att till exempel lösa klimatrelaterade frågor inom vitt skilda områden, såsom grödors och skogens förädling sett ur ett klimatperspektiv, men också klimatrelaterade hälsoutmaningar, eller klimatrelaterad konfliktutbredning. – Bara för att nämna några få!

Men hur reagerar vi som universitet på avgörande händelser och överenskommelser som klimatavtalet i Paris? Den frågan fick jag och övriga talare, som var Johan Rockström, SU och Stockholms Resilience Centre och Jonas Björck, Utbildningsdepartementet, vid Formas frukostmöte: Hur påverkar resultatet från klimatmötet i Paris forskningspolitiken? – den 29 januari på Nobelmuseet. Svarar vi som universitet omgående med specifika prioriteringar på klimatrelaterade frågor utifrån den framgång som klimatavtalet i Paris utgör? Nej, det gör vi inte, men nog kommer i ett något längre perspektiv överenskommelser av den digniteten att på olika sätt påverka vårt fortsatta arbete.

Ett globalt avtal öppnar för nya förutsättningar och öppningar av olika slag, till exempel för nya samarbeten. Forskningsresurserna via forskningsfinansiärer ökar förmodligen för klimatrelaterade frågor, inte minst inom EU samarbetet, industrin eller andra parter. På säkert alla universitet i landet så pågår ju redan ett omfattande arbete som länkar till just överenskommelser inom klimatavtalet och många har deltagit i det internationella samarbetet under och inför Parismötet.

Generellt sett, för att möta vilken samhällsutmaning som helst, så behöver vi ny och fördjupad kunskap, gränsöverskridande kunskap och utökad kompetens för att ta oss an de stora samhällsutmaningarna. Samtidigt vet vi att de stora samhällsfrågorna inte kan lösas av enstaka part! Det krävs samverkan över många olika gränser – över olika kunskapsområden, branscher, parter, kulturer, språkliga barriärer och länder.

Men för att på ett väsentligt sätt bidra till att möta de stora och komplexa samhällsutmaningarna, så är det avgörande att i ett internationellt perspektiv värna främst kvaliteten i vår forskning och i vår utbildning. Det betyder att ge stor frihet både i val av forskningsfrågor, metoder och vägen framåt! Det är den kreativa individen som gör skillnad, men inte i isolering! Men vi som lärosäte måste ge förutsättningar i form av långsiktighet i tjänstesituationen, attraktiva karriärvägar, möjliggöra utveckling av interaktiva och öppna miljöer, god infrastruktur, främjad interaktion mellan utbildning och forskning och med andra parter i samhället välden över och ökad mobilitet!

Kan vi i detta också dra ytterligare nytta av att vi är det breda eller det kompletta universitetet? Och därmed främja genombrott i forskningen och i utvecklingen av en än attraktivare utbildning och samtidigt öka vårt bidrag för lösningar av de stora samhällsutmaningarna? Under våren så planerar vi vid Umeå universitet att ge ytterligare incitament för att närma oss frågor i gränslandet mellan olika vetenskapliga- och konstnärliga områden. Hur kan dessa incitament utformas? Förutom i form av ökad medelstilldelning?

Jag bjuder in er alla att komma med förslag om hur vi skulle kunna främja gränsöverskridande forskning och utbildning ytterligare? Skicka gärna förslag om dina tankar kring detta till mig: Lena.Gustafsson@umu.se – jag väntar med spänning på om jag får någon post. 🙂 Välkomna!

Med bästa hälsningar,

Lena

 

 

Uppdragsutbildning

I veckan fastställde rektor en ny handläggningsordning för uppdragsutbildning (https://www.aurora.umu.se/nyheter/2015/11/ny-handlaggningsordning-for-uppdragsutbildning/). Till veckan anordnar UPL ett SPA-seminarium för universitetets pedagogiskt ansvariga och så småningom lär säkert frågan dyka upp både på prefekt- och studierektorsträffar och andra sammankomster ute på fakulteterna.

Det här är förmodligen ett bra tillfälle för en nystart för uppdragsutbildningsengagemanget vid Umeå universitet. I statistiken kan det se ut som att vi har ganska stor uppdragsutbildning, men tar vi bort  polisutbildningen, Lärarhögskolan, skolledarutbildningen och en dryg handfull institutioner framförallt vid den samhällsvetenskapliga fakulteten, så är det tämligen knapert. Dessa institutioner (inte minst pedagogik, socialt arbete och juridiska institutionen) är dock viktiga exempel på hur framgångsrik uppdragsutbildning kan bedrivas och vad det kan betyda också för våra vanliga utbildningar.

Varför ska vi då ägna oss åt uppdragsutbildning? Vid samtal eller diskussioner om den här typen av utbildning är bland det första som åtminstone jag nästan alltid får höra saker som uppdragsutbildning inte är. Man säger ofta att den ska bedrivas så att den reguljära utbildningen inte påverkas negativt, att den ska bedrivas med full kostnadstäckning och att den ska följa samma kvalitetskrav som ordinarie utbildning. Det är ju inte så konstigt eftersom det är krav vi måste följa enligt förordningen, men det är ändå lite trist att så ofta börja i den lite mer negativa eller åtminstone inte särskilt utvecklingsinriktade änden. I bästa fall nämns sedan att uppdragsutbildning kan vara en del av vår samverkan med omgivande samhälle.

Jag skulle dock vilja slå ett slag för att våra samtal framöver till mycket större del utgår från hur mycket positivt uppdragsutbildning kan betyda för våra ordinarie utbildningar. Här finns det massor av saker att nämna. En given sak är förstås att uppdragsutbildning ger en institution eller ett program ett ofta helt överlägset sätt att diskutera med aCampus-20130523-DSC_0636vnämare och andra aktörer i samhället om vad de anser är viktigt ur deras perspektiv. Visst, vi har för det mesta externa representanter i våra programråd, utbildningskommittéer och fakultetsnämnder. Ofta försöker de där framföra sina synpunkter och de är både viktiga och oftast mycket kloka och bra, men jag är rädd att de i dessa sammanhang tyvärr alltför ofta drunknar i andra inlägg, åsikter och synpunkter. Kanske också att de externa representanterna i sådana grupperingar inte heller behöver känna att de både framför viktiga åsikter och samtidigt tvingas ta ett stort ansvar. Här finns naturligtvis också mycket att utveckla, men när det gäller uppdragsutbildning har vi mycket av detta helt gratis. Uppdragsgivaren, beställaren av en utbildning eller den som köper en av oss utbjuden utbildning, är såklart väldigt mån om att formulera vad företaget, myndigheten eller organisationen behöver just nu och långsiktigt. I en förhandling kring en uppdragsutbildning borde vi därför kunna få väldigt mycket skarpare förståelse för avnämarnas önskemål och behov. Därmed inte sagt att alla dessa ska in i våra reguljära utbildningar, men guldkornen och det som överensstämmer med vår syn på våra utbildningar, kan bli byggstenar till ännu bättre utbildningsprogram.

En annan positiv del av det hela är naturligtvis det ekonomiska. Inte minst nu när vi kämpar med ett utbildningsutbud som ligger långt över vårt takbelopp och vi inte kan få ersättning för all utbildning vi vill ge. Också här finns flera aspekter. Uppdragsutbildning kan inte minst i dessa tider när flera institutioner inte har det helt lätt med sin ekonomi och i värsta fall står inför övertalighetsprocesser, vara ett sätt att jämna ut intäkterna. När ordinarie utbildning går ner kan, i den bästa av världar, uppdragsutbildningen ta en större del och vice versa.

Kanske viktigare är dock möjligheten att låta uppdragsutbildning och ordinarie utbildning samspela kring utvecklingsarbete. En hygglig portfölj av uppdragsutbildningar ger ekonomiska resurser till utveckling av ordinarie utbildningar, lärares kompetensutveckling och kan – åtminstone inom en del områden – dessutom ge upphov till nya forskningsprojekt.

CampusVinter-20150207-DSC_9133Jag tror att det på många håll finns en oro för att det är väldigt krångligt och krävs väldigt mycket för att ge sig in i det här med uppdragsutbildningar. Det händer att institutioner får förfrågningar, men på grund av osäkerhet om vad man får och inte får göra inom uppdragsutbildning, inte törs ta på sig ett uppdrag. Bara i höst har det förekommit att institutioner tackat nej till miljonuppdrag då man  inte varit säker på vilka regler som gäller eller tolkat dem fel. Kan t.ex. uppdragsutbildningsstudenter sitta i samma sal och följa samma föreläsningar som ordinarie studenter? Kan vissa platser inom ett ordinarie program utlysas som uppdragsutbildning? Hur kan vi marknadsföra utbildningar vi vill ge som uppdragsutbildning? Hur vet vi vad som efterfrågas? Är det skillnad på skräddarsydda kurser och kurser inom ordinarie utbud?

En del institutioner har provat och gett några enstaka kurser över åren, men kanske aldrig riktigt fått till det flyt och den regelbundenhet som ofta behövs. När man pratar med personer och institutioner som gjort uppdragsutbildning till en mer eller mindre regelbunden del av verksamheten, så inser man dock att det inte alls behöver vara vare sig skrämmande, oroande eller innebära oöverstigliga utmaningar. Ett visst initialt arbete krävs naturligtvis, men framförallt goda kontakter med erfarna personer/institutioner och en bra stödorganisation som snabbt kan ge svar på frågor och funderingar.

Kanske är det därför vid vårt lärosäte just nu viktigast att vi tar ett litet krafttag för att:

  • Under våren vid prefekt- och studierektorsträffar och liknande bjuda in personer som kan berätta och ge goda tips och råd om uppdragsutbildning, något som kan bidra till en bättre allmän kunskap och inspiration
  • Skapa nätverk där institutioner kan mötas för att diskutera uppdragsutbildningsrelaterade frågor
  • Förstärka den stödorganisation som finns (kanske framförallt inom Externa relationer) för att ännu bättre kunna ge information, stöd och mer specialiserad kunskap dit man kan vända sig för att fråga hur man ska göra.

Själv är jag sannerligen ingen expert utan hyser väldigt rudimentära kunskaper om uppdragsutbildning, men jag är övertygad om att det är ett område vi bör förbättra oss på och attUmU-20151107_DSC_3490 det är något som verkligen – på många sätt – kan leda till en högre kvalitet för våra ordinarie utbildningar, kompetensutveckling för våra lärare och något mycket positivt för våra studenter. När vi nu har en alldeles färsk handläggningsordning bör vi alltså den som utgångspunkt för att den närmaste tiden kraftsamla lite kring detta!

Ett råd är alltså att ansvariga för prefekt-, studierektors-, programansvarig-, studieadministratörs- och andra träffar bjuder in personer att tala och ge goda exempel. Intet är så verkningsfullt som att sprida goda exempel!

/Anders

  1. Ni missar väl inte veckans USSR-seminarium om internationalisering med Gregory Neely, Fredrik Snellman och Peter Lindström: https://www.aurora.umu.se/utbildning-och-forskning/stod-till-utbildning/utbildningskvalitet/ussr-seminarium1/internationalisering-vid-umu/

Samarbete

Just nu och i ytterligare ett par veckor har Umeå universitets fakulAbisko-20150825-DSC_2635tetsöverskridande program, genom sina värdfakulteter, möjlighet att ansöka om medel för kvalitetsförstärkning. Två miljoner kronor finns för 2016 avsatt för detta ändamål. Det är inte den allra största satsningen, men en viktig symbol för att lyfta vikten av fakultetsöverskridande utbildningar och samarbete över traditionella gränser. Egentligen hade jag velat att medlen i första hand skulle användas till att utveckla nya ämnesöverskridande utbildningar, men såsom läget är nu, när vi fortfarande måste minska vårt utbildningsutbud vore det kanske felaktigt att uppmuntra till start av helt nya utbildningar. Till 2017 hoppas jag dock att det ska vridas om till nyutveckling!

Att samarbeta över ämnes- och fakultetsgränser är något vi vid Umeå universitet normalt är ovanligt bra på, men samtidigt tror jag att vi har en ännu större icke utnyttjad potential i detta. Med en anda och kultur av låga trösklar och ett samlat campus har vi alla möjligheter att bedriva den forskning och de utbildningar som behövs för att möta framtidens stora utmaningar och det är få andra svenska lärosäten som har lika goda förutsättningar som vi.

Det finns annat än rena utbildningsprogram eller forskningsprojekt där samarbete över gränserna är av stor vikt för att vi ska bli ännu bättre i vår kärnverksamhet. För några veckor sedan hade jag nöjet att hälsa den nationella SUNET-konferensen välkommen till Umeå. Här möttes ett hundratal personer som sysslar med IT- och nätfrågor för att i en vecka diskutera viktiga och aktuella frågor. Några saker jag då hade den stora glädjen att lyfta var just hur vi i Umeå, genom att samarbete, också på detta område nått och når allt längre. Det handlar om vårt samarbete med kommun, region, flygplats och annat för att forskare, studenter och anställda ska ha tillgång till trådlöst nätverk i snart sagt hela staden. Det handlar om hur vi genom ett gott samarbetsklimat mellan t.ex. IT-enheten, ITS och universitetspedagogik och lärandestöd (UPL) blir allt bätSingapore-20150930_DSC_2902tre på att skapa stöd och verktyg för våra studenter och lärare. Stöd och verktyg som utgår från de pedagogiska behoven, men tar kraft och inspiration av den senaste tekniken. Och det handlar inte minst om hur våra nya fysiska och interaktiva miljöer, det må vara lär-, fokus-, formella, informella eller andra typer av miljöer, utvecklas. Här tycker jag vi sett ett fantastiskt gott samarbete mellan alla tänkbara aktörer. Inte minst skulle jag vilja lyfta Lokalförsörjningsenhetens stora intresse för att, genom hela processen, från första idén till slutförandet, jobba väldigt nära lärare, forskare, studenter, pedagogiska utvecklare, IT-personal och många andra. Endast på så sätt kan vi nå dit vi vill och det är en glädje att se hur gott samarbetet för det allra mesta fungerar. Det viktiga är att vi alla har samma gemensamma mål att sträva mot.

Ytterligare exempel på områden där samarbetet ökat och murarna minskat de senaste åren är, åtminstone såvitt jag kan bedöma, samarbetet och kontakterna inom utbildningsområdet mellan våra olika fakulteter och Lärarhögskolan. Det har blivit inte bara betydligt bättre, utan faktiskt fantastiskt bra tycker jag. Informationsutbyten, samarbeten, spridande av goda exempel och mängder av andra saker betyder mycket för att vi ska fungera som ett universitet, men naturligtvis ännu mer för att våra studenter ska få den allra bästa tänkbara utbildningen.

Så finns det naturligtvis områden där vi har mer att göra. Några saker jag tror vi den närmaste tiden behöver koncentrera oss på  när det handlar om samarbeten och relationer är (fortsatt) hur vi jobbar tillsammans med företag, kommuner och organisationer i Uminova Expression-20141030-DSC_7865regionen.  Hur vi jobbar med uppdragsutbildning (ett område där ytterst få institutioner idag har någon större erfarenhet eller kunskap, men där det finns väldigt mycket att göra som är positivt både för våra ordinarie utbildningar, för våra lärare och forskare och för samhället utanför universitetet). Breddad rekrytering och kompletteringsutbildningar och validering för nyanlända är ett par andra områden där vi verkligen behöver samarbeta över många gränser och ta krafttag den närmaste tiden. Det kommer nog båda jag, universitetsledningen och andra att återkomma till väldigt snart.

Samarbeten är alltså en gren vi är ovanligt bra på och en av våra största styrkor. Det betyder såklart inte att det inte finns mer att göra på området samarbete, lägre hinder och större respekt för olika grupper. Låt mig därför få avsluta med att drömma och säga ”tänk om”:

  • Tänk om lektorn som kanske inte gjort så väldigt mycket ny genomgripande forskning (men väl följt med sitt ämnes forskningsutveckling såklart), men däremot gjort fantastiska saker för kvalitetsutvecklingen av institutionens nybörjarprogram, fört viktiga diskussioner med avnämare, dragit igång en uppdragsutbildning eller andra liknande saker, alltid kunde få känna samma uppskattning och status som den docent som just dragit in ett forskningsanslag på ett par miljoner kronor.
  • Tänk om lärare och pedagoger alltid kunde komma ihåg att mycket av de sätt vi idag undervisar och utbildar på och som vi tycker möjliggör den pedagogiska vision vi som lärare har, aldrig skulle ha funnits om inte de fysiska lokalerna, tekniken och de passionerade IT-utvecklarna skulle ha gått före.  Och tänk om varje IT-tekniker vid förvaltningen kunde förstå att det inte spelar någon roll hur häftiga och fantastiska nya teknikverktyg som finns om de inte på ett mycket tidigt stadium förtroendefullt, djupt och med öppna ögon diskuterades med lärare och pedagoger som ska använda verktygen och förstår att allt måste utgå från en pedagogisk tanke.
  • Tänk om den något förvirrade forskaren, som inte är världens mest socialt kompetenta person och kanske inte alltid sköter de administrativa pålagorna på ett perfekt sätt, alltid och av alla kunde uppskattas för sina sidor att hänföra både studenter och andra med sin passion för ämnet
  • Tänk om studievägledaren och studierektorn alltid kunde förstå att studenten blir en minst lika bra civilingenjör om den istället för att läsa den obligatoriska kursen i Fourieranalys, som utgör en sextiosjundedel av utbildningen, spenderat en termin i en annan kultur i ett annat land och där fördjupat sig i teknikhistoria
  • Tänk om matematikern som samarbetar med filologer och där bidrar med ovärderlig hjälp för mänsklighetens vidgade förståelse för våra språks uppbyggnad, trots att den matematik som används i filologin kanske inte är den allra djupaste eller mest prestigefyllda, kunde få samma uppskattning som filologiprofessorn som delvis tack vare den där matematikern publicerar sig i den bästa av tidskriften eller som matematikerkollegorna som ägnar sig åt mer inomvetenskaplig prestigefylld forskning
  • Tänk om den programansvariga, som tycker sig veta precis hur sitt programs material inför nästa års studentrekrytering ska se ut, kunde förstå och uppskatta den kunskap, erfarenhet och förståelse för rätt målgrupp som förvaltningens kommunikatörer besitter och inte tro att en lång forskarutbildning i plurikomplex analys innebär att man är expert på att nå dagens ungdomar. Och tänk om kommunikatörerna vid förvaltningen alltid förstod att det inte spelar någon roll hur kreativa och fantastiska förslag till rekryteringsmaterial de tar fram om de inte på ett väldigt tidigt stadium diskuterades med och förankrades hos utbildningsledare, studierektorer och programansvariga.
  • Tänk om professorn i pseudodifferentialoperatorer kunde förstå att 95% av de som idag påbörjar en grundutbildning i matematik inte är som hon själv var när hon började och att det därför ofta krävs andra både pedagogiska och andra sätt att nå studenterna så att 5% av dem ändå slutar som en, ännu bättre, professorer i pseudodifferntialoperatorer.
  • Tänk om prorektorn, som är ansvarig för utbildningsfrågor, kunde förstå hur förslaget till fördelning av grundutbildningsanslaget skulle uppfattas, tolkas och kunna hanteras ute på institutionerna.

(och självklart kan och ska de matematikrelaterade begreppen bytas ut mot valfritt område)

Väldigt ofta är dessa ”tänk om” naturligtvis inga problem, men tyvärr är det nog alltför många av oss som har svårt att höja blicken och se hur mycket gott och bra som görs också vid sidan om vår egen vardag och hur beroende vi egentligen är av varandra. Det är min starka övertygelse att Umeå universitet skulle kunna ta ännu större steg framåt om vi kunde fortsätta att utveckla den kultur som funnits ända sedan universitetets tillkomst. Att utveckla ”det vänliga universitetet” än mer, utan att för den skull bli mesigt eller flummigt. Därtill krävs det naturligtvis en mycket professionell organisation och att varje person, på varje plats, är riktigt riktigt bra och proffsig.

Kanske räcker det dock att säga: Tänk om vi alla förstod att akademien är en väldigt speciell arbetsplats, men ändå inte så speciell som vi alltför ofta försöker göra den till och att vi alla, både specifikt för vårt område och för universitetet som helhet, skulle vinna så mycket bara på att prata med varandra lite oftare.

Miljöer för högre utbildning och forskning – Singapore

Singapore-20150928_DSC_2763Under veckan som gått har rektor Lena Gustafsson, vicerektor Marianne Sommarin och jag besökt Singapore och Japan. I Singapore hade vi ett mycket givande tredagarsbesök vid det universitet i världen som kanske utvecklats allra snabbast under de senaste åren: Nanyang Technological University (NTU), där rektor Bertil Andersson (UmU-alumn och tidigare LiU-rektor bl.a.) berättade om sin och universitetets filosofi och arbete bakom framgångarna och såklart tog emot oss på ett fantastiskt trevlig och bra sätt. Marianne och Lena är dessutom sedan många många år goda vänner med Bertil, så lite extra fokus blev det kanske ibland kring Life-science-området. NTU är idag rankat som det trettonde bästa universitetet i världen (QS-ranking).
Singapore-20150930_DSC_2900Vi har under dessa dagar fördjupat vårt sedan tidigare mycket goda samarbete och diskuterat hur vi ytterligare ska utveckla det, inte minst på doktorand- och forskarnivå. Vi kommer säkert att återkomma i flera bloggar och på andra sätt betydligt djupare och bredare om olika delar av det, men nu vill jag bara väldigt kort säga några ord om en av alla saker vi mötte. En sak som verkligen både imponerade och gjorde mig väldigt glad. Något som är slående är nämligen hur detta universitet, varande ett av världens främsta forskningsuniversitet, satsar minst lika mycket på utbildning som forskning och inte minst på samspelet och integrationen mellan utbildning och forskning. Det är ju precis såsom det ska vara och borde egentligen inte ha uppfattats som särskilt märkvärdigt eller som är något specifikt för NTU, utan snarare något som är rätt uttalat för de allra flesta riktigt stora och framgångsrika universiteten i världen, men, som vi tyvärr i Sverige har glidit allt längre och längre ifrån under senare decennier. Tyvärr är det alltför ofta man kan konstatera en stor klyfta mellan grundutbildning och forskning vid svenska universitet. Det tror jag, eller är helt övertygad om, beror  betydligt mer på det system vi har än de lärare och forskare som är aktiva vid våra lärosäten.

Ett intressant område, som för några år sedan skapade en väldig diskussion och debatt vid Umeå universitet, är rummens betydelse för högre utbildning och forskning. Efter mycket om och men beslutade universitetsstyrelsen för ett par år sedan i linje med universitetsledningens förslag att avsätta ca 70 miljoner kronor till att utveckla våra fysiska miljöer på campus. Det handlar främst om två saker.

Singapore-20150930_DSC_2905Det ena är att möjliggöra för våra forskare och lärare att få större möjlighet att använda just den pedagogik som passar bäst för aktuellt moment inom aktuellt område utan att hindras av det fysiska rummets utformning eller de tekniska hjälpmedel som finns till hands. Kort och gott, det är läraren och forskaren som ska avgöra vilken typ av pedagogik som bäst gynnar studenterna och inte de fysiska eller tekniska begränsningarna. För att det ska vara möjligt krävs en stor flexibilitet. Ibland, som vid vissa tillfällen i mitt eget ämne, kan en föreläsning i en vanlig hörsal vara det allra bästa, men desto oftare är det nog andra typer av pedagogik som bäst hjälper studenterna att utvecklas. Det kan handla om allt från flipped classroom, problembaserat lärande, grupphandledning till utomhuspedagogik. Helt beroende på ämne och aktuellt område. Det andra är att skapa miljöer där studenter, lärare, forskare och personer från andra delar av samhället på ett naturligt och bra sätt träffas och arbetar tillsammans.

Att se vad NTU gjort på detta område är både fantastiskt roligt och inspirerande, men på ett sätt också lite deprimerande. Deprimerande därför att det här är så självklart att man avsätter stora pengar för att investera både i lokaler (i precis ”samma tänk” som vi själva nu gör i vår, i jämförelse mycket mycket lilla, 70-miljonerssatsning) och i ny pedagogik. Singapore-20150930_DSC_2912Man kan inte annat än bli lite avundsjuk över att se en så fantastisk uppslutning inte bara från rektor och universitetsledningshåll, utan bland dekaner, fantastiska forskare från såväl life-science som humaniora och lärare inom olika ämnen. Förståelsen för utbildningens betydelse och för att allt som har med utbildning att göra inte kan ske på samma sätt som det gjort de senaste 100 åren är slående!

Dock blir man såklart allra mest både glad och väldigt inspirerad över att se att ett så framgångsrikt universitet som NTU tänker i precis samma banor som vi. Att de sedan har helt andra resurser till sitt förfogande får man såklart komma ihåg, men också vår lilla Singapore-20150929_DSC_2887satsning kan få stor betydelse om den sedan spiller över på framtida renoveringar och investeringar. Som grädden på moset, förstärktes  bilden av att vi är på rätt väg och att vad man gjort på NTU verkligen tilltalar studenterna ytterligare när vi talat med ett par studenter från Handelshögskolan vid Umeå universitet som just nu befinner sig i Singapore. De kommer säkert under vårterminen på olika sätt att dela med sig av sina erfarenheter, men kort uttryckt kan man nog säga att pedagogiken och rummets betydelse vid NTU gjort att de ”tvingas” studera betydligt mer, men också får betydligt mer ut av den tid de spenderar vid universitetet och av sina lärare!

Vi går trots allt mot en mycket ljus framtid vad gäller högre utbildning!

Grundutbildningsbudget 2016

BudgetI torsdags fattade universitetsstyrelsen beslut om budget för 2016. I detta beslut ingår bl.a. fakulteternas och lärarhögskolans budgetramar för grundutbildning 2016 samt preliminära ramar för 2017 och 2018.

Precis som de senaste åren innebär också 2016 års budget en omfördelning mellan fakulteterna baserad på våra fyra kvalitetskriterier; Internationalisering, forskningsanknytning, utbildning på avancerad nivå och samverkansinslag i utbildningarna. En del nyheter finns också i årets beslut. Förutom en del förenklingar av mer teknisk karaktär i själva fördelningsmodellen, så har universitetsledningen infört två nya poster.

En miljon avsätts för praktikkurser inom hum-samområdet. Det finns ett par anledningar till att detta kommer nu. Att kunna erbjuda praktik och verksamhetsförlagd utbildning anser vi vara viktigt för många utbildningars kvalitet och för studenterna på dessa utbildningar. I takt med att prislapparna urholkas har det blivit allt svårare att finansiera sådan verksamhet inom hum-sam-området. Visserligen urholkas övriga prislappar nog så mycket, men när prislappsskillnaden mellan t.ex. medicinsk och samhällsvetenskaplig prislapp närmar sig 90 000 kr per helårsstudent är det lätt att inse att förutsättningarna ser rätt olika ut. När det kommer till praktik och VFU har Umeå universitet ett särskilt läge. Många andra lärosäten, inte minst de i storstadsregionerna, har betydligt lägre kostnader för studenternas boende och resor, då det ofta är fullt möjligt att bo kvar på studieorten under praktiktiden. Tidigare har en del kurser med VFU/praktik kunnat klassificeras på ett annat sätt, men skärpta regler vad gäller kursklassificering omöjliggör nu detta.

Campus-20141030-DSC_7878Den andra nyheten är att det i budgeten för 2016 avsatts två miljoner för fakultetsöverskridande utbildningar. Umeå universitet, som ett av landets fyra fullbreddsuniversitet, är tämligen framgångsrikt vad gäller öppenhet mellan olika ämnesområden och vi har lätt att samarbeta över alla tänkbara gränser. Trots detta, så tror jag inte att vi till fullo utnyttjar den fördel vi har av att ha allt mellan humaniora och medicin, teknik och konst, naturvetenskap och arkitektur, samhällsvetenskap och mycket mycket mer inom samma organisation. På sikt vill vi gärna stimulera nya program som går över två eller flera fakulteter. Just nu, när vi befinner oss i ett läge när vi fortfarande måste minska vårt utbildningsutbud, handlar det dock kanske nog så mycket om att sådana utbildningar inte är de första det skärs ned på. Något som inte är alldeles ovanligt i ett läge när fakulteterna ofta i första hand kanske prioriterar de program som ligger helt inom sitt eget område. Medel behövs också för att underlätta kvalitetsarbete, programutveckling och andra programgemensamma verksamheter, då sådant – inte sällan på grund av att våra fakulteter har olika system för hur man fördelar pengar till sådant – kan vara mycket svårt att finansiera.

Campus-20130523-DSC_0636De två miljonerna till fakultetsöverskridande utbildningar är än så länge bara en ram. Detaljer om hur fördelningen ska ske kommer rektor att fatta beslut om i höst. Inför det kommer frågan att diskuteras bl.a. i utbildningsstrategiska rådet, men alla ni som läser detta är också mycket välkomna med tankar om och förslag på vad som är viktigast att prioritera när medlen ska fördelas. Tilläggas bör väl att vi är fullt medvetna om att två miljoner egentligen är en spottstyver och kanske mer av en symbolisk satsning. Inte desto mindre hoppas vi att det kan bidra till att sporra utveckling och förenkla arbetet med de fakultetsöverskridande utbildningarna.

Jag avslutar med ett diagram som visar hur fördelningen av grundutbildningsramen förändrats de senaste fem åren och önskar i övrigt alla en riktigt glad, skön och trevlig sommar!

pkt 49 AF 20150604 Styrelse

 

 

Universitetets regionala utbildningsansvar

Umeå universitet har under lång tid, ända sedan dess grundande, spelat en stor och viktig roll för den regionala utvecklingen och tagit ett stort och viktigt regionalt ansvar. Hur det regionala ansvaret tett sig har skiftat genom åren, men täcker idag i princip hela universitetets bredd såväl vad gäller verksamhet, dvs forskning, utbildning, innovation och annan samverkan, som ämnesområde. Det finns naturligtvis näst intill hur mycket som helst att säga om detta stora och viktiga område. Idag tänkte jag dock inskränka mig till universitetets utbildning på grund och avancerad nivå och hur jag ser på dess roll i vårt regionala ansvar.

Vare sig vi vill det eller inte och vare sig vi tycker det är bra eller inte, så spelar universitet på en global marknad när det gäller studentrekrytering, något som skulle kunna utgöra grunden för ett eget blogginlägg. I denna konkurrens klarar sig UmU tämligen bra. I höstas var vi landets tredje mest attraktiva lärosäte mätt i antalet antagna förstahandssökande. Endast Stockholms och Uppsala universitet kom högre. Också i den internationella konkurrensen klarar vi oss bra såväl vad gäller freemovers som avgifts- och utbytesstudenter. Vi har nu ungefär 31000 studenter och varje hösttermin antas drygt fem tusen. Av dessa har, enligt universitetskanslersämbetet, knappt 70% sitt ursprung söder om de fyra nordligaste länen.

Höst på Campus - dammenUniversitetet är alltså en gigantisk magnet vad gäller att attrahera nya människor till regionen. Vår roll måste vara att ge högkvalitativa utbildningar som ger studenterna en möjlighet att under lång tid framöver verka på arbetsmarknaden. För att behålla vår position, kan vi aldrig tulla på kvaliteten för att göra några snabba quick-fixs här eller där. Det viktigaste och kanske svåraste är frågan hur vi får de personer som utbildas vid UmU att stanna kvar i regionen. Att bidra till att fylla regionens behov av högutbildad arbetskraft och bidra till en befolkningstillväxt i hela regionen.

Vi har lång erfarenhet av att på olika sätt bedriva utbildning i regionen. Under vissa tider har universitetsstyrelsen fattat beslut om att si och så många studieplatser ska förläggas till den och den orten. Under andra perioder har institutioner, fakulteter eller universitetsledning efter diskussioner med företag, kommuner eller organisationer Regionen-20120322_DSC_1635kommit överens om att starta en utbildning någonstans. Många gånger har det blivit alldeles ypperliga utbildningar med långvarigt gott söktryck, mycket gott samarbete mellan universitetet och den andra organisationen och alltså verkligen varit något som alla inblandade – studenter, universitet och extern organisation – vunnit mycket på. Alltför ofta har dock scenariot varit sådant att ofta både universitet och företag lagt väsentliga summor på att utveckla en utbildning som vid första och möjligen andra året den givits haft någorlunda gott om studenter, men som väldigt snart stått med många gapande tomma platser med resultat att utbildningen lagts ned. Det har naturligtvis lett till stor irritation hos såväl företag/kommun som universitet, lärare och – kanske inte minst – skattebetalare. Om Umeå universitet ska utveckla och starta en utbildning måste vi kunna bedöma att studentunderlaget kommer att vara hyggligt under en någorlunda lång tid framöver och att kvaliteten kan hållas hög. Det omvända vore stort slöseri med resurser och skattemedel.

Oavsett om det är bra eller inte, så är min erfarenhet att till kurser förlagda till olika orter i regionen söker nästan uteslutande studenter från närområdet. Det har naturligtvis en poäng i sig och bidrar till den regionala utvecklingen på ett viktigt sätt. Än viktigare för regionens utveckling tror jag dock det är att utnyttja universitetets förmåga att attrahera nya högutbildade personer att flytta in och stanna kvar. Det bidrar förmodligen långsiktigt positivt också till att få fler som redan bor här att utbilda sig.

En förutsättning för att vi ska fortsätta vara den magnet vi idag är, är dock att vi kan fortsätta vara det stora internationella forskningsuniversitet vi är idag och långsiktigt är Regionen-20121222-DSC_6575det då endast kvaliteten i det vi gör som spelar någon roll. Både inom forskning och utbildning. Vårt fokus måste därför vara att utveckla och driva utbildningar som vi tror kan hålla en långsiktigt mycket hög kvalitet. Det gör att studenter fortsätter lockas till regionen och här får en god utbildning. Det svåra och det område där både universitetet och regionen har väldigt mycket att göra och framförallt borde lägga sitt krut på, är att av dessa studenter få väldigt många fler än idag att stanna kvar i regionen. Då gäller det, tror jag, att få studenterna att upptäcka fördelarna med vår del av landet. Få studenterna att se att här finns det möjligheter för framtiden. Ett av de, enligt mig, bästa sätten att göra det på är att på ett mycket tidigt stadium i utbildningen knyta upp studenterna till kommun, företag eller annan organisation. Att erbjuda studiebesök, praktik, verksamhetsförlagd utbildning, möjlighet att skriva uppsatser och examensarbeten och att känna att här – i den här kommunen, vid det här företaget – har jag mycket goda möjligheter att få jobb eller att kunna starta mitt eget företag när min utbildning är slut.

Det här är ingenting som gör sig självt utan det kräver mycket idogt och systematiskt arbete inte minst av kommuner och företag, men det ger också mycket bättre möjligheter att få kompetent arbetskraft och en nyinflyttning av högutbildade. Det ger också arbetsgivare möjlighet att påverka och bidra till utbildningarnas utveckling. Också för universitetet finns stora vinster: Att på ett bra sätt tillsammans med det omgivande samhället kunna utveckla våra utbildningar så det blir än bättre. Personligen är jag övertygad om att det är mycket viktigare för den regionala utvecklingen att lägga kraft och energi på detta, än att träta om en ny utbildning med 20 studenter ska starta här eller där. Med lite olika modeller jobbar vi redan i liten skala så här bl.a. vad gäller ingenjörsutbildningar mot främst Örnsköldsvik. Vi diskuterar också en modell vad gäller socionomer och även den regionaliserade läkarutbildningen kan på sätt och vis sägas vara ett exempel på detta.

Något jag inte tagit upp här är ett annat viktigt område, nämligen fort- och vidareutbildning. Där handlar det ofta om jämförelsevis kortare utbildningar eller kurser och personer som har ett socialt liv som gör det mycket svårt att flytta till en högskole- eller universitetsort. I detta sammanhang spelar därför nät, flex och andra Regionen-20120322_DSC_1594distributionsformer för utbildning en ännu viktigare roll. Här har Umeå universitet en mycket lång tradition och erfarenhet. Kompetensen är såvitt jag kan bedöma mycket hög i jämförelse med många andra lärosäten och vi är i dagsläget ett av de allra största svenska universiteten på området. Det är såklart också en viktig del av vårt regionala ansvar, men när det kommer till den typen av utbildning spelar tid och plats väsentligt mycket mindre roll. Inte bara för var studenten sitter utan också för vilket lärosäte den väljer att läsa vid. Om en kommun önskar en specifik vidareutbildning för en viss yrkeskategori, så är självklart Umeå universitet väldigt glada om vi tillfrågas och ställer väldigt gärna upp med att utveckla och driva en sådan. Om den ska ges inom ordinarie utbud och inte som uppdragsutbildning är dock en förutsättning som vi inte kan tulla på att vi ser möjlighet till att ge en långsiktig utbildning med mycket hög kvalitet där skattemedel används på ett klokt sätt. Bedömer vi inte att så är fallet är det kanske bättre att ett annat lärosäte ger utbildningen eller att man beställer den som uppdragsutbildning hos oss. Kanske passar den bättre in i Mittuniversitetets, Luleå tekniska universitets, Lunds universitets eller Harvards upplägg. Vi har en mängd lärosäten bara i Sverige och alla kan och ska inte ge allt. Dock är det viktigt att påpeka att Umeå universitet sedan länge alltså ger och utvecklar mängder av goda sådana utbildningar. Bara som ett exempel kan fort- och vidareutbildning inom lärarutbildningens område nämnas. Där ger vi fristående magisterutbildning för lärare på distans med flexibla former, utbildar yrkeslärare, lärare i hem- och konsumentkunskap, bild, musik och slöjd på distans för hela landet och ger delvis även den kompletterande pedagogiska utbildningen på distans. Till detta kan läggas ett antal kortkurser på distans för vidareutbildning av verksamma lärare inom allt från ”läs- och skriv”, naturvetenskapernas didaktik till ”it och lärande”. Detta exempel bara från ett av vårt fullbreddsuniversitets områden. De initiativ som tas måste dock vara långsiktiga, hållbara och passa in i vår utbildningsportfölj. Det vinner hela regionen på i längden.

Sammanfattningsvis tror jag alltså att universitetet tillsammans med regionens företag, kommuner och andra organisationer snarast måste intensifiera arbetet med att få studenter som genom universitetet dras till regionen och utbildas att stanna kvar i regionen och bidra till dess utveckling. Detta tror jag görs bäst genom att studenterna tidigt och under hela utbildningen får möjlighet att upptäcka allt fantastiskt och alla möjligheter som finns i landets norra delar!Regionen-DSC_0202

 

 

Lärplattformar vid Umeå universitet

Inledning

Umeå universitet har en lång tradition och erfarenhet av att bedriva utbildning med många olika varianter av pedagogik och distributionsformer. Föreläsningar för hundratals studenter, flipped classroom, distansutbildning på platsCambro i Karesuando, apotekarprogram via nät, flexutbildningar osv. Listan kan göras nästan hur lång som helst. En idag mycket viktig del i nästan alla typer av utbildningar, oavsett om det handlar om ren campusutbildning, blended learning eller rena nät- och distansutbildningar, är våra lärplattformar. Det händer mycket på den fronten. Både globalt och lokalt hos oss i Umeå. Vi vill i ett par texter berätta lite grand om vad som händer med lärplattformar vid Umeå universitet och slå ett slag för ett fördjupat användande.

Horizon report är en Nordamerikansk forskningspublikation som varje år listar trender, utmaningar och utvecklingsområden inom högre utbildning. I 2015 års upplaga av rapporten nämns bland annat ökad användning av blended learning samt ”blending formal and informal learning” som pågående trender och utmaningar. Vi känner igen oss i detta även vid Umeå universitet, men frågan är hur vi tar oss an dessa utmaningar. En viktig förutsättning är naturligtvis att det finns såväl teknisk infrastruktur, som pedagogiskt och tekniskt stöd som tillsammans erbjuder olika möjligheter att stödja undervisning och lärande. Lärplattformar är ett exempel på IT-stöd som vi inte kan undvara och ju mer integrerade, stabila och säkra de är, desto bättre upplevelse får våra lärare och studenter. Vår utmaning är att se till att de alltid är tillgängliga, fungerar väl och upplevs som ett stöd i utbildningen.

Vid Umeå universitet finns flera olika lärplattformar och varje institution/program väljerMoodle normalt själv vilken plattform (om ens någon) man ska använda. Detta val sker, eller bör ske, främst på pedagogiska grunder, men naturligtvis spelar många andra faktorer in, till exempel ekonomi, tillgänglighet, kompetens, stöd och support. I dagsläget har två lärplattformar en särställning och det är Cambro och Moodle. Att de har en särställning betyder att de används av fler lärare och studenter än de övriga och vid flera olika institutioner och program. För dessa finns centralt finansierade installationer samt teknisk och pedagogisk support (främst vid UPL och ITS). I IT-chefens prioritering ligger dessa system högt upp bland alla universitets IT-system vad gäller snabb åtgärd/support vid ett krisläge. Moodle finns dessutom i ett flertal lokala installationer som sköts av enskilda institutioner.

Störst och säkrast

Cambro är den i särklass största lärplattformen vid Umeå universitet med fler användare än alla Moodle-installationer tillsammans. Varje år använder 33 000 unika CAS-användare lärplattformen, det motsvarar i stort sett samtliga studenter som är registrerade vid vårt universitet samt majoriteten av lärarna. Totalt antal registrerade konton i Cambro uppgår nu till drygt en kvarts miljon och tillsammans har användarna skapat över fyra tusen rum för lärande (sajter) i Cambro. Umeå universitets Cambro är stort även nationellt och internationellt.

De lärplattformar vi använder ska, liksom det mesta vi gör, självklart hålla hög kvalitet. Vad är då hög kvalitet i det här fallet? En aspekt är att plattformarna är funktionella och driftsäkra. Ett sätt att mäta detta på är att titta på mängden supportärenden som kommer in. I genomsnitt registreras 45 ärenden per månad till Cambrosupporten. Det betyder att en lärare eller student stöter på problem eller har förslag eller frågor ungefär var sextusende gång någon loggar in. Med tanke på hur många som använder Cambro så kvalar Cambro in som ett av de driftsäkraste systemen vid universitetet. När det ändå händer något är det självklart ett störningsmoment och varje incident åtgärdas fortast möjligt. De ärenden som kommer in är av olika karaktär, mest handlar det om problem med inställningar eller allmänna frågor, därefter felanmälningar och tekniska fel, men det kommer även förslag på ändringar och förbättringar i Cambro.

Fördelar med centrala lärplattformar

Det är ett stort ansvar att installera och förvalta en lärplattform vid universitetet. Den är en del av den studiemiljö som universitetet erbjuder och stora fördelar får vi om lärare och studenter möter samma tekniska miljö vid olika utbildningar. Detta är något som inte minst studenter och studentkårer ofta påpekar. Det är ganska vanligt i olika typer av utvärderingar, men också i direkta dialoger och samtal, att studenter undrar varför vi inte kan ha ett gemensamt system över universitetet. Bild1-20150410-DSC_0380Ibland kan vi motivera olika plattformar på pedagogiska grunder, men ofta inte. En annan mycket viktig aspekt av centrala plattformar är att gemensamma lärmiljöer kan erbjuda smarta integrationer med andra IT-stöd som Urkund, universitetets inloggning och federation mot andra lärosäten, Office 365 och Ladok. Under införande är det nya Ladok3 och grupphanteringsverktyg vilka ger nya möjligheter till värdeskapande integrationer. Just nu pågår också ett pilotprojekt inför en eventuell kommande integration: UMU Play. Det är en tjänst som gör det möjligt att spela in, lagra och visa video direkt i Cambro.

Om vi skulle bestämma oss för att vi vill bli bättre på att följa upp studenter och grupper av studenter, kan vi också inkludera verktyg för Learning Analytics, något som kan användas för åtgärder som underlättar studentens studier, ökar genomströmningen och höjer kvaliteten i utbildningen.

Gemensamma lärmiljöer blir tekniskt säkrare då de kan inkluderas i universitetets IT-säkerhetssystem och systemövervakning. Ibland kan dock de pedagogiska fördelarna vara så stora att det motiverar en lokal lösning, men vi tror verkligen det är undantagsfall.

Möjligheter med centralt Cambro

Många, kanske rent utav de flesta lärare som använder Cambro har nog bara kännedom om och bara använt en bråkdel av de möjligheter plattformen tillåter. I själva verket är Cambro en mycket flexibel lärplattform som tillåter användaren att forma det efter sina egna behov. Det skiljer sig från andra lärplattformar där det finns färre alternativ och möjligheter. I den nuvarande versionen av Cambro finns 31 verktyg att välja bland. Verktygen spänner över en bredd av funktioner, från administration (såsom Resultat, Filsamling och Sajtinformation) och examination (ex. Test & Quiz, Inlämningsmapp och Uppgifter) till verktyg för kommunikation och interaktion (ex. Meddelanden, Forum, Diskussioner, Chatt och Anslagstavla). Genom att göra, för sin kurs, rätt val av verktyg blir Cambro det rum för lärande som läraren avser.

Ett mycket användbart verktyg är Lektioner. Med hjälp av detta verktyg kan lärare integrera mängder av resurser och andra verktyg i en pedagogisk ordning, eller skapa interaktivitet genom att studenter kan få egna sidor att publicera på. Ett annat verktyg med stor potential är Test och Quiz som idag används för både diagnostiska tester och examinerande uppgifter. Resultatverktyget kan förenkla lärares administration avsevärt om det används tillsammans med exempelvis Test & Quiz eller verktyget Uppgifter. En styrka med Cambro är att alla CAS-anslutna kan skapa projektsajter för samarbeten i eller utanför kurserna. Dessutom kan lärare skapa programsajter där flera sajter inom samma utbildningsprogram kan länkas ihop. Detta förenklar kommunikationen med studenterna och skapar en tydlig struktur och integration mellan olika kurssajter.

Nästa version av Cambro (Sakai 10) kommer den 11 juni. Den innehåller många nya funktioner och uppgraderad funktionalitet. Bland annat kommer det att vara möjligt att skicka snabbmeddelanden till andra inloggade användare och genomföra kollegial bedömning (peer review) mellan studenter i större utsträckning än tidigare.

Framtiden

Mycket händer inom IT-världen och det går som alltid fort. Kommer Cambro att finnas kvar vid Umeå universitet? Är det lönt att lägga ned tid och resurser på att utveckla Campus Snö 2-20130408-DSC_8080utbildningar i Cambro? Vårt enkla svar är: Ja! Liksom för alla tekniska system så kommer det nya lösningar som kan vara intressanta, men processen att byta lärplattform är komplicerad och kräver noggranna förberedelser. Cambro ägs av Umeå universitet och är inte bundet i avtal som löper ut och sedan måste upphandlas på nytt. Detta skapar trygghet och kontinuitet. I dagsläget finns inga planer på att byta central lärplattform vid Umeå universitet. Däremot kommer vi att göra en satsning på den centrala Moodle-installationen så att den erbjuder den funktionalitet och det stöd som efterfrågas. I en kommande text kommer vi att berätta lite mer om vad som händer på Moodle-fronten.

Som vi nämnt ovan är nästan alla lärare och studenter någon gång under ett år aktiva på en lärplattform. Vår förhoppning är att många fler lärare än idag nu tar nästa steg och utvecklar det sätt man använder lärplattformen och utnyttjar alla dess möjligheter, av vilka vi väldigt kort beskrivit några i denna text. Självklart måste den genomtänkta pedagogiken ligga bakom valet hur man arbetar, men vi tror, för att inte säga, är övertygade om att utbildningarna och studenterna i många fall har mycket att vinna pedagogiskt på att utnyttja lärplattformarnas möjligheter. För att välja rätt pedagogiskt angreppssätt för en kurs, ett moment eller ett program, måste man rimligtvis känna till och veta vilka olika möjligheter som finns och vilka val man kan göra.

Anders Fällström 
Prorektor

Katarina Winka
Chef för universitetspedagogik och lärandestöd

Sören Berglund
IT-chef

Interaktiva miljöer

Bild1Alldeles innan jul fattade universitetsstyrelsen beslut om placering och innehåll för Umeå universitets första interaktiva fokusmiljö. Historien bakom det beslutet är både lång och intressant och inget jag ska fokusera på här, men några få ord om historien kan ändå vara på sin plats, även om vi nu framförallt gläds åt att se framåt och fortsätta utvecklingen!

I december 2012 beslutade universitetsstyrelsen att universitetet skulle göra en inledande satsning om 72 mnkr på så kallade interaktiva miljöer. Det absolut viktigaste motivet och målet var och är att öka kvaliteten i den forskning och utbildning som bedrivs vid lärosätet. Att integrera utbildning och forskning och att studenter och forskare vid Umeå universitet med modern teknik på ett naturligt sätt möter experter och forskare från hela världen. Satsningen var tänkt att bli en inledning till något som på (mycket lång) sikt präglar samtliga miljöer vid universitetet. Inledningsvis är den uppdelad i två spår: styrelsen beslutade om att två miljöer skulle skapas som ”interaktiva lärmiljöer” och tre som ”interaktiva fokusmiljöer”. Det fanns två viktiga grundförutsättningar i satsningen: De miljöer som skapades skulle obönhörligen vara vardagsmiljöer och skulle i så stor utsträckning som möjligt samordnas med redan planerade renoveringar och ombyggnationer. Att det handlar om vardagsmiljöer betyder att det här inte är några flashiga uppvisningsmiljöer, miljöer dit man tar sin studentgrupp en gång under en kurs för att visa vilka möjligheter som finns och ”hur man skulle kunna bedriva utbildning” eller en miljö som enbart används för att emellanåt anordna event där forskare och företag träffas, minglar och imponeras av den senaste tekniken. Nej, bland det viktigaste är att det handlar om vårt vardagliga arbete, må vara utbildning, forskning, samverkan eller en blandning av alla eller delar av dessa.

Campus-20141027-DSC_7825Styrelsemötet blev ett av de stormigaste och mer högljudda jag bevistat. Argumenten var många både för och emot. Studentkårernas representanter var de som ivrigast stödde universitetsledningens förslag medan andra grupperingar var starkt negativa. Kanske berodde – jag vill åtminstone gärna tro det – det starka motståndet på att vi inte tillräckligt väl lyckades kommunicera att det handlade just om ”vardagsmijlöer” där forskaren och läraren fick större möjligheter att utveckla eller att göra det de sedan länge velat, men pga av rummets begränsningar inte kunnat, utan en misstanke om att det här var något som universitetsledningen tryckte på verksamheten uppifrån för att ha något att visa upp och skryta om. Oavsett vad orsakerna till motståndet var, så innebar det – trots att ett positivt beslut fattades – en viss fördröjning i det fortsatta arbetet. En förutsättning för att en så stor satsning ska bli bra är att det finns en samsyn på hur miljöerna ska utformas, hur de ska användas och, kanske viktigast av allt, en stark drivkraft hos enskilda lärare, forskare, institutioner och program.

I dag, två år senare, har vi kommit en bra bit på väg. De två lärmiljöerna som valdes ut var samhällsvetarhuset och humanisthuset. I samhällsvetarhuset ska samtliga lärosalar byggas om, något som görs i nära samarbete mellan Lisbeth Lundahls forskningsprojekt ”Rum för lärande”, enheten för universitetspedagogik och lärandestöd, lokalförsörjningsenheten, universitetsservice, samhällsvetenskapliga fakulteten och naturligtvis enskilda lärare och studenter. Huset är stort och den byggnad där flest studenter har sina utbildningar och där trycket på lärosalar är störst, något som betyder att ombyggnation bara kan göras under somrarna. Det kommer att pågå i ungefär sex år och hittills har alltså två somrar använts till ungefär en tredjedel av huset. Samhällsvetarhuset är en av de äldsta byggnaderna på campus, något som sätter gränser för vad som faktiskt går att göra. Till exempel hade man om möjligheten funnits, också här velat göra betydligt mer än vad som nu går åt de informella ytorna utanför lärosalarna. Ytor som i många fall är nog så viktiga för utbildningen som själva lärosalarna.

Vardagsrummet. Humanisthuset

Vardagsrummet. Humanisthuset

Humanisthuset har totalrenoverats och i samband med det gjordes den andra lärmiljön. Här har man på ett bättre sätt kunnat utnyttja ombyggnaden av hela huset och fått ett fantastiskt resultat där själva lärmiljön (definierad utifrån att den finansieras av projektet) och övrig ombyggnation verkligen samspelar. Från att ha varit ett hus dit väldigt få studenter som inte läser humaniora tog sig, är nu inte minst det s.k. ”vardagsrummet” överbefolkat av både lärare och studenter från hela universitetet. Här finns ett fantastiskt klimat för både studier och diskussioner. Den stora öppna ytan i kombination med de intilliggande välutrustade ”grupprummen” och den stora lärmiljösalen har verkligen blivit en succé såväl bland såväl studenter som lärare och forskare.

Även om den fysiska ombyggnationen nu alltså kommit en bit och många tycker det blivit fantastiskt, så återstår det kanske allra viktigaste och framförallt det svåraste. När det gäller lärmiljöerna handlar det om stödet till framförallt lärare, men också studenter. Det handlar till viss del om tekniskt stöd och utbildning, men ack så mycket mer om pedagogiskt stöd, vidareutbildning och modingivande! Ska det bli den vardagsmiljö vi önskar, vill det till att alla lärare törs, kan och vill utnyttja alla möjligheter som finns och där behövs mycket, väl avvägt och bra stöd där en del så sakteliga får prova sig fram, börja våga och se vad som faktiskt går att göra, medan andra (men en mindre del skulle jag tro) redan idag ligger långt fram och behöver mer av expertstöd. Här kommer pedagogiska utvecklare från Universitetspedagogik och lärandestöd att spela stor roll, men långsiktigt tror åtminstone jag att det allra bästa och viktigaste medlet är levande och livfulla pedagogiska diskussioner och samtal lärare emellan på varje institution.

Campus-20141030-DSC_7869Fokusmijöerna då? Här har det inte hunnit hända lika mycket som syns ännu, men under ytan har mycket skett. Sedan i våras har en grupp bestående av prefekter, forskare, hustekniker, studenter och andra från MIT-huset under ledning av arkitekt Ellen Skånberg gjort ett fantastiskt jobb. Utifrån informatiks, datavetenskaps, matematik och matematisk statistiks och UMIT research labs utbildnings- och forskningsverksamheter har man på ett konstruktivt, engagerande och inspirerande sätt enats om var den nya miljön ska placeras och vad dess andliga innehåll ska vara. Precis såsom tanken alltid varit. Det är forskare och lärare i verksamheten som styr innehållet i verksamheten. Men viktigt är det också att andra nivåer och personer hjälper till med att bidra till inspiration och kunskap som kan ge ytterligare höjd, visa på saker som den enskilde forskaren inte har möjlighet att vara insatt i. Att vara professor i matematik eller något annat ämne innebär som bekant inte att man är expert på allting annat här i världen också. Det senaste årets arbete kulminerade så nu i december då en av MIT-husets prefekter, Mikael Wiberg vid informatik, gjorde en strålande dragning i universitetsstyrelsen. En dragning som ledde till att det sista formella hindret (eller stödet om man så vill) var passerat och spaden nu kan sättas i jorden. Visst återstår fortfarande massor, men min förhoppning är att vi i december 2015 kan inviga en ny miljö som påverkar de flesta civilingenjörsutbildningar och utbildningar i informatik, datavetenskap och matematik, men framförallt – som huvudtanken ju var – knyter samman forskning och utbildning och även samarbeten med företag och organisationer för både forskare och studenter.

Intressant blir det också att följa de forskningsprojekt som leds av Lisbeth Lundahl (lärmiljöerna) och Patrik Svensson (fokusmiljöerna). Lisbeths forskargrupp följer nu studentgrupper där en del har sin utbildning i traditionella klassrum med ”traditionell pedagogik” och en del i de nya interaktiva lärmiljöerna. Att få ta del av de resultat man kommer fram till ska bli oerhört spännande och är säkert också det något jag kommer att återkomma till. Tilläggas bör också att hela satsningen på både lär- och fokusmiljöer löpande utvärderas av externa experter.

Campus-20141030-DSC_7877Vi har säkerligen mycket spännande och bra att se fram emot och jag lär säkert återkomma till våra miljöer också i detta forum. Två ytterligare fokusmiljöer ska placeras och innehållsbestämmas. Preliminärt en inom KBC (kemiskt-biologiskt centrum) och en vid den medicinska fakulteten och också om processerna kring dessa finns mycket att berätta, men för den här gången skulle jag vilja avsluta med Mikael Wibergs ord om MIT-miljön efter universitetsstyrelsemötet i december:

Miljön blir ett sätt att synliggöra och möjliggöra ökad integration mellan MIT-husets verksamheter och mellan utbildning och forskning. Det kommer att bli en mötesplats för projekt och gemensamma aktiviteter mellan universitet och omgivande samhälle. Vi ser oerhört positivt på denna satsning, säger Mikael Wiberg, prefekt vid institutionen för informatik vid Umeå universitet och ledamot i referensgruppen.

En god start på den nya terminen önskar jag nu er alla och så hoppas jag att så många som möjligt tar chansen både att undervisa i de nya lärmiljöerna och att flitigt besöka det nya humanisthuset!

Allvarligt problem för UmU, Umeå kommun och regionen – studentbostäder!

Studentrum-090902-DSC_9611En viktig varningsklocka för Västerbotten, Umeå och universitetet!

Förra veckan arrangerade Umeå universitet tillsammans med Akademiska hus, Länsstyrelsen och Umeå kommun en eftermiddag på temat studentbostäder. En bra dag med fullsatt sal på Sliperiet, Konstnärligt campus. Umeå kommun och Bostaden presenterade sina tankar, jag presenterade en enkätundersökning som gjorts bland våra studenter, Akademiska hus berättade om ett spännande arbete i Stockholm, Boverket om lättnader i regler och normer och ett Luleåföretag presenterade ett koncept om ”småor” som tagits fram tillsammans med civilingenjörsstudenter vid LTU. Dagen avslutades med en paneldebatt.

Bostadssituationen för studenter är riktigt illa i Umeå just nu och inte är den bättre för gästforskare. 20% av våra studenter har övervägt att avbryta sina studier pga bostadsproblematik. Särskilt tydligt är det inte minst på läkarutbildningen. Hur många av de som blivit antagna i första urvalet, men sedan inte kommer, gör det på grund av att det inte går att hitta bostad vet vi inte, men vad vi säkert vet är att vi inte längre ser ut att kunna ta emot utbytesstudenter och andra internationella studenter i den takt vi så väl behöver eftersom den bostadsgaranti som behövs för denna grupp inte längre går att upprätthålla.
Studentrum-090902-DSC_9589

Oavsett hur attraktivt Umeå universitet skulle vara, så kan vi aldrig räkna med att studenter kommer om det inte finns någon stans att bo. Vi är ett av de allra mest riksrekryterande universiteten. Närmare 70% av våra studenter kommer inte från de fyra nordligaste länen och större delen kommer från storstadsregionerna i södra Sverige. Läser man vid Stockholms universitet, KI, KTH eller andra lärosäten i närheten av storstäderna, finns en mycket större möjlighet att bo i närliggande kommuner. Kollektivtrafiken, möjligheten att bo hemma och andra lösningar som är omöjliga här existerar, även om det naturligtvis är långt ifrån optimalt.

För Umeå universitet har det här utvecklats till ett riktigt allvarligt problem. Inte minst den så välbehövda internationaliseringen blir högst lidande. Det är ett område som utvecklats relativt bra de senaste 3-4 åren, men där vi fortfarande ligger en bra bit efter jämförbara universitet. Vi behöver verkligen växa inom det området, men utan bostäder låter det sig inte göras hur bra vi än jobbar med det vi faktiskt kan styra över.

Att det är allvarligt för Umeå universitet innebär också att det är något som Umeå kommun och regionen i stort borde ta som en väldigt viktig väckarklocka. Universitetet är en gigantisk magnet som drar unga människor från södra delarna av landet (och internationellt) till regionen. Att presumtiva studenter låter bli att komma hit eller nyblivna studenter avbryter sina studier för att vi inte kan erbjuda rimliga bostäder är högst oroande för kommun och region.

Allra värst är det naturligtvis för de unga människor som kommit in på sin drömutbildning, men som antingen tvingas tacka nej eller får en lång tid av sina studier fylld av oro över var de ska bo nästa månad. En del företrädare för olika delar av samhället brukar hävda att ”ja, men det är ju första terminen det är besvärligt. Nu kanske det har ökat till första året, men det löser sig ju alltid efter hand”. Att tala så är tämligen cyniskt och visar enligt mig på hur lite man förstår av högre utbildning. Steget från gymnasiet till universitetsstudier är ofta mycket stort. Den första tiden är också den kanske viktigaste för de flesta studenterna. Det är nu man måste komma in i sina studier, finna en ny studieteknik, hänga med från början eftersom det för det mesta går i ett rasande tempo i jämförelse med vad man är van vid. Att då ständigt behöva oroas för var man ska bo, behöva flytta från det ena provisoriska boendet till nästa och inte kunna ägna all den tid och koncentration man så väl behöver till studierna är faktiskt fruktansvärt både för den enskilda studenten och samhället i stort!

Vad som behövs är åtminstone två saker. För det första tror jag både kommun och fastighetsbolag behöver inse att det i många fall är skillnad på att bygga för studenter och för andra unga människor. Många studenter har en högst begränsad ekonomi och då hjälper det inte hur många mindre men dyrare lägenheter man bygger. Många har ingen möjlighet att bo där. Vad som behövs är diversitet. En del studenter vill naturligtvis ha lite dyrare lägenheter och klarar av att betala dem. Många inte. Det behövs nytänkande liknande de ”småor” som Lindbäcks bygg tagit fram i Luleå. Man kan tänka sig studentboenden där flera studenter delar rum, något som är dominerande internationellt. Det kanske framförallt passar våra internationella studenter. Studentkorridorer förkastas ofta idag, men också det är viktigt inte minst för våra internationella studenter. Överhuvudtaget tror jag att en stor blandning av olika typer av boenden är nödvändigt!

Det positiva med förra veckans arrangemang var att strålkastarljuset nu förhoppningsvis riktats mot bostadsproblematiken för studenter. Det finns, som jag upplever det, en vilja bland byggföretag, kommun och Länsstyrelse och kanske allra mest hos Akademiska hus, att ta tag i det här och jag tror att vi nu kan påbörja ett nytt kapitel med mer positiv utveckling. Vi har ett mycket gott diskussionsklimat med kommunledningen, länsstyrelsen och inte minst akademiska hus. Inser vi alla allvaret tror jag vi snart kan ha kommit en bra bit på väg!

MIT-huset-20131108-DSC_3021Jag avslutar med ett citat av en läkarstudent vid Umeå universitet:

”Att blir antagen var den lätta biten. Att mannen skulle hitta nytt jobb & barnet få förskoleplats likaså jämfört med hur svårt det var att hitta bostad. Att vi skulle flytta till Umeå hängde på om vi skulle få bostad. Värre än Stockholm som vi flyttade ifrån!”